Under den sista veckan av juni 2005 gav sig Joel, Avie och Bryan ut på en charmoffensiv i England, de reste till London för möten med Richard Scudmore och Brian Barwick, vd:arna för Premier League respektive FA, och Richard Caborn, idrottsministern.

"Det var hysch-hysch om att de var på besök i Storbritannien p g a protesterna," säger en källa. Mötena arrangerades endast en dag eller två i förväg och då var det David Gill, Uniteds vd, som personligen ringde FA och Premier League.

Gill ackompanjerade Glazer-bröderna vid varje steg de tog på besöket, endast fem månader efter att ha varit emot övertagningen. I december sålde han aktier värda £1,3 miljoner (15,1m kr) till Jim O'Neill, ett livslångt United-fan och styrelsemedlem, för att hålla dem borta från Glazer-familjen, och i enskildhet erbjöd han en donation till Shareholders United som aktivisten Nick Towle sade var värd £25,000 (291,533 kr). Men när han fick frågan hade Gill inget minne av att summan var så hög.

Hösten innan detta hade Gill kallat Glazer-familjens förslag "aggressivt" och potentiellt "skadande", men The Athletic har fått reda på att Gill nu förnekar att han sagt att "skuld är vägen till undergång", orden som är tryckta på en berömd grön och gul banner. Vid tiden för detta sade han att hans ord tagits ur sitt sammanhang och när han konfronterades med citatet av ett fan vid universitetet i Birmingham 2010 var hans enda respons att "modellen har förändrats".

Vissa spekulerade i att Gills tidigare inställning skulle innebära att hans jobb var i fara, men Glazer-familjen var, enligt källor, "väldigt sugna på att behålla David ombord som garant för kontinuiteten". En källa beskriver det som en "slug aktion" p g a Gills inflytande i maktens korridorer och efterföljande sommar valdes han in i FA:s styrelse. Dessutom förstår The Athletic att då Gill stannade ökade det chanserna för att Ferguson skulle bli kvar i klubben, också.

Under de kommande fem åren steg Gills årslön från £1 miljon till £1,95 miljoner (11,6m till 22,7m kr) och när han lämnade United 2013 valdes han in i UEFA:s exekutiva kommitté.

Den framtiden var oklar när han introducerade Glazer-familjen för Englands fotbollsmyndigheter, vars huvudsakliga bekymmer kretsade kring den kollektiva försäljningen av tv-rättigheter. Scudamore, Barwick och Caborn frågade samtliga huruvida Glazer-familjen skulle ge sig ut på en individuell väg men de gav uppmuntrande svar. "Vi kommer från ett mycket mer jämlikt distributionssystem än det ni har," sade de. "All marknadsföring och alla tv-rättigheter är centraliserade i NFL, sedan delas de jämnt ut bland alla medlemmarna."

Caborn berättar följande för The Athletic: "De var inte aggressiva. De var inte arroganta och framfusiga amerikaner. Jag fick intrycket att de letade efter en synergi mellan det som pågick i USA genom sport, tv och det kommersiella, och huruvida det kunde tillämpas på Manchester United. Premier League är stort men när det gäller omsättningarna inom basket eller amerikansk fotboll är vi inte i närheten."

Supportergrupper anser att Caborn kunde ha gjort mer som regeringsminister för att skydda United från den ekonomiska risken som Glazers övertagande innebar, och t o m Solskjaer gick med i motståndsrörelsen i februari 2005 efter att ha gjort en utförlig bakgrundsforskning. Han står fortfarande kvar som en beskyddare på the Manchester United Supporters Trust webbsida.

Bekymren gällde inte bara skulden som lades på klubben, utan även Glazer-familjens PIK-lån (värda £220 miljoner - 2,56 miljarder kr) som låter låntagaren betala ränta med mer skuld, istället för pengar. De tre hedgefonderna - Perry Capital, Och-Ziff Capital Management och Citadel - som lånade ut pengarna hade rätt att kräva platser i styrelsen och en andel av kapitalet i United om betalningarna blev försenade.

"Ett av de stora magknipen vi hade var att i en NFL-franchise kan man inte belåna mer än runt 15 procent i en övertagning," säger Sean Bones, som var en nyckelmedlem i Shareholders United för 15 år sedan. Dagens gräns är en fast belåningsnivå på $350 miljoner (3,3 miljarder kr), och det genomsnittliga NFL-laget är värderat till $2,86 miljarder (27,02 miljarder kr), vilket motsvarar ungefär 12 procent. Glazer-familjen belånade nästan 66 procent av United.

Bones arbetade på en fabrik en halv mile (800 meter) från Old Trafford och på matchdagarna försökte han värva folk vid arenan, han försökte få vanliga fans att köpa aktier. "Jag var förkrossad när Glazer-familjen tog över. Jag trodde att vi var riktigt nära vår egen övertagning," säger han. "Vi närvarade vid regelbundna möten i styrelserummet på Old Trafford på fredagseftermiddagarna för att diskutera hur vi kände med Gill och andra. Och jag minns att jag kom tillbaka från ett särskilt möte i London ganska övertygad."

Bones pratar om Nomura-affären och gruppens självförtroende stärktes av att de hade Russell Delaney i deras led. Delaney hade en kontakt rakt in i Coolmores hästkapplöpningsgrupp, som ägde 28,7 procent av United-aktierna.

Coolmore, ledda av John Magnier och JP McManus, hade samlat på sig deras innehav mycket tack vare vänskapen med Ferguson, som ville stärka sin maktbas när United var ett aktiebolag, men deras relation tog en negativ vändning p g a en dispyt gällande avelsrättigheterna till Rock of Gibraltar. "Den där förbannade hästen", som Michael Crick, den respekterade författaren och United-supportern, fördömer det hela till The Athletic.

Då det juridiska grälet eskalerade och hamnade i offentligheten satte Magnier och McManus press på Ferguson i januari 2004 genom att släppa 99 frågor gällande Uniteds transferaffärer, köpa fler aktier och anställa privata utredare. Ferguson klagade på att folk gick igenom hans son Jasons soptunnor. Coolmore har hela tiden nekat att detta hade någonting med honom att göra.

Ben Hatton, som var Uniteds chef för kommersiell företagsamhet i 10 år t o m 2007, säger att även Fergusons jobb var hotat. "Denna enorma bitterhet utvecklades mellan två parter, vilket ledde de irländska investerarna till att vilja använda deras aktieinnehav till påtryckning för att sätta press på sir Alex," berättar Hatton för The Athletic. "Det stod snart klart att något sorts vita riddaren-aktieägande skulle bli nödvändigt för att förhindra vad vi förväntade oss skulle bli ett fullskaligt övertagande."

Så Magnier och McManus blev jätteviktiga för potentiella köpare och genom hans kontakter trodde Delaney att supportrarna skulle få chansen att erbjuda ett kontringsbud om Glazer-familjen lade ett tillfredsställande bud men så blev det inte. Till Delaneys överraskning annonserade Red Football, Glazer-familjens investeringsgren, den 12 maj, 2005 att de hade nått en överenskommelse om att köpa Magniers och McManus aktier.

Då övertagningen på totalt £790 miljoner (9,21 miljarder kr) var slutförd sägs det att Glazer-familjen hade lagt in £270 miljoner (3,14 miljarder kr) av deras egna pengar - men några källor vid City of London (Londons bankvärld) "tvivlar på" att det var så mycket - resten lånade de och använde klubben som säkerhet. "De tog en risk med hela klubbens framtid som inte borde ha tillåtits av regeringen," menar Bones.

Caborn kontrar: "Vi kunde inte ha blockerat det. Det skulle ha varit de styrande hos Premier League och FA. Så fort de klarade the fit and proper person's test, då är väldigt lite någon regering kan göra.

"Jag har varit ett Sheffield United-fan sedan jag var åtta. Jag vet vad en klubb betyder för en stad. Vi var intresserade, som regering, att se till så att ägarskapet av Manchester United inte hamnade i dåliga händer och att de skulle kunna fortsätta spela en stor roll i samhället. Och för att vara rättvis är det i grund och botten vad de har gjort."

David Davies, en trefaldig FA-vd, var en utgående director när han fick ett telefonsamtal från den sittande Barwick tisdagen den 28 juni, 2005. Han säger, "Brian, en sann Liverpool-supporter, sade, 'Hey, de här grabbarna Glazer är på väg till FA. Du måste träffa dem'. Jag var en välkänd Man U-person.

"Jag var medveten om att övertagningen var kontroversiell men jag var också medveten om att personer som Ferguson var stöttande. Det var ett väldigt förbindligt möte. Jag ville verkligen få reda på om de här personerna brydde sig om Manchester United. För mig verkade det som att ett visst arbete hade lagts ner på deras historia.

"Jag har varit en säsongsbiljettinnehavare hos United sedan dagen då jag lämnade FA. Jag sitter på South Stand och jag skulle ha fått bo på planeten Zog för att inte ha varit medveten om att ägarskapet fortfarande är kontroversiellt.

"Om Manchester United hade slutat köpa fantastiska spelare, hade jag varit mer kritisk än jag är. Det skulle alltid bli svårt att följa Ferguson men några av oss har varit med tillräckligt länge för att veta hur det var att ersätta Matt Busby.

"Jag har helt klart åsikter om the fit and proper person's test. Är det helt tillfredsställande? Jag skulle inte låtsas att det inte fortfarande finns frågor att besvara. Man kan absolut argumentera för ägarskapsförordningar och vilka som ska ha den makten."

Glazer-familjens sista möte på deras London-tripp var med Caborn på hans kontor vid Trafalgar Square. Han skulle vidare till underhuset den kvällen och bröderna frågade om han kunde fixa en rundvandring när han var klar. "Amerikaner älskar det för de har inte historia på samma sätt som vi har," säger Caborn.

Glazer-bröderna kördes i ministerbilen medan Gill gick nerför Whitehall och ställde sig i kön vid St Stephen's entré. Sedan åt gruppen middag i Churchillrummet.

I ett antal uttalanden uttryckte samtliga parter tillfredsställelse med mötena. Men att lätta på bekymren för etablissemanget var en sak. Att vinna över Uniteds supportrar skulle bli en helt annan sak.

Klockan 18:15 (19:15 svensk tid) onsdagen den 29 juni anlände bröderna till Old Trafford i silverfärgade transportbilar för att träffa den exekutiva personalen. Ryktet spred sig. Reportrar och fotografer anlände. Det gjorde även runt 400 United-supportrar, som samlades under kvällen utanför arenan och sjöng anti Glazer-sånger. "We'll be running round Old Trafford with his head," var en sång från den mjukare änden av spektrat.

Uniteds säkerhetsteam ställde upp en inkörsport i stål runt directorentrén och fansen svarade genom att bygga barrikader på vägen.

Kravallpoliser anlände med hundar och inne på arenan funderade personalen på hur i hela fridens namn de skulle komma ut. "Det var ganska otäckt," säger en individ som var med Glazer-bröderna i the Platinum Lounge den kvällen. "Vi var tvungna att vänta där inne."

Runt klockan 22:25 (23:25 svensk tid) varvade en motor häftigt och dörren vid spelarentrén vid the Stretford End flög upp. Två polisbussar, med Glazer-bröderna inuti, gasade fort ut. Några fans försökte bombardera dem med stenar. Två personer arresterades.

Dagen efter anlände sir Bobby Charlton, som hade uttryckt tveksamheter gällande övertagningen, till Old Trafford för att träffa Glazer-bröderna. Efteråt berättade han för reportrarna att han hade bett om ursäkt till klubbens nya ägare för scenerna kvällen innan. "Jag försökte förklara att de inte kan ignorera fansen, som är så känslomässigt involverade i klubben men ibland går lite för långt."

Charltons första intryck av Glazer-familjen var positivt. "Precis som många andra fotbollsfans jag har vaknat mitt i natten och funderat på vad som pågår," sade han. "Men de skingrade många av mina rädslor."

Sådana uttalanden var inte tillräckligt för vissa fans, som grundade utbrytningsklubben FC United istället för att skicka sina pengar till Glazer-familjen. Andy Walsh var 43 och tänkte tillbaka på 38 års minnen från att ha följt United när han satt i sin bil utanför Old Trafford och förberedde sig på att inte förnya sin säsongsbiljett. "Jag grät," säger han. "Det är irrationellt, eller hur, men dessa känslor gör dig mänsklig. Om man förvandlar det till en ren transaktionsrelation underminerar du känslan och skadar sporten.

