AV: Oliver Kay, chefskorrespondent på fotbollen, The Times, lördag 6 januari, 2018:

Det kommer fortfarande som en tillfällig överraskning när man öppnar The Times och ser en annons för en kommande match på the Etihad Stadium. Det råder konsensus om att Pep Guardiola har fått Manchester City att spela den bästa fotbollen Premier League har sett på flera år, varje match erbjuder chansen att få se mästarklass, men den nationella annonskampanjen berättar för dig att det finns biljetter att köpa för den hetaste showen i staden.

För vissa rivaliserande fans är det en källa till munterhet. De kan kanske inte njuta av Citys fotboll, men erbjud dem en skärmdump av några tomma stolar i bakgrunden och de rullar runt på golvet av skratt. "All den talangen och de kan ändå inte sälja ut arenan, eh?" Fast det gör City nästan alltid. De har haft 49 Premier League-matcher sedan de expanderade kapaciteten till 55,097 och nästan helt utan undantag så har de enda osålda biljetterna funnits på bortasektionen.

Cupturneringarna har varit en annan femma. Medan de såg Citys 3-1 vinst mot Watford i tisdags bombarderades fansen med påminnelser på storbildsskärmen om biljettillgänglighet till dagens match i FA-Cupens tredje runda mot Burnley, tisdagens första Carabao Cup-semifinal av två mot Bristol City och t.o.m Champions League-matchen mot Basel i mars. Men det kommer fram att även dagens match är utsåld. Tisdag kväll är en annan sak; vuxenbiljetter kostar från £15 (176 kr) (medlemmar) eller £20 (234 kr) (icke-medlemmar) och de under 18 år kan gå in för endast £5 (59 kr), men deras tredje hemmamatch på åtta dagar, en tv-sänd kvällsmatch, visar sig bli svår att sälja ut vid en tid då många känner av det ekonomiska greppet.

Men äldre City-fans kommer berätta för dig att det inte varit enkelt att omfamna förträffligheten. Faktum är att det har funnits tider i deras historia, särskilt under de senare åren på Maine Road, när de verkade frossa i motgångar. 1995-96, som slutade med att de åkte ur, var deras genomsnitt i ligan 27,869, deras bästa siffra på fem år. Den förödmjukande 1997-98 säsongen, när de åkte ur andradivisionen och ner i den tredje, såg man den siffran stiga till 28,196, deras bästa på 16 år. Den växte igen till 28,261 säsongen efter, en bister men till sist framgångsrik kamp för uppflyttning från pyramidens tredje steg. Och det är när de minns dessa tider som Citys supportrar måste skratta åt det frekventa hånet - som inte riktigt går ihop med pratet om "Emptihad" - där motståndarna frågar "Where were you when you were shit?"

Vi vet alla att City har förvandlats bortom igenkänning sedan dess, först i och med flytten genom staden och sedan genom frikostigheten från Abu Dhabi. De vann Premier League-titeln 2012 och 2014 och efter några relativt otillfredsställande säsonger hotar de nu inte bara att vinna den, utan även att slå flera rekord på vägen dit, detta då David Silva, Kevin De Bruyne, Leroy Sané, Raheem Sterling, Sergio Agüero, Gabriel Jesus och resten av dem spelar den sortens fotboll som t.o.m Manchester United-legendaren Ryan Giggs nyligen beskrev som "briljant att titta på".

Det svåra ligger i att gå från att vara, för att använda José Mourinhos terminologi, ett "stort fotbollslag" till att bli en elitklubb med en stor global supporterbas. Det där enorma, FFP-krossande sponsoravtalet med Abu Dhabis nationella flygbolag kan vara ett tecken på att de är ett av de mäktigaste varumärkena inom sporten, precis som investeringen på £265 miljoner (3,1 miljarder kr) de fick från ett kinesiskt konsortium för en andel i the City Football Group 2015, men i den bredare sfären att vinna hjärtan, sinnen, hemsideprenumerationer och marknadsdata, att förvandla fans till kunder och allt det där, där ligger de långt efter Arsenal, Chelsea och Liverpool, för att inte tala om United.

