Nantes och Cardiff förtjänar ett enormt beröm för deras rörande och uppriktiga hyllningar till Emiliano Sala men det är bistert att se grälet gällande transferavbetalningarna utspelas offentligt

   

En Cardiff-Nantes-halsduk som hyllar Emiliano Sala hålls upp av ett fan vid matchen mot Southampton. Men klubbarna är inte så förenade. Fotograf: Ian Walton/Reuters

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 10 februari, 2019:

 

 

Om ingenting annat så finns det nu åtminstone en kropp. Emiliano Salas familj kan sörja på riktigt. En begravning kan äga rum och hur tragiskt det än är så måste det vara bättre på det här sättet, istället för att ha fått reda på att det inte var han i flygplansvraket på botten av Engelska kanalen. Sala har åtminstone återfunnits och, precis som Neil Warnock sa, förhoppningsvis kan familjen hitta lite frid istället för att begrunda alternativet där han hade spolats bort i havet, möjligtvis för alltid.

 

 

Samma sak gäller inte piloten. David Ibbotsons familj kommer kanske aldrig få känna det lugnet. Letandet har avslutats nu och hur kan någon ens börja att förstå den sortens sönderslitande sorg och stress de måste ha genomlidit innan, under och efter identifieringsprocessen? Man hittade bara en av de två. För Salas vänner och familj kan arbetet med att få honom tillbaka hem till Argentina börja. När det gäller den andra personen på det där Piper PA-46 Malibu-planet, som skulle flyga från Nantes till Cardiff, finns det ingenting för tillfället. Det känns fruktansvärt att det inte finns några garantier för att det någonsin kommer ändras heller.

 

 

Under dessa omständigheter trodde du kanske att de två klubbarna som står i centrum för den här tragedin skulle vara förenade i sorg. Var det så orimligt att tänka att de åtminstone skulle kunna avstå från att gräla om pengar innan Salas kropp ens kommit upp till ytan? Eller att nu inte var rätt tillfälle att påminna alla om vilken iskall industri fotbollen kan vara ibland? Sporten som, precis som Gareth Southgate en gång sade, så många av oss älskar när det i verkligheten finns så mycket att ogilla. Sporten där, på en viss nivå, pengarna skymmer sikten för vad som är rätt och fel alldeles för ofta.

 

 

Om du inte har hört det redan så anlände det skriftliga kravet på Salas £15m (183m kr) transferavgift i Cardiff Citys post i tisdags, inklusive ett tydligt hot om juridiska aktioner från Nantes om pengarna inte kommer in snart. Nantes hade i ett e-mejl torsdagen innan klargjort att de hade väntat länge nog. De första vrakdelarna hade inte ens spolats upp på Normandies stränder då.

 

 

Men budskapet var tydligt: Nantes ville ha den första delbetalningen på £5m (61m kr) så fort som möjligt. Cardiff har varnats om att de riskerar ett möjligt transferförbud från Fifa om de inte hostar upp pengarna. Och det är minst sagt bistert att se detta utspelas helt offentligt.

 

 

Det skaver extra mycket då båda klubbarna förtjänar ett enormt beröm för det rörande och ärliga sättet på vilket de hanterat hyllningarna. Cardiffs sorg har varit rå och genuin och särskilt Warnock har visat att det finns olika lager i hans personlighet. Bortom karikatyren är det inte alltid Cardiff-managern "skäller" eller "blästrar". Det finns en mjukhet i Warnock och vi har fått se den sidan av honom, mer än någonsin tidigare, sedan Salas plan störtade den 21 januari.

 

 

Samma sak med Nantes. Du såg kanske tv-bilderna av den där underbart koreograferade hyllningen när Les Canaris mötte Saint-Étienne på Stade de la Beaujoire, när matchen pausades i den nionde minuten (för att uppmärksamma Salas tröjnummer), fansen höll upp tusentals gula och gröna kort som skapade en mosaik med hans namn och när spelet startade igen kunde tränaren, Vahid Halilhodzic, inte hålla tillbaka sina känslor längre.