"Det orsakade mycket smärta att gå därifrån. Folk frågade mig vad de skulle ta sig till. Ett fan dök upp hemma hos mig, väldigt upprörd, pressade plågad ihop händerna. Han hade blivit av med jobb p g a hur han följde United och här stod han och funderade på att ge upp allt. Jag såg honom några månader senare hos FC och då hade han sin bästa tid i livet."

Walsh kunde inte få ihop kärleken med laget till vad klubben skulle bli. "Ja, Glazer-familjen har pressat fram mer intäkter genom de kommersiella affärerna men genom att göra det, har de kvävt klubbens själ, enligt min åsikt," säger han. "De är blodiglar."

På sidan för affärsmodellen på Uniteds webbsida för investeringsrelationer finns två tårtdiagram synliga under texten. Ett visar hur de kommersiella intäkterna 2009 stod på £66 miljoner (769,6m kr), vilket utgjorde 24 procent av den totala omsättningen. Det andra, från 2019, sätter den siffran på £275 miljoner (3,2 miljarder kr) och 44 procent av de totala inkomsterna. Branschkällor säger att den förvandlingen betyder att ingen annan klubb är bättre rustad för att möta den nuvarande krisen än United, vars förhållande mellan löner och inkomster är 53 procent - ett av de lägsta i Premier League.

"Det finns ett större resonemang gällande spelets form," menar en f d director. "United ändrade inte fotbollens ansikte på egen hand. Barcelona, Real Madrid, AC Milan, Bayern München; alla dessa klubbar jagade sponsorpengar."

Men ändå är det ingen som gör det riktigt på samma sätt som United, som var pionjärer inom spridningen av sponsorkategorier. Listade på deras officiella webbsida finns för tillfället 25 globala partners, åtta regionala partners, 14 mediepartners och 14 finansiella partners - totalt 61 sponsorer. Det är förverkligandet av Glazer-familjens ambition när de köpte klubben. Enligt källor så kunde de inte förstå att Tampa Bay Buccaneers hade större kommersiella inkomster än United, trots att NFL-reglerna begränsar lagens sponsoravtal till en radie på 75 miles (120,7 km). "Om man åker till Tampa Bay kan man se sponsorer överallt: en Gör-det-själv-kedja, en kycklingrestaurang, en bilförsäljare; de har massor," säger en f d exekutiv.

Glazer-familjen införlivade modellen hos United på en global nivå. "Den första nya affären Glazer-familjen gjorde var med Saudi Telecom - £5 miljoner (58,3m kr) utan någon skyltningsrätt; bara brandingen på arabiska," säger en exekutiv. "Det var då vi insåg att det kanske fanns något i deras sätt att arbeta."

En annan f d director säger: "Aktiemarknaden hade svårt med ett företag vars intäkter är beroende av framgångar ute på planen. Det var undervärderat. Det är det som tillät någon som såg värdet i ett globalt varumärke att köpa det. Woodward sålde det till Glazer-familjen och de tog risken. Jag vet att de belånade affären men de lade in sina pengar i det. Om allt hade gått fel hade de utraderats. Deras syn på det var, 'Vi tog risken, vi borde få belöningarna'."

Woodward var, enligt en separat annan kollega, "arkitekten för deras affärsplan och central i implementeringen av den". Så fort övertagningen var slutförd lämnade han JP Morgan, banken som underlättade Glazers lån och "slog armarna" runt Uniteds storföretagssida. Richard Arnold rapporterade till Woodward, inte Gill, när han kom in som kommersiell director 2007.

Glazer-familjen har bara förklarat sina intentioner en gång, på ett möte med all personal. "De sade, 'Titta, vi har köpt den här klubben för att vi såg en möjlighet'," säger en f d exekutiv. "De kom aldrig med, 'Vi är fans av klubben för alltid och kommer alltid vara det'. De påstod aldrig att de var något annat än affärsmän och de är väldigt bra på det de gör."

Det finns andra personer som är väl insatta i fotbollsmarknaden som erbjuder en annan åsikt. Edward Freedman beskrevs som en av Uniteds viktigaste värvningar på 1990-talet av f d ordföranden Martin Edwards. Som chef för försäljningen av varor med Uniteds märke på tog han klubbens operation från en omsättning på £1,2 miljoner (13,9m kr) 1992 till £28 miljoner (326,5m kr) när han lämnade fem år senare.

Freedman är svidande i sin kritik mot Glazer-familjens inställning. "De har inte en aning om vad ett varumärke är," berättar han för The Athletic. "Det är en väldigt smart inkomstbringande aktion för dem dessa affärer. Men, jag är ledsen att säga det, när det gäller att förhöja Manchester United, då fungerar det inte."

United blev associerade med japanska nudelfirmor och indonesiska däcktillverkare, medan spelarna gjorde reklamfilmer där de åt Mister Potato-chips. En högt ansedd agent klagade i enskildhet på att klubben var "besatt av kommersialism" och var "en stor inkomstbringande maskin". Efter att ha anlänt tillbaka i Manchester sent på natten efter en bortamatch mot West Ham var några stjärnor tvungna att köra runt i små Chevrolet-bilar för barn i ett sponsortrick nästa dag, istället för att vila.

"Jag kan verkligen inte hantera det," säger Freedman. "Vi erbjöds allt det där för länge sedan men accepterade aldrig något av det. Inte för alla pengar i världen. Men sedan var det såklart så att folket som förstod varumärket lämnade och in kom folk som bara såg fördelar med att ta pengar.

"Men att ta pengar för saker som inte är förenliga med ditt varumärke kommer till sist att förstöra ditt varumärke. Det är det jag kan se att de kommer göra. Hela karisman, allt det ärofyllda med Manchester United, verkar ha försvunnit."

Ben Hatton minns att han brukade "håna" Glazer-familjens inställning medan han kopplade av med kollegor på puben efter jobbet, men sedan han lämnade United för 13 år sedan har hans åsikt förändrats. Han säger: "Efter att faktiskt ha jobbat en hel del mer inom amerikansk sport så får jag säga att de är en annan sort. Affärsverksamheten inom sportens värld i USA är exakt det: det är en affärsverksamhet. Det är därför deras sportfranchises, på det stora hela, är hållbara och våra inte är det.

"De har det fokuset att säga, 'Det är en ganska bra affärsidé och, vet du vad, om du tar ett steg tillbaka ut ur den inskränkta synen på engelsk fotboll, då är det en fantastisk idé'. Om Manchester United gör fyra mål på Old Trafford, vem kommer då inte att bjuda på de fyra bollarna?

"Det fanns många sådana idéer och jag tittar ofta tillbaka och tänker att det måste ha varit så väldigt frustrerande under de tidiga dagarna för de här grabbarna, när de tittade på oss, det lilla engelska folket från en stad i norr som, då, drev en liten affärsverksamhet."

Supportrar som Walsh och Bones skulle starkt argumentera för att fotbollsklubbar är samhällstillgångar och inte franchises som i USA, men Uniteds fokus vid sidan av planen hade redan riktats mot balansräkningarna innan Glazer-familjen anlände.

Hatton förklarar klubbens tänk från tiden då han kom dit 1997. "Vi var de första som gick ut på marknaden för att få någon känsla för hur stor vår supporterbas var," säger han. "Undersökningen gick till 23 marknader - forskare, statistiska prover - och vi kom fram till 623 miljoner fans. Vår affärsplan och hur vi började kommunicera med analytikerna en gång i halvåret var, 'Vi kommer förstå mer om dem: var de är, vad de gillar, vad de följer. Vi ska ta in dem och sälja dem saker'. 'Förvandla fans till kunder' var ett uttryck vi skapade och det var affärsverksamhets livssyn.

"Glazer-familjens strategi var fundamentalt annorlunda: den handlade om att sälja en förening med Manchester United. Deras strategi var, 'Hur fint kan vi skära upp det här?'"

När Glazer-familjen kom in hade United försökt effektivisera deras sponsorer, inte expandera dem. "Vi hade vår huvudsakliga relation med Vodafone och åtta platinapartners," säger en f d exekutiv. "Men vi ville faktiskt gå i en mer strategisk, 'färre men större' riktning. Istället för att ha åtta sponsorer med £1,2 miljoner (13,9m kr) om året, ville vi ha fyra med £5 miljoner (58,3m kr). Men de var inte intresserade av något av det."

En annan director säger: "Det var bara väldigt annorlunda. Det är inte rätt eller fel. Klubben, när det gäller dess marknadsfunktion, hade satts upp för relationsstyrning. Hela målet var att få våra sponsorer att känna att de fick en service som kunde sig mäta sig med alla andra. Så när det var dags för omförhandling var de redo att säga, 'Vi vill betala er mer'.

"Men det var en väldigt annan filosofi än Glazer-familjens. De kom in med en syn på det hela som sade, 'Det finns hundratals företag i världen som du aldrig har hört talas om, alla de skulle vara beredda att betala 10 gånger mer än era nuvarande sponsorer, så vi är egentligen inte på marknaden för att bearbeta dem. Vi vill ta det bästa erbjudandet på bordet'."

Men gränsen drogs mot vissa företag vars etiska värderingar "inte var kompatibla", som företag som sysslar med snabblån, även om deras erbjudanden var högre.

Till att börja med arbetade Woodward och Arnold tillsammans med dessa försäljningsavtal på ett litet kontor i Mayfair. Arnold hade känt Woodward i flera år men hans lämplighet för rollen blev snabbt tydlig. "Han lämnar inte rummet förrän han får svaret han vill ha," säger en källa. Den mentaliteten spred sig till hans personal och en arbetare följde t o m en exekutiv hos en potentiell sponsor på en familjesemester till Bali för att få kontraktet påskrivet.

Joel, Avie och Bryan var väldigt uppmärksamma på utvecklingen och lämnade Gill till att fördjupa sig själv på fotbollssidan och bröderna flyttade sedan operationen till en större yta med 40 till 50 anställda i Pall Mall med en årlig hyra på £5 miljoner (58,4m kr). Hela marknadsbudgeten hade tidigare legat på £600,000 (7,02m kr). "Att sanktionera det var en modig aktion. Det var troligen den största sponsorsäljarstyrkan i London," säger en insider.

En annan tillägger: "Det var en mycket mer strukturerad inställning. De tittade kanske på 100 länder i världen, tog de 200 toppföretagen i varje land och gjorde efterforskningar om dem, sedan kontaktade de företagen." Uniteds högkvarter i London expanderade på nytt till Green Park, medan ett kontor öppnades i Hongkong för att ta hand om kunder i Fjärran Östern. Det är en kommersiell inställning som har följts av klubbar som Liverpool och Manchester City.

Branschkällor säger att diskussioner gällande en ny tröjsponsor för närvarande "går framåt väldigt bra" trots pandemin. Klubben är fortfarande attraktiv tack vare vad klubbens investeringswebbsida kallar Uniteds 1,1 miljarder "följare". Trots deras världsomspännande supporterbas har Uniteds kommersiella intäkter planat ut under de senaste fyra åren och klubben är på väg bort från den regionala partnermodellen för att istället fokusera på globala sponsoravtal.

"De har lagt betydligt mindre uppmärksamhet på klientrelationer än vad vi gjorde, vilket kan komma tillbaka och bita dem i rumpan," säger en f d exekutiv. "Under en lång tid var deras säljknep ganska enkelt: 'Manchester United är den största fotbollsklubben i hela världen, varför skulle ni inte vilja vara associerade med det?' Men för varje år som går utan framgångar på planen, kommer det bli lite svårare."

Glazer-familjen har anklagats för likgiltighet gällande silverpokaler så länge de ekonomiska vinsterna fortsätter komma in. "Vill de verkligen vinna? Jag vet inte," säger en f d kollega.

Här fortsätter texten:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/06/06/11673122-the-athletic-om-glazer-familjen-del-iii-av-iii/

"De har på sig Super Bowl-ringarna de vann med Tampa Bay Buccaneers. Men de har inte varit nära att vinna något sedan dess, så kanske räckte det med en gång."

Glazer-familjen skulle hånskratta åt det påståendet. Det finns en genuin tro inom klubben på att Solskjaer håller på att bygga ett lag som kan utmana om pokaler.

På den kommersiella sidan var tröjsponsoravtalet med Chevrolet, värt £450 miljoner (5,26 miljarder kr) över sju säsonger, en stor framgång. Men avtalet kommer inte förnyas bortom 2021 och personen ansvarig för affären på General Motors, Joel Ewanick, avskedades strax efter det att avtalet annonserades 2012, och en talesman sade att han hade "misslyckats med att leva upp till förväntningarna företaget har på en anställd".

