Det spelar ingen roll hur många miljader man häller över City - vi kommer ändå att skratta åt dem!

Imorgon (torsdag) väntar alltså det uppskjutna Manchester-derbyt och om vi skulle vinna kliver vi om dem med lika många matcher spelade. Samtidigt kommer vi då att stå på samma poäng som scouse-asen, med en match mindre spelad än tysken med det brandbombade staketet i käften! Det får man ändå kalla en hyfsad morot. Men jag är en värdelös tippare och det här derbyt känns väldigt svårtippat ändå, kan Pogba spela, hur är det med Agüero och Silva, kan Jesus återuppstå en gång till efter påsk, är City lite ledsna och nedbrutna efter att ha åkt ur cupen mot den skrynkliga schäferns gäng och kan vi behålla den fina formen vi fått avnjuta mot Chelsea och Burnley? Frågorna är många och snart har vi svar på de allihop.

 

 

På tal om Burnley så är det med stor glädje jag noterar att FA idag har stängt av deras scouse-as Joey Barton från alla fotbollsaktiviteter i 18 månader p.g.a idiotens vadslagningsaffärer. På hans hemsida skriver han: "Beslutet tvingar mig i princip till en tidig pensionering från fotbollen." Men han ska överklaga beslutet och hoppas få straffet sänkt och sedan kunna fortsätta spela fotboll. Men det skulle ju vara ganska trevligt om de stod fast vid beslutet, därmed skulle hans sista minnesvärda insats på en fotbollsplan vara då han blev ifrånsprungen av Anthony Martial, bara för att sedan få se fransmannen elegant sätta 1-0 bakom Tom Heaton. Det känns som ett ganska passande avslut för ett sådant totalt ollon som Joey Barton.

 

 

Men nu tillbaka till morgondagens match. När jag såg att City åkte ur FA Cupen i helgen drog jag lite på smilbanden. Det innebär nämligen att de bittra och deras "Messias", kuken från Katalonien, kommer avsluta (även) den här säsongen utan en enda pokal. Vi minns ju alla hur det lät i somras, frågan var väl om de befintliga pokalerna ens skulle räcka till när ers höghet Pep Guardiola nu skulle göra rent bord bland silverbucklorna. Det spelar liksom ingen roll hur många arabiska blod/oljemiljarder som sprutas ut över the Gorton Globetrotters, de kommer ALLTID att bjuda oss på skratt.

 

 

Det har varit väldigt lätt för väldigt många "experter" att framföra mängder av kritik mot Man United. Visst, jag tycker inte heller att vi befinner oss där vi bör vara, men nu är vi på rätt väg och man får aldrig glömma vilket hästjobb José Mourinho har att göra efter de senaste årens vanskötsel av klubben. Sen vet jag ju att många skribenter och analytiker bara har väntat på att tiden ska komma då United inte varje säsong spelar in en eller två tunga pokaler. Bittra ABU:are finns det gott om. Men hur man än ser på det så får man nog konstatera att City och Pip ofta kommer väldigt billigt undan. Tittar man på Uniteds och Citys historier och vad de två klubbarna har vunnit så går det inte att göra en rättvis jämförelse, skillnaderna är liksom för enorma för det.

 

 

Men när det gäller spenderad deg så vet jag inte hur ofta jag har hört kritiska röster mot United i allmänhet och Paul Pogba i synnerhet. Men det är sannerligen inte lika ofta man hör kritik på relationen mellan uteblivna pokaler och pengar spenderade på nya spelare när man diskuterar City. Att deras pengar dessutom kommer från två kriminella håll försöker man helst att inte prata om. Att Thaksin Shinawatra och sedan shejkerna släpptes in i engelsk fotboll visar ungefär det mesta man behöver veta om dessa "fit and proper"-test som FA skryter så mycket om.

 

 

Det var alltså den 21 juni 2007 som thailändaren Thaksin Shinawatra hostade upp £81,6m (976,3m kr) och köpte skämtet Manchester City. Trots sitt facit hos aktivistorganisationer för mänskliga rättigheter så hyllades han av Citys fans och engelsk media. Men redan i september 2008 tyckte han att det var dags att göra en nätt liten vinst på sitt utlägg, då sålde han komediklubben för runt £200m (2,39 miljarder kr) till Abu Dhabi United Group.

