En flygplansomlackering för £900k (10,5m kr), en dirtbike och två nya kungliga yachter. En tribaltatuering på premiärministerns ena arm kan inte vara långt borta

Boris Johnson bordar flygplanet RAF Voyager på Heathrows flygplats i september 2019. Fotograf: Stefan Rousseau/PA

AV: Marina Hyde, the Guardians åsiktsdel, fredag 19 juni, 2020:

Man har känt en stark känsla av imperier som faller sönder den här veckan, detta då Led Zeppelin inte längre är de största kukhuvudena någonsin att kräva en flygplansomlackering. Glider in på första plats gör Boris Johnson och hans regering. Premiärministern hade tydligen tid att ta en paus från att av misstag döda brittiska medborgare och beställa ett målarjobb för £900,000 (10,5m kr) på hans VIP Voyager-flygplan.

Den enda besvikelsen är att han inte avslöjade planerna vid en av hans dagliga presskonferenser på Nummer 10. Här ser ni en presentation över hur tiotusentals fler människor än nödvändigt sorgligt nog har dött p g a beslut jag tog eller inte tog. Men om vi ska titta på det positiva, här ser ni en presentation över den nya designen på mitt flygplan! När det gäller omlackeringen får jag upp en bild av något som passar vår status i världen. Kanske jättestora bokstäver som bildar orden " Air Farce One". Budgetalternativet skulle vara att behålla planet grått och bara klottra dit något klassiskt på sidan, som "TVÄTTA MIG" eller "Mitt plan är smutsigare än din mamma". Om inte det skulle passa kunde Johnson kanske vara sugen på något som "Skratta inte damen - din dotter skulle kunna vara här inne".

Inga av dessa förslag skulle vara mindre absurda än rättfärdigandet av det från kabinettsministern Oliver Dowden. Jag noterar att Oliver är en konservativ kulturminister, vilket historiskt sett har varit som att vara Ku Klux Klans jämlikhetsmästare. Han stöttar Johnsons målningsjobb: "Vi är en kreativ industristormakt, och det bör vi lyfta fram. Jag tycker att jobbet med Voyager är en del av det." Till detta påstående är det mest rimliga svaret: va? Men ändå, låt oss försöka klättra in i den logiska simulatorn och ta reda på vad - i namnet av att hans favoritalbum är en gratis cd som kom med the Sunday Times 2007 - det är Oliver försöker säga här. Är det att teatrar befinner sig i en sådan akut kris att 75% av dem kanske aldrig kommer öppnas igen, därför måste vi få in den här kolossen av militär hårdvara på verkstaden? Är det att vi gjorde Fleabag, och därför behöver min boss en penisförlängning? Jag finner filosofin något ogenomtränglig.

Men låt oss inte glömma att Johnson alltid har sett någon mystisk korrelation mellan hans känsla av sexuell potens och nationens framgångar. Han har tidigare oroat sig för att om Trident åkte till havs utan missiler skulle det betyda att "hela landet bokstavligt talat firing blanks*". Han har beskrivit sig själv som mannen "som kan sätta lite bläck i den kollektiva bläckpennan". Och nu skulle han vilja att vi "har en klorerad kyckling i varje hamn". Vänta lite nu, jag tror att jag hittade på den där sista - men du är välkommen att föreställa dig bilden. Vi är alla världens män och ingen har sagt att livet till sjöss är för de fega.

* Om någon fire blanks betyder det att de försöker mycket men lyckas inte prestera något. Blanks är patroner som innehåller explosiva varor men ingen kula, så de orsakar ingen skada när de avfyras. Uttrycket är också slang för en man som inte har några spermier i sin sädesvätska.

På tal om groteska äventyr till havs känns detta som rätt ögonblick att vända sig mot en ministers allmänt publicerade brev till Johnson den här veckan i svallvågorna av hans skamliga beslut att slå ihop biståndsmyndigheten DFID (= Department For International Development) med utrikesdepartementet. Detta brev vill att regeringen ska spendera pengar ämnade för utländskt stöd på två nya yachter som ska ersätta the Royal Yacht Britannia.

