Manchester Uniteds fans kommer inte vara nöjda om City knycker Pep Guardiola och Liverpool befäster deras utveckling under Jürgen Klopp medan spelstilen på Old Trafford förblir en besvikelse

Berömmet till Manchester United managern Louis van Gaal var så eftertryckligt att det eliminerade alla eventuella smygande tankar på att Pep Guardiola kanske skulle ses som en uppgradering.

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, lördag 5 december, 2015:

Det fanns en överraskning som väntade på spelarna i Roma när de svängde av Via Mario Vinciguerra och gasade på uppför sluttningen till deras träningsanläggning i Trigoria, söder om huvudstaden, en dag i förra veckan. De hade genomlidit ett par svåra veckor och Roma-supportrarna hade ställt ut 50 kg morötter bredvid vägen för att demonstrera vad de tyckte om 6-1 förlusten mot Barcelona i Champions League, en förlust som kom efter ett annat nederlag, mot Atalanta på Stadio Olimpico. Inga tankar fanns på det faktum att giallorossi besegrade Lazio förra månaden i Rom-derbyt, eller att Rudi Garcías lag var de bästa målskyttarna i Serie A. "Buon Appetito, Conigli," sade den ackompanjerade bannern. Översättning: "Smaklig måltid, kaniner."

I en jämförelse har Manchester Uniteds supportrar varit ganska återhållsamma under dessa obekväma perioder under Louis van Gaal när de har känt sig besvikna med sitt lag. Ja, det har hotat att koka över vid ett par tillfällen, mest notabelt i Champions League matchen mot CSKA Moskva när det hördes ett högljutt, nästan upproriskt motstånd mot ett av Van Gaals byten. Men på det stora hela så tycker inte publiken på Old Trafford om att vända sig emot sina egna. Ingen har dumpat flera lådor grönsaker utanför Carrington och under större delen av tiden har de visat en stor tolerans när de har tvingats utstå så mycket alldaglighet. United har nu samlat på sig fem mållösa oavgjorda resultat i deras nio senaste matcher, fyra av dem har kommit på deras hemmaarena under lite mer än en månad.

Det är något som inte känns rätt gällande det moderna United och det skulle vara förståeligt om deras supportrar känner sig lite oroliga gällande de senaste Pep Guardiola nyheterna och, mer specifikt, den växande acceptansen inne på Old Trafford att Bayern München tränaren, tidigare ansvarig för att ha producerat en sådan underbar fotboll i Barcelona, troligen kommer dyka upp någon annanstans på sitt nästa uppdrag - och det är fullt möjligt att det blir hos Manchester City.

Uniteds information gör gällande att Guardiola kommer lämna Bayern nästa sommar, istället för att skriva på en kontraktsförlängning, och då är det en fråga om timing lika mycket som val. Van Gaal har fortfarande ett år kvar på sitt kontrakt då och som en ögonblicksbild av hur man ser på honom bland Uniteds directors - och huruvida hans jobb kan vara i riskzonen på det sätt som man kanske kan säga om Manuel Pellegrini i City - så invigdes jag i en konversation för några dagar sedan där holländaren beskrevs som en "genimanager". Det kändes inte som smicker och berömmet var så eftertryckligt att det eliminerade alla eventuella smygande tankar på att Pep Guardiola kanske skulle ses som en uppgradering eller att de på något sätt skulle vara missnöjda med dagens manager. När det gäller Van Gaals position stod saker och ting väldigt klara. Han har jobbet så länge han vill ha det.

Ett geni? Van Gaal skulle, kan man föreställa sig, nicka instämmande på samma sätt som någon som uppskattar ett stycke fin klassisk musik. Men det är rättvist att säga att det hittills bara setts sporadiska glimtar av det. Iain McCartney, författare till 21 böcker om klubben, berättade för mig för några veckor sedan att fans lider sig igenom många insatser, istället för att njuta av dem på det gamla sättet och att Van Gaal behöver bli bekant med the United Calypso, låten som spelas innan varje match på Old Trafford och som prisar lagets spännande stil och "football taught by Matt Busby". Ledarsidan i den senaste utgåvan av Red News, Uniteds äldsta fanzine, uttrycker det på ett annat sätt. "Det kändes som att spelarna skulle kunna springa genom en stenvägg för [Sir Alex] Ferguson. Med Van Gaal känns det som att spelarna springer in i en och vi, fansen, tittar på en i 90 minuter."

De har gjort sju mål på deras 10 senaste matcher och det måste vara lite omskakande för dessa supportrar att tänka på sättet på vilket City kanske kommer sticka iväg om Uniteds misstankar är korrekta och Guardiola går till deras grannar.

Samtidigt kan ingen ignorera sättet på vilket Jürgen Klopp har förnyat Liverpool under sin korta tid på Anfield, han har förvandlat ett lag på väg utför till ett kapabelt att ge City deras tyngsta förlust sedan de lämnade Maine Road, dängde in sex mål mot Southampton (deras största förlust på deras hemmaarena sedan 1960) och slog Chelsea med 3-1, ett Chelsea som, vilket vi inte ska glömma, fortfarande har en flagga som vajar på deras arena och påminner oss om de är regerande Premier League mästare.

Klopps tidiga arbete på Anfield återupplivar minnena av Kevin Keegans gamla citat om att spela för Bill Shankly och sättet "han fick dig att känna att vilket berg som helst kunde bestigas". Under den här processen känns det inte längre fullständigt löjligt att fråga huruvida Liverpool, precis som United 1993, har aspirationer att avsluta sin svit utan någon ligatitel vid 26-årsstrecket. Men utan att svänga hajpen alltför vilt omkring sig så måste Klopp-effekten störa de som går på matcherna på Old Trafford och minns när det var deras lag som förtrollade publiken och lämnade motståndarna i behov av luktsalt. Liverpool spelar, i grund och botten, precis på det sättet som Uniteds supportrar längtar efter att deras klubb ska spela.

