Den 17 april 1961 landade en legosoldatsbrigad beväpnad, tränad och transporterad av CIA, på Playa Girón, eller Grisbukten, som en del av Washingtons planer på att besegra den kubanska revolutionen. Folket i uniform, med Fidel vid frontlinjen, krossade invasionen på mindre än 72 timmar.

 

 

Författare: Gabriel Molina Franchossi, Granma, 7 april, 2016:

   

Fidel vid frontlinjen på Playa Girón. Arkivfoto

 

 

 

General Lauris Norstad, chef för de allierade styrkorna i Europa (1956-1963), slog fast att "Grisbukten är den värsta förlusten för USA sedan kriget 1812," i sin analys av den US-amerikanska regeringens misslyckade invasion av Kuba vid Playa Girón, i Grisbukten, 1961.

 

 

Kriget 1812, startat och förlorat av USA mot Kanada, var det första försöket till expansion av de 13 kolonierna som utgjorde landet 1776.

 

 

Så fort de gjort sig fria från engelsmännen förkunnade några av det nya landets grundare att de hade valts ut av gud för att leda resten av världen, och expandera åt väster och söder.

 

 

Playa Girón är relaterat till många av de viktigaste händelserna under 1900-talet, inklusive morden på John och Robert Kennedy; Kubakrisen med missilerna; Churchill-Truman alliansen; Hiroshima och Nagasaki; CIA; antikommunism; Kalla kriget; McCarthyismen; nyliberalismen; och tillväxten av det militärindustriella komplexet. Grisbukten länkas även samman med kriget i Vietnam, krigen i Mellanöstern (Palestina, Irak, Syrien), Afghanistan, Ukraina och Franklin D. Roosevelts mystiska död - med tanke på hans åsikter om användandet av atombomben, etableringen av Israel och Churchill.

 

 

Nixon blev förfärad av upptäckten av hans medverkan i invasionen, av Demokraternas "rörmokare" i hans Watergate lägenhet, som presidenten då sade klargjorde "hela Grisbuktsgrejen".

 

   

Arkivfoto

 

 

Bienvenido Pérez Salazar genomlevde invasionen vid Fidel Castros sida. Han var så van vid att folk kallade honom Chicho att han inte svarade till sitt givna namn. Bienvenido var chef för Fidels personliga säkerhetsenhet, och han var i tjänst i byggnaden på 11:e gatan i Havanna området Vedado, där Fidel bodde. Natten mellan den 16 och 17 april hade Comandante gått och lagt sig för att försöka sova lite, för han hade inte sovit sedan luftattackerna den 15:e mot flygplatserna i San Antonio, Ciudad Libertad och Santiago de Cuba. Han hade begravt de döda och hållit talet som utropade den socialistiska karaktären i den kubanska revolutionen.

 

 

Allt var tyst och plötsligt, nära midnatt, for Fidel upp och började begära telefonsamtal till olika militärofficerare; han tog långa kliv, gick snabbt genom hallen och sa: "De har landat, och de har gjort det där jag trodde. Vi ska krossa dem."

 

 

Bienvenido rapporterar: "Han gick av och an och satte händerna mot väggen medan han gick fram och tillbaka i hallen, samtidigt som han reciterade verser ur nationalsången. Plötsligt stannade han och skrek högt: Viva Cuba Libre! Han gjorde en gest med sin hand och sa: "Låt oss gå. Han gick nerför trapporna med stora kliv, stannade på trottoaren några sekunder och upprepade: Vi ska krossa dem.

 

 

Fidel slog sig ner i den svarta Oldsmobile från 1960 som han använde. Hans assistent intog framsätet, kapten Alfredo Gamonal, som nyligen hade lämnat sitt jobb på ett lager, La Sortija på Monte. Vid ratten satt Jesús López Monteavaro, och resten av eskortenheten var uppdelad mellan detta och två andra fordon. De tog 12:e gatan till 36:e, i Kohly, där officerarna höll till, ett ställe som kallades Punkt Ett. Där följde kommandochefen, Comandante Sergio del Valle, Fidels initiativ med att snabbt organisera kompanierna, bataljonerna och officerarna som skulle slå tillbaka invasionen.

 

 

Inkräktarna var väl beväpnade av USA. Arkivfoto

 

 

Comandante en Jefe (överbefälhavaren) kontaktade sockerbruket Australia klockan 3:29 och bekräftade att trupperna hade landstigit på Playa Larga och Playa Girón, i Grisbukten, på gränsen till Zapatahalvön i Matanzas, där strider brutit ut. Han beordrade den 339:e bataljonen att avancera mot Playa Larga från Australia, och att militärledarskolan i Matanzas, med kapten José R. Fernández som befäl, skulle bege sig mot Playa Larga och Aguada de Pasajeros, för att ta Pálpite och hindra fienden från att etablera en strandbas som var deras strategiska mål. Han beordrade även militären i Matanzas att omedelbart avancera mot Jovellanos.

 

 

Fidel informerade specialkolonnen José Martí nummer 1, som han själv hade organiserat. Officerarna Haroldo Ferrer och Leopoldo Cintra Frías, cheferna för infanteriet respektive artilleriet, var befäl. Han försatte reservbataljonerna i beredskap och stationerade en kolonn vid sockerbruket Covadonga, skickade dit en antitankenhet, samt en till Girón och ytterligare en kolonn till Cayo Ramona. Han flyttade 120 kanoner mot Girón.

 

 

Fiendens landstigning ägde rum vid en plats som skulle vara svår att ta tillbaka, detta då vägarna som ledde till området gick genom många kilometer träskmark där det var omöjligt att manövrera stora mängder militärer. Inkräktarna släppte tre fallskärmsplutoner i de leriga våtmarkerna och försökte stänga vägen mellan Playa Larga och Australia, men milisens motstånd i princip tillintetgjorde dem.

 

 

Fidel höll kontakt med befälhavarna Raúl Castro, som ledde försvaret i de östra provinserna; Juan Almeida och Ernesto 'Che' Guevara, i de centrala respektive västra regionerna. Han dirigerade Almeida att skicka flera truppbataljoner till östra Girón, för att omringa fienden; och chefen för Havannas Sektor 4 försvarsenhet som inkluderade den norra kusten från staden till Mariel, att göra samtliga hans bataljoner redo för operationer. Han placerade ut Universo Sanchez med fyra antitankenheter söder om Pinar del Río.

 

 

Invasionens politiska och militära förberedelser

Volym X av FRUS (Utländska Relationer för USA:s dokumentsamling) om Kuba (1961-1962) publicerad av USA:s utrikesdeparetment, tillsammans med departementets Volym VI för 1958-1960, innehåller mycket information som avslöjar aggressiviteten hos USA innan och under invasionen, som de presenterade som ett påhitt från Kubas fantasi. CIA:s planer att krossa revolutionen hade som centralaxel att mörda Fidel.

 

 

Fidel hoppar från en tank på Playa Girón. Foto: Tirso Martínez

 

 

Richard Bissell, ställföreträdande director hos CIA som stod Allen Dulles väldigt nära, träffade överste Sheffield Edwards, chef för agenturens säkerhetskontor, på morgonen den 18 augusti 1960. Bissell sa till Edwards att han hade uttryckliga instruktioner att döda Fidel. Beslutet hade godkänts av Eisenhower.

 

 

Sedan 1975 har detaljerna gällande det här mötet funnits tillgängliga i en rapport från senatens specialkommitté, ledd av senator Frank Church, och den säger att, i augusti 1960, kontaktade CIA maffiabossarna John Roselli, Santos Trafficante och Sam Biancana för att styra upp mordet och ta fram olika planer, om något gick snett. Magasinet U.S News and World Report uppmanade regeringen att agera snabbt, detta då den kubanska revolutionen växte sig starkare varje dag.

 

 

En annan av Dulles målsättningar var att knuffa Kuba mot en närmare relation med det socialistiska lägret, detta för att de banden sedan skulle kunna användas som "rättfärdigande" för bestraffande US-amerikanska aktioner.

 

 

Allt verkade vara välplanerat. Luftattacker skulle ske innan landstigningen, detta för att förstöra eller neutralisera det kubanska flyget. Invasionsstyrkorna hade som primärt mål att etablera och försvara ett litet område - en strandbas - som, i bästa fall, skulle inkludera en flygplats och tillgång till havet, för att underlätta det logistiska stödet. Planen var att etablera en "provisorisk regering" i området som skulle kontrolleras, den skulle erkännas och erbjudas direkt militär hjälp av USA, och andra. Därmed skulle vägen ligga öppen för en US-amerikansk militär intervention där de sedan störtade den revolutionära regeringen.

 

 

Där åker Fidel!

Fidel fortsatte hela tiden att ge instruktioner på telefon och kollade för att se hur det hela utfördes. Hans fokus låg på att frustrera fiendens planer inom 72 timmar, att hindra trupperna som organiserats och finansierats av CIA att etablera sig och kalla in den direkta interventionen av beväpnade US-amerikanska soldater.

 

 

Klockan 15:00 begav sig Fidel mot stridszonen tillsammans med befälhavarna Flavio Bravo och René Vallejo, kaptenerna Gamonal och Eugenio Teruel, Raúl Castros assistent, och medlemmar av eskortenheten. På vägen mot Zapata såg de att hela folket var mobiliserat. Varje gång någon såg Fidel i bilen hördes ropen: "Där åker Fidel! Titta, där åker mannen."

