Manchester United ligger tvåa i tabellen, med fler gjorda mål än många blivande hyllade mästarlag genom åren. Men de lider i en jämförelse med deras skenande grannar City

José Mourinho hade mycket att tänka på under Manchester Citys 2-1 vinst i derbyt på Old Trafford förra söndagen. Fotograf: Michael Steele/Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 17 december, 2017:

Medan alla äventyr för tillfället verkar utspelas på andra sidan staden, behövs det kanske lite kontext och det är värt att påpeka att Manchester United faktiskt har ackumulerat fler poäng vid den här tidpunkten på säsongen än under sex av de 13 titelvinnande åren när Sir Alex Ferguson var manager och Premier League-titeln brukade hitta tillbaka till Old Trafford som en brevduva.

José Mourinhos lag har sex poäng mer efter 17 spelade matcher än det trippelvinnande laget från 1998-99 som alltid kommer lyftas fram som Fergusons största insats. Dagens lag har gjort fler mål än Arsenals Invincibles hade mäktat med vid samma tidpunkt säsongen 2003-04 och lyckats med det unika att brett hånats för en anemisk fotboll medan de, i verkligheten, gjort fler mål än 1995-96-upplagan av Newcastle som leddes av Kevin Keegan och fick smeknamnet "Underhållarna".

Mourinhos spelare har tagit 38 poäng på 17 matcher och för att sätta det i rätt perspektiv så är det mer än Fergusons lag lyckades med vid samma tidpunkt under 16 av 27 pokalfyllda år. Det är även mer än vad Arsène Wengers lag klarade av under två av hans tre mästerskapssäsonger och under vilket annat år som helst hade det varit ett bra facit för ett lag med genuina titelambitioner. Liverpool har vunnit ligan 18 gånger men endast två gånger, 1978-79 och 1987-88, hade de ett bättre facit vid den här tidpunkten på säsongen.

Tyvärr för Mourinho så är det dessa detaljer som kan förbises när United är avskurna på andraplatsen och Englands högsta division har aldrig befunnit sig i den här positionen så tidigt, då adventskalendrarna inte ens nått lucka nummer 20 och Fairytale of New York spelas i radion, och destinationen för ligatiteln redan känns helt klar. Mourinho har satt ihop ett lag som, under normala omständigheter, skulle ha en riktigt bra chans. Problemet är, såklart, att det här inte är under några normala omständigheter, inte när laget på andra sidan Mancunian Way har så roligt att vadslagningsfirmorna redan börjat betala ut, sex månader i förväg.

Det gör det inte omöjligt för Mourinho, pokalvinnarmaskinen, att skriva ett annat manus och ta bort blickfånget från Manchester City. Hans pokalvinster förra säsongen visar att han har samlat ihop ett formidabelt cuplag. De spelar i tre utslagningsturneringar och Mourinho tänder kanske fortfarande på idén att återskapa vad som hände för 50 säsonger sedan - när City vann First Division-titeln och två veckor senare trumfade Matt Busbys lag dem genom att vinna Europacupen.

Personerna som har dansat på portugisens grav den här gångna veckan bör verkligen se till så att kistan är ordentligt igenspikad först och särskilt Louis van Gaal är lite väl magstark när han kritiserar sin efterträdare då hans egen tid i Manchester var så smaklös och grå. United spelar nu, enligt Van Gaal, "betydligt tråkigare fotboll" och han har ifrågasatt varför Mourinho inte, enligt hans åsikt, får utstå samma nivåer av kritik. "Jag spelade alltid offensiv fotboll. Beviset är att motståndarna alltid parkerade bussen. De gör inte det nu för Mourinho spelar så defensivt."

Är han allvarlig? Det fanns en tidpunkt under Van Gaal-eran, oavsett hur mycket han än vill retuschera bort det ur historien, när United hade avfyrat färre skott än samtliga andra Premier League-klubbar förutom Sunderland-laget som spenderade 237 dagar på nedflyttningsplatserna. United slog fler bakåtpassningar än någon annan klubb. De hade den lägsta procenten när det handlade om att flytta bollen framåt och, helt ärligt, så hatade spelarna det. David de Gea, till exempel, hade inte stannat kvar om Van Gaal fortfarande varit klubbens manager. Andra spelare pratar om att stämningen i omklädningsrummet då gränsade till myteri.

