The New York Times kallade det ett “mysterium”, men USA utförde en hemlig havsoperation som hölls hemlig - tills nu 

 

AV: Seymour Hersh, onsdag 9 februari, 2023

   

Den US-amerikanska marinens dyknings- och bärgningscenter hittas på en plats lika obskyr som dess namn - nere vid vad som en gång i tiden var en landsväg på landsbygden vid Panama City, en nu blomstrande semesterort på den sydvästra landtungan av Florida, 70 miles (112,6 km) söder om gränsen till Alabama. Centrats komplex är lika anonymt som dess placering - en trist betongkonstruktion från efter andra världskriget som ser ut som ett yrkesgymnasium i västra Chicago. En myntstyrd tvättomat och en dansskola ligger på andra sidan vad som nu är en fyrfilig väg.

Centrat har tränat oerhört skickliga djupvattendykare i flera årtionden och de är, så fort de skrivits in hos amerikanska militärenheter över hela världen, kapabla till tekniska dyk för att genomföra goda saker - som att använda sprängämnet C4 för att rensa hamnar och stränder på skräp och osprängda minor - samt elaka saker, som att spränga utländska oljeriggar, smutsa ner insugsventiler på undervattenskraftverk och förstöra lås på viktiga sjöfartskanaler. Centrat i Panama City, som kan skryta med Amerikas näst största inomhuspool, var den perfekta platsen för att rekrytera de bästa och mest tystlåtna studenterna på dykskolan för att framgångsrikt göra vad de hade blivit auktoriserade att göra 260 feet (79,2 meter) under ytan i Östersjön.

I juni förra året placerade dykarna, som opererade under täckning av en vida omskriven NATO-övning mitt under sommaren kallad BALTOPS 22, de fjärrutlösningsbara sprängämnena som tre månader senare förstörde tre av de fyra Nord Stream-gasledningarna, detta enligt en källa med direkt kunskap om den operativa planeringen. 

Två av gasledningarna, som kollektivt var kända som Nord Stream 1, hade försett Tyskland och stora delar av västra Europa med billig rysk naturgas i mer än ett årtionde. Ett andra par med gasledningar, kallade Nord Stream 2, hade byggts men var ännu inte i drift. Vid den här tidpunkten stod massor av ryska trupper på gränsen till Ukraina och det blodigaste kriget i Europa sedan 1945 var inom synhåll och president Joseph Biden såg ledningarna som ett instrument för Vladimir Putin att göra naturgasen till ett vapen för hans politiska och territoriella ambitioner. 

Ombedda att komma med en kommentar sa Adrienne Watson, en talesperson i Vita huset, följande i ett e-mejl: “Det här är falskt och fullständig fiktion.” Tammy Thorp, en talesperson för the Central Intelligence Agency (CIA) skrev ett liknande svar: “Det här påståendet är helt och fullständigt falskt.” 

Bidens beslut att sabotera gasledningarna kom efter mer än nio månaders superhemlig debatt fram och tillbaka inne i Washingtons nationella säkerhetscentrum gällande hur man bäst skulle uppnå det målet. Under en stor del av den tiden handlade problemet inte om huruvida man skulle utföra uppdraget, utan hur man skulle få det gjort utan någon uppenbar ledtråd till vem som var ansvarig för dådet.

Det fanns en vital byråkratisk anledning till att lita på studenterna vid dykskolan i Panama City. Dykarna tillhörde bara marinen och var inte medlemmar av USA:s Special Operations Command (SOCOM), vars hemliga operationer måste rapporteras till kongressen och i förväg briefas till senatens och representanthusets ledningar - det så kallade De åttas gäng. Biden-administrationen gjorde allt de kunde för att undvika läckor då planeringen ägde rum sent 2021 och under de första månaderna 2022.

President Biden och hans team för utrikespolitik - National Security-rådgivaren Jake Sullivan, utrikesministern Tony Blinken och Victoria Nuland, the Undersecretary of State for Policy (https://en.wikipedia.org/wiki/Under_Secretary_of_State_for_Political_Affairs) - hade varit högljudda och konsekventa i deras fientlighet mot de två gasledningarna, som gick sida vid sida på en sträcka på 750 miles (1 207 km) under Östersjön från två olika hamnar i nordvästra Ryssland nära gränsen till Estland, för att sedan, på nära håll, passera den danska ön Bornholm innan deras ändpunkt i norra Tyskland.