T.o.m nu är det så för City att n utsåld arena är ett mål vecka för vecka, inte något som man tar för givet. Deras storföretagsfaciliteter har flera gånger uppgraderats - så till den milda grad att en kompis som hejar på United efter att ha testat Citys väldigt hajpade "Tunnelklubb" nyligen sade att "räksmörgås"sviterna på Old Trafford numera känns som en vägkrog vid en jämförelse - men att fylla dessa sittplatser är fortfarande en utmaning, därav de regelbundna annonserna i de rikstäckande tidningarna, som lockar ett annat klientel, kanske utanför nordvästra England.

Men en tanke dök upp igår när jag lyssnade på Citys eftertänksamma och väldigt artikulerade kapten Vincent Kompany på BBC Radio 5 Live, där han uppmanade Premier League-klubbar att sänka biljettpriserna för att förbättra atmosfären. Han har kommit fram till sina slutsatser medan han jobbat ihop sin MBA från Manchester Business School och Kompany menade att klubbarna inte bör fokusera på att maximera intäkterna, utan på att maximera lockelsen i deras produkt genom att fylla sina arenor med "folket på rätt plats". Dessa är, sa han, "förmodligen inte alltid de som har råd med det", men "de som lever för klubben och är troligen mer bundna till den än någon annan".

Kompany har rätt, men de flesta ledande Premier League-klubbarna har gått så långt i jakten på en mer förmögen supporterbas att det inte ser ut att finnas någon väg tillbaka. City befinner sig i en unik position bland den engelska fotbollens moderna tungviktare - och inte bara för att deras ägarskapsmodell gör de betydligt mindre beroende av matchdagsintäkter. Medan andra klubbar fortsätter ändra demografin på sin hemmapublik, till synes på bekostnad av atmosfären, håller City priserna låga för att se till att få bakdelar på sätena. De har en möjlighet att bli den där sällsynta saken: en elitklubb som behåller en distinkt lokal känsla. Det passar kanske inte deras ägares globala version, men skulle vara något värt att uppskatta. Oavsett snacket om tomma stolar då och då skulle det bli ett fantastiskt försäljningsargument. 

Evertons förlust kan bli England vinst under VM-året om Antonio Conte kan få till det med spelaren som är i stort behov av att känna förtroende

   

Den offentliga kritiken Ross Barkley fick av Ronald Koeman när han var manager för Everton spelade in i mittfältarens flytt till Chelsea. Fotograf: Jason Cairnduff/Reuters

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 7 januari, 2018:

 

 

Det fanns en tid, om vi går tillbaka några år, när Everton såg Ross Barkley som en annan sorts spelare än den de ser nu. Fråga David Moyes och han kommer berätta för dig att vid 15 års ålder var Barkley det närmaste han någonsin hade sett en ung Norman Whiteside. Barkley kunde springa upp och ner på planen, han hade samma sorts råtalang som gjorde att Whiteside kunde skruva bollen förbi Neville Southall i 1985 års FA-Cupfinal och, mer än något annat, så var han helt orädd i tacklingsspelet. Moyes och ungdomslagstränarna ryggade tillbaka när de såg honom kasta sig in i en 50-50-närkamp.

 

 

Det förändrades när han var 16, då Barkley bröt sitt ben på två ställen efter att ha gått in i en tackling under en match för Englands U19-landslag mot Belgien. När Barkley kom tillbaka från den dubbelfrakturen noterade hans tränare att han inte längre vräkte sig in efter bollen fullt lika kraftfullt. Barkley började spela med mer återhållsamhet och litade mer på skickligheterna som ledde till andra jämförelser, inte minst med Paul Gascoigne.

