Idag kommer känslorna att sitta utanpå då Liverpool FC och Manchester United gör upp om FA-cuppokalen. Det finns inte två andra städer i Storbritannien som genererar en sådan rivalitet som Liverpool och Manchester - ekonomiskt, musikaliskt, men framför allt inom fotbollen, där partiskheten antingen kan vara ärlig passion eller genuint hat. Varför all denna bitterhet? Neil Lyndon besökte nordvästra England för att försöka förstå.

 

 

AV: Neil Lyndon, the Independent, lördag 11 maj, 1996

 

Att möta Dave Haslam för middag på en flott italiensk restaurang på Albert Square i Manchester känns som att möta en maffiaman i New Orleans. Så många människor känner igen honom som en av stadens ledande DJ:s - “Bästa DJ:n 1994,” sade City Life-magasinet - att han förväntar sig att bli igenkänd av folk han inte känner: som den jättesnygga unga kvinnan och hennes kockföljeslagerska, som stannar vid Haslams bord för att fråga vart han ska ikväll. Han fiskar upp en hög biljetter ur bröstfickan på hans tröja som han kan ge bort. Några går till the club South, dit han ska senare; andra går till hans Yellow night at the Boardwalk on Fridays.

 

Hans huvud är rakat och har en liten halvö med hår ovanför hans panna. Han bär en för stor tröja och för stora byxor och stora skor, Haslam är en Manchester-artist, den sortens stjärna som i London brukade vara känd som a Face. Han var regelbunden DJ på the Hacienda när klubben gjorde Manchester till musikstaden på det sena åttiotalet. Han kom till Manchester från Birmingham som student för 17 år sedan och han stannade och gjorde staden till sin. Känd som “det filosoferande folkets DJ” brukade Dave skriva om Manchester för NME men nuförtiden är det mer troligt att hans alster hamnar i the London Review of Books, där de behandlar hans ord mer respektfullt.

 

På det tidiga åttiotalet, säger han, runt tiden för kravallerna i Moss Side och Liverpool 8, befann sig båda städerna på botten. Ekonomiskt och socialt var de så låga att det var omöjligt att sjunka djupare.

 

“Överraskningen är att det blev någon förvandling överhuvudtaget. Manchesters förvandling må vara endast en millimeter hög, men man kan inte förneka den millimetern. Allt det har vuxit fram från gatorna, allt är entreprenörbaserat. Inget av det har startat där [han pekar mot andra sidan av Albert Square mot the Town Hall] eller från lokala myndigheter, men de har ofta gett sin välsignelse efteråt. Härifrån kan jag ta dig till ett dussintal platser inom fem minuters promenad där nya affärsverksamheter sammankopplade med musik och mode har skapats i gamla fabriker och lagerlokaler. Effekten av den förändringen endast av arkitekturen är slående.”

 

Det var musiken, fortsätter han, som utgjorde skillnaden. Band som the Smiths, Stone Roses och Simply Red var de första att annonsera en förändring i Manchester. Hösten 1989 var Manchester ett intressefokus för hela världen. “Nu är Manchester något av ett ekonomiskt mikrokosmos av England; man kan se att det finns pengar, men man kan inte riktigt förstå var det kommer ifrån eller hur det genereras. När Oasis kom hem till Manchester och sålde ut Maine Road två gånger är dess mest potenta symbol.”

 

Att möta Ian Hargraves för något att dricka på the Atlantic Towers-hotellet i Liverpool är som att gå ut för en pint med din pappa i en folktom bar i den sorgliga gamla staden du brukade kalla ditt hem. Han rusar in, pigg och fräsch, prydligt klädd i vit skjorta med slips och kavaj, fräsch från ett Rotarymöte på the Racquets Club. Nu är han pensionerad från jobbet som sportredaktör och fotbollsskribent för the Liverpool Post & Echo och hanterar istället publiciteten för Liverpools del i EM ´96, det kommande Europamästerskapet och han har “ett helvetes match” att få in något om det i media i nordväst. “Det enda som betyder något här för tillfället är Premier League och cupfinalen,” säger han. “Vi har gett upp och inser att vi kommer inte få in en rad i tidningarna om EM ´96 förrän efter mitten av maj.” Det säger en hel del om det förfallande tillståndet i Liverpool då utländska journalister som kommer över för att skriva om EM ´96 får rådet att bo i Manchester istället för att reservera ett rum på något hotell i Liverpool.

 

I mer än 30 år följde Hargraves ett professionellt intresse för fotbollen i nordväst, särskilt i Liverpool. Han var vän med Bill Shankly och Bob Paisley, managerna. Han drack ofta i The Albert, Liverpool-fansens pub vid arenan Anfield och han bidrog ofta med någon mening eller något rim när de skapade och övade på the Kops läktarsånger till de kommande matcherna. Hans minnen sträcker sig så långt tillbaka i tiden att han kommer ihåg när the Busby Babes applåderades för deras vackra spel på Anfield. Det här var innan det förgiftade hatet tog sitt grepp om klubbarnas supportrar.

 

Hargraves förlorade närstående vänner, spelare och journalister i flygkraschen i München 1958. Han är nära tårarna när han minns tillbaka; men tårarna blir för många och spiller över okontrollerbart då han minns Hillsborough och söndagen efter den katastrofen, när tusentals Liverpool-människor tog sig ner till Anfield, dragna av en instinkt, och klubben öppnade grindarna för folkmassorna som lade ner halsdukar och blomsterkransar på läktarna, varje cm av the Kop var täckt.

 

Hargraves bor inte i staden men efter att ha arbetat där hela sin karriär tänker han stolt på sig själv som en Liverpudlian och heders-Scouser. Han har hört allt och han vill inte höra ett ord till som går emot Liverpool. “Var inte för hård,” säger han många gånger. “Det är lätt att vara hård.” Men sen säger han detta:

 

“Ingen i Liverpool vill säga det eller höra det sägas, men alla vet att den här staden är sliten och att den har varit det i 30 år. Ansträngningarna efter kriget med att ta industrin hit, som bilfabrikerna, var fördömda. The Beatles har inte bott här på mer än 30 år och ingen vill komma hit och träffa deras samtida, 50-åringar som låtsas vara unga igen. Folk säger att det finns en ny musikscen här, men ingen skulle säga att det går att jämföra med sextiotalet. Alla våra komiker börjar bli gamla - Ken Dodd, Jimmy Tarbuck, Freddie Starr. Vem får deras eget tv-program nu längre?

