The Foxes titelvinnande manager förtjänade bättre från Leicesters spelare och klubbens onådiga ägare

Claudio Ranieri lämnar klubbens träningsanläggning Belvoir Drive i lördags efter att ha sagt farväl. Fotograf: Charles McQuillan/Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 26 februari, 2017:

Det var rubriken från Gazzetta dello Sport som hoppade ut från tidningsståndet på morgonen efter den sortens newsflash som gjorde det lätt att förstå vad Gareth Southgate menade när han pratade om att älska sporten men nödvändigtvis inte gilla den. Claudio Ranieri hade blivit ännu en manager i statistiken och det stod snabbt klart att det fanns spelare i Leicester City som skulle bli glada av att se ryggen på honom. "Inglesi Ingrati", var domen med stora bokstäver på framsidan av Italiens bäst säljande dagstidning om sport.

Lite magstarkt, tycker du kanske, i ett land där några av de mer skjutglada klubbägarna inom fotbollen är kända som mangia-allenatore - översättning: manager-ätare - och om vi ska vara petiga så fattades beslutet att störta Ranieri i Bangkok och inte i Braunstone eller Beaumont Leys.

Men det här känns inte som rätt tidpunkt att bråka om småsaker på det "otacksamma Englands" vägnar då en bra man har förlorat sitt jobb och den stora majoriteten av Leicester spelare tydligen har funnit det alltför mödosamt att lägga upp några vesselord på Twitter-kontona där de promotar sina sponsoravtal, deras rikedomar och erbjuder tomma, iscensatta klichéer om alla möjliga sorters trivialiteter. Vad gjorde någonsin Claudio för dem, va? Och oh för dagarna när fotbollsspelare oroade sig för vad deras managers planerade, istället för tvärtom.

Lustigt nog så kan beslutet att plocka bort Ranieri faktiskt förklaras giltigt om Roberto Mancini, eller vem som nu kommer in härnäst, kan leda bort Leicester från nedflyttningens kvicksand och återskapa lite gemenskap i en grupp spelare som, oavsett om vi tycker om det eller inte, hade fått upproriska tankar mot den senaste regimen.

Mancini anlände alltid med sin charm påslagen på full utstrålning. Han kan också vara komplex, krävande och en fullständig primadonna, han instruerade sin hjälpreda, José, att värma upp sina kläder med en hårtork innan managern kom in från träningspassen hos Manchester City. Men Mancini har en hel del kvaliteter om han kan tona ner humörsvängningarna och, för att uttrycka det på ett sätt, han är den enda managern på andra sidan stan som allvarligt oroade Sir Alex Ferguson under alla hans år i Manchester United. Guus Hiddink skulle också kunna ha stärkande krafter och, om Leicester skulle klättra upp till säkerheten, så skulle kritiken snabbt avta.

Men för tillfället måste kanske Leicester förstå att resten av sporten nyfiket har stirrat åt deras håll och dragit slutsatsen att Ranieri förtjänade bättre än att få reda på att hans spelare var i maskopi bakom ryggen på honom eller att klubbens ägare, de nedriga so-and-sos, inte ens hade den professionella artigheten att själva ge honom nyheten.

Det här är delen av storyn som sätter ljus på fotbollens bedrägeri och oärlighet nästan lika mycket som det faktum att knappt två veckor tidigare, endast två dagar innan de bestämde att de var tvungna att plocka bort honom, utlovade folket som bestämmer i Leicester Ranieri deras "orubbliga stöd". Vichai Srivaddhanaprabha, klubbens ordförande, och hans son, Aiyawatt, finner det helt klart enklare att låta andra utföra deras smutsiga jobb. Men efter allt som har hänt, var det verkligen för mycket begärt att tycka att de kanske skulle kunna visa Ranieri den gemensamma anständigheten och ge honom en direkt förklaring?

Kanske är det på den vägen spelet rör sig med tanke på att vinnarna av förra säsongens Premier League, FA Cup och Ligacup nu samtliga har fått gå och i Louis van Gaals fall hade han fortfarande sprutad champagne på sin Wembley-kostym när nyheten om hans omedelbara uttåg från Manchester United läcktes.

Kraven inom den moderna fotbollen har vuxit och det har även farorna. De nära relationerna som brukade existera mellan managers och ägare är inte längre så allmänt förekommande nu när de relevanta personerna kanske lever på olika kontinenter. Pengarna är så extrema att ingen vill bli lämnad bakom och det, i sin tur, har fostrat fram en kultur av rädsla och otålighet. Det är bara ett faktum, det är orubbligt och alla som fortfarande bryr sig om spelet måste leva med det.

Men det kan kännas djupt oattraktivt. Det fanns en gång en tid när det hade varit otänkbart att en spelare skulle gå till ledningen och uttrycka klagomål mot managern. Nuförtiden är det vardagen. Leicesters spelare, de stackars små snödropparna, verkar ha köat för att få göra det och t.o.m nu känns det som att de strategiskt positionerar sig själva.