Brevet skrevs av Penny Mordaunt, hittills en av de mindre överdådigt värdelösa. När Dominic Cummings bröt mot nedstängningen och körde till Barnard Castle för att testa synen och så vidare dränktes Tory-parlamentsledamöter av vansinniga väljare. Mordaunt gick ut offentligt och erbjöd dem hennes "djupaste beklagningar" och sa att det fanns "vissa motsägelser i hans berättelse om händelserna och anledningarna bakom dem". I de omedelbara svallvågorna av detta berättade en "välplacerad observatör" följande för the Times: "Dom är väldigt hämndlysten. Jag tror att en sådan som Penny - hon är fucked. Jag vet hur de opererar och hon har nu stora problem. De kommer ge sig ut efter henne."

Alternativt kommer hon kanske att behöva genomgå något galet lojalitetstest, som att behöva avrätta en tjallare i någon lagerbyggnad inför hennes brottschef - eller skriva ett brev där det står att biståndspengar måste spenderas på en yacht. Ursäkta, två yachter. Det är då, föreställer jag mig, som du sänker pistolen du fick, skakar av en blandning av skräck, rädsla, lättnad (kanske kan man t o m hitta ett minimalt spår av upprymdhet) och sen klappar Cummings dig i ryggen och säger: "Det var det, Pen. Visste hela tiden att du var en av oss."

När det gäller kulturella exporter är vi nu såklart ett land där utrikesministern informerar världen om att Black Lives Matter-demonstranternas grej med att gå ner på knä "verkar ha tagits från the Game of Thrones" [sic]. På hemmaplan är sammanslagningen av DFID/utrikesdepartementet ett utspel i kulturkriget som påminner oss om att den här regeringen snart nog kommer ge sig på BBC. I en aktion av kulturell vandalism kommer de assisteras av olika kvartsidioter på vänsterkanten som vill privatisera ett verktyg som för tillfället ägs av allmänheten, och som tror att en stark, självständig media på vänsterkanten kommer dyka upp i dess ställe. Precis som det har gjort i alla andra länder.

Men då får vi inte glömma att politikerna kan ju besöka dessa på deras kungliga ersättningsyachter. Jag är rädd för att jag ännu inte förstått syftet med den andra yachten som Mordaunt har efterfrågat. Kanske som någon slags mänsklig ark? Det kanske kommer en tid då Johnsons administration har utplånat så många brittiska medborgare att det enda sättet för oss att överleva som världsbesegrande herrefolk är att ge oss ut på världshaven, där ett följe kvinnor kommer göras gravida av en enormt självaktad entusiast. Jag kan inte föreställa mig vem han skulle kunna vara.

Samtidigt måste det vara dags att påpeka att om en tv-kock betedde sig som Johnson vet ni vad folk skulle säga. Låt oss titta på bevisen: killen i fråga har lämnat sin fru för någon mycket yngre. Han har nyligen skaffat sig en dirtbike på vilken han bombar runt markerna vid Chequers (den brittiske premiärministerns officiella rekreationsbostad). Han vill nu inte ha ett utan tre löjligt pråliga och högpresterande fordon. Kom igen nu - måste premiärministern skaffa sig en tribaltatuering innan vi kan använda det riktiga ordet för det som händer? Måste Johnson avslappnat kavla upp sin skjortärm och avslöja en ny Route 66-gaddning innan han säger följande till Keir: "Jag är på väg mot livets öppna väg, kompis"? Måste han bli sedd i en gräslig skinnjacka? Genomföra ett triathlon? Lära sig att surfa? Om det hade varit någon annan i det offentliga livet, då hade the Daily Mails Sarah Vine skrivit 15 kolumner om det, så tillåt mig att "gå dit" å hennes vägnar: premiärministern har en otroligt klichéartad mitt-i-livet-kris, och vi måste alla leva i den.

Om det här hade varit Bake Off's (Hela England bakar) Paul Hollywood, så ok. Jag hade kunnat spotta ur mig ett par kolumner på det; och hur som helst är han bara chef över ett bakningstält, en Kawasaki ninja och en halvspeciell Big Dog Ridgeback (jag har hört att den inte rullar så bra som den ser ut att göra). Men när de är chefer över ett helt land, en kaotisk pandemirespons och några kärnvapenkoder, då känns det som något vi alla borde hålla ett öga på. Ett maktlöst öga, ja: men fortfarande ett öga.

