AV: Nicholas McGeehan, Medium Sports, måndag 22 juli, 2019:

Följ Nicholas McGeehan på Twitter: https://twitter.com/ncgeehan

De säger att Alexander den store såg hur stort hans rike var och sedan började han gråta för det fanns inga fler världar att erövra. Manchester City directorn Simon Pearce såg hur stort hans rike var efter att City kört över Watford med 6-0 i 2019 års FA-cupfinal. Det kom inga tårar från Pearce, huvudförmyndare för Abu Dhabis varumärke och Manchester Citys roll inom det, men kanske kom det en första skavande känsla av tveksamhet. Kanske var det ingen bra idé att ha erövrat så mycket? Fotbollspokaler är inte Pearces måttstock för framgång, och det hade varit en svår vecka.

Inför cupfinalen hade det kommit störande rapporter om att UEFA funderade på att stänga av de engelska mästarna från Champions League p.g.a brott mot spenderingsreglerna, men grejen som förmodligen var mest pressande i Pearces tankar var mediaresponsen på Watford matchen. FA-cupen och den inhemska trippeln den säkrade hade levererats i fantastisk stil av en otroligt talangfull spelargrupp under ledning av deras innovativa och väldigt drivna tränare, Pep Guardiola, men saker och ting hade börjat surna till strax efter slutsignalen.

Först frågade Rob Harris från the Associated Press Guardiola på presskonferensen efter matchen om Citys segrar förminskades av UEFA-utredningarna, sedan följde han upp det med att fråga om han någonsin hade tagit emot utbetalningar från en tredje part i tillägg till sin lön från klubben, vilket hans företrädare Roberto Mancini hade gjort. Harris frågor såg verkligen ut att ta bort skenet från Guardiolas seger. "Samma dag som jag vinner trippeln och du frågar mig om jag tagit emot pengar från andra situationer?" replikerade han ilsket. Saker och ting sjönk sedan ännu djupare när Miguel Delaneys matchrapport i The Independent dök upp. "Det är vanligtvis i matchrapporter som denna som vi nu börjar gå in på detaljerna, vilka, varför, hur, men egentligen, vad är poängen?" klagade Delaney, som hittade utrymme i sin artikel för att adressera de etiska problemen kring Citys ägarskap i form av Abu Dhabis regering: "detta är större frågor att lägga till alla frågorna om den regimen och brotten mot de mänskliga rättigheterna och kriget i Jemen."

Det här var inte en del av comms-avdelningens strategi.

Vi befinner oss nu mer än tio år in i Abu Dhabis Manchester City-projekt, och nu står vi vid den mest intressanta korsningen.

På planen är de den framväxande stormakten inom den europeiska fotbollen, men den här dominansen har bara vässat fokuset på vad som pågår vid sidan av planen, och ur det hänseendet utkämpar City nu ett krig på två fronter. UEFA-undersökningen kommer än en gång att ställa dem mot ett maktorgan som har makten att stänga av dem från elitturneringen och med vilka de redan har en väldigt svår relation. Den andra kampen utkämpas mot en alltmer skeptisk och kritisk mediakår.

Om vi vill förstå hur Manchester City lär svara upp på dessa nya utmaningar är det viktigt att på nytt fokusera på vilka som styr klubben, istället för vad som driver på deras intressen. Det finns fortfarande grupper av flat-earthers där ute som tror att Manchester City inte har någonting med Abu Dhabis regering att göra, de ignorerar helt enkelt det faktum att klubben är symboliskt ägd av Förenade Arabemiratens vice premiärminister, shejk Mansour Al-Nahyan, att klubbens ordförande Khaldoon Al-Mubarak är consiglieri till Mansours allsmäktige bror, den karismatiske och hänsynslöse kronprinsen Mohamed bin Zayed Al-Nahyan, och att klubbdirectorn Simon Pearce också är Abu Dhabi-regeringens mångårige kommunikationsdirector och propagandachef. Männen som styr Manchester City är samma män som styr Abu Dhabi och stater, till skillnad från många fotbollsklubbar, uppför sig vanligtvis förutsägbart.

Så vi kan förvänta oss att Manchester City kommer spänna sina muskler på samma sätt som Abu Dhabi använder sitt inflytande både inhemskt och internationellt; med fantastiska rikedomar, aggressiv diplomati, skrämsel och propaganda - och allt detta uppbackat av en kapacitet för extrem kraft. Faktum är, vilket vi snart kommer få se, att det ser ut som att de redan har börjat.