Vad ska vi läsa in i det faktum att inte en enda spelare kände att det var nödvändigt att erbjuda en klippt hyllning till Ranieri inom de första 24 timmarna efter hans uttåg. Några har, för att vara rättvis, nu erkänt honom, men det känns inte som en tillfällighet att det sker efter att deras policy om omerta började ifrågasättas. Det känns avsiktligt, snibbigt och bortskämt bortom vad man kan föreställa sig och i fallet med Jamie Vardy hjälper det inte att de reklam-rovgiriga tölparna, som har spenderat nästan ett år med att berätta för oss att de ska göra en film om honom, klockan 9:00 i fredags i ett uttalande berättade att de hade "översvämmats med frågor, kommentarer och oro" - verkligen? - huruvida Ranieris avsked skulle påverka deras planer. "It does not," annonserade de. Men en riktigt fin gest var det - att använda en manager som just fått sparken till att göra ännu mer intensiv reklam.

Claudio Ranieri med Jamie Vardy efter Leicesters 2-1 förlust i Sevilla. Fotograf: John Sibley/Reuters

När man lägger ihop allting är det inte ett dugg konstigt att många människor tittar in i den moderna fotbollens bubbla med trötta och misstänksamma ögon. Men låt oss inte stirra oss blinda på den sidan av saker och ting. Fotboll har alltid varit en stentuff affärsverksamhet och om en staty av Ranieri till sist blir rest kommer han bli långt ifrån den första managern som firas på det sättet och som har känt sig sviken, eller t.o.m förrådd, av klubben där han vördades.

Folk brukar glömma att Brian Cloughs uttåg från Nottingham Forest accelererades av en Sunday People-artikel, som använde information från en av klubbens directors och som avslöjade detaljer om hans drickande och en hemlig plan för att sparka mannen som vann två Europacuper.

Bill Shankly blev, nästan helt osannolikt, portad från Liverpools träningsanläggning efter alla dessa år som manager, marginaliserad till den punkten att han kände sig mer välkommen hos Everton och Manchester United, och Sir Bobby Robson visste också en sak eller två om de elastiska principerna inne i fotbollens styrelserum. "Man sparkar helt enkelt inte Bobby Robson," sade Freddie Shepherd, Newcastles ordförande, 2004. Inga priser till de som minns vad som hände några dagar senare, med en förklaring från Shepherd om att "det fanns inget utrymme för sentimentalitet".

Därför är det lätt att sympatisera med Ranieri nu när Leicester har nått samma slutsats, men samtidigt finns det ett visst rättfärdigande i sparkandet av honom, detta då spelare har gått emot honom och laget börjar komma farligt nära att bli de första sedan Manchester City 1938 att åka ur året efter dem vann ligan.

Det ska inte förväxlas med bristande tacksamhet från toppen av klubben. Självklart är de tacksamma och kommer alltid att vara det. Men managers, precis som spelare, kan förlora formen och Ranieri har inte kunnat stoppa sitt lag från att mjukna av framgångarna. Spelare som en gång gav sitt allt har saktats ner av vikten från deras egen viktighet. Attityder har förändrats. Rötan har satt in. Dessa spelare må ha gjort sig skyldiga till professionell försummelse men det det kokar ner till, till sist och syvende, är att det är managerns jobb att se till så att det inte händer och ingen är immun när de kalla fingrarna från nedflyttningszonen lägger sig runt deras nackar.

Ranieri, 65 år gammal, är tillräckligt erfaren och gatusmart för att förstå farorna och även om några verkade falla för det så var det en skamlös teateruppvisning från José Mourinho när Manchester United-managern tog på sig själv att erbjuda det mest oväntade lovtalet under de senaste dagarna.

Mourinho, för att sätta det i rätt kontext, har sällan gett intryck av att han haft någon större respekt för Ranieri tidigare. Faktum är att han en gång i tiden pratade om att hans företrädare i Chelsea var nästan 70 - då var han 56 - samt ett antal andra pärlor genom åren, där han refererat till Ranieris ålder, hans antal vunna pokaler och underlägsna resultat. Nu hade han på sig Ranieris initialer på sin tröja och skyllde på Leicester spelare och deras förräderi, han pekade på "den typiska själviskheten hos andra, folk som tänker på nya kontrakt, att lämna, mer pengar, glömmer vem som hjälpte de att nå en viss nivå" och sedan, såklart, drog han den oundvikliga jämförelsen med hans andra period i Chelsea. Han är smart, José - glöm aldrig det. Robert de Niro kunde inte ha gjort det mycket bättre.

Om vi ska vara helt rättvisa så kom Mourinho med en giltig poäng om Ranieris spelare och den allmänna reaktionen visar storleken på tillgivenheten som italienaren har samlat på sig efter Leicesters nästan osannolika framgång, med sin enkla charm, sitt farbroderliga sätt och sättet på vilket han, under lyckligare tider, pratade om sina spelare som hans "bäbisar" och sade ja, det var tårar ni kunde se.

Leicester har haft en världsmästare i snooker, en X Factor-vinnare, ett huvudband på Glastonbury och en hemlig dagboksskrivare som nu, ganska skrämmande, är 49 och tre fjärdedelar. Vad de aldrig har haft, innan Ranieri, var ett titelvinnande fotbollslag och förutom att det var nära en gång, 1963, hade de heller aldrig varit nära sedan de slutade tvåa bakom Sheffield Wednesday 1929.

Det kommer vara Ranieris arv och en dag kommer spelarna som intrigerade emot honom, och ägarna som ljög och gömde sig kanske att förstå sorgen som kommer från vetskapen om att den här rakryggade, värdiga mannen, med sina blinkande ögon och sin imaginära ringklocka, inte fick ett lyckligare slut. Inne i Gazzettan summerade en korrespondent, Alessandra Bocci, det hela ganska elegant: "Prinsen går tillbaka till att vara en normal groda igen."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...