Historierna Gary Neville och Robbie Savage berättar om initieringarna på 1990-talet kan ses som grabbar som är grabbar, men det är på tiden att klubben erkänner att i vissa fall skadade kulturen liv

   

Manchester United-spelare, inklusive Gary Neville och David Beckham, på the Cliff 1995. Båda har skrivit om initieringskulturen i klubben. Fotograf: Albert Cooper/Mirrorpix

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 30 december, 2018:

Precis som Gary Neville kan intyga så var det inte hans mest njutningsfulla upplevelse som ung och lovande spelare i klubbens lärlingssystem att älska med Clayton Blackmore inför hela Manchester Uniteds förstalag.

Inte den riktiga Clayton Blackmore, såklart. Men spelarna som kom på leken som kallades "Shag Sunbed" - du kanske minns Blackmores solbränna som satt i året runt - gjorde sitt bästa för att få det att se äkta ut, de satte fast en bild på honom i naturlig storlek på massagebänken, smög på lite Barry White och tittade sedan på när Neville, eller vem det nu var som kallades in, var tvungen att dansa runt bänken, förföra sin man och, inför alla, simulera sex, med ljudeffekter och allt. "Jag kan inte förklara hur oerhört plågsamt det är för en 16-åring inför en publik bestående av ens hjältar, som Mark Hughes och Bryan Robson," skriver Neville i sin självbiografi.

Inom fotbollen känner de till det här som initiationsceremoni kulturen. Eller hazing (skända), som det heter i USA. Men det här var inte en engångsföreteelse, som en del av processen att lära känna en spelare, utan det var mer en standard-del av livet på Old Trafford. Och oavsett hur förnedrande det än må ha varit, så var det ofta bättre att göra vad som krävdes istället för att riskera straffen som sattes ihop av de äldre lärlingarna eller förstaårsproffsen.

Ett av dessa var känt som "The Lap", det gick ut på att pojken lade sig på massagebänken och tittade ner genom hålet, medan spelarna ställde upp sig och sparkade en boll i hans ansikte. Ibland handlade det om en hagelstorm av knytnävsslag mot armen tills den domnade av, eller att slå en boll inlindad i en handduk mot huvudet, något som kallades "The Bong". En lärling fick ta på sig flera lager träningsoveraller och barrikaderades sedan i bastun. Andra kastades in i en industriell torktumlare och fick åka runt där inne. Det finns t o m en berättelse om en pojke, den minsta i hans åldersgrupp, som blev bunden, utrustad med munkavle och lagd i en tröjväska som skulle med till Old Trafford på bussen.

Skämt, mobbning, grabbighet - vad du än vill kalla det är det lätt att förstå varför t o m starka karaktärer som Neville och Paul Scholes, för att inte tala om de som kanske inte ar så mentalt tuffa, har uttalat sig om att de hatade en del av grejorna som pågick och ibland var de rädda för att äntra omklädningsrummet.

Bara på skoj? Karaktärsbyggande? Många personer på både insidan och utsidan av spelet ser det så, ja, och det finns ingen tvekan om att många av de relevanta spelarna brukar dela med sig av dessa erfarenheter med en hel del skratt också. Berättelserna har blivit en del av det legendariska runt United, av många ansett som en viktig del i processen med att göra de unga spelarna som gick hela vägen tuffa. Fotbollsspelare som är som fotbollsspelare, grabbar som är som grabbar. "Generationer av fotbollsspelare måste ha gått igenom samma sak," skriver Robbie Savage, en annan United-student som gått igenom det, i sin självbiografi, "och det skadade ingen."

 

Autografjägare på the Cliff 1996. Fotograf: Matthew Ashton/Empics Sport

Förutom att det nödvändigtvis inte är sant. Under de senaste dagarna har jag fått reda på att en f.d spelare, nu i 40-årsåldern, tyckte det var så hemskt att han än idag lider av det, han liknar det vid posttraumatisk stress. En annan har lämnats med ångest, depression, tappat självförtroende och andra psykologiska ärr från vad som skulle ha varit de roligaste åren i hans liv. The Observer har fått reda på att pappan till en spelare undersöker möjligheten att starta någon slags stöd/aktionsgrupp för alla som påverkats av detta. Det är ännu tidigt, men idén börjar ta form - och inte bara för f.d United-pojkar, för det här var helt enkelt vanligt förekommande i andra klubbar också.

För att vara tydlig så handlar det inte om att försöka få kompensation - inte ens en ursäkt (även om en sådan skulle vara väldigt välkommen), mer ett erkännande om att, nej, det borde inte ha gått till så, att saker och ting gick för långt och en acceptans av att miljön som plockade fram så många fantastiska fotbollsspelare hade knäckande konsekvenser för andra.

Huruvida det kommer att komma från Old Trafford eller inte är jag inte helt säker på. Tidigare i år skrev klubbens jurist, Patrick Stewart, till en förälder och berättade att det skett ett antal "genomgångar" under det föregående årtiondet. Inget hade hittats som stödde förälderns påståenden. Detta skrev Stewart i väldigt tvära ordalag och lade till att det inte fanns någon poäng med att gå igenom det igen såvida inga nya bevis framkommit.

När jag frågade United om de skulle acceptera att det funnits en kultur av hazing - något som har förbjudits i vissa delar av USA - sade klubben varken ja eller nej, istället svarade de med ett uttalande som understryker hur viktigt de tycker det är att unga spelare mår bra. "Medan det är svårt att etablera existensen eller omfattningen av det här under tidigare eror, så tar klubben de här sakerna på allvar," stod det.

Men är det verkligen så svårt? Känner United till det stora antalet f.d spelare - David Beckham, Keith Gillespie, Ryan Giggs och fler än det finns utrymme att lista här - som öppet har pratat om vad som brukade pågå och, i vissa fall, tillägnades detta tusentals ord i deras självbiografier?

Om det var så svårt att fastställa sanningen skulle klubben kanske kunna bjuda in Nicky Butt för att berätta om hans upplevelser från de åren (han är, trots allt, deras akademitränare)? Eller, om de inte gör det, kan de väl titta på The Class of '92, dokumentärfilmen där stjärnorna från den generationen utförligt pratar om det? Kan United inte hitta någon av de andra spelarna som inte är kända namn men som har pratat offentligt om deras upplevelser? För det borde verkligen inte vara svårt överhuvudtaget.

Allt som egentligen kan sägas på den fronten är att när David Gill, klubbens vd då, skrev till samma förälder 2012 bekräftade han att han hade läst de relevanta styckena från Nevilles och Savages självbiografier. Gill sade att innehållet hade lett till fler frågor internt. Han hade "kollat igen med Sir Alex [Ferguson] och relevant personal och de har bekräftat att de inte känner till att några initiationsceremonier av den här arten ägt rum i klubben".

I så fall gjorde spelarna som kom på dessa lekar något väldigt, väldigt sällsynt, med tanke på Fergusons väldokumenterade rykte om att känna till allt som pågick i klubben. Ingen visste någonting, enligt United, förrän en förälder klagade. Men det är synd att Gill inte specificerade vilka han menade med "relevant personal", detta då Neville, ganska obekvämt, i sin bok påstår att vissa tränare inte hade några problem med att titta åt andra hållet.

Det värsta av alla straffen, enligt Neville, var att bli avklädd naken och få hela United-stället - tröjan, shortsen, strumporna och t o m numret på ryggen - ingnuggat med en stålborste doppad i läderfett på bara skinnet. "Jag tror att tränarna måste ha sett det som en del av vår utbildning," skriver han, "för de kunde titta ut genom fönstren på the Cliff [Uniteds gamla träningsanläggning] och se en lärling springa runt planen iklädd endast sina fotbollsskor, men då vände de bara bort blicken."

Kontrollen tappades, tillägger han, när en annan spelare blev så arg på alla straffslag att han började svinga tillbaka. "Kiddo fick nys om det och samlade alla andraårsspelare." Kiddo är såklart Brian Kidd, ungdomslagets tränare och, senare, Fergusons assistent.

Det grundläggande här är att oavsett om personalen minns det eller inte, så finns det så många bevis som pekar i samma riktning att det är en skam att United verkar vara ovilliga att acceptera det som fakta. Savage minns t. ex att vissa av hans lagkamrater var så skräckslagna inför vad som skulle kunna hända när de återvände till omklädningsrummet att de knappt kunde koncentrera sig på träningen.

Men han påpekar också i sin självbiografi att för honom var det inte överdrivet elakt, eller stört, bara en del av utmaningen med att bli en professionell fotbollsspelare - man körde ner huvudet, jobbade hårt och körde på. Vissa tog sig igenom det, andra inte, och vissa blev några av de bästa spelarna landet någonsin har producerat. De turliga är övertygade om att det hjälpte hela processen och för att gå tillbaka till den tidigare punkten, det skulle vara fel att tro att det här bara är en United-sak - eller att det bara är inom fotbollen som humorn är så här brutal och oförsonlig.

De gjorde t o m en storyline av det i The Inbetweeners en gång, detta då tre av huvudkaraktärerna går längre än vad som någonsin kan anses vara lämpligt för att ställa in sig hos några studenter vid Warwick-universitetet - Neil häller i sig en cocktail av orangeade (apelsinläsk) blandad med cigarettfimpar, Jay slår sig själv i ansiktet och Will äter ett bonsaiträd.

Men, tillbaka i den riktiga världen, är det inte så roligt när man hör berättelsen om en spelare i en klubb som numera stammar p.g.a den "blacking" han fick genomlida på 1980-talet - det involverade att man brottade ner en ung lärling medan deras testiklar smetades ner med svart skoputs. Det fanns även en övning som kallades "The Teapot" där man vände på offret och ställde en varm behållare på hans skinkor.

I United fanns det en annan övning organiserad av första- och andraårsproffsen i klubbens spelarbostäder där de samlade de unga pojkarna, satte på en pornografisk video och den första spelaren som fick erektion fick ett straff, vanligtvis en massa slag. Det var en tuff skola och om United verkligen ville ta reda på exakt vad som hände borde det inte vara svårt. Fråga bara de relevanta spelarna, läs böckerna, se filmerna. Men det är kanske det som är den relevanta frågan här: vill de verkligen veta?