Förenade Arabemiratens centrala roll i det katastrofala kriget i Jemen hålls helt rättfärdigat upp som det tydligaste exemplet på deras aggressivitet och brutalitet, men det finns en annan konflikt som berättar mycket om deras strategier och taktik. UEFA:s utredare som undersöker Citys uppförande gällande Financial Fair Play kan lära sig mycket av att titta på Förenade Arabemiratens roll i Libyens blodiga inbördeskrig.

Financial Fair Play och pansarvärnsmissiler

I november 2018 tillhandahöll Der Spiegel-ledda avslöjanden, baserade på en skattkista med e-mejls erhållna och släppta av Football Leaks, bevis för att Manchester City hade kanaliserat miljontals pund in i klubben på ett listigt sätt, vilket var ett brott mot UEFA:s Financial Fair Play-regelverk. Påståendena centreras kring händelser 2014 när City var helt uppsvullna av oljepengar - fotbollens motsvarighet till en chokladinsmetad August Glupsk som argt försökte hävda sin oskuld för Willy Wonka - men på något sätt lyckades de komma undan med böter på 20 miljoner Euro (210,6m kr) från UEFA. Der Spiegel lyfte på locket till hur City jobbade ekonomiskt, vilket bl. a inkluderade avslöjandet att de hade gömt en källa till sponsorpengar, startat skalbolag och årligen betalat managern Roberto Mancini ytterligare £1,75 miljoner (20,5m kr) utanför räkenskaperna - hans deklarerade lön var ynkliga £1,45 miljoner (17m kr) - via Al Jazira Club i Abu Dhabi. (Det var den här betalningen från en tredje part som fick Rob Harris att fråga Guardiola om hans löneutbetalningar inkluderade samma tillagda fördel). "Vi bryter ändå mot reglerna," skrev Citys ekonomichef 2011 i och med att City hade förlorat flera hundra miljoner pund och inte kunde följa FPP-reglerna. "Vi förlitar oss bara på förmildrande faktorer för att ta oss igenom det hela." 2012 frågade Citys ekonomichef Simon Pearce om det var ok att ändra datumet på sponsorbetalningarna i klubbens kassaböcker, Pearce svarade: "Självklart, vi kan göra vad vi vill." Der Spiegel presenterade även detaljerat hur City arbetade bakom scenen för att undvika några meningsfulla sanktioner. Enligt ett e-mejl skrivet av Citys jurist "sade Khaldoon att han hellre skulle spendera 30 miljoner på att de 50 bästa juristerna i världen skulle stämma dem [UEFA] under de kommande 10 åren" och pratade om "förstörelsen av deras regler och organisation."

Nu kanske du frågar dig vad något av det här har med Libyen att göra? Well, Libyen har befunnit sig i inbördeskrigets grepp sedan störtningen av överste Muammar Gadaffi 2011, och det har blivit brännpunkten för ännu ett ombudskrig mellan Förenade Arabemiraten, som stöttar auktoritära och antidemokratiska grupper, och Qatar, som stöttar politiska islamistgrupper som Muslimska brödraskapet. Det har varit en blodig och förödande konflikt. 2014 bombade stridande fraktioner "utan urskiljning civila områden" i libyska städer, detta enligt Human Rights Watch, och "tog människor till fånga, plundrade, brände och förstörde civila byggnader i attacker som i vissa fall utgjorde rena krigsbrott." Detta ledde till att FN godkände säkerhetsrådets resolution 2174, som kräver att en FN-kommitté måste godkänna all transferering av vapen till Libyen. Men the New York Times avslöjade (i en artikel baserad på ännu fler läckta e-mejls) att Förenade Arabemiraten bestämde sig för att helt enkelt ignorera resolutionen och skeppade in vapen till den starka ledaren de föredrog, f.d armégeneralen Khalifa Hifter. "Faktum är att Förenade Arabemiraten bröt mot FN:s säkerhetsråds resolution gällande Libyen och fortsätter att göra det," sade Ahmed al-Qasimi, en senior emiratisk diplomat, i ett e-mejl han skrev den 4 augusti, 2015 till Förenade Arabemiratens FN-ambassadör. Och de hade anledning att känna sig säkra på att de skulle komma undan med det, inte minst för att samtidigt som de skeppade in vapen i landet, satt de i hemliga förhandlingar med mannen utsedd för att medla fred i Libyen, FN:s specialrepresentant Bernardino Leon. Leon tjänar nu £35,000 (411,918 kr) i månaden som generaldirektör för det Abu Dhabi-baserade Emirates Diplomatic Academy. När nyheten om Abu Dhabi-regeringens regelbrott dök upp var mannen som kallades in för att hantera den negativa publiciteten, såklart, Manchester City-directorn Simon Pearce.