 

 

Halilhodzics band till Nantes går tillbaka till 1981, då han själv, som spelare, bar den där tröjan med nummer 9 på ryggen. Nu är han 66 och släppte ut allt då han grät i sina händer.

 

 

Dessa bilder kommer stanna kvar i minnet: något rent, obefläckat och så mycket mer passande än sidohandlingen där två klubbar grälar om pengar. Nantes, som inte ens kunde vänta tills Salas kropp identifierats innan de avfyrade deras faktura. Och Cardiff, som tyckte det var en bra idé att bekräfta detaljerna för L'Équipe, av alla tidningar.

 

 

Cardiff är tydligen "chockade" och kanske är det genuint. Men varför publicera det? Varför säga någonting när det var självklart att det skulle skapa en fruktansvärd stank? Såvida det nu inte är en taktik från Cardiffs sida och utan att vilja låta alltför cynisk så finn det faktiskt mer i det här än vad man ser med blotta ögat. För på något sätt kan jag inte föreställa mig att den initiala läckan, tills fotbollsavdelningen hos BBC Wales, kom från Frankrike.

 

 

Tyvärr är det svårt att inte vara cynisk efter att ha sett den här berättelsen utveckla sig, med alla de olika agenterna som vill ha deras andelar (fem vid den senaste räkningen, plus andra som hovrar i utkanten), de särskilt imponerande ansträngningarna av en av dessa mellanhänder, den tillförlitligt skadliga Willie McKay, låt oss här påminna oss om Joe Kinnears hyllning till just den världen ("hundar, maskar, skadedjur") och avståndet mellan de två klubbarna och vad de senaste avslöjandena säger oss gällande transfermarknaden inom den moderna fotbollen. Inget av det är attraktivt på något sätt överhuvudtaget.

 

 

Kanske tillhör jag minoriteten här, men jag är heller inte helt säker på att vi behövde höra röstmeddelandet från Sala uppe i luften, där han erkände att han var "väldigt rädd" och sa att han trodde att planet höll på att gå sönder. Samma sak med uppdateringarna på rullande 24-7 nyhetskanaler gällande operationen, steg för steg, för att hitta hans kropp på havsbotten, 21 miles (= 33,7 km) från Guernseys kust.

 

 

Gula blommor framför porträttet av Emiliano Sala på Beaujoire-stadion i Nantes. Fotograf: Loïc Venance AFP/Getty Images.

 

 

Sen tittar jag igen på McKays roll i den här berättelsen och funderar på vad som uppfyllde honom, förutom något skevt försök till självrättfärdigande, när han vidarebefordrade försäljningspitchen han e-mejlade till Sala den 6 januari till L'Équipe. "Emiliano, mitt namn är Willie McKay," inledde han med. "Vi är intresserade av dina personliga tillhörigheter, finanser, semestrar, barnpassning, det är inte våra saker." Det enda målet, vilket McKay väldigt sakligt förklarade, var att tjäna pengar. Sala var hans senaste bricka i spelet och McKay erkände glatt att han hade planterat falsk information i media om att Everton och West Ham ville ha den 28-åriga anfallaren, i ett försök att piska upp ett intresse. "Vi säger inte att 'vi är som en pappa till en son till våra spelare'. Nej, om du inte hade varit en fotbollsspelare hade inte dessa människor varit intresserade av dig. Inga känslor, vi gör bara affärer." Kanske, med facit i hand, var Kinnear för snäll i sitt omdöme.

 

 

För de som inte känner till namnet kan man lugnt säga att McKay har varit ett ökänt namn inom fotbollen under en längre tid. Faktiskt så ökänd att den här kolumnen kan avslöja att det fans en tid när Newcastle United, tidigt under Mike Ashley-eran, hade en policy att inte göra affärer med McKay för att, med den dåvarande vd:n Derek Llambias ord, de inte ville umgås med "ett sådant djur".

