Inlämnat av 1878 den 18 mars 2016 - 9:30

AV: Jonathan Allsop, www.afinelung.com, fredag 18 mars, 2016:

Dagen efter det att FC United of Manchester vann the Northern Premier League i april förra året vandrade jag ut till the ExCeL Arena i östra London för att hämta mitt nummer till London maraton söndagen efter. Fortfarande korkad i min glädjeyra från kvällen innan twittrade jag något dumt gällande den sena spritfesten kvällen innan endast några dagar innan jag skulle springa ett maraton och att det kanske inte var de bästa förberedelserna. Jag tänkte inte mycket på det. Bara ännu en "titta på mig" uppdatering nonchalant kastad ut i twittersfären ämnad åt ingen särskild.

Så jag var milt överraskad då jag fick ett svar från FC Uniteds officiella Twitter-konto där de frågade om jag skulle kunna tänka mig att använda min maratonplats för att dra in pengar till klubben. För att vara helt ärlig så slog det mig som lite fräckt att jag i princip ombads att fundera på att sparka igång en insamlingskampanj knappt fyra dagar innan själva tillställningen. Alla som någonsin har dragit in pengar den vägen vet att det kan ta veckor och månader av att bråka med familjen, vänner, grannar och arbetskollegor för att få in en hyfsad slutsumma. Och klubben visste ju inte om jag redan hade dragit in pengar till en annan sak.

Jag avböjde erbjudandet och påpekade att timingen inte kändes rätt och förresten så hade en annan FC United-supporter som tränade för Manchesters maraton under flera veckor haft en välkänd och framgångsrik insamlingskampanj som hade genererat en fyrsiffrig summa till klubben. Det är inte det att jag är ett hjärtlöst monster, jag har sprungit the minithon flera gånger för att dra in pengar till klubben, men att be supportrar om pengar veka efter vecka, well, det känns helt enkelt inte rätt för mig. Vid varje insamling måste det finnas ett element av att känna till och respektera sin publik och inte börja larva sig. Och borde inte klubben vara lite mer organiserad i sättet de närmar sig folk på för att delta i insamlingar istället för att bara rulla in några dagar innan en tillställning med ett halvhjärtat "har du någon växel att undvara kompis?". Det finns många entusiastiska löpare bland FC Uniteds supportrar vilket vi har bevittnat vid den årliga minithon-löpningen. Varför inte söka upp de, i början av varje år, och se om de skulle vara intresserade av att springa ett maraton eller ett halvt maraton eller ett 10 km-lopp för att dra in pengar till klubben?

Nu i efterhand borde kanske den dåligt timade tweeten inte alls ha känts som en överraskning, detta då det bara är ett litet exempel på inkompetensen i FC Uniteds insamlingar under det senaste året eller så. Stundtals har det känts som att det har letts av någon kalkylbladsapa med fräscht ansikte men nej, insamlingsrollen ska vara tillräckligt avlönad för att klubben ska kunna attrahera en "expert" på insamlingar. Well, det var åtminstone tanken. En av de som nu har den uppgiften fick tidigt hjärnvågor som skulle öka intäkterna från den prestigefulla vänskapsmatchen mot Benfica i maj förra året, den första matchen på Broadhurst Park, med en engångshöjning av matchprogrammet med 50p (6,34 kr).

Bilder av Russ Hart

Det är ett beslut som har fått enorma konsekvenser för klubben. Några medlemmar blev så bestörta över att klubben bröt mot en av sina grundläggande principer och hängav sig åt "direkt kommersialism" att de drog tillbaka sina medlemskap och lämnade klubben. Andra, som jag själv, som har stannat kvar har signifikativt reducerat sina ekonomiska bidrag till klubben så mycket att den nyligen genomförda, månadslånga, crowdfunding-kampanjen för att dra in £15,000 (190,100 kr) till att rusta upp en temporär byggnad som ska ge utrymmen åt ungdomslaget och assistera klubbens samhällsjobb har, efter vår egen höga standard, miserabelt misslyckats. Vad har då klubbens respons på detta varit? Öh, låt oss köra crowdfunding-kampanjen i ytterligare fyra veckor och fortsätta bombardera våra medlemmar med alltmer desperata e-mejl. Problemet löst. Ibland är det skrattretande hur inkompetent hela grejen är.