Den direkta rutten, som förbigick alla behov att färdas genom Ukraina, hade varit en välsignelse för den tyska ekonomin, som kunde avnjuta ett överflöd av billig rysk naturgas - tillräckligt för att driva deras fabriker och värma upp deras bostadshus samt låta tyska distributörer sälja överskottsgas, med vinst, i västra Europa. Aktioner som skulle kunna spåras tillbaka till administrationen skulle bryta mot USA:s löfte om att minimera direkt konflikt med Ryssland. Att hålla allt hemligt var avgörande.

Från första början sågs Nord Stream 1 av Washington och deras antiryska NATO-partners som ett hot mot västerländsk dominans. Holdingbolaget bakom det, Nord Stream AG, inkorporerades i Schweiz 2005 i samarbete med Gazprom, ett börsnoterat ryskt företag som producerade enorma vinster för aktieägare som domineras av oligarker som man vet kontrolleras av Putin. Gazprom kontrollerade 51 procent av företaget medan fyra andra europeiska energiföretag - ett i Frankrike, ett i Nederländerna och två i Tyskland - delade på de återstående 49 procenten, de hade dessutom rätten att kontrollera nedströmsförsäljningen av den billiga naturgasen till lokala distributörer i Tyskland och Västeuropa. Gazproms vinster delades med den ryska regeringen och inkomsterna från statlig gas och olja uppskattades under vissa år motsvara så mycket som 45 procent av Rysslands årliga budget.

USA:s politiska rädslor var sanna: Putin skulle nu ha en extra och välbehövd stor inkomstkälla, och Tyskland och resten av Västeuropa skulle bli beroende av billig gas tillhandahållen av Ryssland - samtidigt som Europas beroende av USA skulle minska. Faktum är att det var exakt det som hände. Många tyskar såg Nord Stream 1 som en del av leveransen av f d förbundskanslern Willy Brandts berömda Ostpolitiksteori, som skulle låta efterkrigstyskland rehabilitera sig själv och andra europeiska nationer förstörda i andra världskriget genom att bland en rad olika initiativ använda billig rysk gas som bränsle till en blomstrande västeuropeisk marknads- och handelsekonomi. 

Nord Stream 1 var i NATOS:s och Washingtons ögon tillräckligt farlig, men Nord Stream 2, vars konstruktion slutfördes i september 2021, skulle, om den godkändes av den tyska energimyndigheten, fördubbla mängden billig gas tillgänglig för Tyskland och Västeuropa. Den andra gasledningen skulle även tillhandahålla tillräckligt med gas för att täcka mer än 50 procent av Tysklands årliga konsumtion. Spänningarna eskalerade konstant mellan Ryssland och NATO, stöttade av Biden-administrationens aggressiva utlandspolitik.

Motståndet mot Nord Stream 2 blossade upp på kvällen då Biden installerades i januari 2021, detta då republikaner i senaten, ledda av Ted Cruz från Texas, flera gånger tog upp det politiska hotet som billig rysk naturgas utgör under ett confirmation hearing med Blinken som utrikesminister. Vid den tidpunkten hade en enad senat framgångsrikt antagit en lag som, vilket Cruz berättade för Blinken, “omedelbart stoppade [gasledningen].” Det skulle komma en enorm politisk och ekonomisk press från den tyska regeringen, då ledd av Angela Merkel, för att få den andra gasledningen inkopplad. 

Skulle Biden stå emot tyskarna? Blinken sa ja, men tillade att han inte hade diskuterat den kommande presidentens specifika åsikter i ämnet. “Jag vet att han har en stark övertygelse om att det här är en dålig idé, Nord Stream 2,” sa han. “Jag vet att han skulle se till att vi använder varje övertygande verktyg som vi har för att övertyga våra vänner och partners, inklusive Tyskland, om att inte gå vidare med det.”

Några månader senare, då bygget av den andra gasledningen snart var klart, blinkade Biden. I maj det året, i en sanslös U-sväng, drog administrationen tillbaka sanktionerna mot Nord Stream AG och en talesperson från UD medgav att försöken att stoppa gasledningen genom sanktioner och diplomati hela tiden hade “varit ett långskott”. Bakom scenen uppmanade enligt rapporter representanter från administrationen Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, som vid den tidpunkten stod inför hotet av en rysk invasion, att inte kritisera agerandet.

