En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron

Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr”.

JAMES COWEN. ORIGINAL IMAGES: PHIL NOBLE, CARLOS R ALVAREZ, GETTY IMAGES

AV: David Sexton, The Sunday Times, söndag 16 januari, 2022

Michel Houellebecq - oroa dig inte, det uttalas Welbeck, precis som fotbollsspelaren Danny - är garanterat den viktigaste romanförfattaren som har publicerat en bok, inte bara i Frankrike utan i hela Europa under de tre senaste årtiondena. Hans verk har blivit kända för att vara förlamande pricksäkra i dess insikt in i den omedelbara framtiden, vilket får honom att framstå som en sorts romanistisk Cassandra.

Houellebecq är även Frankrikes mest kontroversielle litteräre person, sedan länge föraktad av media där han ses som en uppkomling och vulgär person. Hans verk har alltid varit alarmerande explicita och kända för en hel del fellatio. Bortom hans böcker har Houellebecq tagits till domstol för uppvigling till rashat (innan han till sist friades på samtliga punkter), han har intervjuats full och frågat kvinnliga journalister om de velat ha sex med honom. Houellebecq har inte bara inte brytt sig om att verka illa beryktad, han har aktivt omfamnat det, odlat en estetik av oordning och upprepade gånger sagt det som för de flesta är otänkbart att säga.

Kontroversiell: Michel Houellebecq

ALAMY

Men det han säger verkar bli sant. I Plattform, publicerad 2001, förutsåg han islamistiska terrorattacker i semesterstäder långt innan Balidådet 2002 och de andra som har följt.

Den 7 januari 2015 publicerade han Underkastelse, där han målade upp en bild av hur ett muslimskt parti vann det franska presidentvalet 2022. Samma dag attackerades satirtidningen Charlie Hebdo, med Houellebecq på framsidan. Tolv människor dog.

T o m hans näst senaste och svagaste roman, Serotonin från 2019, sonderade smärtsamt missnöjet på Frankrikes landsbygd som fann sig uttryck i gilets jaunes-rörelsen.

Men den verkliga styrkan i hans verk ligger inte i sådana specifika aktioner av blickar in i framtiden, utan i hans skoningslöst klarsynta analys av det västerländska samhället som helhet. Han skrev om livets brutalitet i vilket ungdom och önskvärdhet är något man handlar med på en fri marknad i hans brännande andra roman, Elementarpartiklarna från 1998, som handlar om två halvbröder som har det tufft i en kärlekslös värld. Den inbringade enorma försäljningssiffror och gav honom internationell berömdhet. Och trots att han är agnostiker har han alltid stått fast vid att ett samhälle utan tro inte kan överleva - och att i en sådan värld, där åldrandet och döden tar allt ifrån individen, där står kärleken ensam mot förintelse.

Det är kombinationen av denna förtvinande klarhet om det moderna livets övergripande villkor och hans specifika engagemang i dagens utveckling och händelser som ger hans fiktion sådan kraft och och sådant fäste. Det finns inget motsvarande i det här landet.

Naturligtvis är Houellebecqs senaste verk efterlängtat i Frankrike, och Anéantir (ungefär Tillintetgöra, förstöra), hans åttonde roman, har just publicerats där i en upplaga på 300 000, i form av en lyxig inbunden bok, som en kommande samlarupplaga. Den är precist tajmad för att läsas före det kommande presidentvalet, eftersom den utspelar sig runt det kommande valet 2027. Så stor var spänningen att texten piratkopierades digitalt innan den släpptes.

Ändå har det kritiska mottagandet av boken i Frankrike hittills varit återhållsamt och den har avfärdats som att det återigen handlar om gamla vita män. Kanske har åren av kontroverser tagit ut sin rätt: Houellebecq, nu 65, är fortfarande utfryst, trots sin extraordinära meritlista med insikter och profetior, och trots officiellt erkännande. Han vann, till sist, Goncourt-priset, 2010 och 2019 valde Emmanuel Macron in honom i Légion d'Honneur.

Houellebecq har inte varit någon stor beundrare av Macron. "Han är bisarr, han är något av en mutant", säger han. I Anéantir antar han taktfullt att presidenten, som aldrig namnges men är tydligt baserad på Macron, har blivit omvald i år, men fem år senare, enligt den franska konstitutionen, står han inför att behöva avgå efter två mandatperioder. Hans Putin-liknande plan är att provisoriskt installera en marionettpresident, så att han kan göra comeback och reformera konstitutionen för att göra sig själv ännu mäktigare. Presidentens enda verkliga övertygelse är att han gjordes för att vara president, sägs det.

Oroligheter: demonstranter i gilets jaunes-rörelsen.

MUSTAFA YALCIN/GETTY IMAGES

Vid sidan av den här tråden finns en knäpp, nästan Dan Brown-värdig intrig om ockulta terrorister. Till en början är attackerna virtuella simuleringar, mystiskt släppta på internet, inklusive den ultrarealistiska giljotineringen av finansministern Bruno Juge, en karaktär baserad på en vän till Houellebecq, den verklige finansministern Bruno Le Maire

Sen blir dessa attacker verkliga. Ett fartyg sänks, ett spermadonatorföretag bränns ner. Underrättelsetjänsterna är förbryllade. Det verkar vara ett verk av oidentifierade djupekologer, kanske hedningar, som ritar ett gigantiskt pentagram över hela Europa. . .

Men den verkliga historien här, en som gradvis tar över hela romanen, är den om Bruno Juges ministerförtrogna Paul Raison, en man som närmar sig 50 och är ett annat Houellebecqskt alter ego.

Paul och hans fru, Prudence, en annan högt uppsatt tjänsteman, bor tillsammans i en fin lägenhet i ministerdistriktet Bercy - men deras äktenskap har dött. De har inga barn, har inte haft sex på tio år och träffas knappt längre.

Och sedan möter båda dödligheten. Pauls far, själv en pensionerad underrättelsetjänsteman - kanske mannen för att spåra upp terroristerna? — drabbas av en svår stroke, vilket gör honom stum och paraplegisk. Hans vård, på en specialistenhet och sedan hemma, med kärleksfulla besök av hans partner och familj, beskrivs i detalj - sådan äldreomsorg och avslag på dödshjälp är ett av Houellebecqs brännande ämnen.

Under tiden omkommer Prudences mamma i en bilolycka och hennes pappa lämnas stum, deprimerad och ensam. Paret kommer långsamt, med oändlig mildhet, samman igen för att möta dessa verkligheter.

