FA vd:n Martin Glenns referenser lovar inte gott inför valet där ledningen behöver skakas om efter den kvalmiga atmosfären i Frankrike

Roy Hodgson: Jag förstår den eldiga kritiken efter Englands förlust i EM mot Island.

AV: Daniel Taylor i Chantilly, the Guardians sportblogg, tisdag 28 juni, 2016:

Det här är ett sådant ögonblick när tankarna går tillbaka till en av sketcherna som har format en del av Henning Wehns ståupprutin sedan den senaste VM-turneringen. Det finns inte många tyskar på komediscenen i England och Wehn brukade ha en kopia av pokalen med sig ut på scenen. Hemma i Tyskland, brukade han förklara, hade alla en. Och sen brukade han hålla upp den för publiken, retas med dem, med en ton i rösten som påminde alla om vilken nation som myntade uttrycket schadenfreude. "Det här," sa han, "är det närmaste ni någonsin kommer att komma den."

Han kan ha rätt med tanke på att ett land som gillar att se sig själv som en fotbollskunglighet bara har vunnit sex utslagningsmatcher i turneringar sedan 1966. Senast det hände var för 10 år sedan mot Ecuador. Innan det var det Danmark 2002, Spanien (på straffar) i EM 1996, Belgien och Kamerun 1990 och Paraguay 1986. England må ha uppfunnit spelet men en titt på deras facit under de senaste 50 åren visar att det är fruktansvärt länge sedan de kunde ses som några kungligheter.

Den senaste svåra prövningen kan vara den mest smärtsamma av allihop och, än en gång, är det svårt att inte förundras över det pompösa i att en nation har en klocka på väggen vid deras fotbollscentra, St George's Park, som markerar dagen då England tydligen kommer vinna 2022 års VM. Den mest anmärkningsvärda delen av Martin Glenns presskonferens var när the Football Association's vd introducerade sig själv som männen som ska hjälpa till att hitta Englands nya manager, för att sedan, två gånger, påminna oss om att han "inte är någon fotbollsexpert". Glenns insats bådade inte väl och det har visat sig att Hodgson var så övertygad om att hans lag skulle komma till kvartsfinal på söndag att han redan fixat så att hans fru skulle flyga ner till Paris.

För att vara rättvis mot Hodgson så är det inte lätt att klistra fast arrogans på honom och oavsett hur glädjelös fotbollen än har varit stundtals så var det inte lätt att sitta på andra sidan bordet mot honom på Les Fontaines, att titta in i ögonen på någon som inte hade sovit och, på nära håll, se hans lidande. "Jag är väldigt obearbetad, jag är väldigt skör," sa han. Hans tre översta knappar var inte knäppta. Han spenderade 10 minuter med att riva sig på ovansidan av handen som om han stördes av nervösa ticks. Hans första ord var förvirrade och defensiva - "jag vet inte varför jag är här" - och det visade sig att FA hade bett honom fyra gånger innan han gick med på att ställa sig till svars. Hodgson såg ut att hellre vilja vara någon annanstans. Han var grå, svettades, såg slagen ut. Hans naglar var nerbitna. "Jag minns inte att Roberto Martínez höll en stor presskonferens när han lämnade Everton," klagade han.

I lyckligare tider hade kanske de av oss som bevittnade den här personliga krossningen ha saknat Hodgsons enkla sätt, de gammalmodiga referenserna till "massmedia" och sättet på vilka några av hans svar brukade vara längre än ett av Neil Youngs gitarrsolon. Hans spelare gillade hans egenheter, blomsterspråket och t.o.m hans förmåga att, vilket en person nyligen avslöjade, "blir helt galen" om något irriterade honom (ett exempel: då han fick reda på att Wales hade gått om England på Fifa:s ranking). Lagets misslyckande kan inte skyllas på disharmoni i omklädningsrummet och det skulle komma som en överraskning om spelarna började såga honom i hans frånvaro på samma sätt som hände Fabio Capello, Steve McClaren och några andra.

Samtidigt kan managers ha perioder med bra och dålig form, precis som spelarna, och det finns ett par berättelser från de senaste veckorna som visar att Hodgson kan ha nått toppen för tidigt i och med den där vinsten i träningsmatchen mot Tyskland i mars.

Till att börja med har vi det konstiga fallet med Harry Kane och vem som borde ta Englands hörnor. Kane tilldelades rollen innan turneringen och Hodgson var indignerad när det sades till honom att det vore bättre att ha Premier League ledande målskytt i straffområdet.

"Jag behöver inte be om ursäkt för att Harry Kane tog en hörna," argumenterade han. "Kane har det bästa tillslaget på bollen i laget. Han är den som ger oss bäst leveranser. Vi har testat många andra spelare och vi får inte samma nivå på leveranserna som vi får från Harry. Vi anser att den bästa chansen att göra mål är från leveransen och det kan man bevisa med research."

Men spelarna höll helt enkelt inte med, detta då man betänker att i den följande matchen mot Wales var det Wayne Rooney som gick ut för att ta den första hörnan. Hodgson var så förfärad att han lämnade tränarbänken och hans kroppsspråk visade upp en man som ville veta vad som pågick. Kane gick in i mitten, Rooney slog in bollen och Hodgson såg helt handfallen ut. Det kan inte beskrivas som myteri men det var så nära ett sådant som något annat som hände under Hodgsons era.

Låt er heller inte luras av spelarna, med deras medieträning, som sa att de förstod Hodgsons anledningar till att göra ett halvt dussin förändringar till 0-0 matchen mot Slovakien när England hade chansen att vinna Grupp B. Sanningen är den att många av dem inte kunde se logiken och ingen mer så än Rooney. Första gången Rooney fick reda på det var när Hodgson annonserade laget. Det blev inga privata förklaringar och Rooney skulle förmodligen kunna förlåtas om han tänkte, som kapten, att han hade rätt att få en.

