AV: Daniel Taylor, The Athletic, lördag 4 mars, 2023

VARNING: Den här artikeln innehåller grafiskt sexuellt språk som vissa läsare kan uppfatta som stötande och motbjudande.

Problemet för Manchester United är detta: ljudupptagningen kommer alltid finnas där ute. Det spelar ingen roll hur mycket de försöker lugna den allmänna opinionen, hur mycket PR de strösslar över det, den isolerade inspelningen kommer alltid att fördöma Mason Greenwood.

Internet glömmer aldrig och tyvärr för Greenwood är det ingen fördel för honom om en av möjligheterna som övervägs av United är ett program i olika faser för att plocka tillbaka en fotbollsspelare som polisen ville få åtalad för försök till våldtäkt.

Bevisföremål A: dessa i hemlighet inspelade ögonblick då man kan höra Greenwood rya i åt hans påstådda offer att “lyft på dina fucking ben” och hans röst låter hård och oförsonlig och absolut övertygad om att få vad han vill ha.

Kvinnan svarar att hon inte vill ha sex och Greenwoods ton blir ännu mer hotfull: “Jag bryr mig inte ett skit om vad

du vill, din lilla skit.”

Hon försöker protestera men han fräser åt henne att vara tyst. Hon försöker igen, säger till honom att hon inte vill ha sex.

Greenwood svarar: “Jag kommer knulla dig, din fitta. Jag bryr mig inte om du vill ha fucking sex med mig. Hör du mig?”

Iskallt, eller hur? Vidrigt, ondskefullt, så att magen vrider sig. Ber om ursäkt om du egentligen inte ville gå igenom det, ord för ord, men kanske är det värt att återberätta den här lilla delen av deras ordväxling (tyvärr finns det en hel del mer i inspelningen, allt på samma tema) nu när det verkar som att vi måste justera våra åsikter gällande vad som, för 99 procent av befolkningen, skulle konstituera ett brott som man får sparken för, men inte om det gäller en elitfotbollsspelare, inte hittills i alla fall.

 
Mason Greenwood utanför Minshull Street-tingsrätten under den första dagen av hans rättegång i november förra året. (Foto: Cameron Smith/Getty Images)

Något tvingade den tjejen att börja spela in vad som hände och att senare, i korthet, lägga ut det på sociala medier. Det kändes som ett rop på hjälp. Hon tog även fram bilder som visade henne med ett blödande ansikte och blåmärken på kroppen. Det här, insisterade hon på, var den riktiga Mason Greenwood.

Och precis som de flesta andra som har lyssnat på det klippet var min första reaktion att Greenwood - som aldrig har förnekat att han är mannen på inspelningen - var klar på Old Trafford.

Oavsett vad som hände i utredningen, oavsett vilken förklaring som kanske skulle ges för att rättfärdiga att saker och ting inte var exakt som de lät så kändes det nästan otänkbart att han skulle tillåtas att dra på sig klubbens tröja igen. Inte när så många människor hade hört den här ljudinspelningen och han figurerade i de stora tv-nyhetssändningarna.

Polisen och åklagarmyndigheten ansåg att det fanns en rimlig möjlighet att Greenwood skulle bli dömd som sexförbrytare och misshandlare. Han åtalades för försök till våldtäkt, misshandel som orsakat kroppslig skada och kontrollerande och tvingande beteende, allt detta riktat mot en och samma kvinna.

När det gäller den sista åtalspunkten gick åtalsärendet ut på att Greenwoods beteende hade allvarliga effekter på henne, att han uttalade hot och nedsättande kommentarer, övervakade hennes konton på sociala medier och förändrade hennes sociala liv. En rättegång i tingsrätten var inbokad i november. Sen ändrade hon sig gällande att lägga fram bevis.

Anklagelserna lades som sig bör ner och the CPS (åklagarmyndigheten i England) sade: “En kombination av tillbakadragandet av nyckelvittnen och nytt material som kommit fram betyder att det inte längre finns en realistisk möjlighet till fällande dom.”

Även om vi bara kan dra streck mellan prickarna så är den sorgliga verkligheten den att det inte är ovanligt att åtal faller samman i fall som involverar påstådda sexattacker och psykologisk misshandel, vilket inte är något att skryta med för det brittiska juridiksystemet.

Greenwood kommer inte längre behöva förlita sig på en jurys dom när det gäller hans frihet. Men här har vi en sak: det betyder inte att han inte gjorde det som påstods. Oskyldig tills motsatsen bevisats? Kanske i juridikens ögon. Men ibland är det för lätt att gömma sig bakom det. Det känns som en flykt, särskilt när inspelningen finns där ute.