Stör detta de som bestämmer? Inte överdrivet mycket, om man utgår från vad jag har hört, med en distinkt känsla att de sätter ett betydligt högre värde på lagets ligaposition än de mindre detaljerna, som statistiken vi nyligen sett om att United har slagit flest bakåtpassningar i ligan, har den lägsta procenten när det gäller bollar framåt och, kanske mest överraskande, minst antal skott förutom Sunderland.

Samtidigt finns det en acceptans bland folket ovanför Van Gaal om att laget saknar dynamik under dessa dagar då Wayne Rooney inte längre är spelaren han en gång var och det är otillräckligt för en klubb med Uniteds historia och ambitioner att inte ha någon spelare som ens är nära topp-10 kandidaterna till Ballon d'Or.

Pratet om att Ed Woodward är attraherad av Cristiano Ronaldo stämmer men det har varit fallet länge nu och Uniteds vd har alltid varit medveten om att jakten kanske inte kommer leda någonstans. Som alltid med Real Madrid finns det all möjlig komplex politik som kan betyda att Ronaldo och United fortsätter att flörta utan någon slutprodukt. För tillfället är det som på ett skoldisco - mycket ögonkontakt och en hel del skvaller, men de står fortfarande i varsin ände av dansgolvet.

Woodwards åsikt är att om en av sportens riktiga superstjärnor blir tillgänglig så måste United, av naturens lag, stå vid fronten av kön och det känns helt ok så länge de inte gör det enbart för sakens skull. United förväntade sig initialt att Ángel Di María skulle kryssa för alla rutorna och om Ronaldo förblir utom räckhåll kommer det fortsätta att hållas konversationer för att få reda på huruvida Gareth Bale eller Neymar någonsin kommer bli tillgängliga.

På nytt känns det logiskt då Bale, t. ex, skulle bli en idealisk bärare av Uniteds färger. Men det finns heller ingen känsla av att klubben är lika desperat, kanske, som några supportrar när det gäller lite mer stjärnglans. På styrelsenivå noterade de nyligen att under säsongen 2008-09 fanns Ronaldo, Carlos Tevez och Dimitar Berbatov alla på lönelistan, tillsammans med en betydligt snabbare Rooney, men laget vann mästerskapet det året med 68 gjorda mål, ett av dem sämsta totalfaciten under hela Ferguson-eran. Det var nio färre än Liverpool, som kom tvåa då och sex fler än laget, lett av Van Gaal, som slutade fyra förra säsongen och står anklagade för upprepad tristess.

Storyns sensmoral: det var inte alltid spektakulärt under Fergusons tid heller, även om de oftast vann ligan.

Sedan finns det en säsong då Fergusons lag gjorde 97 mål och deras genomsnitt under 20 säsonger var 78 så fort mästerskapspokalen började finna sin väg till dem som en brevduva. McCartney har följt United sedan sent 1960-tal och har missat en helghemmamatch under de senaste 29 åren. "Dagens United spelar sällan spännande och gör inte mycket för att locka supportrar till att gå och se dem då de inte längre är något speciellt," sa han. "Supportrar tycker inte längre det är roligt att se dem och lag fruktar dem inte längre."

I Chelsea har Roman Abramovich länge längtat efter ett lag som kan förtrolla deras publik. Abu Dhabi förväntar sig samma sak från City medan United en gång i tiden ansåg det vara obligatoriskt, också. Men det var då och det här är nuet. Van Gaal kommer inte böja sig för någon och intrycket jag får är att folket som bestämmer stöttar honom hela vägen. Alla som finner alldagligheten oaptitlig får antingen lära sig att gilla det eller dra.

Clough äntrar för andra ankomsten

Jimmy Floyd Hasselbainks installation som den senaste managern att få uppdraget att återställa någon slags sundhet hos Queens Park Rangers har öppnat vägen för Nigel Clough att återta sin managerkarriär i Burton Albion, där han redan varit en väsentlig del i att lägga grunden för en klubb som ser ut att kunna spela fotboll på den andra nivån nästa säsong.

Och lycka till till honom. Clough blev tilldelad en rutten hand i Sheffield United, där han tog ett lag som låg i nedflyttningszonen i League One till sjunde- och femteplats placeringar, samt att han nådde semifinalerna i FA Cupen och the Capital One Cup, bara för att få reda på att folket som bestämde på Bramall Lane inte tyckte det var tillräckligt bra.

Avskedningen av honom var extremt tuff och jag skulle inte bli överraskad om han fortsätter det fina jobbet som Hasselbaink gjort och tar Burton till the Championship för första gången.

Men det var ganska häpnadsväckande att se att den första "trevliga unga mannen" närmar sig sin 50:e födelsedag. För de av oss som minns hans fina centerforwardspel, hans pojkaktiga leende och Sultan of Pings FC låt till hans ära kan det plötsligt få en att känna sig väldigt gammal.

City kommer alltid att sakna stormen Sergio

Det finn en bar i den nyligen förstorade South Stand hos Manchester City som hyllar den förmodligen bästa forwarden som någonsin burit klubbens färger. Den heter 93:20 baren, för det var tiden då Sergio Agüero vann Premier League titeln med deras sista spark säsongen 2011-12, och orden från Martin Tylers kommenterande för Sky pryder väggen med stora bokstäver. Agüero är en formidabel spelare men han saknades på nytt i förlusten borta mot Stoke City i lördags. Det är ett återkommande tema och det, mer än något annat, riskerar hans lags titelchanser.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...