 

 

Tycker McKay att det är det minsta pinsamt att Didier Drogba har krossat en av sakerna som Sala matades med, nämligen att den f.d Chelsea-spelaren återfanns bland agentens tidigare klienter? Varför ville McKay publicera detta smutsiga exempel på hur han arbetar och på samma tema, vad fick honom att släppa sms:en från Sala om fixandet av flyget? I vanliga fall försöker jag kanske försvara agentindustrin men i McKays fall är det väldigt svårt. Han passar in i stereotypen för alla personer som ser det som fifflarnas marknadsplats.

 

 

Mest av allt har jag kommit på mig själv med att fundera på de ganska otillfredsställande omständigheterna, bortom de offentliga sorgeuppvisningarna, som har förvrängt rubrikerna under den senaste veckan och satt klubbarna i strid med varandra. Visst, det fanns alltid en potential att det skulle kunna bli lite komplicerat längre fram, särskilt när Bordeaux ska ha 50% via en vidareförsäljningsklausul och det finns så många agenter med deras fingrar i pajen. Men så här snabbt? Jag menar, behövde det verkligen ha gått till så här?

 

 

Förklaringen från Frankrike är att det är en dyr affärsverksamhet att driva en fotbollsklubb i Ligue 1 och well, självklart vill de ha det någon annan är skyldig dem, särskilt när de har långt gångna planer på en helt ny arena. Nantes är inte barskrapade men de är heller inte rika och deras ekonomiska position under Waldemar Kitas ägarskap ser inte ut att hjälpas av hans vana att slösa med pengarna.

 

 

Till att börja med har vi kompensationspaketet när Miguel Cardoso fick sparken som tränare i oktober, fyra månader efter att han anställts. Innan det var det Claudio Ranieri som skulle betalas av. Halilhodzic är den 14:e managern sedan den polsk-franska affärsmannen Kita tog över för 11 år sedan och £15m (183m kr) är en rejäl summa för en klubb som aldrig ens har spenderat halva den summan på en spelare. För tillfället ligger de dessutom på 15:e plats efter att ha slutat på nionde, sjunde, 14:e, 14:e och 13:e plats de fem tidigare säsongerna.

 

 

Nantes har en poäng: det viktiga här är att transfern slutfördes den 19 januari och i vanliga fall hade den första delbetalningen betalats av inom en vecka. Man behöver inte ens säga att de borde ha visat en större taktkänsla, istället för att, som nu, öppna upp sig själva för anklagelser om att, i bästa fall, vara iskalla och ha en brist på känslighet som skarpt kontrasterar mot sättet på vilket de hanterat allt annat.

 

 

Nantes har pensionerat deras tröja nummer 9 och, precis som Cardiff, erbjudit sig att betala för att Salas kropp flygs till Argentina. Det skulle finnas och finns så mycket att beundra om det inte vore för det faktum att bråket bakom scenen, oavsett hur man lindar in det, ser så himla illa ut.

 

 

Till syvende och sist var det inte Nantes som placerade den här storyn i media. Kita, som vanligtvis ses som en pratmaskin inom fransk media, har inte yttrat ett ord om ämnet och verkar ha blivit blåst av beslutet fattat av Mehmet Dalman, Cardiffs ordförande, att bekräfta för L'Équipe att, ja, storyn hos BBC Wales var sann. Så fort Dalman talade offentligt var det carte blanche för alla andra mediehus att kasta sig på samma story. Och det är svårt att tro att han och Cardiff inte visste det innan.

 

 

Så, vad blir nästa steg? Lite sunt förnuft, förhoppningsvis, men vem kan vara säker på var den här storyn kommer ta vägen när det är så mycket pengar involverade och Cardiffs försäkring är tydligen begränsad till £16m (195m kr) trots att totalkostnaden, när man räknar in lönen och agentavgifterna, kommer bli mycket högre?

 

 

Av de två klubbarna är det Cardiff som kan stoppa detta från att eskalera ännu längre, men det är inte särskilt uppmuntrande att all information från södra Wales säger att innan de betalar ett enda penny, vill de få reda på exakt vad som hände via den officiella utredningen. Varför? En utredning kan ta ett år, minst. Oavsett vad som kommer fram finns det ingenting som kommer ändra det faktum att de två sista dagarna i Salas liv spenderades som en Cardiff-spelare.