 

 

Han tog tid på sig men när han annonserade sig själv som förstalagsspelare, omgiven av översvallande beröm från Roberto Martínez och känslan av att hela laget kunde formas runt honom, var det helt rimligt för Evertonians att tänka att kanske den här gången, för en gångs skull, skulle en av deras framväxande hjältar faktiskt stanna kvar.

 

 

Men istället blev det så att nästa gång vi kommer se honom i blått så blir det för Chelsea och det är svårt att inte tänka att Everton har hamnat rejält efter i en affär som ger Barkley chansen, under ett VM-år, att upprepa sina ambitioner med England och det lämnar ett distinkt intryck av att Merseyside-klubben, oavsett hur det utmålas, har gjort en riktigt dålig affär.

 

 

Chelsea har definitivt utnyttjat systemet, med tanke på att transferavgiften var satt till £35m (409,7m kr) i augusti tills Barkley slet av muskeln i baksidan av låret och Premier League-mästarna tjänstvilligt klev åt sidan. Everton har fortsatt betala spelaren £60,000 (702,460 kr) i veckan, samt hostat upp för hans medicinska räkningar och lett hans rehabiliteringsprogram, tills nu, när han är frisk igen, transferfönstret har öppnat igen och Roman Abramovitjs personal har återvänt och återuppväckt affären, men för £20m (234,1m kr) mindre, detta då det nu bara återstår sex månader på Barkleys kontrakt.

 

 

Ross Barkley skriver på för Chelsea och slutför sin £15m (175,6m kr) flytt från Everton. Fotograf: Darren Walsh/Chelsea FC via Getty Images

 

 

Under tiden har Davy Klaassen och Gylfi Sigurdsson anlänt till Everton för sammanlagt £79m (924,9m kr) och Wayne Rooney har skrivit på för en rekordlön, alla med mandat att fylla tomrummet lämnat efter Barkleys nära förestående utflyttning. Men ingen han kontinuerligt spelat med fantasin eller kreativiteten som Barkley, när han är som bäst, kunde erbjuda och det känns som inte helt troligt att Kieran Dowell, utlånad till Nottingham Forest, ska kunna rädda Farhad Moshiri från att spendera ännu mer. Chelsea har fått sin gubbe för £15m (175,6m kr), den sortens avgift en anfallare som gör 15 mål per säsong i the Championship går för nuförtiden, medan Everton driver med sig själva om de tycker att de har gjort en bra affär.

 

 

Men det är så affärer går ibland och det är lockande att tänka att Liverpools borgmästare, Joe Anderson, borde vara tillräckligt upptagen för att inte hinna annonsera på Twitter i fredags att han kommer be the Premier League och the Football Association att undersöka sättet på vilket Everton har "blivit lurade".

 

 

Anderson, en Everton-supporter, behöver kanske läsa på om Bosman-reglerna och sättet på vilket spelares transfervärde minskar under deras sista år på deras kontrakt. Han kommer inte vara ensam om att tycka att Everton har blivit blåsta, men om det finns något tillräckligt lömskt för att berättiga en utredning på högsta nivån, borde det då inte vara klubben som kommer med det klagomålet då? Det faktum att Everton gick med på transfern och har noll planer på att ta upp det med myndigheterna pekar på att Anderson inte röstades in p.g.a hans fotbollskunskaper.

 

 

Men det här är en otillfredsställande berättelse ur Evertons perspektiv, för det finns alltid något djupt sorgligt när en lokal spelare slår igenom med klubben han omfamnat hela livet bara för att sedan få se det sluta illa, och i Barkleys fall, utan att han erbjuder ens en tillstymmelse till förklaring.

 

 

Kanske känner han att det inte är nödvändigt när Chelsea kan erbjuda bättre lön och allt det roliga med Champions League-fotboll. Men några ärliga ord hade kanske uppskattats när Evertons supportrar, på det stora hela, tänkte på honom som en av deras egna.