Ett av e-mejlen som dumpades online av okända aktörer som hackade e-mejlen tillhörande Förenade Arabemiratens ambassadör i USA, Yousef Al-Otaiba.

"En möjlighet presenterar sig själv att publicera - om tio till fjorton dagar - en full rapport om anklagelsen och de läckta e-mejlen för både FN och Leon," skrev Pearce den 13 november, 2015, dagen efter the New York Times rapporterade läckan.

I Pearces e-mejl till seniora ministrar i Förenade Arabemiratens regering - e-mejl som han signerar med ett enda och väldigt talande 'S' - ser vi på nytt hur Abu Dhabi litar på attack som den bästa formen av försvar. Pearce påstår att han kommer lägga fram bevis för att Muslimska brödraskapet (kodord för Qatar) hackade e-mejlen som avslöjade Förenade Arabemiratens skurkstreck. Pearce pratar inte om några ansträngningar för att gå emot påståendena, istället ska de fokusera på att attackera budbärarens motiv. Ur det hänseendet finns det en otrolig likhet med Manchester Citys respons på the Football Leaks avslöjanden om Citys financial fair play-lagvrängning: "försöket att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt." Likheterna reflekterar tveklöst det faktum att Pearce ledde båda strategierna.

Financial Fair Play hindrade Manchester City från att uppnå överlägsenheten de ville få i den europeiska fotbollen, precis som FN:s vapenembargo hindrade Förenade Arabemiraten från att uppnå överlägsenhet i Libyen. I båda fallen var Qatar deras nyckelmotståndare i ett ombudskrig. I båda fallen avslöjade läckta e-mejl, för vilka Förenade Arabemiraten håller Qatar ansvariga, Förenade Arabemiratens fullständiga åsidosättning av reglerna, och det faktum att de betalade involverade personer enorma summor pengar för att skada systemet. Och faktum är att de fortsätter att göra det. I juni 2019 avslöjade the New York Times att en gömma med kraftfulla USA-producerade pansarvärnsmissiler hittats i general Khalifa Hifters arsenal, Förenade Arabemiratens man i Libyen. Märkningen på missilernas fraktcontainrar avslöjade att de såldes till Förenade Arabemiraten 2008. Kom ihåg att de kan ju göra vad de vill.

Så vi har en ganska bra bild av hur City kommer svara till UEFA. Precis som de gjorde i Libyen kommer Abu Dhabi här också att gå sin egen väg. Men vad ska man säga om PR-kampen mot den skeptiska presskåren då? Här är det smart att titta tillbaka på hur och varför Citys smidiga PR-maskin har börjat fungera sämre och mer specifikt hur deras supportrar har svarat på kritiken som riktats mot deras ägare.

Han Bar Ett Gult Band

Problemen började på riktigt efter en 3-0 vinst i Carabao Cup-finalen mot Arsenal i februari 2018, när Guardiola använde presskonferensen efter matchen som plattform för att uttrycka sin solidaritet med ledarna för den katalanska självständighetsrörelsen. Flera av dessa män hade fängslats några månader tidigare anklagade för upproriskhet, revoltering och missbruk av medel efter det att den katalanska regeringen deklarerat självständighet från Spanien. Efter att ha hanterat den vanliga rundan av frågor gällande själva matchen tog Guardiola tillfället att uppmana till en frisläppning av de tillfångatagna männen. Han talade artikulatoriskt om hur viktigt det är med demokrati, rätten för människor att uttrycka sina åsikter och han rasade emot orättvisan med frihetsberövning innan rättegången. Guardiolas minutiösa uppmärksamhet på vad som händer på planen verkar stå i rejäl kontrast mot ett ganska luddigt grepp om saker och ting vid sidan av den, och han misslyckades tydligen med att notera spänningen mellan hans kommentarer om Katalonien och det översvallande berömmet till Citys symboliska ägare, shejk Mansour Al Nahyan, som hade föregått dem. Mansour är vice premiärminister för en regering som inte tvekar inför att föra bort och tortera någon som antingen uttrycker en positiv syn på demokrati eller en negativ åsikt om hans familjs styre.