 

 

 

 

 

AV: Ewan MacKenna, Pundit Arena, måndag 29:e april, 2019:

 

 

För några år sedan sipprade en berättelse ut och började vevas runt inom Premier League-kretsarna.

 

 

Manchester United var desperata att förstärka sin trupp då klockan tickade på och sommarens transferfönster var på väg att stänga, så det kom som en överraskning för en tekniker med en Sky Box då han skickades hem till en av klubbens exekutiva med en nyckelroll gällande att plocka in nya spelare. Men snart skulle han råka ut för en ännu större överraskning, nämligen när han samma morgon möttes i dörren av personen i fråga, fortfarande iklädd sin pyjamas. Fotbollsvärlden var ute och avslutade transferaffärer och det här var deras faktiska kontrollcenter.

 

 

Det berättades inte som ett skämt men det visade vilken fallen gigant klubben snabbt höll på att förvandlas till.

 

 

Om gårdagen var dålig mot ett Chelsea-lag i allvarlig utförsbacke, som betyder att det inte blir något topp-4 i en liga med två excellenta klubbar, ett bra lag och en massa skräp, så var det ändå inte det värsta. För särskilt förra veckans match var kulmen på så mycket som har pågått så länge.

 

 

Även om du har följt den gradvisa försämringen droppe för droppe och sett hur rädslan och skräcken inför att åka till Old Trafford försvunnit efter Alex Ferguson var det ändå ganska fascinerande att se. Det var inte bara det att deras rivaler från andra sidan stan bidade sin tid och plockade isär United som om det bara var ännu ett mittenlag de ställts emot, det var så mycket mer.

 

   

 

 

 

Som ett exempel, och det här är innan matchen startat och långt innan den oundvikliga utgången, så startade alltså en klubb som har spenderat £801m (10,06 miljarder kr) på transfers sedan sommaren 2013 - för att inte nämna avbetalningarna, agentavgifterna och lönerna som idag på en global skala endast ligger bakom Barcelona - med tre mittbackar och tre djupt liggande mittfältare i hopp om att hålla i. Nuförtiden är det knappt någon som ens reagerar på det.

 

 

Det är den nya standarden. Det har blivit deras relativt sett sorgliga nivå.

 

 

De flesta kan peka ut hur förlusten mot Manchester City gick till. Det är inte svårt.

 

 

Bara genom att snegla på honom kan man se att för att vara en elitidrottare så är Romelu Lukaku överviktig, samma sak gäller Luke Shaw. Sen kan vi fortsätta. Ole Gunnar Solskjaers försök att väcka en generation fotbollsspelare så besatta av sig själva genom att ta dem till en gammal träningsanläggning ledde till att han fick känna sig fånig och besöket gav inte hans spelare någon inspiration. Den sällan använda Matteo Darmian dök upp från ingenstans för att spela i stormatchen och det valet stank av desperation och aningslöshet. Alexis Sanchez är antingen en tragedi eller en komedi, som klubbens bäst betalde spelare har han mest fått följa matcherna från bänken, därifrån har han sett ett försvar som är i så desperat behov av investeringar att de nu förlitar sig på Ashley Young, Phil Jones och Marcos Rojo.

 

 

Och sen har vi Paul Pogbas pågående tillbakagång in i det absurda. Använd som huvudkreatör kunde han inte få fram bollen som länken mellan mittfältet och anfallet och när han misslyckades med sitt huvudsakliga jobb joggade han slött omkring och gav inte dem bakom sig någon som helst täckning. Genom hans karriär har det inte funnits tillräckligt många tillfällen där man kan kalla honom en stor spelare, som vissa fortfarande gör, och man har inte fått se tillräckligt för att tro att han har potentialen att bli en stor spelare. Kontrastera honom med hans landsman N'golo Kante som gör sitt jobb vart han än är och får dem runtomkring sig att se bättre ut.

 

 

Men apologeter för Pogba pratar om att han skulle växa i en annan klubb, vilket betyder att han vid 26 års ålder, som världens femte dyraste spelare genom tiderna, förlitar sig på andra för att kunna se bättre ut själv. Han är ojämn och det hjälper inte att hans attityd stinker. Oavsett hur underhållande Roy Keane än må vara så kan han ofta framstå som utdaterad då han refererar till känslomässiga parametrar istället för taktisk utveckling, men när det gäller det här ämnet har han inte fel. Man kan inte lita på Pogba och även om hans omklädningsrumsdanser kanske inte bidrar till hans insatser så är det ingen bra kombination att ha det fantastiskt och vara ett virus vid sidan av planen. Testa att matcha hans produktivitet på ditt jobb för att sedan posta hur du har det fantastiskt roligt, så kan du kolla hur din boss reagerar sen.

 

 

Därför kan de flesta peka på hur de förlorade mot Manchester City.

 

 

Men självklart är det bara symptom på varför de förlorade och det kommer de att fortsätta göra.

 

 

Ta Darmian som exempel, som de kastade så mycket pengar på i hans lönekuvert att rapporter säger att han avböjt erbjudanden från flera italienska klubbar, han är nöjd med att vara en liten fisk med en hajlön, istället för en lite större fisk med en mer passande ersättning. Solstolar på Titanic får ses som ett dåligt scenario, men United har nitat fast sina.

 

 

Ta Solskjaer också och hur bråttom de hade att anställa honom när de flesta managerna från lägre ligor hade glidit fram genom hans tidiga schema med en grupp som var så lycklig över att ha släppts fri från pressen från Jose Mourinho. United blev helt klart uppspelta av det lilla och av det kortsiktiga, de tog aldrig ett steg tillbaka och tänkte på framtiden längre fram på vägen.

 

 

Det här är exempel på den totala kulspruteinställningen via en avsaknad av planering och där det finns något som påminner om att tänka framåt riktas det åt helt fel håll.

 

 

Manchester City ville ha Alexis Sanchez för att han passade in i deras system som de är nära att perfekt fullända, men även med deras rikedomar hade han ett värdemässigt tak. United hade aldrig något som ens liknat ett system men ville knäppa deras rivaler på näsan, detta gjorde de genom att ge honom £500,000 (6,28m kr) i veckan. Allt handlade om hur de skulle uppfattas då de agerade som om att dra in magen var detsamma som att ha ett riktigt sexpack.

 

 

Det var samma sak med Pogba och han var den bästa indikationen på deras prioriteringar då. Nu funderar de inte bara på att behålla en spelare som kostar så mycket och erbjuder så lite, nu handlar det istället om att bygga ett helt lag runt en kille som faktiskt inte ens vill vara där, vad som för tillfället väger över för det beslutet är på nytt image. Han är en stilikon med många följare på sociala medier, så han hjälper dem att behålla och höja värdet på deras varumärke. Tyvärr är det det de har reducerats till.

 

 

Det är inte personligt längre.

 

 

För det handlar enbart om affärer.

 

 

* * *

 

 

Med det femte valet i 2019 års NFL-draft förra veckan valde Tampa Bay Buccaneers Devin White. Om du inte vet något om linebackern från det berömda Louisiana State-universitetet behöver du inte oroa dig. Vad som bör bekymra dig är lagets placering i draften.

 

 

De ägs av Glazer-familjen och de har inte bara varit bevis på familjens idrottskunskap, utan även på deras affärsbriljans och var deras prioriteringar ligger när det kommer till idrottslag.

 

   

 

 

Jon Grudens ledarskap är väldigt förbryllande för tillfället, men han var suverän när han tog över det laget 2002 och vann Super Bowl under sin första säsong där. Men om vi zoomar ut lite så har Glazer-familjen, när det gäller resultat, levt länge på det, precis som de har med det faktum att Alex Ferguson tapetserade över sprickorna som öppnades när de kom till Old Trafford.

 

 

Se på det på följande sätt. Det ironiskt kommunistiska systemet inom amerikansk sport betyder att de franchiser som har det svårt alltid ska kunna studsa tillbaka. Det är en trampolineffekt för de flesta, men inte för the Buccaneers. Sedan den där vinsten har de spelat 11 säsonger utan så mycket som en play-off-vinst. I deras sport är det bara the Browns som har ett sämre facit men i år de är stormrika medan det ser lika illa ut som vanligt för Tampa Bay.

 

 

Det är tärande men även en inblick genom nyckelhålet som berättar för oss att de inte ser det på det sättet.

 

 

För er version av att vinna är inte exakt likadan som deras.

 

 

1995 betalade Malcolm Glazer den dåvarande rekordsumman $192m (1,39 miljarder kr) för NFL-laget, vilket med dagens pengavärde blir $317,6m (3,02 miljarder kr). Men 2018 beräknade Forbes att deras värde låg på $2 miljarder (19,07 miljarder kr). Så trots att hans lag för det mesta må ha varit uselt har hans investering ökat nästan sjufaldigt.

 

 

T.o.m när hans spelare har förlorat har Glazer-familjen vunnit.

 

 

De som följde US-amerikansk sport på nära håll, eller t.o.m på halvnära håll, visste om detta. Det var därför som Manchester United 2005 exakt visste vad det var de fick. Hans metod att låna pengar och skriva över riskerna på klubbens egna tillgångar, detta fullständigt skriker om de värsta aktionerna för ultrakapitalistiska ideal, var även en varning gällande varför han gav sig in i detta. För honom var ett £800m (10,7 miljarder kr) köp ett fynd och det har visat sig att han hade rätt. Det betydde att när hans son Joel sade att de var "entusiastiska Manchester United-fans" skrek det lögn om det uttalandet.

 

 

Talande nog körde The Economist i maj 2005 följande rubrik: "Kan Malcolm Glazer, Manchester Uniteds impopuläre nya amerikanske ägare, göra en vinst i europeisk soccer?"

 

 

En profiltext från The Guardian runt samma tid kom med fler löften om vad som skulle hända härnäst.

 

 

"Glazers intresse i United kommer förmodligen från samma instinkt: han tycker det är ett fynd, trots att det kostade £800m (10,7 miljarder kr). Man kan se hans logik: det är förmodligen världens mest berömda sportklubb, deras arena är alltid utsåld och deras varumärke kan inte kopieras. Det gör det till lockande utsikter för en Glazer-inspirerad finansiering - att belåna en superstabil tillgång fullt ut för att kunna vrida upp den potentiella avkastningen. I övertagningsförslaget till United framkom det att Glazers direkta investering endast uppgick till en tredjedel av övertagningspriset."

 

 

Problemet för United-fansen sedan dess är att hans tillgång presterat så bra att det inte funnits någon större lust att göra förändringar. Det här är alldeles för värdefullt att riskera. I juni förra året redovisades rekordinkomster på £590m (7,41 miljarder kr). I år förväntas den siffran stiga till över £600m (7,53 miljarder kr). Om många funderar på varför Ed Woodward, efter hans kaosartade transferpolicy och bisarra manager-karusell, fortfarande är kvar så är anledningen väldigt uppenbar. Den är att man inte gör några drastiska förändringar när pengarna helt enkelt forsar in.

 

 

Sammantaget är det det mest självklara exemplet och den mest deprimerande berättelsen om vad modern sport har blivit. Att fylla fickorna medan man hoppas på bra resultat utan att egentligen bry sig. Älska eller hata dem, vad ett av fotbollens stora namn har reducerats till är deprimerande.

 

 

Det är inte så länge sedan Israels f.d premiärminister Ehud Olmert träffade Glazer-familjen, han är faktiskt ett United-fan och han erbjöd dem en check på en miljard dollar (9,5 miljarder kr) för att få köpa loss klubben av dem. De skrattade. "Det här är det starkaste varumärkesnamnet i hela idrottsvärlden," sade de.

 

 

Det är vad de först och främst har blivit. Ett varumärke.

 

 

Om det finns en utväg för Manchester United så handlar det om blodspengarna från Saudiarabien, vilket lämnar dem mellan en klippa och en hård plats. Var försiktig med vad du önskar dig, då det förmodligen är bättre att härda ut den här misären än att vända på det i krigsförbrytelsernas svallvågor.

 

 

En gång i tiden var de oslagbara, nu betyder det att det helt enkelt inte finns något sätt att vinna på.

AV: DAVID BRENNAN, Newsweek, måndag 8:e juli, 2019:

   

President Donald Trump pratar med Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman under en fotosession vid G20-mötet i Osaka, Japan, den 28:e juni, 2019.

KIM KYUNG-HOON/AFP/GETTY

 

 

 

 

Det första halvåret under 2019 har varit blodigt i Saudiarabien, detta då i genomsnitt mer än en fånge har avrättats av regeringen varje dag.

Antalet avrättningar under årets första sex månader är det högsta som bokförts under de senaste fem åren, och mer än dubbelt så många som från samma period 2018, detta enligt en ny rapport från the European Saudi Organisation for Human Rights.

Från januari till slutet av juni har 122 människor avrättats i det ultrakonservativa kungadömet. Bland dem återfinns sex minderåriga och 58 utländska medborgare, från nationer som inkluderar Pakistan, Jemen och Syrien. Tre kvinnor har fått sätta livet till, en från Saudiarabien, en från Nigeria och en från Jemen.

 

Femtioen av dem avrättades för drogbrott, men ESOHR noterar att i många andra länder hade dessa brott inte återfunnits bland de mest allvarliga.

Bland de övriga hittar man politiska fångar - inklusive flera shiamuslimska medborgare som ofta förföljs i den sunnidominerade nationen - dömda i relation till protester mot regeringen. Vissa av dessa åtal dateras tillbaka till den arabiska våren, när oroligheterna spred sig till Saudiarabien 2011 och 2012, bara för att snabbt krossas av regeringen.

Under endast en dag - den 23:e april - avrättades 37 människor. ESOHR förklarar att majoriteten av dessa hade dömts för brott sammanlänkade med shiamuslimska antiregeringsdemonstrationer. Landets nya fokus på politiskt oliktänkande visar att de "upplever en särskilt brutal period av förtryck," säger rapporten.

De skenande siffrorna gällande antalet avrättningar i den auktoritära staten har kommit trots kronprinsen Mohammed bin Salmans löfte - avlagt i april 2018 - om att reducera användandet av dödsstraffet till en så låg frekvens som möjligt.

Salman, vardagligt kallad MBS, är son och tronföljare till den nu ganska gamla kungen Salman. Även om han inte än sitter på tronen är det många som anser att han är den faktiska ledaren bakom kungen och han har samlat på sig en formidabel samling statsposter sedan han tog sin position i en palatskupp 2017.

Då han pratade med Time sade MBS att kungafamiljen skulle försöka "minimera" användandet av dödsstraffet. "Det finns några områden som vi kan ändra eller sänka straffet från avrättning till livstids fängelse," sade han. "Så vi jobbar i två år genom regeringen och även det saudiska parlamentet för att bygga nya lagar på det området. Och vi tror att det kommer ta ett år, kanske lite mer, för att slutföra det."

Men MBS har inte levererat. Sedan han kom med det löftet har 221 människor avrättats. Samtidigt som han är enormt inflytelserik är han också en del av ett större problem - 714 individer har avrättats sedan kung Salman tog över tronen i januari 2015.

Den saudiarabiska regeringen svarade inte omedelbart på Newsweeks förfrågan om en kommentar gällande de senaste avrättningssiffrorna.

Ali Adubisi, director hos ESOHR, sade till Newsweek att det inte verkar finnas "någon signal" om att MBS kommer genomföra sitt löfte.

Den unga prinsen kom till maktens front hyllad som en välbehövlig reformator, han lovade att liberalisera nationen och hitta nya inkomstkällor till den oljeberoende ekonomin. Vision 2020-initiativet skulle, berättade han, öppna upp Saudiarabien för global handel, erbjuda nya friheter för landets medborgare och fasa ut en del av de mer föråldrade elementen i det saudiska samhället.

Men många av hans aktioner har gått helt emot projektet. Han ledde Saudiarabien in i ett förödande krig i Jemen, sammanlänkades med det brutala mordet på Washington Post-journalisten Jamal Khashoggi, arresterade och pressade ut miljarder från påstått korrupta saudiska affärsmän samt att han har slagit ner hårt mot shiamuslimska aktivister som kämpar för mänskliga rättigheter och för demokrati.

Trots allt detta har världens ledare till största delen stått kvar bakom honom. Särskilt president Donald Trump har hyllat sin "vän" MBS, som han förra månaden sade gör ett "fantastiskt jobb." Saudiarabiens djupa fickor, enorma oljereserver och strategiska värde mot ett aggressivt Iran får många västerländska ledare att se mellan fingrarna när det handlar om huset Sauds brott mot de mänskliga rättigheterna.

Faktum är att nästa G20-toppmöte - i november 20202 - är inbokat att hållas i Riyadh. Det verkar som att oavsett vad MBS och hans kungliga släktingar gör så är nyckelspelarna på den internationella scenen inte beredda att ta avstånd från dem.

För inhemska grupper som kämpar för mänskliga rättigheter sänder det här stödet ut ett tydligt budskap. "En av de huvudsakliga svårigheterna de står inför kommer från stödet till MBS från det internationella samfundet, särskilt från USA och Storbritannien," förklarade Adubisi. "Det stöttar helt klart MBS trots alla dessa kriser inom de mänskliga rättigheterna."

För Adubisi är MBS motorn bakom Saudiarabiens expansion av dödsstraffet. Endast genom att öka pressen på kronprinsen kan det internationella samfundet minska avrättningarna.

Särskilt Trump-administrationen täcker konstant upp för MBS, menar Adubisi. Men det är inte bara presidenten, utan även hans rådgivare Jared Kusher, statssekreteraren Mike Pompeo och National Security-rådgivaren John Bolton, samtliga dessa personer står MBS nära.

En talesperson från utrikesdepartementet berättade för Newsweek att de uppmanat den saudiarabiska regeringen, och alla andra regeringar, "att garantera rättvisa rättegångar, ta bort alla godtyckliga domar och utomrättsliga interneringar, ha transparens och följa rättsstatsprincipen."

Talespersonen sade att departementet även hade "uttalat sig offentligt gällande våra bekymmer om rapporterna om mänskliga rättigheter och internationell religiös frihet, något vi även fortsätter att göra i vårt privata diplomatiska engagemang."

ESOHR noterade deras "allvarliga bekymmer gällande omfattningen med vilken den saudiska regeringen i år använder dödsstraffet." Om den nuvarande avrättningsnivån behålls kommer 244 människor att avrättas under 2019.

"Trots bristen på transparens i den saudiska regeringens hantering av detta har ESOHR dokumenterat 23 fall som just nu väntar på dödsstraffet, i den siffran inkluderas åtminstone tre barn," sade organisationen.

"I tillägg till detta står många av dem åtalade för att utövat sina legitima rättigheter som att uttrycka åsikter och delta i demonstrationer," tillade uttalandet.

"Flera av dem har förnekats rättvisa rättegångsvillkor och i många fall har fångarna som står inför dödsstraffet torterats och fråntagits rätten till juridisk rådgivning."

 

Den här artikeln har uppdaterats så den nu inkluderar kommentarer från utrikesdepartementet.

AV: nowt much to say, söndag 16 juni, 2019:

   

 

 

 

Hört den om fotbollsklubben i röda tröjor från Manchester som anställde en klubblegendar som tillfällig manager och fick se en omedelbar vändning av resultaten med ett ungdomligt lag som spelade offensiv fotboll innan allt gick åt helvete efter det att anställningen gjordes permanent? Ja, det måste du, men kanske inte lågbudgetversionen där huvudpersonen kommer från Yorkshire, och inte från Norge. FC United of Manchesters start på säsongen 2018-19 var riktigt dålig och innan slutet av augusti hade Tom Greaves, klubbens bäste målskytt genom alla tider, lämnat oss, mindre än ett år efter det att han initialt anställdes som tillfällig manager, klubben låg då näst sist i tabellen med endast tre poäng på deras första sex matcher.

 

 

Säsongens första vecka var chockerande då laget släppte in ett dussin mål då vi blev överkörda med 5-1 mot blivande mästarna Stockport i premiären och sedan, efterföljande tisdag, kastade vi helt oförklarligt bort en 3-1 ledning i halvtid hemma mot nyuppflyttade Ashton United, och förlorade med 4-3. Detta följdes av en 3-0 slakt mot Boston United helgen efter. Allt detta kom efter en hyfsat imponerande försäsong efter FC:s standard och det fanns hopp om att Greaves nykomponerade trupp skulle gå in i den nya säsongen med alla cylindrar påslagna i klubbens fjärde säsong i National League North. Men till en viss grad fanns varningsskyltarna där redan innan ens en enda boll hade sparkats, detta med en obalanserad trupp med unga kontrakterade spelare som inte lämnade något stort manöverutrymme för en av de minsta spelarbudgetarna i ligan om någon nyckelspelare skulle dra på sig långvariga skador.

 

 

Så långt tillbaka som i mars 2018 var två styrelsemedlemmar bekymrade över att ungefär halva spelarbudgeten för nästa säsong redan hade lagts på sju kontrakterade spelare. Oron handlade om att 2018 var det tre år sedan klubben flyttade in på Broadhurst Park och det var nu klubben var tvungen att börja betala tillbaka en del av skulden som ackumulerats i och med bygget av arenan, vilket inte lämnade något utrymme för att spräcka spelarbudgeten. Detta till skillnad mot säsongen 2017-18 när styrelsen röstade för att spräcka den budgeten under säsongens sista veckor för att undvika nedflyttning. Dårskapen i att ta med så många kontrakterade spelare (då säsongen startade hade totalantalet vuxit till elva spelare) blev snabbt tydligt då målvakten Lloyd Allinson, årets spelare förra säsongen, skadade sin hand, tydligen medan han gjorde ett nytt hål i sitt bälte, vilket innebar att han inte kunde börja spela förrän i oktober. Och när vi sedan sparkade igång säsongen borta mot Stockport, i säsongspremiären, ådrog sig ett av Tom Greaves sommarnyförvärv en allvarlig knäskada efter bara några sekunder och missade hela säsongen.

 

 

Greaves uttåg följdes snabbt av vd:n Damian Chadwicks avgång, några veckor senare, efter nästan två år vid rodret. Han kom till FC United när klubbens finanser befann sig i en riskabel position, men han lyckades etablera en mer professionell operation som passade en klubb på sjätte nivån, samtidigt som han började få fart på klubbens intäkter utanför matchdagarna genom att sträcka ut sig bortom vår egen supporterbas. Men då ett team av frivilliga tittade över klubbens ledningsstruktur kände Damian att det var ett bra tillfälle att kliva åt sidan. Han ersattes senare under säsongen av en deltidsoperationsledare med stöd från ett ledningsteam bestående av frivilliga som har fokuserat på ekonomiska och kommersiella problem. Det är en mycket magrare ledningsstruktur, men den har ofta känts hårt belastad och överdrivet beroende av de frivilligas goda vilja. Det ska påpekas att omfattningen på involveringen av klubbens delägare i den dagliga skötseln av klubben förmodligen är större än någonsin i dess historia - vilket sparar klubben sanslösa £276,000 (3,25m kr) per säsong, eller ungefär 23% av dess årliga omsättning, enligt en nyligen genomförd beräkning.

 

 

En ljuspunkt under inledningen på säsongen var öppningen av det omkonstruerade området under the St Mary's Road End-läktaren till en yta som kan användas av lokalsamhället de dagar då det inte spelas match på arenan. Och det blev även det nya hemmet för Course You Can Malcolm, FC:s klubbnatt på eftermiddagen, som fortsatte att tillhandahålla musik- och poesifester innan matcherna under hela säsongen, alla som uppträdde gjorde det gratis, inklusive det lokala bandet Callow Youth som jag är säker på att ni kommer få höra mer om i framtiden. Under en säsong där det inte fanns mycket att jubla åt ute på planen gav CYCM regelbundet de Röda något att känna glädje över samtidigt som det gav oss näring, både kulturellt och kulinariskt. Du lär få jobba hårt för att hitta något liknande inne på en fotbollsarena på en lördagseftermiddag någonstans i Europa.

 

 

F.d lagkaptenen Dave Chadwick tog över som tillfällig manager efter Tom Greaves uttåg och resultaten förbättrades men under en tid i höstas, då letandet efter en permanent ersättare drog ut på tiden och det verkade omöjligt för oss att avsluta våra matcher med elva spelare på planen, började många förlika sig med den grymma verkligheten om att den här säsongen skulle bli en enda lång kamp mot nedflyttning. Neil Reynolds anställdes till sist som manager för förstalaget sent i oktober, detta då han kom till klubben från Bamber Bridge som han hade lett till uppflyttning till the Northern Premier League med en minimal budget säsongen innan - därmed blev det den första gången som FC United anställt en manager med faktisk managererfarenhet och en UEFA B-tränarlicens på CV:et. Omedelbart stod det klart att den nye managern lägger stor vikt vid fitnessen och användandet av den senaste teknologin för att mäta utvecklingen och inom ett par veckor hade supportrarna samlat in mer än £4k (47,142 kr) så att klubben kunde köpa ett antal högteknologiska mätningsvästar till truppen.

 

 

Omedelbart började man prata om att titta uppåt i tabellen istället för neråt och efter två hedervärda kryss hemma mot Brackley och Alfreton avnjöt FC något av en formtopp under den första delen av november med imponerande vinster borta mot Blyth Spartans och Hereford, under den processen gjorde laget sex mål och spelade kanske den bästa fotbollen FC United någonsin har spelat på den här nivån då den nyligen utsedde kaptenen Mike Potts imponerade på mittfältet. Den komfortabla 3-1 vinsten borta mot Hereford, säkrad med en explosion av tre mål på fem minuter i mitten av den första halvleken, var enormt tillfredsställande både på och vid sidan planen, den insatsen gav en glimt av fotbollsstilen som Reno föredrar och när man i efterhand reflekterar var det kanske säsongens höjdpunkt. När man lämnade Edgar Street efter matchen kunde man inte hjälpa att man omfamnade managerns optimism gällande återstoden av säsongen och den Donna Summer-inspirerade sången till vår nye kapten åt sig in i min hjärna och stannade där i flera dagar efteråt.

 

 

Men det fortsatte inte och trots att vi till sist vann en hemmamatch i ligan i december mot Curzon Ashton, den enda vinsten på hemmaplan i ligan under hela säsongen, blev det inte mycket julglädje då ligaledarna Chorley två gånger blästrade in fyra bollar bakom oss. En vinst borta mot uppflyttningsjagande Bradford (Park Avenue) i januari höjde en kort stund hoppet men en bister 1-0 förlust borta mot Ashton United veckan efter gjorde att vi smärtsamt kraschade tillbaka ner i backen och stirrade nedflyttningen i vitögat. Om sanningen ska fram så spelade vi bra under stora delar av matcherna hemma mot formstarka Stockport och Altrincham men oförmågan att omvandla bollinnehavet till målchanser var frustrerande men till sist och syvende reflekterade det bristen på manöverutrymme i fotbollsbudgeten för Reynolds och hans möjligheter att plocka in spelare med tillräcklig kvalitet. Men det fanns i alla fall ingen brist på att försöka, detta då man efter säsongen kunde konstatera att fler än femtio spelare hade spelat för förstalaget vid något tillfälle under 2018-19.

 

 

Under en sådan dyster säsong är det svårt att peka ut det värsta lågvattenmärket. Vårt uttåg ur FA-cupen, hemma mot Witton Albion från divisionen under, då vi avslutade matchen med åtta spelare på planen kändes som ett nytt lågvattenmärke för FC just då, men det övertrumfades av skituppvisningen hemma mot bottenlaget Nuneaton i slutet av mars då vi blev överkörda med 4-0 av ett lag som endast vann fyra matcher under hela säsongen. Vi åkte i princip ur ligan där och då men Guiseleys oförmåga att vinna betydde att det dröjde till den näst sista matchen, på annandag påsk, innan nedflyttningen bekräftades. Men antalet tillresta och kvaliteten på bortaföljet berättade sin egen historia - en neutral supporter hade haft svårt att komma fram till vilket av lagen som var på väg till play-off-kvalet uppåt till the National League.

 

 

Så vart går vi härifrån, tillbaka i ligan under efter en fyra år lång vistelse högre upp? Vi skulle kunna börja med att titta mot framtiden istället för att vältra oss i vårt förflutna. Vi tittar väldigt mycket bakåt i FC, vilket jag antar är naturligt för en fotbollsklubb som delvis grundades som en reaktion på den passiva konsumtionen av stora delar av den moderna fotbollen i ett försök att ta tillbaka passionen och atmosfären till ståplatsläktarna som så många av oss kände igen från vårt förflutna med att följa United. Men ibland tar vi det till nästan pinsamt extrema längder; det ständiga snacket om 1974 under nedflyttningskamperna de fyra senaste säsongerna (förutom det faktum att vi åkte ur i år var det inte alls som '74, eller hur?); den regelbundna "för tio år sedan"-sektionen i programmet (vi är endast 14 år gamla för i helvete); nostalgimagasinet 1878 (men det ska sägs att det är en fantastisk läsning); minnena som diskuterades om 1977 när Martin Buchan bjöds in till klubben i september och ännu fler diskuterade minnen runt 20-årsdagen av den där kvällen i Barcelona då United säkrade trippeln när Andy Cole var gäst vid en nyligen arrangerad galamiddag vid klubbens största insamlingstillställning i år.

 

 

Självklart visar det stoltheten vi alla har för vår 141 år långa historia men vi måste blicka framåt för det finns en hel hög med anledningar att vara optimistisk gällande klubbens framtid, både på och vid sidan av planen. På planen må vi ha blivit nedflyttade men vi har en ung, hungrig och ambitiös manager som redan är igång med att samla ihop en trupp till säsongs spel i the Northern Premier League, detta medan supportrarna redan ser fram emot resor till platser som Matlock, Whitby och Scarborough. Samtidigt ska man även se framgångarna i klubbens akademi som en källa till rejäl stolthet i och med Elliot Simoes insatser i FC-tröjan under förra säsongens första veckor, insatser som lockade till sig Barnsleys intresse och de erbjöd sedan den 19 år gamle yttern ett långtidskontrakt. Sam Harding kallades upp och fick spela för Englands skolpojklandslag och flera akademispelare fick göra sina A-lagsdebuter under säsongen.

 

 

Vid sidan av planen finns det flera anledningar att vara positiv också, detta då klubben har etablerat ett grepp om sina finanser under de senaste åren så att de nu genererar ett hälsosamt rörelseresultat - vilket inte är något att fnysa åt på den här nivån, eller på någon nivå inom den moderna fotbollen. Och med arbetet i full gång med att etablera rejäla planer för att återbetala skulden som kom under bygget av arenan är det inte omöjligt att vi om några år minns 2019 som året då klubben säkrade sin långsiktiga överlevnad. Men det enskilt största hålet i de ekonomiska planerna för 2018-19, precis som fallet varit under de senaste åren, var oförmågan att hitta en huvudsaklig klubbsponsor. Vilken Manchester-baserad affärsverksamhet, med ett öga på sitt sociala ansvar, skulle inte vilja bli associerad med en klubb som gör så mycket bra i ett hörn av Manchester nedslitet av ett årtionde av åtstramningar? Men många av våra egna supportrar och medlemmar, för att inte tala om de lokala affärsverksamheterna, skulle förmodligen ha svårt att i sin helhet beskriva klubbens samhällsprogram - vi är inte fantastiska på att blåsa fanfarer i vår egen trumpet.

 

 

Ta en titt på klubbens hemsida, ett fönster in i klubben för många hundra och tusen potentiella supportrar och sponsorer, och du måste titta noga för att hitta några större bevis på vårt omfattande samhällsarbete. Det finns, t. ex, inte ens ett omnämnande om klubbens handikapps-team som nyligen vann the Adult Male League Disability-tävlingen i the FA People's Cup och tilldelades en pokal på planen på Wembley i halvtid i FA-cupfinalen för några veckor sedan. En helt fantastisk prestation av klubben men ändå kan du läsa mer om det på FA:s hemsida än på vår egen. På samma sätt nämnde en rapport av Amnesty gällande deras Football Welcomes-helg i april, ett firande av hur fotbollsklubbar över hela landet kan hjälpa till att generera välkomnande samhällen för flyktingar och asylsökande, deltagandet av Manchester United och Salford City bland många andra, men så nyligen som förra sommaren var FC United den enda fotbollsklubben som deltog i en fotbollsturnering för flyktingar i Manchester - men om du inte faktiskt var där eller inte tillhör en av de ca tvåhundra hard core-fansen som orkar granska styrelsens månadsrapporter, så vet du förmodligen inte ens om det. Precis som så mycket annat av det gör vi flyger det under radarn.

 

 

Men när PSG och Barcelona besökte Old Trafford i Champions League under våren såg vi franska och spanska journalister besöka Broadhurst Park, sugna på att få veta mer om utvecklingen hos "l'autre Manchester United" och skriva artiklar till tidningarna i deras respektive hemländer. Och precis som vanligt har vi under säsongen sett hundratals supportrar från olika länder i Europa, och ibland även ännu längre bort, på våra hemmamatcher, ständigt lika kunniga om klubbens och dess historia - betydligt mer så än the Barclays banter-grabbarna jag ofta stöter på på tågen till och från matcherna som regelbundet refererar till oss som "Gary Nevilles gäng". En grupp Schalke-fans som jag började snacka med i kön till 182:an från stan berättade att de åkt över och skulle stanna hela helgen, de hade varit till Aston Villa på fredagskvällen och hade först tänkt åka till Derby på lördagen, men istället valde de att komma och se ett nästan nedflyttat lag i division sex. Varför? "Det är alltid en bra atmosfär, så mycket passion, vi gillar det". Och på samma match beskrev fans från Slovakien FC United som "en inspiration för oss". Jag låtsas inte veta någonting om försäljning och marknadsföring, men ibland är det helt ofattbart att en klubb med en såhär stor profil och dragningskraft över en hel kontinent inte bara har svårt att hitta en affärsverksamhet beredd att pumpa in en femsiffrig summa som huvudsponsor, utan som även haltar runt och försöker sälja reklamskyltar på sidan av planen och matchsponsorpaket för några hundra pund.

 

 

Den här fortsatta oförmågan att hitta en huvudsaklig klubbsponsor är ett bekymmer och bristen på en långsiktig klubbstrategi hjälper tveklöst inte till. I deras översikt av klubbens ledningsstruktur förra året identifierade undersökningsteamet, bestående av frivilliga, ett akut behov för klubben att komma fram till sin långsiktiga strategi. Vart förväntar vi oss vara om fem eller tio år både på och vid sidan av planen? Vart är de ambitiösa planerna att sätta i händerna på potentiella stora klubbsponsorer så att vi kan bjuda in dem och göra oss sällskap på klubbens resa? Men nästan ett år efter genomgången verkar vi inte vara närmare att kunna presentera vår långsiktiga plan. Det är dags att stoppa undan de slitna matchprogrammen och trasiga gamla biljettstumparna, ställ tillbaka den där trippel-dvd:n i hyllan, sluta vältra dig i all den här nostalgin och börja fokusera på klubbens framtid.

 

 

 

 

AV: Nicholas McGeehan, Medium Sports, måndag 22 juli, 2019:

Följ Nicholas McGeehan på Twitter: https://twitter.com/ncgeehan

De säger att Alexander den store såg hur stort hans rike var och sedan började han gråta för det fanns inga fler världar att erövra. Manchester City directorn Simon Pearce såg hur stort hans rike var efter att City kört över Watford med 6-0 i 2019 års FA-cupfinal. Det kom inga tårar från Pearce, huvudförmyndare för Abu Dhabis varumärke och Manchester Citys roll inom det, men kanske kom det en första skavande känsla av tveksamhet. Kanske var det ingen bra idé att ha erövrat så mycket? Fotbollspokaler är inte Pearces måttstock för framgång, och det hade varit en svår vecka.

Inför cupfinalen hade det kommit störande rapporter om att UEFA funderade på att stänga av de engelska mästarna från Champions League p.g.a brott mot spenderingsreglerna, men grejen som förmodligen var mest pressande i Pearces tankar var mediaresponsen på Watford matchen. FA-cupen och den inhemska trippeln den säkrade hade levererats i fantastisk stil av en otroligt talangfull spelargrupp under ledning av deras innovativa och väldigt drivna tränare, Pep Guardiola, men saker och ting hade börjat surna till strax efter slutsignalen.

Först frågade Rob Harris från the Associated Press Guardiola på presskonferensen efter matchen om Citys segrar förminskades av UEFA-utredningarna, sedan följde han upp det med att fråga om han någonsin hade tagit emot utbetalningar från en tredje part i tillägg till sin lön från klubben, vilket hans företrädare Roberto Mancini hade gjort. Harris frågor såg verkligen ut att ta bort skenet från Guardiolas seger. "Samma dag som jag vinner trippeln och du frågar mig om jag tagit emot pengar från andra situationer?" replikerade han ilsket. Saker och ting sjönk sedan ännu djupare när Miguel Delaneys matchrapport i The Independent dök upp. "Det är vanligtvis i matchrapporter som denna som vi nu börjar gå in på detaljerna, vilka, varför, hur, men egentligen, vad är poängen?" klagade Delaney, som hittade utrymme i sin artikel för att adressera de etiska problemen kring Citys ägarskap i form av Abu Dhabis regering: "detta är större frågor att lägga till alla frågorna om den regimen och brotten mot de mänskliga rättigheterna och kriget i Jemen."

Det här var inte en del av comms-avdelningens strategi.

Vi befinner oss nu mer än tio år in i Abu Dhabis Manchester City-projekt, och nu står vi vid den mest intressanta korsningen.

På planen är de den framväxande stormakten inom den europeiska fotbollen, men den här dominansen har bara vässat fokuset på vad som pågår vid sidan av planen, och ur det hänseendet utkämpar City nu ett krig på två fronter. UEFA-undersökningen kommer än en gång att ställa dem mot ett maktorgan som har makten att stänga av dem från elitturneringen och med vilka de redan har en väldigt svår relation. Den andra kampen utkämpas mot en alltmer skeptisk och kritisk mediakår.

Om vi vill förstå hur Manchester City lär svara upp på dessa nya utmaningar är det viktigt att på nytt fokusera på vilka som styr klubben, istället för vad som driver på deras intressen. Det finns fortfarande grupper av flat-earthers där ute som tror att Manchester City inte har någonting med Abu Dhabis regering att göra, de ignorerar helt enkelt det faktum att klubben är symboliskt ägd av Förenade Arabemiratens vice premiärminister, shejk Mansour Al-Nahyan, att klubbens ordförande Khaldoon Al-Mubarak är consiglieri till Mansours allsmäktige bror, den karismatiske och hänsynslöse kronprinsen Mohamed bin Zayed Al-Nahyan, och att klubbdirectorn Simon Pearce också är Abu Dhabi-regeringens mångårige kommunikationsdirector och propagandachef. Männen som styr Manchester City är samma män som styr Abu Dhabi och stater, till skillnad från många fotbollsklubbar, uppför sig vanligtvis förutsägbart.

Så vi kan förvänta oss att Manchester City kommer spänna sina muskler på samma sätt som Abu Dhabi använder sitt inflytande både inhemskt och internationellt; med fantastiska rikedomar, aggressiv diplomati, skrämsel och propaganda - och allt detta uppbackat av en kapacitet för extrem kraft. Faktum är, vilket vi snart kommer få se, att det ser ut som att de redan har börjat.

Förenade Arabemiratens centrala roll i det katastrofala kriget i Jemen hålls helt rättfärdigat upp som det tydligaste exemplet på deras aggressivitet och brutalitet, men det finns en annan konflikt som berättar mycket om deras strategier och taktik. UEFA:s utredare som undersöker Citys uppförande gällande Financial Fair Play kan lära sig mycket av att titta på Förenade Arabemiratens roll i Libyens blodiga inbördeskrig.

 

Financial Fair Play och pansarvärnsmissiler

I november 2018 tillhandahöll Der Spiegel-ledda avslöjanden, baserade på en skattkista med e-mejls erhållna och släppta av Football Leaks, bevis för att Manchester City hade kanaliserat miljontals pund in i klubben på ett listigt sätt, vilket var ett brott mot UEFA:s Financial Fair Play-regelverk. Påståendena centreras kring händelser 2014 när City var helt uppsvullna av oljepengar - fotbollens motsvarighet till en chokladinsmetad August Glupsk som argt försökte hävda sin oskuld för Willy Wonka - men på något sätt lyckades de komma undan med böter på 20 miljoner Euro (210,6m kr) från UEFA. Der Spiegel lyfte på locket till hur City jobbade ekonomiskt, vilket bl. a inkluderade avslöjandet att de hade gömt en källa till sponsorpengar, startat skalbolag och årligen betalat managern Roberto Mancini ytterligare £1,75 miljoner (20,5m kr) utanför räkenskaperna - hans deklarerade lön var ynkliga £1,45 miljoner (17m kr) - via Al Jazira Club i Abu Dhabi. (Det var den här betalningen från en tredje part som fick Rob Harris att fråga Guardiola om hans löneutbetalningar inkluderade samma tillagda fördel). "Vi bryter ändå mot reglerna," skrev Citys ekonomichef 2011 i och med att City hade förlorat flera hundra miljoner pund och inte kunde följa FPP-reglerna. "Vi förlitar oss bara på förmildrande faktorer för att ta oss igenom det hela." 2012 frågade Citys ekonomichef Simon Pearce om det var ok att ändra datumet på sponsorbetalningarna i klubbens kassaböcker, Pearce svarade: "Självklart, vi kan göra vad vi vill." Der Spiegel presenterade även detaljerat hur City arbetade bakom scenen för att undvika några meningsfulla sanktioner. Enligt ett e-mejl skrivet av Citys jurist "sade Khaldoon att han hellre skulle spendera 30 miljoner på att de 50 bästa juristerna i världen skulle stämma dem [UEFA] under de kommande 10 åren" och pratade om "förstörelsen av deras regler och organisation."

Nu kanske du frågar dig vad något av det här har med Libyen att göra? Well, Libyen har befunnit sig i inbördeskrigets grepp sedan störtningen av överste Muammar Gadaffi 2011, och det har blivit brännpunkten för ännu ett ombudskrig mellan Förenade Arabemiraten, som stöttar auktoritära och antidemokratiska grupper, och Qatar, som stöttar politiska islamistgrupper som Muslimska brödraskapet. Det har varit en blodig och förödande konflikt. 2014 bombade stridande fraktioner "utan urskiljning civila områden" i libyska städer, detta enligt Human Rights Watch, och "tog människor till fånga, plundrade, brände och förstörde civila byggnader i attacker som i vissa fall utgjorde rena krigsbrott." Detta ledde till att FN godkände säkerhetsrådets resolution 2174, som kräver att en FN-kommitté måste godkänna all transferering av vapen till Libyen. Men the New York Times avslöjade (i en artikel baserad på ännu fler läckta e-mejls) att Förenade Arabemiraten bestämde sig för att helt enkelt ignorera resolutionen och skeppade in vapen till den starka ledaren de föredrog, f.d armégeneralen Khalifa Hifter. "Faktum är att Förenade Arabemiraten bröt mot FN:s säkerhetsråds resolution gällande Libyen och fortsätter att göra det," sade Ahmed al-Qasimi, en senior emiratisk diplomat, i ett e-mejl han skrev den 4 augusti, 2015 till Förenade Arabemiratens FN-ambassadör. Och de hade anledning att känna sig säkra på att de skulle komma undan med det, inte minst för att samtidigt som de skeppade in vapen i landet, satt de i hemliga förhandlingar med mannen utsedd för att medla fred i Libyen, FN:s specialrepresentant Bernardino Leon. Leon tjänar nu £35,000 (411,918 kr) i månaden som generaldirektör för det Abu Dhabi-baserade Emirates Diplomatic Academy. När nyheten om Abu Dhabi-regeringens regelbrott dök upp var mannen som kallades in för att hantera den negativa publiciteten, såklart, Manchester City-directorn Simon Pearce.

 

Ett av e-mejlen som dumpades online av okända aktörer som hackade e-mejlen tillhörande Förenade Arabemiratens ambassadör i USA, Yousef Al-Otaiba.

 

 

"En möjlighet presenterar sig själv att publicera - om tio till fjorton dagar - en full rapport om anklagelsen och de läckta e-mejlen för både FN och Leon," skrev Pearce den 13 november, 2015, dagen efter the New York Times rapporterade läckan.

I Pearces e-mejl till seniora ministrar i Förenade Arabemiratens regering - e-mejl som han signerar med ett enda och väldigt talande 'S' - ser vi på nytt hur Abu Dhabi litar på attack som den bästa formen av försvar. Pearce påstår att han kommer lägga fram bevis för att Muslimska brödraskapet (kodord för Qatar) hackade e-mejlen som avslöjade Förenade Arabemiratens skurkstreck. Pearce pratar inte om några ansträngningar för att gå emot påståendena, istället ska de fokusera på att attackera budbärarens motiv. Ur det hänseendet finns det en otrolig likhet med Manchester Citys respons på the Football Leaks avslöjanden om Citys financial fair play-lagvrängning: "försöket att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt." Likheterna reflekterar tveklöst det faktum att Pearce ledde båda strategierna.

 

Financial Fair Play hindrade Manchester City från att uppnå överlägsenheten de ville få i den europeiska fotbollen, precis som FN:s vapenembargo hindrade Förenade Arabemiraten från att uppnå överlägsenhet i Libyen. I båda fallen var Qatar deras nyckelmotståndare i ett ombudskrig. I båda fallen avslöjade läckta e-mejl, för vilka Förenade Arabemiraten håller Qatar ansvariga, Förenade Arabemiratens fullständiga åsidosättning av reglerna, och det faktum att de betalade involverade personer enorma summor pengar för att skada systemet. Och faktum är att de fortsätter att göra det. I juni 2019 avslöjade the New York Times att en gömma med kraftfulla USA-producerade pansarvärnsmissiler hittats i general Khalifa Hifters arsenal, Förenade Arabemiratens man i Libyen. Märkningen på missilernas fraktcontainrar avslöjade att de såldes till Förenade Arabemiraten 2008. Kom ihåg att de kan ju göra vad de vill.

Så vi har en ganska bra bild av hur City kommer svara till UEFA. Precis som de gjorde i Libyen kommer Abu Dhabi här också att gå sin egen väg. Men vad ska man säga om PR-kampen mot den skeptiska presskåren då? Här är det smart att titta tillbaka på hur och varför Citys smidiga PR-maskin har börjat fungera sämre och mer specifikt hur deras supportrar har svarat på kritiken som riktats mot deras ägare.

 

Han Bar Ett Gult Band

Problemen började på riktigt efter en 3-0 vinst i Carabao Cup-finalen mot Arsenal i februari 2018, när Guardiola använde presskonferensen efter matchen som plattform för att uttrycka sin solidaritet med ledarna för den katalanska självständighetsrörelsen. Flera av dessa män hade fängslats några månader tidigare anklagade för upproriskhet, revoltering och missbruk av medel efter det att den katalanska regeringen deklarerat självständighet från Spanien. Efter att ha hanterat den vanliga rundan av frågor gällande själva matchen tog Guardiola tillfället att uppmana till en frisläppning av de tillfångatagna männen. Han talade artikulatoriskt om hur viktigt det är med demokrati, rätten för människor att uttrycka sina åsikter och han rasade emot orättvisan med frihetsberövning innan rättegången. Guardiolas minutiösa uppmärksamhet på vad som händer på planen verkar stå i rejäl kontrast mot ett ganska luddigt grepp om saker och ting vid sidan av den, och han misslyckades tydligen med att notera spänningen mellan hans kommentarer om Katalonien och det översvallande berömmet till Citys symboliska ägare, shejk Mansour Al Nahyan, som hade föregått dem. Mansour är vice premiärminister för en regering som inte tvekar inför att föra bort och tortera någon som antingen uttrycker en positiv syn på demokrati eller en negativ åsikt om hans familjs styre.

När Rob Harris frågade Pep hur han förenade sin inställning till Katalonien med sitt beröm till Mansour, kollapsade hans principer som Arsenal-försvaret. "Varje land bestämmer hur de vill leva själva," sade Guardiola. Enligt Guardiolas teori om demokratisk exceptionalism - som, om vi ska vara rättvisa, det verkade som att han kom på i stundens ingivelse utan att ha tänkt igenom det - är demokrati och yttrandefrihet bra för katalanerna, men inte för medborgarna hos regeringen som betalar hans lön. Det var den här incidenten som gav skeptiska journalister kroken de behövde för att ställa mer undersökande frågor gällande Abu Dhabis ledning av City, och den kom inte från brännande undersökande journalistik - City hade, med några få notabla undantag, fått en enkel resa av den brittiska pressen sedan övertagandet av klubben 2008 - utan från ett hycklerimisstag av deras egen manager. Nio månader senare, i november 2018, började detta bli ett allvarligt problem.

 

Pep Guardiola bär ett gult band till stöd för fängslade katalanska ledare och lyssnar på Rob Harris fråga om hans påstådda dubbla måttstockar vid presskonferensen efter Carabao Cup-finalen 2018.