 

 

Så i sommar har det gått 10 år sedan fattiga och usla City inledde sin snabba resa mot titeln som en av världens rikaste fotbollsklubbar.

 

 

Antalet vunna pokaler för dem under den tiden har varit direkt dåligt med tanke på omständigheterna. De kan fortfarande inte sälja ut alla sina biljetter till cupsemifinaler eller stora europeiska kvällsmatcher, "världens bästa manager" funderar helt klart vad i helvete han gör i en sådan skämtklubb och han ser ut att vara redo för ett fullständigt sammanbrott när som helst (kanske redan imorgon kväll?).

 

 

Deras trupp behöver byggas om rejält och innehåller en hel del alldeles för dyr skit.

 

 

För att toppa det hela så har de även fullständigt tappat all känsla av identitet och de har blivit exakt det de alltid hatade i oss, förutom att de helt saknar det stora hardcore-elementet som behåller åtminstone ett sken av anständighet. Titta bara på det här:

   

 

 

Lyckliga dagar! Och för att summera dem med tre ord säger jag: Pokallösa, poänglösa, patetiska.

 

 

Här under har jag sammanställt lite rå fakta för alla nördar som vill vässa argumenten. Jag har utgått från de antagna topp 6-klubbarna och deras bravader på transfermarknaden/pokalfronten under de 10 senaste säsongerna (den här säsongen inräknad), d.v.s de säsongerna som spelats sedan City fick "lite" deg att röra sig med.

 

 

  

 

Avslutar med dessa rader om "världens mest lojala och passionerade fans":

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/04/26/11438825-skapa-lite-stamning-manchester-city-bossen-pep-guardiola-vill-forbattra-atmosfaren-pa-etihad-da-han-saknar-pressen-fran-att-vara-manager-i-andra-klubbar/

 

 

Rooney och en hjärtevärmande story om N'Golo Kanté

Det var oerhört skönt att Rooney inte släpptes in i matchen mot Anderlecht, då Ibrahimović segnade ner och vi behövde offensiva muskler. Det var inte lika skönt att se honom i startelvan mot Burnley. Men den här gången gick det ju bra och ja, jag såg att han gjorde vårt andra mål. Det gladde mig såklart, för det var i princip spiken i kistan. Men jag såg även det andra han bjöd på. Det var direkt pinsamt och jag orkar inte gå in på det en gång till. Bra att han kunde avlasta några viktiga offensiva spelare som nu kunde vilas inför fortsättningen, men jag hoppas att hans tjänster inte kommer behövas alltför många gånger till under slutspurten av den här säsongen.

 

 

Jag kan inte se att Rooney på något sätt kan bli kvar i United efter den här säsongen, det går inte ihop på något sätt. Även Roy Keane tror att det nu är över för den törstige scousern:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/04/26/11438826-karriaren-ar-rooinerad-att-wayne-rooney-inte-ens-fick-komma-in-i-manchester-uniteds-europa-league-vinst-mot-anderlecht-ar-sista-spiken-i-kistan-for-old-trafford-kaptenen-enligt-roy-keane/

 

 

Även maestro på the Guardian, Danny Taylor, tror att han spelar på sista versen nu. Som vanligt briljerar Taylor och får t.o.m in sitt smeknamn på scousern, som han myntade vid EM 2004:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/04/26/11438828-wayne-rooney-riskerar-ett-inte-alltfor-roligt-uttag-fran-old-trafford/

 

 

På slutet skriver den gode Taylor även några rader om N'Golo Kanté. Det är en spelare som jag faktiskt uppskattar, trots hans klubbval! Exemplen på moderna fotbollsspelare som rena skithus är väldigt många, det går typ 18 på dussinet. Därför är det lite upplyftande när det då och då sipprar ut något hjärtvärmande om dessa bortklemade mångmiljonärer. Som de här raderna av Taylor om Kanté:

 

 

Lågmälda Kanté brukade sakna driv

Med N'Golo Kanté förväntad att utses till Årets spelare av the Professional Footballers' Association idag är det här kanske ett passande tillfälle att dela en inte alltför känd story, berättad av en av hans gamla lagkamrater i Leicester City, som passar bra in på sättet på vilket Chelsea-mittfältaren spelar sitt spel.