Men inte långt efter att de återfunnit deras kärlek får Paul diagnosen muncancer. Det sista avsnittet på mer än 100 sidor är djupt rörande: en slags samtida motsvarighet till Tolstojs kortroman Ivan Iljitjs död. Houellebecq har alltid ställt kärleken mot döden så starkt som möjligt, men aldrig mer talande än här (och ja, det finns extrem fellatio, inklusive en session som sägs pågå i tre timmar).

Anéantir är också lång - den berättar utförligt om 14 av Pauls drömmar - och verkar ändra riktning under skrivandets gång. Den vänder sig bort från politik och profetior till en enkel mänsklig berättelse. Men den är oemotståndlig, en bok som bara han kunde ha skrivit, en bok som förtjänar att bli tillgänglig på engelska så snart som möjligt.

Houellebecqs sista ord i en slutnot är överraskande att han har bestämt sig för att nu sluta som romanförfattare. Låt oss hoppas att så inte är fallet.

Anéantir av Michel Houellebecq på svenska:

https://www.adlibris.com/se/bok/forinta-9789100803735

Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.

Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024

Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella profilen på Sydkoreas K-League så att den kunde matcha nivåerna för K-Pop eller K-Drama och den f d engelska landslagsmannen har nu svårt att få någon positiv inverkan i Morgonlugnets land.

Med endast 105 spelade minuter för FC Seoul på de första sex matcherna innan han genomgick en knäoperation i fredags har Lingard skapat fler rubriker p g a skador och kommentarer från hans tränare än p g a något han har lyckats med på planen.

Självklart är det här väldigt tidigt in i hans nya land.

Den f d Manchester United-spelaren blev ett överraskande nyförvärv för de sexfaldiga koreanska mästarna i februari, lätt det största i ligans 41-åriga historia.

Med detta följde stora förväntningar. Nästan 52 000 dök upp - den högsta publiksiffran i Asiens äldsta professionella liga sedan den 2018 började räkna endast köpta biljetter - för att se Lingards hemmadebut mot Incheon United den 10 mars.

Initialt jublade publiken varje gång han rörde bollen, men hittills har han inte gjort något mål eller någon assist.

Även om man bortser från skadorna så fanns det en medvetenhet om att han skulle kunna vara lite ringrostig, detta då Lingards senaste framträdande innan han anlände till Sydkorea kom i april 2023 för Nottingham Forest.

Korta ögonblick av form

“Samtidigt som vi alla hoppades att han omedelbart skulle göra en stor skillnad för Seoul så visste vi också att det förmodligen skulle ta tid eftersom han inte har spelat på så länge,” sa Seoul-supportern Kim Yong-myung till BBC.

“De flesta fansen tror fortfarande att han kommer bli en stor hjälp om han kan vara hel och frisk.”

Man har kunnat se korta ögonblick av förmågorna som tog mittfältaren till det engelska landslaget - den senaste av hans landskamper kom 2021.

En smart genomskärare mot Incheon resulterade nästan i ett mål för 31-åringen i hans debut och han bjöd på en lobb och vändning som förtjusade fansen.

Veckan efter, mot Jeju United, resulterade, trots att en dålig första bollmottagning avslutade en potentiell en-mot-en-situation, lite smart passningsspel i ett självmål, bara för att senare dömas bort för offside.

P g a skador har han inte spelat för Seoul sedan dess. Klubben ligger just nu på en liknande position mitt i tabellen som den de avslutade den förra säsongen på.

Istället för insatserna på planen har de största samtalsämnena gällande Lingard hittills handlat om kommentarer från FC Seouls huvudtränare Kim Ki-dong.

“Han spelade bara några minuter och ändå arbetade han inte hårt och undvek närkamper,” sa Kim, enligt den rikstäckande tidningen Joongang Daily efter matchen mot Jeju, Lingards tredje, i vilken han kom in från bänken efter 58 minuter.

“Berömmelse vinner inte fotbollsmatcher. Om det gjorde det skulle jag ha plockat in en berömd pensionerad spelare.”

Den här reaktionen skapade rubriker på många ställen i världen.

I Asien är koreanska tränare välkända för att kräva maximal fysisk ansträngning från spelarna hela tiden, men journalisten Lee Sung-mo tror att en del har missuppfattats i översättningen.

“Det händer ganska ofta när man översätter engelska till koreanska eller koreanska till engelska utan kontext,” sa Lee.

“I koreansk kultur låg Kims kommentarer närmare motivation för Lingard då han ville att han skulle visa mer passion på planen då han har en tilltro till spelaren.

“Men när man bara översätter det till engelska utan kontext kan det förstås som aggressiv kritik. Det är föga troligt att det var Kims intention.”

Det var så det verkade när Kim försökte kyla ner situationen.

“Vissa delar av det är lite överdrivna,” sa Kim, som tog jobbet i Seoul i december. “Jag sa till honom att jag sa det i en intervju för att han är en speciell spelare som borde ta en ledande roll.”

Lingard sa också att han hade pratat med tränaren och att det inte är några problem dem emellan.

Oavsett intentionen så blev den internationella bilden att Lingards flytt till Korea höll på att förvandlas till en mardröm.

Det skulle inte vara första gången en brittisk spelare har haft problem i regionen.

Paul Gascoigne spelade en kort period i Kina och medan Jay Bothroyd imponerade i Japan förstördes Gary Linekers tid

i Nagoya Grampus av skadeproblem.

I Sydkorea hade f d Burnley-anfallaren Andy Cooke en bra tid för 20 år sen för Busan under Ian Porterfield men andra, som Chris Marsden, som skrev på från Southampton 2004, och Jordon Mutch, som anlände efter att ha lämnat Crystal Palace 2019, nådde inte dubbelsiffrigt i kolumnen för antal spelade matcher.

Standarden är hög. The K-League anses vara en av de tre bästa ligorna i Asien, tillsammans med dem i Japan och Saudiarabien, och ligan har den mest framgångsrika meritlistan av alla när det gäller att vinna kontinentala mästerskap. 

Vid sidan av planen kan det också vara en utmaning.

“Det verkar vara tufft för europeiska spelare att anpassa sig,” sa Lee. “Språket är helt annorlunda, vädret är annorlunda och kulturen är annorlunda. Så det är inte lätt såvida spelaren inte är redo att öppna upp sig själv i en ny situation och miljö.”

Lingard verkar villig att göra det. 

“Han spelar kanske inte, men han kommer och tittar på våra matcher,” sa Kim.

“Han är även aktiv på sociala medier och postar positiva saker. Det verkar som att han har rätt attityd och att han vill lyckas. Vi måste vänta på att han blir hel, kommer in i allt och sen kan han visa oss vad han kan göra.”

Det finns fortfarande tid, enligt journalisten Lee.

“Lingard har hittills haft lite otur och han visar helt klart sitt engagemang för sin nya klubb även när han inte kan spela för dem. Vi måste vänta och se tills han är helt återställd från skadorna.