United kan komma att kapa banden till Greenwood, men den första frågan att ställa till dem är denna: skulle de ens överväga att ta tillbaka honom om han inte var en potentiell matchvinnare?

Och svaret, oavsett hur mycket de än må påstå motsatsen, måste nästan garanterat bli nej.

 
Kommer Mason Greenwoods målgörarexcellens influera Manchester Uniteds beslut gällande hans framtid? (Foto: Sebastian Frej/MB Media/Getty Images)

Om det här var en spelare i periferin, någon som inte skulle höja Erik ten Hags chanser till större framgångar med laget, då hade han dumpats för att ha dragit klubben och sig själv i smutsen och för att ha uppträtt på ett sätt som hade fört polisen till hans arbetsgivares dörr.

Om det var en director i klubben som hade avslöjats på det här sättet, skulle det då finnas någon väg tillbaka? Eller någon i kontorspersonalen? En tränare, en scout, en materialförvaltare, någon av killarna i säkerhetsgruppen; alla vet vi hur det skulle ha gått då. Hejdå, skönt att bli av med dig och stäng dörren när du går ut.

Antagligen minns Ten Hag vad som hände i Ajax, hans f d klubb, när det kom fram att deras director of football, Marc Overmars, fick sina kickar av att skicka sexualiserade meddelanden och oombedda bilder på sig själv (du kan gissa vilken sorts bilder) till kvinnliga medlemmar av personalen, som det rapporterades var rädda för att anmäla honom.

Overmars var en högt värderad medlem av personalen som befann sig på klubbens toppnivå. Men det hjälpte honom ändå inte. “Marc är förmodligen den bästa fotbollsdirectorn som Ajax har haft,” sa Leen Meijaard, ordförande för Ajax styrelse. “Tyvärr har han verkligen gått över gränsen, så att fortsätta var inget alternativ, vilket han själv insåg.”

 
Marc Overmars är numera Antwerpens director of football efter att ha lämnat Ajax. (Foto: Tom Goyvaerts/Belga Mag/AFP via Getty Images)

Så låt oss titta på varför United ser Greenwood som ett specialfall och inte följer den väg som vanligtvis förväntas för en vanlig anställd. Det är enkelt: hans förmåga att göra mål.

Greenwood är en kategori A-fotbollsspelare som kan komma att spara United uppemot £100 miljoner (1,27 miljarder kr) om det ultimata målet är att han ska återvända till laget och spela på samma nivå som förut. Det är alltså vad det handlar om, annars hade han förmodligen redan fått sparken.

Vi pratar här om en spelare med en ovanlig talang, en engelsk landslagsman som skulle ha ackumulerat betydligt fler landskamper än en enda om inte hans beteendebrister hade hindrat Gareth Southgate, landslagsmanagern, från att ta ut honom.

Vid 21 års ålder är det fullt möjligt att Greenwood skulle kunna spendera det kommande årtiondet med att hjälpa United att jaga framgångar.

Tänk bara på målen han skulle kunna göra, pokalerna de skulle kunna vinna.

Allt detta är värt att komma ihåg om Uniteds intentioner är att i olika faser plocka tillbaka Greenwood (inklusive möjligheten till en tv-intervju) och lyfta fram det som att det ligger i en ung mans bästa intresse, en ung man som har begått ett misstag och vill bli en bättre mänsklig varelse.

Det sägs att United är medvetna om att han har förlorat ett år av sin karriär, en karriär som nu står inför ett vägskäl. En intern utredning pågår. Greenwood skulle, i teorin, kunna bli erbjuden en plats på något utbildningsprogram och sättas inför en rådgivare. Psykologer kan komma att anställas.

Men det känns ändå som att United skulle vara väldigt fel ute om de körde på det. De måste vara medvetna om att det kommer splittra åsikter och att ett väldigt stort antal supportrar kommer känna sig överkörda, minst sagt, om klubben förväntar sig att de inom sig själva ska hitta viljan att jubla åt honom, njuta av hans mål, sudda ut hans förflutna.

Hur tror ni att Uniteds kvinnliga fotbollsspelare kommer känna sig gällande att andas samma syre som en man anklagad för sexbrott? Eller t o m några av hans mer samvetsgranna lagkamrater? Vilken sorts förebild är Greenwood för klubbens akademi nuförtiden?