 

“Människorna här känner sig väldigt långt distanserade från välståndet i söder och t o m från boomen i Manchester. Om du tog bort Littlewoods skulle den här staden inte ha någonting. Vårt enda pris är fotbollen. Det är det enda som vi är kända för i hela världen; det är i princip det enda vi har.”

 

Skillnaderna mellan dessa två män matchar de synliga kontrasterna mellan städerna. När man besöker Liverpool och Manchester slår kontrasterna dig direkt från varje synvinkel. Jag blev tagen av hur de nya höghusen som växer fram runt Manchesters centrala delar får det att likna ett Canary Wharfs i miniatyr och byggena exploderar i sådana antal att ett område som the Trafford Business Park påminner om de frenetiska byggena i centrala Seoul. The Manchester Ship Canal är numera lokalt känd som Silicon Canal och flyter nu förbi åtminstone 16 tv-spelsutvecklingshus. Men när man promenerar på Renshaw Street, i centrala Liverpool, ser man att the Central Hall, ett viktorianskt utbrott av mesopotamiska torn, har ett fullvuxet träd, inte bara ogräs, som sticker upp ur en kupol på taket. “Jag planterade det trädet,” skrattar dramatikern Alan Bleasdale, som inte har satt sin fot i the Central Hall sedan han brukade spela bordtennis för ungdomsklubben där på det tidiga sextiotalet. Bleasdale minns inte när the Central Hall senast användes - förmodligen när Bessie Braddock höll något partimöte för Labour för Harold Wilson.

 

1981, efter kravallerna i Granby-triangeln av gator bredvid Upper Parliament Street (felaktigt namngett som Toxteth i den nationella bevakningen), anlände ministern Michael Heseltine till Liverpool med massor av affärsmän för att deklarera napoleoniska planer för stadens pånyttfödelse. Nya affärsverksamheter, stora och små, skulle stöttas. Tusen blommor skulle blomstra. The Albert Docks, som redan genomgick restaurering, skulle finansieras rikligt.

 

Europeiska kommissionen har nu utsett Merseyside till ett område för speciella ekonomiska behov och gått in med 630 miljoner pund för utveckling. Men 14 år efter kravallerna ackompanjeras tecknen på förändring och pånyttfödelse av ytterligare försumlighet. The Albert Docks är en triumferande utställning av pengars och designs makt; men det känns sterilt och åtskiljt från dess omgivning. Ett praktfullt nytt kvinnosjukhus står på andra sidan av the Granby triangle, istället för ett sönderfallande bostadshus. Man ser fina hus och nya parkområden. Men gatorna i Granby där jag en gång i tiden bodde har glidit ännu längre ner i förfallet. De karibiska affärerna är borta eller så har deras dörrar och fönster spikats igen. Den religiösa delen av området verkar inte vara Marley utan muslimsk, och de få människor som promenerar där har afrikanska huvudbonader istället för dreadlocks.

 

Folk i Liverpool säger att Manchester suger upp alla de offentliga projekten som skulle kunna generera ny rikedom i nordväst - en ny flygplats, en OS-ansökan, pånyttfödelseprojektet i Hulme - medan de får välfärdsstrategier: man sätter plåster på stadens sår, istället för att komma med botemedel mot dess djupt rotade oförmåga att skapa nya pengar.

 

Sådana kontrasteringar gällande fysiska intryck fortsätter i möten med supportrar till de två städernas ledande fotbollsklubbar. Dessa skillnader är kanske bara en slump; men jag bevittnade dem under mitt besök. Man arrangerar en träff med några Manchester United-fans i en bar och deras organisatör säger att du kommer känna igen honom för att han har på sig en svart United-keps och bär på dagens utgåva av The Guardian. Han är en f d historielärare som numera skriver böcker om United och han är en regelbunden medarbetare på fanzinet Red Issue. Han pratar om Manchesters merkantila frihandelsekonomis ursprung i 1800-talet och stadens fortsatta entreprenörskap, som han kontrasterar med Liverpools kollektivistiska arbetarklasstraditioner (“de är de sista människorna i Storbritannien som inte har gjort en anpassning till Thatcherismen,” kommentar han).

 

Man försöker prata med Liverpool-fans på pubarna runt Anfield och snart ger man upp för att de är för fulla för att förstå. Man försöker ringa Liverpools supporterklubb för att arrangera en träff med några fans och dag efter dag, morgon, eftermiddag och kväll är det ingen som lyfter på luren - eller så är den konstant upptagen.

 

Skillnaderna mellan städerna är massiva i områdena runt Old Trafford och Anfield, Manchester Uniteds respektive Liverpool FC:s arenor.

 

Old Trafford tornar upp sig som ett fort i ett ganska platt område. Vissa United-fans kallar det Månbasen. Man kan se arenan på väldigt långt håll, inte minst när det är mörkt ute och de sätter på belysningen. Anfield är nästan osynligt och dyker plötsligt upp bland raderna av billiga lägenhetshus från 1800-talet som sträcker sig ända fram till arenans väggar.

 

Old Traffords minnesmärke till offren för München är en stor tavla i form av en fotbollsplan. Den sitter 50 feet (= 15,2 meter) upp på ett torn på framsidan av arenan. Man kan inte missa det. Men om du kör bil till Anfield kan du passera the Shankly Gates innan du ser dem - mer än 20 feet (= 6,09 meter) av snurrat järn från trädgårdsmöbler, toppat med orden You´ll never walk alone. Det för inte direkt tankarna till en minnesplats. Bredvid grindarna står en man och säljer halsdukar och mössor och bredvid hans försäljningsarrangemang står vad som ser ut som en blomstånd med hinkar fulla av rosor och krysantemum som blockerar trottoaren. Det här är Hillsborough-minnesmärket.

 

En gasflamma fladdrar och flämtar för evigt i ett glasrör omgiven av ljusröd granit. Inskriptionen högst upp ramas in av inverterade kommatecken, som om man vill göra orden mer allvarliga: “Tillägnad de som förlorade sina liv vid FA-cupsemifinalen, Hillsborough, 15 april, 1989”. De sörjande meddelandena på korten i blommorna, som placerats där av berövade familjer, är outhärdligt gripande. De får en att minnas Bill Shanklys egna beskrivning av Anfield och att det inte bara var en fotbollsarena. Han sade: “Det är som en helgedom. Dessa människor är inte bara fans, de är mer som medlemmar av en fantastisk familj.” På ett liknande sätt, säger Ian Hargraves, “skapade katastroferna på Heysel och Hillsborough - särskilt Hillsborough - band för supportrarna in i klubben som skapade en enighet mellan klubbens representanter, dess spelare och dess fans. De har ett sinne och samma känsla. Hillsborough-minnesmärket är förmodligen det enda stället i Liverpool där du kan lämna något på trottoaren och vara säker på att det inte blir stulet.”