Konsekvenserna var omedelbara. Republikaner i senaten, ledda av Cruz, annonserade en omedelbar blockad av alla Bidens nominerade till utrikespolitiken och sköt upp jobbet med att anta den årliga försvarspropositionen i flera månader, tills långt in på hösten. Senare beskrev Politico Bidens U-sväng gällande den andra ryska gasledningen som “det enskilda beslut som, kanske ännu mer än det kaotiska militära tillbakadragandet från Afghanistan, mest har äventyrat Bidens agenda.” 

Administrationen hade agerat klumpigt, trots att de hade fått uppskov på krisen i mitten av november, när Tysklands energimyndighet tillfälligt inte godkände den andra Nord Stream gasledningen. Priset på naturgas steg med 8% på bara några dagar, detta mitt i en fruktan i Tyskland och Europa om att den för tillfället på is lagda gasledningen och den växande risken för ett krig mellan Ryssland och Ukraina skulle leda till en väldigt oönskad kall vinter. Det stod inte klart för Washington exakt var Olaf Scholz, Tysklands nyutnämnde förbundskansler, stod. Några månader tidigare, efter Afghanistans fall, hade Scholtz offentligt godkänt den franske presidenten Emmanuel Macrons krav på en mer självstyrande europeisk utrikespolitik i ett tal i Prag - där han helt klart ville se ett mindre beroende av Washington.  

Under tiden för allt detta hade närvaron av ryska trupper stadigt och olycksbådande ökat vid gränsen mot Ukraina och vid slutet av december fanns fler än 100,000 soldater i position för att slå till från Belarus och Krim. Larmklockorna ringde i Washington och det blev inte lugnare av Blinkens bedömning om att detta antal trupper skulle kunna “fördubblas på kort tid.” 

Administrationens uppmärksamhet var på nytt fokuserad på Nord Stream. Så länge Europa förblev beroende av rörledningarna för tillgång till billig naturgas var Washington oroligt för att länder som Tyskland skulle vara motvilliga att förse Ukraina med pengarna och vapnen de behövde för att besegra Ryssland.

Det var vid det här oroliga ögonblicket som Biden auktoriserade Jake Sullivan att sätta ihop en myndighetsövergripande grupp som skulle komma fram med en plan.

Alla alternativ skulle upp på bordet. Men endast ett kom fram.

PLANERING 

I december 2021, två månader innan de första ryska pansarvagnarna rullade in i Ukraina, sammankallade Jake Sullivan ett möte med en nybildad insatsstyrka - män och kvinnor från det gemensamma stabsbefälet, CIA och utrikes- och finansdepartementet - och bad om rekommendationer gällande respons på Putins nära förestående invasion.

Det var det första av ett antal topphemliga möten, i ett säkert rum på översta våningen i Eisenhower Executive Office Building, intill Vita huset, där huserade även presidentens utländska underrättelseråd (PFIAB). Som vanligt blev det snack fram och tillbaka som till sist ledde till en avgörande preliminär fråga: Skulle rekommendationen från gruppen till presidenten vara reversibel - som t. ex ännu ett lager av sanktioner och valutarestriktioner - eller irreversibel - vilket betydde kinetiska handlingar, som inte kunde göras ogjorda?

Vad som stod klart för deltagarna, enligt källan med direkt vetskap om processen, är att Sullivans intention var att gruppen skulle komma fram med en plan för att förstöra de två Nord Stream-rörledningarna - och att han levererade utefter presidentens vilja. 

 

SPELARNA: Från vänster till höger: Victoria Nuland, Anthony Blinken och Jake Sullivan. 

Under de efterföljande mötena debatterade deltagarna olika möjligheter för en attack. Flottan föreslog att man skulle använda en nybeställd ubåt och anfalla rörledningen direkt. Flygvapnet diskuterade för att släppa bomber med fördröjda explosioner som man kunde aktivera från en annan plats. CIA argumenterade för att oavsett vad man skulle göra så var det tvunget att vara hemligt. Alla involverade förstod att insatserna var skyhöga. “Det här är inga barnsaker,” sade källan. Om attacken blev spårbar till USA så “Är det en krigshandling.” 

