Från Red Issue, januari, 2008:

Det är torsdagen den 6:e februari, en iskall torsdagseftermiddag i Manchester. Jimmy Murphy tog en taxi från stationen London Road till Old Trafford efter att precis ha återvänt från Cardiff där han hade lett Wales till deras första VM-slutspel någonsin. Landslagsuppdraget hade tyvärr medfört att han tvingades missa Uniteds tripp till Belgrad, men det hade gått ok då ynglingarna hade säkrat en plats i semifinalerna efter 3-3 mot Röda Stjärnan.

Trots att han hade haft mycket att fira kvällen innan och sedan en lång och tröttsam resa hem så hade Murphy förberedelser att titta på inför Wolves besök två dagar senare. Stan Cullis mannar låg sex poäng före United i toppen av tabellen och de ville verkligen stoppa de Röda från att vinna ett hattrick av mästerskap och bli endast det tredje laget att lyckas med den bedriften.

När han kom fram till arenan tänkte Murphy kort hur tyst det var jämfört med annars innan han gick till sitt kontor. Det var först där som de fruktansvärda nyheterna presenterades för honom av Alma George, hans sekreterare. Chocken gjorde att han knappt förstod något, och plötsligt fann Murphy sig själv kastad in i en situation som han aldrig hade någon chans att ens försöka förstå. Uniteds flygplan må ha kraschat och dödat flera av passagerarna efter ett stopp för tankning i München, men alla tankar på självömkan eller sorg tvingades han sortera bort då klubbens telefon började ringa om och om igen då folk ville ha information medan nyheten började spridas.

Otröstliga släktingar som inte kunde ta in det hela började dyka upp på Old Trafford, kanske med ett svagt och fåfängt hopp om att deras pojke felaktigt listats som ett av dödsoffren. Emellan jobbet med att fixa fram en flygresa till München dagen efter var Murphy tvungen att ringa Dick Colman och berätta att Eddie var död. Då han lämnade arenan klockan 4 på natten efter ett 12-timmarsskift hade Murphy tagit sig igenom en flaska Scotch (skotsk whisky) utan att knappt märka det.

Med managern på sin dödsbädd gjorde Murphy familjen Busby sällskap för att snabbt komma ner till Tyskland, precis som ett antal av de andra offrens familjer och vänner. Helt otroligt nog så hade en annan tragedi redan drabbat klubben vid matchen på Highbury tidigare den veckan, detta då direktören George Whittaker åkte på en dödlig hjärtinfarkt. P g a detta hade klubbens tre övriga direktörer valt att stanna kvar i Manchester för att närvara vid hans begravning, vilket betydde att inga styrelsemedlemmar hade rest till Jugoslavien.

En annan person som hade ställt in sin resa till matchen för att visa sin vördnad efter dödsfallet i London var en framgångsrik kötthandlare från Alderley Edge. Trots hans vänskap med Busby hade han endast två veckor tidigare fått se det föreslagna invalet av honom till styrelsen blockeras av Whittaker. Den fredagseftermiddagen, med klubben kastad in i kaos, hölls ett akut styrelsemöte i Alan Gibsons hus och en motion om att lyfta in honom föreslogs igen. Den här gången antogs han enhälligt av Gibson, William Petherbridge och Harold Hardman. Klubbens protokoll från mötet berättade att “Louis Edwards är härmed utsedd och adjungerad som en extra bolagsdirektör”.