“Jag tycker inte att han borde spela för Manchester United igen,” sa Natalie Burrell, grundare av the Manchester United Women´s Supporters´Club, till The Athletic tidigt i februari. “De måste göra ett uttalande och att släppa tillbaka honom skulle vara det sämsta de kunde göra. Det skulle föra vår klubb bakåt när det gäller vad vi försöker göra med vårt damlag och kampanjer som Her Game Too, som försöker uppmuntra kvinnor att spela och titta på fotboll. Jag vill inte se honom träna. Jag vill inte se honom i en (United) dräkt. Jag vill aldrig se honom komma ut på Old Trafford igen.”

Men ingen bör bli alltför överraskad om motsatsen händer, detta då fotbollsindustrin, som en helhet, frekvent påminner oss om dess elastiska principer.

Glöm inte bort att United en gång sparkade Roy Keane för att han hade fräckheten att kritisera några av hans lagkamrater i klubbens egna tv-kanal, MUTV, efter en 4-1-förlust borta mot Middlesbrough. Keane var då 34 och hade blivit alltmer skadebenägen. Hade United agerat på samma sätt när Keane var yngre, då han stod på toppen av sin karriär, då han spelade så briljant att sir Alex Ferguson såg honom som lagets hjärta? Vad tror du?

Tankarna går även tillbaka till rattfyllerifallet hos Derby County 2019 när Tom Lawrence och Mason Bennett hamnade i domstol p g a en bilkrock som lämnade en av deras lagkamrater, passageraren Richard Keogh, med en allvarlig knäskada.

Vilka av dessa tre fick sparken av Derby? Det var inte Lawrence och det var inte Bennett, trots att det var de som körde och stack från olycksplatsen och lämnade deras lagkamrat medvetslös i vraket. Derby valde istället att sparka Keogh, som var 33, stod inför en skadefrånvaro på ett år och därför var han inte till någon nytta för dem. Det sa en hel del för oss gällande fotbollens prioriteringar.

Samma sak med fallet David Goodwillie när directorerna i Raith Rovers och, mer nyligen, Radcliffe i the Northern Premier League, aldrig fullt ut kunde förutspå det potentiella bakslaget i att plocka in en anfallare som det i en civil domstol 2017 visade sig att han hade våldtagit en kvinna sex år tidigare.

Dessa två klubbar pratade också om hur viktigt det är med rehabilitering och att de såg det som deras ansvar att hjälpa en problemfylld fotbollsspelare att gå vidare i sitt liv. Men låt oss tala klarspråk här: allt kom tillbaka till det faktum att Goodwillie var en skicklig målgörare. Han kunde hjälpa dem att klättra i tabellen, och sådana spelare växer inte på träd.

I Greenwoods fall kommer det alltid vara en svår, komplex och polariserande sak och man behöver bara ta en hastig titt på sociala medier för att inse hur många människor som insisterar på att se det hela genom vilka de hejar på linsen, istället för någon riktig omsorg om vad som är rätt och vad som är fel.

Ja, många supportrar har kommit fram till att Greenwood inte längre är någon de vill se representera deras klubb. Men ett stort antal för en kampanj för hans återkomst och lyfter online fram honom som någon slags frånvarande hjälte.

Så har det varit nästan från den dagen Greenwood blev avstängd. På senare har volymen höjts och höjts. Attityderna har hårdnat mot det påstådda offret (“hur kunde den här grymma kvinnan dra honom genom en sådan svår prövning?”). Det är deprimerande att läsa.

När det gäller Ten Hag är hans inställning särskilt intressant med tanke på allt som han hittills har visat när det handlar om att vara en man med substans som har principer. Ten Hags röst har ett tungt inflytande nuförtiden och om han vill ha Greenwood i sin trupp kan det vara ett användbart verktyg för United på en PR-front. Fansen gillar Ten Hag; de litar på hans beslutsfattande. För vissa skulle det vara enklare att acceptera om managern ger det sitt godkännande.

 
Erik ten Hags godkännande av en rehabilitering för Mason Greenwood skulle vara enormt betydelsefullt. (Foto: Matthew Peters/Manchester United via Getty Images)

Men det gör det inget mer lockande, om det visar sig att Greenwood får dra på sig tröja nummer 11 igen.

Ingen förväntar sig att fotbollsspelare ska vara felfria och ingen vill att de slaviskt ska följa varenda regel (det finns t o m en bok, Richard Kurts Red Devils, om några av busarna som har passerat genom Old Trafford). Men det här är ingen trafikförseelse, inga påståenden om berusade gräl nere på puben eller att komma för sent till ett lagmöte.

Tillbaka till den där ljudinspelningen igen: ögonblicken då en av Premier Leagues stigande stjärnor verkar ha absolut noll förståelse för vad sexuellt samtycke betyder. Om man utgår från hoten som hörs verkar Greenwood inte veta om att han blir inspelad. Han låter så arg.