När Rob Harris frågade Pep hur han förenade sin inställning till Katalonien med sitt beröm till Mansour, kollapsade hans principer som Arsenal-försvaret. "Varje land bestämmer hur de vill leva själva," sade Guardiola. Enligt Guardiolas teori om demokratisk exceptionalism - som, om vi ska vara rättvisa, det verkade som att han kom på i stundens ingivelse utan att ha tänkt igenom det - är demokrati och yttrandefrihet bra för katalanerna, men inte för medborgarna hos regeringen som betalar hans lön. Det var den här incidenten som gav skeptiska journalister kroken de behövde för att ställa mer undersökande frågor gällande Abu Dhabis ledning av City, och den kom inte från brännande undersökande journalistik - City hade, med några få notabla undantag, fått en enkel resa av den brittiska pressen sedan övertagandet av klubben 2008 - utan från ett hycklerimisstag av deras egen manager. Nio månader senare, i november 2018, började detta bli ett allvarligt problem.

Pep Guardiola bär ett gult band till stöd för fängslade katalanska ledare och lyssnar på Rob Harris fråga om hans påstådda dubbla måttstockar vid presskonferensen efter Carabao Cup-finalen 2018.

Samtidigt som Der Spiegel publicerade ett antal stora artiklar som detaljerat återgav Citys kreativa bokföring, hamnade till sist Abu Dhabis benägenhet att arrestera och skymfa brittiska turister och affärsmän på den brittiska pressens förstasidor. Dåligt mottagande av brittiska medborgare i Förenade Arabemiraten är inte ovanligt. (Enligt en förfrågan gällande informationsfrihet klagade fyrtiotre brittiska medborgare på tortyr eller dålig behandling då de tagits i förvar i Förenade Arabemiraten mellan 2010 och 2015 och landets myndigheter vägrar fortfarande att lämna över viktiga bevis till brittiska obducenter i utredningen gällande Lee Bradley Browns död 2011 i en emiratisk fängelsecell. Och den brittiska turisten Ali Issa Ahmad kom nyligen med ytterligare anklagelser gällande allvarlig misshandel i ett förvar i Förenade Arabemiraten då han ska ha blivit slagen efter att ha burit en Qatar-tröja i Abu Dhabi i februari 2019.) Men vad som särskiljde det nya fallet var att det involverade en PhD-student, Matthew Hedges, och anklagelsen var att han hade spionerat för MI6. Hedges fördes till en ej redovisad plats utan tillgång till advokater eller brittiska konsulattjänstemän och utsattes för vad västerländska torterare troligen skulle referera till som intensifierade förhörsmetoder. Klubben drogs snabbt in i mediabevakningen av fallet och kritiken kom inte bara från uppriktiga kolumnister i de stora seriösa tidningarna. "Jag föreslår att varje Man City-fan som bryr sig om rättvisa för en brittisk medborgare kräver att deras klubbägare också gör det, eller bojkotta matcherna tills han gör det," stormade Piers Morgan.

Vid den här tidpunkten hade vi blivit vana vid att höra Manchester Citys fans argumentera - vissa mer intelligent än andra - gällande FFP, så det var ingen överraskning att se dem rasa mot Der Spiegel, men responsen från vissa City-fans i fallet med Matt Hedges bröt ny mark, vilket Guardian-journalisten Barney Ronay noterade. "Det händer faktiskt! Det är ingen parodi. Man City-fans på Twitter stöttar Abu Dhabis juridiska processer och menar att, well, det är inte alla som blir inlåsta vet du... människor är fördömda." Det skulle vara fel att säga att City-fansen kom ut en masse i försvar för Abu Dhabis illdåd mot en brittisk medborgare, men många gjorde det, och en majoritet av City-följet online verkade vara vansinniga på uppfattningen att det kanske till sist uttrycktes vissa bekymmer gällande uppträdandet hos personerna som styr deras klubb. "Så bisarrt att det är värt att upprepa," skrev Jonathan Wilson, när han reflekterade kring incidenten några månader senare. "En del av supportrarna till en fotbollsklubb i nordvästra England bestämde sig för att stötta den felaktiga juridiska apparaten i en förtryckande regim 4,500 miles (7,242 km) bort mot en brittisk man som, oavsett om han har spionerat eller inte, har behandlats på ett förfärligt sätt i sex månader. Det här är sportwashing i full aktion: Abu Dhabi-staten har finansierat Pep Guardiola-revolutionen och måste därför stöttas oavsett vad som händer, inklusive möjliga brott mot de mänskliga rättigheterna."

