Detta är precis vad den här dagen handlar om. Fylla på vätskedepåerna nere på lokala vattenhålet så att man är förberedd på vad denna lördag än kastar i trynet på en! Antingen ler världen mot mig och är god och United vinner FA-cupen, då är det bara att fortsätta festa och fira kvällen lång. Annars är världen ond och låter de där vidriga, böghatande fuskarna vinna och då hjälper drycken till att lindra smärtan och få en att somna fortare och glömma hela skiten. UNITED! UNITED! UNITED! 

 

 

Inte så mycket att orda om egentligen. Klockan 16:00 (svensk tid) börjar det. Jag utgår från att det kommer vara ångestladdat och magont utlovas. Därför ska jag så fort jag avslutat dessa rader bege mig till mitt lokala vattenhål för intag av frukost, lunch och kopiösa mängder dryck. Fördelarna med detta har jag förklarat i bildtexten ovan.

 

 

För er som behöver hjälp med att slå ihjäl timmarna fram till avspark pekar jag er i den här riktningen:

 

 

Klart läsvärd intervju i måndagens The Times med den holländska flintisen som leder våra trupper:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2023/06/03/11787263-erik-ten-hag-vi-vill-bygga-ett-arv-i-manchester-united/

 

 

Och här under hittar ni el maestro, Daniel Taylor, mycket underhållande artikel om United v City. Jag måste bara kort reflektera över ett citat från en City-representant, Garry Cock, i den här texten:

 

 

“Men vi behövde nya ägare, anställda och fans och, viktigast, en ny kultur.”

 

 

Den är fullständigt lysande och så talande för avsaknaden av verklighetsuppfattning som fortfarande råder hos den ljusblåa klubben i Manchester. Det var verkligen allt de behövde… 

 

 

Plus några miljarder donerade av en böghatande medeltidsregim med tvivelaktiga intentioner, flera offshore konton och en fullständig likgiltighet inför alla former av regler och jurister i ständig beredskap att ta sig an alla som överhuvudtaget ifrågasätter dem. Plus en total vanskötsel av deras största rivaler under detta årtionde och hej babaeriba, simsalabim, helt otroligt! 

 

 

Kom igen nu United, gå bara ut och slå denna anomali till fotbollklubb!

 

 

DT:s artikel:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2023/06/03/11787264-manchester-city-och-manchester-united-vanner-grannar-rivaler/

 

 

AV: Daniel Taylor, The Athletic, onsdag 31 maj, 2023

De startade deras promenad högljutt och bullrigt, från en pub i centrala stan där pubägaren, ett Manchester United-fan, hade fått information om deras hemlighet.

De gick söderut, förbi universitetet, genom den ljusa belysningen i Rusholmes Curry Mile och in bland de anspråkslösa längorna av billiga hyreshus i Moss Side. Det var en marsch. Alla som gick var United-supportrar och de var på väg till ett besök sent på kvällen på Maine Road, Manchester Citys hem.

Under en del av färdvägen bjöd de även på en conga.

Datumet var den 23 februari, 2001, och de firade silverjubiléet, 25 år med fler år på ingående, sedan Citys senaste pokalvinst, Ligacupen 1975-76. 

Ett party arrangerades av Red Issue, Uniteds ofelaktigt skarpa fanzine, och organisatörerna hade bokat en bankettsvit på Maine Road så att de kunde skåla för högtiden på fiendemark. Det var en orgie av schadenfreude, en extravaganza av epikaricitet, allt på Citys bekostnad.

Det var verkligen andra tider.

“Partyt var bokat i Citys svit som är fantastiskt döpt till Silversviten,” säger John-Paul O´Neill, fanzinets dåvarande redaktör. “Biljetter såldes baserat på att platsen för festen skulle annonseras via ett meddelande på en telefonsvarare under den aktuella kvällen. Vi hade bokat en DJ och en komiker. Och självklart hade vi köpt ett par fotbollar för en berusad match med 100 man i varje lag ute på planen. Men tyvärr stoppade City det.” 

Var det någon som tipsade klubben? Eller fick polisen vittring på det först? Oavsett vad så ställde City in vad de trodde var en vanlig 30-årsfest samma kväll som partyt skulle äga rum.

Men festen blev ändå av. Platsen var Henry´s, en bar i centrala stan. Sen, vid midnatt, begav sig hundratals iväg på marschen. Då de tog sig framåt på Oxford Road fanns det en stor polisnärvaro, inklusive en helikopter.

 

2001 arrangerade en grupp Manchester United-fans ett party för att fira Citys 25 år utan någon pokal.

Storyn letade sig t o m in i lokaltidningen, the Manchester Evening News, som noterade att flera banners - samtliga med ett “25 Years”-tema - hade hängts upp på motorvägsbroar och vid en del andra vägar in i staden.

Rubriken var “Ifall de glömt” och i nästa utgåva av Red Issue planerade fanzinet redan för en 50-årsfest. “En provisorisk bokning av Guldsviten har redan gjorts för februari 2026.” 

Här får man ju såklart göra ett undantag för att det inte har blivit så.

Det kommer inte bli någon sådan fest 2026 och om du är ny till den här rivaliteten, eller under 30 år, måste det kännas konstigt att höra talas om dagarna då City, med deras f d spelare då ordförande Francis Lees ord, inte skulle ha någon plats kvar i deras styrelserum “om pokaler delades ut för misstag”. 

Det moderna City har blivit en pokalvinnande maskin: engelska mästare fem gånger de senaste sex säsongerna nu. De kommer kopiera grannen Uniteds hittills unika trippel från 1998-99 om de besegrar dem i FA-cupfinalen på lördag och sedan slår Inter Milan i Champions Leagues motsvarighet helgen efter.

Nu är det Kevin De Bruyne, inte Jamie Pollock, på Citys mittfält. Erling Haaland leder fronten, istället för Lee Bradbury (eller målvakten David James). Det är Pep Guardiola, inte Alan Ball, på sidlinjen. Allt känns väldigt annorlunda jämfört med när United hade alla roligheter och souvenirstånden utanför Old Trafford sålde T-shirts med följande slogan: “1976 var ett konstigt år för engelsk fotboll - City vann en pokal.”

Ole Gunnar Solskjaer berättade nyligen en historia som, på sitt eget sätt, sa en hel del om förändringarna hos Manchesters två toppklubbar.

Den kom under Solskjaers “An evening with…” tillställning på Manchester-hotellet Mercure Piccadilly när den f d United-anfallaren och senare managern pratade om Citys överlägsenhet idag och, för första gången, anklagade Glazer-familjen, som har ägt United sedan 2005, för att ha “försummat” deras arena, Old Trafford.

Mannen som gjorde vinstmålet i slutminuten som säkrade trippeln för United i Champions League-finalen 1999 ombads att minnas tillbaka till tiden, ett år innan den sötdoftande kvällen i Barcelona, när klubben hade bestämt sig för att sälja honom till Tottenham Hotspur - mot managern Alex Fergusons vilja.