Mourinho har dessutom, oavsett vad holländaren än påstår, hamnat intensivt under luppen efter de sporadiska tillfällena, som i matchen borta mot Liverpool den här säsongen, när ett lag en gång i tiden berömt över hela jorden för offensiv fotboll inte bara har parkerat bussen utan även dragit i handbromsen och kastat ner nycklarna i närmaste gatubrunn.

På samma sätt är det nonsens att säga att dagens United-lag är mindre sevärda än det laget som Mourinho ärvde och alla som argumenterar emot det bör kanske notera det faktum att under Van Gaals sista säsong gjorde laget 49 ligamål, när deras tidigare snitt under Premier League-eran var 76,4.

Det finns ingen tvekan om att Uniteds supportrar, folket som en gång producerade en banner med texten "Not Arrogant, Just Better" på, har upplevt lyckligare tider och att den där "Park the bus"-läktarsången från Citys supportrar förra söndagen lär ha skurit djupt i dem. Men fall inte för det ofta upprepade snacket om att titta på United, under Mourinho, är en permanent tråkighetsfest. Det gränsar till det absurda att säga det när laget redan har gjort fyra mål i åtta olika matcher den här säsongen och de har gjort fler mål än Keegans Newcastle vid samma tidpunkt när ligatiteln såg ut att vara på väg till nordöstra England.

Samtidigt så måste allt försvar av Mourinho acceptera att hans uppträdande har varit på tunn is ganska länge nu och då vi känner till bestens natur är det troligt att det kommer bli ännu mer tröttsamt så länge United får ägna sig åt att jaga och det finns hårda bevis för att han har förlorat sin personliga kamp mot Pep Guardiola.

Vart har den glada, charmiga José Mourinho tagit vägen? Fotograf: Dominic Lipinski/PA

Tveklöst är allt detta sammanlänkat med anledningarna till att vi ser så lite av den gamle Mourinho nuförtiden och mannen som återvände till England för sin andra sejour i Chelsea och kallade sig själv "the Happy One". Vart har den Mourinho tagit vägen de senaste åren? Det fanns en tid, särskilt under hans första period på Stamford Bridge, när en presskonferens med portugisen var en av veckans höjdpunkter och i sin allra bästa form gav han ofta intrycket att han kunde charma ner fåglarna från takfoten. Nuförtiden verkar han vara så förbittrad, så glädjelös, som om han grubblar på allt negativt, lagrar sina låtsasmissnöjen, stirrar tillbaka genom misstänksamma ögon.

Det lös igenom igen innan Manchester-derbyt i och med hans sura och uppenbarligen överlagda kommentarer om att Guardiola hade fräckheten att bära ett gult band till stöd för Jordi Sànchez och Jordi Cuixart som fängslats, misstänkta för upproriskhet, som nyckelmedlemmar för den katalanska självständighetsrörelsen. Mourinho framstod bara som småaktig och bitter med de kommentarerna och extremt hycklande när han följde upp det med kommentarer om Citys taktiska foulande och påstådda filmningar. Han kan faktiskt ha något av en poäng men han tar oss för idioter om han förväntar sig att vi ska glömma att han är mannen, om det här var en biljardmatch, som skulle stå bakom bordet, vässa sin kö och hosta varje gång hans motståndare skulle stöta.

När det gäller det som hände efter derbyt är Mourinhos uttalanden om att skulden exklusivt borde hävas över på Manchester City-spelarna bara den senaste gången när han fått oss att tänka på ett gammalt citat från Frankrikes f.d president Valéry Giscard d'Estaing. "Jacques Chirac," sade han, "skulle kunna ha sin mun full av sylt, från läpparna rann det, hans fingrar var täckta av det och burken kunde stå öppnad framför honom. Och när du frågar honom om han är en syltätare, kommer han säga: 'Jag äta sylt? Aldrig.'"

