Några dagar att minnas stupade hjältar

 

27:e januari

Lördagen den 27:e januari var det 100 år sedan det finska klasskriget startade. Det varade inte så länge (avslutades den 15:e maj samma år), men var oerhört blodigt och fortsatte även att vara det även efter det att det avslutats. Detta då den vita sidan fortsatte slakta finska arbetare på löpande band, som på bilden här under:

   

En vit officer avrättar en finsk arbetare

Det här klasskriget har väldigt länge varit ett nedtystat trauma i Finland, ett svidande sår som man helst inte talat om. Men på senare tid har det skrivits en hel del bra böcker om ämnet och dess sanna hemskheter har äntligen blottlagts. Alla krig är hemska, inget snack om saken, men här framkommer det verkligen exakt hur grym den vita sidan i kriget var. Jag hoppas att dessa böcker ska leda till en större diskussion om vad som egentligen hände i vårt grannland under inledningen av år 1918. Hyser även förhoppningar om att det ska sprida sig hit, till Sverige. För även om det inte är något välkänt ämne, så ska vi inte glömma att svensk överklass var med och utbildade den vita sidan i krigskonsten och bidrog även med soldater till denna slakt av finska arbetare. Sverige spelade absolut en roll i detta blodbad och det fanns många välbärgade och högt uppsatta soldater som var redo att åka österut för att få slakta kommunister och andra rödingar. Det kan i mångt och mycket beskrivas som rena terrorresor. Med tanke på att varje gång högern idag får slut på argument, så ber de vänstern att ta avstånd från sin historia. Ska bli intressant att se om det dryga fanskapet Ulf Kristersson och övriga clowner på högerkanten tänker be om ursäkt för deras ideologiers historiska blodbad i Finland, jag håller inte andan.

Passade den 27:e på att fira alla de röda hjältarna som slogs för ett rättvisare Finland med fin finsk öl, finska piroger och en liten klaring - Kippis!

 

 

"Fattigfolk i Finlands kojor

bryter sina bojor,

lidandenas bägare

är bräddad till sin rand.

Emot förtryckarhorden

stampar folket fram ur jorden

sina ädlaste krigare till kamp".

 

 

 

2:a februari

Om vi sedan raskt spolar fram till i fredags, så var det då 75 år sedan Röda armén krossade ryggraden på nazisternas krigsmaskin i och med slaget vid Stalingrad. Trots att den vänstervridna historieskrivningen berättar för oss att det var USA, Frankrike och Storbritannien som besegrade Hitler, så får jag nog lov att säga att Sovjetunionen och dess modiga folk också hade en pytteliten inverkan på utgången i detta vedervärdiga krig. Hade nazisterna, eller de invandrings- och vänsterkritiska, för att använda ett Sverigevänligt språk, segrat på östfronten, ja då finns det en risk att världen hade sett väldigt annorlunda ut efter år 1943, det får vi aldrig glömma!

 

6:e februari

Jag utgår ifrån att alla som kallar sig Manchester United-fans känner till dagens datum och dess betydelse i Uniteds historia. Det är idag 60 år sedan den fruktansvärda flygplanskraschen i München där 23 människor miste livet, bl. a åtta United-spelare. Det var ett helt fantastiskt lag som Matt Busby och Jimmy Murphy hade format, bestående av unga, briljanta och anfallsglada spelare. De två säsongerna innan hade det här fantastiska laget vunnit ligamästerskapet och innan tragedin hade de säkrat en plats i semifinalen i Europacupen (dagens Champions League) mot AC Milan. Så det var inget ordinärt, underhållande fotbollsgäng vi pratar om, det tillhörde, redan då, gräddan av den engelska och europeiska fotbollseliten. Det går såklart inte att undvika att fundera på vad som hade kunnat uppnås av det här sagolikt skickliga och älskvärda laget. Istället avled sju av dem (store Duncan Edwards avled 15 dagar senare på ett sjukhus) i snödrivorna på landningsbanan i München.

Det hela summeras väldigt fint i dikten The Flowers of Mancester:

Lördagens seger mot Huddersfield var den som datummässigt ligger närmast den 6:e februari, så då hyllade klubben och fansen dessa hjältar, som togs ifrån oss alldeles för tidigt. 2008, när det var 50 år sedan katastrofen, bodde jag i Manchester och följde det hela på väldigt nära håll. Med tanke på vilka som sitter i vårt ledningsrum och vilket deras primära mål är, så antar jag att inte borde ha blivit förvånad, men jag blev ändå innerligt förbannad på dessa iskalla gamar och parasiter. Tyckte inledningsvis att de hade skött det hela ganska snyggt, det var inte alltför scouse-inspirerat och det fanns faktiskt en viss glädjande stil och klass över hela hanteringen. Fast sen var de ju bara tvungna att sabba allt detta med den här anomalin:

 

 

 

Bilden och texten är fin och framstår som en fin hyllning till dessa giganter, men självklart skulle de trycka in sponsorn AIG i ett hörn och förstöra allting!

