AV: nowt much to say, söndag 16 juni, 2019:

Hört den om fotbollsklubben i röda tröjor från Manchester som anställde en klubblegendar som tillfällig manager och fick se en omedelbar vändning av resultaten med ett ungdomligt lag som spelade offensiv fotboll innan allt gick åt helvete efter det att anställningen gjordes permanent? Ja, det måste du, men kanske inte lågbudgetversionen där huvudpersonen kommer från Yorkshire, och inte från Norge. FC United of Manchesters start på säsongen 2018-19 var riktigt dålig och innan slutet av augusti hade Tom Greaves, klubbens bäste målskytt genom alla tider, lämnat oss, mindre än ett år efter det att han initialt anställdes som tillfällig manager, klubben låg då näst sist i tabellen med endast tre poäng på deras första sex matcher.

Säsongens första vecka var chockerande då laget släppte in ett dussin mål då vi blev överkörda med 5-1 mot blivande mästarna Stockport i premiären och sedan, efterföljande tisdag, kastade vi helt oförklarligt bort en 3-1 ledning i halvtid hemma mot nyuppflyttade Ashton United, och förlorade med 4-3. Detta följdes av en 3-0 slakt mot Boston United helgen efter. Allt detta kom efter en hyfsat imponerande försäsong efter FC:s standard och det fanns hopp om att Greaves nykomponerade trupp skulle gå in i den nya säsongen med alla cylindrar påslagna i klubbens fjärde säsong i National League North. Men till en viss grad fanns varningsskyltarna där redan innan ens en enda boll hade sparkats, detta med en obalanserad trupp med unga kontrakterade spelare som inte lämnade något stort manöverutrymme för en av de minsta spelarbudgetarna i ligan om någon nyckelspelare skulle dra på sig långvariga skador.

Så långt tillbaka som i mars 2018 var två styrelsemedlemmar bekymrade över att ungefär halva spelarbudgeten för nästa säsong redan hade lagts på sju kontrakterade spelare. Oron handlade om att 2018 var det tre år sedan klubben flyttade in på Broadhurst Park och det var nu klubben var tvungen att börja betala tillbaka en del av skulden som ackumulerats i och med bygget av arenan, vilket inte lämnade något utrymme för att spräcka spelarbudgeten. Detta till skillnad mot säsongen 2017-18 när styrelsen röstade för att spräcka den budgeten under säsongens sista veckor för att undvika nedflyttning. Dårskapen i att ta med så många kontrakterade spelare (då säsongen startade hade totalantalet vuxit till elva spelare) blev snabbt tydligt då målvakten Lloyd Allinson, årets spelare förra säsongen, skadade sin hand, tydligen medan han gjorde ett nytt hål i sitt bälte, vilket innebar att han inte kunde börja spela förrän i oktober. Och när vi sedan sparkade igång säsongen borta mot Stockport, i säsongspremiären, ådrog sig ett av Tom Greaves sommarnyförvärv en allvarlig knäskada efter bara några sekunder och missade hela säsongen.

Greaves uttåg följdes snabbt av vd:n Damian Chadwicks avgång, några veckor senare, efter nästan två år vid rodret. Han kom till FC United när klubbens finanser befann sig i en riskabel position, men han lyckades etablera en mer professionell operation som passade en klubb på sjätte nivån, samtidigt som han började få fart på klubbens intäkter utanför matchdagarna genom att sträcka ut sig bortom vår egen supporterbas. Men då ett team av frivilliga tittade över klubbens ledningsstruktur kände Damian att det var ett bra tillfälle att kliva åt sidan. Han ersattes senare under säsongen av en deltidsoperationsledare med stöd från ett ledningsteam bestående av frivilliga som har fokuserat på ekonomiska och kommersiella problem. Det är en mycket magrare ledningsstruktur, men den har ofta känts hårt belastad och överdrivet beroende av de frivilligas goda vilja. Det ska påpekas att omfattningen på involveringen av klubbens delägare i den dagliga skötseln av klubben förmodligen är större än någonsin i dess historia - vilket sparar klubben sanslösa £276,000 (3,25m kr) per säsong, eller ungefär 23% av dess årliga omsättning, enligt en nyligen genomförd beräkning.