Hon frågar honom varför hon måste göra vad han kräver.

“För att jag bad dig hövligt och du skulle inte göra det. Jag bad dig hövligt och du skulle inte göra det. Så vad annat vill du att jag ska göra?”

Det är kanske jag som är korkad då jag dömer fotbollen efter samma parametrar som i princip alla andra yrken och som antar att en klubb med Uniteds status inte skulle låta en sådan person representera dem igen.

Vad jag kanske har glömt är att mannen i centrum för det här fallet har ett otroligt fint skott, en första touch som skriker elitspelare och som kan göra mål med båda fötterna. Låt oss vänta och se om det är det som betyder mest för ett lag som försöker återetablera sig som det bästa i landet.

(Foton högst upp: Getty Images; formgivning: Eamonn Dalton)

Regeringsrepresentanter säger att omvalet den 28 maj kommer visa på Erdoåans popularitet då magasinets framsida kallas “inhumant”

AV: Al-Jazira, onsdag 17 maj, 2023:

Turkiet har slagit tillbaka mot det franska satirmagasinet Charlie Hebdo p g a deras senaste framsida. Den innehåller en skämtteckning av den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoåan då han får en elstöt i sig i ett badkar.

Magasinet släppte sitt veckovisa nummer idag (onsdag 17 maj), tre dagar efter det turkiska presidentvalet och på framsidan ser man presidentkandidaten naken och elchockad av en elektrisk glödlampa.

På den gula framsidan står det: “Erdoåan: Precis som med Cloclo är det endast ödet som kommer befria oss från honom!”.

Cloclo var smeknamnet på den franske popsångaren Claude François som 1978 dog av en kraftig elstöt då han försökte fixa en glödlampa i sitt badkar.

Flera representanter från turkisk politik kritiserade tidningen för deras framsida samtidigt som Erdoåan förbereder sig på ett omval i slutet av maj. Där ska han försöka vinna makten än en gång, i skrivande stund har han styrt Turkiet i 20 år.

“Publikationer som Charlie Hebdo, vars enda motivation är att spy ut hat mot islam, fortsätter att tydligt sikta in sig på vår president Erdoåan för att han är den mest konsekventa muslimska ledaren i modern tid,” sa den turkiske kommunikationsdirektören Fahrettin Altun i en lång tweet.

“Vi kommer inte att gå i deras fälla, men vi kommer fortsätta peka ut deras vidriga främlingsfientlighet som de försöker sälja som yttrandefrihet,” sa han.

İbrahim Kalin, Erdoåans rådgivare, twittrade om att omvalet den 28 maj kommer bevisa hur populär den sittande presidenten är.

“Om Charlie Hebdo-blaskan blev så galen… då är vi på rätt väg. Ondskan fungerar såhär ibland. Den leder de goda. Oroa er inte CH. Vår nation kommer ge er det bästa svaret, med en ännu högre röst den 28 maj.”

Vicepresidenten Fuat Oktay fördömde också framsidan och upprepade även betydelsen av omvalet.

“Jag fördömer kraftfullt Charlie Hebdos sikte på vår president och den turkiska nationens vilja under täckmanteln yttrandefrihet. Vår nation och vi också kan se hur och var de stördes av vår presidents framgång den 14 maj. Vår älskade nation kommer ge det nödvändiga svaret på den här mentaliteten än en gång den 28 maj.”

Inför söndagens val visade de flesta opinionsundersökningarna att Erdoåan låg efter oppositionsledaren Kemal Kiliçdaroålu, men presidenten besegrade Kiliçdaroålu med fem procent och vann nästan valet direkt i första rundan.

Erdoåans utrikesminister Mevlüt Çavuşoålu stämde in i kritikerkåren mot Charlie Hebdo och kallade publikationen “inhuman”.

“Den inhumana, usla Charlie Hebdo fortsätter att förolämpa den turkiska nationen. Låt oss inte glömma! De som lovordar ondska drunknar alltid i deras eget hat och ofog. Den riktiga läxan är att de som inte kan besegra den turkiska nationens fria vilja med olika knep förlitar sig desperat på ödet.”

Charlie Hebdo har i åratal väckt kontroverser. Särskilt deras innehåll riktat mot den muslimska världen har väckt ilska - mest anmärkningsvärt deras skämtteckningar föreställande profeten Muhammed.

Nyligen tog även magasinet lätt på Turkiets fruktansvärda jordbävningar i februari där fler än 50 000 människor dog.