 

Det pratas mycket om det faktum att Kanté föredrar att köra en Mini istället för att operera med flottan av drömmaskiner som andra medlemmar av hans profession anser vara absolut nödvändiga. Men det visar sig att när Kanté först anlände i Leicester var han inte ens säker på att han behövde några hjul överhuvudtaget. Kanté ansåg att det var möjligt att springa in till träningen varje dag och han var tvungen att övertygas om att man vanligtvis inte gjorde så i Premier League.

 

 

Ren kvalitet! Föreställ er Rooney lämna hela sin flotta av svindyra bilar hemma, för att istället springa ut till Carrington. Nej, jag kan inte heller göra det!

 

 

 

Tar Rashford och Martial chansen nu?

Oavsett hur man ser på Ibrahimovićs skada så öppnar det ju onekligen upp chansen på allvar för Rashman och Martial att leda laget centralt, något som den briljanta Richard Kurt tog upp i måndagens kolumn i the Irish Examiner (samt en del annat intressant):

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/04/26/11438831-terrace-talk-zlatans-franvaro-kan-komma-att-visa-sig-bli-en-forkladd-valsignelse/

 

 

 

Hårdaste firmorna i London!

Jag vet inte om ni redan har sett det jag nu ska visa. Om ni inte har sett det får ni plocka fram skämskudden och förbereda er på skratt. I lördags (22/4) möttes ju West Ham och Everton på Olympiastadion i London. Matchen slutade 0-0 och var tydligen inte mycket att skriva hem om. Men innan matchen hände det grejor, det vill jag lova!

 

 

Ett gäng grabbar i östra London tyckte det var dags att visa vilka det är som dikterar villkoren i ligan för hårdast supportrar. Så de tog en bild på sig själva, rustade för krig, eller något annat, och lade upp på social medier. Här kan ni beskåda det själva:

 

Det är ju helt briljant, rent komiskt sätt. Har tyvärr inte sett några rapporter efteråt huruvida de "tog hand om" några Everton-supportrar, eller om scousernas horder ens vågade resa ner till London efter den "inbjudan".

 

 

Som om det inte vore nog med skratt efter det dök i måndags the Guardians ofta briljanta skämtserietecknare David Squires upp med det här, fullständigt briljanta bidraget:

 

 

 

Londons näst hårdaste firma bestående av (fr. v): Alex Oxlade-Chamberlain, Mesut Özil, Nacho Monreal, Alexis Sánchez och Granit Xhaka. Helt jävla excellent, jag menar kolla in Özil och hans paddel för i helvete, hahaha, viker mig dubbel igen!

 

 

Tysken med tänderna vill INTE ha Hart

Jag återgav här tidigare the Suns rapport om att tysken med det brandbombade staketet i truten ville försöka köpa Joe Hart. Men redan dagen efter var han ute och dementerade det:

 

 

BBC Football, torsdag 20 april, 2017:

 

Det rapporterades i onsdags att Liverpool var nära en £20m-affär (243,09m kr) för Manchester City-målvakten Joe Hart, som för tillfället är utlånad till Torino.

 

Hart, 30, förväntas komma att lämna City men Klopp är nöjd med sina nuvarande målvakter Simon Mignolet och Loris Karius.

 

"Han [Hart] är en fantastisk målvakt, den högsta kvaliteten, men det är inget för oss för tillfället, eller i framtiden," sade han.

 

 

Om det är sant eller inte vet jag inte, det kan ju vara en taktik från tysken för att ta bort uppmärksamhet från affären. För hur det än är så verkar det inte som att han är nöjd med varken Mignolet eller Karius, och vi ska inte bli förvånade om de har en ny nummer 1 mellan stolparna nästa säsong, exempelvis Kasper Schmeichel. Men inget är säkert som sagt var, hört rykten om att han vill söka dispens och ställa in sina framtänder mellan stolparna, men det måste nog även FA räkna som fusk, eftersom det då skulle bli omöjligt att få in en enda boll.

 

 

AV: Richard Kurt, måndag 24 april, 2017, Irish Examiner

 

 

Hälsningar från ett soligt Paris - och alltså inte Turf Moor - där er korrespondent bevakar det franska presidentvalet

   

Zlatan Ibrahimovic 

 

 

Så, som på sättet för en förberedd Bank Holiday-special, låt oss titta framåt och officiellt deklarera att vi är på väg att kasta oss med huvudet före in på Upploppet. Vad väntar oss och vart står vi egentligen?