“Det finns fortfarande en chans att han kan komma att bli en succé i the K-League.”

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.

(Första upplagan)

Författare: Victor Ostrovsky och Claire Hoy

Land: USA

Språk: Engelska

Ämne: Mossad

Utgivare: Stoddart Publishing

Publiceringsår: 1990

Antal sidor: 372

ISBN: 0-9717595-0-2

OCLC: 52617140

Titel

Bokens titel (på svenska: Genom bedrägeri) är vad Ostrovsky påstår vara den engelska översättningen av Mossads tidigare motto, en fras från Ordspråksboken 24:6, be-tahbūlōt ta`aseh lekhā milkhamāh (Hebreiska: בתחבולות תעשה לך מלחמה).

Ostrovsky har sagt att hans namn inte är någon pseudonym och att om han skulle vilja gömma sig hade han aldrig skrivit boken. 

Sammanfattning

Boken börjar med Ostrovskys tjänstgöring i the Israeli Defense Forces. Efter att ha genomgått olika tester, bl a psykologiska, avböjde han ett potentiellt jobb som  Mossad-mördare men accepterade en plats som aspirant till att bli en katsa.

Han adresserar specifikt självmordsbombningen mot lägret för amerikanska marinen i Beirut som dödade flera hundra amerikanska marinsoldater i Libanon. Han säger att Mossad genom deras nätverk av informatörer fick reda på tiden och platsen för attacken i förväg, men sen gav de bara allmän information, utan specifika detaljer, till USA.

Han tillskriver handel med heroin som en källa för att samla in pengar till operationer utanför statlig reglering. Han anklagar Mossad för att ha mördat Khadir, en PLO-diplomat skickad av Arafat för att inleda fredsförhandlingar med den israeliska regeringen för att undvika en invasion av Libanon med siktet inställt på PLO.

Ostrovskys desillusion växer och kulminerar i att han avslutar sin tjänst efter att ha blivit syndabock för det misslyckade försöket att kidnappa några topptjänstemän inom PLO.

Den andra halvan kommer med påståenden om operationer mellan 1971 och 1985, som t ex Operation Sfinx där irakiska kärnkraftsforskare rekryterades medan de var i Frankrike för att samla in information om Iraks kärnkraftsreaktor Osirak. Det hela slutade med ett israeliskt flyganfall mot reaktorn 1981.

Israelisk rättstvist

1990 försökte Israel stoppa bokförsäljningen med argumentet att en publicering skulle “vara farlig för agenter på fältet”. Det var det första (och hittills enda) försöket av en suverän stat att stoppa en bok från att publiceras i USA. Israels jurister övertygade domaren i högsta domstolen på Manhattan, Michael J. Dontzin, om att utfärda ett föreläggande som hindrade publiceringen och distributionen av By Way of Deception.

Den 13 september, mindre än 48 timmar efter det att föreläggandet hade utfärdats, ändrade hovrätten beslutet. Under veckan som innehöll den 7 oktober 1990 hade the New York Times bästsäljarlista boken som nummer 1.

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/19/11816926-forklaring-vad-vi-hittills-vet-om-israels-attack-mot-iran/

Efter det är det lite intressant att läsa hur de flesta medier i väst framställer det som Israels hämnd för Irans beskjutning förra helgen. Då “glömmer” de ju bekvämt bort att det var någon som först dödade en högt uppsatt iransk general och åtta andra officerare på det iranska konsulatet i Damaskus, i Syrien. Vem var det nu då? Förmodligen Ryssland, eller Nordkorea.

En riktigt obehaglig och genomdryg typ är Aron Flam, jag vet inte om ni känner till honom. Han kallar sig komiker och ser sig själv som intellektuell och högre stående än andra människor. När han pratar låter det nästan som att han verkligen tror att varenda människa på den här planeten som demonstrerar mot slakten i Palestina är en fullfjädrad nazist som sover med hakkorsbindeln på armen och ett porträtt av Himmler över sängen.

Såg honom i någon form av debatt där hans motståndare mycket riktigt hävdade att Israel har många mäktiga vänner, inte minst USA, som förser dem med överlägsna vapen. Då började dryge Flams vifta med fingret och sprätte upp nosen i vädret och menade att det bara är till Israels försvar, endast en bråkdel av bidragen består av offensiva vapen. Det vet ju de flesta att det inte stämmer och oturligt nog för Flams så dök följande avslöjande upp bara någon dag efteråt:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/03/30/11815762-enligt-rapporter-har-usa-godkant-en-transferering-av-bomber-och-stridsflygplan-vard-miljarder/

Vidare menade Flams att Israel i princip har öppna grindar in i Gaza, all hjälp kommer in och de uppmuntrar i princip dessa hjälpsändningar att åka in och försöka hjälpa det lidande folket på denna helvetets plats på jorden. Ja, just det…

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/03/08/11814492-bedovningsmedel-kryckor-dadlar-israels-spoklista-over-saker-som-godtyckligt-stoppas-fran-att-komma-in-i-gaza-fran-insidan/

Jag kastade ett öga på Agenda (7/4) där de pratade om slakten på Gazaremsan och hur man ska tolka det faktum att Israel har dragit tillbaka 15 000 soldater från slagfältet. Programledaren Anna Hedenmo undrade om det skulle ses som ett första steg mot vapenvila och i förlängningen fred. Men den tanken sköts ganska snabbt ner. Det handlar mer om att slaktaren Benjamin efter Israels mord på internationella hjälparbetare nu känner av omvärldens press lite mer. Att närmare 33 000 araber har slaktats på sex månader är inget särskilt att prata om, men när sju vita människor får sätta livet till, då jävlar! Snacka om ett fullständigt gränslöst hyckleri.

Sen kom de även in på att kriget i Gaza kan komma att få konsekvenser för presidentvalet i USA, såklart. Folkmords-Joe pratar om hårda tag mot sin älskade vän Israel, men släpper gång efter annan iväg nya vapenleveranser och driver en politik som gynnar den blodige bödeln Benjamin.

Mest intressant var att höra Yahuda Shaul, regeringskritiker/ f d armébefäl. Han sa följande gällande en eventuellt israelisk markivasion av Rafah: “Om man vill utplåna Hamas i Gaza måste man tvinga över två miljoner palestinier att fly till Sinaihalvön, gå från hus till hus och ödelägga hela Gaza ovan mark och sen fortsätta i flera månader under mark, tunnel för tunnel, med tusentals döda som följd… Då kanske Hamas är borta från Gaza efter några år. Men gör man allt det, så kommer Hamas att finnas överallt annars istället.”