 

 

Det är den största oron här: att Cardiff ska låta det här bli en saga med potentialen att pågå väldigt länge. Till den största delen har Dalman och hans kollegor hanterat en otroligt svår situation med stor värdighet. Nu måste de inse att det inte har hjälpt någon att gå ut offentligt och att det skulle vara bättre för alla, börja då med Emiliano Salas och David Ibbotsons familjer, om klubben gjorde det schyssta och stoppade det här i sin linda. Fotbollen är fortfarande kapabel att göra det schyssta, eller hur?

Ravel Morrison hyllades en gång i tiden som den bästa engelska talangen i sin generation. Nu försöker han rädda sin karriär i Sverige, detta berättar han om för Oliver Kay i Östersund

 

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Oliver Kay, The Times, lördag 16 februari, 2019:

 

 

Morrison firar Uniteds vinst i FA-cupen för ungdomar tillsammans med Pogba och Lingard 2011. JOHN PETERS/GETTY IMAGES

 

 

 

 

Den iskalla blästringen träffar dig så fort du kliver av planet. Det är, tydligen, oresonligt milt, men lokalbefolkningen har varit tvungna att gräva gångar ur snön för att skapa vägar fram till terminalen. Välkomna till Östersund, 200 miles (321,8 km) söder om Polcirkeln, den yttersta utposten i den svenska högstaligan och det senaste karriärstoppet för den otroligt talangfulla fotbollsspelaren som Sir Alex Ferguson en gång i tiden beskrev som "den bästa grabben du någonsin kommer se".

 

 

Det var inte här Ferguson eller någon annan förställde sig att Ravel Morrison skulle befinna sig vid den perioden av hans liv. För ett årtionde sedan, när han var bättre än Paul Pogba och Jesse Lingard i Manchester Uniteds ungdomslag, var ingen riktigt säker på huruvida han skulle gå vidare och bli en mittfälts-maestro för klubb och landslag, eller om han skulle sjunka djupare ner i ökändheten. Man kan säga att hans blick för en passning saknade motstycke, men samma sak gällde även hans förmåga att hamna i trubbel. Några trodde att han skulle sluta på den allra högsta toppen av spelet. Andra fruktade att han skulle sluta i fängelse. Få föreställde sig att han, 26 år gammal, skulle befinna sig i Östersund och tacksamt sätta sin namnteckning på ett fyra och ett halvt månader långt kontrakt.

 

 

Det har varit en vild och oförutsägbar resa hittills - från Old Trafford till Östersund via West Ham United, Birmingham City, Queens Park Rangers (två gånger), Cardiff City, Lazio och den mexikanska klubben Atlas - men det är en resa som han, till sist, känner sig redo att diskutera i detalj: det bra, det dåliga och det rent ut sagt vidriga; de sanslösa höjderna och de fördärvande lågvattenmärkena, mest notabla i Lazio. Under en eftermiddag i Östersund öppnar han upp sig själv.

 

 

 

 

För att börja från början så var han, när han växte upp i Wythenshawe och Stretford, medveten om sin talang, men inte att man diskuterade honom med en sådan vördnad som man gjorde. "Tränarna gjorde ingen stor grej av det," säger han. "Det var ingen stor uppståndelse förrän den första [FA] ungdomsmatchen jag spelade, när jag var 15, tre år yngre än alla de andra. Sen när jag var 16/17 brukade jag träna med förstalaget på måndagar. Det var spännande de första gångerna, att träna med dessa spelare. Sen, efter det så vet du att du kan göra vad de gör och de kan göra vad du gör. Det känns normalt."

 

 

Han gjorde sin förstalagsdebut för Manchester United 17 år gammal, som avbytare mot Wolverhampton Wanderers i Ligacupen. Det blev ytterligare två framträdanden som avbytare i samma turnering säsongen efter - totalt 67 minuters spel i förstalaget för "den bästa grabben du någonsin kommer se" - och det var det hela. Ferguson sade att det var "smärtsamt" att sälja honom till West Ham, "men under en period av flera år så fortsatte problemen utanför planen att eskalera, så vi hade inte mycket annat val än att kapa banden."