En ljuspunkt under inledningen på säsongen var öppningen av det omkonstruerade området under the St Mary's Road End-läktaren till en yta som kan användas av lokalsamhället de dagar då det inte spelas match på arenan. Och det blev även det nya hemmet för Course You Can Malcolm, FC:s klubbnatt på eftermiddagen, som fortsatte att tillhandahålla musik- och poesifester innan matcherna under hela säsongen, alla som uppträdde gjorde det gratis, inklusive det lokala bandet Callow Youth som jag är säker på att ni kommer få höra mer om i framtiden. Under en säsong där det inte fanns mycket att jubla åt ute på planen gav CYCM regelbundet de Röda något att känna glädje över samtidigt som det gav oss näring, både kulturellt och kulinariskt. Du lär få jobba hårt för att hitta något liknande inne på en fotbollsarena på en lördagseftermiddag någonstans i Europa.

F.d lagkaptenen Dave Chadwick tog över som tillfällig manager efter Tom Greaves uttåg och resultaten förbättrades men under en tid i höstas, då letandet efter en permanent ersättare drog ut på tiden och det verkade omöjligt för oss att avsluta våra matcher med elva spelare på planen, började många förlika sig med den grymma verkligheten om att den här säsongen skulle bli en enda lång kamp mot nedflyttning. Neil Reynolds anställdes till sist som manager för förstalaget sent i oktober, detta då han kom till klubben från Bamber Bridge som han hade lett till uppflyttning till the Northern Premier League med en minimal budget säsongen innan - därmed blev det den första gången som FC United anställt en manager med faktisk managererfarenhet och en UEFA B-tränarlicens på CV:et. Omedelbart stod det klart att den nye managern lägger stor vikt vid fitnessen och användandet av den senaste teknologin för att mäta utvecklingen och inom ett par veckor hade supportrarna samlat in mer än £4k (47,142 kr) så att klubben kunde köpa ett antal högteknologiska mätningsvästar till truppen.

Omedelbart började man prata om att titta uppåt i tabellen istället för neråt och efter två hedervärda kryss hemma mot Brackley och Alfreton avnjöt FC något av en formtopp under den första delen av november med imponerande vinster borta mot Blyth Spartans och Hereford, under den processen gjorde laget sex mål och spelade kanske den bästa fotbollen FC United någonsin har spelat på den här nivån då den nyligen utsedde kaptenen Mike Potts imponerade på mittfältet. Den komfortabla 3-1 vinsten borta mot Hereford, säkrad med en explosion av tre mål på fem minuter i mitten av den första halvleken, var enormt tillfredsställande både på och vid sidan planen, den insatsen gav en glimt av fotbollsstilen som Reno föredrar och när man i efterhand reflekterar var det kanske säsongens höjdpunkt. När man lämnade Edgar Street efter matchen kunde man inte hjälpa att man omfamnade managerns optimism gällande återstoden av säsongen och den Donna Summer-inspirerade sången till vår nye kapten åt sig in i min hjärna och stannade där i flera dagar efteråt.

Men det fortsatte inte och trots att vi till sist vann en hemmamatch i ligan i december mot Curzon Ashton, den enda vinsten på hemmaplan i ligan under hela säsongen, blev det inte mycket julglädje då ligaledarna Chorley två gånger blästrade in fyra bollar bakom oss. En vinst borta mot uppflyttningsjagande Bradford (Park Avenue) i januari höjde en kort stund hoppet men en bister 1-0 förlust borta mot Ashton United veckan efter gjorde att vi smärtsamt kraschade tillbaka ner i backen och stirrade nedflyttningen i vitögat. Om sanningen ska fram så spelade vi bra under stora delar av matcherna hemma mot formstarka Stockport och Altrincham men oförmågan att omvandla bollinnehavet till målchanser var frustrerande men till sist och syvende reflekterade det bristen på manöverutrymme i fotbollsbudgeten för Reynolds och hans möjligheter att plocka in spelare med tillräcklig kvalitet. Men det fanns i alla fall ingen brist på att försöka, detta då man efter säsongen kunde konstatera att fler än femtio spelare hade spelat för förstalaget vid något tillfälle under 2018-19.