Men till sist och syvende återstår poängen att Mourinho, oavsett hur kletiga fingrar han än må ha, skulle få mycket mer kritik om det inte vore för det faktum att Guardiola har satt ihop ett sådant vackert arbete endast ett par miles bort. Mourinho har varit här förut med Guardiolas Barcelona men den här gången kan det vara en ännu större utmaning. United har, till skillnad mot Real Madrid, inte Cristiano Ronaldo som kan hjälpa till att återställa lite balans.

Sisu-elefanten finns fortfarande i rummet i Coventry

Den senaste uppdateringen från Newcastle United om Mike Ashleys föreslagna försäljning av klubben låter som uppmuntrande nyheter för alla oss som genom åren funderat på hur länge det ska ta innan en känsla av normalitet bryter ut i en av våra stora gamla klubbar.

Men Newcastle är inte den enda klubben som skulle må bra av en förändring och låt oss inte glömma stackars gamla Coventry City nere i League Two och den fortsatta skadan orsakad av Sisu-regimen som släpar dem genom en hedgefond baklänges.

Under den senaste veckan har det gått 10 år sedan Sisu kom in i klubben men ingen i Coventry firade den milstolpen. Bara som ett litet exempel på expertisen som kom till klubben så var det dessa ljushuvuden som ville införa möjligheten "sms:a-en-avbytare" för supportrarna som då skulle fatta managerns beslut under matcherna.

Coventry var en bra klubb när jag växte upp och givna i Englands högsta division. Det senaste årtiondet har spenderats med att storögt och häpet stirra i deras riktning och kan förmodligen sammanfattas av tillfället då en av Sisus representanter, Onye Igwe, avbröt ett styrelsemöte när de skulle diskutera klubbens riskabla finanser för att klaga på att Sky Blue Sam, maskoten, var för fet och inte var någon bra förebild för barnen. "Onye, det är en fucking elefant" - svaret från den f.d ordföranden, Ray Ranson - skulle vara en bra titel på en eventuell bok om Sisu-åren.

Den viktigare detaljen är att Sisu:s tid i klubben inkluderar kränkningarna att Coventry fick resa 68 miles (109,4 km) tur och retur till Sixfields, Northampton Towns arena, för att spela "hemmamatcher" under lite mer än en säsong och nedflyttningarna som betyder att "Play up, Sky Blues" nu hörs på det fjärde steget av den engelska fotbollen. Det har, milt uttryckt, varit förödande och den mest skärande delen är att, till skillnad mot Newcastle, så verkar inte folket i toppen vara alltför inställda på att hitta en utväg. Tills det händer måste man fundera på vad de kommande 10 åren kommer ge den här en gång i tiden så stolta klubben.

Cloughs originella sätt att ändra volymen på

Mitt i allt prat om att Manchester Citys spelare gillar att spela musik på högsta volym påminns jag om tiden då Wimbledon, på the Crazy Gangs tid, också brukade ta sig några friheter på samma sätt.

Vinnie, Dennis, "Fash" och alla de andra gillade alltid att se till så att deras närvaro kändes av - deras sätt att annonsera att de inte brydde sig om vilka de gjorde upprörda - och de testade gränserna borta mot Nottingham Forest ett år när det räcker att säga att spellistorna var väldigt annorlunda mot Brian Cloughs musiksmak och det han brukade spela på sitt kontor. Det var ofta Frank Sinatra hördes i korridorerna runt hans rum.

När korridorerna på the City Ground vibrerade skickade Clough sin assistent, Alan Hill, för att knacka på dörren till bortalagets omklädningsrum och be dem att sänka deras musik. Vinnie Jones öppnade dörren iklädd inget annat än kalsonger och han nickade efter Hills förfrågan. Men väldigt snart var musiken tillbaka på full volym igen. Hill skickades tillbaka en andra gång, Jones bad om ursäkt igen och exakt samma sak hände igen några minuter senare. Då marscherade Cloughie in i Wimbledons omklädningsrum, lyfte upp bergsprängaren över sitt huvud och släppte den på det kaklade golvet. "Nu kan ni spela er musik," sade han, innan han marscherade ut. Inte en enda av Wimbledons spelare sade ett ord, tydligen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...