 

Denna känslosamhet hetsar fram öppet ondskefullt hån från Manchester United-fans. Deras hat mot Liverpool och stadens folk är naket och deras elakheter är ogenerade. De i gruppen som har genomgått högre utbildningar talar med samma stenhårda känslolöshet som dem som inte har det. De som är smarta och tjänar sina pengar på att skriva, som Richard Kurt, historieläraren jag träffade, talar med samma krassa okänslighet som de som inte tjänar några pengar alls. Den enfaldiga brutaliteten i deras känslor är nästan tillräckligt för att få dig att tröttna helt på fotbollen och allt förknippat med den. Kurt och hans vänner, Pete Boyle och Chris Robinson, ledare för the Independent Manchester United Supporters´Association (IMUSA), avskyr “den billiga sentimentaliteten hos Scousers, deras attityd om att ´vi är unika och det är vi mot världen´. Deras mentalitet är densamma som i ghettot.”

 

Kurt säger att Mancunians har svårt att se en version av de själva i deras Liverpudlian-kusiner, som delar det irländska invandrarursprunget: “Scousers är familjens svarta får som man skulle vilja se transporteras någon annanstans.” Men han och hans vänner skrattar med rasande hånfullhet då de minns att the Kop höll upp en banner till minne av Jamie Bulger när det barnet mördades. “Var annars skulle det hända? Vem skulle annars vara så skamlös? Hela Liverpool är så. Vad som än går fel i Liverpool så säger Scousers alltid att det är någon annans fel. Det är någon annans fel att de är fattiga; det är någon annans fel att stället är en skithög.”

 

Ian Hargraves erkänner det sjudande hatet mellan Liverpools och Uniteds fans. “Klubbarna och spelarna kommer bra överens, men fansen kan vara dödliga, riktigt otäcka. Det finns alltid ett mördande våld mellan dem.”

 

När Ron Atkinson var manager för Manchester United fick han en dos tårgas i ansiktet från en behållare kastad av ett fan vid hans första besök på Anfield. Manchester-fans som går till Anfield från Lime Street-stationen blir överösta av flaskor och tegelstenar från deras Liverpool-värdar. När Liverpool åker till Old Trafford får deras fans bussar fönsterrutorna krossade och de attackeras av folkmassor. Om du frågar fansen huruvida det kommer bli problem på Wembley under cupfinaldagen skrattar de åt naiviteten i frågan.

 

Hargraves säger: “Problemen började på riktigt på sextiotalet, när Liverpool lyfte och inte fick något beröm för den storslagna fotbollen de spelade, medan United förblev glamourklubben, mediauppmärksamhetens fokus. Manchester-fansen stod inte ut på sjuttio- och åttiotalet, när Liverpool vann alla pokalerna och de inte hade någonting.”

 

Liverpool-fans på pubarna kommer säga att de “hatar” United för att klubben bara handlar om pengar, medan Liverpool FC, säger de, aldrig har satt profit före fotboll. Gång efter annan understryker de den långa traditionen där spelare köpta av Liverpool har stannat kvar i Merseyside-området även efter slutet av deras karriärer. “Det finns 20 till 30 kända fotbollsnamn som bor inom en radie på fem miles (= 8,04 km) härifrån,” säger ett fan på The Albert. “Manchester kan inte säga det. Deras storköpsspelare fuck off till var de kom ifrån så fort de inte platsar i laget längre, såvida de inte blir en rik knös director.”

 

Alan Bleasdale framför en mer noga övervägd version av denna fiendeskap när han säger att “vi sade alltid att Manchester hade pengarna men Liverpool hade kulturen. Jag hatar Manchester United. Men vad jag menar är att jag hatar klubben och allting den står för. Samtidigt måste jag säga att jag älskar sättet som laget spelar på.”

 

Du skulle aldrig få ett så moget medgivande från de unga männen i IMUSA, inneslutna som de är i infantilismen av deras hat. Som ett eko från en lekplats säger de: “Det var de [Liverpool] som började. Under flera år hade deras bussar på bortamatcherna “München ´58”-slogans där bak. Ingen tidning nämnde någonsin den provokationen, eller hur?”

 

Att gå på ett möte med IMUSA med dessa män i tjugo- och trettioårsåldern är som att kliva in i en värld med störd, begränsad känslighet som självupplevd beskrivs av Nick Hornby i hans bok Fever Pitch. Precis som han säger så i den här världen “betyder ingenting något, förutom fotbollen”. Dessa “Röda”, som de kallar sig själva, delar kanske Hornbys redogörelse av hans egna känslor till fotbollen när han sade att “så länge matchen håller på är jag en 11-åring… fotbollen [är] min barntröstan, min snuttefilt…”

 

Hängivenheten hos dessa fans till deras fotboll tillåter och ratificerar irrationellt hat och grundlösa fördomar. Den uppmuntrar våldsam intolerans mot nominella yttre fiender och skapar ett speciellt band mellan “engagerade” följare av en gemensam sak. Richard Kurt och hans vänner deklarerar, precis som Nick Hornby, en politisk sympati för vänstern; men deras hatspråk och lojalitet ligger nära det rasistiska BNP och British Nazis som de avskyr. Man tror kanske att de bara driver med en, och med sig själva också. I så fall är skådespeleriet övertygande.

 

I Kurts bok beskrivs Leeds supportrar omväxlande som undermänniskor, får, skadedjur, avskum och dammliv. Han skriver: “De är de enda fansen i landet som du inte skulle skämmas att tänka följande om: Man önskar att det hade varit de på Hillsborough ´89 istället för Liverpool.”