 

 

Den första personen som såg honom, vid en busshållplats, annonserade ut det hela så att andra fick en chans att själva se och frasen upprepades gång på gång: "Där åker Fidel."

 

 

Att se Fidel på väg ut i strid fyllde folket med mod och övertygelse.

 

 

Runt klockan 16:00 anlände de vid Australia, där Fernández hade etablerat en kommandopost. Han rapporterade att fiendeplan med kubanska märken på hade lurat trupperna, de gjorde vänliga gester med vingarna innan de sköt med maskingevär mot soldaterna, vilket orsakade många förluster. Fidel rapporterade att förstärkningar var på väg och omorganiserade striden på Playa Larga, som ännu inte hade återtagits.

 

 

Han instruerade flygvapnets ledare att organisera två skvadroner inklusive två Sea Fury plan, en B-26:a och en T-33:a. När Fidel följde upp med att fråga om skvadronen fick en pilot, kapten Enrique Carreras, telefonen. Carreras har kommit ihåg i flera intervjuer utförda senare att Fidel hade besökt hans bas ofta innan attackerna, då hade han insisterat på att de få stridsflygplanen som fanns där skulle hållas i bra trim och spridas ut, för att undvika att fienden skulle kunna förstöra dem. Då de var gömda på olika ställen trodde tydligen Pentagon att Kubas begränsade flygvapen faktiskt hade slagits ut fullständigt. Att de lyckades rädda några plan till Grisbukten var avgörande.

 

 

Fidel instruerade Carreras att anfalla fiendens båtar och han besköt USS Houston, så det fastnade och hade massvis med soldater och militära förnödenheter ombord. Skeppets antiflygplansförsvar var intensivt; ett dussintal maskingevär och kanoner besvarade eldgivningen. Carrera började använda raketerna och, till hans förvåning, träffades målet och Houston började sjunka. Han skadade en annan båt och sköt ner en B-26:a.

 

 

Fidel insisterade på att det var viktigare att sänka skeppen som transporterade trupper, istället för inkräktarna som redan var på land. De på skeppen hade ju förstärkningarna, den militära utrustningen, mat och förnödenheter som skulle låta invasionen överleva.

 

 

Uppvisningen av mod av det kubanska folket, ledarskapet, Fidels order och direktkontakt med de stridande, särskilt hans insisterande på att segern skulle uppnås inom 72 timmar, för att undvika alla chanser till en intervention med reguljära US-amerikanska beväpnade styrkor, blev avgörande.

Bilden: I april 2013 mötte vi också Aston Villa på hemmaplan i ligan, precis som vi ska göra senare idag. Men förutsättningarna är lite annorlunda idag, jämfört med då. Van Persie gjorde ett hat-trick, vi vann med 3-0 och säkrade vår 20:e ligatitel! Sen avgick champagnesocialisten Fergie, handplockade Moyes, som fick gå, in kom Giggs temporärt, för att sedan ersättas av den hundbitna pungpåsen Van Gaal. Vi har ingen vunnen titel sedan dess och holländaren har på något sätt lyckats hålla oss utanför topp fyra. Men på något mirakulöst sätt, som säger en del om kvaliteten på årets säsong, så kan vi åtminstone göra det spännande idag. Om Norwich slår Sunderland och vi lyckas besegra Villa, som ligger sist, tror jag det är helt klart att Birmingham-klubben åker ur Premier League. Senare idag möter Chelsea de bittra hemma, och skulle London-klubben slå Abu Dhabi leksaken så ligger vi plötsligt bara en poäng efter fjärdeplatsen. Men håll inte andan, jag är säker på att Van Gaalen kommer lyckas ställa till det innan säsongen är över-

 

 

 

Aston Villa hemma

Hallo på er alla igen, nu har jag lyckats spruta ur mig mer skit än den här gasiga galten:

Nu kommer den svåra biten, att försöka länka ihop det till dagens intro, jag ska försöka och gnäll inte på mig om ni somnar, det här kommer ta tid att reda ut.

I eftermiddag väntar alltså det snart nedflyttningsklara Aston Villa på hemmaplan. Viasat Fotboll är dessutom så snälla att de valt den matchen som huvudmatch klockan 16:00, vilket är skönt, så man slipper hålla sig borta från datorn och telefonen till bortåt midnatt innan man kan "avnjuta" reprisen.

Aston Villa hemma alltså. Vad sorgligt det är att se en en gång i tiden stor historisk klubb med en massa rekordbrytande prestationer under sina vingar sjunka ner i avgrunden. Men nog pratat om United nu - låt oss vända vår uppmärksamhet mot Aston Villa. Deras ägare, Randy Lerner, låter som en av Andy Walsh's hetare ex-klienter. Experterna berättar för oss att medan Villa matematiskt sett inte är nere, så är de kemiskt, biologiskt, geografiskt, historiskt, inhemskt vetenskapligt och dubbelgymnastiskt nere redan. Och vi är lite avundsjuka. De kommer ha det suveränt nästa säsong - ett riktigt elakartat derby mot Birmingham City och matcher mot Cardiff, Wolves, Leeds, Forest, Newcastle, Sunderland och Derby. Vi kan inte ens få till våra misslyckanden nuförtiden.

Tydligen försöker folk i Manchester nu att dumpa sina Villa-biljetter åt alla håll. Inte konstigt. Villa är så usla att det borde bli en ritualslakt men ändå, vilket härstammar från managern och rakt ner genom spelartruppen, så verkar det inte som att vi har lösningarna eller ledarskapet för att köra över motståndare längre. Det borde handla om en vargflock som jagar livrädda lamm för att sedan göra slut på deras lidande. Men det kan lika gärna bli ännu en Norwich-innan-jul insats.

 

FC United

Det är otroligt tråkigt det som händer i FC United. Jag följer såklart klubbens äventyr ute på planen fortfarande. Men förut fanns det en känsla av att vi verkligen var unika, en fotbollsklubb för fansen som faktiskt höll på sina principer och inte såg klubben som ett verktyg att tjäna pengar på, eller bygga sin karriär på etc. För att uttrycka mig kortfattat så känner jag inte så längre, inte alls, tyvärr.

Det skrivs väldigt mycket om detta och som vanligt är Red Issue's sanc bästa källan när man vill få hela bilden. En av skribenterna där är klubbens faktiska grundare och man blir alldeles mållös inför en del av det han beskriver. För ett tag sen lyckades han få mästaren, Daniel Taylor, att skriva om detta i the Guardian. Det blev som alltid en lysande artikel och tyvärr är alltihop sant, den kan du läsa här:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/03/31/11291383-fc-united-of-manchester-hur-samhorigheten-forvandlades-till-disharmoni/

Och här hittar ni ett antal andra väldigt bra artiklar på ämnet av andra skribenter:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/03/25/11288501-dags-for-fc-united-att-ta-ett-bad/

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/04/15/11298656-ett-hem-utan-en-familj-ar-bara-ett-hus/

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/04/15/11298658-strunta-i-valurnorna-har-ar-de-sex-komma-tre-miljonerna/

 

 

 

Van Gaalen, Giggs och Mourinho...

Det råder i alla fall ingen brist på spekulationer gällande kommande säsong. Vissa menar med allt större allvar att vi ska behålla den hundbitna pungpåsen, andra menar att Giggs ska ta över, medan många andra tror att det blir Mourinho som kommer in. Så här ser det ofta ut, först kommer en sån här artikel i någon tidning:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/04/15/11298653-manchester-united-pa-vag-att-anstalla-ryan-giggs-som-deras-naste-manager/

För att nästa dag följas upp av detta:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/04/15/11298651-manchester-united-pa-vag-att-sparka-louis-van-gaal-och-gora-jose-mourinho-till-manager-da-alex-fergusons-motstand-har-minskat/

Jag har nog uttryckt mig tillräckligt klart i frågan, jag vill inte ha den brännskadade muminkuken från Holland eller den skäggiga walesaren med tätt sammansatta ögon i närheten av Man Uniteds förstalag. Orkar inte gå in på anledningarna en gång till just nu. Har även kommit till en punkt där jag känner att jag nog kan acceptera Mourinho som vår nästa manager. Sen ska ni inte lyssna på rapporterna som pratar om att Fergie nu har godkänt portugisen, som om han skulle ha någon makt kvar i korridorerna på OT. Han har spenderat hela säsongen med att gnälla till sina kompisar på att Eddy inte lyssnar på honom längre och att han inte har något inflytande. Han har dessutom, tidigare i veckan, sagt till sina polare att det är fullt möjligt att Mourinho kommer att anlända i Manchester till sommaren.