Efter att Busby inte lyssnat på the Football League och tagit United ut i Europa 1956 (unikt inom europeisk fotboll så hade England två styrande organ och United lyckades komma in i Europacupen efter att Busby bett styrelsen att istället söka stöd från the FA), fanns det ett smygande hot om poängavdrag som hängde över klubben om någon inhemsk match äventyrades p g a dessa resor utomlands mitt i veckorna. (I hans majestätiska biografi om bossen menar Eamon Dunphy att några av spelarna senare kände att Busbys oro inför att komma tillbaka hem i god tid kan ha spillt över till flygbolaget, som i sin tur kände behovet av att försöka lyfta en tredje gång.) Men så fort omfattningen av tragedin stod klar tvekade the League aldrig inför att skjuta upp följande dags match. Lördagen den 8:e februari kunde man se en idrottsvärld sönderslagen av sorg. “Abide With Me” sjöngs av folkmassor på snötäckta arenor över hela landet och spelare och åskådare stod tysta i två minuter för att hedra de döda - t o m de 60,000 på Twickenham (nationalarena för rugby) som var där för att se landskampen mellan England och Irland stod helt tysta.

I München bevittnade Jimmy Murphy kraschens fasor. Tårar rann nerför hans kinder när han såg sin favoritspelare, Duncan Edwards. Tveklöst hade han varit hög på smärtstillande, administrerade för att lindra hans förskräckliga skador, då Big Dunc skällde ut en sjuksköterska. “Någon har stulit min klocka. Jag måste ha den, hitta den åt mig”, tjöt han efter att ha insett att hans handled var tom. Den uppskattade klockan hade han fått som gåva från några Real-representanter i Madrid vid semifinalen året innan. Efter att sjuksköterskan återberättat Edwards problem för Murphy på pidginengelska hittade han det manglade urverket i en låda med grejor upphittade vid olycksplatsen. Då han placerade den på spelarens handled lugnade Edwards ner sig en kort stund. “Vilken tid är det avspark på lördag?” frågade han. “Vanliga tiden, klockan tre,” svarade Murphy. “Jag kommer ge mitt allt Jimmy.”

Murphy visste förmodligen att han redan hade spelat sin sista match. Men trots alla begravningar att närvara vid, familjer att trösta och spelare att sköta om under deras rehabiliteringar (Blanchflower och Berry spelade aldrig mer, medan Scanlon och Morgans aldrig blev desamma), så hade Murphy ett jobb att göra: det fanns ingen tid att sörja hans vänner och kollegor. Man förväntade sig inte att Busby skulle överleva, så det var hans jobb som tillfällig manager att se till så att Manchester United överlevde. Att Murphy var i en position att göra det berodde på en extraordinär rad av händelser.

Suezkanalen i Egypten öppnades 1869, den finansierades av de franska och egyptiska regeringarna. Som en passage till kolonier som Indien och Australien blev den plötsligt extremt viktig för Storbritannien och brittisk affärsverksamhet, vilket ledde till att regeringen 1875 köpte Egyptens del och vid mitten av 1880-talet hade Storbritannien direkt kontroll, innan Konstantinopelkonventionen 1888 deklarerade det en internationell farled under brittiskt beskydd.

Spola sedan snabbt fram till 1940-talet och spänningarna i Mellanöstern var höga. I fotspåren av Andra världskriget och FN:s delning av Palestina till separata judiska och arabiska territorier utbröt ett inbördeskrig, vilket i sin tur ledde till en fullskalig konflikt 1948 mellan den nyligen utropade Staten Israel och de omkringliggande arabiska nationerna Egypten, Libanon, Syrien, Jordanien och Irak. Året efter stängde Egypten Suezkanalen för israelisk sjöfart, men efter ett internationellt fördömande och en FN-resolution tvingades de att ändra sig 1951.

Storbritannien höll på att gradvis dra tillbaka sina trupper efter 1945 och ett fullständigt tillbakadragande från kanalzonen påbörjades 1954. Men 1956 drog Storbritannien och USA tillbaka det finansiella stöd som de hade lovat Egyptens president Nasser. Pengarna skulle användas för att bygga den jätteviktiga Höga Assuandammen i Nilen. Men presidenten hade band till Sovjetunionen och då drogs finansieringen tillbaka. Som hämnd och som ett sätt att dra in de nödvändiga pengarna tog Nasser kontroll över och förstatligade Suezkanalen. En fullskalig kris utvecklades snabbt där de franska, brittiska och israeliska regeringarna kläckte en plan där Israel skulle invadera egyptiska Sinaihalvön. Sedan skulle en intervention av fredssökande brittiska och franska trupper göra att de stridande sidorna fick retirera 10 miles (= 16 km) åt varsitt håll från kanalen, vilket skulle ge Frankrike och Storbritannien chansen att återta kontrollen över vattenleden.