Den lätt förutsägbara responsen från Citys supporterbas online var att kalla alla som kritiserade deras ägare för hycklare. Detta var en legitim anklagelse att rikta mot Piers Morgan, som tydligen inte är medveten om att hans eget lag, Arsenal, sponsras av regeringen i Dubai, det näst mäktigaste emiratet i Förenade Arabemiraten efter Abu Dhabi, men City-fansen verkade i allmänhet missa poängen och ta kritiken mot deras ägares illdåd personligt.

Det skulle vara ett misstag att antingen trivialisera denna respons eller se den som extraordinär. City-fansen som riktade tveksamheter mot Hedges och uttryckte deras tilltro till Förenade Arabemiratens rättvisesystem uppträdde på många sätt som vi bör förvänta oss av dem - som passionerade fotbollsfans med en djup känsla av band till deras klubb.

En invärtes känsla av enhet

En person som fullt ut förstår den destruktiva (och konstruktiva) potentialen i banden mellan supportrar och klubbar är doktor Martha Newson, som forskar om kognitiv och evolutionär antropologi vid universitetet i Oxford.

Martha Newsons intresse för fotboll började på Selhurst Park när hon fortfarande var en magisterstudent. Fascinerad av publiken och högljuddheten plockade Newson fram sitt anteckningsblock och började ursinnigt skriva ner noteringar, till hennes dåvarande pojkväns förskräckthet. Men Crystal Palace-fansen runt henne var ivriga ämnen. "Alla fansen kom fram till mig och bad mig att skriva ner saker. Fotbollsfans har inga som helst problem att prata om erfarenheten av att vara ett fan och deras tillgivenhet," berättade hon för mig i ett telefonsamtal vi hade. Newson har gått in i den här entusiasmen med förtjusning, och nu är hon en ledande forskare i det psykologiska konceptet med identitetsfusion när det gäller fotbollssupportrar. Identitetsfusion är, för att citera en av Newsons många av kollegor granskade artiklar, "en särskilt potent form av pro-gruppengagemang" som har studerats i åtminstone 16 länder på sex kontinenter i grupper så olika som militärveteraner, medlemmar i dam/herrklubbar på amerikanska college, martial arts-utövare och religiösa eller nationalistiska fundamentalister. En studie från 2014 gällande uppror i norra Afrika kom bl. a fram till att det finns "familjeliknande band mellan krigare och deras bataljoner" och det tillskrevs identitetsfusionen. Enligt Newson och hennes forskarkollegor upplever människor som är starkt fusionerade till en grupp "en invärtes känsla av enhet" mellan deras personliga identitet och deras sociala/grupp identitet. Mest träffande uttrycker hon det när hon säger att "denna synergi motiverar ett brett spektrum av personligen dyra, pro-gruppaktioner för att för fusionerade personer tolkas hot mot gruppen även som personliga hot." Newson har tagit teorin och applicerat den på fotbollssupportrar, hon har forskat på brasilianska hardcore-supportergrupper och gjort empirisk forskning på engelska supportrar. Dessutom har Newson och hennes forskarkollegor identifierat att dysforiska erfarenheter (motsatsen till euforiska erfarenheter) skapar starkare band och högre fusionerade individer. Så jag frågar Newson om supportrar till en klubb som i årtionden associerades med tragiska, på gränsen till komiska, misslyckanden, kan vara mer mottagliga för identitetsfusion? Svaret är inte bara ett rungande ja, Newson har dessutom data att backa upp det hela med. "Manchester City-fans är högt fusionerade jämfört med de andra topp fyra-klubbarna i Premier League" - en upptäckt som hon kommer beskriva i detalj i en kommande forskningsartikel.