 

 

Morrison håller inte med om det sista, men det finns inget sätt på vilket han kan fly undan de fula sakerna från hans ungdomsår. I februari 2011, nätt och jämnt tre månader efter hans United-debut, stod han i förhörsbåset i Traffords ungdomsdomstol, ställd inför risken att skickas till en institution för unga brottslingar, där han erkände att han två gånger skrämt ett vittne. Han kom undan med villkorligt i 12 månader och fick betala kostnader och kompensation på £1,445 (18,446 kr), han fick dessutom en varning: om det hände igen skulle han hamna bakom galler.

 

 

Domaren beskrev hans uppförande - i relation till ett försök att stoppa offret för ett knivrån från att lämna sin vittnesbörd vid rättegången mot hans rånare - som "förskräckligt", men Morrison säger att "jag visste inte ens att det jag gjorde var så fel. Jag visste inte att skrämma vittnen var en grej. Jag kände båda personerna. Jag trodde bara att jag försökte fixa till saker och ting."

 

 

Det slutade inte där: en anklagelse om ett överfall från hans flickvän som sedan togs tillbaka; en fällande dom gällande kriminell skadegörelse efter att ha kastat ut hennes mobiltelefon genom fönstret. Vid det senaste fallet, med den 12 månader långa villkorliga domen och hotet om fängelse hängande över sig, fanns det ingen från Manchester United som gjorde honom sällskap i rättegångssalen i Salford. "Det kändes som att de inte var intresserade," säger han. "Om något händer, händer det. Om det inte gör det, så gör det inte det."

 

 

Klubben, inte minst Ferguson, hade blivit förbittrad. I tillägg till de mer allvarliga sakerna hade han även problem med att passa tider, attityden var inte bra och samma sak kan man säga om hela hans allmänna uppträdande. Vid ett tillfälle kände han sig tvingad att posta ett offentligt meddelande på Twitter där han bad Rio Ferdinand att förneka ett rykte (vilket han gjorde) om att han hade stulit försvararens klocka i omklädningsrummet. "Hela tiden var det 'Ravel har gjort det här, Ravel har gjort det där,'" säger han. "Det jag tog var ett par fotbollsskor som spelaren inte använde längre. Men klockor? Telefoner? Det var korkat att säga."

 

 

Den etablerade versionen av händelserna är att Ferguson, hans personal och klubbens hierarki försökte allt för att hålla honom på spåret, men att Morrison saknade känslomässig mognad, hade hamnat i fel sällskap och var fördömd så länge han stannade i Manchester.

 

 

Han håller inte riktigt med om det. "Jag behövde inte komma bort från Manchester," säger han. "Det fanns tider då jag gjorde något fel, men ofta var det bara fel tidpunkt, fel plats, fel folk och det var inte ens jag som gjorde något, men för att jag var där var det lätt att peka ett finger mot mig.

 

 

"Vid den tiden flyttade andra unga spelare till stora hus i Sale med deras familjer. De sa till mig att jag var tvungen att flytta till Gorton med min mormor för det var längre bort från Stretford. Det var många spelare i det laget som hade en pappa och en mamma och redan bodde i ett fint område, som flyttades till Sale. Jag uppfostrades av en ensam mamma, men de flyttade oss till Gorton, som inte är något spektakulärt område på något sätt. Så jag tycker inte det är rätt att säga att de försökte med allt. Det är lätt att säga det, men jag tror att om du frågade några personer runt klubben då, så kunde de ha gjort en hel del mer."

 

 

Förutom hur han bodde, vad ville han mer ha från klubben? "Bara... tid," säger han. "För att få ordning på mig själv. Jag var bara en ungdom."