Då styrdes CIA av William Burns, en mild man som tidigare varit ambassadör i Ryssland och tjänstgjort som biträdande statssekreterare i Obama-administrationen. Burns plockade snabbt fram en arbetsgrupp från byrån vars ad hoc-medlemmar - av en slump - inkluderade någon som kände till förmågorna hos flottans djuphavsdykare i Panama City. Under de efterföljande veckorna började CIA:s arbetsgrupp skapa en plan för en hemlig operation där man skulle använda djuphavsdykare för att utlösa en explosion längs med rörledningen.

Något liknande har gjorts förut. 1971 fick amerikansk underrättelsetjänst av en fortfarande okänd källa reda på att två viktiga enheter från den ryska flottan kommunicerade via en undervattenskabel begravd i Ochotska havet vid Rysslands östra kust. Kabeln sammanlänkade ett regionalt marinkommando med högkvarteret på fastlandet i Vladivostok.

Ett handplockat team med operatörer från Central Intelligence Agency och National Security Agency samlades ihop någonstans i Washington-området, under största möjliga hemlighetsmakeri, och de arbetade fram en plan där de använde marindykare, modifierade ubåtar och ett djupgående ubåtsräddningsfordon. Efter många försök och misstag lyckades de hitta den ryska kabeln. Dykarna placerade en sofistikerad avlyssningsapparat på kabeln som framgångsrikt avlyssnade den ryska trafiken och spelade in den. 

The NSA fick reda på att seniora ryska marinofficerare, övertygade om säkerheten i deras kommunikationslänk, pratade på med sina kollegor utan kryptering. En gång i månaden var man tvungen att byta inspelningsapparaten och dess band och projektet rullade glatt vidare i ett årtionde tills det avslöjades av en 44-årig civiltekniker på NSA vid namn Ronald Pelton som talade flytande ryska. Pelton förråddes av en rysk avhoppare 1985 och dömdes till fängelse. Han fick endast $5,000 av ryssarna för sitt avslöjande om operationen, tillsammans med $35,000 för annan rysk operationsdata som han tillhandahöll men som aldrig offentliggjordes.

Den undervattensframgången, som hade kodnamnet Ivy Bells, var innovativ och riskabel och gav ovärderliga underrättelser om den ryska marinens intentioner och planer.

Men den gränsöverskridande gruppen var initialt skeptisk mot CIA:s entusiasm gällande en hemlig attack djupt under havsytan. Det fanns alltför många obesvarade frågor. Den ryska marinen patrullerade Östersjön rejält och det fanns inga oljeriggar som kunde användas som täckmantel för en dykningsoperation. Skulle dykarna behöva åka till Estland, precis över gränsen från Rysslands lastkaj för naturgas för att träna på uppdraget? “Det skulle bli ett getknull*,” fick byrån höra.

 *En situation med fullständigt kaos.

Under “allt detta intrigmakande,” sade källan, “sade några på CIA och utrikesdepartementet, ‘Gör inte det här. Det är korkat och det kommer bli en politisk mardröm om det kommer ut.’”

Likväl så rapporterade, tidigt 2022, CIA:s arbetsgrupp tillbaka följande till Sullivans gränsöverskridande grupp: “Vi har ett sätt för att spränga rörledningarna.”

Vad som skedde efter det var helt otroligt. Den 7 februari, mindre än tre veckor innan den till synes oundvikliga ryska invasionen av Ukraina, träffade Biden på sitt kontor i Vita huset den tyska kanslern Olaf Scholz, som efter ett visst vinglande nu helt stod på USA:s sida. Vid pressträffen som följde sa Biden trotsigt: “Om Ryssland invaderar ... så kommer det inte längre att finnas någon Nord Stream 2. Vi kommer se till att stoppa det.”

Tjugo dagar tidigare hade andre sekreterare Nuland levererat i huvudsak samma budskap vid en briefing för utrikesdepartementet, utan någon större bevakning från pressen. “Jag vill vara tydlig med er idag,” sa hon som respons på en fråga. “Om Ryssland invaderar Ukraina, kommer Nord Stream 2 på ett eller annat sätt inte att bli av.” 

Flera av de som var involverade i planerandet av rörledningsuppdraget blev bestörta av vad de ansåg vara indirekta referenser till attacken.

“Det var som att ställa en atombomb på marken i Tokyo och säga till japanerna att vi kommer att detonera den,” sa källan. “Planen var att snacket skulle ske efter attacken, inte att man skulle göra reklam för den offentligt. Biden förstod helt enkelt inte det eller så ignorerade han det.”