Men låt oss nu vrida klockan framåt, förra lördagen var jag ute och sprang igen. Den här gången en träningsrunda på nitton mile (= 30,5 km) som förberedelse för nästa månads London maraton men tankad endast med fyra jelly babies (engelskt godis) och en sjudande ilska gällande det senaste fifflet utanför planen hos FC United. Vanligtvis brukar jag äta en skål gröt innan jag tacklar en sådan distans men, för att vara helt ärlig, så fanns det inget behov av det för då jag lämnade hemmet vällde det ut prestationshöjande ånga ur mina öron. Om klubben fortsätter så här tror jag att jag kommer slå världsrekordet för maratonlopp när sista söndagen i april infinner sig. Sharapova borde slänga sitt meldonium och skaffa sig själv ett medlemskap i FC United. Det är bättre än droger detta.

Anledningen till min ilska var den senaste förbluffande blunderbulten under en säsong som varit full av dem; avslöjandet att i december röstade FC Uniteds styrelse för att utföra en oberoende utredning gällande "smädelserna" som styrelsemedlemmar, personal och frivilliga tydligen ska ha fått utstå på diskussionsforum på internet och sociala medier. Dave Boyle, den f.d vd:n för Supoorters Direct och en vän till general managern Andy Walsh och mångåriga styrelsemedlemmen Adam Brown, erbjöds tydligen £900 (11,406 kr) för att ta sig an rollen som Witchfinder General. NIO HUNDRA JÄVLA PUND (11,406 kr) av delägarnas pengar. Det här är en man som tydligen redan hade tagit sig en titt på supportrarnas internetforum och kommenterat det hela med att han kände som han "behövde ett bad" efteråt.

Så mycket för att kasta ett "oberoende" öga där. Utan minsta lilla hint av ironi erbjöds alltså ett av de ledande ljusen i supporterägarskapsrörelsen en rejäl summa av en supporterägd fotbollsklubbs pengar för att snoka i internetaktiviteten hos delägarna av exakt den klubben, en gång i tiden affischpojkarna och affischflickorna för supporterägarskapsrörelsen. Detta vid en tidpunkt då klubben sliter ekonomiskt för att ställa om till stressen och spänningarna med att äga sin egna arena.

Boyle accepterade initialt det här "projektet" (välsigna det!) för att sedan snabbt dra sig ur det hela efter att tydligen ha fått tagit emot några "otrevliga" meddelanden och ett hotfullt telefonsamtal. Det är värt att påpeka att han även fick ta emot ett flertal blida meddelanden från FC United-supportrar som uttryckte sin besvikelse över aktionerna från honom, en man de tidigare hade respekterat. Men det har kanske ett mindre nyhetsvärde i öga-för-öga världen på social medier så vi slätar över det. Det är också värt att komma ihåg att det här är exakt samma Dave Boyle som, bara några minuter efter det att AFC Wimbledon gick upp i the Football League 2011, ökänt twittrade obscena och motbjudande kommentarer till en jurist involverad i beslutet att flytta Wimbledon Football Club till Milton Keynes och MK Dons ordförande Peter Winkelman. Det fullständiga hyckleriet i hela grejen verkar gå helt förlorad inför general managern och majoriteten av styrelsen.