Med en sådan tydlig och beslutsam plan var det ganska enkelt förutspått att ett antal saker skulle gå fel. Egypten ignorerade ultimatumet från Frankrike och Storbritannien, vilket betydde att en invasion var nödvändig för att ta Suezkanalen. Militärt sett var det en framgång, diplomatiskt sett en katastrof. Att inte lyssna på deras antagna allierade i Washington var ett allvarligt misstag, att genomföra en sådan aktion medan USA skällde ut sovjeterna för liknande aktioner i Ungern var ett annat. När hotet om kärnvapenförintelse togs upp efter att Nassers allierade i Moskva hotade med hämnd mot Paris och London klargjorde USA:s Eisenhower-administration att de förväntade sig ett omedelbart upphörande av fientligheterna och ett fullt tillbakadragande, vilket också genomfördes i december 1956.

Trots att den omedelbara krisen löste sig förblev spänningarna höga i Mellanöstern och Israel behandlades som en paria av de arabiska nationerna. Detta gällde även de idrottsliga relationerna så när det var dags för kvalmatcherna till VM 1958 vägrade Turkiet, Indonesien, Egypten och Sudan att spela mot Israel, vilket gjorde att de vann gruppen. Men efter att ha förnyat kvalificeringsproceduren inför turneringen i Sverige vägrade FIFA att låta Israel gå vidare utan att ha spelat en enda match, därför genomfördes en lottning som involverade alla grupptvåor i den europeiska poolen och lotten föll på Wales. Därmed fick britterna, som hade slutat tvåa efter Tjeckoslovakien, en ny chans att kvala in och den chansen tog Murphys lag vara på genom att vinna dubbelmötet med Israel med sammanlagt 4-0. Sedan i själva VM-turneringen åkte de ut mot blivande världsmästaren Brasilien i kvartsfinalen. Efter den här händelsen har Israel fått en plats i de europeiska kvalgrupperna ända sedan dess.

P g a hans landslagsuppdrag hade Murphys plats bredvid Busby på planet till Belgrad tagits av Bert Whalley, som miste livet på den där landningsbanan i München. (The Times legendariska reporter Geoffrey Green, beymyndigad med att 1978 skriva en officiell - och helt briljant - bok för att fira klubbens hundraårsdag, lurade också döden som drabbade åtta av hans kollegor då han hade skickats iväg för att bevaka kvalmatchen i Cardiff istället.) Så det blev Murphy som fick bära klubben, i princip på egen hand. Bara lite mer än ett år efter det att hans dagar som spelare var över kallades Jack Crompton tillbaka till Old Trafford från hans roll som tränare i Luton och hans första uppdrag blev att packa upp spelarnas smutsiga matchställ. Han fick hjälp av en ung Nobby Stiles, som bad om att få behålla Tommy Taylors smutsiga skor och han behöll dem i flera år innan han lämnade tillbaka dem till klubbens museum.

FA följde the Leagues initiativ och sköt upp efterföljande veckas FA-cupmatch, vilket gav Murphy t o m onsdagen den 19:e - lite mer än en vecka - att plocka ihop ett lag till matchen mot Sheffield Wednesday. Liverpool, Nottingham Forest och Bishop Auckland erbjöd generöst United att välja spelare från deras lag, men Murphy visste att han behövde kvalitet och efter att ha spenderat det senaste årtiondet med att uppfostra landets bästa spelare visste han hur man hittade det. John Charles, i Turin med Juventus, beundrade sin landslagsmanager och utlovade sina tjänster gratis, men italienarna var inte sugna på att släppa deras stjärnanfallare.