Det har varit turbulens hos United också, detta då flera exekutiva på marknadsavdelningen lämnat United efter att ha haft problem med att passa in i Glazer-familjens strategi. Hatton säger: "De var väldigt krävande och det stod snabbt klart att en strategisk avvikelse av den omfattningen alltid skulle kräva annorlunda personer. Vi slutförde några fantastiska affärer men vi var aldrig försäljningskillar."

Andra medlemmar av personalen som Glazer-familjen ärvde gick vidare. T o m några av dem som de anställde gjorde samma sak. I april 2007 lämnade Lee Daley, ett livslångt United-fan, en prestigefylld roll som vd på Saatchi & Saatchi UK för att bli Uniteds gruppkommersiella director. Han anlände till Old Trafford med en långsiktig vision om att revolutionera klubbens kommersiella strategi genom att exploatera social medier-boomen, men han avgick efter endast fyra månader, desillusionerad över att ha blivit vad en källa beskriver som "en glorifierad chef för sponsorförsäljningen".

Hatton försvarar Glazer-familjens stil. "De var inte mer krävande än man kunde förvänta sig att de skulle vara, detta efter att ha gått in i en fotbollsklubb där de visste att den seniora ledningen och exekutiva kommittén aktivt hade kritiserat allt de gjort i 18 månader," säger han. "De skapade ingen fientlig miljö. De är väldigt trevliga människor och fenomenalt smarta, Joel, Bryan och särskilt Avie. De hade en riktig förståelse för sportens affärsverksamhet."

En annan kollega ger eko åt det intrycket och säger att bröderna är duktiga på att minnas släktingarnas namn när de samlas till cupfinaler. Andra beskriver Joel som "fundersam och genomtänkt", någon som alltid ställer frågor. När coronaviruskrisen började var han nära involverad i besluten gällande goodwillbetalningar till vanliga arbetare och att personalen inte skulle permitteras. Han sägs vara "stolt" över att klubben aldrig har blivit utredd för brott mot financial fair play-reglerna eller avstängda för transferöverträdelser.

"Joel vill överväga andra människors åsikter innan han kommer till en slutsats," tillägger en källa.

Men en annan f d exekutiv som känner till deras metoder på affärssidan målar upp en lite annorlunda bild. "Joel pratade mest men Bryan var den mest högljudde. Avie skulle vara finanskillen. De var alla lite som Donald Trump. Massor av aggressivt och högljutt snack, men inte så mycket mer."

I början misstänkte vissa i personalen att Glazer-familjen "bestämde allt runt familjens matbord" - en åsikt etablerad när Darcies man Joel Kassewitz närvarade vid styrelsemöten och den misstanken eldades på ytterligare efter det att Kevin Glazer fick jobbet att uppdatera klubbens webbsida från dess 2005 version, trots att han aldrig visat något intresse för United. Det pratades om att få Microsoft eller Apple involverade men det ändrades inte förrän 2018. Under samma period hade Manchester City uppgraderat deras sida vid fyra separata tillfällen.

I styrelsens nuvarande gestalt ses Joel som "the big boss" och spenderar större delen av sin arbetsdag med United - runt åtta timmar. Avie har fortfarande ett intresse men Bryan tog ett steg bakåt efter att ha gift sig 2015. Källor säger att Joel vill bli informerad om allt och har ett genuint intresse för fotbollen, han tittar på massor av Premier League-matcher på NBC, inte bara Uniteds.

Den synen är anledningen till varför flera källor säger att Glazer-familjen, från starten, har velat ha sista ordet i "varje liten detalj" men att deras beslut ofta rör sig glacialt. "Det görs så många analyser innan något kommersiellt beslut fattas," säger en källa. "Men det betydde också att jag aldrig var ansvarig om dessa beslut inte fungerade, för jag kunde alltid peka på det faktum att det var Glazer-familjen som till sist och syvende godkände det."

Ett exempel dök upp när United skulle byta tröjsponsor och närmade sig Nikes produktionsdeadline. "Man planerar 18 månader i förväg," säger en källa. "Det fanns flera företag men vi hade inte bestämt oss än. Det fanns en fara att tiden skulle rinna iväg bortom tidpunkten för att hinna bygga upp ett lager, med rätt logo på, redo för starten på den nya säsongen.

"De satt i diskussioner med Nike, som sade, 'Vi behöver ett beslut nu' och Glazer-familjen sade, 'Well, vad kostar det att få problemet att försvinna?' De tittade på logistiken, försökte hitta ett sätt att ge oss mer tid för att fatta ett beslut. De var inte rädda för att spendera mer pengar om det fanns en bra anledning."

The Athletic kan avslöja att en potentiell tröjsponsor var Etihad Airways, det Abu Dhabi-baserade nationella flygbolaget ägt av Förenade arabemiraten, som har prytt Manchester Citys tröjor och arena sedan 2009. Affären med United var "väldigt nära", säger källor och det var först när Glazer-familjen ändrade sig som den kollapsade.

På annat håll i klubben beskriver en insider ett system för utgifter anpassat efter de lägsta nivåerna, vilket innebär att det kan ta flera veckor "att hoppa genom alla ringarna" bara för att få tillbaka £10 (117 kr).

En agent säger att den inställningen har smugit sig in på fotbollssidan, där chefsförhandlaren Matt Judge, som jobbade med Woodward på JP Morgan, har minimal handlingsfrihet: "Glazer-familjen mikrostyr allt. Det är därför det tar så lång tid att köpa spelare eller erbjuda nya kontrakt. Det är ingen tillfällighet att flera spelare har kommit ner till det sista året i deras kontrakt. Det går från Matt till Ed till Joel till Ed till Matt. Det är olidligt. Och under den tiden har Liverpool köpt en ny spelare."

Men United anser att det är bättre att noggrant överväga rätt spelare istället för att rusa in och Joels intresse för analyserna från scoutsystemet ger en balans.

Glazer-familjen har, hemma i Amerika, blivit kända för att be om en presentation av möjliga transfers via videolänk från Uniteds högkvarter i London. Systemet, en uppslukande storskärmsapparat, sammankopplar även med Manchester. Så fort pengarna är rättfärdigade sanktioneras köpet.

I en mindre skala av detta har några agenter pratat om svårigheterna att få fram välfärdspaket för att assistera föräldrar med skjuts av akademibarn till Carrington. "Svaren blev, 'Vi måste ta upp det med styrelsen'," säger en agent. "Det är struntsummor jämfört med vad de spenderar på transfers och löner - ett par hundra pund (£100 = 1,158 kr) i veckan som skulle innebär en enorm skillnad. Men jag accepterar att så fort en spelare får det och andra hör talas om det, då är det en eld man har att bekämpa."

I processen kan detaljer missas under förhandlingarna. En källa berättar om en spelare som skulle få ett nytt kontrakt - men det initiala erbjudandet från Woodward och Judge var £10,000 (115,817 kr) lägre än hans dåvarande lön. "Det var inget avsiktligt trick," insisterar källan. "För 30 minuter senare dubblade de hans lön." Woodward förnekar detta.

Andra agenter som står United nära säger att diskussioner kan utvecklas smidigt och att Woodward stått fast vid sitt löfte om omedelbar omförhandling för framväxande talanger.

Men det fanns interna agitationer då förhandlingarna blev utdragna med Sporting Lissabon för Bruno Fernandes i vinterfönstret. Sporting krävde €80 miljoner (833,9m kr). Woodward gick in mycket lägre men menade att United skulle betala hela prislappen om vissa insatsbetingade mål möttes. Det mest troliga är att United till sist kommer att få betala runt €65 miljoner (677,5m kr). Fernandes skrev på den 30 januari.

Efter att ha blivit stuckna förut finns det en definitiv känsla av att Glazer-familjen inte vill bli utnyttjade av Uniteds status som en rik klubb.

Andra har en annan tolkning. "De kan faktiskt anklagas för att stötta managers för mycket," säger en källa. Ett transferutlägg på nästan £900 miljoner (10,4 miljarder kr) sedan Ferguson gick i pension är bevis på det, men en misstanke som lever kvar är att de blygsamma utläggen på marknaden mellan 2005 och 2013 (totalt runt £150 miljoner - 1,73 miljarder kr - netto) kom som ett resultat av behovet att betala av på skulden. I dokument relaterade till deras omfinansiering 2006, som The Athletic har sett, avsätter Glazer-familjen £25 miljoner (289,7m kr) i netto till spelarköp, en rejäl kontrast mot Manchester Citys pengapåse för transfers. United sade aldrig nej till Ferguson, understryker källor.

"Som någon utifrån som tittar in tycker jag de har gjort ett ganska bra jobb om man tittar på strategin de lade fram för alla dessa år sedan," säger Hatton. "Det enda jag skulle säga, vilket de kanske skulle hålla med om om man pratade med dem, är att nivån på belåningen i deras affärsplan och den initiala skuldbetalningen under de första två eller tre åren då de satte sig till rätta var tuff.

"Förändringen av tv-intäkterna, som kom från ingenstans och som det är omöjligt att de kunde haft med i en affärsplan, hjälpte dem enormt mycket." Enbart i Storbritannien steg Premier League-rättigheterna 2007 från £1,024 miljarder (11,8 miljarder kr) till £1,706 miljarder (19,7 miljarder kr) och nådde 2016 £5,136 miljarder (59,5 miljarder kr). Källor insisterar på att Glazer-familjen hade räknat med en sådan ökning tack vare deras erfarenhet av US-amerikansk sport.

Att höja biljettpriserna var definitivt en del av Glazer-familjens initiala strategi. I de där dokumenten från 2006 presenterade de deras tro på att biljetterna på Old Trafford fortfarande var "undervärderade" trots att de under deras första säsong vid makten i genomsnitt höjt biljettpriserna med 12,5 procent. De ansåg särskilt att Uniteds biljettpriser var för låga jämfört med de hos olika London-klubbar och "medan man historiskt har sett på Premier League-lag i norra England som lag med fans som har lägre inkomster", så visade klubbens forskning på området att "den föreställda klyftan mellan olika fans inkomster inte är enorm". Deras plan inkluderade en höjning med ytterligare 36 procent till starten på säsongen 2012-13. "De introducerade teaterinspirerade priser," som en director beskrev det. "Desto bättre sikt, desto mer betalar du."

Men United har låtit vissa biljettpriser vila sedan 2012 och det förklarar, delvis, varför de årliga matchdagsintäkterna har planat ut på ungefär £115 miljoner (1,3 miljarder kr).

De som går på matcherna är tacksamma att klubben stått emot suget att höja priserna men ihållande klagomål riktas istället mot bristen på uppfräschning av själva arenan. Även om Glazer-familjen har fått beröm för beslutet att öka Old Traffords kapacitet till 76,000 genom att utveckla de nordvästliga och nordöstliga kvadranterna på arenan så fanns bygglov och byggkontrakt redan klara innan övertagningen. Sir Roy Gardner, aktiebolagets ordförande, sade 2005 att den beräknade kostnaden för utvecklingen, £43 miljoner (498,1m kr), skulle vara betald inom sex år. Men nu blev det så att eftersom Glazer-familjen höjde biljettpriserna betalades det av betydligt snabbare än så.

Men Glazer-familjen gick med på att spendera lite extra på kvadranterna. "När de först tog över var kvadranterna fortfarande på planeringsstadiet," säger en f d kollega. "Det fanns en möjlighet att klä in kvadranterna med korrugerad plåt istället för att sätta in glas. Det skulle ha sparat en halv miljon pund (5,7m kr). Jag minns att Glazer-familjen sade, 'Nej, förstör det inte om det är vad det kostar för att få det att se rätt ut'."

"Det var definitivt vår ambition att göra mer med arenan," säger Hatton."De verkade förstå det tidigt och delade åsikten att den borde vara en av de bästa, kanske t o m den bästa arenan i Storbritannien."

En annan källa säger: "När de först kom hade de intentionen att bygga om Old Trafford. De var desperata att köpa upp all mark runt arenan. Och den enda biten de inte köpte var där Gary Neville och co byggde deras hotell, och ingen trodde att man kunde göra något med den skräpmarken då.