Sen kom Sveriges utrikesminister Tobias Billström och bara av att se uppsynen på honom blev jag illamående och gick nästan ut. Men jag kämpade vidare och höll ut, stärkt av att se att han faktiskt bar två korsade flaggor i solidaritet med det lidande palestinska folket, en svensk flagga och en palestinsk, eller vänta nu…

Just ja, i västvärlden är ju allt Ryssland gör fel, fel, fel och allt Israel gör rätt, rätt, rätt. Förlåt, jag glömde bort världsordningen i väst. Sen svamlade den dryge fan på om att Sverige och EU minsann har framfört ett budskap till blodige Benjamin om att “vi” inte kommer acceptera någon markoffensiv i Rafah. Om det sker har tydligen någon slags gräns passerats, även för den svenska regeringen. Hedenmo påpekade senare att andra länders utrikesministrar varit ute mycket tidigare och fördömt Israels aktioner, är det så att Sverige kommer på det tåget lite sent? Nej så var det inte alls, det är först nu som utvecklingen har börjat gå åt fel håll, menade Billström. Så det kan bli aktuellt med sanktioner och hårda tag mot Israel, undrade programledaren. Men så långt ville såklart ormen Billström inte gå, han menade bara att det är bra att Sverige och EU pratar om detta och att Israel känner till det här tugget. Han varnade alltså Netanyahu från detta och hotade med att det eventuellt, kanske, i någon mån kommer ske någon slags sanktioner mot hans land om han går vidare med planerna på en markinvasion. Eller det kommer i alla fall att diskuteras inom EU, och det är ju verkligen avskräckande för bödeln Benjamin.

Om det inte hade varit så tragiskt och kommer innebära så mycket mänskligt lidande så hade jag nästan skrattat åt rapporten som kom redan dagen efter det Agenda-avsnittet.

8/4, dagen efter Billströms “hårda ordalag” mot en markinvasion av Rafah:

I ett videouttalande på hebreiska upprepade Netanyahu sitt tidigare prat om att en militäroperation på marken i Rafah, vid gränsen mot Egypten, där fler än 1,5 miljoner palestinier söker skydd, är nödvändig för seger i kriget.

“Det kommer att hända. Det finns ett datum,” sa han i måndags (8/4) utan att vidareutveckla sitt resonemang.

Och på tisdagen (9/4) förtydligade han sig genom att säga att Israel kommer gå vidare med sitt mål att eliminera samtliga Hamas brigader, inklusive den eller de i Rafah. “Det finns ingen styrka i hela världen som kan stoppa oss. Det finns många styrkor som försöker göra det, men det kommer inte att hjälpa eftersom den här fienden, efter vad den gjorde, aldrig kommer göra det igen,” sa Netanyahu.

Ska onekligen bli intressant att se Billströms svar på detta. Synd bara att det kommer innebära ytterligare lidande och tragedier för det palestinska folket.

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan

AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (svensk tid)

• Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört militära operationer mot Iran. Tjänstemännen sa att Israel varnade Biden-administrationen tidigare under torsdagen om att en attack skulle komma inom de kommande 24 till 48 timmarna. Enligt CNN försäkrade israelerna amerikanerna om att Irans kärnkraftsfaciliteter inte skulle bli en måltavla.

• Iransk statsmedia rapporterade att luftvärnsbatterier har aktiverats efter rapporter om explosioner nära en stor flygbas i närheten av staden Isfahan. Senare tillade de att drönare hade skjutits ner i provinsen. 

• I Isfahan finns platser associerade med Irans kärnkraftsprogram, inklusive deras underjordiska anrikningsplats Natanz. Statlig tv beskrev alla platser i området som “helt säkra”.

• Flygbasen i närheten av Isfahan har sedan länge varit hemmabas för Irans flotta av USA-tillverkade F-14 Tomcat - köpta innan den islamiska revolutionen 1979. 

• De i Dubai baserade flygbolagen Emirates och FlyDubai började leda om sina flyg runt västra Iran runt 4:30-tiden lokal tid. De gav ingen förklaring till det, men lokala varningar till flygkaptener pekade på att luftrummet kunde vara stängt. Iran annonserade senare att de hade ställt in flygningar över vissa städer. 

• Spänningarna över hela regionen är fortsatt höga efter att Iran avfyrade hundratals drönare och kryssningsmissiler mot Israel i lördags, i vad som var den Islamiska republikens första direktattack mot den judiska staten någonsin. Det var deras respons på attacken den 1 april mot Irans konsulat i den syriska huvudstaden Damaskus, som dödade en senior person i Irans Islamiska revolutionsgarde och åtta andra officerare.

• I torsdags sa Irans utrikesminister till CNN att om Israel väljer att hämnas kommer Teherans respons att bli omedelbart. “Om den israeliska regimen begår det stora felet ännu en gång kommer vår respons bli beslutsam, definitiv och ångerfull för dem,” sa Hossein Amir-Abdollahian.

AV: Daniel Taylor, The Athletic, tisdag 12 september, 2023

Under sin första dag med husletande förstod Kevin Keegan att det inte var någon vanlig by då mäklaren föreslog att de skulle käka lunch för att diskutera valmöjligheterna.

Keegan hade precis anställts som manager för Manchester City och vid hans första möte med spelarna klargjorde han att han inte gillade berättelserna som han hade hört gällande supkulturen i klubben.

Vad han inte insåg var att han var på väg att flytta in i en by som hade blivit ett av ställena att gå till på Manchesters fotbollsscen.

“Jag hade aldrig varit i Hale i hela mitt liv,” minns Keegan i sin självbiografi. “Vi hade åtminstone ett dussintal restauranger att välja på i byns centrum. Den vi valde hette Up & Down och samma sak kunde sägas om min hjärtfrekvens när jag gick genom dörren och såg en grupp av mina spelare med en flaska champagne på deras bord.”

Välkommen till Hale, åtta miles (12,8 km) söder om Manchester, det är en remsa med välstånd som tilltalar den moderna fotbollsspelaren så mycket att den attraherar spelare från klubbar separerade av så stora avstånd som 150 miles (241,4 km).

“Vi har alltid haft många Manchester United- och Manchester City-spelare som flyttat hit,” säger Jackie Atkins, en director på Hales Homes lyxmäklare. “Men vi får även hit fotbollsspelare från Liverpool, Everton, Stoke, Bolton, Blackburn, Leicester och andra delar av the Midlands eller nordvästra England.

“De bor bredvid varandra. Det är ett jättevackert område och då det är så många av dem kan de promenera runt byn och känna sig säkra utan att bli störda. Man ser dem på Sainsbury’s med en varukorg. Det är ganska normalt.”