Murphy hörde sig för gällande Charles bror Mel och Cliff Jones, men Swansea var inte på samma generösa humör som Liverpool och de andra och sa helt enkelt nej till United. Med hjälp av ägaren till Manchesters Cromford Club (restaurang och dansställe i Manchester), Paddy McGrath, som var nära vän med Busby, och hans känningar i Blackpool efter att ha bott och boxats där i flera år, säkrade Murphy nyförvärvet Ernie Taylor från the Seasiders (som hade varit deras anonyma hjälte i deras triumf på Wembley 1953), men andra nyförvärv var svåra att få till.

Den 19:e februari och trots att Foulkes och Gregg hade återvänt till Manchester och var i speldugligt skick så hade Murphy fortfarande inte fullt lag. Än en gång tack vare hjälp av Paddy McGrath så hade Murphy sett till så att spelarna kom bort från den överväldigande sorgen i Manchester. Istället checkade de in på hotell Norbreck i Blackpool (som sedan blev deras bas under större delen av vad som återstod av säsongen) inför onsdagens match.

Bara en timme innan avspark strök FA deras regel om spelare som redan har spelat i cupen och United fick specialdispens att plocka in Stan Crowther, en stjärna från Villas Wembley-lag 1957. Då han visste att Murphy ville ha honom men att han inte ville skriva på åkte hans manager med honom upp till Manchester den 19:e, till synes för att titta på matchen, men Murphy charmade honom i tid. Han är fortfarande den ende spelaren som har spelat för två klubbar i FA-cupen under samma säsong.

Ordföranden Harold Hardman skrev följande i matchprogrammet den kvällen: “Trots att vi begråter och sörjer våra skadade tror vi inte att de fantastiska dagarna är över för oss. Sympatin och uppmuntran från fotbollsvärlden och särskilt från våra supportrar kommer rättfärdiga och inspirera oss. Vägen tillbaka må vara lång och svår men med minnet av de som dog i München, av deras medryckande prestationer och underbara idrottsmannaanda för alltid med oss, kommer Manchester United att resa sig igen.”

Tidigare under säsongen hade United haft svårt att besegra ett tufft Wednesday-lag, så hoppet om seger var inte stort med tanke på att laget bestod av två debutanter från ungdomslaget, fem reserver, två överlevande från München och ett par nyförvärv. Men som på en våg av känslor krossade de Röda dem med 3-0 efter två mål av Shay Brennan - ett direkt i mål på en hörna. Med tanke på omständigheterna var det kanske förståeligt om Sheffield-klubbens inställning inte var total, även om man betänker närvaron i deras laguppställning av de två engelska landslagsmännen Peter Swan och Tony Kay. Just de två var del av en trio Wednesday-spelare som senare hamnade i fängelse och blev avstängda från fotbollen på livstid 1964 efter att ha dömts för bedrägeri genom att spela på att deras lag skulle förlora matcher.

Som om kvällen den 19:e inte var tillräckligt känslomässigt dränerande så dog två dagar senare Duncan Edwards i München - mannen som hade det i sig att en dag bli världens bäste fotbollsspelare. Murphys livsarbete hade varit att samla ihop detta otroliga unga lag, via ett system så rikt och starkt att Wolves Stan Cullis sa att medan Uniteds tre fantastiska lag skulle ha kunnat reducerats till endast ett “så tro inget annat, det kommer fortfarande vara ett bra lag. De är extremt väldrillade och de har den grundläggande förmågan. Den drillningen har skett under Murphys expertundervisning. Han har sett efter det yngre elementet hela tiden”.