Dessutom finns det de som river sig både i håret och mellan benen gällande hur i helvete LvG har kunnat överleva den här säsongen, med tanke på vad han har presterat. Det känns nästan som att det är svårare att lyckas med det han har gjort, men på något sätt har han ändå lyckats. Den här artikeln från Irish Independent är inne på en linje som jag sett på många andra håll:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/04/15/11298648-avslojat-varfor-man-united-vantar-med-att-sparka-louis-van-gaal/

Men det tycker jag personligen är skitsnack från en ganska trög hjärna. United ska alltså försöka spara €6m (57,9m kr) genom att behålla den här fullständiga pajasen till maj, då topp 4 förmodligen är en redan krossad dröm och vad kommer inte det att kosta klubben i uteblivna CL-intäkter? Det måste finnas mer skit i det här än småaktigheter gällande hans jävla betalning. De kunde ha betalat av den korkade dumskallen vid jul, plockat in JM och då troligen setat bekvämt i topp tre nu och vara bra formerade inför kommande säsong. Snacket om att spara några korvören (vilket det handlar om i den sjuka moderna fotbollsvärlden) har inget förnuft i sig, det har i och för sig inte Eddy heller, men fullt så hjärndöd är inte ens han.

Det handlar nog troligen istället om att Eddy inte vill se ut som den totala kuk han är, genom att sparka ännu en manager under sitt skift. Han är helt jävla desperat efter någon slags framgång (FA Cupen) som han kan koppla till LVG, så att de kan gå skilda vägar i sommar med någon slags bra känsla i kroppen, oavsett hur konstruerat det än kommer att se ut. Men han går ingenstans förrän varje litet fiber till hopp är utplånat, och det ska erkännas att under tulpanknullarens ledning kan det gå ganska snabbt. Och nog fan ser han redan ut som en kuk, i alla fall i många fans ögon, men jag är inte så säker på att Glazer-familjen ser på honom på samma sätt, än i alla fall. Vi måste komma ihåg att de sexuellt snedvridna är lite som Tobbe i Morran och Tobias, han med en anomali i hjärnbarken.

När man tänker efter så är det inget muntert CV han kan skriva efter den här säsongen, den galna holländaren, kanske ingen kvalificering till CL under en säsong där Leicester ser ut att vinna ligan, 4 raka förluster i matcher vi på pappret skulle ha vunnit i december, förlust mot Midgetland, utslagna ur Europa av Liverpool, behöver jag fortsätta?

Det står ganska klart att ormen Giggs ser sig själv som en lämplig kandidat att bli ny manager i United. Och hans polare hjälper såklart till med Giggs-vänliga uttalanden och taggar riktade mot Mourinho. I det lägret hittar vi Giggs själv, Scholes, Robson, Yorke, Vidic och Fergie. I en större intervju med Giggs nyligen lyckades han navigera genom den helt utan att nämna LVG:s namn. Viktigt att inte sammankopplas med ännu ett misslyckande antar jag.

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/03/25/11288497-ryan-giggs-har-inlett-sitt-forsok-att-bli-manchester-united-boss/

Att flera spelare i Uniteds förstalag inte uppskattar LvG, det står ganska klart. Och jag har nu läst flera rapporter om att det inte var några muntra miner mellan spelarna och muminkuken i omklädningsrummet på WHL efter det att Spurs klädde av oss och sopade in tre mål på bara några minuter. Därför misstänker jag att det ligger mer i de här Sun artiklarna än vad folk kanske tror:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/04/15/11298641-okunnig-manchester-united-spelare-kritiserade-louis-van-gaal-efter-tottenham-kaoset/

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/04/15/11298642-louis-van-gaal-inledde-ett-gral-med-rashford-innan-manchester-united-spelare-gjorde-uppror/

Det är ju inte bara en gång man har funderat på vad fan det är för fel på dagens United manager. Hans laguttagningar är ibland, diplomatiskt uttryckt, mycket konstiga. Det där med att spela spelare i sina rätta positioner, utnyttja spelarnas styrka och ta lite risker offensivt, det ligger inte för den galne idioten. Och det här senaste med att alltid göra minst ett ytterbacksbyte per match, vad handlar det om? Vet inte om jag kan säga att jag blev chockad när Ashley Young plötsligt skulle leda anfallet mot Spurs som centerforward. Jag har sett så mycket idioti från träskorunkaren att jag blivit luttrad. Här hittar ni i alla fall en kort genomgång av hans "experimentlusta":

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/04/15/11298646-louis-van-gaal-och-manchester-uniteds-positionella-karusell/

Klart läsvärd artikel av Martin Samuel på Daily Mail efter förnedringen på WHL:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/04/15/11298655-louis-van-gaals-mannar-ser-inte-ut-som-och-spelar-inte-som-manchester-united-det-ar-anledningen-till-att-hollandarens-tid-har-natt-vags-ande/

I matchen mot Spurs var det än en gång en ren fröjd att läsa statistiken för matchen i sammanfattningen efteråt. Ett jävla skott på mål klarade vi av att få iväg. Och det satt mitt på Lloris efter att Martial på egen hand borrat Spurs försvaret ett nytt rövhål. Kanske inte så konstigt om den unge fransmannen är distraherad:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/04/15/11298634-man-u-esset-anthony-martial-dumpad-av-frun-samantha-4-manader-efter-att-han-lag-med-x-factor-stjarnan-emily-wademan/

Bjuder även på två färska upplagor av the Observers briljanta 'Sagt & Gjort' kolumn. Kan man göra annat än att älska Yaya Touré och hans agent, Dimitri Seluk?

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/04/15/11298638-sagt-gjort-sorgliga-rubriker-yayas-agent-och-att-satta-familjen-forst/

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/04/15/11298636-65279-sagt-gjort-aston-villas-kamp-gary-neville-och-daliga-rackarungar/

 

 

Från briljanta bloggen "nowt much to say" (https://nowtmuchtosay.wordpress.com), 3 april, 2016:

 

Runt tiden då Fergie blev osams med sina kompisar hos Coolmore, för många månvarv sedan, skrev någon i ett av United-fanzinen att det fanns en tid då Alex Ferguson kunde ha klivit in i hans hus, satt sig och dumpat på hallmattan, torkat sig i arslet med gardinerna och han skulle ändå ha frågat om skotten ville ha en kopp bryggd. Well, för några år sedan kunde man troligen säga att jag kände i princip samma sak gällande FC United of Manchesters general manager Andy Walsh. Ok det var kanske en överdrift, men en eller två bitar Battenbergkaka hade kanske varit trevligt och, för att vara ärlig, när jag tänker på det, så hade några nya gardiner då inte suttit fel. Tyvärr är det bara fantasifulla gissningar nu då Andy nyligen annonserade att han kommer kliva åt sidan efter den här säsongen efter elva år som chef i klubben.

 

Walsh har outtröttligt arbetat i toppen av klubben som har blivit den största supporterägda fotbollsklubben i landet och som nu spelar på sin egen arena. I början var han vår ledare, vår "El Presidente" och det fanns t.o.m en barmhärtigt kortlivad läktarhyllning till honom till tonerna av the Frog Chorus. Några av söndagsbilagstyperna gick t.o.m så långt att de kallade honom en "visionär". Vi skojade om en helikopterplatta men litade på honom, som en av ledarna för the Independent Manchester United Supporters Association's framgångsrika kampanj mot Murdochs övertagningsförsök, som en av de bästa männen för jobbet.

När jag tittar tillbaka så var kanske höjden av min Walshism som högst på morgonen efter den underbara Bonfire Night segern mot Rochdale i FA Cupen 2010 när FC United vägrade att delta i BBC:s Football Focus program i solidaritet med medlemmarna i the National Union of Journalists på BBC som strejkade p.g.a attacker mot deras pensioner. Det gjorde mig stolt att vara ett FC-fan och det efter kanske den största kvällen i vår relativt korta historia, då visade vi lite fin gammaldags solidaritet utanför planen, rebellhjärtat i fotbollsklubben slog högt och tydligt. Lämna din politik vid vändkorsen? Åt helvete med det. Det kändes som att det personifierade Walshs egen bakgrund som livslång fackföreningsman och f.d ordförande för Greater Manchester's Anti Poll Tax Federation.

 

 

Jag tror att vid det tillfället i november 2010, och FC United historiker vill kanske rätta mig här, var den stora majoriteten av FC Uniteds Glazer-trotsande grundande medlemmar, med några få undantag, fortfarande med på bussen med destinationsskylten som indikerade att vi var på väg, med mycket galenskap, till Ten Acres Lane. Bygglov för vårt nya hem i Newton Heath, själva ursprunget för vår första kärlek Manchester United Football Club, säkrades senare samma månad. Happy times. Men de efterföljande fem åren eller så har känts väldigt annorlunda med ett gradvist avtagande av Andys ställning i mina ögon, och andras också.

Utanför klubben är Andys profil kanske högre än någonsin. Det finns få mer vältaliga eller passionerade talare när det gäller supporterägarskap och saker som påverkar den moderna fotbollen och han citeras regelbundet i pressen och intervjuas i radio. Hans namn är nu känt långt utanför Manchester och det skulle inte komma som någon överraskning om han fann en framtida roll i en organisation som Supporters Direct eller mer allmänt i den kooperativa rörelsen. Ibland har jag närvarat vid jobbkonferenser och suttit mig genom tråkiga presentationer av utvalda "motivationstalare", vanligtvis framgångsrika idrottsmän eller kvinnor eller "affärsledare", och tänkt på hur bleka de framstår i jämförelse med Andy. Många gånger har jag lyssnat på Walsh då han talat och gått därifrån inspirerad.