Mina känslor inför Phil Jones är ganska välkända här. Vilket jävla mål han bjöd på mot Tottenham! Synd att det var i fel bur bara...

Tyvärr är det inte bara i köket och på fotbollsplanen som han är klumpig bortom alla kända beskrivningar. För några år sedan visade han även samma taktkänsla på sociala medier, detta då han lade upp en minnesbild över the Babes, ackompanjerat med reklam för hans plats på sociala medier! Jag saknar ord...

 

 

Här under har jag samlat ihop fyra briljanta artiklar om tragedin i München för 60 år sedan:

Danny Taylor på the Guardian briljerar som vanligt:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/02/06/11513156-munchen-katastrofens-langa-skugga-faller-fortfarande-pa-oss-60-ar-senare/

Fantastisk artikel från Red Issue från 2008 om hur giganten Jimmy Murphy och världspolitiken mitt under Kalla kriget påverkade Uniteds kamp efter München:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/02/06/11513155-hur-jimmy-murphy-och-suezkisen-hjalpte-till-att-radda-united/

Från samma utgåva av Red Issue kan ni här läsa den briljante "Life of Smiley's" fina ord om the Babes och det faktum att de verkade i en helt annan värld än dagens:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/02/06/11513151-red-issues-briljanta-life-of-smiley-om-the-babes/

Oliver Kay på the Times skrev igår en bra artikel om the Babes i allmänhet, och den store Duncan Edwards från Dudley i synnerhet, klart läsvärd:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/02/06/11513148-inte-bara-ett-offer-utan-aven-den-baste-engelska-fotbollsspelaren/

Lyssna på Bobby Charlton och du får veta varför den tysta minuten vid Manchester Uniteds match närmast årsdagen, i år mot Huddersfield nästa lördag, alltid ger resonans

   

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 28 januari, 2018:

 

Det finns alltid ögonblick i det här jobbet som man kommer ihåg mer än andra. Resorna utomlands, de doftrika kvällarna på alla dessa fabulösa gamla arenor där du, t.o.m undermedvetet, kommer på dig själv med att du går lite snabbare på vägen dit. Eller tillställningarna med de stora fotbollsmännen från många år bakåt i tiden, när du vet hur mycket tur du har som får vara i deras sällskap, lyssna på deras berättelser utan några bojor, och det känns som en utbildning.

 

En av dessa gånger kommer särskilt mycket att stanna kvar inom mig. Jag minns hur fina de alla var, i deras polerade skor och eleganta kostymer, och det där första ögonblicket när Sir Bobby Charlton kom uppför trapporna och hela rummet blev respektfullt tyst. Han log artigt men man kunde, på nära håll, se att det skulle bli en riktigt svår prövning.

 

Vid nästa bord skakade Bill Foulkes hand med oss, en generation fotbollsskribenter som kanske inte kände till berättelsen lika bra som vi borde ha gjort, sedan började han gå igenom sina egna minnen, ett halvt sekel bakåt, gällande den där avgörande, hemska kvällen ute på landningsbanan på München-Riem-flygplatsen. Foulkes var en av de som överlevde som drog ut andra från flygplansvraket men det fanns ingen som helst chans att han ville porträttera sig själv som en hjälte. Vi hade bara kommit några minuter in i det hela innan den här formidabla gamla mittbacken - "hård som timmer", minns Charlton honom - fick svårt att hålla känslorna i styr och sträckte sig efter ett glas vatten.

 

Av alla minnen från bevakningen av Manchester United, alla matcher och pokaler och mil i luften, var det verkligen något enastående att sitta mittemot dessa män på klubbens träningsanläggning för 10 år sedan, inför 50-årsdagen av München-tragedin, och lyssna på deras berättelser om dagen som förändrade deras liv.

 

Harry Gregg, en annan av hjältarna, hade flugit dit från Belfast, där väggarna i hans hus är prydda av bilder på Matt Busbys lag. Albert Scanlon, som klarade sig med en skallfraktur och ett benbrott, pratade om de djupa mentala ärren som hade levt kvar i honom och Kenny Morgans, de yngsta spelarna involverade i kraschen, och han förklarade att han vanligtvis inte gillade att prata alltför mycket om det.