Nu är det viktigt att understryka att detta inte är någon attack på Manchester City-fans, vilka forskningen helt enkelt presenterar som mänskliga fotbollssupportrar, men fotbollssupportrar vars kollektiva trauman från innan Mansour-eran kan ha intensifierat deras band till deras klubb. Newson är noga med att notera att hennes forskningsupptäckter primärt demonstrerar City-fansens engagemang till deras klubb och påpekar att detta ofta kan gå vidare till väldigt positiva aktioner. Jag ska även klargöra att som någon med en bakgrund inom forskningen på mänskliga rättigheter och försvaret av dessa anser jag inte att City-fansen har något ansvar att leda opinionen i dessa frågor. Men uppfattningen att de inte har något inflytande över dessa saker är ren fantasi, och männen som leder City - kanske mer än några andra fotbollsklubbsägare - förstår styrkan hos fansen som en social grupp. Under styret av Mohamed bin Zayed Al Nahyan, shejk Mansours bror och den riktiga makten bakom Manchester City, har Abu Dhabi förvandlat Förenade Arabemiraten till en chauvinistisk krigarstat; dess medborgare förväntas demonstrera sin lojalitet mot de styrande, oavsett om det sker i form av deras attacker på grannen Qatar eller deras fullödade stöd för Förenade Arabemiratens involvering i regionala konflikter, mest notabelt i Jemen. Lojalitet och stöd ger en grund för maktutövande och det är otänkbart att makten i Abu Dhabi inte såg hur City-fansen agerade frontförsvar mot mediakritiken.

Särskilt Simon Pearce lär ha noterat existensen av en annan grupp Cityzens (ordlek med engelska ordet för medborgare) - namnet som klubben själv använder på sina supportrar - villiga att försvara deras ledare när det behövs. Pearce är kanske inte bekant med den dysforiska vägen för att identifiera fusion men han känner igen en möjlighet när han ser den och sedan 2018 har vi sett en ny fas i Citys PR-operationer, en fas som har sammanfallit med framväxten av en del iögonfallande aktivitet på sociala medier.

Välkommen till Trollerball

Då kritiken mot klubben intensifierades under vägen fram till trippeln började City komma ut ur deras skal på det mer aggressiva sättet som är karaktäristiskt för sättet på vilket Abu Dhabi agerar på den internationella arenan.

Den 15 maj anklagade City UEFA för "en otillfredsställande, stympad och fientlig process" och sade att UEFA:s kontrollorgan för klubbarnas finanser hade ignorerat "en omfattande hög med obestridliga bevis" då de hänvisade påståenden om financial fair play oegentligheter till UEFA:s dömande kammare. Dagen innan förnekade City att det fanns något opassande gällande en läktarsång som sjöngs av klubbens spelare på planet tillbaka till Manchester efter att ha vunnit matchen som säkrade dem den engelska Premier League-titeln. Sången handlar om Liverpool-fans som blev "battered on the streets" vid Champions League finalen 2018 i Kiev, den innehåller även textraden "victims of it all." Det mest generösa omdömet skulle bli att det var väldigt osmakligt. Citys offentliga uttalande bjöd på ett kraftigt försvar inte bara av spelarna, utan även av sången: "Sången vi pratar om, som har varit en regelbunden läktarsång under säsongen 2018/19, refererar till 2018 års Uefa Champions League-final i Kiev. Alla påståenden om att texten relaterar till Sean Cox eller Hillsborough-tragedin är helt tagna ur luften." Två veckor senare anklagade Citys ordförande Khaldoon Al-Mubarak La Liga-presidenten Javier Tebas för rasism efter att Tebas hade kallat Manchester City och Paris Saint-Germain, som ägs av Qatar, "en stats leksaker" finansierade av olja och gas. "Jag tycker det är något väldigt fel med att föra in etnicitet i konversationen," sade Al-Mubarak och förde då själv in etnicitet i konversationen. "Det här är bara fult, han kombinerar lag enbart p.g.a etnicitet. Jag finner det väldigt störande, för att vara ärlig."

"Vi kommer att bli dömda av fakta och enbart av fakta." Khaldoon Al-Mubarak svarar på kritiken från Javier Tebas.

(city mc4)

Samtidigt, på sociala medier, hände något genuint störande. Några månader tidigare loggade ett anonymt konto med en avatar föreställande City-anfallaren Sergio Aguero in på Twitter för första gången. Initialt var det mest vilande, men dess aktivitet ökade samtidigt som Man Citys PR-offensiv höjde takten och när jag skriver detta har kontot samlat 7,500 följare, många av dem hyllar mannen bakom kontot, känd som Rabin, återkomsten: en som talar sanning och exponerade hyckleriet i anti-City-presskåren och ledde resningen mot de som försökte svärta ner klubbens rykte.