Bidens och Nulands indiskretion, om det var det det var, må ha frustrerat några av de som satte ihop planen. Men det skapade också en möjlighet. Enligt källan beslutade några av de seniora representanterna på CIA att en sprängning av rörledningen “inte längre kunde anses vara ett hemligt alternativ då presidenten just annonserat att vi visste hur man skulle genomföra det.”

Planen att spränga Nord Stream 1 och 2 nedgraderades plötsligt från en hemlig operation som kräver att kongressen informeras till en operation som anses vara högt klassificerad underrättelse med US-amerikanskt militärt stöd. Enligt lagen, förklarade källan, “Fanns det inte längre något juridiskt krav på att rapportera operationen till kongressen. Allt de behövde göra nu var bara att göra det - men det var fortfarande tvunget att vara hemligt. Ryssarna har en alldeles strålande övervakning av Östersjön.”

Medlemmarna i byråns arbetsgrupp hade ingen direkt kontakt med Vita huset och de ville verkligen veta om presidenten menade det han hade sagt - det vill säga, om uppdraget nu skulle bli av. Källan minns, “Bill Burns kommer tillbaka och säger, ‘Gör det.’”

 

“Norska marinen var snabb att hitta den rätta platsen, i det grunda vattnet några miles utanför den danska ön Bornholm…” 

OPERATIONEN

Norge var den perfekta platsen att basera uppdraget i.

Under de senaste årens kris mellan öst och väst har USA:s militär expanderat sin närvaro rejält i Norge, vars västkust springer 1,400 miles (2,253 km) längs med norra Atlanten och ovanför Polcirkeln har landet gräns mot Ryssland. Pentagon har skapat högbetalda jobb och kontrakt, mitt i vissa lokala kontroverser, genom att investera hundratals miljoner dollar för att uppgradera och expandera USA:s marin- och flygvapenfaciliteter i Norge. Viktigast i det nya arbetet där var en avancerad syntetisk bländarradar långt upp i de norra delarna, kapabel att penetrera djupt inne i Ryssland och kom fram precis då amerikansk underrättelsetjänst förlorade tillgången till ett antal distansavlyssnare inne i Kina.

En nyrenoverad US-amerikansk ubåtsbas, som hade stått under konstruktion i flera år, hade blivit operativ och fler US-amerikanska ubåtar kunde nu arbeta nära deras norska kollegor med att övervaka och spionera på en stor rysk kärnvapenskans 250 miles (= 402,3 km) österut, på Kolahalvön. USA har även expanderat en norsk flygbas i norr rejält och levererat en flotta med Boeing-byggda patrullplan av märket P8 Poseidon till det norska flygvapnet, detta för att stödja deras distansspioneri på allt man kan tänka sig i Ryssland.

I gengäld retade den norska regeringen upp liberaler och en del moderater i deras parlament i november förra året genom att anta the Supplementary Defense Cooperation Agreement (det kompletterande försvarssamarbetsavtalet) (SDCA). Under den nya lagen har USA:s juridiska system i vissa “förutbestämda områden” i norr jurisdiktion över amerikanska soldater anklagade för brott utanför basen, samt över de norska medborgare anklagade eller misstänkta för störningar av arbetet på basen.

Norge var en av de ursprungliga undertecknarna av NATO-fördraget 1949, under det Kalla krigets tidiga dagar. Idag heter NATO:s högsta befälhavare Jens Stoltenberg, en engagerad antikommunist som tjänade som Norges statsminister i åtta år innan han, med USA:s stöd, gick vidare till sin höga post inom NATO 2014. Han var stenhård mot allt som hade med Putin och Ryssland att göra och har sedan länge varit en man som USA litat fullständigt på. “Han är handsken som passar den amerikanska handen,” sa källan.

Hemma i Washington visste planerarna att de var tvungna att åka till Norge. “De hatade ryssarna och den norska marinen var full av superba sjömän och dykare som hade generationer av erfarenhet i den mycket lönsamma olje- och gasprospekteringen på djupet,” sa källan. Man kunde även lita på att de skulle hålla uppdraget hemligt. (Norrmännen hade kanske andra intressen också. Förstörelsen av Nord Stream - om amerikanerna kunde fixa det - skulle låta Norge sälja betydligt mer av deras egna naturgas till Europa.) 