“Jag har fortfarande faxet, signerat av de två ordförandena, Alan Sugar och Martin Edwards, som var överens om att sälja mig för £5,5 miljoner,” berättade Solskjaer för publiken.

“Bossen (Ferguson) kallade in mig på hans kontor. Han sa att klubbarna var överens om en affär men han ville inte sälja mig. ´Stanna här,´sa han. ´Du får inte säga till Martin Edwards, eller någon annan, att jag övertygade dig att stanna´. Jag kan säga det nu efter mitt mål 1999, såklart…” 

Det var ögonblicket då Solskjaer blev avbruten av någon som påtalade att om han hade gått till Spurs så hade han “won fuck all” (vunnit ingenting).

“Jag vet,” svarade Solskjaer. “Kanske the Carabao Cup (Ligacupen). Då kallades den the Worthington Cup. Eller som vi kallade den, the Worth Nothing Cup.” 

Arrogant? Men United gömde aldrig det där stråket av arrogans. Det fanns t o m en banner på Old Trafford för att se till så att alla visste om det. “Inte arroganta,” stod det, “bara bättre.” 

Men publiken den kvällen visste vad Solskjaer menade: United hade andra prioriteringar när Fergusons lag vann Premier League-titlar och Europacuper. “Football, bloody hell…” och allt det där. För United var Ligacupen, den engelska fotbollens tredje pokal efter ligan och FA-cupen, lite mer än en eftertanke. 

Samma sak gällde grannen City under många år, detta om man utgår från antalet gånger Ferguson, innan Abu Dhabi-eran började 2008, ombads att ranka Uniteds rivaler och namngav dem, i ordning, enligt följande: Liverpool, Arsenal, Chelsea och Leeds.

Det var inte ofta han ens nämnde hyresgästerna i vad Ferguson kallade “Undergångens tempel”, också känt som the City of Manchester Stadium (numera the Etihad), och vanligtvis bara när Paul Hince, Manchester Evening News dåvarande chefsskribent på sporten, dök upp till någon av hans presskonferenser.

Hince var en gamla skolans Mancunian och ett City-fan som brukade skriva om “sir Taggart”, p g a Fergusons likhet med den skotska detektiven med stenansiktet med det namnet som spelades av Mark McManus i brittisk tv under 1980- och 90-talet. Han kom undan med det för att Ferguson gillade honom litegrann och, viktigast såklart, skotten såg sällan City som ett hot.

“Under en lång tid var sättet på vilket han (Ferguson) retade upp City genom att konstant säga att våra matcher (mot United) inte räknades som en derbymatch,” säger Gary James, fotbollshistorikern från Manchester, författare och City-fan. “Han kunde säga, ´Vårt riktiga derby är Liverpool’, vilket fullständigt ignorerade hela Manchesters fotbollshistoria.

“Jag minns för flera år sen att jag läste en artikel i (brittiska fotbollsmagasinet) When Saturday Comes där ett Notts County-fan sa: ´Det värsta för oss är att vår största rival, Nottingham Forest, inte ens ser oss som en rival’. Och det var så Ferguson ville att City skulle känna - underlägsna på alla sätt. Sådan var rivaliteten då: ‘Vi värdesätter inte er - ni är inte någon värdig motståndare’.”

Den intressanta delen är att försöka få fram exakt när maktbalansen började skifta till Citys fördel.

Var det i FA-cupsemifinalen 2010-11, när City besegrade United i klubbarnas första möte någonsin på Wembley? Var det 6-1-matchen på Old Trafford sex månader senare när det, med James ord, kändes som “ett imperiums sönderfall”? 

Var det när Carlos Tevez flyttade från United till City sommaren 2009? Eller skottet från Sergio Agueros högerfot som vann titeln 2011-12 med ett övertidsmål på säsongens sista dag som nu har en egen lounge, 93.20-Sviten (till ära för minuterna och sekunderna som hade spelats när bollen träffade nätet), på the Etihad Stadium?

 

Var Agueros titelvinnande mål ögonblicket då Mancunian-maktbalansen ändrades? (Foto: Getty)

 

Eller går det tillbaka till den där sena sommardagen 2008, tre år efter det att den US-amerikanska magnaten Malcolm Glazer tagit över ägarskapet av United, när shejk Mansour bin Zayed bin Sultan Al Nahyan från Abu Dhabi förvandlade City till den finansiellt starkaste klubben på hela vår planet?

Något förändrades definitivt, för runt ett år senare, bara några minuter efter det att Michael Owen hade gjort sitt vinstmål i den 96:e minuten i ett episkt derby som slutade 4-3, bevittnades en talande scen inne i tunneln på Old Trafford.

Borta från tv-kamerorna ventilerade Ferguson allt sitt vansinne, väldigt nära ansiktet på den City-direktören han trodde var ansvarig för “Welcome to Manchester”-affischen som hade satts upp i stans centrum och attraherat publicitet i hela världen, efter att Tevez bytt Uniteds röda tröja mot Citys blåa den sommaren.

Ferguson var felunderrättad - men det var inte det som var poängen. Hans ilska berättade sin egen historia. Det gjorde även tv-intervjuerna där han pratade om City som de “högljudda grannarna”. Det var officiellt: de hade till sist tagit sig in under hans skinn.

“När han kallade City de “högljudda grannarna” sa det oss två saker,” säger James. “Han försökte säga: ´De snackar mycket, men de gör aldrig någonting´. Men det tolkades av de flesta City-fansen och klubben själv som: ´Vi har retat upp honom, vi har kommit åt honom, vi är inne i hans huvud´.

“Sen började City hitta framgångar och vinna pokaler. Tevez var, såklart, katalysatorn bakom den framgången. Och Fergusons kommentarer galvaniserade City.” 

För yngre fans måste det kännas ganska egendomligt att höra talas om tiderna då Citys publik sjöng: “Tjugofem år och vi är fortfarande här” som en uppvisning av lojalitet. Sedan blev det 26 år, 27 år, 28 år, 29 år… och så vidare tills de, till sist, avslutade deras 35 år långa väntan på en pokal genom att lyfta FA-cupen 2011.

Den nya kullen City-fans inser kanske inte att det brukade sitta en permanent banner på Old Trafford som föreställde ett räkneverk som hela tiden visade hur många år som passerat sedan Citys senast vunna pokal.

 

United-fansens banner var tvungen att plockas ner efter det att City vann FA-cupen 2011. (Foto: Getty)

 

Den yngre generationen minns kanske inte Joe Royle, en av Guardiolas företrädare som deras manager, som pratade om ett konstigt och försvagande tillstånd som kallades “Cityitis” och att laget var en enkel måltavla för varje komiker i hela landet.

Bevismaterial A: avsnittet av BBC:s komedifrågesport om nyheter Have I Got News for You när jazzsångaren George Melly verkade förbluffad att höra om Turner Prize-vinnaren, som var Mancunian, som skapade konst av elefantspillning. “Det finns inte mycket elefantskit att hitta i Manchester,” förklarade han. Då klev regelbundna panelmedlemmen Paul Merton in: “Har du inte sett Man City på sistone?”

