AV: Ewan MacKenna, Pundit Arena, måndag 29:e april, 2019:

För några år sedan sipprade en berättelse ut och började vevas runt inom Premier League-kretsarna.

Manchester United var desperata att förstärka sin trupp då klockan tickade på och sommarens transferfönster var på väg att stänga, så det kom som en överraskning för en tekniker med en Sky Box då han skickades hem till en av klubbens exekutiva med en nyckelroll gällande att plocka in nya spelare. Men snart skulle han råka ut för en ännu större överraskning, nämligen när han samma morgon möttes i dörren av personen i fråga, fortfarande iklädd sin pyjamas. Fotbollsvärlden var ute och avslutade transferaffärer och det här var deras faktiska kontrollcenter.

Det berättades inte som ett skämt men det visade vilken fallen gigant klubben snabbt höll på att förvandlas till.

Om gårdagen var dålig mot ett Chelsea-lag i allvarlig utförsbacke, som betyder att det inte blir något topp-4 i en liga med två excellenta klubbar, ett bra lag och en massa skräp, så var det ändå inte det värsta. För särskilt förra veckans match var kulmen på så mycket som har pågått så länge.

Även om du har följt den gradvisa försämringen droppe för droppe och sett hur rädslan och skräcken inför att åka till Old Trafford försvunnit efter Alex Ferguson var det ändå ganska fascinerande att se. Det var inte bara det att deras rivaler från andra sidan stan bidade sin tid och plockade isär United som om det bara var ännu ett mittenlag de ställts emot, det var så mycket mer.

Som ett exempel, och det här är innan matchen startat och långt innan den oundvikliga utgången, så startade alltså en klubb som har spenderat £801m (10,06 miljarder kr) på transfers sedan sommaren 2013 - för att inte nämna avbetalningarna, agentavgifterna och lönerna som idag på en global skala endast ligger bakom Barcelona - med tre mittbackar och tre djupt liggande mittfältare i hopp om att hålla i. Nuförtiden är det knappt någon som ens reagerar på det.

Det är den nya standarden. Det har blivit deras relativt sett sorgliga nivå.

De flesta kan peka ut hur förlusten mot Manchester City gick till. Det är inte svårt.

Bara genom att snegla på honom kan man se att för att vara en elitidrottare så är Romelu Lukaku överviktig, samma sak gäller Luke Shaw. Sen kan vi fortsätta. Ole Gunnar Solskjaers försök att väcka en generation fotbollsspelare så besatta av sig själva genom att ta dem till en gammal träningsanläggning ledde till att han fick känna sig fånig och besöket gav inte hans spelare någon inspiration. Den sällan använda Matteo Darmian dök upp från ingenstans för att spela i stormatchen och det valet stank av desperation och aningslöshet. Alexis Sanchez är antingen en tragedi eller en komedi, som klubbens bäst betalde spelare har han mest fått följa matcherna från bänken, därifrån har han sett ett försvar som är i så desperat behov av investeringar att de nu förlitar sig på Ashley Young, Phil Jones och Marcos Rojo.

Och sen har vi Paul Pogbas pågående tillbakagång in i det absurda. Använd som huvudkreatör kunde han inte få fram bollen som länken mellan mittfältet och anfallet och när han misslyckades med sitt huvudsakliga jobb joggade han slött omkring och gav inte dem bakom sig någon som helst täckning. Genom hans karriär har det inte funnits tillräckligt många tillfällen där man kan kalla honom en stor spelare, som vissa fortfarande gör, och man har inte fått se tillräckligt för att tro att han har potentialen att bli en stor spelare. Kontrastera honom med hans landsman N'golo Kante som gör sitt jobb vart han än är och får dem runtomkring sig att se bättre ut.