"Men de har gett upp tankarna på arenan. Jag tror de insåg att kostnaden, förmodligen £1 miljard (11,5 miljarder kr), är för mycket för att rättfärdiga. Det är inte som the Emirates eller hos Tottenham, där du kan sälja boxar för stora pengar - det finns helt enkelt ingen marknad för det i Manchester. Men deras försummelse av Old Trafford är ändå en stor besvikelse. Korridorerna under läktarna är väldigt trötta och kundservicen är fruktansvärd. Hos Manchester City behandlar säkerhetsvakterna dig som en värdefull kund. Hos United skäller de bara på dig. Det är en kulturell grej och det kommer från toppen."

United tillbakavisar detta å det starkaste och pekar på de £20 miljoner (231,5m kr) som spenderats det senaste året på uppgraderingar, inklusive £11 miljoner (127,3m kr) på faciliteter för funktionshindrade. I november sade Woodward följande till fanzinet United We Stand: "Vi tittar på en investeringsplan medan vi bibehåller det som gör Old Trafford speciellt."

Klubben vårdar kontakten med fansen på andra sätt också. Ett robust fansforum, som hålls en gång i kvartalet, resulterade i att rail-seating godkändes på prov, så 1,500 sådana platser ska installeras innan säsongen 2020-21 sparkar igång. Vidare har introduceringen av en sjungande sektion på Stretford End lett till en bättre atmosfär på arenan. (Ironiskt nog var det där protestsångerna startade mot Norwich.)

Woodwards årslön på £3,16 miljoner (36,6m kr) - den högsta för en Premier League-director - hade avslöjats dagen innan Norwich-matchen. När Burnley vann mot ett United-lag med en desperat brist på kreativitet den 22 januari, då var humöret på arenan mörkt.

Glazer-familjen var inte där vid Burnley-matchen som hade en atmosfär lika upprorisk som någon annan under det senaste årtiondet. Avie är den ende brorsan som närvarar vid matcher under hela säsongen, men familjen får regelbundna bulletiner, så de måste ha varit medvetna om likheterna med 2010, när den gula och gröna kampanjen var som hetast.

Mottot "Love United Hate Glazers" satt uppsatt över hela Manchester då men om sanningen ska fram så stördes Glazer-familjen inte av klistermärken, halsdukar eller sånger. Den enda meningsfulla interventionen mot deras ägarskap kunde komma från ett övertagningsbud och under några flyktiga få veckor kändes det som en genuin möjlighet när en grupp rika United-fans samlades som ett konsortium för att göra ett närmande. De Röda Riddarna var seriösa affärsmän men kom inte långt med Glazer-familjen.

"Så fort alla började prata om dem höjde Glazer-familjen deras pris," säger en källa. "Deras styrka var att de var 50 stycken - det fanns några riktiga storspelare där som media aldrig fick reda på - och de var filantropiska. Men det var också deras svaghet.

"Det fanns många egon och vissa var mer sugna på det än andra men alla hade en gräns för hur långt de var beredda att gå. Glazer-familjen klargjorde tydligt att de ville ha mer än vad gruppen var beredd att betala och sen var det klart."

Efter det misslyckade budet sade en medlem följande till en vän: "Det sänker mig verkligen. De är mitt livs fördärv och det är förmodligen mitt största misslyckande. Jag misslyckades med att få ut dessa hemska människor ur klubben jag älskar."

Det sägs att några i gruppen skämtar om att de är "vilande aktiva eller aktivt vilande". Pratet landar ibland i vad som skulle motivera Glazer-familjen att sälja United.

När de Röda Riddarna startades var Glazer-familjen fortfarande skyldiga en beräknad summa på £220 miljoner (2,56 miljarder kr) till de personliga PIK-lånen som användes för att ta över klubben, dessa hade dessutom ränta på straffande 16,25%. Men trycket lättade i november 2010 när Joel skrev till långivarna och sade att den återstående summan skulle betalas tillbaka inom sju dagar.

Vissa branschkällor säger att Glazer-familjen hade "en väldig tur" och kunde dra nytta av timingen på kreditkrisen, vilket till sist uppmuntrade den globala ekonomin att låna till låg ränta, men de var tvungna att hålla sina nerver i styr genom kraschen 2008.

Glazer-familjens status i United har varit solid sedan 2012 års public offering (IPO) på New York-börsen (NYSE). Så fort banker började köpa aktier gav det ett godkännande till deras modell och gav ett värde som rejält överskred övertagningspriset. Under den första dagens handel stängde aktien på $14 (129 kr), vilket värderade United till $2,3 miljarder (21,1 miljarder kr).

"Kriget var förlorat," suckar en United-kampanjarbetare.

Glazer-familjen planerade initialt att börsintroducera klubben i Hongkong eller Singapore sent 2011 men City of London-källor säger att de planerna lades på hyllan av en kombination av att börserna ville ha en fullskalig genomgång av finanserna, bekymmer gällande Glazer-familjens förslag att ta hand om den största delen av avkastningen och en brist på köpare för den sortens pris de hade i tankarna. Detta ledde dem till the NYSE, då sugna på nya företag och en blygsam försäljning sommaren 2012.

Efter att en gång i tiden ha hoppats på att kunna locka asiatiska investerare att hosta upp mer än £600 miljoner (6,9 miljarder kr) för privilegiet att få associeras med United, fick Glazer-familjen nöja sig med £150 miljoner (1,7 miljarder kr) i New York, av det satte de in hälften på banken och resten användes för att betala av en del av övertagningsskulden som de hade tippat på klubbens räkenskaper.

Många fans trodde att hela avkastningen skulle ha gått till klubben. Men The Athletic förstår att ursprungsplanen var att Glazer-familjen skulle ta alltihop. Det sägs att the NYSE uttryckte reservationer, vilket tvingade dem att tänka om, samtidigt som branschkällor beskriver hela processen som "problematisk". United säger att det fanns "noll problem" med the NYSE.

Börsintroduceringen var en blandad påse då aktiepriset startade på $14 (129 kr), under måltavlan som låg mellan $16 och $20 (147 och 184 kr). Men det innebar ändå en signifikativ vinst för Glazer-familjen till en väldigt låg kostnad när det gäller transparens. Klassade som ett "framväxande tillväxt"-företag blev United undantagna från att behöva avslöja all deras finansiella data till marknaden, en position de förstärkte genom att flytta företagsregistreringen från Old Trafford till Caymanöarna

Precis som Uniteds senaste årsrapport noterar så behöver företag registrerade utomlands inte följa standarden för företagsstyrning hos the NYSE. "Följaktligen följer vi vissa företagsstyrningar för vårt hemland, Caymanöarna," slår rapporten fast. "Specifikt så har vi ingen styrelse med directors sammansatt av en majoritet av oberoende directors, eller någon ersättningskommitté sammansatt helt av oberoende directors."

Glazer-familjens grepp om Uniteds framtid är fortfarande säkert för att de delar upp aktierna i klass A och klass B. De behåller alla klass B-aktierna som har 10 gånger så hög rösträtt som klass A-aktierna tillgängliga på the NYSE. Totalt äger de 78 procent av klubben.

Då börsen stängde förra veckan låg aktiepriset på $15,69 (144,31 kr), vilket värderar United till $2,7 miljarder (24,8 miljarder kr). United-källor anser att Glazer-familjen har adderat £3 miljarder (34,9 miljarder kr) till klubbens värde. Inför en sådan summa på papper, för att inte tala om vad Glazer-familjen skulle kräva, ställer det en fråga: vem har råd att köpa United nu?

"Nationalstater," säger en branschinsider. Ett rapporterat bud på £1,5 miljarder (17,4 miljarder kr) från Qatar var inget som lockade 2011; i november förra året fördes diskussioner med Saudiarabien, vilket satte igång en rejäl spekulationskarusell när Arnold besökte landet.

Men källor säger att Glazer-familjen bara vara beredd att ge upp 20 procent av klubben. Saudiarabien ville ha kontroll och har nu riktat sin uppmärksamhet mot Newcastle United. Klubben insisterar på att konversationerna aldrig gick vidare till ägarskap, de stannade vid enbart prat om sponsormöjligheter.

"Jag är säker på att de skulle gå om någon erbjöd dem $5 miljarder (45,9 miljarder kr) och jag misstänker att $3,5 miljarder (32,1 miljarder kr) skulle inleda en konversation... det är bara det att det inte finns många människor med den sortens pengar," tillägger en informerad källa.

"Det måste bli en stat, såvida inte Jeff Bezos är sugen på dem," säger en annan. "Det kommer aldrig ge någon vettig avkastning på investeringen för nästa ägare, eller hur? Det är en sak som är säker. Anledningen till köp är inte, 'Jag kommer spendera X och sälja det för Y om 10 år', så det finns en handfull potentiella ägare. Med det sagt, förväntar jag mig att klubben kommer hamna i andra händer inom en överskådlig framtid? Ja, förmodligen."

Det beror på att Glazer-familjen, spekulerar källan, kommer vilja "realisera deras investering" - casha in deras casinomarker, så att säga.

"Värderingsmässigt är det kanske på väg ner kortsiktigt, med tanke på pandemin, men det kommer vara en kort nedgång. Jag kan föreställa mig att de någon gång vill likvidera. De kanske säger, 'Ni pratar strunt', men det slog mig det de gjorde i Tampa under försäsongen, då de plockade in Rob Gronkowski och Tom Brady. Det ser ut som att de omfokuserar i Tampa."

En annan källa tror att Glazer-familjen kanske väntar för att se om det kommer någon ytterligare höjning av sändningsintäkterna. "De vill ha en helt sjuk summa pengar för att dra och det finns helt enkelt inte många köpare där ute som kan betala det priset. Jag kan bara anta att de väntar för att se om Apple, Netflix, Facebook eller någon liknande verkligen ger sig in i live-sportvärlden och får värdet att skjuta i höjden igen."

Det finns fortfarande möjligheter för en rik samling individer att gå ihop, kanske om de Röda Riddarna kunde organisera sig på ett liknande sätt som Fenway Sports Group, som äger Liverpool och Boston Red Sox. Men ett sådant försök skulle kräva koordination, kompromisser och väldigt, väldigt mycket pengar.

Så, 15 år senare pekar alla indikationer på att Glazer-familjen kommer fortsätta vara Manchester Uniteds ägare under en ganska lång tid framöver.

 

TOPPBILDEN - Baltimore County Sheriffs-poliser samlas efter det att Baltimore-polisen Caesar Goodson Jr. friades från alla anklagelser i mordrättegången mot honom för mordet på Freddie Gray i the Mitchell Court House den 23 juni, 2016 i Baltimore, Maryland.  (BRENDAN SMIALOWSKI/AFP/Getty Images)

 

 

 

AV: Amnesty USA (https://www.amnestyusa.org/)

 

 

När USA:s justitiedepartement publicerade en rapport den 10 augusti som dokumenterade "utbredda konstitutionella kränkningar, diskriminerande tillämpning och en hämndkultur" inom Baltimores polisavdelning (BPD), kom det helt rättmätigt en allmän reaktion av upprördhet.

 

 

Men vad som inte har fått lika mycket uppmärksamhet är var Baltimore-polisen fick sin träning i kontrollering av folksamlingar och övervakning. Svaret på den frågan är hos Israels nationalpolis, militär och underrättelsetjänst.

 

 

Representanter från Baltimores rättsväsende, tillsammans med hundratals andra från Florida, New Jersey, Pennsylvania, Kalifornien, Arizona, Connecticut, New York, Massachusetts, North Carolina, Georgia, staten Washington och även DC Capitol-polisen har samtliga rest till Israel för att få träning. Tusentals andra har fått träning från israeliska representanter här i USA.

 

 

Många av dessa resor finansieras av skattebetalarna medan andra finansieras privat. Sedan 2002 har the Anti-Defamation League, the American Jewish Committee's Project Interchange och the Jewish Institute for National Security Affairs betalat för polischefers, assisterande chefers och kapteners träning i Israel och de ockuperade palestinska territorierna (OPT).

 

 

Dessa träningar placerar Baltimore-polisen och andra anställda från det US-amerikanska rättsväsendet i händerna på militära och polisiära säkerhetssystem som har samlat på sig stora högar dokumenterade brott mot de mänskliga rättigheterna genom åren. Amnesty International, andra organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter och t o m USA:s utrikesdepartement har pekat ut Israels polis för att ha utfört utomrättsliga avrättningar, annat olagligt dödande, misshandel och tortyr (även mot barn), förtryckt yttrandefriheten/föreningsfriheten även genom regeringens övervakning och överdrivet användande av våld mot fredliga demonstranter.