Men trots detta fanns det någonting med City under den här tiden som neutrala fans fann älskvärt och attraktivt. Deras berättelser om olycka gav lika mycket sympati som beundran.

“City fick utspritt allmänt stöd för att de inte var United,” säger Mark Hodkinson, en skribent, förläggare och författare som på nära håll har sett hur de två klubbarna en gång separerades. “Alla skulle kunna föreställa sig hur det skulle vara att leva bland fans till en sådan dominant klubb. City lyckades smida fram en mer sportslig, sund image. Och självklart är klubbar mycket lättare att gilla när de förlorar varje vecka; medlidande och kärlek är kusiner.” 

1998-99, Uniteds trippelsäsong, fick Hodkinson tillträde bakom scenen för att bevaka City i vad som numera heter League One, den tredje nivån i det engelska spelet. Slutprodukten, Blue Moon: Down Among the Dead Men, är bland de bästa böckerna som någonsin skrivits om klubben. Den borde också vara obligatorisk läsning för alla fans som inte känner till tiden då det enda City egentligen hade gemensamt med United var den första bokstaven i deras postnummer.

“Under all min tid bland spelarna, ledarstaben, direktörerna och fansen nämndes United knappt,” säger Hodkinson. “Jag tror att de hade det sunda förnuftet att inse att det skulle ha varit skrattretande att hålla samma nivå av fiendeskap när de låg så långt ner i ligasystemet.”

City hade provspelningar då för att bli, med författarens ord, “sportens inofficiella Slapstick XI:a”. 

Deras derby den säsongen kom mot numera nedlagda Macclesfield Town bland groparna och vattenpölarna på Moss Rose, som den här säsongen har varit en arena i Northern Premier League (åttonde nivån). Under Royles ledning förlorade de ligamatcher mot York City, Lincoln City och, två gånger, Wycombe Wanderers.

Bottennappet var en 2-1-förlust mot Mansfield Town, då i vad som nu heter League Two, i the EFL Trophy (en cup för lag i den tredje och fjärde divisionen) inför 3,007 fans på Maine Road, med kapacitet för 35,000. Särskilt eftersom United kvällen efter tog emot Bayern München i en gruppspelsmatch som visade sig bli generalrepetitionen inför det årets Champions League-final.

 

City-fans kämpar för att få en bra utkikspunkt i deras “derby” borta mot Macclesfield 1998. (Foto: Getty)

Hodkinson minns att det inte fanns mycket humor att hämta då. City lyckades gå upp den säsongen, detta via play-

off och straffar efter att ha legat under med 2-0 efter 86 minuter av finalen, men man kunde se all sorts Mancunian melankoli före det. Han säger att Royle såg “utslagen” ut efter matcherna. Vid ett tillfälle skrev ett fan till managern för att önska honom lycka till och han bifogade även en present. Det var ett drinkunderlägg med ordet Panikknapp på. 

“Jag hade svårt att förstå varför Citys fans var så ängsliga och frustrerade den säsongen,” säger Hodkinson. “Jag minns att Kevin Cummins, fotografen och hängivna City-fanet, sa till mig att de inte borde trycka matchprogram till matcherna mot lag som Colchester United eller Macclesfield för om de gjorde det borde de tryckas i svart för uppmärksamma den här begravningsperioden i klubbens historia. 

Tom Ritchie, redaktör på fanzinet City ´Til I Cry!, hade slutat gå på matcherna för att han var så överväldigad av allt. Jag närvarade vid några möten för supporterklubben och ofta skrek och bråkade de inbördes med varandra.

“I takt med att tiden har gått så har jag insett varför allt var så toxiskt: när vi tar oss an ett passionerat stöd för en fotbollsklubb har vi ett medfött antagande om vår klubbs ‘rättmätiga plats’ - i grund och botten en ligaplacering som vi ser som acceptabel, med tanke på formens och ödets nycker. När en klubb svänger vilt under detta släpper det loss alla möjliga negativa känslor, från stress till fientlighet, och det blir internaliserat och uttrycks sen på matchdagarna, eller när vi är med andra fans. 

“Hängivna supportrar vänder sig till fotbollen för att få stöd eller t o m definiera deras känsla av välmående.  Om förälskelsen föraktas eller misshandlas lider de av klubben lika mycket som de stöttar den. På den tiden var City den ultimata definitionen av det här tillståndet.”

Hodkinson beundrade hållbarheten hos alla dessa desillusionerade City-fans som fortsatte gå tillbaka för fler bestraffningar, säsong efter säsong, under åren då United och deras pokalflöde bara var en fläck i fjärran.

“Men jag kunde känna att den gamla rivaliteten låg och puttrade, den bara väntade på att bli återuppväckt,” säger han. “Det var oundvikligt, för under många år definierades ofta City-fans av deras anti-United hållning, nästan lika mycket som att man verkligen höll på City.”

När man reflekterar över saker så borde vi kanske ha lyssnat mer noga på Garry Cook när han annonserade sin mästerplan i augusti 2008, tre veckor innan Abu Dhabi-övertagandet.

Då ägdes City av Thaksin Shinawatra, Thailands f d premiärminister - som flydde från sitt eget land efter att ha blivit förklarad skyldig till korruption på en nivå med flera miljoner pund. Shinawatra, en man som också beskrevs av Human Right Watch som “en människorättsförbrytare av värsta sorten”, hade slut på pengar att finansiera klubben med.

City hade avslutat säsongen innan med att förlora med 8-1 borta mot Middlesbrough under samma dag som United firade ännu en titel (de vann sedan Champions League också samma säsong). Men Cook hade en vision som, när man ser tillbaka på den, förtjänade bättre än hånet det attraherade.

Visionen bestod i att förvandla den här stolta men olycksbenägna klubben till den starkaste stormakten i den engelska fotbollen.

“Och vi kommer att bli det,” sa Cook. “Kan vi bli lika stora, eller större än Manchester United? Ja. Kan vi vinna Premier League? Ja. Kan vi vinna Champions League? Det kommer att ta tid, förmodligen 10 år eller mer. Men om jag inte trodde på det, då skulle jag inte vara här.”

 

Garry Cook förutspådde djärvt Citys uppstigning innan övertagningen 2008. (Foto: Getty)

Responsen på det? Förlöjligande, till största delen. Cook hånades av tidningsjournalister. Fansen tvekade också på honom.

“Inte ens alla på insidan av klubben var säkra,” säger Mike Rigg, Citys dåvarande tekniska direktör.

“Det fanns en stor kontingent av folk som vi brukade kalla för ‘Om det inte är trasigt, laga det inte’-brigaden. Det var människor som hade varit i klubben länge. Garry var mer: ‘Nej grabbar. Vi måste bryta ner det och bygga om det’. Vissa personer tyckte inte om det, men han byggde något från grunden.”

Cook hade tidigare jobbat som exekutiv på Nike, baserad i sportklädesjättens högkvarter i den US-amerikanska staten Oregon. Där hade han ansvar för att se efter företagets världsberömda Michael Jordan-varumärke. Han ville tänka stort, för det var allt han visste.