 

Fever Pitch diskuterade konsekvenserna av den här sortens Svartskjorteposerande i kontexten Heysel. “Barngrejorna som visade sig bli dödliga i Bryssel,” skrev Hornby, “tillhörde stadigt och tydligt en sammanhängande enhet av till synes ofarliga men uppenbarligen hotfulla aktioner - våldsamma läktarsånger, runkgester, hela den småsinta hårdinguppvisningen - som en väldigt stor minoritet av fans hade hängett sig åt i nästan 20 år. I korthet så var Heysel en organisk del av en kultur som många av oss, mig själv inkluderad, hade bidragit till. Man kunde inte titta på dessa Liverpool-fans och fråga sig själv, ´Vilka är dessa människor?´Man visste redan svaret på den frågan.” Om man tittar på Kurt och hans vänner i Manchester vet man svaret igen.

 

Det stör dem inte huruvida de ekonomiska resurserna hos Manchester och dess storstadsområde är otillräckliga för att låta United tävla om Europacuperna mot Milan, Barcelona eller Madrid. “Vi ligger inte vakna i sängen och funderar på huruvida vi är tillräckligt bra för att slå Inter,” säger en. “Men vi ligger vakna och oroar oss för att kunna slå Liverpool.”

 

Precis som Nick Hornby - som hade sina böcker, sina Buzzcocks-skivor och sina ädelstenskonversationer om feminism med kvinnor i norra London som han ville imponera på - verkar Richard Kurt och några andra medlemmar av IMUSA ha antagit identiteten som fotbollsidioten som ett eget val, kanske i brist på en mer mogen källa till manlig identitet. Det finns ett slags trainspotter-allvar gällande deras glöd för klubben och deras huligan-image.

 

Men de skulle lika gärna ha kunnat välja att vara passionerade för Manchester musik; och Dave Haslam ser många

unga män som dem på hans klubbar. “Aningslösa pojkar som inte vet hur man gör någonting: de vet inte hur man dansar, de vet inte hur man dricker, de vet inte hur man skaffar kvinnor.”

 

Men pojkar i Manchester har åtminstone en del valmöjligheter. Det är mindre tydligt att unga män i Liverpool har något val gällande identifiering och firande utanför fotbollen. Dave Haslam påpekar att Liverpool bara har en stor klubb - Cream - att jämföra med ett dussintal i Manchester. Liverpool har inte fått fram något världsberömt band sedan Frankie Goes to Hollywood på det tidiga åttiotalet, och det bandet fick sina idéer till “Relax” och “Two Tribes” från en Manchester-journalist, Paul Morley. Alan Bleasdale bekräftar detta då han säger att Liverpool-band inte kan hitta ställen att spela på nuförtiden. Hans egen son spelar saxofon i ett band som kallas Jub Jub, som är “stora i Chester”, men inte kan hitta någonstans att spela i Liverpool, förutom på olika pubar “där de vill höra tidiga Beatles-låtar hela tiden”.

 

Detta är förbryllande. Liverpools universitet och college lockar till sig mer än 30,000 unga människor till staden under terminstiderna. Enligt siffror framtagna av the Liverpool John Moores University Trust spenderar studenterna nästan 150 miljoner pund i staden under ett år. Med ett invånarantal liknande Manchesters, även med 35,000 arbetslösa män (upp till 40 procent av den potentiella arbetsstyrkan i vissa områden), skulle man kunna förvänta sig att Liverpool skulle koka av underhållning för de unga på samma sätt. Men det gör staden inte.

 

Phil Redmond, skapare av Brookside och grundare av Mersey Television, säger att Liverpool saknar den starka ekonomiska basen som är nödvändig för att stötta en underhållnings- och mediaindustri. “Det är verkligen så enkelt som geografi,” säger han. “Manchester är en motorvägskorsning, nord-syd, öst-väst, vilket är anledningen till att stan inte har någon själ, folk åker bara igenom hela tiden. Liverpool är slutet på linjen på en kust som har förlorat sin framstående ekonomiska funktion.”

 

Redmond, en medlem av the John Moores University Trust, är ovanlig bland kreativa människor födda i Liverpool, detta då han har stannat i staden och byggt en affärsverksamhet där. Precis som Dave Haslam säger: “folk kommer till Manchester av många olika anledningar, för jobb eller för utbildning, och de stannar ofta. I Liverpool är den senaste trenden att folk växer upp och lämnar sedan staden.”

 

Redmonds respons på detta är att säga att Liverpool måste förändra sitt perspektiv på sig själv. Inse att staden kommer aldrig kunna tävla med Burbank eller Soho som en magnet för kreativ talang, staden borde se på sig själv som den först var, “en övergående stad till vilken folk kom under tre eller fyra år, skapar kontakter, umgås och flyttar vidare. Fem procent av dem stannar kanske och utgör en skillnad för staden; men som hamnstad hade den alltid en kosmopolitisk natur och det är den som gav dess folk mycket av deras stil. Det är det vi borde återuppliva.”

 

Det mest uppmuntrande, t o m uppiggande, tecknet på att denna återupplivning kanske har börjat hittar man på - håll nere det där cyniska skrattet - the Liverpool Institute of Performing Arts (LIPA). Startat av Paul McCartney, i byggnaden där hans gamla skola låg; stöttat av Melvyn Bragg, Richard Branson, Lenny Henry, Mark Knopfler, David Puttnam, Carly Simon, Wayne Sleep och ytterligare 30 stora namn; organiserat av Mark Featherstone-Witty; finansierat av the National Lottery, Europeiska kommissionen, Grundig AG och andra - det här är helt enkelt den mest sensationellt fantastiska nya utbildningsinstitutionen för konst på planeten.

 

De förfallna Institute-byggnaderna har återställts och utvidgats med en hänförande skönhet. Där finns skivstudior, replokaler, stort auditorium, dansstudior, omklädningsrum, rekvisita- och scenförråd och ljusriggar efter högsta professionella standard. De 189 studenterna (35 från Merseyside) som utgör LIPA:s första intag kommer lära sig såväl företagsledning som röstproduktion, avancerad marknadsföring och kommunikation samt välljud.

 

De förväntas lämna LIPA kapabla att driva sina egna affärsverksamheter. Featherstone-Witty hoppas att några av dem ska stanna i staden. “Liverpool är fullt av billigt boende i underbara hus som på senare år inte har haft några som bor där. Vi kan kanske tillhandahålla några.”

 

Featherstone-Witty själv bor i “det största och vackraste huset jag någonsin har ägt: sex sovrum, fyra sällskapsrum, väggarna är original från den viktorianska tiden. Det kostade 48,000 pund. Ändå finns det 19 liknande hus på min gata som är obebodda. Jag har aldrig bott på ett ställe där en sådan skönhet existerar sida vid sida med ett sådant förfall.”