"Jag kan ha fel men mediabehandlingen av klubben & fansen gick över en gräns, gick in i ett land där du kunde anklaga Citys ledningsrum för att vara fullt av blod, eller skicka in en formell artikel om Sportswashing utan några bevis," grubblade Rabin i en notabel tråd postad den 5 juni. "En reporter kunde resa sig upp och ställa en fråga till managern i ett ögonblick av en episk prestation om han hade tagit emot pengar på sidan om, med noll bevis och resten av media hyllade honom för det. Han kunde börja håna klubben och managern för brist på respons på hans Twitter-flöde," fortsatte han med hänvisning till Rob Harris. "Några gånger till och de frågorna gick från en maskerad anklagelse till att bli fakta. I och med att fansen har involverat sig har pikarna slutat." Tråden rullade vidare, anklagade Tariq Panja på the New York Times för att "spela snabbt och lätt med fakta" och för att ha förvrängt officiell respons till honom från Manchester Citys kommunikationsteam. Det hela avslutas med lite ödmjukhet, "Jag adderar bara min röst för att hjälpa till på det lilla sätt som jag kan" och en inkallning i form av "Jag adresserar elefanten i rummet. Jag hoppas att andra också gör det." Satsläran är underlig - Rabin kommer helt klart inte från någonstans i närheten av Manchester - men budskapet är tydligt: vi, fansen, kan slå tillbaka och tysta journalisterna som attackerar vår klubb.

Och det är Rabin som har lett stormningen, pressat ut långa konspiratoriska trådar som saknar substans, men som tillhandahåller undsättning och uppmuntran för folk som desperat vill tro att kritiken mot Citys ägare är rotad i fördomar, inte i rim och reson. Vad som gäller nästan alla som är mest mottagliga för Rabins olycksbådande resonemang är att de har avatarer och Twitter-namn som är indikativa för vad Martha Newson kanske skulle kalla en ganska porös gräns mellan deras personliga jag och deras sociala identitet som en Manchester City-supporter, och dessa personer kan sedan stängas in i en fålla och sedan attackera och smutskasta journalister. När man går igenom attackerna på journalister handlar det mesta om att de... ehh... är journalister. Till exempel så frågade Rob Harris Guardiola obekväma frågor enbart för att han varit med i ett Al-Jazira-program (det ägs av Qatar, det gör automatiskt Harris till en Qatar-finansierad anti-City nickedocka). Barney Ronay skrev en bok om VM i Ryssland 2018 och inte en bok om brott mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien, så han är självklart en hycklare. Miguel Delaney, som har drabbats av de värsta smädelserna, är en hycklare helt enkelt för att han skriver för The Independent, detta då deras ägare sålde 30% av sitt holding-bolag till en grupp med länkar till den mycket kränkande saudiarabiska staten och gav licens för användande av Independent-varumärket till samma grupp. Listan över personer som fått någon form av Rabin-behandling är såklart mycket längre och inkluderar Nick Harris, Ewan MacKenna, James Montague, Duncan Castles och John Nicholson, samtliga har ställt obekväma frågor om Manchester City-projektet. Bland de orkestrerade attackerna mot journalister finns det några mer intressanta trådar, som tråden som handlar om allvarliga anklagelser gällande misskötsel riktade mot UEFA:s chefsutredare Yves Le Terme, som, precis som vanligt, slutar med att Rabin taggar ett antal inflytelserika online-konton.

Så vem är Rabin? Well, detta är något som han - eller hon - inte gillar att diskutera. Hans identitet kan aldrig avslöjas, detta av anledningar som han aldrig har klargjort. I juni, då frågor gällande hans identitet och motiv började väcka misstankar, ledde en incident som nästan resulterade i att han avslöjades till ett kort uttåg från Twitter, ackompanjerat av flammande videoinspelade anklagelser och motanklagelser som jag inte skulle uppmuntra någon att titta på i sin helhet.

Internet är en konstig plats och det är möjligt att Rabin bara är ett högt fusionerat City-fan med en talang för att missleda och mycket fritid, men han är inte det enda misstänksamma anonyma kontot som vrider ur sig attacker och det finns en betydligt mer rimlig förklaring till hans aktiviteter. Det är en som inte är så lätt att förstå om du tänker på Manchester City som en traditionell fotbollsklubb, men det är väldigt lättbegripligt om du tänker på Manchester City som ett propagandaverktyg för Abu Dhabis regering.