“Många personer minns inte att när City nästan inte kunde betala sina räkningar,” säger Rigg, “då var det Garry som plockade bort Shinawatra och tog in Abu Dhabi. Jag minns när jag kom ut från ett möte med honom. ‘Vi pratar fortfarande om att försöka få slaktaren Fred att ge oss £500 som matchbollssponsor,’ sa han. ‘Vi måste tänka på att dra in £5 miljoner i sponsoravtal och nå ut globalt’. Han ville att folk skulle tänka annorlunda.”

Cook var även ansvarig för Robinhos ankomst från Real Madrid, som den första superstjärnan i Citys nya era.

“I början var det väldigt svårt att köpa spelare för vi kunde inte erbjuda Champions League-fotboll,” säger Rigg. “Jag minns hur jag flög omkring i världen och plockade fram min laptop för att visa dem prototyper av hur den nya träningsanläggningen skulle se ut. Narrativet var ofta: ‘Lyssna, det här handlar inte om att underhålla historien, som Manchester United, det handlar om att skapa historia’.”

Det var inte alla som var övertygade när Citys nya regim offentligt pratade om att försöka köpa Cristiano Ronaldo från United. Och under ett ögonblick av ren tragikomedi slängde de in ett bud på £70 miljoner till Barcelona för Lionel Messi för att någon - sann berättelse - hörde fel på  “it’s getting messy” (“det börjar bli rörigt”) och “get Messi” under en telefonkonferens.

Kanske minns du att Ferguson skrattade åt Citys ambitioner att vinna ligan med hans numera ökända respons: “Inte under min livstid” (Tevez höll sedan upp en kartongskylt med texten”RIP Fergie” på, efter Citys första Premier League-titel 2012).

Kanske minns du också att Robinho såg lite konfunderad ut. Sanningen är den att när han bordade sitt plan i Madrid för att flyga till England förväntade han sig att gå till Chelsea. Brasilianaren hade aldrig hört talas om City, vilket inte var så konstigt då som det låter nu.

Utländska spelare refererade ofta helt enkelt till “Manchester” när de pratade om United, som om de inte visste att det fanns flera klubbar i staden. 

 

Robinho anlände 2008 som Citys första superstjärna i en ny era. (Foto: Getty) 

 

Kanske minns du också Gary “Mani” Mounfield, United-supportern och basisten från The Stone Roses som deklarerade att den enda chansen för att bandet skulle hålla en återförening var “när Man City vinner cupen och ett UFO hovrar över Wembley och strålar ner Elvis som rider på en enhörning”.

The Stone Roses gjorde, såklart, en återförening. City vann inte en cup, utan flera av dem. Inga UFO:n har skådats ovanför Wembley, men det råder ingen tvekan om att det här har varit den mest långvariga prövningen för Uniteds fans sedan Liverpool dominerade engelsk fotboll på 1980-talet.

“Det är skit,” säger Scott Patterson, en säsongsbiljettsinnehavare på Old Trafford och redaktör för fanssidan the Republik of Mancunia.

“Jag skulle inte hålla med om att City har tagit över, med tanke på att de fortfarande har fler än 10 titlar att vinna, och några Champions League, innan deras framgång kan jämföras med vår. Men det finns såklart ingen förnekelse om att fotbollen de har spelat och framgångarna de har avnjutit fullständigt slår allt vi har gjort det senaste årtiondet.”

Patterson var en del av en generation som såg Fergusons United-lag vinna 13 ligamästerskap på 21 säsonger från 1992-93 till 2012-13. Han säger: “Vi gjorde det genom att spela fantastisk fotboll, lyfta fram akademigrabbar och behålla tron på managern. Vi gjorde vad alla fotbollsfans i landet önskade att deras lag kunde göra. Vi var arroganta, med all rätt, för vi var också bättre än alla andra.”

Men kanske blev klubben för arrogant, t o m självbelåten, oförberedd för storleken på utvecklingen i andra änden av the Mancunian Way. “Citys ägare har pumpat in £1 miljard i deras klubb,” säger Patterson. “Uniteds ägare har plockat ut £1 miljard.”

Gå till City nu och stället är fullt av arbetare i byggnadshjälmar och neongula västar. Planer har lämnats in för att öka arenans kapacitet till 60,000. En bro leder dig över till det bystora träningskomplexet, som inkluderar ett mini-Etihad med 7,000 sittplatser där Citys damlag och akademilag spelar. En konsertarena med kapacitet på 23,500 ska byggas - större än the O2 Arena i London och New Yorks Madison Square Garden.

Patterson påpekar att några av Citys titlar kan komma att försvinna “när de fälls som skyldiga för deras ekonomiska fusk” (han bryr sig inte om att använda ett “/om” och utelämnar användningen av ordet “påstådda”).

City förnekar anklagelserna, levererade av the Premier League i form av 115 åtalspunkter, om att de har använt tricks för att få finansresultaten att se bättre ut och skaffa sig en ekonomisk fördel över alla andra klubbar. Men många United-fans förväntar sig att de kommer att fällas och att ligatitlar kommer strykas från historieböckerna eller ackompanjeras av en asterisk. “Inte för att jag har någon önskan om att de titlarna ska ges till oss,” tillägger Patterson, “trots att vi slutade tvåa efter dem under (Jose) Mourinho och Ole utan att bryta mot några finansiella regler.” 

Och Cook? Elva år efter att han lämnade klubben har han ingen aptit för vad-var-det-jag-sa-triumfalism eller att sikta in sig på sina tidigare kritiker. Det räcker för honom att allt har gått efter hans planer. Hans förutspåelser känns otroligt förutseende med tanke på att det här är det 10:e året i rad där City har slutat före United i Premier League (med andra ord varje säsong sedan United senast vann ligan under vad som vad Fergusons pensioneringssäsong), och de är nu klara för deras andra Champions League-final på tre säsonger.

 

Erling Haaland och Phil Foden gjorde båda hat-tricks då City besegrade United med 6-3 den här säsongen. 

(Foto: Getty)

 

Planen, säger Cook, var att anta ett “djärvt tillvägagångssätt och injicera lite ambition” i en klubb där “hoppet hade spätts ut varje år p g a våra rivalers framgångar”. Det involverade även att plocka in Roberto Mancini, trefaldig Serie A-vinnande tränare för Inter Milan mellan 2005 och 2008, som den första City-managern som genuint oroade Ferguson.

“Jag trodde hela tiden att klubben hade mycket potential,” säger Cook. “Men vi behövde nya ägare, anställda och fans och, viktigast, en ny kultur för att skapa tro och engagera sig i planen. Det enkla är att säga det. De som har varit en del i det, och de som fortsätter att leverera varje dag, ska vara stolta.”

City har i genomsnitt slutat 16,7 poäng före United sedan Ferguson klev av. De har även förvandlat Wembley till söderns Etihad. Lördagens match blir Citys 24:e besök till nationalarenan för finaler, semifinaler eller Community Shield-matcher (plus en till av de sistnämnda, spelad i Leicester) sedan Cook förde in shejk Mansours övertagande.