Om vi vill tackla smädelser och "otrevligt" uppträdande hur skulle det då vara om klubben erbjöd en omsorgsplikt till skötsamma Röda som går på matcherna och regelbundet får genomlida smädelser och trakasserier på matcherna? Än en gång såg vi, vid den nyligen spelade matchen borta mot Worcester City, hur några individer, utan några provokationer, hånade supporterkollegor under långa delar av matchen. Det är inte första gången det här har hänt den här säsongen och en av individerna som var involverad har redan varnats gällande sitt framtida uppträdande på matcherna. Glöm jobben med att sitta och övervaka pojkarna på internet, vad gör klubben för att adressera det här "skamliga" uppträdandet på läktarna?

Samtidigt så kan man inte räkna med att få höra ett enda ord om något av detta aggro från klubbens sangviniska offentliga profil. "Skinande exemplet Broadhurst Park har utsetts till bästa non-league stadion," säger en nyhetsberättelse på klubbens hemsida. "Lördagens publik är en rekordbrytare" skriker rubriken i en annan och adderar att publiksiffran gått upp med 53% från förra säsongen. Publiksiffror på mer än tre tusen har varit norm på Broadhurst Park och förra lördagens siffra på 3,432 mot Fylde tog totalsiffran för säsongen till den högsta någonsin i the National League North. En otrolig nivå av stöd, vecka in och vecka ut, på den här fotbollsnivån. Och trots problemen ute på planen under vår första säsong i National League North kan klubben nu skryta med mer än 5,300 delägare, vilket gör det till den största supporterägda fotbollsklubben i landet (räknat till antalet medlemmar).

I tillägg till detta så är FC:s offentliga profil i täten för supporterägarskapsrörelsen kanske högre än någonsin nu. Klubben har en representant i the Board of Supporters Direct som har ett "inflytande gällande organisationens riktning". Och FC United spelade en framträdande roll i den nyligen genomförda pressbevakningen av regeringens Football Expert Working Group gällande supporterägarskap och att få fans mer involverade i skötseln av fotbollsklubbar med Andy Walsh brett citerad i tidningarna.

Klubbens cheerleader Twitter-konto, som gladeligen fortsätter retweeta den stora mängden välförtjänt beröm som klubben fått ta emot under de senaste åren från när och fjärran verkar ha en mental blockering när det handlar om minsta lilla kritik. På styrelsenivån är det samma sak när det gäller kritik, oavsett hur artigt eller konstruktivt det än framförs, och ofta adresseras det med en nästan ofattbar "låt dem äta tårta" arrogans av vissa styrelsemedlemmar. Det finns en potentiellt sett fascinerande artikel att skriva här för någon journalist som är beredd att gräva lite. Men på senare är det bara the Morning Star, knappast känd för sin stora upplaga, som har kastat ett milt kritiskt öga i klubbens riktning med en excellent artikel om kampen klubben står inför för att förbli sanna sina grundläggande principer.

Det finns så mycket att älska med den här fotbollsklubben som tillhör oss att det gör mig deprimerad att sitta här och vara så jävla miserabel. Men vi är, vilket vi är stolta över att säga, en "demokratisk supporterägd fotbollsklubb" och med det kommer ett ansvar. Om vi tycker att personerna vi väljer för att sköta den här klubben inte gör ett bra jobb så har vi ett ansvar att säga det. Trots att styrelsen opererar med Stasi-liknande övervakning av våra internetaktiviteter så bör vi, som delägare, behålla ett väldigt vaksamt öga på agerandet och orden från general managern och våra valda styrelsemedlemmar. Allt annat skulle innebära ett misslyckande av demokratin som vi så gärna skryter om.

I allt det här så är det som gnager mest i mig inte så mycket alla misstag som har begåtts, ingen har någonsin sagt att det skulle vara enkelt att äga och sköta vår egna fotbollsklubb, men att styrelsen och general managern, ibland, fullständigt har saknat all känsla av ödmjukhet och förmågan att bara hålla upp händerna och säga "förlåt". Jag förväntar mig inte att styrelsen ska vara i närheten av att vara perfekt, vi är alla mänskliga varelser, vi begår alla misstag och ja, vilket vi gång efter annan får höra, det finns en känsla av att en del av det här är inlärningserfarenhet för alla involverade. Men när de ställer till det som de har gjort så många gånger under de senaste tolv månaderna skulle det vara hjälpsamt om de faktiskt insåg att ett misstag begåtts och sedan försöka ställa det till rätta; visa lite anständighet, lite hövlighet, lite grundläggande mänsklig värme istället för att kasta upp en defensiv mur och köra på som om ingenting är fel överhuvudtaget. Det väcker häckel.