 

 

Morrison var gatusmart, på vissa sätt av ordets betydelse, men på andra sätt var han barnslig. Tränare pratade om en kort koncentrationsförmåga, om hans behov att konstant bli stimulerad för att undvika att han fick tråkigt. Han minns en resa med ett av Englands ungdomslandslag till en avlägsen destination i östra Europa där "så fort vi landade kände jag mig vilsen. Jag har en grej - jag vet inte om det är en mental grej - där jag har svårt att äta. Det fanns bokstavligt talat i mitt huvud att jag inte kunde äta. Jag levde på Rice Krispies-bitar och Jaffa Cakes." Är detta ett medicinskt problem? "Jag vet inte. Vem vet? Jag håller mig bara till det jag vet vad det är. Karibisk mat, mest."

 

 

Ferguson pekade på ett kontraktsbråk när han förklarade beslutet att sälja honom till West Ham för £650,000 (8,29m kr) i januari 2012. Morrison kände att klubben ville sälja honom innan kontraktsdiskussionerna någonsin nådde en seriös punkt. Han ville gå till Newcastle United, där Alan Pardew var sugen, men den flytten blockerades. Istället kom klubben överens om en affär med West Ham.

 

 

Två dagar innan hans 19-årsdag kände Morrison att det gällde att simma eller sjunka. Han simmade. Efter en säsong på lån hos Birmingham City, där han snabbt hittade, förlorade och på nytt hittade tilliten hos managern Lee Clarke, återände han till West Ham sommaren 2013 och krigade sig in i Sam Allardyces lag. Till sist blomstrade hans talang och folk kunde se vad hajpen handlade om.

 

 

På hans åtta första framträdanden den säsongen gjorde han fyra mål, inklusive en minnesvärd soloinsats mot Tottenham Hotspur på White Hart Lane. Roy Hodgson var nära att ta ut honom i den engelska seniorlandslagstruppen den hösten. "Om det hade hänt tror jag ärligt talat att många saker hade varit annorlunda nu," säger Morrison.

 

 

Hans turbulenta karriär såhär långt

Manchester United (2010-2012)

Framträdanden: 3

Mål: 0

 

 

West Ham (2012-2015)

Framträdanden: 24

Mål: 5

 

Birmingham City (2012-2013)

Framträdanden: 30

Mål: 3

 

QPR (2014)

Framträdanden: 16

Mål: 6

 

Cardiff (2014)

Framträdanden: 7

Mål: 0

 

Lazio (2015-2019)

Framträdanden: 7

Mål: 0

 

QPR (2017)

Framträdanden: 5

Mål: 0

 

Atlas (2017-2018)

Framträdanden: 25

Mål: 3

 

Östersund (2019- )

 

 

Långt ifrån bländad av de starka ljusen i London blomstrade han i West Ham. "Vi hade tre månader där Ravel var matchvinnaren i West Ham - varje vecka," sa Allardyce nyligen. Men lite senare, ganska abrupt, skickades Morrison på lån till QPR i the Championship. "Det kom från ingenstans," säger han. När det hände rapporterades det att Morrisons försvunna lycka sammanföll med diskussionerna om ett nytt kontrakt. Allardyces agent Mark Curtis, som även representerade kaptenen Kevin Nolan, försökte involvera sig själv i förhandlingarna och fick en kylig behandling. Morrisons lycka försvann, gick ut på lån, spelade 15 raka matcher, vann priset som månadens spelare i the Championship och hjälpte QPR att säkra uppflyttning via play-off, men hans West Ham-karriär återhämtade sig aldrig.

 

 

Ett sekretessavtal betyder att Morrison är begränsad gällande vad han kan säga när det handlar om vad som hände i West Ham. "Jag hade roligt där," säger han. "Fansen var fantastiska, ägarna var bra, tränarna var bra, även Sam var bra tills vi blev osams. Det fungerar så att man kan bli petad ur laget och satt på bänken, men att petas ur laget när du har spelat bra och skickas på lån till en klubb i the Championship? Det är inte normalt.

 

 

"De erbjöd mig ett kontrakt - jag bad inte om det - och sen en vecka senare erbjöd de mig ett annat kontrakt, som var mindre, och jag avböjde det. Det handlade inte om pengarna. Det handlade om principen. Jag älskade min tid i West Ham, men en persons röst kan räcka väldigt långt."