“Han (Cook) blev skrattad åt,” säger Riggs. “Han blev fastnaglad, pryglad. Och titta bara var de är nu. Jag har jobbat inom fotbollen i 36 år och han är den mest framåttänkande visionären jag någonsin har jobbat med.” 

Om du var på FA-cupsemifinalen 2011 kan du förmodligen förstå varför polisen ville att avsparkstiden för den här säsongens final skulle flyttas från det som blivit en traditionell start sent på eftermiddagen.

Särskilt Wembley Way påminde om ett slagfält. Så matchen på lördag kommer börja klockan 15:00 (16:00 svensk tid) istället för 17:15 (18:15 svensk tid), för polisen vill reducera potentialen för alkoholunderstödd aggressivitet. Strategin är tydlig: mindre tid till att supa innan betyder mindre chans för slagsmål mellan de två fansgrupperna.

Allt detta kan kännas som en reflektion av något annat när du tittar på det förflutna och går ännu längre bakåt i den här matchens historia och det antal böcker, som ett mindre bibliotek, skrivna och framforskade av Gary James, som exempelvis The Emergence Of Footballing Cultures: Manchester 1840-1919.

Vi kan börja med berättelsen om hans egna familj. “Min farfar var ett stort United-fan,” säger James. “Han ville alltid att United skulle vinna pokalerna. Men om de inte kunde göra det ville han att City skulle vinna dem, sen något annat lag från Lancashire, sen något annat lag från norra England. Han och hans generation tittade på City (hemma) ena veckan och United veckan efter.” 

Samma sak gällde för tusentals människor under åren före och efter München-tragedin 1958, då 23 människor, inklusive åtta spelare och tre personer ur klubbpersonalen, dog som ett resultat av att flygplanet som körde Matt Busbys United-lag kraschade på en isig landningsbana.

Medan fotbollsvärlden sörjde de döda och Busby återhämtade sig från sina skador på sjukhus erbjöd City sig att tillhandahålla spelare för att hjälpa United att få ihop lag, så de kunde spela klart sina matcher och stanna kvar i ligan.

På den tiden blev ingen överraskad: när Old Trafford trasades sönder allvarligt av bomber under andra världskriget erbjöd City dem att använda Maine Road. De spelade där i åtta från 1941.

 

Maine Road blev hem för både City och United under större delen av 1940-talet. (Foto: Getty)

 

Fyrtio år tidigare donerade City pengar till Newton Heath, som var Uniteds ursprungliga namn t o m 1902, för att hjälpa den klubben att hålla sig vid liv då de stötte på ekonomiska bekymmer.

Eller vad sägs om berättelsen om när United bad Albert Alexander, en City-direktör, att leda deras FA-cupvinnande lags hemkomstparad 1909, som han hade gjort för City fem år tidigare? United ville att en City-man skulle vara involverad för det sågs, med James ord, som “en fortsättning på Manchesters framgång, inte bara en specifik klubbs framgång”.

Senare blev Alexanders son, Albert junior, Citys ordförande. Busby, hans vän, såg alltid till att han hade en plats i direktörsboxen på varje hemmamatch för United.

Den moderna historien är mer komplicerad med tanke på de ökade insatserna, närvaron av internationella ägare utan någon riktig relation att tala om, anklagelserna om sportwashing mot Abu Dhabi och det ofrånkomliga faktum att de två klubbarna inte gillar varandra särskilt mycket.

“Det har varit svårt för Citys fans att omdefiniera sig själva som överherrar efter att ha varit underdogs så länge,” säger Hodkinson. “Sen har vi även det politiska elementet. Jag vet ett stort antal som känner obehag  gällande klubbens ägarskap och som har lämnat City.

“Jag minns ett City-fan som berättade för mig att City var ett av de fyra stora C:na i hans liv bredvid Catholicism, communism och the Co-op, där han handlade och gjorde sina bankärenden. Han såg City som ‘folkets klubb’ och så fort de köptes av vad han ansåg vara tvivelaktiga utländska investerare, kändes de inte längre som hans klubb.

“Om man lägger allt det åt sidan så är jag väldigt glad för Citys fans. De förtjänar den här framgången för att de stått fast vid klubben. Jag var i en bar i Spanien 2019 när City besegrade Brighton och säkrade titeln. Vid slutet av matchen, med några drinkar i kroppen, blev jag lite känslosam. Jag tänkte på alla de bra människorna jag lärde känna som genomled den fullständiga vanäran av den där säsongen 1998-99.” 

Mot den sortens bakgrund borde alla som vet vad det krävs att vara ett fotbollsfan - lojalitet, stoicism och en förståelse för att om man följer en klubb kan det vara både upphetsande och plågsamt - förstå varför Citys moderna framgångar betyder mer, totalt sett, för generationerna som minns de betydligt dystrare år. Yngre fans har i jämförelse blivit bortskämda.

Men är det verkligen sant att inte alla fann det enkelt att anpassa sig?

2011 intervjuades författaren, socialhistorikern och City-fanet Colin Shindler av den brittiska tidningen The Independent. “Det här City-laget har tillagats i en mikrovågsugn,” sa han. “Väldigt gott, men om du verkligen vill ha något praktfullt måste du tillaga det i tre timmar i rött vin, i ugnen.”

Shindlers memoarer, publicerade 1998, hade titeln Manchester United Ruined My Life. Vissa andra City-fans förlät honom aldrig för att han erkände det så öppet.

Och nu, ett kvarts sekel senare, försöker United stoppa laget som Rio Ferdinand, en av de bästa försvarsspelarna i deras historia, beskriver som “en nedbrytande kraft”.

Den där ökända bannern med räkneverket på har plockats ner från Old Trafford - en privat samlare i Kuwait köpte den tydligen för £3,000 - och motivationen för alla med band till United på Wembley den här helgen kommer säkerligen att handla lika mycket om att stoppa Citys trippeljakt som att själva vinna pokalen.

I en uppdelad fotbollsstad visade det sig att det trots allt fanns ett botemedel mot Cityitis.

“Det är magiskt,” säger James, vars tidigaste City-minne var då han såg Rodney Marshs debut mot Chelsea 1972. “De kommande två veckorna kan bli de mest fantastiska klubben någonsin har upplevt.”

 

I hans första exklusiva intervju säger Ten Hag att han inte kan lova De Gea att han kommer fortsätta vara nummer 1, att Maguire måste bestämma sin framtid och att klubben behöver fler nya spelare

 

EXKLUSIVT

 

ERIK TEN HAG INTERVJU | HENRY WINTER

 
Ten Hag tog sig igenom en tuff start och ledde United till en av deras bästa säsonger sedan Ferguson slutade.
JAMES SPEAKMAN FöR THE TIMES

 

 

AV: Henry Winter, fotbollens chefsskribent, The Times, måndag 29 maj, 2023

 

Halvtid borta mot Brentford den 13 augusti, Manchester United ligger under med 4-0 och deras förödmjukade spelare släntrar in i bortalagets omklädningsrum. Deras nya manager, Erik ten Hag, är vansinnig. “Oacceptabelt,” är hans dom av deras fega insats. Vad hans spelare noterar, i en blandning med hans ilska, är en vilja att acceptera skuld. “Jag hatade mig själv,” säger han nu.