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist

Folk frågar sig ofta hur många sjuksköterskor man kan få för en fotbollsspelare. Men en Rashford är värd hundra ministrar

Marcus Rashford på Old Trafford i december 2019. Fotograf: Alex Livesey/Getty Images

AV: Marina Hyde, the Guardians åsiktsdel, tisdag 16 juni, 2020:

Marcus Rashford är 22 år gammal och anledningen till att desperata familjer nu kommer fortsätta få gratis skolmatskuponger under ledigheten. Under nedstängningen har den här sanslöst talangfyllda kampanjarbetaren startat ett välgörenhetsarbete som har dragit in miljoner för att ge mat till 400,000 barn, gått med i ett samarbete för att bekämpa hemlöshet och vill nu se till att 1,3 miljoner brittiska barn inte behöver gå hungriga i sommar. Några andra punkter på CV:et - mindre intressen, hobbyer, sådana saker? Just ja, vänta lite: han spelar även forward för Manchester United och England. I dag, i en mäktig uppmaning som har lyckats tvinga regeringen till en u-sväng, skrev Rashford: "Jag påstår inte att jag har en parlamentsledamots utbildning, men jag har social utbildning."

Och vi kommer till Gavin Williamson, den 43-årige utbildningsministern, i sinom tid. Man kan bara slå fast att Gavin har försvunnit från spelplanen i hans karriärs största match på ett sätt så att kustbevakningen har avbrutit letandet och det har nu blivit ett fall för rymdteleskopet Hubble. När det gäller premiärministern... strax innan Marcus Rashford föddes av en ensamstående mamma som sonen avgudar p g a hennes outtröttliga arbete och uppoffringar, skrev Boris Johnson att ensamstående mammor producerade en generation "dåligt uppfostrade, obildade, aggressiva och utomäktenskapliga barn". Vilket, om vi ska vara ärliga, betyder så mycket mer när det kommer från honom.

Nu vill jag bara ge er en påminnelse om var vi var för två och en halv månad sedan. Gavins kabinettskollega Matt Hancock intog podiet vid en av regeringens presskonferenser, han som efter det att Covid-19 i tysthet svept runt på äldreboendena kom ut och ljög om att han satt upp en "stålring" runt de äldre, och han var väldigt sugen på att visa att han hade koll på sina prioriteringar. "Jag tycker att det första som Premier League-fotbollsspelare kan göra är att lämna ett bidrag," proklamerade Matt. "Gå ner i lön och dra ert strå till stacken."

Well, där ser man. Det måste ha känts som en så enkel seger, för politiker som inte vet någonting om fotbollsspelare, eller om fotboll. Eller, i större utsträckning, om att vinna. Bara en påminnelse om var det "världsbesegrande" Storbritannien för närvarande befinner sig: vi har den tredje högsta dödssiffran i hela världen, OECD förutspår att vi kommer ha den värst drabbade ekonomin av alla i-länder och vi är på väg mot ett av de långsammaste och socialt mest smärtsamma uttågen från nedstängning. Om detta är "världsbesegrande" skulle jag inte vilja se oss förlora. Jag behöver inte ens berätta för er att under hela den här skitshowen, under deras ledning, har regeringen endast pekat ut en enda grupp i vårt samhälle som bör ta en lönesänkning: fotbollsspelarna i Premier League.

För att klara av den mer irrelevanta änden av hushållningen först: Premier League-spelarna hade redan tänkt sig en lönesänkning när Matt satte rubrikerna; de annonserade nästan omedelbart en sänkning på 30%; och sedan dess har de bidragit på flera sätt och det mesta utan att ha hamnat i tidningarna. De har hjälpt till socialt och varit med på olika välgörenhetsinitiativ inom deras samhällen och även utanför. Men även om de inte hade gjort någonting av det - genuint otänkbart - så föreställ er att Matt Hancock, hälsoministern mitt i en pandemi, spenderar ens en minut på att ha en åsikt om vad fotbollsspelarna gör. För det var faktiskt det som hände. Jag vet att modefrasen är "lätt att säga i efterhand" - men då jag skrev om det när det hände tänker jag istället använda "lätt att säga när man ser det". Det här är inget fall av återblick och att ångra sig i efterhand - det var hela tiden ett fall av att se det direkt.

