Manchester Uniteds rekordmålskytt har troligtvis 10 matcher kvar, som mest, för klubben han skrev på för 2004 och hans chanser till ett passande avslut ser inte bra ut

Wayne Rooney applåderar Manchester United-fansen efter 0-0 matchen mot Hull City i februari. Hur många fler matcher har han kvar att spela i klubbens färger? Fotograf: Oli Scarff/AFP/Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 23 april, 2016:

På mitten av planen, under strålkastarljusen på Bernabéu, kunde man se en man gå igenom sina segerposeringar. Cristiano Ronaldo har koreograferat dessa rutiner genom åren. Han behöll sin tröja på sig den här gången, reserverade kanske den särskilda gåvan till finalen, men du känner förmodligen till resten av akten. Ronaldo pekade på sitt bröst. Han nickade med godkännande av hans kvällsarbete och det var en syn av självbeundran du kanske minns från the Fonz efter en särskilt imponerande raggningsreplik till en av tjejerna i Happy Days.

Ett par kvällar senare var vi halvvägs in i den andra halvleken på Old Trafford när Wayne Rooney, Ronaldos gamla kollega, började gå igenom sin uppvärmning på sidan av planen. Manchester United fann det svårt att skaka av sig Anderlecht i deras Europa League-kvartsfinal och Zlatan Ibrahimovic hade sällan sett så desorienterad ut. Men när publiken ropade på ett byte var det en annan avbytare, Ander Herrera, de sjöng om, och inte Rooney. En liten stund senare sjöng de spanjorens namn en andra gång. Rooney återvände till avbytarbänken och behövde aldrig dra av sig sin träningsoverallsjacka, inte ens när Ibrahimovic segnade ner med den skada, avslitna korsband, som fotbollsspelare fruktar allra mest.

Det är i de här stunderna som det kan kännas som att hjärnan spelar dig ett spratt då det en gång i tiden var Rooney som regelbundet presterade bättre än Ronaldo under deras dagar tillsammans i Manchester. Det känns som det var väldigt länge sedan när man nu ser Ronaldo bocka av Bayern München i en Champions League-kvartsfinal och Rooney - den yngre av de två, låt oss inte glömma det - har nått den delen av sin karriär när åldern är hans tuffaste motståndare. Två män i trettioårsåldern på väg i väldigt olika riktningar: en som ser sig själv i spegeln varje dag (tveklöst många gånger) och föreställer sig nästa Ballon d'Or; detta medan den andra har varit fastlåst i en tillbakagång under längre tid än han förmodligen vill minnas, fast i zonen mellan skymningen och mörkret i hans karriär.

Vid 31 års ålder är det ingen hemlighet varför Rooney nu befinner sig vid cigarettstumpsslutet av sitt professionella liv. Det är det klassiska fallet av utbrändhet som involverar ett av underbarnen i hans generation - the assassin-faced baby, kallade den här skribenten honom i EM 2004 - och det är nästan överraskande att han har blivit kvar på Old Trafford så länge när en av personerna närmast Sir Alex Ferguson nyligen i förtroende berättade att den f.d managerns "avskedsgåva" 2013 var att starta processen för att knuffa ut honom.

Fergusons relation med Rooney, då 27 år, hade försämrats såpass att de bara klarade av ett hastigt handslag, med knappt någon ögonkontakt, när den f.d managern höll sitt farväl tal senast United stoltserade med ligapokalen. Men David Moyes tyckte det var värt ett försök till.

Frågan Moyes ställde till Rooney i deras första konversation den sommaren - "Tycker du fortfarande att du är en toppspelare?" - hade intentionen att ta sig in under hans skinn. Rooney svarade att ja, det tyckte han. "Så varför erbjuder Chelsea endast £25m (299,4m kr) för dig?" ville Moyes veta. Vilket var en rimlig fråga med tanke på att United var villiga att betala £27,5m (329,4m kr) för Marouane Fellaini i samma transferfönster.