 

En timme i Ten Hags sällskap tidigt i lördags kväll avslöjade en man som är ytterst driven och noggrann i allt han gör; han anländer på minuten till ett av de många rummen på Carrington som på ett levande sätt påminner om Uniteds förnämliga historia. Han öppnar upp sig själv om alla möjliga ämnen, inklusive hans relation med hans pappa som är en framgångsrik affärsman, om David de Gea, Harry Maguire, Marcus Rashford, Aaron Wan-Bissaka, den kommande FA-cupfinalen mot Manchester City, Johan Cruyff och sir Alex Ferguson.

 

Carrington var till stora delar tomt, men Ten Hag var där och arbetade som vanligt hårt. Han är en besatt man, vilket är anledningen till att dessa matta 45 minuter gjorde honom så arg. “I sista hand är jag ansvarig för den insatsen,” säger han. “Det är mitt ansvar att sätta mina krav och min mentalitet i laget. Halvtid, redan underläge med 4-0, kom igen! Vad gör ni?”

 

Tillrättavisade kämpade hans spelare hårdare och matchen slutade utan några fler insläppta mål. Följande morgon var enligt schemat en ledig dag, men det är numera berömt att Ten Hag beordrade in sin trupp till Carrington och lät dem springa 8 ½ miles (= 13,6 km), distansen som Thomas Franks spelare sprang mer än dem. Ten Hag, då 52 år gammal, sprang med sina spelare under en tryckande het dag.

 

“Ja! Jag är ansvarig. Så jag hatar managers [som] när de vinner säger till [oss] att ´jag vann matchen´och när de förlorar säger de ´spelarna förlorade matchen´. Nej! Vi vinner tillsammans, vi förlorar tillsammans. När du har stolthet kan du inte agera som vi gjorde i Brentford. Jag kan acceptera en förlust, särskilt i starten [av tiden under en ny manager].

 

“Spelarna måste vänja sig vid spelsättet, [den] nya managern, nya tränarpersonalen. Så förluster kan komma, men inte på det här sättet. Man såg spelare som bara gav upp. Vi är betalda för att leverera en insats och man kan inte leverera detta. Vi får väldigt bra betalt och då förväntar man sig ännu mer. Det var fullständigt oacceptabelt hur vi spelade, hur vi presenterade oss själva.”

 

I den efterföljande matchen, hemma mot Liverpool, sprang Ten Hags spelare tio miles (16,09 km) längre än i Brentford, bjöd på 90 fler sprintlöpningar och vann med 2-1. Säsongen har varit en berg- och dalbana, men United slutade trea, har återvänt till deras älskade Champions League, adderat Ligacupen till deras pokalsamling och väntar fortfarande på att få spela FA-cupfinalen på lördag.

 

Så hans första säsong har varit en dundersuccé. Ten Hag själv kryddar starten på många meningar med “så”, vilket återspeglar en sammanfogad tankegång. Han är vänlig, men har en stålfast blick i ögonen och inför ett par frågor reser han ragg, särskilt när jag försöker undersöka hans hunger ställd mot hans förmögna uppväxt i Haaksbergen, 100 miles (160,9 km) öster om Amsterdam.

 

Hans pappa, Hennie, grundade en firma som fastighetsmäklare som tillhandahåller finansiella tjänster - en bekväm bakgrund, antar jag. “Hur menar du? Båda föräldrarna kommer från jordbrukare, ok? Min far grundade sitt egna företag och två eller tre gånger blev han nästan bankrutt, så det var inte alltid bekvämt. Men han överlevde, han kämpade, han var övertygad och han konstruerade ett företag med mer än 100 anställda och blev väldigt framgångsrik, till sist.

 

“Ett av hans slagord var ‘enighet’. När du vill bli framgångsrik måste du konstruera enighet mellan dina anställda och med dig för desto mer ni är tillsammans desto mer uppnår ni.”

 

Det är en princip som definierade Ten Hag som mittback, särskilt under tre sejourer hos hans älskade FC Twente. Det är en princip som han tog med sig till tränarrollen som assistent i Twente och PSV Eindhoven och sedan som nummer 1 i Go Ahead Eagles, Bayern München II, Utrecht, Ajax och nu United.

 

 
Ten Hag spelade mittback för FC Twente.
VI IMAGES/GETTY IMAGES

 

“Man får en del [influenser] från din familj, ja,” fortsätter Ten Hag. “Respekt och arbetsmoral, ja. Men min far stimulerade inte min idrottskarriär. Han föredrog att jag gick till universitetet, men jag ville spela fotboll. Det var min dröm. Jag var tvungen att kämpa för det för min dröm var inte logisk i min fars tankar.”

 

Hans talang som försvarare syntes tidigt, i Bon Boys Club i Haaksbergen och snart hos Twente, vars u23-lag han representerade 15 år gammal. “Jag var 15 och jag cyklade varje dag till Enschede och tillbaka, 14 kilometer åt varje håll. Eller så var vi smarta och tog cykeln på bussen på hemvägen. Det är inte som nu när allt är ordnat för barnen - många klubbar skapar en artificiell värld och då bygger man inte de rätta karaktärerna.”

 

Så han började uppmuntra spelarna att ta ansvar då han var akademichef hos FC Twente. “Jag lade bollar i ett nät med några koner på mitten av planen och sa till spelarna - de var 12 eller 13 år - ‘Ok, det är upp till er, gör en träning.’ Jag tog ett steg bakåt. Jag ville se vem som var ledaren; är han smart och skapar kopplingar, får med sig andra ombord, för att organisera? Så lät jag dem hålla på i en timme.”

 

Det var viktigt att utveckla ledare, spelare som tar ansvar, något han ingjuter i United: “Ja, för fotboll är ett överlevnadsspel.” Ten Hag hade just sett hur Bayern München vann Bundesliga under säsongens slutsekunder. “Vi pratar om varför Bayern alltid blir mästare. Vad tror du? För att de tror på att vinna. Det handlar om Mannschaft, lag, samarbete och ingen är viktigare än laget. De är uthålliga, de hanterar bakslag och kämpar till slutet.”

 

Ten Hag var likadan som spelare. Nog måste hans pappa ha förstått hans besatthet av fotboll? “Om han var intresserad av fotboll? Till sist, ja. Nu är han väldigt intresserad. Efter min spelarkarriär kom han in i styrelsen hos FC Twente och under en lång tid hjälpte han till och stöttade FC Twente. Han ville aldrig göra det under min karriär.

 

“Han var inte sportinriktad. Min far arbetade alltid med sitt företag, vårt hus och hans trädgård. Jag kan inte minnas någon gång när han inte arbetade. Han spelade aldrig fotboll med mig. Han kom bara en gång per år, när vi blev mästare. Om jag ska vara ärlig så blev jag mästare varje säsong i min ungdom. Så en gång om året var han där.”