Rivaler ute på planen, grannar vid sidan av den och det behövs inte särskilt lång tid bland de inmurade herrgårdarna och de välskötta gräsmattorna för att förstå varför så många fotbollsspelare attraheras av Hale och de breda, trädkantade vägarna där byn smälter ihop med Hale Barns och Bowdon. 

Varje fotbollsstad brukar ha en spelarenklav. Skillnaden här är, kanske, att Hale och dess grannar gradvis har blivit ett nav för Merseyside, Lancashire, Staffordshire och områden ännu längre bort. En studie från 2010 beräknade att det fanns åtminstone 33 Premier League-spelare som bodde i det här lummiga området. Antalet är betydligt större nu då fler och fler fotbollsspelare från städer utanför Manchester flyttar in.

Trent Alexander-Arnold är en av dem. Alisson, Liverpools målvakt, brukade ha Paul Pogba och Raheem Sterling bland sina grannar i Hale Barns. Chermiti, Evertons nyförvärv från Sporting Lissabon, har setts i byn, precis som Burnleys manager Vincent Kompany och flera andra.

Vid ett tillfälle hade Marcus Rashford och Danny Welbeck, då United-lagkamrater, Joe Hart och Kyle Walker, då City-lagkamrater, som grannar. Bruno Fernandes hittade ett hus tre dörrar från Stephen Ireland och det fanns så många Leicester City-spelare som bodde lokalt - Danny Simpson, Jonny Evans, Danny Drinkwater, Matty James - att en chaufför brukade dyka upp i en minibuss varje morgon för att köra dem till träningarna 100 miles (160,9 km) bort.

Relationer formas, rivaliteter läggs åt sidan. Varje vecka spelas en five-a-side-match för en grupp med f d proffs som bor i eller runt Hale eller den så kallade Golden Triangle bestående av Wilmslow, Alderley Edge och Prestbury, där bor den högsta andelen miljonärer per invånare i hela landet. Standarden, säger Ireland, är “skrämmande”.

Samma beskrivning skulle kunna användas till några av de “fullständiga monstren”, för att citera en av Hales mäklare, som har byggts i delarna av byn där gamla pengar möter nya.

Peter Crouch berättar en berättelse i sin självbiografi om hans första dag som Liverpool-spelare då han kryssade runt Hale Barns med fönstren nervevade och musiken pumpandes på högsta volym i en Aston Martin som han hade köpt för att fira sin transfer från Southampton.

“Jag försöker övertyga mig själv om att jag ser ut som Steve McQueen eller Daniel Craig samtidigt som jag ignorerar den gamle Peter som säger till mig att jag har blivit allt jag svor på att aldrig bli,” skriver Crouch.

“Jag kom fram till ett par trafikljus och där ser jag Roy Keane. Han tittar tillbaka på mig. Inte ens genom mina solglasögon kan jag ta fel på hans äcklade min. Han skakar på huvudet och vänder åter blicken till vägen framför honom. Jag stelnar till is, leendet glider av min mun och när det slår om till grönt kör han iväg utan att vända sig om. Jag sitter lämnad där med handbromsen i och en hemsk insikt: Herregud, jag har blivit en av dessa id*****.”

Crouch säger att han sålde Aston Martin-bilen dagen efter. Men den hade inte stuckit ut som alltför skrytsam på ett ställe där sportbilar och SUV:ar brukar ha tonade rutor och privata registreringsskyltar. “Ett lugnt flöde av Shogun-jeepar”, står det i en recension, “som parkerar medan dess ägare köper tonfiskbiffar, får manikyr eller hoppar in hos inredningsarkitekten.”

Så ser åtminstone karikatyrbilden ut. Sanningen är den att Hale, med sin befolkning på 15 000 personer, har en god blandning av människor, många opretentiösa områden och är sällan lika poserande som exempelvis Alderley Edge, där bilentusiaster med kameror runt nackarna brukade rada upp sig efter huvudgatan varje lördag för att få bilder på fotbollsspelarnas drömmaskiner.

Alderley Edge är platsen där David Beckham, Carlos Tévez, Cristiano Ronaldo och flera andra A-stjärnor valde att bo. Ryktet brukade göra gällande att en engelsk landslagsman upprepade gånger brukade köra sin Ferrari upp och ner för kullen med mullrande motor för att få bilentusiasterna att jaga efter honom. Det var heller inte ovanligt att hitta DKNY, Versace och andra designermärken i Oxfams välgörenhetsbutiksfönster. “Äldre kvinnor hade kanske fått rynkor i pannan,” som The Guardian elakt observerade, “om de inte hade fyllt dem med botox.”

Tvärtemot intrycket som lämnats av de brittiska tv-serierna Goldplated eller The Real Housewives of Cheshire finns det olika lager i den här delen av Manchesters södra förorter.

En promenad genom Hale visar att byn inte är immun mot svårigheterna i det moderna livet. Ett antal affärslokaler ligger tomma. Cocktailbaren One Six Eight har stängt. Samma sak gäller puben The Cheshire Midland, anledningen sägs vara att ägaren fick för många hetsiga utbrott på att så många människor ignorerade förbudet mot mobiltelefoner.

Men totalt sett finns det en omisskännlig känsla av rikedom. Paparazzi-fotografer är ofta positionerade utanför restauranger som har piffiga namn som Cibo och Riva. Konstentusiaster hänger på galleriet The Clarendon. Lydigt tränade hundar får sina pälsar klippta på The Canine Cutting Club.

Lokalbefolkningen pratar om att de brukar se Erik the Hag på hans cykelturer till Marks & Spencer för att handla mat. Och de såg ibland Louis van Gaal, en av Uniteds tidigare managers, köa för att få en plats på Danilo’s, en numera stängd italienska restaurang och han var - på klassiskt Van Gaal-sätt - inte nöjd med att behöva vänta (“nu är det bäst att den här maten är god”).

Puben The Railway är platsen där John Stones, Fabian Delph, Bernardo Silva, Vincent Kompany och Kyle Walker gjorde regelbundna gäster sällskap i ett öldränkt firande efter det att City hade vunnit Premier League-titeln 2018.

Sam Allardyce gjorde sin intervju för jobbet som Englands tränare i David Gills hem i Bowdon, Gill var då director på FA, och berättelserna om när Bryan Robson, Norman Whiteside och en del andra United-spelare låste in sig på puben The Griffin är legendariska.

Nuförtiden är det inget konstigt med att Luke Shaw bor precis i närheten av Liverpools Virgil van Dijk, eller att du kan få syn på Evertons Michael Keane då han tar en kaffe, James Milner när han rastar sin hund eller Robin Olsen då han ger sig iväg till ett träningspass hos Aston Villa, 80 miles (128,7 km) bort.