Rooney kommer nu att konsulteras gällande den nya managern. Många kommer dra slutsatsen, inte minst efter Glenns erkännande, att FA behöver hjälp: "Vi kommer använda åsikterna, klokheten och insikten hos nuvarande managers, f.d managers och samma sak med spelarna." Gary Lineker kommer vara en av dem. Hodgson själv kan bli tillfrågad, och Gary Neville också, men beslutet kommer till sist och syvende att tas av Glenn tillsammans med FA:s vice ordförande, David Gill, och den tekniske directorn, Dan Ashworth.

Gill var en auktoriserad revisor innan han blev vd i Manchester United. Han har, precis som Glenn, aldrig anställt en manager, men Ashworth hjälpte till att ta Roberto Di Matteo, Hodgson och Steve Clarke till West Bromwich Albion. "Vi sparkar igång processen med oss tre," sa Glenn. "Det är det gamla skämtet: 'vad är en kamel?' Det är en häst utformad av en kommitté. Om vi involverar 55 personer..." Glenn skulle, kan man föreställa sig, komma bra överens med Garry Cook, den f.d Manchester City vd:n.

FA utlovar en "definitiv genomgång" av vad som gick fel men det är inte bara fotbollen de behöver adressera och den jätteviktiga frågan gällande varför spelare hittar uppiggande höjder med sina klubbar men ofta plågsamma lågvattenmärken för sitt land. Med England är det mer än det: de iscensatta presskonferenserna, det extraordinära daltandet med spelarna, den skärande känslan att det är bra mycket roligare någon annanstans och att spelarna är extremt bortskämda.

Englands spelare bodde på Auberge du Jeu de Paume, som kostar £500 (5,570 kr) per natt, det är ett hotell med två Michelinstjärnor och beskrivs "symbolen för fransk finess och art de vivre" men ändå kom det ett klagomål från första natten om att täckena kunde vara fylligare.

Jack Wilshere och Kit the lion. Fotograf: Owen Humphreys/PA

Spelarnas idé om att ha kul gick ut på att turas om att bära runt ett goselejon som hade sitt eget ackrediteringskort runt halsen som visade att hans namn var Kit. En bild visade Hodgson då han konverserar med Jack Wilshere på planen i Saint-Étienne innan matchen mot Slovakien. Wilshere hade Kit på ryggen och det var lockande att fundera på vad som skulle ha kunnat hända om någon hade testat den här sortens PR-trick med, låt oss säga Sir Alex Ferguson eller Brian Clough. En snabb jabb i skrevet hade nästan kunnat garanteras från Cloughie.

Men det här är den konstiga och knäppa världen som FA helst skulle vilja låta Arsène Wenger utforska när hans kontrakt med Arsenal går ut nästa år, medan Gareth Southgate tar över under tiden och anledningen till det verkar främst vara det faktum att han redan återfinns på FA:s lönelista.

Inget annat lag i EM 2016 hindrar sina representanter från att bo på samma hotell eller förbjuder de att äta med spelarna för att tränargruppen föredrar att ha det så. Inget annat lag förutom England har en spelargrupp som får det de ska säga, som läxor, innan intervjuer istället för att man litar på att de kan tala för sig själva. Ingen annan har fått sin träningsanläggning under EM 2016 att se ut som ett skogsfängelse, omgivet av 7ft (2,13 meter) höga staket med polisutkiksplatser och flygande drönare.

När man bevakar England lär man sig snabbt att det finns regler fastslagna. Spelare informerades om att inte nämna någonting relaterat till deras klubbar eller prata om motståndarspelare. Det är så här dumt det blev: spelarna hade t.o.m fått order om att inte diskutera deras pilkastningsturneringar i deras spelrum. Vem kom på idén med Kit? "Seniorspelare," blev FA:s standardsvar. Det är kanske bara en liten grej, men jämför bara hemlighetsmakeriet som omger en goseleksak med sättet på vilket spelare från andra lag uppträder framför kamerorna.

De här sakerna hade kanske inte spelat någon roll om Hodgsons regeringstid inte hade hamnat på knäna med tre vinster i hans 11 turneringsmatcher och en förnedring, som avslutning, som en man som har ägnat sig själv åt den här professionen sedan 1976 aldrig kommer få höra slutet på. Likaledes ser det i efterhand förmodligen ännu värre ut att Hodgson och hans assistent, Ray Lewington, var ute på sightseeing i Paris samma dag som Island mötte Österrike, de besökte Notre Dame och tog en båttur på Seine, men de valde att inte ta sig någon personlig titt på matchen som skulle ta fram Englands motståndare.

Hodgson beskrev det som "skrattretande" att det skulle ifrågasättas när Gary Neville och fyra andra anställda var på matchen och kunde rapportera tillbaka. Andra skulle kanske använda samma ord för det faktum att Englands delegation tydligen hoppade upp från sina stolar och viftade med knutna nävar i luften när Island gjorde sitt vinstmål på övertid som betydde att Hodgsons lag fick möta den minsta nationen i turneringen. Är det så himla konstigt att resten av Europa ibland ser på engelsk fotboll som alltför arrogant, full av självtillräcklighet och högmod?

Samtidigt presenterar Alan Shearer sig själv som frälsare och klagar på att han borde ha fått jobbet efter Fabio Capello och han låter faktiskt som om han menar det. Någon bör förmodligen låta Shearer få veta att det kommer bli svårt att sälja in. Och dessutom låter det som att Glenn förstår detta. "Det måste vara den bästa mannen eller kvinnan till jobbet; mest troligt en man," var slutsatsen den f.d bossen för ett kexföretag drog.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...