Någon gång i mars flög ett antal medlemmar av teamet till Norge för att träffa den norska underrättelsetjänsten och marinen. En av nyckelfrågorna var var exakt i Östersjön som var den bästa platsen att placera ut sprängämnena på. Nord Stream 1 och 2, båda med två grupper av rörledningar separerade under större delen av vägen av lite mer än en mile (= 1,6 km) på deras väg fram till hamnen i Greifswald i nordöstra Tyskland.

Den norska marinen var snabb att hitta den rätta platsen, i det grunda vattnet några miles utanför den danska ön Bornholm. Rörledningarna löpte mer än en mile (=1,6 km) ifrån varandra längs med en havsbotten som endast var 260 feet (= 79,2 meter) djup. Det djupet skulle inte vara några problem för dykarna, som skulle operera från en norsk minröjare i Altaklassen, och dyka med en blandning av syre, kväve och helium strömmandes från deras tankar på ryggen. Väl nere bland rören skulle de sedan placera ut C4-laddningar på de fyra rören som skyddas av betong. Det skulle bli långdraget, tidskrävande och farligt, men vattnet vid Bornholm hade en annan fördel: där fanns inga större tidvattenströmmar, vilket skulle ha gjort uppdraget att dyka mycket svårare.

 

Efter lite efterforskningar var amerikanerna helt med.

Vid den här tidpunkten kom marinens obskyra djupdykningsgrupp i Panama City än en gång upp på tapeten. Djuphavsskolan i Panama City, vars aspiranter deltog i Ivy Bells, ses som något oönskat av de elitutexaminerade vid the Naval Academy i Annapolis, som vanligtvis söker äran i att bli antagen som en Seal, stridspilot eller ubåtsman. Om någon måste bli en “Black Shoe” - det är en medlem av den mindre önskvärda ytfartygsledningen - så finns det alltid åtminstone tjänster på en jagare, kryssare eller ett amfibiefartyg. Det minst glamourösa av alla är minröjning. Deras dykare är aldrig med i Hollywood-filmer, eller på de populära magasinens omslag.

“De bästa dykarna med kvalifikationer för djupdykning är ett tajt sällskap och bara de absolut bästa rekryteras för operationen och informeras om att vara beredda på att kallas till CIA i Washington,” sa källan.

Norrmännen och amerikanerna hade en plats och de operativa, men det fanns ett annat bekymmer: all eventuell ovanlig aktivitet under vattnet utanför Bornholm skulle kunna locka till sig uppmärksamhet från den svenska eller danska marinen, som i sin tur skulle kunna rapportera den.

Danmark var också en av de ursprungliga undertecknarna och var kända i underrättelsevärlden för deras speciella band till Storbritannien. Sverige hade ansökt om medlemskap i NATO och demonstrerat en stor skicklighet i hanteringen av deras ljud- och magnetismsensorsystem under vattnet. Dessa system hade framgångsrikt spårat ryska ubåtar som ibland dök upp i avlägsna vatten i den svenska skärgården för att sedan tvingas upp till ytan.

Norrmännen gjorde amerikanerna sällskap i att insistera på att några seniora representanter i Danmark och Sverige skulle informeras i allmänna ordalag gällande möjlig dykningsaktivitet i området. På det sättet kunde någon högre upp ingripa och hålla en rapport utanför kommandokedjan, således skulle rörledningsoperationen isoleras. “Vad de informerades om och vad de visste var medvetet två olika saker,” berättade källan för mig. (Den norska ambassaden ombads kommentera detta men svarade inte.)

Norrmännen var nyckeln till att lösa andra hinder. Den ryska marinen var känd för att sitta på övervakningsteknologi kapabel att hitta och utlösa undervattensminor. De amerikanska explosionsenheterna behövde kamoufleras på ett sätt så att de för det ryska systemet skulle se ut som en del av den naturliga bakgrunden - något som krävde att man anpassade det hela efter vattnets specifika salthalt. Norrmännen hade en lösning.

Norrmännen hade även ett svar på den avgörande frågan när operationen skulle genomföras. I juni varje år under de senaste 21 åren har den amerikanska sjätte flottan, vars flaggskepp är baserat i Gaeta, Italien, söder om Rom, sponsrat en stor NATO-övning i Östersjön som involverar mängder av allierade skepp från hela regionen. Det årets övning, arrangerad i juni, skulle genomföras med namnet Baltic Operations 22, eller BALTOPS 22. Norrmännen föreslog att detta skulle vara en idealisk täckmantel för att placera ut bomberna.