 

Men FC United är inte där de är endast p.g.a en persons aktioner. Det har varit en extraordinär kollektiv insats att bygga en fotbollsarena i nordöstra Manchester med hälften av totalkostnaden på £6,3 miljoner (76,9m kr) inbringat via donationer, samhällsaktier, lånestocken och crowdfunding av supportrar och andra beundrare av klubbens livssyn som var beredda att stötta någonting som de passionerat tror på. Andy Walsh var, såklart, vid fronten för samhällsaktiekampanjen men utan tvekan var det händelserna på planen och FA Cup framgångarna sent 2010 som verkligen sparkade igång samhällsaktierna efter ett par lugna första månader. Klubbens profil sköts iväg som en raket efter Rochdale och som ett resultat av det övertygades många människor om att investera i klubben, människor som annars kanske inte hade varit intresserade eller medvetna om vilka FC United var.

Några månader efter Rochdale, en underbar vårmorgon 2011, såg jag Andy Walsh på bussen på min väg till jobbet. Faktum är att när jag såg mig omkring bland mina medresenärer så såg jag flera Andy Walshes. På baksidan av den morgonens Metro, den högerpolitiska komeditidningen som tjänar som läsmaterial för landets pendlare, fanns en helsidesannons för den kooperativa rörelsen och under en slogan som bjöd in läsarna att "gå med i revolutionen" fanns en bild på Andy, han stirrade bort i horisonten, omgiven av en grupp FC United-supportrar på the main stand på Gigg Lane, Bury. Först kände jag en känsla av stolthet, där var fotbollsklubben som jag var delägare i som ledare i en kampanj för den bredare kooperativa rörelsen. Men senare, då jag plockade upp en kasserad tidning och tittade närmare på bilden kunde jag inte hjälpa att jag kände mig lite tveksam inför bilden på Andy, mitt i bilden, ståendes ovanför de som kurade ihop sig runt honom. En nästan messiasliknande figur omgiven av sina lärjungar. Var jag den enda som fann den bilden lite störande? Det kändes som en konstig visuell bild att presentera för världen utanför och i strid mot vår en medlem en röst organisation.

 

 

Ett tag ignorerade jag de supportrarna som ansåg att Andy hade "för mycket makt". Jag ignorerade berättelserna om att Andy ringde upp någon minuter efter att de hade postat något ens milt kontroversiellt på klubbens diskussionsforum på internet. Jag ignorerade kommentaren från någon nära honom om att han skulle vara beredd att överväga tröjsponsorer som ett sätt att generera intäkter för klubben. Och jag ignorerade t.o.m anklagelserna om "jobs for the boys" där hans gamla vänner anställdes till betalda tjänster i klubben. Så naiv jag var.

Några supportrar har varit i tårar och andra har deklarerat sig själva "förkrossade" av Walshs kommande avgång, sådan är lojaliteten han inspirerar till. Många har hyllat honom genom att säga att FC United inte skulle vara där vi är idag utan Walshy. Well, självklart är det så att någon som har varit chef för en organisation sedan dess födelse och under mer än ett årtionde bör ha format den organisationen. Det behöver nästan inte ens sägas. Jag tror att vad de försöker säga är att vi kanske inte skulle vara den största supporterägda klubben i landet och spela i National League North inför en publik på mer än tretusen på vår egna arena om det inte var för Andy Walsh. Men skönheten med FC United måste väl ändå vara att detta har varit en magnifik kollektiv aktion?

 

Precis som Daniel Taylor påpekade i sin excellenta artikel i förra veckans Guardian har Walsh blivit en alltmer splittrande person där många grundande medlemmar har lämnat klubben vid olika tillfällen under de senaste fem åren och pekat på det alltmer diktatoriska sättet på vilket klubben drivs som en stor anledning till deras uttåg. Under de senaste tolv månaderna har klubben slitit ekonomiskt för att ställa om sig till livet på vår egna arena och begått ett antal monumentala blunders som allvarligt har försvårat dess förmåga att dra in mer pengar från sina delägare, men det har inte kommit ett enda ursäktande ord från general managern för misstagen som begåtts. Faktum är att ordet "sorry" verkar ha försvunnit från hans vokabulär. För vissa personifierar han nu nu en fotbollsklubb som hanterar kritik, oavsett hur hövligt eller eftertänksamt den uttrycks, med samma taktkänsla som en arrogant tonåring. Klubben verkar skötas på Andys vis eller inte alls då en till stora delar maktlös styrelse haft svårt att utöva någon form av auktoritet. Så mycket för supporterägd demokrati.

Jag minns att jag blev chockad när jag hörde att endast runt 500 medlemmar röstade vid klubbens årsmöte 2006, endast ungefär 24% av våra vuxna medlemmar då. Jag hade skrivit på för demokratisk socialistisk fotboll och förväntade mig att vi alla skulle vara desperata att få använda våra nyfunna demokratiska rättigheter. Men inte visste vi då att detta skulle representera något av en gyllene ålder för demokratin i FC United. Under de första säsongerna så röstade jag inte bara, utan som den sorgliga person jag är så skrev jag även ut styrelsens mötesprotokoll på jobbet och tog med hem och läste. Det var intressant då att få en glimt av det vardagliga jobbet i en fotbollsklubb, vår fotbollsklubb. Hur många andra fotbollsfans i landet hade tillgång till den här sortens information om deras klubb? Mycket av det var alldagliga saker, såklart, men en del av det fastnade i minnet som när styrelsen diskuterade ett klagomål från Bury gällande skador på ett antal stolar i the Manchester Road End efter FA Vase matchen mot Quorn. För att vara ärlig är jag överraskad att det inte hade skett signifikativa byggnadsskador på the MRE med tanke på den sanslösa glädjen efter vad vi trodde var ett sent vinstmål av det nio man starka FC.

 

 

Men tiden gick och jag läste styrelsens papper mycket mindre frekvent och stegvis tappade jag vanan att rösta då jag hela tiden glömde att skriva ut pappren. Och det verkar som att jag inte var den enda för 2011 fick vi inte ihop fler än 300 medlemmar som röstade vid årsmötet, det representerade mindre än 13% av våra vuxna medlemmar. Samma sak gällde 2012 men den oberoende granskningen av klubbens ledning det året sa att "styrelsen är enig om att klubbens styrka och karaktär fastslås av dess efterlevnad av demokratiska principer" och tillade att "delägarna måste acceptera ansvar genom deltagande, ställa upp i val, anmäla sig frivilligt till underkommittéer och använda sin rätt att rösta".

Medan vi pratar en hel del om demokrati så är verkligheten något helt annat. I den nyligen genomförda medlemsundersökningen fanns det ett överväldigande stöd (94%) för klubbens struktur som en medlem en röst Community Benefit Society. 35% tyckte att "en medlem en röst" var klubbens viktigaste grundande princip och nästan en fjärdedel av medlemmarna sa att de blev medlemmar för att delta i skötseln av klubben. Men vid det senaste årsmötet i november 2015 kunde endast 10% av de vuxna medlemmarna bry sig tillräckligt mycket för att rösta. Faktum är att sedan 2012 innehåller inte årsmötets protokoll längre det faktiska antalet medlemmar som röstat i styrelsevalet och på de olika förslagen, det är nästan som att vi skäms för mycket för att dela de uppgifterna. Samtidigt erkände en f.d styrelsemedlem som jag nyligen pratade med en känsla av lättnad över att inte längre sitta i styrelsen (vi uppmuntrar inte direkt till deltagande, eller hur?). Och rekryteringen till underkommittéer har ofta skett underförstått. Vart är klubbens styrka och karaktär och demokrati?

 

Röran vi befinner oss själva i med den alltmer spända "vi och de" relationen mellan styrelsen och delägarna är utan tvekan en del av Walshs arv. Men det är även alla vi som betalar medlemsavgiften varje år som har skuld i det hela. När röstade du senast? Läser du protokollen från styrelsens möten och andra dokument? Hur mycket lägger du egentligen FC Uniteds styrelse under lupp? För den stora majoriteten av oss är svaret på den sista frågan förmodligen "väldigt lite". Och, för att vara ärlig, om så är fallet är det kanske ingen överraskning om styrelsen blir alltmer självbelåten och ett gapande "demokratiunderskott" öppnar upp sig. Det är upp till oss alla att få den här supporterägda demokratin att fungera, vi kan inte bara lämna det till styrelsen och general managern. Ja, det kommer kanske alltid att finnas en del av FC:s medlemmar som inte vill delta aktivt i driften av klubben (vissa av de som gick med enbart för att investera i samhällsaktierna till exempel) men att bara en av tio av oss kan bry sig tillräckligt för att rösta vid ett årsmöte? Kom igen, låt oss vara ärliga, oavsett hur vi än försöker förklä det så är det en allvarlig förlägenhet. Det tar inte så lång tid att läsa igenom ett protokoll från styrelsen och några förslag - det är vårt ansvar att göra det.