 

 
Ten Hag med sin pappa, Hennie, en framgångsrik affärsman.
ERIC BRINKHORST

 

Hans lagkamraters föräldrar tittade ofta stolt på matcherna. “Inte alla men det var många där, men jag förstod. Min far var tvungen att avlöna 100 anställda och alla familjerna. Han tog ansvar för det.”

 

Lokalbefolkningen är känd som “Tukkers” och ett av FC Twentes smeknamn är “Tukkers”. “Jag är stolt över att vara en Tukker,” säger Ten Hag. “Tukkers är i allmänhet väldigt ödmjuka.” En kontrast mot storstaden och ännu en insikt i Ten Hags mentalitet? “Amsterdammers är väldigt självsäkra. De tror att Amsterdam är världens centrum. På riktigt. De tänker så.” Well, det var det, för 400 år sedan. “Det är sant, i viss mån: vi hade ett imperium, många kolonier, precis som engelsmännen. Många berömda sjömän kommer från Nederländerna.”

 

För att vara ett så litet land har Nederländerna producerat många upptäcktsresande, inklusive Abel Tasman och William Barents, vars efternamn är en vägvisare till deras eftermäle. Många av deras fotbollsspelare har dessutom knuffat fram gränserna för deras sport. “Ah, Cruyff,” fortsätter Ten Hag. “Cruyff hade mest inflytande på holländska människor och ett stort inflytande på världsfotbollen. Han tänkte alltid utanför boxen, tänkte kreativt, gjorde det man inte förväntade sig, men det fanns en plan bakom det. Det var en av Cruyffs fantastiska färdigheter.” Elegans inom ett ramverk.

 

13 år gammal träffade Ten Hag Cruyff på Zeist, landslagets KNVB Campus, där den fantastiske mannen tränade unga talanger. “De bjöd in tio lag från varje region i Nederländerna,” minns Ten Hag. “Cruyff lärde oss [från Twente] att nicka. Han dribblade med Amsterdam. Med Rotterdam var det passningar, med andra lag inlägg eller avslut.

 

“Tv-programmet [NOS Sport] sände det. Jag hade sedan en diskussion med Cruyff i studion.” Ten Hag berättade för Cruyff att managers var tvungna att vara försiktiga och inte skrika på unga spelare för mycket, men det var ok att utmana seniorspelarna. “Om de fortsätter att begå samma misstag bör du kunna konfrontera dem,” sade Ten Hag om förstalaget. T o m som 13-åring fanns karaktärsdragen hos den framtida tränaren där.

 

 
I en tv-sänd intervju gav en 13-årig Ten Hag, längst till höger, Cruyff, till vänster, några tips om hur man kan jobba med unga spelare.

 

Han pratade taktik från tidig ålder, en holländsk födslorätt. “Ja. Baksidan är den holländska mentaliteten som gör att när en tränare säger till dig någonting, då säger spelarna ‘ja’ men gör det inte. För att vara rättvis så var jag en av dem.”

 

Hans noggranna inställning till jobbet som manager har lett till att han har debatterat gräslängden ner på millimetern med olika planskötare i hans holländska klubbar, och han har krävt att spelarna placerar sina västar i rätt färghög efter träningarna, inte bara kastar dem varsomhelst. Hans tankar är lika eleganta och ordnade som hans utseende. Har han alltid varit en perfektionist? “Ja,” svarar Ten Hag. “Det handlar om att ta ansvar.”

 

“När Fred Rutten lämnade klubben [FC Twente i juni 2008] säger klubben till mig, ‘Ok du måste förbereda allt, vi letar [efter en ny tränare].’ De kontaktade Steve [McClaren] men det tar lite tid och han skrev på en dag innan försäsongen började. Jag var tvungen att organisera resten. Så, jag tar ansvar. Det gör jag alltid.” McClaren kom dit och fann att allting var perfekt förberett.

 

Han behövde snabbt ta ansvar på Old Trafford också, detta med tanke på problemen i en uppdelad klubb och en obalanserad, underpresterande trupp. “Vi var medvetna om det. Jag informerade mig själv. Efter sir Alex uttåg förändrades kulturen under åren. En av de största kvaliteterna sir Alex hade var att han hade en hög standard. Jag ville få in det igen, så att alla i den här organisationen lever efter den högsta standarden och fotbollsspelarna också.

 

“Jag pratar regelbundet med sir Alex. Han ger sin åsikt och jag är glad som får den åsikten. Med all hans erfarenhet och sin intelligens är det verkligen värdefullt att prata med honom. Från sir Alex lär jag mig mycket för han är en sådan legendar. Det ger mig inspiration, hur man leder.”

 

Han delar Fergusons inställning om att glöden från vinster snabbt bleknar men att förluster stannar för evigt. “Definitivt. Om du vill bli den vinnaren, då måste du känna en förlust under lång tid i din mage. Du kan inte förlora. Om du förlorar då ifrågasätter du allt och jag börjar med mig själv och tittar i spegeln.

 

“I allmänhet, särskilt efter kvällsmatcher, sover jag dåligt. Matchen måste varvas ner. Och jag tänker redan på nästa dag, nästa match, hur förbereder jag oss, och vad ska jag återge till gruppen och vad ska jag inte återge. Jag måste sätta rätt ton.”

 

Ten Hag försöker sätta rätt ton under matcherna genom att ha kontroll på sina känslor. “Jag tycker att jag alltid har kontroll. En av mina kommunikationschefer sa en gång till mig, ‘Alla inne på arenan kan vara i den röda zonen, men aldrig managern.’” Även när spelare eller domare begår misstag försöker han behålla kontrollen. “Ja. Jag försöker. Men jag vet som manager, nuförtiden, särskilt med VAR, så har du inte så mycket inflytande [på besluten]. Så fokusera på spelet, fokusera på dina spelare, instruera dina tränare.”

 

Sedan erkänner han, “Och när det ser ut som att mina känslor svallar över, då gör jag det med flit.” Han sänder ett budskap till sina spelare. “Ja, att ta inflytande över vad som sker på planen.” Det där noggranna tänket igen.

 

Han är ständigt en av de sista som lämnar Carrington. I lördags kväll gick vi genom tysta korridorer, förbi det förvandlade matsalsområdet (borden formade i halvcirkelsbås är reserverade för spelarna för att främja mer enighet).

 

Väggarna pryds av de storslagna riddarna, sir Matt Busby, sir Bobby Charlton och sir Alex, och bilder från de storslagna kvällarna - Wembley, Barcelona, Moskva och alla de andra.

 

Tvärtemot Cristiano Ronaldos påståenden - men han hade rätt gällande likgiltigheten hos ägarna, Glazer-familjen - så har det gjorts investeringar i Carrington. Jag frågar Ten Hag om United är ett annat ställe nu när Ronaldo är borta, mer rörliga på planen och mindre cirkus vid sidan av den. “Om du observerar det så är det upp till dig,” svarar Ten Hag. “Så vad jag vill se från mitt lag är ett lag som är proaktivt, dynamiskt, övertygat. Jag har många gånger sett Manchester United med den attityden, så det är det jag gillar. Det är inte så att vi är nöjda. Det är fortfarande en lång väg att gå men vi visar definitivt den mentaliteten.”