Manager i Chelsea då var José Mourinho och fyra år senare är det rättvist att säga att han inte längre har samma åsikt om spelaren som han en gång bad Roman Abramovitj att köpa. På samma sätt förstår kanske Uniteds exekutiva vice ordförande, Ed Woodward, nu varför så många personer, i februari 2014, ifrågasatte hans omdöme då han belönade Rooney - eller "Wazza", som han kallar honom - med ett kontrakt på fem och ett halvt år, vilket band upp en spelare som redan var på tillbakagång till klubben tills endast några månader innan hans 34:e födelsedag.

Rooneys vilja att ta ett kliv ner i en mittfältsroll kändes kanske tillräckligt rimlig med tanke på Louis van Gaals experiment med idén förra säsongen. Men för Mourinho var det också ett erkännande att, långt där inne, visste Rooney att han inte kunde störa motståndarförsvaren på samma sätt som tidigare längre. Van Gaal hade samlat ihop ett av de minst attraktiva United-lagen i mannaminne och även om Rooney knappast kan hållas ansvarig för det, så kan man knappast kritisera Mourinho då han ville ha ett mer energiskt mittfält och klargjorde att han skulle överge sin företrädares taktik. Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, försök bara att komma på den senaste gången en anfallare var excellent efter att ha gjort om sig till en central mittfältare. Listan är på inget sätt omfattande.

Rooney har sedan fått fler gula kort än vad han har gjort mål, sju-fyra, och det är lockande att fundera på huruvida han känner någon förlägenhet gällande det faktum att han faktiskt är fyra år yngre än spelaren som har lett Uniteds anfall så effektivt den här säsongen. Ja, Ibrahimovic är ett exceptionellt fall, vid 35 års ålder, och Ronaldo är ett annat sanslöst exempel men det är ändå legitimt att fråga hur Rooney har levt i en jämförelse och huruvida han har tagit hand om sig själv med samma sorts hängivenhet. Och det är svårt att bygga upp ett fall för att han har gjort det.

Mourinho inledde utfasningsprocessen nästan omedelbart efter att ha accepterat jobbet och även om vi räknar in Ibrahimovics olycka är det ändå möjligt att Rooneys roll kommer fortsätta att vara perifer säsongen ut och bara innehålla några inhopp här och där.

Men det här är åtminstone en chans för den f.d kaptenen för England - den titeln används nu i formen dåtid med tanke på några av Gareth Southgates kommentarer på sistone - att visa att han inte är helt körd och en chans, kanske, att gå ut positivt istället för att bara bli ombedd att ta sin jacka och visas dörren efter säsongen. Rooney har, maximalt, 10 matcher på sig att hitta en väg tillbaka in, med möjligheten att det sista uppdraget kommer bli Europa League-finalen i Stockholm den 24 maj. Kan han göra tillräckligt för att övertyga Mourinho om att han fortfarande är kapabel att influera de viktigaste matcherna, som han gjorde i förra säsongens FA Cupfinal? Kan det fortfarande finnas ett lyckligt slut, om vi har rätt som antar att det här är hans fyra sista veckor i spelarkarriären i Manchester?

Det kommer inte att bli lätt när Marcus Rashford pånyttfödda slutet-av-säsongen-form gör honom till en idealisk bärare av centerforwardens tröja - alla de storslagna United-lagen har varit synonyma med snabbhet - och det finns redan ett rimligt argument, trots allt som Ibrahimovic har bidragit med, om att svensken saktar ner lagets anfall med sin brist på rörelse. Rashford har valt en bra tidpunkt att bli het och t.o.m under Rooneys bästa år hade Ferguson en teori om att spelaren tog lite tid på sig för att hitta sin bästa form efter att ha missat matcher p.g.a skada. Ingen borde ha blivit alltför förvånad över att Mourinho inte kastade in honom när Ibrahimovic haltade av med skadan som kan komma att visa sig bli rivningskulan för hans karriär.