 

LIPA är det enda tydliga tecknet i Liverpool på att staden kanske har fått något annat vid sidan av fotbollen som ett pris till sig själv. Oddsen ser inte bra ut, men precis som Dave Haslam säger när han diskuterar gangsterismen i Manchester: “med tanke på alla livsvillkor här funderar man inte på att det finns en hög nivå av kriminalitet, utan man funderar på att den inte är högre.”

 

Alan Bleasdale håller med om det uttalandet; men han talar förmodligen för alla då han förvisar alla sociala frågor bakom den dominerande punkten på agendan i rivaliteten mellan de två städerna. “Liverpool kommer vinna cupen,” säger han. Innebörden är att Manchester kan behålla allt annat.

Av den berömda holländska toleransen finns ingenting att se när landets två eldigaste rivaler ställs mot varandra, det fick Andy Mitten bevittna på nära håll för aprilnumret 2007 av fotbollsmagasinet FourFourTwo. Förvänta er hemmagjorda bomber, attacker mot spelare och våld. Massor av våld…

 

AV: Andy Mitten, publicerat i FourFourTwo den 27 april, 2007

 

 

En arg folkmassa väntar på att två tvåvåningståg med de 1,600 tillresta Feyenoord-fansen ska anlända till Amsterdam Arena. Det som förhindrar de nästan tvåtusen gapiga Ajax-fansen från att komma i kontakt med deras hatade fiender är en säkerhetsoperation av enorma proportioner.

 

Uppe i den askgråa himlen undersöker en polishelikopter scenen, samtidigt som en 747:a har inlett inflygningen mot flygplatsen Schiphol. Ajax fans samlas mellan stadion, deras lags träningsplaner och en tågstation som har en tunnel som sammanlänkar perrongen med bortasektionen. Framför dem väntar två led med poliser, alla utrustade som Robocop och deras batonger och sköldar är redo för det oundvikliga.

 

En polis har en brandsläckare på ryggen; andra håller tillbaka upprörda hundar. Bakom dessa utgör ett led med polishästar ytterligare en barriär. Addera två falanger med polisbussar, olika slags säkerhetspersoner och poliser med övervakningskameror, och du får en bild av åtgärderna som man tar till för att hålla isär supportrarna till Hollands två största klubbar.

 

En klunga av civilklädda poliser står och hänger i närheten. Med jämna mellanrum identifierar de ett problem-fan och omringar honom innan han släpas in i en buss där de delar ut deras egen form av rättvisa. De flesta fansen täcker sina ansikten med halsdukar, men en av dem verkar vara övertygad om att attrahera polisens uppmärksamhet då han kommer iklädd en gasmask och en vit overall med en Feyenoord-kackerlacka (Ajax fans kallar deras rivaler för “kackerlackorna”) målad på ryggen.

 

Det är en timme kvar till avspark och FourFourTwo är här för att på plats bevittna häxkitteln runt Ajax vs Feyenoord, den största, argaste och mest framemotsedda matchen i den holländska fotbollen.

 

 

 

En berättelse om två städer
Att Amsterdam och Rotterdam är olika blir tydligt så fort du lämnar den senast nämndas centralstation. Byggnaderna är nyare, högre, mer framfusiga och man ser byggnadskranar överallt. Rotterdam har förblivit en byggarbetsplats sedan kriget och samtidigt som vissa byggnader har prisats finns det många andra som avskys. Det är en hård, till största delen arbetarklasstad, den näst största i Holland (befolkningen ligger på 1,1 miljoner jämfört med Amsterdams 1,5 miljoner) och kan skryta med Europas största hamn; globalt sett är det bara Shanghais som är större.

 

Rotterdam har den högsta procenten av icke-västerländska utlänningar i Holland, nästan halva befolkningen kommer från ett annat land än Nederländerna, eller har minst en förälder född utanför landet.

 

De två städerna är också väldigt polariserade politiskt sett, Amsterdam finns fortfarande inom spannet liberalt till socialistiskt medan Rotterdam håller på att bli alltmer högerextremt (men staden har alltid varit ett starkt fäste för arbetarpartiet). Den kontroversielle politikern Pim Fortuyn, som mördades 2002, startade sitt anti-invandringsparti här.

 

Rotterdams invånare anser att medborgerlig stolthet betyder mer här, och lokalbefolkningen är stolt över deras hemstads industri. Det finns ett holländskt talessätt som lyder: “Medan Amsterdam drömmer, jobbar Rotterdam; Amsterdam för att festa, Den Haag för att bo i, Rotterdam för att arbeta”.

 

Till skillnad mot Amsterdam, som bara har en Eredivisie-klubb, är Rotterdam en stad med tre lag, detta då även Sparta och Excelsior för tillfället spelar i den högsta divisionen. Medan mindre klubbar som AZ Alkmaar och Twente Enschede har utmanat Ajax-PSV-Feyenoord-triumviratet, är det en prestation av de mindre Rotterdam-klubbarna bara att spela i den högsta divisionen.

 

Den minsta, Excelsior, har vänskapliga band till Feyenoord, men många konservativa Sparta-fans föredrar Ajax framför “folkets klubb”, något som Ajax glatt återgäldar genom att sjunga att “Sparta är Rotterdams klubb!”

 

I en bar vid stationen väntar Danny, en av de stora Feyenoord-grabbarna och en del av firman SCF (Sportclub Feyenoord). Nu är han i fyrtioårsåldern och jobbar i hamnen. Danny har följt Feyenoord hela sitt liv. Han gillar inte Ajax eller Amsterdammers “och deras korkade accent”, men han erkänner att Ajax har fördel när det handlar om pokaler och vacker fotboll: Ajax-ledningens policyförklaring binder klubben till “kreativ, anfallande, dominerande fotboll”.

 

 

“Men ändå,” säger Danny med ett leende, “deras utopi är att vara som Feyenoord - en riktig fotbollsklubb med riktiga fans. När det gäller supportrar äter vi dem till frukost. Ajax pratar om att the F-Side och Gate 410 är högljudda. Det är två sektioner. Hela De Kuip är högljudd.” De flesta Ajax-fansen instämmer - det finns ett område där de respekterar Feyenoord och det är när det gäller atmosfären på De Kuip.