 

 

Men det är sant att general managern och styrelsen kunde ha gjort mer, mycket mer, för att adressera det "demokratiska underskottet". Vad sägs om att kunna få mötespapper och tillåtas rösta vid hemmamatcherna? En valurna i medlemskapsståndet kanske? Eller, med tanke på att vi nu befinner oss på 2010-talet, vad skulle då sägas om möjligheten att rösta online? Förra höstens medlemsundersökning gjordes online och trots att den hade samma storlek som en roman var det fler än 1,600 medlemmar som åtminstone började svara. Det är mer än fyra gånger så många som röstade vid det senaste årsmötet och bevis på att röstning online har potentialen att öka deltagandet i omröstningarna signifikativt. Eller vad skulle sägas om att sända årsmötena och andra möten i klubbens tv- eller radiokanaler? Eller så skulle kanske styrelsemedlemmarna, inte bara ett fåtal, kunna ha anständigheten att svara på allvarliga frågor ställda av delägarna på klubbens egna diskussionsforum på internet, något som togs fram för att förbättra ansvarigheten. Och om vi pratar om att styrelsen ska representera vår fanbas på riktigt, hur skulle det då vara med en eller två platser för våra yngre medlemmar? Genom åren måste medelåldern på i princip alla i vår styrelse legat runt fyrtio. Men förslag som dessa har ofta viftats bort utan någon riktig förklaring. Medan fokus låg på att dra in de £6,3 miljonerna (76,9m kr) som tog oss till Broadhurst Park har demokratin utan tvekan hamnat i baksätet. "Strunta i valurnorna här är de sex komma tre miljonerna" blev vår ganska oinspirerande punkhymn.

 

I sista hand, när det gäller Walshs uttåg, lämnas jag med känslan som påminner om när någons hej då kort dyker upp på jobbet och du inte är säker på vad du ska skriva då du brukade tycka att personen var sund, men på senare har du börjat misstänka att det kunde vara han som tog din mjölk ur kylskåpet och du minns den där gången när han var ett riktigt kukhuvud på julfesten. Tack Andy för din beslutsamhet, ditt driv och allt det jävligt hårda jobbet du gett den här klubben och tack för alla de gångerna du har inspirerat oss att kanske ge lite mer för att ta oss till Broadhurst Park. Lycka till med vad du än ska göra härnäst. Men ledarskap handlar inte bara om att prata och styra. Ibland måste man lyssna också, särskilt när supportrar är genuint bekymrade gällande skötseln av klubben, och även kunna visa upp en ödmjukare sida och erkänna när misstag har begåtts och be om ursäkt. Och ibland måste man ha elegansen att säga tack till folket som du kanske har grälat med men som också har kämpat hårt för den här fotbollsklubben.

I dessa avseenden har du misslyckats på ett bedrövligt sätt och p.g.a det har klubben nästan ställts på sina bara knän. P.g.a det är jag väldigt glad att du kliver åt sidan. Nu kan klubben åtminstone gå vidare. Vi som delägare måste återvinna och återställa vår fotbollsklubb för att se till så att den vilar på en stark demokratisk grund och kan återupptäcka sitt trotsiga Mancunian rebellhjärta. Jag misstänker att vi kommer behöva mer än en fyra veckor lång e-störande, Twitter-bråkande crowdfundingkampanj för att få rätsida på allt det här.

Inskickat av Talkative den 5 april, 2016 - 12:36 (www.afinelung.com):

 

Efter att ha upplevt all den senaste oenigheten hos FC United så ser det sorgligt nog, för mig, alltmer ut som att istället för att tjäna som en inspiration för fotbollsfans som är trötta på att känna sig maktlösa i storföretagens moderna fotbollsvärld, så kommer arvet av detta Mancunian äventyr präglas av en djup besvikelse och ett misslyckande, och det hade varit helt möjligt att undvika. Vi har gjort en hel del rätt på resan, och jag ångrar inte att jag tog det magvridande beslutet att göra det vi gjorde 2005, men jag ångrar att jag inte var tillräckligt vettig för att se vad som hände mycket senare.

Den största faktorn i problemen på senare har varit oförmågan hos de som bestämmer hos FC att klara av det fundamentala testet för vilken organisation som helst som representerar folkets sociala, kulturella eller politiska aspirationer: hur man hanterar olika oliktänkande röster, och det är i den här detaljen som bestens natur är mest synlig. FC visar upp klassiska pseudovänster tendenser, hyllar ideal som låter socialistiska samtidigt som de bäddar in sig själva i en social och ekonomisk miljö som förlitar sig på smulorna de får ta mot från samma kapitalistiska herrar de skenbart är emot. Varför erbjuder de dessa smulor i form av ekonomiska medel? För de vet att det här lagret av borgerliga karriärister är för rädda att förlora sin privilegierade position för att leda någon riktig, meningsfull förändring.

Hur detta har manifisterat sig i FC United är till stora delar på samma sätt som i ett antal f.d radikala organisationer genom åren. De i toppen är väldigt Corbyn-bekväma när de möter andra åsikter från deras höger, när någon rasist, homofob eller någon som vill ha en mer öppen högerpräglad riktning, höjer sina röster. Det är lätt att hantera för det ger de chansen att inta en hög position som de socialistiska fanbärare de och deras blandade följeslagare vill tro att de är. De argumenterar t.o.m för att behålla den här sortens "utmanande" röst för det är den demokratiska saken att göra, som att Obama eller Corbyn får beröm för att de omger sig själva med mer konservativa röster för att få fram en hälsosam debatt och därmed representera fler människor.

 

Men vad händer när de oliktänkande rösterna ropar på en återkomst till det mer radikala tänkandet som etablerade rörelsen som en kraft från första början? Tycker de då fortfarande att det är hälsosamt och demokratiskt att ha olika åsikter ombord? I helvete att de gör. De gör vad de kan för att plocka bort källan till pinsamheterna så fort som möjligt, sporrade av ekon från deras egna mer radikala förflutna som hackar på deras samvete. Om de inte kan driva ut dem direkt gör de vad som helst för att misskreditera och marginalisera dem, allt för att få bort dem, på ett eller annat sätt. Det kan handla om att anklaga dem för mobbning, trakasserier, smädelser, lögner eller t.o.m ändra sig helt, så FC har gjort bra ifrån sig under det senaste året för att göra sig av med en viss sorts röst som är av en annan åsikt än deras.

 

 

Styrelsemedlemmen Pogo Patterson frågas ut under en nyligen arrangerad frågestund med styrelsen på Broadhurst Park av FC United grundarmedlemmen Gripper Stebson.

De har definitivt lärt sig läxan från deras egna nederlag. FC-styrelsen blev själva anklagade för mobbning för några år sedan, sedan har de på senare använt samma taktik för att slippa ställas till svars för några jobbiga sanningar. De har även lärt sig av Glazer-familjen och MUFC:s directors: håll tyst så länge som möjligt när berättigade frågor ställs och slå sedan till med konservativ upprördhet när de ser något frustrerande "oresonligt" uppträdande att fördöma. Kommer ni ihåg Bobby Charlton då han bad om ursäkt till Glazer-familjen efter det att de inte fick det trevligaste välkomnandet i mannaminne? Jag undrar om Dave Boyle har en liknande ursäkt åt klubben för de "skamliga" reaktionerna från några FC-fans då det framkom att han fick betalt för att utreda dem.

Det här politiska förfallet gäller inte bara några få individer i styrelsen eller personalen hos FC. Det är nu inbäddat i strukturen och kulturen i klubbens byråkrati, från tilliten till finansiering från tredje sektorn till de juridiska knutarna de har bundit in klubben i genom att fegt ha karaktäriserat debatten och de kritiska frågorna som smädelser och mobbning. Det är svårt att nu se en väg tillbaka från den försvagande juridiska rädslan de har ingjutit med allt deras snack om "omsorgsplikt", och det finns en riktig känsla av att den här falska "säkerheten först" inställningen redan kväver all öppen debatt och den demokratiska friheten (undrar var de fick den taktiken ifrån?). Självklart kan vi aldrig, av "juridiska" orsaker, få reda på några detaljer gällande dessa påstådda smädelser eller mobbningen.

Att vi har blivit så beroende av externa medel verkar gå emot en av våra kärnmålsättningar - att bevisa att fans kan sköta fotbollsklubbar på ett hållbart sätt. Om de uppe på scenen på Apollo hade sagt "om vi alla står tillsammans och lär oss att skriva ansökningar för att få finansiärer från tredje sektorn välvilliga, då har vi verkligen demonstrerat supportermakten", då hade det väldigt avskydda kriget från insidan börjat se mycket mer attraktivt ut. Jag säger inte att vi inte ska acceptera någon extern finansiering, men vi borde definitivt ha stannat upp och tänkt mer noga innan vi blev så beroende av det. Vi har inte utökat våra operationer i enighet med vad supporterbasen kan stödja, utan för att det ska passa in i en finansieringskurs utanför vår kontroll. Affärsplanen och inkomstbortfallet har förvandlat oss från en klubb med hundratals volontärer drivna av en rebellisk punklivssyn som handlar om att göra det för oss själva, till en klubb som föredrar den mer tillmötesgående och välgörande sylt och chutney insamlingslivssynen från medelklassens England med gröna byträdgårdar utsmyckade med unionsflaggan.