Amerikanarna tillhandahöll ett viktigt element: de övertygade sjätte flottan-planerarna om att addera en forsknings- och utvecklingsövning till programmet. Övningen, som offentliggjordes av marinen, involverade sjätte flottan i samarbete med marinens "forsknings- och krigsföringscentra.” Evenemanget till havs skulle hållas utanför Bornholms kust och involvera NATO-team med dykare som placerade ut bomber och motståndare som skulle använda den senaste undervattensteknologin för att hitta och förstöra dem.

Det var både en bra övning och en genial täckmantel. Grabbarna från Panama City skulle göra deras grej och C4-sprängämnena skulle vara på plats vid slutet av BALTOPS 22, med en 48-timmars timer ditsatt. Alla amerikanerna och norrmännen skulle vara långt borta vid den första explosionen.

Dagarna räknades ner. “Klockan tickade och vi närmade oss slutfört uppdrag,” sa källan.

Och då blev Washington osäkra. Bomberna skulle vara på plats under BALTOPS, men Vita huset var oroliga för att ett fönster på två dagar för detonationen skulle vara för nära slutet på övningen, och då skulle det vara självklart att USA hade varit involverat.

Istället kom Vita huset med en ny begäran: “Kan grabbarna på fältet komma på något sätt att spränga rörledningarna senare på kommando?” 

Några medlemmar av teamet som skötte planeringen blev arga och frustrerade av den till synes obeslutsamma presidenten. Panama City-dykarna hade upprepade gånger tränat på att placera ut C4-enheterna på rörledningarna, som de senare skulle göra under BALTOPS, men nu var teamet i Norge tvunget att komma på ett sätt att ge Biden vad han ville - förmågan att utfärda en framgångsrik order för verkställning vid en tidpunkt som han själv väljer.

Att få ett uppdrag efter en godtycklig, sista minuten-förändring var något som CIA var vana vid att hantera. Men det förnyade också bekymren somliga delade gällande nödvändigheten och lagligheten i hela operationen.

Presidentens hemliga order framkallade också minnen av CIA:s dilemma under Vietnamkrigets dagar, när president Johnson, konfronterad av växande antikrigsstämningar, beordrade byrån att bryta mot deras stadgar - som specifikt förbjöd dem att operera inne i USA - genom att spionera på ledarna för antikrigsrörelsen för att fastslå huruvida de kontrollerades av det kommunistiska Ryssland eller inte.

Byrån gick till sist med på det och under 1970-talet stod det klart exakt hur långt de hade varit villiga att gå. Senare kom det tidningsavslöjanden i efterdyningarna av Watergateskandalen om att byrån hade spionerat på amerikanska medborgare, deras involvering i morden på utländska ledare och hur de underminerat Salvador Allendes socialistiska regering.

Dessa avslöjanden ledde till en dramatisk serie av förhör i mitten av 1970-talet i senaten, ledda av Frank Church från Idaho, som klargjorde att Richard Helms, byråns dåvarande chef, accepterade att han hade en skyldighet att göra vad presidenten ville, även om det betydde att bryta mot lagen.

I opublicerade vittnesmål levererade bakom stängda dörrar förklarade Helms bedrövad att “man har nästan en obefläckad början när man gör någonting” under hemliga order från en president. Huruvida det är rätt att du har det, eller fel att du ska ha det, [CIA] arbetar under andra regler och grundregler än någon annan del av regeringen.” Vad han i själva verket sa till senatorerna var att han, som chef för CIA, förstod att han hade jobbat för regeringen och inte för lagen.

Amerikanerna som jobbade i Norge opererade under samma dynamik och började plikttroget att jobba med det nya problemet - hur man skulle fjärrdetonera C4-enheterna på Bidens order. Det var en mycket mer krävande uppgift än de i Washington förstod. Det fanns inte en chans för teamet i Norge att veta när presidenten skulle kunna tänkas trycka på knappen.Skulle det ske om några veckor, om många månader eller om ett halvår eller längre?