Vad du kanske inte noterar är säkerhetsvakterna som står parkerade som “statiska kontroller” i närheten av de mer välmående, Hollywood-liknande vägarna där husen är mer än 900 kvadratmeter stora. 

“Det fanns en tid, runt 2008 och 2009, när Hale slutade vara så populärt för det var ett område med hög brottslighet mot fotbollsspelare,” säger Haydn Roberts, som var Citys spelarsambandsman. “En del fruktansvärda saker hände om du tittar på inbrottet i Roque Santa Cruz hus.” 

Santa Cruz, den f d City-anfallaren, blev en måltavla när han var borta och spelade för Blackburn Rovers. Kriminella gjorde även inbrott hos Liverpools Emile Heskey och United-mittfältaren Darren Fletcher. I samtliga fall var deras partners hemma och hotades med kniv.

“Det var mycket skrämselpropaganda då,” säger Roberts. “Men det är en ny generation fotbollsspelare nu. Attityder har förändrats och Hale, som alltid har haft restaurangerna och enorma hus, blev trendigt igen, förmodligen mer än någonsin tidigare.”

För rika fotbollsspelare var svaret säkerhet - väldigt mycket säkerhet. Nästan varje hus har elektroniskt styrda grindar och sofistikerade system för att förhindra inbrott. Många har “panikrum” där husägarna kan låsa in sig själva om det kommer någon inkräktare. En fastighet har t o m skottsäkra fönster.

En studie från förra året visade att fem av de 10 dyraste gatorna i nordvästra England ligger i Hale, Bowdon eller Hale Barnes. Därifrån är det nära till motorvägarna och flygplatsen ligger så nära att du nästan kan röra vid vingarna och det finns en hel del annat att addera till kändiskänslan: parker, boutiquer, golfbanor, högpresterande skolor, se-och-bli-sedd-matställen och ett Priory-sjukhus (alltid ett tecken på att det finns pengar i området) utifall det blir lite för mycket av något.

Barrow Lane, där Zlatan Ibrahimovic bodde, i Hale Barns toppade den listan, med ett genomsnittligt huspris på £3,3 miljoner (44 miljoner kr).

Broadway, i Hale, låg tvåa. Men ingen kommer hitta det på Google Street View, för kameror är förbjudna på den delen av Miljonärslängan. Man får heller inte rida på hästar där, antagligen för att om man sitter i en sadel skulle man kunna kika över de strategiskt höga murarna och buskagen.

På Brooks Drive finns det en säkerhetsskylt som presenterar den långa listan över saker man inte får göra: inte stå där och hänga, inte promenera, inte cykla, inte gå med hunden, inte släppa av någon vid skolan, inte göra intrång, inte köra snabbare än 10mph (16 km i timmen).

Det kan kännas överdrivet, men den uppbiffade säkerheten har gjort skillnad i ett område där många fotbollsspelare, både f d och dagens, minglar med stjärnor från Coronation Street, musiker och andra typer inom showbiz. 

En blå minnestavla på Hale Road visar var sångaren Paul Young bodde. Paul “Bonehead” Arthurs, den f d Oasis-gitarristen, har ett hus i byn. Johnny Marr och Mike Joyce flyttade in i området när The Smiths var som störst, precis som bandets frontfigur, Morrissey, under en period. Lite musikkunskap: Marlborough Road är platsen där The Queen is Dead och Meat is Murder-albumen skrevs. 

När det gäller Keane funderar man ju på vad han tycker om att rivaliserande spelare från en så bred cirkel av klubbar blir grannar och, i vissa fall, kompisar (hans kommentatorskollega Micah Richards på Sky Sports bor också i närheten). 

Keanes relation med området började för 30 år sedan och om du minns hans uttåg från Irlands fotbolls-VM 2002 så minns du även hans dagliga hundpromenader med Triggs, efter att ha flugit hem från Saipan medan världens media väntade utanför hans grindar.

Sorgligt nog är Triggs inte längre en del av livet i Hale, men hundens del i dramat övertygade Paul Howard, den prisbelönte irländske författaren, att skriva Triggs - en självbiografi tillägnad djuret.

“Hale var ett respektabelt område där folk röstade på Konservativa partiet och hade gräsmattorna klippta i raka rader,” var hundens utlåtande. “Det var känt som Börsmäklarbältet - och det här var på den tiden då börsmäklare ansågs vara ett respektabelt jobb.”

Oli Scarff/AFP via Getty Images

AV: Marcus Rashford, The Players’ Tribune, torsdag 29 februari, 2024

Manchester United F.C | England

Normalt sett gillar jag inte att svara på saker som sägs om mig. Det ligger inte i min natur. Jag är en introvert person. Jag gillar inte ens att prata om mig själv, såvida jag inte verkligen känner dig. Så vid 99% av tillfällena kan jag ignorera bruset. Men ibland överträds vissa gränser och jag kan inte hjälpa att jag bara vill att folk ska förstå vem jag är som person.

Jag försöker inte attackera media. Jag förstår spelet, förstår du vad jag menar? De skriver egentligen inte om mig. Det är som att de skriver om den här karaktären “Marcus Rashford.” Det kan inte bara vara om mig som en 26-årig kille under en utekväll, eller en kille som får parkeringsböter. Det måste handla om hur mycket min bil kostar, gissningar om min veckolön, mina smycken eller t o m om mina tatueringar. Det måste handla om mitt kroppsspråk och ifrågasätta min moral och spekulera om min familj och min fotbollsframtid. Det finns en ton i det hela som man inte hör gällande alla fotbollsspelare. Låt oss bara lämna det där.

Jag tror att en del av det går tillbaka till pandemin. Jag försökte bara använda min röst för att se till så att barn inte behövde gå runt hungriga, för jag vet exakt hur det känns. Av någon anledning verkar det som att det störde vissa personer. Det verkar som att de har väntat på att jag ska ha ett mänskligt ögonblick så att de kan peka finger och säga, “Ser ni nu? Ser ni vem han egentligen är?”

Kolla, jag är ingen perfekt person. När jag begår ett misstag kommer jag vara den första att sätta upp händerna och säga att jag måste göra bättre ifrån mig. Men om du någonsin ifrågasätter mitt engagemang för Man United, då måste jag tala ut. Det är som om att någon ifrågasätter hela min identitet, och allt som jag som man står för Jag växte upp här. Jag har spelat för den här klubben sedan jag var en pojke. Min familj avböjde livsförändrande pengar när jag var en liten grabb så att jag skulle kunna få bära det här klubbmärket.