 

“Ajax är kändisarnas lag, medias och de falskas,” fortsätter Danny. “Deras huvudläktare har fler exekutiva boxar och eleganta säten. Folk går dit för att bli sedda; folk går till Feyenoord för att stötta sitt lag. Alla hatar Ajax arrogans och medias partiskhet mot dem.”

 

Medan vi pratar skriver den Rotterdam-baserade juristen Erik ner Feyenoords kampsång på ett papper. Han är ett Manchester United-fan som har rest till mer än 300 United-matcher sedan 1978. Erik är ingen anorak (nedsättande brittisk slang för en person som har ett nördigt intresse för något), men han har också sett matcher på alla 92 Football League-arenorna, plus 28 arenor i Skottland.

 

“Här,” säger han och lämnar över pappret. Det står följande:

 

“Hand i hand kamrater,
Hand i hand för Feyenoord,
Inga ord bara agerande,
Länge leve Feyenoord!”

 

Danny har tagit med sig hundratals foton på Feyenoord-fans. På ett foto ser man en grupp som reste till Amsterdam med båt och lämnade Rotterdam vid midnatt: “Vi hade ett house-party med DJ:s ombord. Alla var påtända och dansade, men när vi anlände till Amsterdam väntade polisen på oss.”

 

Han har bilder på en match på De Meer på tidigt 90-tal, när Feyenoords fans kastade in en hemmabyggd bomb på Ajax-sektionen, något som orsakade skador, vissa allvarliga, på 18 fans. Och han har bilder på en sönderslagen tv-studio efter att Ajax och Feyenoord fans bjudits in till ett tv-program live. Slagsmål innan programmet började gjorde att det aldrig ens spelades in.

 

 

Historielektion
Fientligheten mellan Hollands två största klubbar går långt bakåt i tiden. Ajax har fyra Europacuper, men Feyenoord var det första holländska laget att vinna den pokalen, detta då de slog Celtic 1970 under österrikaren Ernst Happel, vars berömda snack med laget innan matcherna bestod av en mening: “gentlemän, två poäng.” Sedan anpassade Ajax Rinus Michels Happels stil, kallade den totaal voetbal och Ajax vann tre Europacuper.
Den utgången är typisk i en rivalitet i vilken Feyenoord bara har haft korta perioder av dominans. 1983 flyttade Ajax-legendaren Johan Cruyff till De Kuip. 37 år gammal ledde han Feyenoord, med en ung Ruud Gullit i laget, till dubbeln. “Han var dirigenten i vår orkester,” minns Danny. “Och vi hade en jättevacker orkester.”
Budskapet är tydligt - Cruyff var ett geni, men Feyenoord hade ett storlag. Men för Ajax fans var det deras man som ledde Feyenoord till framgång. T o m när Feyenoord senast vann ligan, 1999, vann Ajax med 6-0 mot dem i en av säsongens sista matcher.

 

 

Rivaliteten definieras av fördomar, men det finns många likheter mellan dessa bittra fiender. Båda klubbarna har stöd från långt bortom deras stadsgränser; det finns 1,100 personer med säsongsbiljett hos Ajax som bor i Rotterdam och 400 Feyenoord i Amsterdam. Ajax fans har blivit kända för att göra livet svårt för kändisar som är Feyenoord-fans och bor i deras stad, ofta skriver de “Ajax” på deras hus.

 

 

Precis som bråkande bröder försöker klubbarna slå varandra på alla nivåer. Under det sena 90-talet flög costa ricanen Froylan Ledezma till Schiphol för att skriva på för Feyenoord, men då Ajax hade bättre kontakter på flygplatsen lämnades Feyenoords representanter i ankomsthallen, medan Ajax motsvarigheter mötte Ledezma direkt utanför planet. Han skrev på för Ajax och gjorde Feyenoord vansinniga över att deras fiende hade kidnappat spelaren, men de fick senare skratta sist eftersom Ledezma aldrig lyckades skina i den holländska fotbollen.

 

 

Men om sanningen ska fram så representerar den berättelsen en kort komisk paus mitt i alla våldsamheter. För tre år sedan hamnade t. ex Feyenoord-mittfältaren Jorge Acuna på sjukhus efter att Ajax-huliganer attackerat honom på en reservlagsmatch. Den här säsongen köpte Feyenoord Ajax fjärdeval i anfallet Angelos Charisteas, han som gjorde Greklands vinstmål i EM 2004. Vid hans första träningspass behövde han två säkerhetsvakter runt sig efter att ha retat upp Ajax fans med påståendet om att Feyenoord var en “varmare klubb”.

 

 

HÄRNÄST: Slagen till döds på ett lerigt fält

 

ETT SLAGSMÅL FÖR MYCKET
Även om rädsla för säkerheten kan dämpas genom att skärpa säkerheten så blev, för ett årtionde sedan i Beverwijk, det delade hatet dödligt. På ett fält bredvid en motorväg mellan Amsterdam och Rotterdam brakade de två firmorna samman i ett förutbestämt möte. De exakta antalen debatteras men precis som i en scen från Braveheart rörde sig hundratals personer mot varandra utrustade med baseballträn, knivar och järnrör. Det var inte många poliser på plats och det blev känt som Slaget vid Beverwijk.

 

 

Feyenoord var betydligt fler än deras rivaler och då Ajax drog sig tillbaka ramlade en man som led av tung astma, hans namn var Carlo Picornie. Picornie, 35 år gammal, hade en gång i tiden varit en prominent huligan, men vid den här tiden, 1997, var han vanligtvis inte särskilt aktiv; men den här dagen hade han lämnat sin “huliganpensionering”. Han hade sagt till sin partner att han skulle gå och köpa något att äta, men den dagen slogs Picornie ihjäl på ett lerigt fält. Ett annat Ajax-fan som såg vad som hände sprang tillbaka för att hjälpa honom, han knivhöggs två gånger i

lungorna.

 

  

 

Dödsfallet chockade Holland. Några Feyenoord-fans betalade för en annons i en nationell tidning där de erbjöd sympati och slog fast att det aldrig var meningen att det skulle hända; andra firade dödsfallet. Vid den första Feyenoord-Ajax-matchen efter händelsen skanderade majoriteten av Feyenoord-fansen: “Ni lämnade er kompis ensam” och höll upp uppblåsbara hammare.