 

 

 

 

Både offentliga och privata finansieringar spenderade på att träna vår inhemska polis i Israel borde bekymra oss alla. Många av brotten som dokumenterats har motsvarigheter hos den israeliska militären, säkerhetstjänsten och polisen.

 

 

Justitiedepartementets rapport pekade ut Baltimore-polisen för användande av aggressiv taktik som "eskalerar sammanstötningar och kväver allmänhetens samarbete." Detta, säger rapporten, leder till användande av oresonlig kraft under interaktioner för mindre brott, som exempelvis demonstrationer för bättre livskvalitet. Vidare berättar rapporten detaljerat om hur en övergripande brist på träning leder till att överdriven kraft används mot de med mentala hälsoproblem, minderåriga och människor som utgör ett "litet eller inget hot mot andra," som t ex de som redan omhändertagits.

 

 

Under flera år har Amnesty International funnit israelisk militär, polis och säkerhetspersonal ansvariga för samma uppträdande.

 

 

I ett fall dödades en 28-årig palestinsk man, han var inte misstänkt för något brott, han var bara närvarande vid en räd och miste livet i vad som troligtvis var en utomrättslig avrättning utförd av israeliska styrkor, inklusive en undercover polisenhet, under en räd mot al-Ahli-sjukhuset i Hebron i november 2015.

 

 

Rapporter från ögonvittnen gör gällande att när de israeliska styrkorna äntrade sjukhusrummet där den misstänkte återhämtade sig sköt de omedelbart hans kusin. Det kom inga försök att gripa honom eller använda icke-dödliga alternativ innan de sköt ihjäl honom. Detta är ett exempel bland många andra.

 

 

Det finns även dokumenterade incidenter med förtryck mot yttrandefriheten av den israeliska polisen. Som exempel har journalister som bevakar demonstrationer angripits eller skjutits. Individer grips även för saker de postar på sociala medier eller för att de samlas för att fredligt diskutera ockupationen. Polisen har trakasserat och gripit den israeliska visselblåsaren Mordechai Vanunu vid upprepade tillfällen sedan han avtjänat hela sitt straff 2004. Så sent som i juli i år var Vanunu i domstolen för att ha gett en nyhetsintervju och rört sig (i samma byggnad) utan att ha informerat polisen och för att ha träffat utländska medborgare.

 

 

Ett annat bekymmer med BPD är "systematiska brister" i "ansvarighetsstrukturerna". En brist på ansvar för brott mot de mänskliga rättigheterna utförda av israeliska styrkor och den straffria miljön som existerar har varit ett långvarigt problem för organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter.

 

 

Det är bortom all argumentation att det finns en del väldigt allvarliga problem med de mänskliga rättigheterna i USA:s poliskår, inte minst i relation till kraftanvändandet och respekten för jämlikhet för alla inför lagen.

 

 

Folket i Baltimore förtjänar bättre. Den amerikanska allmänheten förtjänar bättre. Baltimore och andra polisavdelningar borde hitta partners som kan träna dem i nedtrappningstekniker, hur man hanterar medborgare som är sjuka eller har mentala hälsoproblem. Partners som kan lära de mer om medborgarnas konstitutionella rättigheter gällande filmning och vad som är en lämplig respons mot de som använder icke-våldsamma protester för att uttrycka sina åsikter. Israel är ingen sådan partner.

Al-Jazira Undersökning visar hur Israels lobby influerar brittisk politik. En sex månader lång undercover-undersökning avslöjar hur Israel penetrerar olika nivåer av brittisk demokrati.

Avsnitt Ett: I del ett avslöjar Al-Jazira Undersökning hur pro-Israel-grupper försöker influera brittiska ungdomar.

Avsnitt Två: I del två gör vår undercover-reporter sällskap med en delegation från den israeliska ambassaden vid förra årets Labour-konferens.

Avsnitt Tre: I del tre bevittnar vår undercover-reporter en hätsk konversation mellan två aktivister med olika åsikter. Bevisen väcker seriösa frågor gällande huruvida anklagelser om antisemitism används för att kväva politisk debatt.

Avsnitt Fyra: I del fyra diskuterar den seniora politiska representanten på Israels ambassad i London en potentiell plan på att "kväsa" brittiska politiker - inklusive en minister.

 

Jaha, idag börjar alltså en av de fem stora europeiska fotbollsligorna spela matcher igen, detta när Bundesliga är först ut i spel, som helt plötsligt handlar om... liv eller död (eller uteblivna inkomster för vissa). Precis som bilden ovan illustrerar tror jag det här är ett riktigt korkat initiativ.

 

 

 

NU BÖRJAR DET...

Jag har i flera veckor bara skrattat åt skriverierna om att flera fotbollsligor i Europa vill börja spela igen. Trots att vi lever och verkar i ett ekonomiskt system där marknadsvärdet hålls högre än människovärdet så har jag väl ändå, av någon oförklarlig anledning, fått för mig att under rådande situation kommer inte ens de girigaste skithusen att försöka få igång de tunga europeiska ligorna. Men oj, så fel jag har haft. Och jag blir arg på mig själv för att jag faktiskt hade så höga tankar om de där uppe i toppen av pyramiden, vid det här laget borde jag vara fullt införstådd med att när pengarna måste in, då betyder inte det där fina högersnacket om människovärde ett smack.

Först ut av de fem stora (England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland) är alltså tyska Bundesliga och Bundesliga 2. De andra håller på och förbereder sig. Känns direkt absurt att medan Boris Lasarus Johnson leker premiärminister i Storbritannien och gör i princip alla fel man kan, och några till, under en kris, siktar Premier League, under fanan "Projekt omstart", på att dra igång sina matcher i mitten av juni.

Jag läser en hel del engelska tidningar på nätet och vet inte hur många gånger jag har stött på formuleringen att fotbollsmatcherna kommer vara "säkrare än när du går till mataffären" och det börjar verkligen gnissla och skava. Sist jag kollade var tidigare idag, och då visade det sig att vi alla måste äta, därför måste vi alla köpa mat någonstans, man skulle alltså kunna säga att det är en livsnödvändighet. Inte helt säker på att man kan säga samma sak om miljonärer som ska sätta räkmackan i rullning genom gräddfilen för att gagna ett gäng parasitära miljardärer.

Det finns oerhört mycket att gilla, beundra och uppskatta med tysk fotboll och dess supporterkultur, men att det är de som är först ut av de fem stora i Europa är inget jag jublar över. Jag önskar såklart inte att någon dör eller blir allvarligt sjuk av detta spektakel, men jag har svårt att se att det inte kommer hända, frågan är då, hur många dödsoffer/insjuknade är acceptabelt för att fortsätta? Kommer expertkommentatorerna i fortsättningen sitta och istället för att analysera målen och spelet i omgång 28 prata såhär: "Det var en hyfsad omgång, från förra omgången har bara sju spelare insjuknat och två dött, det känns helt ok, förhoppningsvis kan vi hålla den kurvan till omgång 30, då borde dödstalen börja gå ner och då kan vi börja fundera på att öppna upp läktarna igen."

Slipsarna klär såklart in det här i att det skulle vara till glädje för folket att ha lite toppfotboll att titta på i dessa mörka tider o s v. De må vara totalt iskalla, men de är oftast inte helt korkade och det vore kanske inte så smart att dra den egentliga anledningen till ivern att få igång spelet igen. Samtidigt är det nästan uppfriskande med sådan här ärlighet från The Times-journalisten Matthew Syed från i tisdags:

   

 

 

Och här på hemmaplan har vi våtservetten Ola Wenström som hejarklacksledare för de som vill dra igång fotbollen igen. Pengarna som tv-bolagen pumpar in i den europeiska toppfotbollen är omöjliga att greppa för oss dödliga, men ja, de är gigantiska. I och med dessa investeringar kräver tv-bolagen såklart något i gengäld, även mitt i en galopperande pandemi, och då spelar det liksom ingen roll om några blir allvarligt sjuka, eller dör, the show must go on. Kan ju bli intressant att se honom sitta där med rynkad panna och hundögon och beklaga sorgen över att några fotbollsspelare och funktionärer nu kräver intensivvård. Men hela vägen sedan Bundesliga tidigt i maj klargjorde att de skulle börja spela idag igen så har Våtservetten varit glad, och det är ju skönt:

Ola på Twitter 6/5:

 

12/5:

https://twitter.com/olawenstrom/status/1260204896902668288

15/5:

 

 

 

 

VYKORT FRÅN TYSKLAND

Ni som följer mig vet att jag ofta hyllar tyska fotbollsfans och deras supporterkultur. De skapar underbar stämning och är mer deltagande och engagerade i skötseln av deras respektive klubbar. T o m giganten Bayern München har beundransvärda element bland deras supportrar. De har inga problem med att häckla deras giriga ledning och så fort det dök upp samarbeten och avtal med ledarna för skurkstaterna runt Persiska viken kom det rejäla demonstrationer mot detta. Kan ni föreställa er Manchester Citys fans göra något liknande? Hahahahaha, nej, inte jag heller! Eller Newcastles, för den delen, om nu den affären går igenom.

Tidigare i veckan kom ett fint besked från Fortuna Düsseldorfs ultras där de klargör att den här krisen inte är deras, det är investerarnas kris. För den ultras-gruppen är den här säsongen färdig, snyggt:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/05/15/11669497-dusseldorfs-ultras-var-sasong-ar-over/

 

 

HELGENS BUNDESLIGAPROGRAM

I dag sker alltså det jag för bara några veckor sedan inte trodde var möjligt, en av de fem stora europeiska fotbollsligorna kör igång med sina matcher igen, inför tomma läktare. Här har ni helgens Bundesligamatcher och starttider, samt några matcher från Bundesliga 2 också. Tanken var att Viasat skulle visa Dynamo Dresdens match i helgen, men de har ju fått skjuta upp sina två första matcher, p g a... coronaviruset.

Kommentarerna under Bundesligamatcherna kommer från the Guardians guide till den tyska omstarten.

 

LÖRDAG 16/5:

13:00: VfL Bochum v 1. FC Heidenheim 1846 (Viasat Fotboll)

Bundesliga 2.

 

 

15:00: Bundesligastudion (Viasat Sport Premium och Viaplay)

 

 

15:30: Borussia Dortmund v FC Schalke 04 (Viasat Sport Premium och Viaplay)

Ruhrderbyt är den stora matchen den här helgen, ett eldigt möte mellan två regionala rivaler som höjdes ett snäpp 1969 när gästande Schalke-spelare blev bitna av en planinvaderande hund på BVB:s gamla Rote Erde-stadion. Hemmaläktaren med en kapacitet på 25,000, känd som den "Gula väggen", kommer vara tyst, vilket ger David Wagners Schalke (också en enormt stor klubb) en chans att ta ett överraskande resultat. Dortmunds Jadon Sancho, vars form den här säsongen har varit suverän, har redan avgjort ett Ruhrderby.

 

15:30: RB Leipzig v S-C Freiburg (Viasat Fotboll och Viaplay)

Leipzig är universellt avskydda bland rivaliserande lags fans p g a deras storföretagsmodell, de tog 2009 över Markranstädts licens i den femte divisionen och klättrade sig sedan uppåt genom ligorna, finansierade av Red Bull. T o m deras eldigaste motståndare accepterar numera att de är här för att stanna och Julian Nagelsmanns ankomst som tränare har inneburit en succé för redan skickliga spelare som Timo Werner och Marcel Sabitzer. Blygsamma Freiburg fortsätter att blomstra under deras excellente tränare, Christian Streich, och de hoppas kunna kvalificera sig till Europa nästa säsong, då de även ska öppna deras nya arena.

 

15:30: TSG 1899 Hoffenheim v Hertha Berlin (Viaplay)

Hoffenheim ägs av mjukvarumiljardären Dietmar Hopp, enormt impopulär bland Bundesliga-fans för att han plöjt ner miljoner i vad som var ett blygsamt stadsdelslag. De har hållit sig undan nedflyttningskampen trots skador som påverkat deras bäste målskytt, Andrej Kramaric. Underpresterande Hertha var Europas största spenderare i januari då de plockade in anfallaren Krzysztof Piatek som en del av återuppbyggnaden efter Jürgen Klinsmanns misslyckade regeringstid. Nyligen ersatte de Klinsmann i klubbens rådgivande styrelse - med Jens Lehmann.