I april 1957, mellan de två semifinalerna i Europacupen mot Real Madrid, mötte United ett starkt Burnley - mästare 1960, glöm inte det - på Turf Moor och vann med 3-1 Nästa dag körde i princip samma lag över Sunderland med 4-0 vilket nästan säkrade mästerskapet. Ytterligare två dagar senare mötte United på nytt Burnley, den här gången på Old Trafford, och med ena ögat på Europacupen senare den veckan gjorde Busby nio ändringar, plockade in yngre spelare som Greaves, Goodwin, Cope och McGuinness. Burnleys ordförande Bob Lord var vansinnig på Uniteds fräckhet i att mönstra ett sådant lag och han förde så mycket liv gällande det att FA undersökte problemet med att “spela ett försvagat lag i en förstaklassmatch”. Exakt varför de lade ner någon energi på det med tanke på att ändringarna i laget hjälpte United att kryssa fram till en 2-0-seger är det upp till vem som helst att komma in med gissningar om.

I ligan slutade United till sist på nionde plats, men decimeringen av spelarstallet var så allvarlig att de bara orkade med en vinst på de fjorton återstående matcherna, men då får man tänka på att ett spelschema med 11 matcher på 27 dagar i april inte underlättade det hela. Blivande mästarna Wolves körde över de Röda med 4-0. Helt klart kunde man se att fokuseringen låg på cupmatcherna, vilket blev tydligt i den stenhårda kvartsfinalen mot West Brom. The Babes hade förlorat mot dem med 4-3 tidigare under säsongen, men på något sätt vann Murphys lag en omspelsmatch mot dem med 1-0, bara för att sedan bli pulveriserade med 4-0 i ligan på Old Trafford i lagens tredje möte den veckan.

Med facit i hand ter sig den ofta berättade berättelsen om Uniteds utveckling till Wembley och vidare till triumf i Europa ett årtionde senare nästan naturlig och oundviklig, men det är att förminska prestationen. Insatserna av detta post-München lag ska inte underskattas. Fulham var motståndarna i semifinalen och Johnny Haynes sade: “Fulham är övertygade om att krossa United. Vi vill själva nå Wembley”.

När United vann omspelet på Highbury med 5-3 var chansen att leda ut lagen på Wembley det minsta Murphy förtjänade trots att Busby återvände hem den 19:e april (samma dag som Bobby Charlton nätade i sin debut för England mot Skottland på Hampden, och helt otroligt förlorade United samma dag en annan legendar då Billy Meredith gick bort i Withington). Självklart slutade Wembley-drömmen i tårar och där verkar det även som att FA:s sympati tog slut. Fem dagar efter förlusten mot Bolton mötte United Milan i Europacupens semifinal utan lagets bäste spelare. The FA bestämde att Bobby Charlton - med sin första landskamp 19 dagar tidigare - skulle må bättre av att spela en träningslandskamp mot Portugal på Wembley.

Helt otroligt nog lyckades United ändå fixa fram en 2-1-vinst inför 44,000 fans på Old Trafford. Charlton saknades även i laget till returmatchen sex dagar senare som United förlorade med 4-0 i Milano. Den här gången släpades han med på en känslosam återkomst till Belgrad där England körde över Jugoslavien med 5-0 i en uppvärmningsmatch inför VM. Senare den sommaren bjöds United in för att tävla i följande säsongs Europacup. The League hade på nytt invändningar mot att United skulle spela där, men FA gav deras välsignelser innan de, den 29:e augusti, mystiskt genomförde en helomvändning, vilket betydde att United tvingades tacka nej till inbjudan.

Den säsongen var Busby tillbaka på riktigt och United presterade på nytt underverk och slutade tvåa bakom Wolves. De gjorde 103 mål inför en publik som snittade 53,000 personer per hemmamatch. Men spelarna som hade burit klubben genom de mörka dagarna efter München höll inte hur länge som helst och då United under de följande fyra åren hade svårigheter luftades fansens missnöje via brev i the Evening News. Busbys position hotades ett antal gånger innan klubben vann FA-cupen 1963. Då Murphy satte igång med att återuppbygga sitt älskade ungdomslag var vägen tillbaka inte enkel.