 

 

Visst, det hördes en del muttrande under hans perioder med tappad form. Men matchen mot Burnley mot slutet av förra säsongen var en exakt barometer. Några dagar tidigare hade bilder från övervakningskameror läckt ut där man ser Barkley bli nerslagen i en bar i Liverpool. Barkleys namn vrålades ut av Goodison-publiken. Han spelade bra, kramade om sitt klubbmärke framför the Gwladys Street-läktaren bakom ena målet och det kom en stående ovation när han byttes ut sent i matchen. Det är helt enkelt inte sant att Evertons supportrar vände sig emot honom.

 

 

Kan han nu återetablera sig själv som spelare för England? Barkley fanns med i Roy Hodgsons trupp till EM 2016 men kom hem utan att ha spelat en enda minut. Sam Allardyce exkluderade honom i hans enda match som chef för landslaget och vid det enda tillfället Gareth Southgate kallat in honom, till dubbelmötet mot Tyskland och Litauen i mars förra året, var Barkley en av endast två spelare som inte sparkade en enda boll.

 

 

Barkley har inte spelat för sitt land sedan i maj 2016 och har endast tre framträdanden på 90 minuter under hans 22 landskamper, av dessa har 14 kommit som avbytare, sedan han debuterade 19 år gammal. I hans sju senaste inkallningar har han suttit hela matchen på bänken och om han inte är försiktig hotar det att bli storyn om hans internationella karriär - en nästan-man, en spelare som var för ung för länge, en spelare som aldrig riktigt uppfyllde sin potential eller visade att han kan dominera, istället för att dekorera, matcher.

 

 

Men Southgate har redan visat att han är villig att ändra sig gällande en spelare och det är fortfarande möjligt att Barkley kan hitta en väg tillbaka, innan Ryssland, om han inte har blivit lidande alltför mycket av den senaste skadan (alla som eventuellt är tveksamma till allvaret i den skadan borde kolla in det 9 inch (=22,8 cm) långa ärret på baksidan av hans ben) och om Antonio Conte, hans nya manager i Chelsea, kan få honom att börja tro på att han är kapabel att mäta sig på den högsta nivån igen.

 

 

Barkley är en spelare beroende av förtroende. Problemet är att det förtroendet började tunnas ut när Ronald Koeman tog över i Everton och misstolkade situationen genom att anta att Barkley var den sortens karaktär som skulle svara bättre på offentlig kritik än Martínez arm-runt-axeln-inställning. Faktum är att Barkley var en Toffee med ett mjukt inre, så pass känslig för Koemans ord att vid ett tillfälle frågade han sin manager varför han pratade så mycket om honom på presskonferenserna. Det sårade honom att hans manager gick till media och det stärkte hans beslut att skära loss sig själv, även om det Koeman sa var fundamentalt korrekt.

 

 

En annan inblick i Barkleys personlighet kan ses i Evertons semifinal i FA-Cupen mot Manchester United i april 2016, under de sista få veckorna av Martínez-eran, när spelarna kom in i halvtid, i underläge med 1-0. Det hörde burop från Everton-delen av arenan och Barkley hade, felaktigt, övertygat sig själv om att de var riktade mot honom. Det blev upp till de andra spelarna, ledda av Phil Jagielka, att låta honom få veta att han det inte fanns något fog för hans oro. För att vara en sådan begåvad spelare har Barkley, 24 år gammal, ännu inte visat att han har mognaden för att ta nästa steg, från att vara en bra, ibland väldigt bra, spelare till att bli en som är outstanding.

 

 

Men den stora grejen är den att folk pratar om honom, och skriver om honom, för att han tillhör den lilla gruppen spelare med potentialen för att lyckas. Vad Barkley måste undvika är att folk fortfarande diskuterar all den där potentialen när han börjar närma sig 30 år. Men fakta, statistiken, säger att ingen annan spelare i Everton har spelat fram till fler mål, skapat fler målchanser eller gjort fler framgångsrika dribblingar under de tre föregående säsongerna. Den här sortens spelare kommer inte igenom systemet särskilt ofta och det, misstänker jag, är vad som verkligen stör Liverpools borgmästare istället för det faktum att Chelsea, för en gångs skull, har betalat mindre än förväntat för en spelare.