 

15:30: Fortuna Düsseldorf v SC Paderborn 07 (Viaplay)

Fortuna såg ut att vara på väg ur Bundesliga innan jul men f d Manchester City-forwarden Uwe Röslers ankomst som tränare har gett en stark vändning. De ligger fortfarande på nedflyttnings play-off-plats (trean från slutet möter trean i division två i ett dubbelmöte, förutsatt att den här säsongen kan avslutas). Paderborn var nedflyttningsfavoriter med den extremt lilla årliga budgeten på €11m (116,8m kr) efter på varandra följande uppflyttningar. De ligger sist men har visat sig vara en svår motståndare, anfallaren Dennis Srbeny gör bra ifrån sig sedan återkomsten från Norwich.

 

15:30: FC Augsburg v Vfl Wolfsburg (Viaplay)

Få tränare kan ha väntat längre på sin mitt-i-säsongen-debut än Heiko Herrlich, den f d Dortmund-anfallaren som anställdes av Augsburg några dagar innan Covid-19-nedstängningen - och nu får han vänta lite till. Han har nämligen brutit mot karantänreglerna då han gick ut och köpte tandkräm i torsdags, så han får inte vara med här. Wolfsburg, som hoppas på en plats i Europa, har koncentrerat sig på ett solitt försvar under deras tränare, Oliver Glasner, vilket gör dem betydligt mindre spännande att titta på än Bundesliga-vinnarna 2009 ledda av Edin Dzeko och Grafite, 2015 års Kevin De Bruyne-ledda tyska cupvinnare och många av deras andra kaotiska inkarnationer mellan dessa.

 

18:30: Eintracht Frankfurt v Borussia Mönchengladbach (Viasat Sport Premium och Viaplay)

Frankfurt, förra säsongens Europa League-semifinalister, var i dålig form innan avbrottet men har gjort hyfsat bra ifrån sig efter at ha förlorat deras magiska fronttrio från förra säsongen: Sébastian Haller (nu i West Ham), Luka Jovic (Real Madrid) och Ante Rebic (Milan). Gladbach, Tysklands lag på 70-talet, var de som innan jul satte tempot och är fortfarande precis med i titelracet. Marcus Thuram (Lilians son) har haft en enorm inverkan på topp under sin debutsäsong i Bundesliga.

 

SÖNDAG 17/5:

13:00: Bundesligastudion (Viasat Sport Premium och Viasat)

 

13:30: SpVgg Greuther Fürth v Hamburger SV (Viasat Fotboll)

Bundesliga 2.

 

15:00: Bundesliga-studion (Viasat Sport Premium och Viaplay)

 

15:30: 1. FC Köln v FSV Mainz 05 (Viasat Sport Premium och Viaplay)

Det här är ett sorts clásico, mellan de två tyska städerna som är berömda för att fira Karneval vildast av alla. Köln vann senast titeln 1978 - när de hade Toni Schumacher i målet - men deras ständigt optimistiska fans är nu på extra bra humör. Markus Gisdols uppflyttade lag vann åtta av deras senaste 11 matcher innan avbrottet, medan lågt placerade Mainz är väldigt beroende av den förbättrade svensken Robin Quaison, som har gjort 12 Bundesliga-mål den här säsongen och har ett öga för det spektakulära.

 

18:00: 1. FC Union Berlin v FC Bayern München (Viasat Sport Premium och Viaplay)

Bayern, de senaste sju säsongernas mästare, har kommit tillbaka till deras bästa spel sedan Niko Kovac plockades bort som tränare i november och ersattes av den populäre Hansi Flick. Robert Lewandowski är 31 nu men har aldrig sett bättre ut, han har hittills gjort 39 mål den här säsongen. Det kommer bli intressant att se hur Union, debutanter i högsta ligan, klarar sig utan deras lojala fans, några tusen av dem renoverade t o m deras arena när klubben var pank 2008.

 

20:00: Bundesligastudion (Viasat Sport Premium och Viaplay)

 

 

MÅNDAG 18/5:

20:30: SV Werder Bremen v Bayer 04 Leverkusen (Viasat Sport Premium och Viaplay)

2004 års dubbelvinnare Werder håller sig fortfarande kvar vid de historiska glansdagarna, det lagets kapten, Frank Baumann, är numera klubbens sporting director, men de har stora problem trots välkända spelarnamn som Davy Klaassen och Nuri Sahin. För tillfället ligger de näst sist och om ligan inte kan slutföras åker de ur. Peter Bosz håller på och rehabiliterar sitt rykte med Leverkusen och har en av Bundesligas mest sevärda spelare i Kai Havertz, återupplivad under 2020 och sammanlänkad med Liverpool.

 

Foto: Dirk Ehlen/Creative Commons

 

 

 

 

AV: James Nalton, Morning Star, tisdag 12 maj, 2020:

 

 

 

TYSKA Bundesliga gör sin återstart på lördag, men vissa supportrar är emot aktionen att börja spela fotboll så här tidigt igen.

 

 

Precis som det rapporterades i förra helgens Morning Star är många ultrasgrupper, den hårda kärnan av fans som håller till i kurvorna på de tyska fotbollsarenorna och ger ligorna dess unika känsla, emot återstarten av fotbollen i den nuvarande situationen.

 

 

Fortuna Düsseldorf är en av fem Bundesliga-klubbar som fortfarande ägs helt av deras supportrar och medlemmar, och den här veckan släppte Düsseldorfs Ultras ett uttalande gällande fotbollens återstart.

 

 

"Trots matchernas återupptagande så har säsongen för oss, Düsseldorfs Ultras, slutat," stod det. "Även om konsekvenserna av vårt beslut kommer bli tuffare än vad som avslöjas i det här uttalandet, så har säsongen inget värde för oss under de rådande omständigheterna."

 

 

Under coronaviruskrisen har Düsseldorfs Ultras uppmanat fans att hjälpa de som behöver det, inklusive de äldre, högriskgrupper och hemlösa människor som påverkats av bristande inkomster från försäljningen av fiftyfifty-magasinet, en tysk variant på den svenska tidningen Faktum.

 

 

De har uppmuntrat till att donera livsmedel, tält och sovsäckar till hemlösa människor och de har bett supportrarna att fortsätta köpa fiftyfifty om de kan.

 

 

Den här känslan av socialt ansvar är en av anledningarna till att Düsseldorfs Ultras anser att fotbollen inte bör återstarta nu.

 

 

De menar att matcherna inte återstartar av idrottsliga anledningar, utan p g a deras ofrånkomliga band till tv-intäkter och spelbolag, och den konstanta uppmärksamheten de kräver.

 

 

"Den nuvarande situationen är i sig ingen fotbollskris," fortsätter uttalandet.

 

 

"Fotbollen har inga problem med att ta ett avbrott, och inom de kommande dagarna, veckorna eller månaderna kommer ungar vara tillbaka på gatorna över hela världen och sparka på bollar och burkar.

 

 

"På planen och på gatorna är den unika talangen hos professionella fotbollsspelare inte förlorad.

 

 

"Som kontrast så har professionella klubbar manövrerat sig själva in i ett beroende av tv-intäkter. Men det här är inte vår kris, det här är den professionella fotbollens kris. En kris p g a bristande reklamintäkter till investerare.

 

 

"Spelarna ute på planen vet inte längre varför de tävlar. I de värsta fallen kan en infektion som sätter sig på lungorna leda till slutet på en karriär.

 

 

"Återupptagandet av säsongen handlar inte om den bästa taktiken, den bästa uppställningen, eller om att vinna, utan det handlar om uppmärksamhet så att tv-intäkterna strömmar in. Det handlar om vadslagningsportaler och investeringar som bara måste betala av sig."

 

 

Spelar- och supportersäkerhet har stått högst upp på ultrasgruppens prioriteringar. I tillägg till att ha understrukit riskerna för spelarna under de här omständigheterna, har de även avrått fans från att samlas i grupper, inte ens för att protestera mot de nyligen fattade besluten som de kanske inte håller med om.

 

 

De har även sagt att inget element av fans-närvaro bör artificiellt inkluderas i de här matcherna bakom stängda dörrar, här nämndes specifikt de utklippta bilderna på fans i kartong, och det inkluderar förmodligen även den hemska idén som föreslagits i vissa länder om att addera artificiellt fans-ljud i tv-sändningarna, vilket skulle utgöra en förolämpning mot supportrarna.

 

 

"Som ultras har vi inte bara ett ansvar, vi delar även en solidaritet med samhället," fortsatte uttalandet från Düsseldorfs Ultras.

 

 

"Det är en solidaritet som vi tar seriöst och som är viktig för oss. Vi tänker särskilt på de som befinner sig i riskgrupperna och är beroende av det faktum att coronaviruset inte sprids ytterligare.

 

 

"Därför ber vi fansen att inte komma till arenan eller kalla till allmänna möten. Huruvida du drar samma slutsats av den här situationen är, såklart, upp till dig.

 

 

"Då vi nu har avslutat vår säsong, har vi nu tid. Tid att tänka på hur vi ska reagera när arenagrindarna än en gång är öppna för alla igen."

 

 

 

 

Jag sparkar igång det här nyhetsblocket med något som gör mig ledsen, samtidigt så illustrerar det så fint vilka som verkligen är våra nyckelarbetare, läs själva:

https://www.expressen.se/noje/kandisarnas-nodrop-i-coronakrisen-vill-ha-botox/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb&fbclid=IwAR0bmJND1HykPR6AgCcY3jeHhvQ2vX7Nk6VM9WQE0wboT_xtk2qLBbMEdcU

Det är alltså inte bara nyliberalismen som avslöjas under coronapandemin, nu kommer även kändisarnas rynkor att exponeras borta i LA. Försök förstå hur jobbigt det här är för bl a Victoria Beckham, Beyoncé och Kim Kardashian West, jag tror inte att vi dödliga riktigt kan sätta oss in i det. Det visar ju också hur otroligt viktiga människor som Harold Lancer är, snacka om en sann samhällshjälte alltså!

 

* * * * *

Det känns makabert och sitta och jämföra dödssiffror mellan olika länder i Covid-19:s fotspår. Men jag vill bara försöka belysa ett halvintressant fenomen. Ni vet ju hur högern här hemma berättar för oss att allt som är vänster i deras ögon (och det är mycket!) är värdelöst, att Löfven och Tegnell varje kväll träffas och skålar för att fler svenskar har dött, de jobbar ju, som vi alla vet, på att utrota det svenska folket och ersätta det med arabiska barbarer, det vet ju alla. Vidare så brukar dessa sanningssägare gärna lyfta fram goda högerexempel i andra länder som fina förebilder. En av dessa frälsare som lyfts fram är såklart Boris "BoJo" Johnson, Storbritanniens så kallade premiärminister. Jag känner till en del om denna man och, precis som när det gäller det apelsinbesprutade knullrufset i Vita huset, tror jag ibland att jag drömmer en mardröm när jag inser att dessa två testikelpåsar styr två jättenationer.

https://twitter.com/OutOfContextPMQ/status/1259620450444939266

Tror inte jag behöver kommentera det här klippet alltför mycket, den blonda mannen i kostym som vevar med armarna och försöker komma ihåg sina repliker är idag Storbritanniens premiärminister...

Men t o m de som brukar peka på Boris som ett föredöme håller nu helt tyst, inte ett ord, inte en retweet, inte en länkning eller ett omnämnande om honom. Jag tror inte heller det riktigt kommer fram här i Sverige hur in i helvete katastrofalt dåligt han har skött den här krisen och, för all del, sköter den nu. Jag är säker på att han kommer undan till sist, för han har mäktiga vänner på tunga positioner, men alla former av framtida utredningar gällande BoJo:s hantering av coronakrisen 2020 måste bli en mycket, mycket mörk läsning.

Grejen är den att de allra flesta stora engelska tidningarna är väldigt höger och, oavsett vad clownen Boris gör, så backar de honom. Jag kan nästan föreställa mig hur rubrikerna hade sett ut om landet haft vänsterstyre och Jeremy Corbyn hade suttit bakom spakarna. Om han så skulle ha haft 0 dödsfall från coronaviruset, så hade de hånat och hatat honom.