 

Ten Hag hanterade Ronaldos uttåg skickligt, diplomatiskt, en påminnelse om att trots hela hans rykte om en man som upprätthåller disciplinen och är en tuff uppdragsgivare så besitter han också starka färdigheter i jobbet med andra människor. Han återupplivar spelare. Marcus Rashford, Englands och United-forwarden, gjorde fem mål förra säsongen och står nu på 30 fullträffar den här säsongen. “Vad jag har gjort?” Ten Hag skrattar. “Han är en bra fotbollsspelare, otroligt bra och hans avslutsegenskaper är höga.”

 

Som den planeraren han alltid är plockade Ten Hag fram fyra delar för att få ut ännu mer av Rashford. “Så, först av allt, gör jag en kultur där han kan prestera. Sedan får jag honom motiverad och sedan konstruerar jag ett spelsätt där han kan göra det. Och fitness, också, glöm inte den delen. När dessa fyra aspekter finns där kommer Marcus Rashford att göra mål.

 

“Han kan spela centerforward, kan spela från vänster, kan spela från höger. När du ser hans statistik gör han mål överallt men han känner sig mer bekväm som centerforward eller från vänster.”

 

United behöver fortfarande en till centerforward för Anthony Martial är alldeles för skadebenägen. Behöver de Tottenham Hotspurs Harry Kane? Ten Hag hugger inte på den. “Vad vi behöver bredvid Marcus Rashford är en extraspelare med målgörarfärdigheter, oavsett om han kommer från vår egen trupp eller om vi måste köpa en.”

 

Mason Greenwoods framtid är förståeligt ett känsligt ämne. I februari drogs åtalet mot Greenwood gällande försök till våldtäkt, kontrollerande och tvingande beteende och överfall tillbaka. Han är fortfarande avstängd av United i väntan på en intern utredning då klubben funderar på huruvida han bör fortsätta sin karriär på Old Trafford eller inte. Ten Hag säger bara att forwarden “tidigare har visat att han är kapabel för den” frontrollen, han har gjort 36 mål på 130 framträdanden, men han understryker också att det inte är han som kommer fatta beslutet huruvida han återvänder eller inte.

 

Köp av nya spelare och andra beslut kompliceras av den utdragna försäljningen av klubben. Jag nämner fansens “Glazers out”-läktarsånger. “Ja,” svarar han. “Men det är inte upp till mig.” Någon form av avslut eller klarhet skulle hjälpa hans sommarplaner.

 

Han pekar på skillnaden i spendering bland elitklubbarna. “När man ser investeringarna i Premier League - [under] sommarfönstret [spenderade] vi också, för att vara rättvis.” Klubben spenderade £208 miljoner (2,8 miljarder kr) på Antony, Casemiro, Lisandro Martínez och Tyrell Malacia.

 

“Under vinterfönstret gjorde vi ingenting. Vi hade spelare på lån [Wout Weghorst, Marcel Sabitzer och Jack Butland] men när man ser sig omkring så investerade alla de andra klubbarna för att vara i topp fyra och vi investerade inte. Man kan inte ignorera det. Om man vill vara konkurrenskraftig i den här ligan måste man investera. Jag behöver nyförvärv, ja.”

 

Jadon Sancho ser gradvis ut som ett framgångsrikt nyförvärv, här ska man berömma Ten Haags hantering av personen och hans medkänsla då yttern hade “fysiska och mentala problem”. “Som manager måste du skapa en kultur där alla är accepterade, där alla är olika. I slutändan, när vi går ut på planen, måste vi visa enighet.”

 

Han respekterar Maguire för hans professionalism och förstår hans status som klubbens kapten och en prominent spelare i Englands landslag. “Ja, men han har hög konkurrens där med Raphaël Varane [som mittback], som är fantastisk.” Varane har vunnit Champions League fyra gånger. “Det beskriver allt,” säger Ten Hag. Livet på bänken kan inte vara lätt för ett stolt proffs som Maguire.

 

“Ingen skulle vara nöjd med den situationen,” säger Ten Hag. “Han är det inte heller. Han tränar alltid på den bästa nivån, så med 100 procents ansträngning. Så han hanterar den situationen bra och han är på det sättet och som kapten är han viktig för truppen.” Så Maguire kommer stanna? “Låt oss säga att jag är glad att han är här och när vi behövde honom gjorde han sitt jobb. Men det är också ett beslut som han måste ta.”

 

Wan-Bissakas framtid i United är betydligt klarare nu när högerbacken har förvandlats av Ten Hags insatser på träningsplanen och hans man-management. “Vi gör en ansträngning för att gå in i hans karaktär, vi fick en relation och därifrån fick han motivation, fick sin chans, han presterade, och därifrån fick han mer tilltro.”

 

Wan-Bissaka har fått lära sig att Ten Hag ingjuter en filosofi där man spelar sig ut bakifrån, en taktik som kan vara problematisk för De Gea, en fantastisk skottstoppare men med brister i spelet med fötterna. “Det är inte vad jag vill, det är mer vad toppfotbollen kräver nuförtiden,” säger Ten Hag. “Om du observerar de största lagen så måste du vara kapabel att spela ut bakifrån och använda din målvakt som en plus en där bak, annars är det väldigt enkelt för motståndarna att sätta dig under press. Han [De Gea] var tvungen att höja sig. I flera matcher visade han utveckling.”

 

De Gea kommer att vara i United nästa säsong. “Ja, men jag kommer inte säga att han alltid kommer vara min nummer 1 för i en klubb som Man United måste det finnas konkurrens på alla positioner.” United kommer att spela 62 matcher den här säsongen. “Man kan inte göra det med 11 spelare. Det är omöjligt. Man behöver dubbla positioner.”

 

Och så vidare till Wembley. Ten Hag har redan vunnit där två gånger, i Carabao Cup-finalen och FA-cupsemifinalen. “Det var en fantastisk erfarenhet. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad att få åka till Wembley. Wembley! Jag har redan berättat för spelarna vad jag upplevde som barn. Nuförtiden visas alla matcher på tv. Jag minns [när jag] växte upp så fick man kanske 20 minuter med höjdpunkterna sent på kvällen, kanske semifinalerna eller när ditt land var involverat så fick du hela matchen i sändning. Men FA-cupfinalen visades alltid i sin helhet i Nederländerna. Det är ryktet som FA-cupen har. Det är något speciellt.

 

“Jag minns Manchester United mot Brighton [1983], Arnold Mühren spelade! Jag har sett många FA-cupfinaler. Traditionen… Jag ser verkligen fram emot det.” Det skulle betyda så mycket för Uniteds fans att få stoppa Manchester City från att vinna Trippeln. “Ja, jag vet. Men det handlar inte om att stoppa Manchester City, det handlar om att vinna FA-cupen. Vi vill bygga vårt eget arv och vår egna era.”