 

 

Trevliga killen Mata ser lite ensam ut

Juan Mata är enkelt uttryckt en ingående trevlig kille - den sortens kille som, med ett sätt att uttrycka det, skulle ha bett om en gruppkram när knytnävarna och flaskorna flög i Old Trafford-tunneln efter Manchester-derbyt - och det är ingen överraskning att hans Common Goal-initiativ samlar på sig stöd från övriga fotbollsvärlden.

 

 

Antalet växer stadigt, med 35 andra spelare nu klara, och målet är att nå 200 till slutet av året. Kasper Schmeichel från Leicester City, Sunderlands Duncan Watmore, Charlie Daniels från Bournemouth och Brighton-försvararen Bruno återfinns bland spelarna i England som har gått med på att donera 1% av deras lön, medan namnen från utlandet inkluderar Mats Hummels, Giorgio Chiellini, Serge Gnabry och Shinji Kagawa.

 

 

Om man tittar igenom listan blir det också tydligt att det finns ett stort stöd från damspelarna - vilket är värt att notera då de spelarna bara tjänar en bråkdel av männens löner. Jean Sseninde, Common Goal's första afrikanska spelare, är bara ett exempel, hon tjänar nämligen sin huvudsakliga lön i den Brittiska armén och inte genom att spela för Crystal Palace.

 

 

Men jag har en fråga: var är alla Manchester United-spelare? Det var augusti när Mata presenterade idén och hittills har ingen av hans lagkamrater känt sig manade att stötta spanjorens insats.

 

 

Ingen vill bli utpekad och ifrågasatt för att sedan gå med men är det för mycket att tycka att en av Matas kollegor kanske kunde skriva in sig när den genomsnittliga årslönen för förstalagsspelare på Old Trafford närmar sig £6m (70,2m kr)? Finns det verkligen ingen av José Mourinhos spelare som skulle vara villig att avsätta £60,000 (702,460 kr) eller så från deras årslön? Och föreställ er bara om kanske Mino Raiola, med sin kända avgift på £41,4m (484,6m kr) för att ha förhandlat fram Paul Pogbas transfer, frågade om även agenter kunde anmäla sig. Kanske är det bara ett önsketänkande.

 

 

Atkinsons kvickhet grävde ut honom ur ett hål

Arsenals besök hos Nottingham Forest i FA-Cupen på söndag påminner mig om den där lilla biten komediguld från den senaste gången de möttes som Premier League-motståndare, då får vi gå hela vägen tillbaka till januari 1999, när Ron Atkinson, i sin första match som chef för hemmalaget, klev ut ur tunneln och, helt briljant, klättrade upp på fel tränarbänk.

 

 

Du minns kanske att Atkinson fich be om ursäkt och gå rätt efter att ha fått en lätt knuff från någon i Arsenal. När han funnit vägen till rätt tränarbänk var hans första mening en ren skönhet. "Jag tittade mig omkring och tänkte: 'Hur kan vi ligga i botten av ligan med de här avbytarna?'"

 

 

Inte för att det blev något lättare. Hans nästa match var en niomålsthriller mot Manchester United - allmänt känd som en 8-1 förlust på hemmaplan - och Forest har aldrig varit tillbaka i högstaligan sedan deras nedflyttning efter den säsongen.

 

 

Gary Brazil, deras akademidirector, kommer vara tillfällig manager i Arsenal-matchen och bör känna till geografin på the City Ground tillräckligt bra för att inte upprepa Atkinsons misstag. Men om Brazil skulle gilla tanken på att återskapa det ögonblicket så har Arsène Wengers avstängning från tränarbänken åtminstone lämnat en ledig plats där.