Under en sådan dyster säsong är det svårt att peka ut det värsta lågvattenmärket. Vårt uttåg ur FA-cupen, hemma mot Witton Albion från divisionen under, då vi avslutade matchen med åtta spelare på planen kändes som ett nytt lågvattenmärke för FC just då, men det övertrumfades av skituppvisningen hemma mot bottenlaget Nuneaton i slutet av mars då vi blev överkörda med 4-0 av ett lag som endast vann fyra matcher under hela säsongen. Vi åkte i princip ur ligan där och då men Guiseleys oförmåga att vinna betydde att det dröjde till den näst sista matchen, på annandag påsk, innan nedflyttningen bekräftades. Men antalet tillresta och kvaliteten på bortaföljet berättade sin egen historia - en neutral supporter hade haft svårt att komma fram till vilket av lagen som var på väg till play-off-kvalet uppåt till the National League.

Så vart går vi härifrån, tillbaka i ligan under efter en fyra år lång vistelse högre upp? Vi skulle kunna börja med att titta mot framtiden istället för att vältra oss i vårt förflutna. Vi tittar väldigt mycket bakåt i FC, vilket jag antar är naturligt för en fotbollsklubb som delvis grundades som en reaktion på den passiva konsumtionen av stora delar av den moderna fotbollen i ett försök att ta tillbaka passionen och atmosfären till ståplatsläktarna som så många av oss kände igen från vårt förflutna med att följa United. Men ibland tar vi det till nästan pinsamt extrema längder; det ständiga snacket om 1974 under nedflyttningskamperna de fyra senaste säsongerna (förutom det faktum att vi åkte ur i år var det inte alls som '74, eller hur?); den regelbundna "för tio år sedan"-sektionen i programmet (vi är endast 14 år gamla för i helvete); nostalgimagasinet 1878 (men det ska sägs att det är en fantastisk läsning); minnena som diskuterades om 1977 när Martin Buchan bjöds in till klubben i september och ännu fler diskuterade minnen runt 20-årsdagen av den där kvällen i Barcelona då United säkrade trippeln när Andy Cole var gäst vid en nyligen arrangerad galamiddag vid klubbens största insamlingstillställning i år.

Självklart visar det stoltheten vi alla har för vår 141 år långa historia men vi måste blicka framåt för det finns en hel hög med anledningar att vara optimistisk gällande klubbens framtid, både på och vid sidan av planen. På planen må vi ha blivit nedflyttade men vi har en ung, hungrig och ambitiös manager som redan är igång med att samla ihop en trupp till säsongs spel i the Northern Premier League, detta medan supportrarna redan ser fram emot resor till platser som Matlock, Whitby och Scarborough. Samtidigt ska man även se framgångarna i klubbens akademi som en källa till rejäl stolthet i och med Elliot Simoes insatser i FC-tröjan under förra säsongens första veckor, insatser som lockade till sig Barnsleys intresse och de erbjöd sedan den 19 år gamle yttern ett långtidskontrakt. Sam Harding kallades upp och fick spela för Englands skolpojklandslag och flera akademispelare fick göra sina A-lagsdebuter under säsongen.

Vid sidan av planen finns det flera anledningar att vara positiv också, detta då klubben har etablerat ett grepp om sina finanser under de senaste åren så att de nu genererar ett hälsosamt rörelseresultat - vilket inte är något att fnysa åt på den här nivån, eller på någon nivå inom den moderna fotbollen. Och med arbetet i full gång med att etablera rejäla planer för att återbetala skulden som kom under bygget av arenan är det inte omöjligt att vi om några år minns 2019 som året då klubben säkrade sin långsiktiga överlevnad. Men det enskilt största hålet i de ekonomiska planerna för 2018-19, precis som fallet varit under de senaste åren, var oförmågan att hitta en huvudsaklig klubbsponsor. Vilken Manchester-baserad affärsverksamhet, med ett öga på sitt sociala ansvar, skulle inte vilja bli associerad med en klubb som gör så mycket bra i ett hörn av Manchester nedslitet av ett årtionde av åtstramningar? Men många av våra egna supportrar och medlemmar, för att inte tala om de lokala affärsverksamheterna, skulle förmodligen ha svårt att i sin helhet beskriva klubbens samhällsprogram - vi är inte fantastiska på att blåsa fanfarer i vår egen trumpet.