Men apologeter för Pogba pratar om att han skulle växa i en annan klubb, vilket betyder att han vid 26 års ålder, som världens femte dyraste spelare genom tiderna, förlitar sig på andra för att kunna se bättre ut själv. Han är ojämn och det hjälper inte att hans attityd stinker. Oavsett hur underhållande Roy Keane än må vara så kan han ofta framstå som utdaterad då han refererar till känslomässiga parametrar istället för taktisk utveckling, men när det gäller det här ämnet har han inte fel. Man kan inte lita på Pogba och även om hans omklädningsrumsdanser kanske inte bidrar till hans insatser så är det ingen bra kombination att ha det fantastiskt och vara ett virus vid sidan av planen. Testa att matcha hans produktivitet på ditt jobb för att sedan posta hur du har det fantastiskt roligt, så kan du kolla hur din boss reagerar sen.

Därför kan de flesta peka på hur de förlorade mot Manchester City.

Men självklart är det bara symptom på varför de förlorade och det kommer de att fortsätta göra.

Ta Darmian som exempel, som de kastade så mycket pengar på i hans lönekuvert att rapporter säger att han avböjt erbjudanden från flera italienska klubbar, han är nöjd med att vara en liten fisk med en hajlön, istället för en lite större fisk med en mer passande ersättning. Solstolar på Titanic får ses som ett dåligt scenario, men United har nitat fast sina.

Ta Solskjaer också och hur bråttom de hade att anställa honom när de flesta managerna från lägre ligor hade glidit fram genom hans tidiga schema med en grupp som var så lycklig över att ha släppts fri från pressen från Jose Mourinho. United blev helt klart uppspelta av det lilla och av det kortsiktiga, de tog aldrig ett steg tillbaka och tänkte på framtiden längre fram på vägen.

Det här är exempel på den totala kulspruteinställningen via en avsaknad av planering och där det finns något som påminner om att tänka framåt riktas det åt helt fel håll.

Manchester City ville ha Alexis Sanchez för att han passade in i deras system som de är nära att perfekt fullända, men även med deras rikedomar hade han ett värdemässigt tak. United hade aldrig något som ens liknat ett system men ville knäppa deras rivaler på näsan, detta gjorde de genom att ge honom £500,000 (6,28m kr) i veckan. Allt handlade om hur de skulle uppfattas då de agerade som om att dra in magen var detsamma som att ha ett riktigt sexpack.

Det var samma sak med Pogba och han var den bästa indikationen på deras prioriteringar då. Nu funderar de inte bara på att behålla en spelare som kostar så mycket och erbjuder så lite, nu handlar det istället om att bygga ett helt lag runt en kille som faktiskt inte ens vill vara där, vad som för tillfället väger över för det beslutet är på nytt image. Han är en stilikon med många följare på sociala medier, så han hjälper dem att behålla och höja värdet på deras varumärke. Tyvärr är det det de har reducerats till.

Det är inte personligt längre.

För det handlar enbart om affärer.

* * *

Med det femte valet i 2019 års NFL-draft förra veckan valde Tampa Bay Buccaneers Devin White. Om du inte vet något om linebackern från det berömda Louisiana State-universitetet behöver du inte oroa dig. Vad som bör bekymra dig är lagets placering i draften.

De ägs av Glazer-familjen och de har inte bara varit bevis på familjens idrottskunskap, utan även på deras affärsbriljans och var deras prioriteringar ligger när det kommer till idrottslag.

Jon Grudens ledarskap är väldigt förbryllande för tillfället, men han var suverän när han tog över det laget 2002 och vann Super Bowl under sin första säsong där. Men om vi zoomar ut lite så har Glazer-familjen, när det gäller resultat, levt länge på det, precis som de har med det faktum att Alex Ferguson tapetserade över sprickorna som öppnades när de kom till Old Trafford.

Se på det på följande sätt. Det ironiskt kommunistiska systemet inom amerikansk sport betyder att de franchiser som har det svårt alltid ska kunna studsa tillbaka. Det är en trampolineffekt för de flesta, men inte för the Buccaneers. Sedan den där vinsten har de spelat 11 säsonger utan så mycket som en play-off-vinst. I deras sport är det bara the Browns som har ett sämre facit men i år de är stormrika medan det ser lika illa ut som vanligt för Tampa Bay.