Hammarkullen ligger i nordöstra Göteborg. Foto: Magnus Hallgren

AV: Janne Josefsson, DN kultur, torsdag 18 maj, 2023, uppdaterad 08:43, publicerad 08:25

I Hammarkullen i Göteborg härjar ett ungdomsgäng som ingen verkar få bukt med. Sverige har hamnat i ett läge där myndigheter inte kan hantera tonåringar, skriver Janne Josefsson.

Det har gått flera decennier sedan Peter Birro gjorde tv-serien ”Hammarkullen”, en dystopi om samhällsutvecklingen i Sverige. Den fick kritik för att den var överdriven. Efter att ha lyssnat på två program från SR:s ”Kaliber” av Ola Sandstig, ”Den tystade staden”, inser jag att det är tvärtom.

En kriminell klan har numera kidnappat demokratin i denna förort i Göteborg och är på god väg att underminera den och ersätta den med en tystnadskultur.

Vi har fått ett farligt läge som inte främst kan förklaras med klassmässigt ursprung utan snarare kulturkrockar. Experter, kriminologer och samhällsvetare har slagit blå dunster i oss med hjälp av journalister som blundat. Socioekonomiska orsaker poängteras ständigt som förklaring till utvecklingen i de så kallade ”särskilt utsatta områdena” i landet. Detta blir också till förmildrande omständigheter och som en ursäkt.

I radioprogrammen får vi veta att ett ungdomsgäng med anknytning till det kriminella släktnätverket härjar i området. Bland dessa finns ”Salim” som bara är 14 år och son till en i klanen.

På gymmet, biblioteket, skolan och på torget är de som kungar. Anställda blir rädda, skrämda och hotade.

Rena dödshot riktas mot biblioteksanställda när gänget tar över lokalerna.

”Vet du vem jag är? Jag kan få folk att försvinna”, har Salim sagt enligt polisen.

Vid något tillfälle visar han upp en kökskniv. Han hotar och är portad från fritidsgården, där det kriminella gänget härjat.

Ingen polisanmälan görs. Personalen i Hammarkullen är rädda, framkommer det i SR-programmet. De vågar inte. Men fyra gånger gör de interna anmälningar om så kallad ”otillåten påverkan”.

Det talas i området om tystnadskultur och rädsla som riskerar att underminera hela samhället. 

Ungdomsgänget med 14-årige ”Salim” och anknytningen till den kriminella släktklanen är något som det pratas om bland kommunanställda och flera är rädda.

Det säljs droger helt öppet på biblioteket. Men ingen vågar riktigt agera. Personalen hotas och möter aggressivitet.

Till slut skickas tio så kallade tillbudsrapporter. Gänget har tagit över biblioteket. De kastar böcker, spelar hög musik och filmar personalen. De hotar att döda homosexuella.

För ett och ett halvt år sedan kom en kommunal rapport som varnade för en ”tystnadskultur i Göteborgs stad” och det talades om att den högsta ledningen blundat.

Polisen gör en så kallad orosanmälan om ”Salim”. Inget händer och det visar sig att sju stycken anmälningar har försvunnit.

Två poliser intervjuas i ”Kaliber” om ungdomarna som talar om att det är deras ”territorium”. 

Och de två kvinnliga poliserna filmas av gänget.

Polisen gör nya orosanmälningar om ”Salim”. Sammanlagt nio anmälningar. Men återigen händer inget.

Det är nu det kommer fram att anmälningarna till socialtjänsten oförklarligt har försvunnit.

De högsta kommunala cheferna kan inte diskutera eller säga något eftersom det är sekretess.

Har det funnits påtryckningar eller rena hot?

Cheferna vill inte kommentera.

Har klanen, släkten, hotat?

Vi får inte veta.

Ledaren för släktnätverket ska ha varit mycket aktiv i demonstrationer och i den hårda kritiken mot Sverige som påstås ”kidnappa barn”.

Det är självklart att verkligheten för en kanske en 25-årig socialassistent som skulle komma hem till ”Salims” mamma och pappa för att förklara att deras son kanske ska tvångsomhändertas är fruktansvärt, olidligt tufft.

Kanske skulle situationen innebära att pappans bröder är med. Och kanske skulle deras advokat förklara hur allvarligt det är om socialassistenten gör fel, och vad som skulle kunna hända då.

På pappret, i teorin, ser det bra ut. Kommunen har så kallad myndighetssamverkan och seminarier om läget i Hammarkullen och andra förorter.

I verkligheten har vi förmodligen redan börjat monterat ned grundbulten för det som kallats för demokrati och rättssamhälle. Och, minns ni, när vi var ett folkhem?

Vad gör vi? Vem hjälper 14-årige ”Salim” att komma på rätt sida av lagen? I det tystade Sverige.