Ta en titt på klubbens hemsida, ett fönster in i klubben för många hundra och tusen potentiella supportrar och sponsorer, och du måste titta noga för att hitta några större bevis på vårt omfattande samhällsarbete. Det finns, t. ex, inte ens ett omnämnande om klubbens handikapps-team som nyligen vann the Adult Male League Disability-tävlingen i the FA People's Cup och tilldelades en pokal på planen på Wembley i halvtid i FA-cupfinalen för några veckor sedan. En helt fantastisk prestation av klubben men ändå kan du läsa mer om det på FA:s hemsida än på vår egen. På samma sätt nämnde en rapport av Amnesty gällande deras Football Welcomes-helg i april, ett firande av hur fotbollsklubbar över hela landet kan hjälpa till att generera välkomnande samhällen för flyktingar och asylsökande, deltagandet av Manchester United och Salford City bland många andra, men så nyligen som förra sommaren var FC United den enda fotbollsklubben som deltog i en fotbollsturnering för flyktingar i Manchester - men om du inte faktiskt var där eller inte tillhör en av de ca tvåhundra hard core-fansen som orkar granska styrelsens månadsrapporter, så vet du förmodligen inte ens om det. Precis som så mycket annat av det gör vi flyger det under radarn.

Men när PSG och Barcelona besökte Old Trafford i Champions League under våren såg vi franska och spanska journalister besöka Broadhurst Park, sugna på att få veta mer om utvecklingen hos "l'autre Manchester United" och skriva artiklar till tidningarna i deras respektive hemländer. Och precis som vanligt har vi under säsongen sett hundratals supportrar från olika länder i Europa, och ibland även ännu längre bort, på våra hemmamatcher, ständigt lika kunniga om klubbens och dess historia - betydligt mer så än the Barclays banter-grabbarna jag ofta stöter på på tågen till och från matcherna som regelbundet refererar till oss som "Gary Nevilles gäng". En grupp Schalke-fans som jag började snacka med i kön till 182:an från stan berättade att de åkt över och skulle stanna hela helgen, de hade varit till Aston Villa på fredagskvällen och hade först tänkt åka till Derby på lördagen, men istället valde de att komma och se ett nästan nedflyttat lag i division sex. Varför? "Det är alltid en bra atmosfär, så mycket passion, vi gillar det". Och på samma match beskrev fans från Slovakien FC United som "en inspiration för oss". Jag låtsas inte veta någonting om försäljning och marknadsföring, men ibland är det helt ofattbart att en klubb med en såhär stor profil och dragningskraft över en hel kontinent inte bara har svårt att hitta en affärsverksamhet beredd att pumpa in en femsiffrig summa som huvudsponsor, utan som även haltar runt och försöker sälja reklamskyltar på sidan av planen och matchsponsorpaket för några hundra pund.

Den här fortsatta oförmågan att hitta en huvudsaklig klubbsponsor är ett bekymmer och bristen på en långsiktig klubbstrategi hjälper tveklöst inte till. I deras översikt av klubbens ledningsstruktur förra året identifierade undersökningsteamet, bestående av frivilliga, ett akut behov för klubben att komma fram till sin långsiktiga strategi. Vart förväntar vi oss vara om fem eller tio år både på och vid sidan av planen? Vart är de ambitiösa planerna att sätta i händerna på potentiella stora klubbsponsorer så att vi kan bjuda in dem och göra oss sällskap på klubbens resa? Men nästan ett år efter genomgången verkar vi inte vara närmare att kunna presentera vår långsiktiga plan. Det är dags att stoppa undan de slitna matchprogrammen och trasiga gamla biljettstumparna, ställ tillbaka den där trippel-dvd:n i hyllan, sluta vältra dig i all den här nostalgin och börja fokusera på klubbens framtid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...