 

 

Åtta, och möjligtvis nio, matcher väntar oss nu och endast en av dem kan på något sätt stämplas som relativt "enkel": Southampton. Resten hotar att testa Uniteds antagna post-Chelsea-uppståndelse till maxgränsen.

 

 

Två motståndare (Swansea och Crystal Palace) kommer kriga för sina liv för att få stanna i divisionen; två eller tre matcher (Celta Vigo och möjligtvis Lyon eller Ajax) kommer vara mot sofistikerade europeiska lag; tre matcher (City, Arsenal och Tottenham) kommer ställa oss mot våra direkta rivaler där alla, precis som oss, kämpar för att klara topp fyra.

 

 

Dessutom kommer alla dessa test att ske utan den antagna stjärnan för säsongen, nämligen Zlatan, vars förödande skada förra veckan till synes hotar både vår säsong och hans karriär.

 

 

Men precis som jag har pekat på tidigare i den här kolumnen så kan kanske den slutgiltiga vinsten bli större än orosmolnen man ser idag.

 

 

JP O'Neill, som har skött Red Issue-imperiet sedan pre-Glazer eran, summerar elegant för oss vad man kanske kan kalla den Zlatoskeptiska Skolan.

 

 

"I den här eran av bedrövligt försvarsspel kan t.o.m en kärrhäst som Lukaku dra ifrån i toppen av skytteligan. Det är utan att räkna in alla de kostsamma missarna Zlatan har svarat för mot ligans mindre klubbar, då United konstant har haft svårigheter på Old Trafford; och han har bara gjort två mål på sex matcher mot andra medlemmar av topp sex."

 

 

Det stämmer. Därför är chansen som Rashford nu har att cementera sin plats i Uniteds framtid något för många Röda att fullt ut välkomna.

 

 

Snabbhet, rörelse och snabbhet i tanken uppe på topp är exakt de kvaliteterna vi ofta har känt att vi saknat; Rashford har de alla.

 

 

Och vad ska man säga om den ultimata tråddragaren, Mourinho? Det kan inte finnas många som skulle argumentera för att han inte har kört över Moyes och Van Gaal-regimerna den här säsongen, men riskerar vi att segla iväg?

 

 

Det är precis som O'Neill påminner oss om: "Han är mästare på att göra en dygd av en nödvändighet och därför skulle en seger i Europa League omfamnas rejält - men det var inte så här det skulle vara, eller hur?

 

 

"I augusti var United och City favoriter till titeln. Nu befinner vi oss här och försöker ta oss till Champions League genom bakdörren. Förutom vinsten mot Chelsea har det varit ganska undermåligt sedan nyår. Det här är en väldigt tuff avslutning att tippa."

 

 

Så är det verkligen; och jag har inte tillräckligt mycket tilltro på våra färdigheter riktigt än för att heller tippa det hela. Då jag skriver detta, under en alkoholhaltig Montparnasse-lunch, känns Uniteds ultimata öde för mig lika klart och tydligt som den ultimata utgången i dagens presidentval.

 

 

Innan vi stänger, tillåt mig njutningen att adressera en sak som är väldigt specifik för Irish Examiner-läsare.

 

 

O'Neill har just slutfört jobbet med en bok för Penguin, Red Rebels, som skickligt undersöker de senaste 25 åren av supporteraktivism hos Manchester United.

 

 

Jag frågade honom om förra måndagens Secret Footballer-kolumn i the Guardian, som kom med påståenden om United-fans uppträdande i den ökända Roma-matchen i april 2007, en match som tas upp i boken:

 

 

"Kanske skulle han kunna göra det beväpnad med alla fakta nästa gång. För det första: Arresteringen av de fyra United-fansen som han refererade till skedde i december 2007 - alltså INTE efter matchen i april som han diskuterade.

 

 

För det andra: I svallvågorna av att LFC och Boro-fans tidigare blivit attackerade i Rom promenerade United-fansen fredligt till arenan över en bro där de möttes av en kniv- och slagträviftande grupp med italienare.

 

 

"Detta rapporterades av ögonvittnesjournalister i The Sun och Sunday Times - den sistnämnda specificerade t.o.m den överlagda och organiserade naturen i attacken.

 

 

"Exakt varför The Secret Footballer tycker att den incidenten rättfärdigar polisattacken några timmar senare mot oskyldiga fans inne på arenan, det kan endast han förklara."