I torsdags (7/5) fick Storbritannien det högsta antalet döda av coronaviruset i hela Europa. Tidigare har Italien lyfts fram som ett vandrande skräckexempel där människorna dör som flugor. Men nu är det Storbritannien som har flest offer i Europa, den dagen passerade de dessutom ännu en fruktansvärd gräns, de gick över linjen för 30,000 dödsfall och när torsdagen summerades hade 30,076 människor dött. Det är lite mer än hela befolkningen i Arboga (min hemstad) kommun, gånger två. Sedan ska vi vara helt på det klara med att även om västerländska ledare gärna pekar finger mot länder som Kina, Iran och Ryssland när det handlar om rapporteringen av antalet döda, så är de oftast inte ett dugg bättre själva. Ha även i åtanke att Boris Johnson är en man som inte har några som helst problem med att ljuga vem eller vilka som helst rakt upp i ansiktet. Vissa seriösa bedömare menar nämligen att den faktiska dödssiffran för Storbritannien närmar sig 55,000!

Men Boris och hans kumpaner i parlamentet lät tidigare den veckan läcka till pressen att nästa måndag (idag, 11/5) kommer man att lätta på restriktionerna kring landets nedstängning. Så det faktum att Storbritannien nu var värst drabbat i hela Europa och att mer än 30,000 människor har dött kunde, bekvämt för BoJo, skjutas undan, för att istället fokusera på något roligare:

   

 

Det har i sin tur gjort att jag under helgen läst massor av rapporter om folk som börjat ha spontanfester i trädgårdarna, utan några två meters mellanrum, och hela kvarter som går ut på gatan och dansar conga e t c. Det är ju bara att hoppas att den här falska säkerheten inte resulterar i massdödsfall senare i maj.

Men även på högersidan inom den engelska tidningsvärlden finns det välkomna undantag från Boris hejarklack. Måste faktiskt lyfta på hatten och ge the Sunday Times en uppskattande applåd för deras fina bevakning av BoJos vandring från ett dödligt misstag till ett annat dödligt misstag.

Söndagen den 19:e april såg tidningen förstasida ut så här:

 

 

 

Vänsterjournalisten Owen Jones skrev följande på Twitter om artikeln: "The Sunday Times undersökning av regeringens katastrofala hantering av coronaviruset är en av de viktigaste sakerna du har läst."

 

 

Det får nog ses som den mest graverande redogörelsen av statlig kompetens i den brittiska politiska historien. Från ungefär halva artikeln och fram till slutet är det bara bomb efter bomb efter bomb. Det är en ganska lång text, men jag rekommenderar alla att läsa den då det ger en briljant och skrämmande bild av vad det är som styr Storbritannien, här hittar du artikeln i sin helhet:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/05/01/11666968-coronavirus-insikt-coronaviruset-38-dagar-nar-storbritannien-i-somnen-gick-rakt-in-i-katastrofen/

Självklart blev Lasarus och hans gäng irriterade på detta och hackade fram ett patetiskt blogginlägg som ett försök att bemöta den skarpa kritiken. Det gick sådär och efterföljande söndag, 26/4, släppte Sunday Times en förödande demontering av Downing streets uppenbara skitsnack. Den grasserande oärligheten från varje nivå i regeringen är rent underbar att skåda:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/05/02/11666970-coronavirus-insikt-coronaviruset-hur-regeringen-forsokte-avfarda-sunday-times-undersokningen/

 

 

* * * * *

Samma dag (7/5) som Storbritannien passerade 30,000 dödsoffer registrerade USA totalt 74,665 dödsfall p g a coronaviruset. Där handlar dödstalen mer om Obamas år som president, för som vanligt gör, enligt honom själv, Trump ett fullständigt lysande jobb. Det enda som skaver är Obama och det faktum att de inte fått fram desinfektionsmedel till alla amerikaner än, men när jänkarna har injicerats med det och suttit en stund i solen så behöver ingen US-amerikan oroa sig för coronaviruset längre (och ingenting annat heller, för den delen).

Jag är fullt medveten om att man måste titta på många olika delar när man jämför olika länders dödssiffror, så det behöver ingen besserwisser kasta sig på tangentbordet och förklara för mig. Men för att sätta USA:s dödstal i ett sammanhang så stod det igår (söndag 10/5) på 79,707 människor. Det kan man jämföra med antalet dödade amerikanska soldater i det fruktansvärda Vietnamkriget (1964-1975), då 58,318 soldater föll offer för de Rödas kulor. Det innebär att i skrivande stund har det dött 21,389 fler amerikaner p g a coronaviruset än antalet soldater som stupade i Vietnam. Först rapporterades det att det första dödsfallet orsakat av Covid-19 i USA skedde den 29:e februari, men det visade sig sedan att det skedde tidigare, redan den 6:e februari. Så man kan säga att dessa 79,707 människor har dött under en period på tre månader, Vietnamkriget (den delen som USA var militärt involverat i) pågick i 11 år...

 

 

* * * * *

Tillbaka till BoJo igen. Jag kan säkert uppfattas som cynisk och rent av kall ibland, men jag förstår också att man vill fira när man blivit föräldrar. Sen har vi det där med att vara vald till folkets ledare och tajming, något som BoJo totalt saknar.

Den 29/4 hade Storbritannien runt 25,000 döda p g a coronapandemin och allt såg nattsvart ut för en befolkning där tiotusentals människor ser deras levebröd tillintetgöras, samtidigt som de vet att en gigantisk lågkonjunktur är nära förestående. Då tyckte den korkade Eton-idioten att det var läge att skåla i champagne.

Ja, jag förstår att fanskapet var glad, den dagen kalvade nämligen hans bihang, Carrie Symonds. Men jag förstår också de som blev vansinniga över den här bilden:

   

En man bär in en låda med Dom Pérignon till 10 Downing street, där Boris Johnson och hans fästmö, Carrie Symonds, firar att paret fått en son.

Fotograf: Tolga Akmen/AFP via Getty Images

 

Men i brittisk media fortsatte man att försvara detta kolossala rövhål. Man pratade om att bli förälder förändrar oss och att ha en nära döden-upplevelse (ja BoJo har haft viruset och överlevde) också förändrar oss. Därför lade någon usel journalist pannan i djupa veck och funderade högt på huruvida Storbritannien nu kommer få en väldigt annorlunda premiärminister jämfört med den de valde i december? Det är ju sant och Goebbels hade ju också sex barn och vem kan förneka deras positiva inverkan på honom?

 

Sex barn? Jaha, du kände inte till det. Jodå, i sänghalmen har den gode Lasarus verkligen varit produktiv. Gossen, Wilfred Lawrie Nicholas Johnson, som ploppade ut i slutet av april i år var Eton-galtens sjätte avkomma.

 

1993 började han föra vidare sin störda säd då han, tillsammans med Marina Wheeler, fick Lara Lettice Johnson-Wheeler. Med Marina fick han sedan ytterligare tre ungar: 1995 kom Milo Arthur Johnson, 1997 Cassie Peaches Johnson och 1999 Theodore Apollo Johnson.

Men det blir ju bara fem, eller? Japp, 2009 fick han nämligen Stephanie, resultatet av en affär med konstrådgivaren Helen Macintyre, medan frun, Marina, genomgick sin cancerbehandling. BoJo förnekade först faderskapet, men efter en domstolstvist 2013, där han försökte få igenom ett föreläggande om att media inte fick rapportera om detta, kom sanningen fram.

Så, fem ungar och en oäkting, med tre olika damer. Hade detta skett i en engelsk arbetarklassfamilj hade tidningarna utmålat de inblandade som jordens avskum, men kramgoa Boris han hyllas för sin virilitet. Vi ska heller inte glömma att det talas om att han är pappa till en hel drös andra oäktingar också.

Och precis som jag skrev tidigare så fick även Joseph och Magda Goebbels, "Tredje rikets första dam", totalt sex barn: Helga Susanne (född 1 september 1932), Hildegard (Hilde) Traudel (1934), Helmut Christian (1935), Hedwig (Hedda) Johanna (1937), Holdine (Holde) Kathrin (1938) och Heidrun (Heide) Elisabeth (1940) och det var ju inget som påverkade Joseph negativt, så nog finns det hopp om en Lasarus 2.0 efter coronakrisen...

 

 

* * * * *

Tack och lov finns det även tidningar och skribenter som inte står till höger och bugar och bockar för överklassen. The Guardians Marina Hyde är ofta läsvärd och hennes inlägg i ämnet BoJo, media och coronaviruset håller hög klass:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663786-nar-johnson-sager-att-vi-kommer-vanda-tidvattnet-pa-12-veckor-ar-det-bara-ytterligare-en-sagning-for-sidorna-pa-en-buss/

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/18/11664616-med-1-000-dodsfall-om-dagen-borde-vara-ledare-fa-betydligt-tuffare-fragor/

Både i Sverige och England hör man ofta högern prata om att de är den vuxna i rummet, den som kliver in och tar ansvar och inte, som vänstern, bråkar och stökar för egen vinnings skull e t c. Var de har fått det ifrån har jag inte en aning om, men mår de bättre av att tro det så kör. Redan tidigt under coronakrisen kom den här rapporten inifrån maktens boning i London, som målar upp en lite annorlunda bild av de maktgalna svinen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663769-coronaviruset-inne-pa-nummer-10-ar-alla-i-krig-gallande-coronaviruset/

Jag blir heller inte förvånad över att läsa att Manchester Citys fantastiska ägare är med och tjänar pengar på coronakrisen i Storbritannien. Hade de brittiska öarna haft en riktig regering som befann sig "i krig" hade de bara gått in och tagit deras tomma skal till byggnad av dem under den tid som behövdes. Istället sprutar man iväg britternas skattepengar till dessa böghatande medeltidsmän:

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663770-abu-dhabi-debiterar-nhs-pa-flera-miljoner-i-hyra-for-supersjukhuset/

Jag vet inte om ni känner till Frankie Boyle, om inte så är han en skotsk komiker och skribent, här kan ni läsa en briljant artikel av honom på ämnet coronakrisen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663772-frankie-boyle-funderade-du-nagonsin-pa-vad-du-skulle-gora-under-en-apokalyps/

Här visar Reuters hur man gör grundläggande research och sedan skriver en extraordinär artikel:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663781-specialrapport-johnson-lyssnade-pa-sina-forskare-om-coronaviruset-men-de-var-langsamma-med-att-trycka-pa-larmknappen/

 

 

Richard Horton är chefredaktör på den prestigefyllda brittiska medicinska tidskriften The Lancet, det gör att han åtminstone vet vad han pratar om när han uttalar sig om pandemier, d v s till skillnad mot alla de arga män som filmar sig själva i bilen medan de fradgasprutande berättar hur läget egentligen ser ut och backar upp det med egenritade grafer och tabeller. Han får nog dessutom ses som en av de eldigaste kritikerna mot den brittiska regeringens hantering av coronapandemin, här kan ni läsa en intressant intervju med honom i Financial Times:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/05/02/11666975-lunch-med-ft-richard-horton-vi-har-nu-sett-det-storsta-vetenskapliga-politiska-misslyckandet-under-en-mansalder/

 

 

 

 

Jag sparkar igång det här nyhetsblocket med något som gör mig ledsen, samtidigt så illustrerar det så fint vilka som verkligen är våra nyckelarbetare, läs själva:

https://www.expressen.se/noje/kandisarnas-nodrop-i-coronakrisen-vill-ha-botox/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb&fbclid=IwAR0bmJND1HykPR6AgCcY3jeHhvQ2vX7Nk6VM9WQE0wboT_xtk2qLBbMEdcU

Det är alltså inte bara nyliberalismen som avslöjas under coronapandemin, nu kommer även kändisarnas rynkor att exponeras borta i LA. Försök förstå hur jobbigt det här är för bl a Victoria Beckham, Beyoncé och Kim Kardashian West, jag tror inte att vi dödliga riktigt kan sätta oss in i det. Det visar ju också hur otroligt viktiga människor som Harold Lancer är, snacka om en sann samhällshjälte alltså!

 

* * * * *

Det känns makabert och sitta och jämföra dödssiffror mellan olika länder i Covid-19:s fotspår. Men jag vill bara försöka belysa ett halvintressant fenomen. Ni vet ju hur högern här hemma berättar för oss att allt som är vänster i deras ögon (och det är mycket!) är värdelöst, att Löfven och Tegnell varje kväll träffas och skålar för att fler svenskar har dött, de jobbar ju, som vi alla vet, på att utrota det svenska folket och ersätta det med arabiska barbarer, det vet ju alla. Vidare så brukar dessa sanningssägare gärna lyfta fram goda högerexempel i andra länder som fina förebilder. En av dessa frälsare som lyfts fram är såklart Boris "BoJo" Johnson, Storbritanniens så kallade premiärminister. Jag känner till en del om denna man och, precis som när det gäller det apelsinbesprutade knullrufset i Vita huset, tror jag ibland att jag drömmer en mardröm när jag inser att dessa två testikelpåsar styr två jättenationer.

https://twitter.com/OutOfContextPMQ/status/1259620450444939266

Tror inte jag behöver kommentera det här klippet alltför mycket, den blonda mannen i kostym som vevar med armarna och försöker komma ihåg sina repliker är idag Storbritanniens premiärminister...