Doktor Marc Owen Jones är en expert på gulfstaternas propagandakampanjer på sociala medier och det finns meningar från hans text från 2019 "Propganda, Fake News and Fake Trends: The Weaponization of Twitter Bots in the Gulf Crisis" som får en att på allvar haja till, mest notabelt är karaktäriseringen av propaganda, vilket tjänar som en otroligt perfekt beskrivning av Rabins tidslinje: "det avsiktliga, systematiska försöket att forma uppfattningar, manipulera kognitioner och direkt uppträdande för att uppnå respons som förstorar den önskade intentionen hos propagandisten"; och "en ensidig framställning av affärer som kan inkludera partiskhet, uppenbar falskhet, avsiktlig desinformation och ogrundade anklagelser". Jones länkar skickligt dessa koncept till gulfstaternas beväpning av sociala medier inom regionen, vilket tjänar både som en centralpelare i deras styre och ett medel att attackera deras fiender med.

Botarméer i gulfstaterna är en sak, men skulle Abu Dhabi gå så långt att de använder onlinepropaganda som ett medel för att systematiskt attackera brittiska journalister som har kritiserat Manchester City? Well, det enkla svaret på den frågan är, ja, det skulle de nästan garanterat göra. Förenade Arabemiraten har ett långt facit av att smutskasta sina kritiker, vilket dokumenterades i en rapport 2018 av den brittiskbaserade organisationen Spinwatch som detaljerat beskrev Förenade Arabemiratens välfinansierade försök att "underminera, förtala och smutskasta grupper och individer som utgör ett uppfattat ideologiskt och politiskt hot mot det landet." Det är inte förvånande att Khaldoon Al-Mubarak och Simon Pearce får hedrande omnämningar i den rapporten. Det betyder inte att den här online-aktiviteten är en del av en smutsig Abu Dhabi-trickkampanj, självklart inte, men det stämmer definitivt in på deras modus operandi. Marc Owen Jones är bättre kvalificerad än någon annan när det gäller at bedöma möjligheten att Rabin är en inhyrd onlinekrigare. "Hans språk är väldigt målinriktat och nästan manusskrivet, och hans försök att verka genuin blir nästan banala," säger Jones. "Hans [Rabins] anonymitet är inte vettigt och skapar misstankar... och de retoriska enheterna han använder och de logiska vanföreställningarna han sprider är en huvudbeståndsdel för PR-företag". Jones påpekar att onlinekrigare och fejkade gräsrotskampanjer - något som kallas astroturfing - numera är en del av paketet som erbjuds av västerländska PR-företag. Han refererar sedan till avslöjandena från februari 2019 om att Tory-strategen Lynton Crosby hade erbjudit sig att köra just en sådan kampanj som en del av ett £5,5 miljonerspaket (64,7m kr) designat för att ta bort fotbolls-VM 2022 för värdlandet Qatar. Och självklart är regeringen som har varit mest sugen på att få bort fotbolls-VM från Qatar samma regering som driver Manchester City.

Så om Rabin inte är en del av en online-propagandakampanj betald för av Abu Dhabi, då borde han skicka sitt CV och en faktura till Simon Pearce. Om han är en del av kampanjen, då måste folk - inklusive beslutsfattare och de som bestämmer över fotbollens styrning - börja bli uppmärksamma.

Den europeiska elitfotbollen är nu dränkt i oljepengar och engelsk fotboll är farligt nära att göra likadant. Den föreslagna investeringen från Qatar i Leeds United skulle nästan garanterat göra dem till en mäktig kraft, precis som en eventuell gulfinvestering i Newcastle United skulle göra med dem - oavsett om de pengarna kom från Förenade Arabemiraten eller Saudiarabien - och apokalypsscenariot är den sedan länge omtalade försäljningen av Manchester United till Saudiarabiens kungafamilj. Gulfstaternas despoter har talang för att ge dystopier liv och det är fullt möjligt att engelska Premier League blir nästa ombudsslagfält för deras fejder. Om det blir så kan vi förvänta oss att de tar med sig sina botarméer och vi kan se fram emot det osmakliga skådespelet med legioner av högt fusionerade fans som försvarar deras respektive ägares hemskheter. Välkomna till Trollerball.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...