 

 

Det skiftet från att vara en klubb med frivilliga aktivister till en klubb med frivilliga insamlare har haft en destruktiv effekt på andra aspekter av supporterkulturen i FC United. När vi först pratade om att "bygga vår egna arena" förväntade sig många naturligt att detta skulle involvera aktivt deltagande av tusentals fans som delade den här drömmen. Byggnadsarbetare, rörmokare, elektriker, arkitekter och många andra yrkesgrupper är välrepresenterade inom FC:s supporterbas, och många ville erbjuda sin expertis och arbetskraft för att besanna drömmen. Det betyder inte att vi trodde att vi skulle kunna undvika säkerhetsföreskrifter, planerande, försäkringar och andra juridiska måsten... kom igen nu, jag kan känna den nedlåtande ilskan inför denna idiotiska naivitet i att tro att vi bara kunde gå dit med en bra inställning och några byggstenar och bygga arenan på en dag; samma reaktion som de som bestämmer gav den romantiska idén om att använda våra kollektiva färdigheter och arbetsinsatser, men det finns många exempel på samhällen (inklusive fotbollsfans) som verkligen bygger saker åt sig själva och inte bara samlar in pengar för att betala storföretagarvärlden för att de ska ge oss ett störföretagarskal.

 

 

En genuin DIY (Do It Yourself) inställning hade inte gjort oss fullt lika beroende av finansiering av tredje sektorn och färdigheterna hos de som bestämmer, och det hade heller inte lämnat en känsla av en så tung nödvändighet av kommersialism. Istället för en arena som kunde ha byggts med riktig karaktär, med fansen som går på matcherna ständigt i åtanke, har vi en "facilitet" som bara är öppen för supporter input via sammangyttrade undersökningsresultat (arbetarklassmakt i aktion!), eller vad vi nu tillåts knåpa med ute i periferin för att få detta tredje sektorns "samhällsnav" att kännas som vårt. För trots allt, så vi påminns om det, så används faciliteten bara av fans under några dagar på året (till skillnad mot alla andra fotbollsarenor). Att ifrågasätta detta betyder såklart att du inte bryr dig om samhället och vill vara "bara en fotbollsklubb" - ännu ett exempel på FC-representanter som avsiktligt feltolkar avvikande åsikter och målar den karikatyr av dessa röster som de föredrar att hantera. När samhällsgrupper använder fotbollsarenor mår de bra av det för det är ett ställe där spännande saker händer, både på och vid sidan av planen. Om det är en fotbollsarena med en karaktär skapad av en vibrerande supporterkultur kommer det breda samhället att vilja komma dit och använda den, men jag är ganska säker på att det omvända inte gäller.

Tredje sektor intrånget har även ändrat karaktären i den kanske mest fundamentala grejen med att vara en del av FC - klubbmedlemskapet. Genom att binda upp Samhällsaktierna med klubbmedlemskapet har vi nu en situation där om du har aktier kan du inte ge upp ditt medlemskap. När general managern ville exkludera den mest högljudda rösten med en annan åsikt genom att förvägra honom hans medlemskap tvingades styrelsen att söka juridisk rådgivning för att han hade Samhällsaktier. Resultatet? Han fick, helt exceptionellt, sina aktier tillbaka och styrelsen tvingades avslöja att om du väljer att inte förnya ditt medlemskap tas den årliga avgiften från ditt aktieinnehav tills det är slut. Detta betyder, helt sjukt, att folk kommer att checka ut men hållas kvar som ovilliga fångenskapsmedlemmar i åratal, t.o.m decennier. En annan relaterad inverkan i klubbmedlemskapet som trasslats in i Samhällsaktierna är att om FC Uniteds medlemmar vill ändra på några av villkoren i vårt medlemskap, så kan vi inte göra det utan att först köra det för the Financial Services Authority... upp och nedvänd demokratisk kontroll så det heter duga.

 

 

Jag gav upp min säsongsbiljett hos Manchester United delvis p.g.a en idé, men mest p.g.a människor. Jag såg att de flesta människorna som stannade på Old Trafford inte hade samma sorts drömmar och idéer gällande United som mig, medan det fanns ett litet antal individer, vissa kallade de missnöjda, vars idéer och drömmar reflekterade mina egna, och de tänkte inte vara kvar inne på Old Trafford längre. Jag hade det inte i mig att stå kvar där inne med majoriteten, som jag inte höll med, medan minoriteten, som jag höll med, famlade i osäkerhet och väntade på en större bojkott som inte blev av. Så jag valde att stå utanför med dem, och jag köpte idén att starta en ny fotbollsklubb för att hålla proteströrelsen rullande och dessa människor, mina människor, tillsammans. Tråkigt nog tycker jag inte att FC United gör det längre.

Jag förstår fullt ut argumenten om att vi kan göra FC till vad vi vill att det ska vara genom att rösta och lämna in förslag och ställa upp i omröstningen till styrelsen, men för mig känns det inte så enkelt. De flesta människorna jag beundrade så mycket innan och efter 2005, genom fanzinen och IMUSA, och som var en stor del av anledningen till varför jag investerade så mycket av mig själv i FC United, befinner sig nu i en eller annan extrem ståndpunkt i ett bittert gräl som har delat upp klubben. Detta inkluderar nuvarande och f.d styrelsemedlemmar och anställda, samt kollegor i form av (f.d) volontärer som inte ens är medlemmar längre, tack var sitt egna val eller uteslutning.

Vad som har hållit mig vaken är tanken på att även om jag använder mitt medlemskap och vår rätt att framgångsrikt argumentera för förändringarna jag vill se, så lär det ändå inte återställa något av den fantastiska sammansättningen människor som fick mig att förälska mig i FC United under de där tidiga åren. Det här är viktigt för vi är inget politiskt parti, vi är en fotbollsklubb med både kulturella och politiska värderingar. Jag uppskattar inte tanken på att vinna en bitter kamp så jag kan gå till matchen hos en fotbollsklubb med god förvaltning men där (f.d.) vänner har "tvingats" ut p.g.a att de stod i djupt förankrad opposition. Jag föreställer mig att det är som att gå segrande ur en juridisk dispyt med din familj gällande vem som ska få dina föräldrars hus - man känner sig kanske moraliskt rättfärdigad, men man skulle ge allt för att vrida tillbaka tiden och stoppa familjehemmet från att förlora kärleken det byggdes på.

 

 

Jag vill heller inte se mig omkring hos FC och se folk som har öppet fientliga åsikter om flyktingar eller andra marginaliserade människor. Inte för att jag förväntar mig att alla ska tycka på samma sätt, utan för att jag förväntar mig att FC United ska vara en klubb där det helt enkelt inte är möjligt för folk att spendera mycket tid och på något sätt inte veta att hatisk, trångsynt högerpolitik går emot allt vi står för. Jag köper inte att det är nyttigt för en demokratisk debatt att välkomna UKIP eller Britan First supportrar i gemenskapen; det är nyttigt att välkomna alla så länge vi har en identitet och kultur som inte kan misstas för en tillflyktsort för en sådan ful reaktionär politik.

Klubbens identitet har avsiktligt mjukats upp under en vag konceptuell rubrik om att vara ett socialt företag för samhället, volontärer och tredje sektorn; vi säljer in oss själva som goda medan vi samtidigt ger efter för den nyliberala fantasin om att vara opolitisk för att inte framstå som alltför hotfulla. Detta kryssar definitivt i de rätta rutorna när det handlar om att fylla i finansieringsformulär samtidigt som man tillhandahåller en populistisk lockelse för de som "bara vill njuta av matchen". Det är bra att alla FC-fans inte tänker på samma sätt gällande målen för klubben, men det är något som inte står helt rätt till när extremhögern känner sig hemma här.

FC verkar även ha blivit en magnet för de som skådar en möjlighet att få lite social status som en samhällsvolontär, välgörenhetsinsamlare eller vad det nu kan vara som hjälper de att fluffa ut sina CV:n. De skulle mycket väl kunna ha altruistiska motiv, men det här är människor som kulturellt och politiskt är en miljon mil från den radikala jäsningen hos Manchester Uniteds protesterande supportrar runt 2005 och borde inte komma i närheten av några prominenta positioner i FC.

 

Jag är fortfarande en medlem, och just nu kommer jag använda den statusen till att kämpa för vad jag tycker är rätt i FC, men jag har verkligen svårt att föreställa mig en trolig framtid i vilken jag spenderar lördagarna med att stödja den här fotbollsklubben bredvid folket som för mig representerade vår klubbs själ. Jag kan förstå varför så många har gett upp helt - detta beror inte på bristande engagemang eller förståelse för demokrati, utan på en djup besvikelse, inte i beslut som de inte håller med om, utan på personer de respekterade och litade på men som nu vägrar att acceptera deras röster. Kunde inte general managern bara ha tolererat, eller t.o.m välkomnat, lite andra åsikter gällande prissättningen på matchprogrammen? Vi kunde ha argumenterat, men so what? Kunde inte styrelsen bara ha sagt att det var ett operativt beslut, fattat efter mycket debatt, av någon som gjorde vad han trodde var bäst för klubben? Var de verkligen tvungna att inleda en sådan defensiv, hämndlysten och förödande attack mot en medlem för att han uttryckte en annan åsikt?