Samma sak gäller observationen att det som händer barnen nu - särskilt de sårbara, men många andra också - kommer bli en fruktansvärd fläck på den här regeringen. Skolbarn i det här landet befinner sig i kris. En femtedel har gjort väldigt lite eller inget skolarbete alls i hemmet och fyra av tio har inte haft någon regelbunden kontakt med lärare. När Tory-parlamentsledamöter belägras av väljare som undrar var i hela friden de Nightingale-liknande planerna för skolorna finns, för att inte tala om de faktiska Nightingale-skolorna, då har något gått katastrofalt fel, och för detta borde Gavin Williamson åtminstone ta en lönesänkning på 100%.

Varför har regeringen svikit barnen så otroligt illa, på sätt som kommer skada många av dem för alltid? Trodde de att folk inte skulle se det? Oaktsamheten är så enorm att den kräver flera sammanlänkade teorier. Oavsett hur lite det är värt så har jag en för hela gruppen. Männen - och det är nästan uteslutande män - som i flera månader har stått bakom podierna på Downing street och berättat för oss vilket fantastiskt jobb de gör har en något overklig förståelse av vad som har hänt i hemmasfären sedan nedstängningen, för det här har aldrig varit hur de själva har levt. Min misstanke är att de har fruar som har gjort enormt och oproportionerligt mycket jobb i hemmet och med barnen åt dem, medan de har klättrat på deras flottiga stänger. Detta har isolerat dem från verkligheten som andra lever i, och som en konsekvens av detta kan de inte bilda någonting som liknar en informerad förståelse för hur de just nu lever under nedstängningens umbäranden. Det som slutar med ett svek mot en hel generation barn började helt enkelt som ett misslyckande med att använda sin förmåga att föreställa sig saker.

Det skulle definitivt passa in på söndagen som Dominic Cummings spenderade på Nummer 10 med att inte få sparken. Då minns du kanske att han lyckades övertyga Boris Johnson och Michael Gove om att köra till Durham var en rationell och normal respons på att kanske behöva göra lite barnpassning medan han var sjuk. Å ena sidan hade Johnsons regering försökt behålla Cummings om han hade förklarat att han kört till Durham för att utföra ett antal rituella sexualmord. Å andra sidan hade han kanske hittat två perfekta individer att sälja det här till. Boris Johnson och Michael Gove har en air av att vara killar som genuint tycker att köra hundratals miles (100 miles = 160 km) i en hård nedstängning är rimligt p g a något de skulle anse vara en unik situation. Allvarligt, vad skulle Dom ha gjort? Definitivt inte tagit hand om sitt barn, som andra mänskliga föräldrar som bor på planeten jorden.

Till sist och syvende är det sådana här killar som har svikit skolbarn och sårbara barn. Liven som andra familjer har tvingats leva under nedstängningen har inte känts som deras sfär, inte ens - som i fallet med Williamson - när det är deras bokstavligt talat officiella sfär.

Så vi lämnas med en 22 år gammal fotbollsspelare som får påpeka verkligheten för män vars jobb det antas vara att veta detta. Det som folk verkligen älskar att ta upp gällande fotbollsspelare är hur många sjuksköterskelöner deras kontrakt skulle kunna betala. Konstigt nog verkar det som att det bara är sjuksköterskor och fotbollsspelare som ingår i den här handeln - vilket måste vara enormt tillfredsställande för politiker. Men om man tänker på moraliskt värde och strategisk kompetens, hur många Gavin Williamson skulle du vara tvungen att samla ihop innan du ens närmade dig Marcus Rashfords värde? Hur många Matt Hancock? Hur många Boris Johnson? Kanske är det dags att flytta målstolparna och ställa de frågorna istället. 

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist