Historierna Gary Neville och Robbie Savage berättar om initieringarna på 1990-talet kan ses som grabbar som är grabbar, men det är på tiden att klubben erkänner att i vissa fall skadade kulturen liv

Manchester United-spelare, inklusive Gary Neville och David Beckham, på the Cliff 1995. Båda har skrivit om initieringskulturen i klubben. Fotograf: Albert Cooper/Mirrorpix

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 30 december, 2018:

Precis som Gary Neville kan intyga så var det inte hans mest njutningsfulla upplevelse som ung och lovande spelare i klubbens lärlingssystem att älska med Clayton Blackmore inför hela Manchester Uniteds förstalag.

Inte den riktiga Clayton Blackmore, såklart. Men spelarna som kom på leken som kallades "Shag Sunbed" - du kanske minns Blackmores solbränna som satt i året runt - gjorde sitt bästa för att få det att se äkta ut, de satte fast en bild på honom i naturlig storlek på massagebänken, smög på lite Barry White och tittade sedan på när Neville, eller vem det nu var som kallades in, var tvungen att dansa runt bänken, förföra sin man och, inför alla, simulera sex, med ljudeffekter och allt. "Jag kan inte förklara hur oerhört plågsamt det är för en 16-åring inför en publik bestående av ens hjältar, som Mark Hughes och Bryan Robson," skriver Neville i sin självbiografi.

Inom fotbollen känner de till det här som initiationsceremoni kulturen. Eller hazing (skända), som det heter i USA. Men det här var inte en engångsföreteelse, som en del av processen att lära känna en spelare, utan det var mer en standard-del av livet på Old Trafford. Och oavsett hur förnedrande det än må ha varit, så var det ofta bättre att göra vad som krävdes istället för att riskera straffen som sattes ihop av de äldre lärlingarna eller förstaårsproffsen.

Ett av dessa var känt som "The Lap", det gick ut på att pojken lade sig på massagebänken och tittade ner genom hålet, medan spelarna ställde upp sig och sparkade en boll i hans ansikte. Ibland handlade det om en hagelstorm av knytnävsslag mot armen tills den domnade av, eller att slå en boll inlindad i en handduk mot huvudet, något som kallades "The Bong". En lärling fick ta på sig flera lager träningsoveraller och barrikaderades sedan i bastun. Andra kastades in i en industriell torktumlare och fick åka runt där inne. Det finns t o m en berättelse om en pojke, den minsta i hans åldersgrupp, som blev bunden, utrustad med munkavle och lagd i en tröjväska som skulle med till Old Trafford på bussen.

Skämt, mobbning, grabbighet - vad du än vill kalla det är det lätt att förstå varför t o m starka karaktärer som Neville och Paul Scholes, för att inte tala om de som kanske inte ar så mentalt tuffa, har uttalat sig om att de hatade en del av grejorna som pågick och ibland var de rädda för att äntra omklädningsrummet.

Bara på skoj? Karaktärsbyggande? Många personer på både insidan och utsidan av spelet ser det så, ja, och det finns ingen tvekan om att många av de relevanta spelarna brukar dela med sig av dessa erfarenheter med en hel del skratt också. Berättelserna har blivit en del av det legendariska runt United, av många ansett som en viktig del i processen med att göra de unga spelarna som gick hela vägen tuffa. Fotbollsspelare som är som fotbollsspelare, grabbar som är som grabbar. "Generationer av fotbollsspelare måste ha gått igenom samma sak," skriver Robbie Savage, en annan United-student som gått igenom det, i sin självbiografi, "och det skadade ingen."

Autografjägare på the Cliff 1996. Fotograf: Matthew Ashton/Empics Sport

Förutom att det nödvändigtvis inte är sant. Under de senaste dagarna har jag fått reda på att en f.d spelare, nu i 40-årsåldern, tyckte det var så hemskt att han än idag lider av det, han liknar det vid posttraumatisk stress. En annan har lämnats med ångest, depression, tappat självförtroende och andra psykologiska ärr från vad som skulle ha varit de roligaste åren i hans liv. The Observer har fått reda på att pappan till en spelare undersöker möjligheten att starta någon slags stöd/aktionsgrupp för alla som påverkats av detta. Det är ännu tidigt, men idén börjar ta form - och inte bara för f.d United-pojkar, för det här var helt enkelt vanligt förekommande i andra klubbar också.

För att vara tydlig så handlar det inte om att försöka få kompensation - inte ens en ursäkt (även om en sådan skulle vara väldigt välkommen), mer ett erkännande om att, nej, det borde inte ha gått till så, att saker och ting gick för långt och en acceptans av att miljön som plockade fram så många fantastiska fotbollsspelare hade knäckande konsekvenser för andra.

Huruvida det kommer att komma från Old Trafford eller inte är jag inte helt säker på. Tidigare i år skrev klubbens jurist, Patrick Stewart, till en förälder och berättade att det skett ett antal "genomgångar" under det föregående årtiondet. Inget hade hittats som stödde förälderns påståenden. Detta skrev Stewart i väldigt tvära ordalag och lade till att det inte fanns någon poäng med att gå igenom det igen såvida inga nya bevis framkommit.