De vill prata om bilar? Föreställ er att man är 5, 6, 7 år gammal och tar fyra olika bussar genom stan för att komma till träningen på The Cliff. Det är ingen överdrift. Fråga min mamma. Någon var tvungen att lämna jobbet tidigt för att gå med mig för ingen i vår familj hade någon bil. Ingen hade ens ett körkort. Då, under mina första år i klubben, var det två bussar in till stan, sedan var vi tvungna att gå genom stan för att komma till den andra bussen som körde ut ur stan för att komma till Salford. T o m i spöregn. Inget bra att äta. Tränade i timmar medan min mamma satt där och väntade på mig, hon visste ingenting om fotboll, hon gjorde det bara av kärlek. Sedan samma sak på vägen hem. Bara för att jaga min dröm om att få spela för United. Det här är inte jag som klagar. Inte alls. Jag älskade varenda sekund av det.

Vet du vad det första de sade till oss att göra var när vi kom till The Cliff?

“Uttryck dig själv.”

Tony Whelan, Eamon Mulvey och Mike Glennie. Än idag är det ett av de bästa råden jag någonsin har fått inom fotbollen.

Folk tycker faktiskt att jag är konstig när jag börjar prata om vad United betyder för mig. För om du inte är jag, så är jag säker på att det nästan låter fejkat. Men du måste förstå att när jag var ung var allt att få spela för United. Det var inte uppnåeligt för oss. Det var svårt att komma dit, och ännu svårare att bli kvar där. Jag minns att de brukade ha dessa five-a-side-turneringar över hela Manchester där varje spelare behövde betala ett pund (13,08 kr) för att få vara med. Det var alla åldrar. Det fanns smågrabbar som spelade mot dem som nästan var vuxna män. Jag brukade alltid be min mamma om ett pund, för om du vann hela turneringen fick ditt lag alla prispengarna. Det var i princip tillräckligt för en biljett till Old Trafford. Vi var så unga, men vi vann det faktiskt några gånger.

För mig var bara att vara där som… Det var allt. Vi brukade stanna tills alla hade gått och arenan var nästan tom, då tittade vi bara runt och lyssnade. Old Trafford har verkligen ett speciellt ljud i sig. Det är som ett eko av ett surroundljud, och det är så lugnande för mig. För en grabb som flyttade runt mycket kändes det alltid som mitt hem.

När något finns i dig på det sättet… Då finns det bara inne i dig. Ingen sätter det där. Det bara finns där.

När jag var ungefär 10 eller 11 fick jag mycket uppmärksamhet och vi fick se alla möjliga agenter och klubbar som försökte ge familjen saker. United hade fortfarande inte plockat in mig som lärling och folk erbjöd allt möjligt. Några klubbar erbjöd oss livsförändrande pengar. Vi kommer att köpa ett hem till familjen, vi kommer ställa bilar i ert garage. Vi kommer förändra din familjs liv. Då jobbade min mamma som kassörska på Ladbrokes. Min bror jobbade för AA. De hade all rätt i världen att säga till mig att “bara ta kontraktet.”

Men de visste att min dröm var att spela för United, så de pressade mig aldrig någonsin. Jag vet inte hur många som känner till det här, men jag spelade faktiskt två akademimatcher för den där klubben för att se vad jag tyckte. Jag minns att jag lämnade omklädningsrummet och mötte min mamma och mina bröder, och de frågade mig bara: “Vad vill du göra? Stanna eller gå?”

Jag sade: “Jag vill gå tillbaka till United.”

Det var det hela. Vi gick tillbaka till bussen. Vi satsade allt på oss själva - alla våra spelmarker. När jag ser tillbaka på det nu och ser hur många otroliga unga spelare som aldrig nådde A-laget, så var det en enorm risk. Men för mig var det det enda valet. Jag minns att vi vid den tiden hade haft ett familjemöte och att jag då sade: “Om vi fixar spel för United någon dag, då vill jag kunna se er alla i ögonen och säga att ni har inte förändrats. Och jag vill att ni ska se mig i mina ögon och säga att jag inte har förändrats.”

Folk tror att de kan min familjs historia, men de skrapar bara på ytan. Det finns mycket som folk inte vet, för jag känner mig inte bekväm med att dela allt eftersom jag fortfarande spelar. Men kampen var på riktigt. Det var ingen reklamfilm. Det var ingen film. Folk säger att jag är från Wythenshawe, men jag var tvungen att flytta runt hela stan som barn. Jag bodde överallt. Hulme med min moster. Moss Side med min mormor. Chorlton med min bror ett tag. Saltney Avenue i Withington. Överallt.

Men jag skulle inte gå tillbaka och ändra något av det, oavsett hur tufft det än var, för det har format mig till den jag är. Jag stöter än idag ihop med folk från ställen där jag bodde förut och vi börjar bara skaka på våra huvuden och skratta innan vi säger: “Minns du de där dagarna bro……” 

Om du vet - då vet du.

Vet du vad som är galet? Jag borde förmodligen inte ens erkänna detta, men jag brukade åka hem under min första säsong med Uniteds A-lag och spela gatufotboll med mina vänner under mina lediga dagar. Det är min kultur. Det är fortfarande en del av mig, och jag tror att det är en av anledningarna till att jag lyckades. Om du inte bodde med oss så förväntar jag mig inte att du ska förstå.

Det finns en sak som min mamma alltid brukade säga till mig när jag var ung……

Hon sade alltid: “Ingenting är gratis, Marcus.”

Den visdomen handlade inte om fotboll. Hon sade inte till mig det bara för att hålla mig borta från agenter. Det handlade om livet i allmänhet. För varje år som går förstår jag det mer och mer.

“Ingenting är gratis.”

Pengar är fantastiska. Det är en välsignelse. Men drömmar är ovärderliga. För mig, t o m som 11-åring, var spel för United mitt enda mål. Jag minns den tiden, då jag fortfarande försökte att få ett kontrakt, Wazza och Cristiano kom förbi för att göra något med alla akademigrabbarna, och jag tittade bara på dem med förundran, vet du vad jag menar? De hade en fotograf där och efteråt hade alla vi grabbar chansen att få en bild med dem och jag minns att jag hängde långt bakom alla de andra. Jag minns att min bror sade: “Gå och ta en bild med Wazza, bro! Vad håller du på med???” 

Jag sade: “Jag behöver ingen bild.”

Han sade: “Behöver ingen bild???”

Jag sade: “Jag kommer att spela med dem någon dag.” 

Jag tror att jag var den enda grabben som inte tog någon bild. Efter att vi hade avvisat pengarna fanns det bara den här hungern inom mig. Jag såg inte mig själv som en grabb längre. Jag var tvungen att ta vara på min möjlighet och förändra våra liv, punkt. Att kunna gå vidare och verkligen leva den drömmen, som grabb från Manchester… Som grabb från Hulme, Moss Side, Chorlton, Withington, Wythenshawe… Om du tror att jag någonsin skulle ta det för givet, då känner du helt enkelt inte mig.

