Hur återvände laget som seglade fram till ligatiteln till nedflyttningssjunksanden så snabbt?

Riyad Mahrez har haft svårt att återskapa formen han visade under Leicester Citys titelvinnande säsong. Fotograf: Plumb Images/Leicester City FC via Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 5 februari, 2017:

Det kan vara konstigt för dem av oss som minns Manchester City innan de fick alla pengar när man tänker på att deras nya generation följare aldrig riktigt kommer kunna förstå varför Joe Royle brukade prata om ett försvagande tillstånd, unikt för klubben, kallat "Cityitis". Det ska även sägas att det stundtals kunde vara särskilt elakartat och Royle, i likhet med många andra managers, genomförde aldrig sitt löfte om att hitta motgiftet.

"Stackars gamla Joe," reflekterade Colin Shindler i sin bok Manchester City Ruined My Life. "Han förstod aldrig att Cityitis inte är någon bakteriell infektion som kan läkas med antibiotika i form av att sköta klubben på ett professionellt sätt. Cityitis är en vitaminbrist som vi är födda med. Vi kan ta tillskott för att bygga vårt immunförsvar men de är inte tillräckligt starka för att hantera sjukdomar som Thaksin Shinawatra eller köpet av Jamie Pollock från Bolton Wanderers."

Det går även bakåt i tiden längre än du kanske inser med tanke på storyn om att City vann deras första ligamästerskap 1937 och följde upp det nästa säsong med att, spektakulärt, avsluta den som ligans bästa målgörare. Wilf Wilds lag besegrade Derby County med 6-1 hemma, 7-1 borta, gjorde ytterligare sex mot Leeds och West Bromwich Albion, bombade in fem mot titeljagande Charlton Athletic och avslutade med tre mål fler än Arsenal, den säsongens mästare.

Problemet var att City även lyckades förlora 20 gånger den säsongen och åkte ur högsta ligan. De hade klarat sig kvar om de hade spelat oavgjort i deras sista match, eller om något av de andra bottenlagen - Grimsby, Portsmouth, Birmingham och Stoke - förlorade. Alla fyra vann, City förlorade och fick i omklädningsrummet reda på att de hade blivit det enda laget i historien i högsta ligan som åkt ur med en positiv målskillnad.

Sedan kom en andra bulletin ut om att Manchester United hade gått upp, på målskillnad, och skulle därmed ta över deras plats säsongen efter. Det kan vi sätta in i filsystemet för det första kända utbrottet av Cityitis, inte minst efter att ett av deras skott den dagen träffade innerribban i målet och domaren, 40 yards (= 36,5 meter) bort, trodde bollen hade träffat ribban.

Sjuttionio år senare är det fortfarande den enda gången i det här landet som ett lag har åkt ur efter att ha vunnit ligan året innan, men det kanske inte förblir så så länge till med tanke på de senaste bevisen på att Leicester City har tagit över som det mest excentriska laget i engelsk fotboll.

Hur ska man, efter allt som varit, se på ett lag som hängde kvar efter sex månader i nedflyttningszonen för två säsonger sedan, vann ligan med 10 poäng året efter och nu befinner sig tillbaka i kvicksanden?

Vem kunde möjligtvis ha föreställt sig, även i den absurda fotbollsvärlden, att Claudio Ranieri skulle utses till årets tränare av Fifa, tillsammans med allt det där snacket om att en till staty ska godkännas bredvid de redan existerande i Leicesters centrum som ärar Gandhi, Richard III och Thomas Cook, och att han nu är vadhållningsagenternas favorit som nästa manager att skickas till giljotinen?

Och har det någonsin funnits något tydligare exempel på vad som kan hända inom idrotten när folk som har upplevt framgång faller i fällan att börja tro på sin egen publicitet och glömmer vad som gjorde dem så formidabla till att börja med?

Tyvärr för Leicester så är det här alltid risken för alla grupper med spelare som har njutit av utsikten från toppen och som måste veta, djupt där inne, att de aldrig kommer uppleva samma sorts professionella glädje igen. Spelare förlorar sin spets, ibland på de mest subtila och smygande sätten. Självbelåtenhet, fotbollsmanagerns fiende, sprider sig. Efter det är det i princip omöjligt att generera samma hunger. Rötan sätter in.

Något liknande hände i Manchester United, även om det skedde i en lägre omfattning, när de vann Europacupen 1999. "Under flera månader efteråt spökade trippeln för oss vart vi än åkte," sade Roy Keane vid ett tillfälle. "Långt in under den efterföljande säsongen saluterades vi som hjältar, historieskapare, bättre än laget från 1968, århundradets lag - det signerades fotografier med de tre pokalerna, pratades om den 'fantastiska kvällen' som vi aldrig kommer glömma."

Sir Alex Fergusons lag vann Premier League säsongen efter men i Europa, deras akilleshäl, nådde de inte någon mer final på nio år och kanske var deras lagkapten något på spåret när han länkade det tillbaka till den där väldoftande kvällen på Camp Nou. Ett par spelare, minns Keane, sade i intervjuer efter matchen att det inte spelade någon roll om de aldrig mer vann någon pokal efter detta. "'Hallå', tänkte jag. Överexalterade, kanske, men vad i helvete ska vi göra nästa år? Är det här allt? Vi har skrivit historia. Nu struntar vi i resten? Det spelar ingen roll vad vi gör nu, vi kommer aldrig glömmas bort."