C4-enheterna fastsatta på rörledningarna skulle utlösas av en sonarboj släppt av ett flygplan med kort varsel, men proceduren involverade den mest avancerade signalbehandlingstekniken. Med bomberna väl på plats kunde de fördröjda tidsanordningarna fastsatta på någon av de fyra rörledningarna av misstag utlösas, detta p g a den komplexa blandningen av havets bakgrundsljud i det tungt trafikerade Östersjön - från närgående och avlägsna båtar, undervattensborrning, seismiska händelser, vågor och t o m havsvarelser. För att undvika detta så skulle sonarbojen, så fort den var på plats, avge en sekvens av lågfrekventa tonala ljud - väldigt lika dem från en flöjt eller ett piano - som skulle kännas igen av tidsanordningarna och, efter ett förinställt antal timmar, utlösa bomberna. (“Du vill ha en signal som är tillräckligt robust så att ingen annan signal av misstag kan skicka en puls som detonerar bomberna,” fick jag höra av doktor Theodore Postol, professor emeritus i vetenskap, teknik och nationell säkerhetspolitik vid MIT. Postol, som har jobbat som vetenskapsrådgivare åt Pentagons chef för havsinsatser, sa att problemet för gruppen i Norge p g a Bidens fördröjning handlar om slumpen: “Desto längre sprängämnena är i vattnet desto större är risken att en slumpmässig signal skulle kunna aktivera bomberna.”)  

Den 26 september 2022 gjorde ett norskt övervakningsplan av märket P8 vad som såg ut som en rutinflygning och släppte en sonarboj. Signalen spred sig under vattnet, först till Nord Stream 2 och sen till Nord Stream 1. Några timmar senare utlöstes de kraftfulla C4-enheterna och tre av de fyra rörledningarna sattes ur drift. Inom några minuter kunde man se mängder av metangas som låg kvar i de stängda rörledningarna sprida sig på vattenytan och världen fick reda på att något oåterkalleligt hade inträffat.

UTFALLET

I det omedelbara efterspelet till rörledningsbombningen behandlade amerikansk media det som ett olöst mysterium. Ryssland pekades upprepade gånger ut som trolig brottsling, sporrade av beräknade läckor från Vita huset - men utan att någonsin kunna etablera ett tydligt motiv för en sådan akt av självsabotage, förutom simpel vedergällning. Några månader senare, när det kom fram att ryska myndigheter tystlåtet hade fått uppskattningar på kostnaderna för att reparera rörledningarna, beskrev the New York Times nyheten som “komplicerande teorier gällande vem som låg bakom” attacken. Ingen stor amerikansk tidning grävde vidare i de tidigare hoten mot rörledningarna uttalande av Biden och understatssekreteraren Nuland.

Medan det aldrig stod klart varför Ryssland skulle vilja förstöra sin egna lukrativa rörledning kom det en mer logisk grund för presidentens aktion från statssekreteraren Blinken.

På en presskonferens i september förra året fick han en fråga om konsekvenserna av den försämrade energikrisen i Västeuropa, varpå Blinken beskrev ögonblicket som ett potentiellt bra ögonblick:

“Det är en fantastisk möjlighet att en gång för alla ta bort beroendet av rysk energi och således ta bort beväpningen av energi från Vladimir Putin som ett medel för honom att främja sina imperieplaner. Det är väldigt signifikativt och det erbjuder en fantastisk strategisk möjlighet under de kommande åren, men under tiden är vi övertygade om att göra allt vi bara kan för att se till så att konsekvenserna av allt detta inte ska bäras av medborgare i våra länder eller, för den delen, ute i världen.” 

Nyligen uttryckte Victoria Nuland tillfredsställelse för undergången för den nyaste av rörledningarna. Då hon sent i januari i år vittnade vid ett förhör i senatens utrikesutskott sa hon följande till senator Ted Cruz: “Precis som du är jag, och jag tror även administrationen, väldigt tillfredsställd att veta att Nord Stream 2 nu är, som du gillar att säga, en bit metall på havets botten.” 

Källan hade en mycket mer gatusmart syn på Bidens beslut att sabotera mer än 1,500 miles (2,414 km) av Gazproms rörledningar då vintern närmade sig. “Well,” sa han då han pratade om presidenten, “jag måste erkänna att killen har ett par pungkulor. Han sa att han skulle göra det, och han gjorde det.” 

På frågan om varför han tror att Ryssland inte svarade på attentatet sa han cyniskt: “Kanske vill de ha förmågan att göra samma sak som USA gjorde.

“Det var en vackert kamouflerad berättelse,” fortsatte han. “Bakom den fanns en hemlig operation som placerade ut experter på fältet och utrustning som opererade på en hemlig signal. 

“Det enda felet var beslutet att genomföra det.”