Kolla, saken är den att fotbollen kan vara en bubbla. Jag har försökt att förbli en normal person. Jag har försökt att behålla samma vänner. Jag har försökt mitt bästa för att inte förändras, t o m när jag är på en utekväll eller på semester. Men det finns en annan sida av det. Jag är en mänsklig varelse. Jag har gjort misstag som många grabbar i 20-årsåldern gör, och jag har försökt lära mig från dem. Men jag har även gjort uppoffringar som ingen ser. Saken som jag vill att du ska förstå är att pengar inte är det som får dig att spela vidare genom de svåra tiderna. Det är kärleken till spelet, så enkelt är det.

Vi vet alla att det här har varit en klubb i förändring de senaste säsongerna. När vi vinner är ni de bästa fansen i hela världen, och det är ett faktum. Vi behöver mer av den där gamla skolans positiva energi runt klubben. Jag vet vad den sortens atmosfär kan göra, för den gjorde att jag fortsatte köra på genom mina värsta ögonblick. Varje gång jag går ut på planen och jag hör fansen sjunga mitt namn, eller när jag tittar runt Old Trafford innan avspark, känner jag samma positiva energi.

Djupt här inne, när jag ser mig omkring innan avspark, är jag fortfarande ett fan. Jag kan inte ta det ur mitt blod. Jag kommer aldrig glömma första gången jag någonsin spelade på Anfield, och jag kände den där atmosfären från United vs. Liverpool från planen, och jag hörde visslan och vrålet från publiken, jag hade så mycket adrenalin att jag nästan blev utvisad tidigt i matchen. Jag älskar James Milner, men jag sprintade rakt in i honom och flög in i en hänsynslös tackling, för jag hade helt enkelt så mycket känslor som forsade inom mig - inte som en United-spelare, utan som ett United-fan som bara råkade vara ute på planen mot Liverpool. Jag minns att jag kom hem och berättade för min familj: “Vi måste få kontroll på det här nu direkt. Jag måste hitta ett sätt att ta ut fan-delen ur mig, annars kommer jag bli utvisad i varje match.”

Jag kan ta all kritik. Jag kan ta alla rubriker. Från podcasts, sociala medier och tidningar. Jag kan ta det. Men om du börjar ifrågasätta mitt engagemang för den här klubben och min kärlek till fotbollen och drar in min familj i det, då ber jag dig helt enkelt bara att visa lite mer mänsklighet.

Men vet du vad? Om jag är ärlig så finns det en del av mig som inte har några problem med att folk tvivlar på mig. När alla säger att de älskar mig blir jag misstänksam. Jag vet hur världen fungerar. Jag var tvungen att bli en man väldigt tidigt. Var alltid tvungen att lita på mig själv. När jag har varit på de mörkaste platserna och det känns som att halva världen är emot mig, då brukar jag gå undan för mig själv ett par dagar och återställa mig, sedan mår jag bra. Jag tror det går tillbaka till mig som liten grabb när jag brukade dribbla på gatan på egen hand tills det var så mörkt att jag inte kunde se bollen längre och jag kunde höra mamma ropa på mig att jag skulle komma hem. Det är jag som en introvert person, jag behöver mitt eget utrymme för att återställa mig. Andra gånger, när det inte har fungerat, har jag hittat någon att prata med. Ibland är det det bästa sättet att göra det på. Men varje gång jag har varit nere, fysiskt eller mentalt, känner jag alltid att det är då jag vänder på det och spelar min bästa fotboll för United och England.

Jag lovar dig, världen har inte sett det bästa av den United-truppen och dess spelare. Vi vill komma tillbaka och spela i Champions League, sedan har vi en massiv landslagsturnering efter den här klubbsäsongen. Vi kommer att komma tillbaka till där vi hör hemma. Vi måste bara fortsätta jobba, och det börjar med mig.

Om du stöttar mig, bra. 

Om du tvivlar på mig, ännu bättre.

Källor säger att vapenpaketet godkändes trots att Washington offentligt har uttryckt en oro för den väntade offensiven i Rafah

AV: The Guardian, via Reuters, lördag 30 mars, 2024

Två källor insatta i ämnet berättade i fredags att under de senaste dagarna har USA godkänt en transferering av bomber och stridsflygplan värd miljarder dollar till Israel. Detta trots att Washington offentligt uttryckt en oro för den väntade israeliska militära offensiven i Rafah.

Det nya vapenpaketet inkluderar fler än 1 800 MK-84 bomber, med en massa på 907 kg styck, och 500 MK-82 bomber, med en massa på 227 kg styck, detta berättade källorna som bekräftade en rapport i The Washington Post. 

Washington ger $3,8 miljarder (40,5 miljarder kr) i årligt militärt stöd till Israel, som sedan länge är USA:s allierade.

Paketet kommer då Israel möter stark internationell kritik gällande deras fortsatta bombningar och markoffensiv i Gaza och då några inom Joe Bidens parti uppmanat honom att skära ner på USA:s militära hjälp.

USA har skickat luftvärn och ammunition till Israel, men några personer i det Demokratiska partiet och inom arab-amerikanska grupper har kritiserat Biden-administrationens ståndaktiga stöd till Israel, som de säger ger landet en känsla av straffrihet.

Biden pratade i fredags om “smärtan som känns” hos många arab-amerikaner gällande kriget i Gaza och USA:s stöd till Israel och dess militära offensiv.

Men han har ändå lovat fortsatt stöd till Israel trots en alltmer offentlig spricka i relationen med Benjamin Netanyahu, den israeliska premiärministern.

Vita huset avstod från att kommentera vapentransfern.

Den israeliska ambassaden i Washington svarade inte direkt på en förfrågan om en kommentar.

Beslutet gällande dessa vapen följer ett besök tidigare den här veckan i Washington av den israeliske försvarsministern Yoav Gallant då han diskuterade Israels vapenbehov med USA:s motsvarighet.

Då han pratade med reportrar i tisdags försökte Gallant att kyla ner spänningarna mellan USA och Israel och han underströk hur viktiga USA:s band till hans lands säkerhet är. Sedan gick han vidare och pratade om att bibehålla Israels “kvalitativa militära spets” i regionen, inklusive deras vapenmässiga förmågor i luften.

Kriget bröt ut den 7 oktober förra året efter att militanta Hamas-krigare attackerat Israel och dödat 1 200 personer samt tagit 253 personer i gisslan, enligt israeliska siffror. Israel har släppt lös sin vedergällning genom en attack från luften och på marken mot Hamas på Gazaremsan som har dödat fler än 32 000 människor, detta säger hälsomyndigheterna i Gaza.