Roy Keane beskrev det beslutet som den "sista spiken i kistan" och det förstärkte verkligen misstanken om att Rooneys 13 år långa tid i Manchester nu är nere på sina tre sista matcher på Old Trafford - ligamatcherna mot Swansea och Crystal Palace och Europa League-semifinalen mot Celta Vigo - såvida inte något dramatiskt förändras.

Det finns inte många bevis för att något kommer ändras dramatiskt och bortom det reflekterar det inte så himla briljant på Rooney att de flesta kan se honom dra till Kina eller Major League Soccer. Everton är en annan möjlighet och en återkomst till klubben där allt startade. Men bara det faktum att det är aktuellt är ännu en demonstration av hur Rooney har varit tvungen att ställa om sitt tänk - vid den här tiden förra året fanns det absolut ingen vilja från hans sida att återvända hem.

Mycket har ändrats sedan dess och den bästa engelska spelaren i sin generation kan förmodligen förstå nu vad Ilie Năstase menade, 1977, när den tvåfaldiga Wimbledon-finalisten och tidigare världsettan i tennis nådde samma ålder. "Alla säger till mig hela tiden att jag är 31," sade Năstase, "och nu börjar jag oroa mig för mina slag. Nu tänker jag, två eller tre gånger, innan jag slår till bollen. Tidigare brukade jag bara spela och allt kom naturligt." Och inte blir det lättare heller; Năstase spelade aldrig någon mer grand slam-final efter det. För Rooney återstår det 10 matcher att hitta ett lyckligt slut på.

Inget nytt om tuffa tider för fansen

Många tack till Manchester City-supportern som har satt min uppmärksamhet på ett brev, från april 1969, som skickades till Jimmy Hill's Football Weekly-magasin med frågan om varför folket som formar sina liv runt att gå på matcher ofta behandlas så illa av de som bestämmer inom sporten.

"Varför har inte FA bytt arenorna i de två FA Cupsemifinalerna?" skriver J Thompson från Chelsea, London. "Som det är nu måste två Midland-klubbar, West Brom och Leicester, resa till Hillsborough och de två klubbarna i norr (Manchester City och Everton) måste åka ner till Villa Park.

"Helt säkert måste det vara lättare för alla inblandade om de två matcharenorna byttes. Kanske tar FA aldrig med fotbollens livsnerv - fansen - i beräkningarna när de fattar sina beslut."

Plus ça change (även om skenet ändras, så är fundamenta konstant), tänker du kanske i en tid då FA:s exekutiva håller sig stenhårt till deras linje om att det är bättre för alla (inte minst deras revisorer) att spela semifinalerna på Wembley, oavsett var de relevanta lagen kommer ifrån, och vi lever i en tid då tv-bolagen rutinmässigt flyttar på matcher - Middlesbrough ska nu möta Chelsea på Stamford Bridge en måndag kväll, för att peka på ett exempel - utan att bry sig ett jota om problemen det skapar.

Beslutsfattarna har, visar det sig, krånglat med fansen i ungefär ett halvt århundrade, kanske ännu längre, och på ett konstigt sätt känns det faktiskt betryggande att det inte bara är i det moderna spelet de inte bryr sig ett dugg.

Lågmälda Kanté brukade sakna driv

Med N'Golo Kanté förväntad att utses till Årets spelare av the Professional Footballers' Association idag är det här kanske ett passande tillfälle att dela en inte alltför känd story, berättad av en av hans gamla lagkamrater i Leicester City, som passar bra in på sättet på vilket Chelsea-mittfältaren spelar sitt spel.

Det pratas mycket om det faktum att Kanté föredrar att köra en Mini istället för att operera med flottan av drömmaskiner som andra medlemmar av hans profession anser vara absolut nödvändiga. Men det visar sig att när Kanté först anlände i Leicester var han inte ens säker på att han behövde några hjul överhuvudtaget. Kanté ansåg att det var möjligt att springa in till träningen varje dag och han var tvungen att övertygas om att man vanligtvis inte gjorde så i Premier League.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...