Det är tärande men även en inblick genom nyckelhålet som berättar för oss att de inte ser det på det sättet.

För er version av att vinna är inte exakt likadan som deras.

1995 betalade Malcolm Glazer den dåvarande rekordsumman $192m (1,39 miljarder kr) för NFL-laget, vilket med dagens pengavärde blir $317,6m (3,02 miljarder kr). Men 2018 beräknade Forbes att deras värde låg på $2 miljarder (19,07 miljarder kr). Så trots att hans lag för det mesta må ha varit uselt har hans investering ökat nästan sjufaldigt.

T.o.m när hans spelare har förlorat har Glazer-familjen vunnit.

De som följde US-amerikansk sport på nära håll, eller t.o.m på halvnära håll, visste om detta. Det var därför som Manchester United 2005 exakt visste vad det var de fick. Hans metod att låna pengar och skriva över riskerna på klubbens egna tillgångar, detta fullständigt skriker om de värsta aktionerna för ultrakapitalistiska ideal, var även en varning gällande varför han gav sig in i detta. För honom var ett £800m (10,7 miljarder kr) köp ett fynd och det har visat sig att han hade rätt. Det betydde att när hans son Joel sade att de var "entusiastiska Manchester United-fans" skrek det lögn om det uttalandet.

Talande nog körde The Economist i maj 2005 följande rubrik: "Kan Malcolm Glazer, Manchester Uniteds impopuläre nya amerikanske ägare, göra en vinst i europeisk soccer?"

En profiltext från The Guardian runt samma tid kom med fler löften om vad som skulle hända härnäst.

"Glazers intresse i United kommer förmodligen från samma instinkt: han tycker det är ett fynd, trots att det kostade £800m (10,7 miljarder kr). Man kan se hans logik: det är förmodligen världens mest berömda sportklubb, deras arena är alltid utsåld och deras varumärke kan inte kopieras. Det gör det till lockande utsikter för en Glazer-inspirerad finansiering - att belåna en superstabil tillgång fullt ut för att kunna vrida upp den potentiella avkastningen. I övertagningsförslaget till United framkom det att Glazers direkta investering endast uppgick till en tredjedel av övertagningspriset."

Problemet för United-fansen sedan dess är att hans tillgång presterat så bra att det inte funnits någon större lust att göra förändringar. Det här är alldeles för värdefullt att riskera. I juni förra året redovisades rekordinkomster på £590m (7,41 miljarder kr). I år förväntas den siffran stiga till över £600m (7,53 miljarder kr). Om många funderar på varför Ed Woodward, efter hans kaosartade transferpolicy och bisarra manager-karusell, fortfarande är kvar så är anledningen väldigt uppenbar. Den är att man inte gör några drastiska förändringar när pengarna helt enkelt forsar in.

Sammantaget är det det mest självklara exemplet och den mest deprimerande berättelsen om vad modern sport har blivit. Att fylla fickorna medan man hoppas på bra resultat utan att egentligen bry sig. Älska eller hata dem, vad ett av fotbollens stora namn har reducerats till är deprimerande.

Det är inte så länge sedan Israels f.d premiärminister Ehud Olmert träffade Glazer-familjen, han är faktiskt ett United-fan och han erbjöd dem en check på en miljard dollar (9,5 miljarder kr) för att få köpa loss klubben av dem. De skrattade. "Det här är det starkaste varumärkesnamnet i hela idrottsvärlden," sade de.

Det är vad de först och främst har blivit. Ett varumärke.

Om det finns en utväg för Manchester United så handlar det om blodspengarna från Saudiarabien, vilket lämnar dem mellan en klippa och en hård plats. Var försiktig med vad du önskar dig, då det förmodligen är bättre att härda ut den här misären än att vända på det i krigsförbrytelsernas svallvågor.

En gång i tiden var de oslagbara, nu betyder det att det helt enkelt inte finns något sätt att vinna på.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...