 

 

Mmm. Lycka till med det, Mr ******.

Manchester Uniteds rekordmålskytt har troligtvis 10 matcher kvar, som mest, för klubben han skrev på för 2004 och hans chanser till ett passande avslut ser inte bra ut

   

Wayne Rooney applåderar Manchester United-fansen efter 0-0 matchen mot Hull City i februari. Hur många fler matcher har han kvar att spela i klubbens färger? Fotograf: Oli Scarff/AFP/Getty Images

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 23 april, 2016:

 

 

På mitten av planen, under strålkastarljusen på Bernabéu, kunde man se en man gå igenom sina segerposeringar. Cristiano Ronaldo har koreograferat dessa rutiner genom åren. Han behöll sin tröja på sig den här gången, reserverade kanske den särskilda gåvan till finalen, men du känner förmodligen till resten av akten. Ronaldo pekade på sitt bröst. Han nickade med godkännande av hans kvällsarbete och det var en syn av självbeundran du kanske minns från the Fonz efter en särskilt imponerande raggningsreplik till en av tjejerna i Happy Days.

 

 

Ett par kvällar senare var vi halvvägs in i den andra halvleken på Old Trafford när Wayne Rooney, Ronaldos gamla kollega, började gå igenom sin uppvärmning på sidan av planen. Manchester United fann det svårt att skaka av sig Anderlecht i deras Europa League-kvartsfinal och Zlatan Ibrahimovic hade sällan sett så desorienterad ut. Men när publiken ropade på ett byte var det en annan avbytare, Ander Herrera, de sjöng om, och inte Rooney. En liten stund senare sjöng de spanjorens namn en andra gång. Rooney återvände till avbytarbänken och behövde aldrig dra av sig sin träningsoverallsjacka, inte ens när Ibrahimovic segnade ner med den skada, avslitna korsband, som fotbollsspelare fruktar allra mest.

 

 

Det är i de här stunderna som det kan kännas som att hjärnan spelar dig ett spratt då det en gång i tiden var Rooney som regelbundet presterade bättre än Ronaldo under deras dagar tillsammans i Manchester. Det känns som det var väldigt länge sedan när man nu ser Ronaldo bocka av Bayern München i en Champions League-kvartsfinal och Rooney - den yngre av de två, låt oss inte glömma det - har nått den delen av sin karriär när åldern är hans tuffaste motståndare. Två män i trettioårsåldern på väg i väldigt olika riktningar: en som ser sig själv i spegeln varje dag (tveklöst många gånger) och föreställer sig nästa Ballon d'Or; detta medan den andra har varit fastlåst i en tillbakagång under längre tid än han förmodligen vill minnas, fast i zonen mellan skymningen och mörkret i hans karriär.

 

 

Vid 31 års ålder är det ingen hemlighet varför Rooney nu befinner sig vid cigarettstumpsslutet av sitt professionella liv. Det är det klassiska fallet av utbrändhet som involverar ett av underbarnen i hans generation - the assassin-faced baby, kallade den här skribenten honom i EM 2004 - och det är nästan överraskande att han har blivit kvar på Old Trafford så länge när en av personerna närmast Sir Alex Ferguson nyligen i förtroende berättade att den f.d managerns "avskedsgåva" 2013 var att starta processen för att knuffa ut honom.

 

 

Fergusons relation med Rooney, då 27 år, hade försämrats såpass att de bara klarade av ett hastigt handslag, med knappt någon ögonkontakt, när den f.d managern höll sitt farväl tal senast United stoltserade med ligapokalen. Men David Moyes tyckte det var värt ett försök till.

 

 

Frågan Moyes ställde till Rooney i deras första konversation den sommaren - "Tycker du fortfarande att du är en toppspelare?" - hade intentionen att ta sig in under hans skinn. Rooney svarade att ja, det tyckte han. "Så varför erbjuder Chelsea endast £25m (299,4m kr) för dig?" ville Moyes veta. Vilket var en rimlig fråga med tanke på att United var villiga att betala £27,5m (329,4m kr) för Marouane Fellaini i samma transferfönster.