 

 

Allardyce har beskrivit Morrison som "det största slöseriet med talang jag någonsin har jobbat med". Morrison tror att andra managers skulle ha en annan åsikt. "Lee Clarke försökte plocka in mig igen efter att ha jobbat med mig," säger han. "Det gjorde även Harry Redknapp och Rene Meulensteen. Om du frågar vilken manager som helst - t o m Sam till en viss grad, även om vi blev osams - så skulle de inte säga att jag är någon som stör gruppen. Det största problemet jag hade var att passa tider. Förutom det, handlar det om saker som hände för nästan tio år sedan, när jag var en grabb. Folk hör mitt namn och i deras tankar finns det redan något negativt kring det."

 

 

 

 

Han har till stor del hållit sig borta från trubbel sedan de där tidiga dagarna i Manchester. Det kom ännu en anklagelse om ett överfall 2014, men det togs tillbaka. Han skulle inte kalla sig själv någon ängel, men han påstår att "bad boy"-stämpeln är utdaterad och överdriven.

 

 

"Det är lätt att sätta något negativt vid mitt namn p.g.a var jag kommer ifrån och för att jag har begått misstag förut," säger han. "Det finns spelare som har tagits för rattfylla och den stämpeln har inte hängt kvar vid deras namn. Jag går inte ut och dricker, blir dyngrak, orsakar problem, kör bil på fyllan, röker, tar droger. Andra spelare kommer undan med de sakerna. Kan du föreställa dig om jag skulle bli tagen för rattfylla? Om jag gör något, sitter det fast vid mig för alltid. Jag gjorde misstag när jag var ung, men det är nästan tio år sedan. Alla gör misstag när de är unga."

 

 

Inte alla gör samma misstag som Morrison har gjort. Men vi ska även komma ihåg att det är inte alla som har vuxit upp som han gjorde i ett tufft hyreshusområde, utan pappa, i en miljö där ett hotfullt uppträdande mot ett rånoffer känns som ett normalt sätt att "fixa saker och ting på". Så ser det ut i delar av Storbritanniens innerstäder. Vissa sa att det var lika troligt att tonåringen Morrison, från fel sida gränsen, skulle hamna på Strangeways (stort fängelse i Manchester) som att han skulle lyckas utnyttja sin talang fullt ut för United och England. Om han hånas som ett slöseri med talang så kommer de som känner till fällorna han har stött på åtminstone att berömma honom för att han lyckats undvika många av dem.

 

 

Han är inte den fräsande, hotfulla personen som hans rykte gör gällande. "Folk säger alltid 'Åh, jag trodde du skulle vara en fullständig 'piiip' men du är ju faktiskt helt ok'", säger han. "Jag är inte en av dessa fotbollsspelare som är 'jag, jag, jag.' Man träffar på vissa stöddiga fotbollsspelare. Sån är inte jag."

 

 

Om det är något man funderar på så är det att han verkar sakna ego. Jag frågar om han har gjort en psykologisk utvärdering i någon klubb för att försöka ta reda på hans personlighetstyp och hur man bäst motiverar honom. "Nej," säger han. "Det var en kille i QPR som kom för att jobba med oss, men jag har inte gjort något sådant ensam med någon annan."

 

 

Om han är en ambitiös fotbollsspelare? "Om jag inte var det hade jag suttit på mitt kontrakt i Lazio till säsongen var över och dragit in mina pengar," säger han. "Det finns många som är inom fotbollen för pengarna. Jag vill bara spela fotboll. Det är därför jag har kommit hit. Jag måste spela."

 

 

Det är mer än fem år sedan det där målet på White Hart Lane. Det har funnits bra tider, inte minst i Atlas i Mexiko ("den bästa tiden i mitt liv - jag spelade bra, fantastiskt väder, fantastisk livsstil") och det har funnits dåliga. Han beskriver sina tre och ett halvt år i Lazio, om än ofta avbrutna av lån, som "det sämsta beslutet jag har tagit i mitt liv."