Men t o m de som brukar peka på Boris som ett föredöme håller nu helt tyst, inte ett ord, inte en retweet, inte en länkning eller ett omnämnande om honom. Jag tror inte heller det riktigt kommer fram här i Sverige hur in i helvete katastrofalt dåligt han har skött den här krisen och, för all del, sköter den nu. Jag är säker på att han kommer undan till sist, för han har mäktiga vänner på tunga positioner, men alla former av framtida utredningar gällande BoJo:s hantering av coronakrisen 2020 måste bli en mycket, mycket mörk läsning.

Grejen är den att de allra flesta stora engelska tidningarna är väldigt höger och, oavsett vad clownen Boris gör, så backar de honom. Jag kan nästan föreställa mig hur rubrikerna hade sett ut om landet haft vänsterstyre och Jeremy Corbyn hade suttit bakom spakarna. Om han så skulle ha haft 0 dödsfall från coronaviruset, så hade de hånat och hatat honom.

I torsdags (7/5) fick Storbritannien det högsta antalet döda av coronaviruset i hela Europa. Tidigare har Italien lyfts fram som ett vandrande skräckexempel där människorna dör som flugor. Men nu är det Storbritannien som har flest offer i Europa, den dagen passerade de dessutom ännu en fruktansvärd gräns, de gick över linjen för 30,000 dödsfall och när torsdagen summerades hade 30,076 människor dött. Det är lite mer än hela befolkningen i Arboga (min hemstad) kommun, gånger två. Sedan ska vi vara helt på det klara med att även om västerländska ledare gärna pekar finger mot länder som Kina, Iran och Ryssland när det handlar om rapporteringen av antalet döda, så är de oftast inte ett dugg bättre själva. Ha även i åtanke att Boris Johnson är en man som inte har några som helst problem med att ljuga vem eller vilka som helst rakt upp i ansiktet. Vissa seriösa bedömare menar nämligen att den faktiska dödssiffran för Storbritannien närmar sig 55,000!

Men Boris och hans kumpaner i parlamentet lät tidigare den veckan läcka till pressen att nästa måndag (idag, 11/5) kommer man att lätta på restriktionerna kring landets nedstängning. Så det faktum att Storbritannien nu var värst drabbat i hela Europa och att mer än 30,000 människor har dött kunde, bekvämt för BoJo, skjutas undan, för att istället fokusera på något roligare:

   

 

Det har i sin tur gjort att jag under helgen läst massor av rapporter om folk som börjat ha spontanfester i trädgårdarna, utan några två meters mellanrum, och hela kvarter som går ut på gatan och dansar conga e t c. Det är ju bara att hoppas att den här falska säkerheten inte resulterar i massdödsfall senare i maj.

Men även på högersidan inom den engelska tidningsvärlden finns det välkomna undantag från Boris hejarklack. Måste faktiskt lyfta på hatten och ge the Sunday Times en uppskattande applåd för deras fina bevakning av BoJos vandring från ett dödligt misstag till ett annat dödligt misstag.

Söndagen den 19:e april såg tidningen förstasida ut så här:

 

 

 

Vänsterjournalisten Owen Jones skrev följande på Twitter om artikeln: "The Sunday Times undersökning av regeringens katastrofala hantering av coronaviruset är en av de viktigaste sakerna du har läst."

 

 

Det får nog ses som den mest graverande redogörelsen av statlig kompetens i den brittiska politiska historien. Från ungefär halva artikeln och fram till slutet är det bara bomb efter bomb efter bomb. Det är en ganska lång text, men jag rekommenderar alla att läsa den då det ger en briljant och skrämmande bild av vad det är som styr Storbritannien, här hittar du artikeln i sin helhet:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/05/01/11666968-coronavirus-insikt-coronaviruset-38-dagar-nar-storbritannien-i-somnen-gick-rakt-in-i-katastrofen/

Självklart blev Lasarus och hans gäng irriterade på detta och hackade fram ett patetiskt blogginlägg som ett försök att bemöta den skarpa kritiken. Det gick sådär och efterföljande söndag, 26/4, släppte Sunday Times en förödande demontering av Downing streets uppenbara skitsnack. Den grasserande oärligheten från varje nivå i regeringen är rent underbar att skåda:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/05/02/11666970-coronavirus-insikt-coronaviruset-hur-regeringen-forsokte-avfarda-sunday-times-undersokningen/

 

 

* * * * *

Samma dag (7/5) som Storbritannien passerade 30,000 dödsoffer registrerade USA totalt 74,665 dödsfall p g a coronaviruset. Där handlar dödstalen mer om Obamas år som president, för som vanligt gör, enligt honom själv, Trump ett fullständigt lysande jobb. Det enda som skaver är Obama och det faktum att de inte fått fram desinfektionsmedel till alla amerikaner än, men när jänkarna har injicerats med det och suttit en stund i solen så behöver ingen US-amerikan oroa sig för coronaviruset längre (och ingenting annat heller, för den delen).

Jag är fullt medveten om att man måste titta på många olika delar när man jämför olika länders dödssiffror, så det behöver ingen besserwisser kasta sig på tangentbordet och förklara för mig. Men för att sätta USA:s dödstal i ett sammanhang så stod det igår (söndag 10/5) på 79,707 människor. Det kan man jämföra med antalet dödade amerikanska soldater i det fruktansvärda Vietnamkriget (1964-1975), då 58,318 soldater föll offer för de Rödas kulor. Det innebär att i skrivande stund har det dött 21,389 fler amerikaner p g a coronaviruset än antalet soldater som stupade i Vietnam. Först rapporterades det att det första dödsfallet orsakat av Covid-19 i USA skedde den 29:e februari, men det visade sig sedan att det skedde tidigare, redan den 6:e februari. Så man kan säga att dessa 79,707 människor har dött under en period på tre månader, Vietnamkriget (den delen som USA var militärt involverat i) pågick i 11 år...

 

 

* * * * *

Tillbaka till BoJo igen. Jag kan säkert uppfattas som cynisk och rent av kall ibland, men jag förstår också att man vill fira när man blivit föräldrar. Sen har vi det där med att vara vald till folkets ledare och tajming, något som BoJo totalt saknar.

Den 29/4 hade Storbritannien runt 25,000 döda p g a coronapandemin och allt såg nattsvart ut för en befolkning där tiotusentals människor ser deras levebröd tillintetgöras, samtidigt som de vet att en gigantisk lågkonjunktur är nära förestående. Då tyckte den korkade Eton-idioten att det var läge att skåla i champagne.

Ja, jag förstår att fanskapet var glad, den dagen kalvade nämligen hans bihang, Carrie Symonds. Men jag förstår också de som blev vansinniga över den här bilden:

   

En man bär in en låda med Dom Pérignon till 10 Downing street, där Boris Johnson och hans fästmö, Carrie Symonds, firar att paret fått en son.

Fotograf: Tolga Akmen/AFP via Getty Images

 

Men i brittisk media fortsatte man att försvara detta kolossala rövhål. Man pratade om att bli förälder förändrar oss och att ha en nära döden-upplevelse (ja BoJo har haft viruset och överlevde) också förändrar oss. Därför lade någon usel journalist pannan i djupa veck och funderade högt på huruvida Storbritannien nu kommer få en väldigt annorlunda premiärminister jämfört med den de valde i december? Det är ju sant och Goebbels hade ju också sex barn och vem kan förneka deras positiva inverkan på honom?

 

Sex barn? Jaha, du kände inte till det. Jodå, i sänghalmen har den gode Lasarus verkligen varit produktiv. Gossen, Wilfred Lawrie Nicholas Johnson, som ploppade ut i slutet av april i år var Eton-galtens sjätte avkomma.

 

1993 började han föra vidare sin störda säd då han, tillsammans med Marina Wheeler, fick Lara Lettice Johnson-Wheeler. Med Marina fick han sedan ytterligare tre ungar: 1995 kom Milo Arthur Johnson, 1997 Cassie Peaches Johnson och 1999 Theodore Apollo Johnson.

Men det blir ju bara fem, eller? Japp, 2009 fick han nämligen Stephanie, resultatet av en affär med konstrådgivaren Helen Macintyre, medan frun, Marina, genomgick sin cancerbehandling. BoJo förnekade först faderskapet, men efter en domstolstvist 2013, där han försökte få igenom ett föreläggande om att media inte fick rapportera om detta, kom sanningen fram.

Så, fem ungar och en oäkting, med tre olika damer. Hade detta skett i en engelsk arbetarklassfamilj hade tidningarna utmålat de inblandade som jordens avskum, men kramgoa Boris han hyllas för sin virilitet. Vi ska heller inte glömma att det talas om att han är pappa till en hel drös andra oäktingar också.

Och precis som jag skrev tidigare så fick även Joseph och Magda Goebbels, "Tredje rikets första dam", totalt sex barn: Helga Susanne (född 1 september 1932), Hildegard (Hilde) Traudel (1934), Helmut Christian (1935), Hedwig (Hedda) Johanna (1937), Holdine (Holde) Kathrin (1938) och Heidrun (Heide) Elisabeth (1940) och det var ju inget som påverkade Joseph negativt, så nog finns det hopp om en Lasarus 2.0 efter coronakrisen...

 

 

* * * * *

Tack och lov finns det även tidningar och skribenter som inte står till höger och bugar och bockar för överklassen. The Guardians Marina Hyde är ofta läsvärd och hennes inlägg i ämnet BoJo, media och coronaviruset håller hög klass:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663786-nar-johnson-sager-att-vi-kommer-vanda-tidvattnet-pa-12-veckor-ar-det-bara-ytterligare-en-sagning-for-sidorna-pa-en-buss/

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/18/11664616-med-1-000-dodsfall-om-dagen-borde-vara-ledare-fa-betydligt-tuffare-fragor/

Både i Sverige och England hör man ofta högern prata om att de är den vuxna i rummet, den som kliver in och tar ansvar och inte, som vänstern, bråkar och stökar för egen vinnings skull e t c. Var de har fått det ifrån har jag inte en aning om, men mår de bättre av att tro det så kör. Redan tidigt under coronakrisen kom den här rapporten inifrån maktens boning i London, som målar upp en lite annorlunda bild av de maktgalna svinen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663769-coronaviruset-inne-pa-nummer-10-ar-alla-i-krig-gallande-coronaviruset/

Jag blir heller inte förvånad över att läsa att Manchester Citys fantastiska ägare är med och tjänar pengar på coronakrisen i Storbritannien. Hade de brittiska öarna haft en riktig regering som befann sig "i krig" hade de bara gått in och tagit deras tomma skal till byggnad av dem under den tid som behövdes. Istället sprutar man iväg britternas skattepengar till dessa böghatande medeltidsmän:

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663770-abu-dhabi-debiterar-nhs-pa-flera-miljoner-i-hyra-for-supersjukhuset/

Jag vet inte om ni känner till Frankie Boyle, om inte så är han en skotsk komiker och skribent, här kan ni läsa en briljant artikel av honom på ämnet coronakrisen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663772-frankie-boyle-funderade-du-nagonsin-pa-vad-du-skulle-gora-under-en-apokalyps/

Här visar Reuters hur man gör grundläggande research och sedan skriver en extraordinär artikel:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663781-specialrapport-johnson-lyssnade-pa-sina-forskare-om-coronaviruset-men-de-var-langsamma-med-att-trycka-pa-larmknappen/

 

 

Richard Horton är chefredaktör på den prestigefyllda brittiska medicinska tidskriften The Lancet, det gör att han åtminstone vet vad han pratar om när han uttalar sig om pandemier, d v s till skillnad mot alla de arga män som filmar sig själva i bilen medan de fradgasprutande berättar hur läget egentligen ser ut och backar upp det med egenritade grafer och tabeller. Han får nog dessutom ses som en av de eldigaste kritikerna mot den brittiska regeringens hantering av coronapandemin, här kan ni läsa en intressant intervju med honom i Financial Times:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/05/02/11666975-lunch-med-ft-richard-horton-vi-har-nu-sett-det-storsta-vetenskapliga-politiska-misslyckandet-under-en-mansalder/