 

 

Manager i Chelsea då var José Mourinho och fyra år senare är det rättvist att säga att han inte längre har samma åsikt om spelaren som han en gång bad Roman Abramovitj att köpa. På samma sätt förstår kanske Uniteds exekutiva vice ordförande, Ed Woodward, nu varför så många personer, i februari 2014, ifrågasatte hans omdöme då han belönade Rooney - eller "Wazza", som han kallar honom - med ett kontrakt på fem och ett halvt år, vilket band upp en spelare som redan var på tillbakagång till klubben tills endast några månader innan hans 34:e födelsedag.

 

 

Rooneys vilja att ta ett kliv ner i en mittfältsroll kändes kanske tillräckligt rimlig med tanke på Louis van Gaals experiment med idén förra säsongen. Men för Mourinho var det också ett erkännande att, långt där inne, visste Rooney att han inte kunde störa motståndarförsvaren på samma sätt som tidigare längre. Van Gaal hade samlat ihop ett av de minst attraktiva United-lagen i mannaminne och även om Rooney knappast kan hållas ansvarig för det, så kan man knappast kritisera Mourinho då han ville ha ett mer energiskt mittfält och klargjorde att han skulle överge sin företrädares taktik. Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, försök bara att komma på den senaste gången en anfallare var excellent efter att ha gjort om sig till en central mittfältare. Listan är på inget sätt omfattande.

 

 

Rooney har sedan fått fler gula kort än vad han har gjort mål, sju-fyra, och det är lockande att fundera på huruvida han känner någon förlägenhet gällande det faktum att han faktiskt är fyra år yngre än spelaren som har lett Uniteds anfall så effektivt den här säsongen. Ja, Ibrahimovic är ett exceptionellt fall, vid 35 års ålder, och Ronaldo är ett annat sanslöst exempel men det är ändå legitimt att fråga hur Rooney har levt i en jämförelse och huruvida han har tagit hand om sig själv med samma sorts hängivenhet. Och det är svårt att bygga upp ett fall för att han har gjort det.

 

 

Mourinho inledde utfasningsprocessen nästan omedelbart efter att ha accepterat jobbet och även om vi räknar in Ibrahimovics olycka är det ändå möjligt att Rooneys roll kommer fortsätta att vara perifer säsongen ut och bara innehålla några inhopp här och där.

 

 

Men det här är åtminstone en chans för den f.d kaptenen för England - den titeln används nu i formen dåtid med tanke på några av Gareth Southgates kommentarer på sistone - att visa att han inte är helt körd och en chans, kanske, att gå ut positivt istället för att bara bli ombedd att ta sin jacka och visas dörren efter säsongen. Rooney har, maximalt, 10 matcher på sig att hitta en väg tillbaka in, med möjligheten att det sista uppdraget kommer bli Europa League-finalen i Stockholm den 24 maj. Kan han göra tillräckligt för att övertyga Mourinho om att han fortfarande är kapabel att influera de viktigaste matcherna, som han gjorde i förra säsongens FA Cupfinal? Kan det fortfarande finnas ett lyckligt slut, om vi har rätt som antar att det här är hans fyra sista veckor i spelarkarriären i Manchester?

 

 

Det kommer inte att bli lätt när Marcus Rashford pånyttfödda slutet-av-säsongen-form gör honom till en idealisk bärare av centerforwardens tröja - alla de storslagna United-lagen har varit synonyma med snabbhet - och det finns redan ett rimligt argument, trots allt som Ibrahimovic har bidragit med, om att svensken saktar ner lagets anfall med sin brist på rörelse. Rashford har valt en bra tidpunkt att bli het och t.o.m under Rooneys bästa år hade Ferguson en teori om att spelaren tog lite tid på sig för att hitta sin bästa form efter att ha missat matcher p.g.a skada. Ingen borde ha blivit alltför förvånad över att Mourinho inte kastade in honom när Ibrahimovic haltade av med skadan som kan komma att visa sig bli rivningskulan för hans karriär.

 

 

Roy Keane beskrev det beslutet som den "sista spiken i kistan" och det förstärkte verkligen misstanken om att Rooneys 13 år långa tid i Manchester nu är nere på sina tre sista matcher på Old Trafford - ligamatcherna mot Swansea och Crystal Palace och Europa League-semifinalen mot Celta Vigo - såvida inte något dramatiskt förändras.