 

Samtidigt som Der Spiegel publicerade ett antal stora artiklar som detaljerat återgav Citys kreativa bokföring, hamnade till sist Abu Dhabis benägenhet att arrestera och skymfa brittiska turister och affärsmän på den brittiska pressens förstasidor. Dåligt mottagande av brittiska medborgare i Förenade Arabemiraten är inte ovanligt. (Enligt en förfrågan gällande informationsfrihet klagade fyrtiotre brittiska medborgare på tortyr eller dålig behandling då de tagits i förvar i Förenade Arabemiraten mellan 2010 och 2015 och landets myndigheter vägrar fortfarande att lämna över viktiga bevis till brittiska obducenter i utredningen gällande Lee Bradley Browns död 2011 i en emiratisk fängelsecell. Och den brittiska turisten Ali Issa Ahmad kom nyligen med ytterligare anklagelser gällande allvarlig misshandel i ett förvar i Förenade Arabemiraten då han ska ha blivit slagen efter att ha burit en Qatar-tröja i Abu Dhabi i februari 2019.) Men vad som särskiljde det nya fallet var att det involverade en PhD-student, Matthew Hedges, och anklagelsen var att han hade spionerat för MI6. Hedges fördes till en ej redovisad plats utan tillgång till advokater eller brittiska konsulattjänstemän och utsattes för vad västerländska torterare troligen skulle referera till som intensifierade förhörsmetoder. Klubben drogs snabbt in i mediabevakningen av fallet och kritiken kom inte bara från uppriktiga kolumnister i de stora seriösa tidningarna. "Jag föreslår att varje Man City-fan som bryr sig om rättvisa för en brittisk medborgare kräver att deras klubbägare också gör det, eller bojkotta matcherna tills han gör det," stormade Piers Morgan.

Vid den här tidpunkten hade vi blivit vana vid att höra Manchester Citys fans argumentera - vissa mer intelligent än andra - gällande FFP, så det var ingen överraskning att se dem rasa mot Der Spiegel, men responsen från vissa City-fans i fallet med Matt Hedges bröt ny mark, vilket Guardian-journalisten Barney Ronay noterade. "Det händer faktiskt! Det är ingen parodi. Man City-fans på Twitter stöttar Abu Dhabis juridiska processer och menar att, well, det är inte alla som blir inlåsta vet du... människor är fördömda." Det skulle vara fel att säga att City-fansen kom ut en masse i försvar för Abu Dhabis illdåd mot en brittisk medborgare, men många gjorde det, och en majoritet av City-följet online verkade vara vansinniga på uppfattningen att det kanske till sist uttrycktes vissa bekymmer gällande uppträdandet hos personerna som styr deras klubb. "Så bisarrt att det är värt att upprepa," skrev Jonathan Wilson, när han reflekterade kring incidenten några månader senare. "En del av supportrarna till en fotbollsklubb i nordvästra England bestämde sig för att stötta den felaktiga juridiska apparaten i en förtryckande regim 4,500 miles (7,242 km) bort mot en brittisk man som, oavsett om han har spionerat eller inte, har behandlats på ett förfärligt sätt i sex månader. Det här är sportwashing i full aktion: Abu Dhabi-staten har finansierat Pep Guardiola-revolutionen och måste därför stöttas oavsett vad som händer, inklusive möjliga brott mot de mänskliga rättigheterna."

Den lätt förutsägbara responsen från Citys supporterbas online var att kalla alla som kritiserade deras ägare för hycklare. Detta var en legitim anklagelse att rikta mot Piers Morgan, som tydligen inte är medveten om att hans eget lag, Arsenal, sponsras av regeringen i Dubai, det näst mäktigaste emiratet i Förenade Arabemiraten efter Abu Dhabi, men City-fansen verkade i allmänhet missa poängen och ta kritiken mot deras ägares illdåd personligt.

Det skulle vara ett misstag att antingen trivialisera denna respons eller se den som extraordinär. City-fansen som riktade tveksamheter mot Hedges och uttryckte deras tilltro till Förenade Arabemiratens rättvisesystem uppträdde på många sätt som vi bör förvänta oss av dem - som passionerade fotbollsfans med en djup känsla av band till deras klubb.

 

En invärtes känsla av enhet

En person som fullt ut förstår den destruktiva (och konstruktiva) potentialen i banden mellan supportrar och klubbar är doktor Martha Newson, som forskar om kognitiv och evolutionär antropologi vid universitetet i Oxford.

Martha Newsons intresse för fotboll började på Selhurst Park när hon fortfarande var en magisterstudent. Fascinerad av publiken och högljuddheten plockade Newson fram sitt anteckningsblock och började ursinnigt skriva ner noteringar, till hennes dåvarande pojkväns förskräckthet. Men Crystal Palace-fansen runt henne var ivriga ämnen. "Alla fansen kom fram till mig och bad mig att skriva ner saker. Fotbollsfans har inga som helst problem att prata om erfarenheten av att vara ett fan och deras tillgivenhet," berättade hon för mig i ett telefonsamtal vi hade. Newson har gått in i den här entusiasmen med förtjusning, och nu är hon en ledande forskare i det psykologiska konceptet med identitetsfusion när det gäller fotbollssupportrar. Identitetsfusion är, för att citera en av Newsons många av kollegor granskade artiklar, "en särskilt potent form av pro-gruppengagemang" som har studerats i åtminstone 16 länder på sex kontinenter i grupper så olika som militärveteraner, medlemmar i dam/herrklubbar på amerikanska college, martial arts-utövare och religiösa eller nationalistiska fundamentalister. En studie från 2014 gällande uppror i norra Afrika kom bl. a fram till att det finns "familjeliknande band mellan krigare och deras bataljoner" och det tillskrevs identitetsfusionen. Enligt Newson och hennes forskarkollegor upplever människor som är starkt fusionerade till en grupp "en invärtes känsla av enhet" mellan deras personliga identitet och deras sociala/grupp identitet. Mest träffande uttrycker hon det när hon säger att "denna synergi motiverar ett brett spektrum av personligen dyra, pro-gruppaktioner för att för fusionerade personer tolkas hot mot gruppen även som personliga hot." Newson har tagit teorin och applicerat den på fotbollssupportrar, hon har forskat på brasilianska hardcore-supportergrupper och gjort empirisk forskning på engelska supportrar. Dessutom har Newson och hennes forskarkollegor identifierat att dysforiska erfarenheter (motsatsen till euforiska erfarenheter) skapar starkare band och högre fusionerade individer. Så jag frågar Newson om supportrar till en klubb som i årtionden associerades med tragiska, på gränsen till komiska, misslyckanden, kan vara mer mottagliga för identitetsfusion? Svaret är inte bara ett rungande ja, Newson har dessutom data att backa upp det hela med. "Manchester City-fans är högt fusionerade jämfört med de andra topp fyra-klubbarna i Premier League" - en upptäckt som hon kommer beskriva i detalj i en kommande forskningsartikel.

Nu är det viktigt att understryka att detta inte är någon attack på Manchester City-fans, vilka forskningen helt enkelt presenterar som mänskliga fotbollssupportrar, men fotbollssupportrar vars kollektiva trauman från innan Mansour-eran kan ha intensifierat deras band till deras klubb. Newson är noga med att notera att hennes forskningsupptäckter primärt demonstrerar City-fansens engagemang till deras klubb och påpekar att detta ofta kan gå vidare till väldigt positiva aktioner. Jag ska även klargöra att som någon med en bakgrund inom forskningen på mänskliga rättigheter och försvaret av dessa anser jag inte att City-fansen har något ansvar att leda opinionen i dessa frågor. Men uppfattningen att de inte har något inflytande över dessa saker är ren fantasi, och männen som leder City - kanske mer än några andra fotbollsklubbsägare - förstår styrkan hos fansen som en social grupp. Under styret av Mohamed bin Zayed Al Nahyan, shejk Mansours bror och den riktiga makten bakom Manchester City, har Abu Dhabi förvandlat Förenade Arabemiraten till en chauvinistisk krigarstat; dess medborgare förväntas demonstrera sin lojalitet mot de styrande, oavsett om det sker i form av deras attacker på grannen Qatar eller deras fullödade stöd för Förenade Arabemiratens involvering i regionala konflikter, mest notabelt i Jemen. Lojalitet och stöd ger en grund för maktutövande och det är otänkbart att makten i Abu Dhabi inte såg hur City-fansen agerade frontförsvar mot mediakritiken.

Särskilt Simon Pearce lär ha noterat existensen av en annan grupp Cityzens (ordlek med engelska ordet för medborgare) - namnet som klubben själv använder på sina supportrar - villiga att försvara deras ledare när det behövs. Pearce är kanske inte bekant med den dysforiska vägen för att identifiera fusion men han känner igen en möjlighet när han ser den och sedan 2018 har vi sett en ny fas i Citys PR-operationer, en fas som har sammanfallit med framväxten av en del iögonfallande aktivitet på sociala medier.

 

Välkommen till Trollerball

Då kritiken mot klubben intensifierades under vägen fram till trippeln började City komma ut ur deras skal på det mer aggressiva sättet som är karaktäristiskt för sättet på vilket Abu Dhabi agerar på den internationella arenan.

Den 15 maj anklagade City UEFA för "en otillfredsställande, stympad och fientlig process" och sade att UEFA:s kontrollorgan för klubbarnas finanser hade ignorerat "en omfattande hög med obestridliga bevis" då de hänvisade påståenden om financial fair play oegentligheter till UEFA:s dömande kammare. Dagen innan förnekade City att det fanns något opassande gällande en läktarsång som sjöngs av klubbens spelare på planet tillbaka till Manchester efter att ha vunnit matchen som säkrade dem den engelska Premier League-titeln. Sången handlar om Liverpool-fans som blev "battered on the streets" vid Champions League finalen 2018 i Kiev, den innehåller även textraden "victims of it all." Det mest generösa omdömet skulle bli att det var väldigt osmakligt. Citys offentliga uttalande bjöd på ett kraftigt försvar inte bara av spelarna, utan även av sången: "Sången vi pratar om, som har varit en regelbunden läktarsång under säsongen 2018/19, refererar till 2018 års Uefa Champions League-final i Kiev. Alla påståenden om att texten relaterar till Sean Cox eller Hillsborough-tragedin är helt tagna ur luften." Två veckor senare anklagade Citys ordförande Khaldoon Al-Mubarak La Liga-presidenten Javier Tebas för rasism efter att Tebas hade kallat Manchester City och Paris Saint-Germain, som ägs av Qatar, "en stats leksaker" finansierade av olja och gas. "Jag tycker det är något väldigt fel med att föra in etnicitet i konversationen," sade Al-Mubarak och förde då själv in etnicitet i konversationen. "Det här är bara fult, han kombinerar lag enbart p.g.a etnicitet. Jag finner det väldigt störande, för att vara ärlig."