När jag frågade United om de skulle acceptera att det funnits en kultur av hazing - något som har förbjudits i vissa delar av USA - sade klubben varken ja eller nej, istället svarade de med ett uttalande som understryker hur viktigt de tycker det är att unga spelare mår bra. "Medan det är svårt att etablera existensen eller omfattningen av det här under tidigare eror, så tar klubben de här sakerna på allvar," stod det.

Men är det verkligen så svårt? Känner United till det stora antalet f.d spelare - David Beckham, Keith Gillespie, Ryan Giggs och fler än det finns utrymme att lista här - som öppet har pratat om vad som brukade pågå och, i vissa fall, tillägnades detta tusentals ord i deras självbiografier?

Om det var så svårt att fastställa sanningen skulle klubben kanske kunna bjuda in Nicky Butt för att berätta om hans upplevelser från de åren (han är, trots allt, deras akademitränare)? Eller, om de inte gör det, kan de väl titta på The Class of '92, dokumentärfilmen där stjärnorna från den generationen utförligt pratar om det? Kan United inte hitta någon av de andra spelarna som inte är kända namn men som har pratat offentligt om deras upplevelser? För det borde verkligen inte vara svårt överhuvudtaget.

Allt som egentligen kan sägas på den fronten är att när David Gill, klubbens vd då, skrev till samma förälder 2012 bekräftade han att han hade läst de relevanta styckena från Nevilles och Savages självbiografier. Gill sade att innehållet hade lett till fler frågor internt. Han hade "kollat igen med Sir Alex [Ferguson] och relevant personal och de har bekräftat att de inte känner till att några initiationsceremonier av den här arten ägt rum i klubben".

I så fall gjorde spelarna som kom på dessa lekar något väldigt, väldigt sällsynt, med tanke på Fergusons väldokumenterade rykte om att känna till allt som pågick i klubben. Ingen visste någonting, enligt United, förrän en förälder klagade. Men det är synd att Gill inte specificerade vilka han menade med "relevant personal", detta då Neville, ganska obekvämt, i sin bok påstår att vissa tränare inte hade några problem med att titta åt andra hållet.

Det värsta av alla straffen, enligt Neville, var att bli avklädd naken och få hela United-stället - tröjan, shortsen, strumporna och t o m numret på ryggen - ingnuggat med en stålborste doppad i läderfett på bara skinnet. "Jag tror att tränarna måste ha sett det som en del av vår utbildning," skriver han, "för de kunde titta ut genom fönstren på the Cliff [Uniteds gamla träningsanläggning] och se en lärling springa runt planen iklädd endast sina fotbollsskor, men då vände de bara bort blicken."

Kontrollen tappades, tillägger han, när en annan spelare blev så arg på alla straffslag att han började svinga tillbaka. "Kiddo fick nys om det och samlade alla andraårsspelare." Kiddo är såklart Brian Kidd, ungdomslagets tränare och, senare, Fergusons assistent.

Det grundläggande här är att oavsett om personalen minns det eller inte, så finns det så många bevis som pekar i samma riktning att det är en skam att United verkar vara ovilliga att acceptera det som fakta. Savage minns t. ex att vissa av hans lagkamrater var så skräckslagna inför vad som skulle kunna hända när de återvände till omklädningsrummet att de knappt kunde koncentrera sig på träningen.

Men han påpekar också i sin självbiografi att för honom var det inte överdrivet elakt, eller stört, bara en del av utmaningen med att bli en professionell fotbollsspelare - man körde ner huvudet, jobbade hårt och körde på. Vissa tog sig igenom det, andra inte, och vissa blev några av de bästa spelarna landet någonsin har producerat. De turliga är övertygade om att det hjälpte hela processen och för att gå tillbaka till den tidigare punkten, det skulle vara fel att tro att det här bara är en United-sak - eller att det bara är inom fotbollen som humorn är så här brutal och oförsonlig.

De gjorde t o m en storyline av det i The Inbetweeners en gång, detta då tre av huvudkaraktärerna går längre än vad som någonsin kan anses vara lämpligt för att ställa in sig hos några studenter vid Warwick-universitetet - Neil häller i sig en cocktail av orangeade (apelsinläsk) blandad med cigarettfimpar, Jay slår sig själv i ansiktet och Will äter ett bonsaiträd.

Men, tillbaka i den riktiga världen, är det inte så roligt när man hör berättelsen om en spelare i en klubb som numera stammar p.g.a den "blacking" han fick genomlida på 1980-talet - det involverade att man brottade ner en ung lärling medan deras testiklar smetades ner med svart skoputs. Det fanns även en övning som kallades "The Teapot" där man vände på offret och ställde en varm behållare på hans skinkor.

I United fanns det en annan övning organiserad av första- och andraårsproffsen i klubbens spelarbostäder där de samlade de unga pojkarna, satte på en pornografisk video och den första spelaren som fick erektion fick ett straff, vanligtvis en massa slag. Det var en tuff skola och om United verkligen ville ta reda på exakt vad som hände borde det inte vara svårt. Fråga bara de relevanta spelarna, läs böckerna, se filmerna. Men det är kanske det som är den relevanta frågan här: vill de verkligen veta?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...