 

Samtliga holländska fans fick känna på konsekvenserna i och med en landsomfattande kampanj - “Fotbollen: förstör den inte”. Om du nu vill resa på bortamatcher med Ajax eller Feyenoord måste du gå igenom fler ID-kontroller än en kandidat för ett jobb hos MI5. Du kan bara resa på övervakade tåg, som ofta försenas av polisen. Om du bryter mot alkoholförbudet kan det betyda omedelbara böter på €450 (ca 4,500 kr), samtidigt som polisen infiltrerar ultrasgrupper och har rätt att telefonavlyssna misstänkta personer. Och när de gästande fansen till sist når motståndarnas arena ackompanjeras de av tillräckligt med säkerhetspersonal för att tillfredsställa en diktator i tredje världen.

 

Varmt välkomnande
Det första av de gula tågen dyker upp på ett av flera upphöjda tåglinjer som omger Ajax glimrande hemmaarena. Arga rop hörs, knallskott exploderar och flaskor kastas mot polisen. Folkmassan rör sig mot den formidabla säkerhetslinjen med ett svagt hopp om att nå fram till Feyenoord-kontingenten, innan polishästarna stormar rakt in i gruppen vilket får folk att flyga fram och tillbaka. Elva fans arresteras och tre poliser skadas.

 

Tågdörrarna öppnas och Feyenoord-fansen forsar ut på perrongen. Den 43 miles (= 69,2 km) långa resan borde ta en timme, men fotbollstågen reser avsiktligt långsammare med värmen fullt påvriden och fönstren stängda för att göra resenärerna sömniga.

 

 

Oförskräckta och stärkta av den friska luften som slår emot dem börjar de genast håna Ajax-supportrarna 80 yards (73,1 meter) bort. I årtionden har de utbytt förolämpningar via media och olika hemsidor, men endast två gånger om året ser de fiendens ansikten. Ett Feyenoord-fan vecklar ut en palestinaflagga. “Hamas, Hamas - judarna till gasen,” skanderar några Feyenoord-fans. “Vi är Superjudar,” svarar Ajax och håller upp en Davidsstjärna.

 

“De är bara ungar,” säger Longy, en Ajax-huligan som observerar scenen. “De riktiga grabbarna är inte där, för om de gjorde någonting skulle de bli gripna direkt och foton på dem skulle synas i tv imorgon.”

 

Istället sitter den hårda kärnan av Ajax-huliganerna och dricker i en bar på andra sidan arenan, i närheten av glasskyskraporna som är hem för internationella storföretag. Precis som arenan byggdes de för att gentrifiera Bijlmer, ett fattigt område med fördärvade bostadsprojekt från 70-talet i södra Amsterdam.

 

“Det är som Kinshasa där borta,” säger en kille och pekar mot bostäderna på andra sidan rälsen. “Men det producerar bra fotbollsspelare.” Precis som med många andra nya fastighetsprojekt är det en kall, steril miljö - men idag finns det ett surr i luften eftersom Feyenoord är på besök i stan.

 

Fast tillvägagångssätt
Longys kamrater, allt från 17-åriga grabbar till äldre herrar med tvära ansiktsdrag, kikar fram från deras Stone Island-jackor och Aquascutum-kepsar, sippar på öl från små plastmuggar. Doften av cannabis är ständigt närvarande. De vet att efter Beverwijk är polisoperationen så tajt att de inte kommer komma i närheten av Feyenoord.

 

Ajax stora firma heter the F-Side, grundad 1976 och döpt efter sektionen där deras hårda kärna brukade stå på Stadion de Meer, deras hem mellan 1934 och 1996, där Johan Cruyffs mamma tvättade lagets tröjor. Med en kapacitet på 22,000 var den mindre än hälften så stor som Feyenoords De Kuip [“Badkaret”] och knappast ett passande hem för 1995 års Europamästare för klubblag.

 

“De Meer stank av lager, piss och hamburgare och var en osäker soptipp - men det var hemma,” minns Longy. Flytten till Arenan var svår och fans som hade stått tillsammans i åratal spreds ut över stadion och de klagade på den nya typen av medelklass Ajax-fans som började dyka upp. De misstänkte att Ajax avsiktligt hade spätt ut deras mest problematiska supportrar.

 

“Efter sju matcher sa vi till klubben att the F-Side var tvungen att sitta tillsammans igen annars skulle det bli problem,” berättar ett fan. “Nonsens,” kontrar en källa som varit director i klubben. “Det är farligt att påverkas av rädsla och det blev vi inte.” Oavsett var sanningen ligger så omgrupperade snart the F-Side.

 

 

“F**k Rotterdam!” skriker en kille på engelska vid vändkorsen. En familj går förbi, pappan håller i en plasma screen inhandlad från en affär nära arenan. De kunde inte se mer oförenliga ut på det här stället ens om de försökte.

 

Vad som är slående med the Amsterdam Arena är dess höjd. Vissa av de mest fantastiska arenorna i världen, som Nou Camp och Old Trafford, har spelplanen nere under marknivå, vilket förminskar arenans visuella storlek utifrån, men Arenan, med en kapacitet på 51,000, har sin spelplan byggd 10 meter ovanför marknivån, uppepå två våningar med parkeringshus.

 

Idag sitter FourFourTwo med the F-Side, vi använder en säsongsbiljett som tillhör ett annat fan. På hans säsongsbiljett, som liknar ett kreditkort, sitter ett foto av honom och han ser minst lika skrämmande ut som någon av alla de andra vi hittills har träffat idag. Men när man passerar de elektroniska vändkorsen kollar vakten på ditt pass, inte din säsongsbiljett, och kör det mot en lista över portade fans. Listan är åtta sidor lång.

 

Det kostar €15 (ca 150 kr) att sitta bakom målet - mindre än vad det kostar på flera Conference North/South-matcher - och för den summan ser du planen utmärkt från den lägre våningen, som idag är utsmyckad med en 50 meter lång banner som säger “Amsterdam - No Bullshit”.

 

“There´s f**k all in Rotterdam,” sjunger de 6,000 fansen på F-Side från bakom vallgraven som separerar dem från planen, det är en referens till Feyenoords chanser till framgångar den här säsongen. Feyenoord har kastas ut ur UEFA-cupen p g a publikproblem på en bortamatch i Frankrike. Om de hade fått vara kvar hade de mött Tottenham, som stod för den första dokumenterade incidenten med huliganism av en engelsk klubb i Europa 1974, i en match mot Feyenoord.

 

HÄRNÄST: “De är besatta av oss, betydligt mer än vad vi är av dem.”