 

 

Det finns inte många bevis för att något kommer ändras dramatiskt och bortom det reflekterar det inte så himla briljant på Rooney att de flesta kan se honom dra till Kina eller Major League Soccer. Everton är en annan möjlighet och en återkomst till klubben där allt startade. Men bara det faktum att det är aktuellt är ännu en demonstration av hur Rooney har varit tvungen att ställa om sitt tänk - vid den här tiden förra året fanns det absolut ingen vilja från hans sida att återvända hem.

 

 

Mycket har ändrats sedan dess och den bästa engelska spelaren i sin generation kan förmodligen förstå nu vad Ilie Năstase menade, 1977, när den tvåfaldiga Wimbledon-finalisten och tidigare världsettan i tennis nådde samma ålder. "Alla säger till mig hela tiden att jag är 31," sade Năstase, "och nu börjar jag oroa mig för mina slag. Nu tänker jag, två eller tre gånger, innan jag slår till bollen. Tidigare brukade jag bara spela och allt kom naturligt." Och inte blir det lättare heller; Năstase spelade aldrig någon mer grand slam-final efter det. För Rooney återstår det 10 matcher att hitta ett lyckligt slut på.

 

 

Inget nytt om tuffa tider för fansen

Många tack till Manchester City-supportern som har satt min uppmärksamhet på ett brev, från april 1969, som skickades till Jimmy Hill's Football Weekly-magasin med frågan om varför folket som formar sina liv runt att gå på matcher ofta behandlas så illa av de som bestämmer inom sporten.

 

 

"Varför har inte FA bytt arenorna i de två FA Cupsemifinalerna?" skriver J Thompson från Chelsea, London. "Som det är nu måste två Midland-klubbar, West Brom och Leicester, resa till Hillsborough och de två klubbarna i norr (Manchester City och Everton) måste åka ner till Villa Park.

 

 

"Helt säkert måste det vara lättare för alla inblandade om de två matcharenorna byttes. Kanske tar FA aldrig med fotbollens livsnerv - fansen - i beräkningarna när de fattar sina beslut."

 

 

Plus ça change (även om skenet ändras, så är fundamenta konstant), tänker du kanske i en tid då FA:s exekutiva håller sig stenhårt till deras linje om att det är bättre för alla (inte minst deras revisorer) att spela semifinalerna på Wembley, oavsett var de relevanta lagen kommer ifrån, och vi lever i en tid då tv-bolagen rutinmässigt flyttar på matcher - Middlesbrough ska nu möta Chelsea på Stamford Bridge en måndag kväll, för att peka på ett exempel - utan att bry sig ett jota om problemen det skapar.

 

 

Beslutsfattarna har, visar det sig, krånglat med fansen i ungefär ett halvt århundrade, kanske ännu längre, och på ett konstigt sätt känns det faktiskt betryggande att det inte bara är i det moderna spelet de inte bryr sig ett dugg.

 

 

Lågmälda Kanté brukade sakna driv

Med N'Golo Kanté förväntad att utses till Årets spelare av the Professional Footballers' Association idag är det här kanske ett passande tillfälle att dela en inte alltför känd story, berättad av en av hans gamla lagkamrater i Leicester City, som passar bra in på sättet på vilket Chelsea-mittfältaren spelar sitt spel.

 

 

Det pratas mycket om det faktum att Kanté föredrar att köra en Mini istället för att operera med flottan av drömmaskiner som andra medlemmar av hans profession anser vara absolut nödvändiga. Men det visar sig att när Kanté först anlände i Leicester var han inte ens säker på att han behövde några hjul överhuvudtaget. Kanté ansåg att det var möjligt att springa in till träningen varje dag och han var tvungen att övertygas om att man vanligtvis inte gjorde så i Premier League.

Röda Djävlarnas kapten tvingades på nytt se på från bänken då United tog sig vidare från sin kvartsfinal efter förlängning

   

Wayne Rooney fick bara en plats på bänken under Manchester Uniteds vinst på övertid mot Anderlecht

 

 

 

AV: Alex Terrell, the Sun, fredag 21 april, 2017:

 

 

WAYNE ROONEYS brist på speltid för Manchester United mot Anderlecht var "den sista spiken i kistan" för hans Old Trafford-karriär.

 

 

Zlatan Ibrahimovic haltade av under matchen efter att ha landat illa på sitt knä och svensken får nu räkna med en tid på sidlinjen.