Dwight Yorke gjorde 29 mål på 52 framträdanden för United säsongen 1998-99, ledde frontlinjen superbt och skapade oräkneliga chanser åt andra. Men förutom det verkade han mer inställd på att vara en playboy och sporten är full av andra exempel på spelare som har mjuknat av framgångar. Titta bara på Blackburn Rovers efter deras titeltriumf. Eller förfallet hos Samir Nasri efter att ha vunnit ligan för första gången i Manchester City. Och, ja, spelarna i det omoderna, tidigare okända Leicester City.

Jamie Vardy och Riyad Mahrez är de mest dramatiska exemplen när de har följt upp deras rensning av förra säsongens priser som årets spelare med att sömnigt ha gått igenom vad som slarvigt kallas ett titelförsvar. Har rötan satt sig i dem också? Leicester var en gång en sådan grundlig, opretentiös samling spelare att det hade varit svårt att föreställa sig att de skulle tillåta sina tävlingsinriktade instinkter att avtrubbas.

Men så är det inte längre. Det är kanske en liten sak, men man kan ju fundera på om deras ägare, Vichai Srivaddhanaprabha, nu förstår varför några erfarna observatörer kände sig lite obekväma av att hela truppen, inklusive avbytare och truppspelare, vid starten på säsongen dök upp och hittade en liten present - en flotta bilar ur BMW 18-serien, som kostar £105,000 (1,24m kr) styck - som väntade på dem utanför arenan för att understryka deras nya status som ligamästare?

Detta är inte att ignorera konsekvenserna av N'Golo Kantés uttåg som ledde till att Ranieri låtsades strypa sin f.d spelare när deras vägar korsades innan Chelseas vinst i Leicester för några veckor sedan. Kanté satte in 14 tacklingar i Chelseas bortamatch mot Liverpool, jämfört med Leicesters totala siffra på åtta tacklingar mot Burnley. Han är inte den sortensspelare som dribblar förbi tre motståndare, avlossar skott upp i krysset eller passar bollen med utsidan av foten. Men han har vunnit fler närkamper än någon annan i Premier League under de tre senaste säsongerna. Vilket är ett hyfsat facit med tanke på att han bara varit här i 18 månader.

Men det känns som en undanflykt att peka alla Leicesters problem på förlusten av en spelare. Trots alla hans talanger så förväntade man sig aldrig att Kanté skulle nicka bort bollen på hörnorna. Det var inte hans jobb att slå inlägg till Vardy, eller bidra med 10 mål per säsong. Han gav kanske intrycket ibland att han var fotbollens motsvarighet till Duracell-kaninen men håll honom inte ansvarig för sättet på vilket Robert Huth, Wes Morgan, Danny Drinkwater, Kasper Schmeichel, Vardy, Mahrez och alla de andra har låtit sina eldar mattats av.

För Ranieri måste det nu vara riktigt tungt att storys kommit ut från omklädningsrummet som talar om grupperingar, att motståndare hör att Leicester är ett ställe för egon med dålig attityd, och storys läcks ut som underminerar en manager som, under lyckligare tider, kallade sina spelare hans "bäbisar".

Den här sortens läckor sker oftast inte när en manager har full kontroll och spelarna är förenade. Leonard Ulloas offentliga myteri erbjuder sin egen insikt i sprickorna bakom scenen och, i Mahrez fall, kan man undra om det finns tidpunkter inom fotbollen där påskriften av ett kontrakt nödvändigtvis inte är detsamma som fullständig hängivenhet?

Mahrez nya avtal annonserades i mitten av augusti först efter det att det stod helt klart att han inte hade något kontringsbud från någon större klubb. Vad som inte rapporterades då var att hans löneförhöjning ackompanjerades av den sortens verbala överenskommelse som är vanliga i de här situationerna, nämligen att om han spelade tillräckligt bra för att attrahera ett erbjudande från en av Europas stormakter så skulle inte hans nuvarande klubb hålla kvar honom efter den här säsongen.

Kanske är det inte så lätt att återskapa en hög nivå av form när man opererar med den sortens dimmiga prioriteringar. Mahrez, en sådan elegant förstörare av försvar förra säsongen, har gjort tre ligamål, samtliga på straff, och kanske är det ingen tillfällighet att han har reserverat sina bästa insatser för Champions League, precis som laget i stort.

Allt detta representerar en hyfsad vändning när det var den här helgen för ett år sedan som Ranieris män åkte till Manchester City för en av deras säsongsdefinierande matcher, vann med 3-1 och levererade en frirullande insats som inte lämnade någon med några tveksamheter gällande det faktum att vi bevittnade en vacker och helt sanslös berättelse. "Nittio minuter i Manchester ändrade allting," skrev David Bevan, författare till The Unbelievables, senare. Men här är vi nu, ett år senare, och ett till stora delar oförändrat lag lider av deras egen version av Cityitis. Det är en vild graf och det kommer inte bli lätt att få nålen att peka uppåt igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...