 

“Bomber över Rotterdam”
Trots den tidiga söndagsavsparken sprakar det om atmosfären. När starten närmar sig vecklas en banderoll ut i närheten av bortafansen. Ovanför frasen “Blodiga söndagen” visar den Rotterdams skyline och ett tyskt bombplan av märket Messerschmitt som släpper sin last, precis som 90 av dem gjorde i mattbombningen av Rotterdam i maj 1940. Fler än 800 människor dog, 70,000 lämnades hemlösa. (Holland kapitulerade sedan omedelbart inför Hitler och besparade därmed Amsterdam samma behandling.)

 

Smällare exploderar bakom målet som ett försök att återskapa bombningen och hela arenan håller upp röda, vita och svarta pappersark. Sedan, till tonerna av Tulpaner från Amsterdam, sjunger de:

 

“När våren kommer kommer vi att kasta
Bomber över Rotterdam,
Tusentals stora och massor av dödsoffer,
Fler döda än levande,
Vad Luftwaffe inte förstör,
Kommer The F-Side ta hand om.”

 

Som om den här matchen behövde ytterligare påeldning så är det idag en speciell dag, en krigarhjältes återkomst: 16 år efter hans Ajax-debut är Edgar Davids tillbaka. Hans popularitet har aldrig sinat och hans återkomst firas på flera flaggor; vissa på engelska, precis som många andra på arenan - “Red & White Fighters”, “There Can Only Be One”.

 

 

 

Man hör även många läktarsånger som importerats från Storbritannien och medan tusentals sjunger “If you all hate

Feyenoord clap your hands” kan man på en gigantisk Union Jack-flagga nedanför bortasektionen läsa: “Ajax Can´t Be Stopped”. Vissa förklarar detta med det extraordinärt höga antalet holländska människor som talar engelska (85% av befolkningen har åtminstone grundläggande kunskaper om språket). Andra muttrar mörkt om en fascination för den gamla skolans engelska huliganism.

 

När matchen sparkar igång gör spelarna deras bästa för att dra ner på spänningarna på läktarna, som om de fått rekommendationer om det av polisen. Det tar inte ens en halvtimme för tabelltvåan Ajax att storma fram till en 3-0-ledning över femman Feyenoord. Davids är ihärdig, men stjärnan är speluppläggaren Wesley Sneijder.

 

“Always look on the bright side of life!” kvittrar Ajax-sektionerna. Gästernas fans, infållade av säkerhetsvakter och tre meter höga genomskinliga väggar längst fram på deras sektion, är förkrossade. T o m utan deras bäste spelare, den avstängde Jaap Stam, glider Ajax fram till en 4-1-seger.

 

Stannar för efterrätt
Medan de flesta hemmafansen lämnar efter Ajax ärovarv stannar majoriteten av Gate 410, som befinner sig nära bortafansen. Det är Ajax andra fangrupp och den består mest av yngre, mer entusiastiska medlemmar än the F-Side. “Vi inspireras av Italiens tifosi, eller fansen i Grekland eller Argentina,” förklarar en av 410-ledarna, som spenderar matchen med ryggen mot planen medan han orkestrerar läktarsångerna.

 

Smädelserna blir alltmer ondskefulla. “Ni lämnade er vän ensam,” sjunger Feyenoord. “Var i världen jag än har varit så har jag aldrig sett så många judar som i f**king Amsterdam.”

 

Det finns en anledning till att dessa sånger startar efter matchen. Om domaren hör dem under den har han mandat att stoppa matchen, medan myndigheterna kommer vidta åtgärder som att förbjuda bortafans eller tvinga lagen att spela bakom stängda dörrar. Och det vill ingen vara med om, oavsett hur högljutt deras hat än är.

 

Ajax-fansen beger sig tillbaka in till stan, till en bar som heter Henry VIII. Affischer med Ajax-lag pryder väggarna och ställets stolthet smyckas av Europacupvinnarna 1995. Med spelare som Patrick Kluivert, Clarence Seedorf, Frank Rijkaard, Marc Overmars, Jari Litmanen, Edwin van der Sar, Frank och Ronald de Boer, Danny Blind och Davids är det inte svårt att förstå varför.

 

“Van der Sar gifte sig i Amsterdam förra året,” säger Longy. “Så 100 Ajax-ultras väntade på att bröllopsbåten skulle passera vid kanalen. När den gjorde det brände vi av bengaliska eldar. Van der Sar är ödmjuk. Båten stannade och de gav oss alla en öl.”

 

Longy hatar Feyenoord så mycket att om han ser en Feyenoord-bok i en bokaffär böjer han till framsidan och om han ser en bil med ett Feyenoord-klistermärke på sprejar han “Ajax” på den.

 

“Feyenoord säger att vi är arroganta,” väser han, “men vi hejar på ett bättre lag. Vi har slagit dem på deras egna arena fler gånger än de har slagit oss. De är besatta av oss, betydligt mer än vad vi är av dem.”

 

Vi går vidare till en liten bar i det välbesökta red light district. På en gata utanför hänger ett sympatikort i ett band, det är platsen där ett Middlesbrough-fan knivhöggs till döds av en knarklangare innan hans lags möte med AZ Alkmaar 2005.

 

Nu är några fans både påtända och berusade, men alla är glada för att de har besegrat Feyenoord. Holländsk popmusik pumpas ut medan Spurs möter Man United på storbildsskärmen. (Många holländska fans reser till England för att se sina andralag - Liverpool, United och West Ham nämns alla - men trots att Ajax-grabbarna vet att några av deras motparter hos Feyenoord också åker dit så har de aldrig mötts i England.)

 

“Idag var helt briljant,” flämtar ett vätskepåfyllt fan då natten närmar sig sitt slut. “F*** Feyenoord, f*** Rotterdam.”

 

Precis som i alla stora rivaliteter fortsätter det att glöda om den här - PSV skulle kunna vinna ligan de kommande 20 åren, men de avfärdas som ett fabrikslag, för huvudsponsorn Philips - men då FourFourTwo beger sig mot utgången lämnas vi med reflektionen att trots allt hat idag så har Picornies död haft en positiv inverkan och familjer kan nu känna sig säkrare då de går på fotboll i Holland. Situationen har förbättrats, men det först efter att man implementerat den mest sofistikerade säkerhetsoperationen i Europa för att hålla rivaliserande fans åtskiljda. Italiens fotbollsmyndigheter ska kanske ta notis om detta.