 

 

"Att vara borta från England var inte problemet," säger han. "Jag älskade Mexiko och jag har kommit till Sverige. Det är bra att resa runt i världen och göra något du gillar. Det kändes bara som att alla i Lazio var där för sig själva. Jag spelade lite första året. Det andra året var ett skämt. Vi hade cupmatcher där spelare som var 37/38 togs ut före mig. Om du är där och inte spelar är det en väldigt ensam plats. Det var svårt."

 

 

Vilka sorts svårigheter handlade det om? "Vid ett tillfälle var min mamma väldigt sjuk och de lät mig inte flyga hem, och om jag gjorde det var jag tvungen att komma tillbaka nästa dag," säger han. "Jag kunde ha förstått det om jag spelade, men jag var inte i närheten av laget. Det gjorde mig arg, jag kände att jag ville ge upp."

 

 

Hur mörka var dessa tider? Pratar vi om en depression? "Det var nära det," säger han. "Du vet, depressioner kommer väldigt lätt inom fotbollen. Jag skulle kunna berätta för dig om många spelare som har haft det men de säger inget offentligt. Det är lätt att falla in i mörka stunder. Vid den tiden i Lazio kände jag att jag inte kunde fungera ordentligt. Jag blev bara... nedgången. Jag hade gått från att spela bra i Mexiko, njuta av livet, till att gå tillbaka till Lazio och vara helt ute ur bilden - kunde inte spela fotboll, kunde inte göra någonting. Jag ville lämna, men klubben blockerade vissa saker [en flytt]. Det gick så långt att jag inte tyckte att någonting var roligt i mitt liv. Jag ville inte göra någonting, kunde inte göra någonting. Det var inte trevligt. Jag var tvungen att komma bort från det."

 

 

Han förde diskussioner med Rangers förra månaden och även om det inte blev någon affär blev han väldigt uppmuntrad av hans möte med Steven Gerrard. "Han är en legendar inom fotbollen och han var beredd att sitta ner och ha en riktigt bra konversation," säger Morrison. "Vissa managers från den gamla skolan hade inte gjort det. Min agent pratade med en annan manager, i the Championship, som bara sa: 'Nej, han kommer inte passa in här.' Min agent bad honom att göra lite efterforskningar, prata med folk som har arbetat med mig. Managern kom tillbaka och sa: 'Ok, men han jobbar inte tillräckligt hårt, tacklas inte i försvarsjobbet.' 'Har du överhuvudtaget sett honom spela?' 'Inte nyligen.' Och det är bara ursäkter. För många managers säger nej för att de har en dålig bild av mig från saker som hände för tio år sedan."

 

 

Ett par Championship-klubbar var intresserade, men Morrison och hans agent kände att det skulle vara ett misstag att få rakt in i den miljön p.g.a hans brist på matchtid, han har inte spelat en tävlingsmatch sedan han var i Atlas i april förra året. Det var det som tog honom till Östersund, där han hoppas kunna göra sin debut i lördagens match i Svenska cupen mot Halmstad - förutsatt att alla papper hinner fixas - för att sedan jobba upp sin skarphet och kondition innan Allsvenskan börjar sent i mars.

 

 

"Jag gillar det klubben har sagt," säger han. "De har en engelsk sporting director [David Webb] och en engelsk tränare [Ian Burchnall]. Det är ett plus. De har sagt att jag kan komma hit, njuta av min fotboll och hjälpa laget. Det är helt annorlunda jämfört med Lazio. Jag har precis varit till Marbella med laget på ett träningsläger och under fem dagar hörde jag inte ett enda bråk eller ett dåligt ord om någon. Det är bra. Det känns som att alla jobbar tillsammans."

 

 

Det känns som att det här är långt ifrån Old Trafford, där Pogba och Lingard nu återfinns bland de ledande spelarna. "Jag har kontakt med Pogba och jag pratar med Jesse hela tiden," säger Morrison. "De spelar fantastiskt bra. Jag kommer inte vända på mig och tänka: 'Det kunde ha varit jag. Det borde vara jag.' Saker händer. De är glada, jag är glad för deras skull. Jag kommer inte vara en bitter eller negativ person. Livet är för kort för det."