 

"Vi kommer att bli dömda av fakta och enbart av fakta." Khaldoon Al-Mubarak svarar på kritiken från Javier Tebas.

(city mc4)

Samtidigt, på sociala medier, hände något genuint störande. Några månader tidigare loggade ett anonymt konto med en avatar föreställande City-anfallaren Sergio Aguero in på Twitter för första gången. Initialt var det mest vilande, men dess aktivitet ökade samtidigt som Man Citys PR-offensiv höjde takten och när jag skriver detta har kontot samlat 7,500 följare, många av dem hyllar mannen bakom kontot, känd som Rabin, återkomsten: en som talar sanning och exponerade hyckleriet i anti-City-presskåren och ledde resningen mot de som försökte svärta ner klubbens rykte.

"Jag kan ha fel men mediabehandlingen av klubben & fansen gick över en gräns, gick in i ett land där du kunde anklaga Citys ledningsrum för att vara fullt av blod, eller skicka in en formell artikel om Sportswashing utan några bevis," grubblade Rabin i en notabel tråd postad den 5 juni. "En reporter kunde resa sig upp och ställa en fråga till managern i ett ögonblick av en episk prestation om han hade tagit emot pengar på sidan om, med noll bevis och resten av media hyllade honom för det. Han kunde börja håna klubben och managern för brist på respons på hans Twitter-flöde," fortsatte han med hänvisning till Rob Harris. "Några gånger till och de frågorna gick från en maskerad anklagelse till att bli fakta. I och med att fansen har involverat sig har pikarna slutat." Tråden rullade vidare, anklagade Tariq Panja på the New York Times för att "spela snabbt och lätt med fakta" och för att ha förvrängt officiell respons till honom från Manchester Citys kommunikationsteam. Det hela avslutas med lite ödmjukhet, "Jag adderar bara min röst för att hjälpa till på det lilla sätt som jag kan" och en inkallning i form av "Jag adresserar elefanten i rummet. Jag hoppas att andra också gör det." Satsläran är underlig - Rabin kommer helt klart inte från någonstans i närheten av Manchester - men budskapet är tydligt: vi, fansen, kan slå tillbaka och tysta journalisterna som attackerar vår klubb.

Och det är Rabin som har lett stormningen, pressat ut långa konspiratoriska trådar som saknar substans, men som tillhandahåller undsättning och uppmuntran för folk som desperat vill tro att kritiken mot Citys ägare är rotad i fördomar, inte i rim och reson. Vad som gäller nästan alla som är mest mottagliga för Rabins olycksbådande resonemang är att de har avatarer och Twitter-namn som är indikativa för vad Martha Newson kanske skulle kalla en ganska porös gräns mellan deras personliga jag och deras sociala identitet som en Manchester City-supporter, och dessa personer kan sedan stängas in i en fålla och sedan attackera och smutskasta journalister. När man går igenom attackerna på journalister handlar det mesta om att de... ehh... är journalister. Till exempel så frågade Rob Harris Guardiola obekväma frågor enbart för att han varit med i ett Al-Jazira-program (det ägs av Qatar, det gör automatiskt Harris till en Qatar-finansierad anti-City nickedocka). Barney Ronay skrev en bok om VM i Ryssland 2018 och inte en bok om brott mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien, så han är självklart en hycklare. Miguel Delaney, som har drabbats av de värsta smädelserna, är en hycklare helt enkelt för att han skriver för The Independent, detta då deras ägare sålde 30% av sitt holding-bolag till en grupp med länkar till den mycket kränkande saudiarabiska staten och gav licens för användande av Independent-varumärket till samma grupp. Listan över personer som fått någon form av Rabin-behandling är såklart mycket längre och inkluderar Nick Harris, Ewan MacKenna, James Montague, Duncan Castles och John Nicholson, samtliga har ställt obekväma frågor om Manchester City-projektet. Bland de orkestrerade attackerna mot journalister finns det några mer intressanta trådar, som tråden som handlar om allvarliga anklagelser gällande misskötsel riktade mot UEFA:s chefsutredare Yves Le Terme, som, precis som vanligt, slutar med att Rabin taggar ett antal inflytelserika online-konton.

Så vem är Rabin? Well, detta är något som han - eller hon - inte gillar att diskutera. Hans identitet kan aldrig avslöjas, detta av anledningar som han aldrig har klargjort. I juni, då frågor gällande hans identitet och motiv började väcka misstankar, ledde en incident som nästan resulterade i att han avslöjades till ett kort uttåg från Twitter, ackompanjerat av flammande videoinspelade anklagelser och motanklagelser som jag inte skulle uppmuntra någon att titta på i sin helhet.

Internet är en konstig plats och det är möjligt att Rabin bara är ett högt fusionerat City-fan med en talang för att missleda och mycket fritid, men han är inte det enda misstänksamma anonyma kontot som vrider ur sig attacker och det finns en betydligt mer rimlig förklaring till hans aktiviteter. Det är en som inte är så lätt att förstå om du tänker på Manchester City som en traditionell fotbollsklubb, men det är väldigt lättbegripligt om du tänker på Manchester City som ett propagandaverktyg för Abu Dhabis regering.

Doktor Marc Owen Jones är en expert på gulfstaternas propagandakampanjer på sociala medier och det finns meningar från hans text från 2019 "Propganda, Fake News and Fake Trends: The Weaponization of Twitter Bots in the Gulf Crisis" som får en att på allvar haja till, mest notabelt är karaktäriseringen av propaganda, vilket tjänar som en otroligt perfekt beskrivning av Rabins tidslinje: "det avsiktliga, systematiska försöket att forma uppfattningar, manipulera kognitioner och direkt uppträdande för att uppnå respons som förstorar den önskade intentionen hos propagandisten"; och "en ensidig framställning av affärer som kan inkludera partiskhet, uppenbar falskhet, avsiktlig desinformation och ogrundade anklagelser". Jones länkar skickligt dessa koncept till gulfstaternas beväpning av sociala medier inom regionen, vilket tjänar både som en centralpelare i deras styre och ett medel att attackera deras fiender med.

Botarméer i gulfstaterna är en sak, men skulle Abu Dhabi gå så långt att de använder onlinepropaganda som ett medel för att systematiskt attackera brittiska journalister som har kritiserat Manchester City? Well, det enkla svaret på den frågan är, ja, det skulle de nästan garanterat göra. Förenade Arabemiraten har ett långt facit av att smutskasta sina kritiker, vilket dokumenterades i en rapport 2018 av den brittiskbaserade organisationen Spinwatch som detaljerat beskrev Förenade Arabemiratens välfinansierade försök att "underminera, förtala och smutskasta grupper och individer som utgör ett uppfattat ideologiskt och politiskt hot mot det landet." Det är inte förvånande att Khaldoon Al-Mubarak och Simon Pearce får hedrande omnämningar i den rapporten. Det betyder inte att den här online-aktiviteten är en del av en smutsig Abu Dhabi-trickkampanj, självklart inte, men det stämmer definitivt in på deras modus operandi. Marc Owen Jones är bättre kvalificerad än någon annan när det gäller at bedöma möjligheten att Rabin är en inhyrd onlinekrigare. "Hans språk är väldigt målinriktat och nästan manusskrivet, och hans försök att verka genuin blir nästan banala," säger Jones. "Hans [Rabins] anonymitet är inte vettigt och skapar misstankar... och de retoriska enheterna han använder och de logiska vanföreställningarna han sprider är en huvudbeståndsdel för PR-företag". Jones påpekar att onlinekrigare och fejkade gräsrotskampanjer - något som kallas astroturfing - numera är en del av paketet som erbjuds av västerländska PR-företag. Han refererar sedan till avslöjandena från februari 2019 om att Tory-strategen Lynton Crosby hade erbjudit sig att köra just en sådan kampanj som en del av ett £5,5 miljonerspaket (64,7m kr) designat för att ta bort fotbolls-VM 2022 för värdlandet Qatar. Och självklart är regeringen som har varit mest sugen på att få bort fotbolls-VM från Qatar samma regering som driver Manchester City.

Så om Rabin inte är en del av en online-propagandakampanj betald för av Abu Dhabi, då borde han skicka sitt CV och en faktura till Simon Pearce. Om han är en del av kampanjen, då måste folk - inklusive beslutsfattare och de som bestämmer över fotbollens styrning - börja bli uppmärksamma.

Den europeiska elitfotbollen är nu dränkt i oljepengar och engelsk fotboll är farligt nära att göra likadant. Den föreslagna investeringen från Qatar i Leeds United skulle nästan garanterat göra dem till en mäktig kraft, precis som en eventuell gulfinvestering i Newcastle United skulle göra med dem - oavsett om de pengarna kom från Förenade Arabemiraten eller Saudiarabien - och apokalypsscenariot är den sedan länge omtalade försäljningen av Manchester United till Saudiarabiens kungafamilj. Gulfstaternas despoter har talang för att ge dystopier liv och det är fullt möjligt att engelska Premier League blir nästa ombudsslagfält för deras fejder. Om det blir så kan vi förvänta oss att de tar med sig sina botarméer och vi kan se fram emot det osmakliga skådespelet med legioner av högt fusionerade fans som försvarar deras respektive ägares hemskheter. Välkomna till Trollerball.