 

 

Men Rooney kallades inte in som ersättare för 35-åringen då Marcus Rashford fick ta klivet upp som centerforward medan Anthony Martial kastades in som vänsterytter.

 

 

Och Keane, vars Old Trafford-karriär slutade under bittra omständigheter 2005, tror att 31-åringen kommer lämna klubben i sommar.

 

 

Keane sade: "När det gäller helhetsbilden skulle jag tro att det här är slutet för Wayne i Manchester United.

 

 

Wayne Rooney kunde bara se på från sidlinjen då han var en oanvänd avbytare för Jose Mourinho igår.

 

 

"Han kommer självklart att bidra till slutet av säsongen p.g.a skadorna.

 

 

"Men han måste vara rasande på att han inte fick komma in. Jag tror det är den sista spiken i kistan för honom, definitivt.

 

 

"Som ledande målskytt i klubben förväntar jag mig att han är rasande.

 

 

"Om han inte är rasande så har han uppenbarligen förlorat tigerinstinkten.

 

 

"Han måste vara som en galen man ikväll, det måste han vara."

 

 

Keane var lika hård gällande Manchester Uniteds avslut. Jose Mourinhos lag slösade bort flera bra chanser i 2-1 vinsten på övertid mot Anderlecht.

 

 

Roy Keane och Wayne Rooney spelade tillsammans för Manchester United under en och en halv säsong innan Keane lämnade Old Trafford.

 

 

Bilden visar hur Zlatan Ibrahimovic landade illa på sitt knä.

 

 

Ibrahimovic var lika skyldig som någon annan under de två matcherna, där 210 minuters spelad fotboll producerade endast tre mål för United mot ett tydligt underlägset lag.

 

 

Keane, 45, tillade: "De var snabba ut ur startblocken, vilket man förväntar sig av United på hemmaplan och de tog ledningen.

 

 

"Men jag tycker att vi har sett det bästa och det sämsta av United ikväll. De skapade många chanser, men herregud, avsluten var så dåliga att det var otroligt.

 

 

"Jag tycker det summerar deras säsong då de missade så många chanser. Man kan förstå varför de ligger femma i ligan bakom Chelsea.

 

 

"Inte tillräckligt bra när det gäller avsluten och att vara klinisk och till sist kommer de undan med det, för de möter mindre motståndare i Europa League."

Guardiola har insisterat på att volymen på the Etihad måste förbättras och han tycker inte om att Citys fans lämnar arenan innan slutsignalen

   

Pep Guardiola vill att atmosfären på hemmamatcherna ska förbättras rejält.

 

 

 

 

AV: Warren Haughton, the Sun, fredag 21 april, 2017:

 

 

MANCHESTER CITY-bossen Pep Guardiola kräver en förbättring av atmosfären på hemmamatcherna.

 

City-bossen har även avslöjat att han saknar "pressen" från att jobba i Tyskland och Spanien då han närmar sig slutet på sitt första år i Premier League.

 

Daily Mail rapporterar att Guardiola tydligt har presenterat sina känslor till klubbens chefer gällande fans som lämnar the Etihad innan slutsignalen för att slippa köerna till spårvagnen tillbaka till centrum.

 

City-bossen kräver att omedelbar uppmärksamhet ägnas till ett problem som klubben redan hade identifierat innan Guardiola anlände till Manchester förra sommaren.

 

 

Tomma stolar på the Etihad mot Hull.

 

 

Tomma läktarsektioner på the Etihad i Champions League-matchen mot Borussia Mönchengladbach i september.

 

Klubbchefer har kontaktat fans gällande att förbättra "matchdagsupplevelsen" då spanjoren vill att supportrarna stannar tills slutsignalen om de jagar matchen.

 

Diskussionen resulterade i att Guardiola gick med på att i den andra halvleken anfalla mot the South Stand, där Citys mer högljudda fans är placerade, i 3-1 vinsten mot Hull City.

 

Guardiola har uppmanat fansen att ställa sig bakom spelarna under matcherna och han lär förvänta sig att de ska resa taket till matchen mot Manchester United på torsdag.

 

Innan mötet med United sparkar City igång en massiv vecka då de tar sig an Arsenal på Wembley i FA Cupens ena semifinal på söndag.

 

En vinst för United borta mot Burnley på söndag kommer ta Jose Mourinhos lag till en position endast en poäng bakom City inför torsdagens jättematch på the Etihad.