 

 

Allt som har följt efter det har skett efter samma linjer... styrelsen binder upp klubben, och sig själva, i knutar bara för att undvika en acceptans av den oheliga möjligheten att medlemmar ibland kan klara av att låna ut en styrande hand och leda klubben åt rätt håll, istället för att bara inta rollen att blott ratificera styrelsens och general managerns beslut. När det gäller att hantera förslag och andra idéer från pöbeln har styrelsens respons varit föraktfulla; t.o.m när de inte hittat någon väg att rakt av avfärda dem, arroganta och giftiga svar är utformade för att säga till oss att "vi hade redan tänkt göra det i alla fall (så få inte för er att ni fick det att hända)". Så nu har det blivit en otrevlig kamp när det borde handla om nyttig debatt och olika åsikter, istället handlar det om att folk måste lämna eller tvingas bort, om juridiska aktioner och vaga anklagelser. Jag kommer stanna kvar, ett tag till åtminstone, för att kämpa för principsaker för klubben jag hjälpte till att bygga, men jag är tveksam till att någonsin kommer känna på samma sätt igen gällande FC United som jag en gång i tiden gjorde.

* Manchester United har slitit sedan Sir Alex Ferguson slutade 2013

 

* Louis van Gaal tycker det är orättvist att jämföra laget med tidigare United-lag

 

* Men dagens trupp spelar inte en fotboll som är synonym med klubben

 

* T.o.m när klubben åkte ut 1974 anföll de fortfarande motståndarna

 

* Van Gaals mannar mäktade med endast ett skott på mål i förlusten mot Spurs

   

Manchester United har slitit under tre säsonger och spelar inte längre som de gamla United-lagen.

 

 

AV: Martin Samuel, Daily Mail, onsdag 13 april, 2016:

Manchester United spelade inte så dåligt mot Tottenham i söndags. De spelade bara inte som Manchester United. Louis van Gaal reser alltid ragg inför det påståendet. Han tycker det är orättvist mot hans unga, arbete-pågår lag att jämföra de med två årtionden av briljans under Sir Alex Ferguson.

Men ingen dömer Van Gaal mot standarden av de allra största; de dömer honom mot Uniteds lag genom hela historien. Inte bara titelvinnarna, utan de utanför titelstriderna, också.

United gick igenom några desperat magra år på 1970-talet. De åkte för helsicke ut 1974 - men t.o.m laget från den eran skulle inte ha spelat 90 minuter med endast ett skott på mål borta mot Tottenham.

 

Louis van Gaal befinner sig under press men tycker det är orättvist att hans lag jämförs med tidigare United-lag.

 

Sir Alex Ferguson (t.v.) firar den sista av hans 13 Premier League titlar med United 2013.

Det är anledningen till att Van Gaals tid nästan helt säkert har nått vägs ände. Det är inte besvikelsen i ligan, den tidiga Champions League besvikelsen, den dåliga återbetalningen på de spenderade pengarna, eller de senaste påståendena om missnöje i omklädningsrummet. Enkelt uttryckt så ser Van Gaals United inte ut som de borde.

Vissa klubbar har en identifierbar stil. Barcelona skulle kunna bära vilken färgkombination som helst och efter fem minuters fotboll skulle du veta att det var Barcelona du tittade på. Det var likadant med Manchester United. De kunde ha dykt upp i orange med rosa polkagrisprickar och efter fem minuter skulle den kamoufleringen vara avslöjad.

Under åren innan de började representera den moderna, elitsuperklubben, med all arrogans som den statusen ger, var United faktiskt ganska populära bland andra supportrar.

En del av det kom från klubbens tragiska, men ändå framgångsrika, historia, från the Babes och Bobby Charlton och Sir Matt, vidare till George Best och Denis Law. Men det var mer än en känsla. Det handlade om vad klubben stod för, och fotbollen de spelade, särskilt på bortaplan. De tryckte på. De kom till din arena, och de anföll.

När jag växte upp var kvällens match på Upton Park alltid min favorit under säsongen: West Ham versus Manchester United. Och nej, vi kom inte bara för att se United, som läktarsången säger, för United var inte särskilt framgångsrika då.

Liverpool var i en annan klass, plus Leeds och Nottingham Forest, och under en period, Ipswich också. Och de spelade alla bra fotboll. Men ändå inte som United. Liverpool var skarpa. Liverpool tog ledningen och stängde nr matchen. De var imponerande, men inte alltid så roliga att titta på. United, kanske för att de inte var lika bra, var annorlunda - de tog risker, de spelade med frigjordhet.

   

Manchester United är kända för att spela bra fotboll och vann Champions League 1999.

Det verkade alltid bli mål när de var med - 4-2 1977, 2-2 1972 - och de gav dig alltid en chans. Under en särskilt gräslig säsong, 1977-78, vann inte West Ham en enda hemmamatch i ligan förrän den 10 december - då de besegrade Manchester United med 2-1.

Så det var förmodligen också en del av det hela. West Ham gjorde bra ifrån sig mot Manchester United. Det finns en generation fans uppvuxna under Ferguson åren som inte kommer tro på detta men Manchester United gick 16 ligabesök utan någon vinst på Upton Park mellan den 2 september 1967 och 21 januari 1989.

Men ingen tänkte på dem som ett blåbärslag. De hade bra spelare, och de stod för någonting: en modig inställning som nu bara försvinner alltmer.

Det finns en känsla inom klubben att en säsong utan Champions League fotboll för andra gången kommer bli kommersiellt förödande. Ett år utanför turneringen är en blipp, två år av tre skadar varumärket, och det är inte många som tror att Van Gaal kan överleva om United hamnar utanför topp fyra.

 

Sir Matt Busbys (t.h.) United lag innehöll Denis Law (t.v.), Sir Bobby Charlton (trea fr. v.) och George Best (fyra fr. v.) och de var även stora underhållare och satte trenden för ett United som spelade anfallande fotboll.

Så managerns roll är betydligt mer komplex än att bara underhålla massorna. En populistisk, frisläppt inställning skulle säkerligen inte rädda någon modern Manchester United manager om, vilket hände mellan 1968-69 och 1974-75, han inte slutade högre upp i tabellen än åtta.

Men om United hade spelat med en liknande, äventyrlig stil och särskilt med Van Gaals introducering av lovande ungdomar, då hade spekulationerna gällande hans framtid inte blivit så intensiva. Efter att ha etablerat United som Englands främsta klubb gick Ferguson tre säsonger utan att vinna ligan mellan 2003-04 och 2005-06, och de gick inte längre än till åttondelsfinal i Champions League under den tiden heller.

Men de spelade som Manchester United. Ruud van Nistelrooy gjorde 30 mål 2003-04 och 24 2005-06. De snittade ändå 1,7 Premier League mål per match under den perioden - snittet den här säsongen är 1,2 - och i och med Cristiano Ronaldos ankomst stod det klart att Uniteds anfallsinställning inte var på väg att avta.

 

De Röda Djävlarna misslyckades med att vinna titeln mellan 2003-04 och 2005-06 men Ruud van Nistelrooy och Cristiano Ronaldo imponerade ändå i offensiven och spelade på United sättet.

I kontrast till detta, om Van Gaal blir kvar, vilka tecken finns det på att United kommer återuppta sina finaste principer? Det är ju inte så att det här laget har inlett segt och sedan vuxit och blivit livligare. Deras senaste framförande bjöd på ett skott på mål under 90 minuter.

Och medan fansen fortfarande sjunger om dessa 20 titelvinster börjar det redan låta som en förtvivlad anspelning på historien - precis som Anfields konstanta referenser till fem Europacuper. United har inte sett ut eller spelat som titelvinnare den här säsongen - men ännu viktigare är att de inte har sett ut eller spelat som United.

Självklart kommer hemmafansen ändå att se fram emot onsdagens kvällsmatch i östra London. Det är en av de sista matcherna som spelas på Upton Park under strålkastarna, definitivt den sista FA Cupmatchen och detta med en semifinalplats i potten.

Men den där specifika känslan av förväntan som en gång i tiden omgav Manchester Uniteds besök håller på att förloras. Ingen kommer för att se Van Gaals United nuförtiden; för Van Gaals United blir alltmer som vilken annan klubb som helst.

 

Manchester United managern Louis van Gaal och assisterande managern Ryan Giggs.

 

 

 

AV: Kevin Palmer, Irish Independent, torsdag 14 april, 2016:

 

 

Manchester United förbereder sig på att anställa Ryan Giggs som Louis van Gaals efterträdare, detta enligt en rapport i spanska tidningen Marca.

 

 

Van Gaals position som United manager har stått under ett moln under större delen av säsongen och många har rapporterat att den f.d Chelsea managern Jose Mourinho är den ledande kandidaten till att efterträda holländaren i sommar.

 

 

Uniteds nuvarande assisterande manager Giggs har länge hyllats som en framtida United manager, men det verkade som att han skulle få vänta lite längre på toppjobbet då Mourinho klev fram som den ledande kandidaten att efterträda Van Gaal.

 

 

Men humöret verkar ha svängt emot att anställa Mourinho under de senaste veckorna, detta då vi sett den f.d United managern och inflytelserika directorn Alex Ferguson bland de som gått ut offentligt och stöttat Van Gaal och understrukit viktigheten i viljan att lyfta fram klubbens unga talanger.

 

 

Mourinhos misslyckande med att omfamna akademistjärnor i hans tidigare jobb i Chelsea, Inter Milan och Real Madrid lyfta ofta fram av hans belackare som en anledning till att han inte skulle passa in i United.