Hur kan vi låtsas att prisökningen med 50p (6,34 kr) för Benfica-programmet inte var ett enormt skadande misstag som potentiellt har kostat klubben tusentals pund? Många supportrar fruktade att det kunde vara fallet då det hände men varför kunde inte styrelsen se det och varför, med tio månaders efterklokhet, kan de inte ens börja erkänna att ett misstag begicks? Sedan bjöds en Tory-minister in till Broadhurst Park under samma vecka som Tory-konferensen i Manchester. Vad i hela friden tänkte vi där?

Och hur kan en fotbollsklubb som inspirerade en sådan sannerligen underbart skriven bok som An Undividable Glow (en bok skriven om klubbens första säsong) och som inom sig har några excellenta skribenter också spy ut sådant förskräckligt storföretagssvammel som det nyligen släppta utkastet till Uppförandekod. Och medan vi är igång, hur skulle det vara med ett offentligt tack till volontärerna på Course You Can Malcolm (för låt oss vara ärliga, det kommer inte återvända, eller hur?) som konsekvent gjorde matchdagarna på Gigg Lane till något speciellt och i det jobbet drog in tusentals pund till klubben? Eller kanske ett tack till den f.d matchprogramsredaktören Tony Howard som producerade ett förstklassigt program vecka ut och vecka in under många säsonger? Eller är det för mycket begärt att säga tack till folk som klubben verkar ha blivit osams med? I så fall är jag inte säker på att det är en fotbollsklubb som jag vill vara en del av. Hur kan vi skryta om det fantastiska med supporterägarskap när vi behandlar våra egna volontärer, entreprenörer och supportrar med ett sådant förakt?

Malcolms var är du?

Mitt i all dysterhet finns det lite hopp. Det var märkbart att de fyra styrelsemedlemmarna som röstade emot att använda klubbens pengar för att snoka på delägarna samtliga var nya medlemmar, valda vid årsstämman i november förra året och öppenheten och ärligheten hos samtliga dessa fyra har varit en frisk fläkt och en av ljuspunkterna under de senaste månaderna. De andra skulle göra gott om de tittade på de nya och lärde sig av dem. Och regelbundna styrelsemottagningar, möjligheter att fråga styrelsen om saker och ting måste, även om det fortfarande är tidigt, vara en bra sak i skapandet av en civiliserad diskussion mellan styrelsen och delägarna.

Klubbens årsmöte den 24:e april kommer bli intressant. Det är även dagen för London maraton för mig. Men efter att under flera veckor ha gått ut i det pissande regnet för att löpträna fem gånger i veckan kommer jag gladeligen att kasta bort allt det för att närvara vid detta möte, om det finns en chans att, bara en gång, vi får höra klubbens general manager och styrelse be om ursäkt för misstagen på senare och sedan försöka dra ett streck över detta annus horribilis och förena oss som en fotbollsklubb. Det kan vara den största enskilda grejen vi gör för att förstärka pengainsamlingarna under de kommande månaderna. Vissa har sedan länge försvunnit och finns inte kvar för att lyssna men för de av oss som är kvar tror jag genuint att det skulle innebära en stor skillnad och börja smälta lite av den is som har byggts upp under det senaste året. Om inte så måste ju tanken på att vi går mot nästa säsong med fler delägare på väg bort (som kanske tar med sig sina samhällsandelar ut) och andra som inte vill betala mer än minimum för säsongsbiljetter garanterat få alarmklockorna att ringa. Det kommer bli några avgörande veckor för den här fotbollsklubbens framtid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...