 

 

Nu menar Marcas rapport att Van Gaals assistent och klubblegendaren Giggs kommer ärva tronen på Old Trafford, och det hela verkar komma från en United källa.

 

 

"Då United för närvarande ligger femma i tabellen har rapporterna varit frodiga om att den portugisiska taktikern skulle ersätta Louis van Gaal i sommar," säger deras artikel.

 

 

"Men Uniteds ledning, om de skulle sparka holländaren, vill gärna ersätta honom med en person som inte skulle överskugga klubben, något som skulle hända om the Special One plockades in på Old Trafford.

 

 

"Som ett resultat av detta har Glazer-familjen redan tagit steg mot att lyfta upp Giggs från sin nuvarande post som assisterande manager, vilket lämnat Mourinhos framtid i tveksamheter."

 

 

United legendaren och seniora directorn Bobby Charlton har också nämnts som en motståndare till den potentiella anställningen av Mourinho i United, medan klubbambassadörerna Bryan Robson och Dwight Yorke under de senaste veckorna har uttalat stöd för att Giggs blir manager efter Van Gaal.

 

 

Anställningen av Giggs skulle kanske inte välkomnas av majoriteten av Uniteds supportrar som under de senaste månaderna verkar ha tagit till sig tanken på att Mourinho blir klubbens nästa manager, detta då löftet om pokalframgångar som han för med sig skulle överskugga de negativa elementen av hans explosiva temperament.

 

 

Men det har länge funnits bekymmer om att Mourinho inte är rätt man att leda United och directorn Charlton återfinns bland de som många tror var med och övertygade klubben om att han inte skulle ersätta Ferguson när han avgick som manager 2013.

 

 

Nu finns det spekulationer i Spanien som menar att Real Madrid presidenten Florentino Perez kommer rappa upp sitt försök att ta Mourinho tillbaka till Bernabeu för en andra sejour som manager där nästa säsong, detta samtidigt som Paris Saint-Germain också är sugna på att anställa den portugisiska taktikern då de tittar på ersättare till Laurent Blanc.

 

 

Mourinho har klargjort att han föredrar att få stanna kvar i Englands Premier League nästa säsong, men det blir kanske inte möjligt om han misslyckas med sitt försök att bli Manchester Uniteds nya manager.

Seniora Old Trafford personer accepterar nu behovet av förändring om klubben ska utvecklas och de känner att sommaren är tidpunkten för att agera - även om de skulle vinna FA Cupen

   

Träffa den nya bossen? Van Gaals framtid ser bister ut då Ferguson börjat mjukna gällande Mourinho.

 

 

 

AV: David McDonnell, Daily Mirror, fredag 15 april, 2016:

 

 

Manchester United kommer att sparka Louis van Gaal i sommar - även om han leder de till en FA Cup vinst.

 

 

Att vinna FA Cupen kommer inte vara tillräckligt för att rädda Van Gaal, detta då United håller på att förbereda en uttågsstrategi och en efterträdarplan som involverar Jose Mourinho.

 

 

De Röda Djävlarnas avancemang till semifinal, och möjligheten till deras första pokal sedan Sir Alex Ferguson avgick för nästan tre år sedan, har inte ändrat inställningen hos Old Trafford hierarkin om att en förändring behövs i sommar.

 

 

Och risken att missa Champions League kvalificering för andra gången på tre år (med sex matcher kvar att spela ligger United femma, fyra poäng bakom fjärdeplacerade Manchester City och med en betydligt sämre målskillnad), samt det faktum att Van Gaal kommer äntra sitt sista år på kontraktet, har stärkt tron på att sommaren är rätt tid att göra förändringen.

 

 

Pep Guardiola tar över Manchester City i sommar och gamla rivaler som Chelsea och Liverpool förväntas komma tillbaka starkt efter svåra säsonger, så United kan inte riskera ännu en säsong av Van Gaal ledda underprestationer.

 

 

Mot den bakgrunden förbereder de sig redan på livet efter holländaren - och Mourinho är mannen anförtrodd med uppdraget att ta de tillbaka till den absoluta toppen, både inhemskt och i Europa.

 

 

Vinnaren Mourinho, som har varit arbetslös sedan han fick sparken av mästarna Chelsea i december, är redo att efterträda Van Gaal och uppfylla sin långlivade ambition att leda United.

 

 

Motståndet mot att anställa the Special One, från Ferguson och den andra klubblegendaren Sir Bobby Charlton, ska ha lättat och seniora personer accepterar nu behovet av förändring om United ska utvecklas åt rätt håll.

 

 

Och trots hans tuffa front offentligt ska Van Gaal ha accepterat att hans regeringstid har nått ett definierande ögonblick - trots att de fortfarande har chansen att vinna en silverpokal den här säsongen.

 

 

Det finns en växande tro bland Uniteds seniora representanter att de snart behöver knyta ihop en affär för att lösa det sista året på holländarens kontrakt, värt £6 miljoner (73,1m kr) per år.

 

 

Några tror att 64-åringen kommer se det kloka i att acceptera en utbetalning och gå vidare, för att låta United anställa deras tredje manager sedan Fergusons pensionering 2013 - särskilt om han kan lämna med en pokal att visa upp för hans två år som manager i klubben.

 

 

Van Gaals strikta taktiska övningar, hans övertro på videoanalyser och auktoritära inställning har lett till meningsskiljaktigheter bland spelarna och de Röda har verkligen inte kunnat leva upp till förväntningarna den här säsongen.

 

 

Den tråkiga fotbollen som har serverats under större delen av säsongen har också lett till att fans vill att den f.d Ajax, Barcelona, Bayern München och Holland managern ska gå. En av få positiva saker har varit genombrotten för unga löften som Marcus Rashford, Jesse Lingard och Timothy Fosu-Mensah.

 

 

Men det har inte funnits tillräckligt med bevis ute på planen för att Van Gaal skulle vara nära att bygga upp en ljus ny framtid i United, trots att han spenderat mer än £250m (3,04 miljarder kr) på nyförvärv sedan hans ankomst i juli 2014.

AV: Kevin Palmer, Irish Independent, måndag 11 april, 2016:

 

 

Manchester United skulle kunna spara upp till €6m (57,9m kr) genom att behålla managern Louis van Gaal säsongen ut, vilket kan vara förklaringen till varför holländaren sitter kvar på sin plats trots den katastrofala säsongen.

 

 

Precis som i fallet med hans företrädare David Moyes så infogade Uniteds chefer en klausul i Van Gaals kontrakt som stipulerar att kompensationen som kommer betalas ut efter hans uttåg från klubben innan kontraktet gått ut kommer reduceras rejält om han misslyckas med att säkra en topp fyra placering och Champions League fotboll.

 

 

Moyes fick sparken några dagar efter att det bekräftats att hans bedrövliga första säsong i United inte skulle sluta med en topp fyra placering, då klev hans assistent Ryan Giggs in på temporär basis säsongen ut.

 

 

United betalade bara Moyes ca €4,5m (43,4m kr) efter att han fått sparken i april 2014, trots att han fortfarande hade fem år kvar på sitt lukrativa kontrakt och en liknande klausul finns inskriven i Van Gaals kontrakt, med en reducerad utbetalning om han misslyckas med att leverera Champions League fotboll till nästa säsong.

 

 

Detta förklarar varför Uniteds chefer har förblivit lojala med Van Gaal - åtminstone offentligt - tills nu och varför hans position bara kommer hamna under lupp efter säsongen, där topp fyra är det minsta kravet för att han ska få behålla sin post.

 

 

Van Gaal kritiserades hårt än en gång efter söndagens 3-0 förlust på White Hart Lane, där holländarens beslut att spela yttern Ashley Young i en central anfallsroll och lämna toppanfallaren Anthony Martial i en ytterposition förvånade många av hans högljudda kritiker.

 

 

Det var den senaste grejen på en lång lista med häpnadsväckande beslut fattade av veterantaktikern under hans turbulenta tid som United manager och det var många månader sedan fansen började vända sig emot honom, men Old Trafford cheferna kommer inte dra för skynket för hans tid i klubben förrän säsongens utgång är bekräftad.

 

 

Även om de misslyckas med att hamna i topp fyra skulle uttåget för Van Gaal ett år innan hans kontraktstid går ut innebära en enorm kostnad för United, detta då även hans hjälptränare har rätt till rejäla utbetalningar, men de utgifterna verkar nu vara omöjliga att undvika efter många månaders missnöje från supportrarna som har tappat tron på en fotbollsfilosofi som har misslyckats med att underhålla.

 

 

Jose Mourinhos bekräftelse i lördags kväll att han vill stanna kvar i engelsk fotboll då han planerar en återkomst till spelet i sommar bekräftade att han fortfarande har ögonen på Old Trafford posten, trots förnyat intresse hos Real Madrid för att erbjuda den f.d Chelsea bossen en återkomst till Bernabeu.

 

 

Men Mourinhos rådgivare fortsätter att bli informerade om att United bara kommer bedöma Van Gaals framtid då säsongen är över och det troliga är att de misslyckas med att säkra en topp fyra placering, vilket garanterat kommer inspirera klubben till att byta manager.