 

Morgans var den siste som överlevde och räddades från det utbrända BEA Elizabethan-planet, detta efter att hittats under maskinen fem timmar efter det att det officiella letandet avslutats. Han talade underbart vackert om lagkamraterna som hade förlorats. Alla fem männen i vårt sällskap gjorde samma sak. Vi satt med dem, lyssnade och kände oss lite mer sammanlänkade med klubbens historia.

 

Nästa helg kommer en folksamling att samlas utanför Old Trafford, som den alltid gör innan hemmamatchen närmast årsdagen, för att minnas de 23 människorna som dog för 60 år sedan efter den där matchen i Europacupen mot Röda Stjärnan Belgrad. Åtta av de döda tillhörde det spännande, ungdomliga laget som hade vunnit ligamästerskapet under Busbys suveräna ledning de två säsongerna innan detta. Andra offer inkluderade två medlemmar av flygpersonalen (men piloten, James Thain, överlevde), tre klubbrepresentanter och åtta journalister inklusive en av mina egna föregångare, Donny Davies, på vad som då var the Manchester Guardian, han skrev under pseudonym, som många fotbollskorrespondenter gjorde på den tiden, hans var "An Old International".

 

Vi lever nu i en tid där fotbollen verkar vara besatt av att hitta nya sätt att hålla tysta minuter på, ofta när det inte har någonting överhuvudtaget med sporten att göra. Men den här ger alltid resonans. Innan José Mourinhos lag möter Huddersfield kommer det att sjungas Flowers of Manchester under München-minnestavlan. Supportrarna kommer få ett minnespaket, inklusive en bok, Remembering the Busby Babes, som har skrivits speciellt för detta av Ivan Ponting, en välkänd författare av böcker om Uniteds historia.

 

En gudstjänst kommer hållas på Old Trafford tisdagen efter medan det, 80 miles (= 128,7 km) söderut, i Dudley kommer arrangeras andra tillställningar för att minnas stans mest berömda fotbollsson. En utställning om Duncan Edwards, det första underbarnet, liv öppnade för två veckor sedan och den 21 februari kommer de relevanta personerna att samlas för en hyllningsmiddag på årsdagen av hans död.

 

Edwards, engelsk landslagsman vid 18 års ålder, blev så katastrofalt skadad när planet sladdade av landningsbanan att den initiala listan över offer beskrev honom som "dödligt skadad". Istället dröjde det ytterligare 15 dagar innan han tog sina sista andetag, men inte förrän han hade frågat Jimmy Murphy, Busbys assistent, vilken tid avsparken skulle ske mot Wolves lördagen efter, och huruvida han skulle spela eller inte. "Det var som om en ung Koloss hade tagits ifrån oss," skrev Frank Taylor i The Day a Team Died.

 

Av spelarna som tog sig ut ur flight 609 är det bara Charlton och Gregg som fortfarande är med oss och ingen av dem kommer någonsin släppa blicken från det faktum att livets mirakel kom till ett fruktansvärt pris. Alla var påverkade på olika sätt men människorna som känner Charlton bäst, inklusive hans bror, Jack, säger att det var dagen han "slutade le". Mer än en gång har jag hört honom beskrivas som lite barsk, eller svår att närma sig, men vad du måste komma ihåg är att Charlton alltid var "en av grabbarna" innan kvartsfinalen i Belgrad och stoppet, för att tanka, i snön och isen i München. Om han tappade sin gnista på den där landningsbanan, 20 år gammal, vem kan i så fall vara överraskad?

 

Hans liv har sedan dess, berättade han för oss under den där träffen för 10 år sedan, ackompanjerats av frågan som är omöjlig att besvara: varför jag? Varför, ville han veta, kunde han dra sina händer över sin kropp och inse att han inte hade råkat ut för något allvarligare än en smäll i huvudet och ett litet sår? När han stänger ögonen kan han fortfarande höra det hemska ljudet av metall mot metall, se röken och kaoset och höra sirenerna tjuta. Han kom ihåg att han kom till sina sinnens fulla bruk, utanför flygplansvraket men fortfarande med bältet på i sin stol och hur han såg så många skadade lagkamrater liggandes runt honom, vissa redan döda.

 

Charlton hittade Busby liggande på landningsbanan och under dessa katastrofala sekunder tog han av sig sin överrock och lade över honom. Sen var det nästa morgon, i hans säng på Rechts der Isar-sjukhuset, när namnen på de döda lästes upp för honom. "Namnen på alla mina kompisar. Vänner som jag brukade gå till danserna med på helgerna. Vänner som brukade bjuda in mig på mat till jul. Det kändes som om mitt liv togs bort ifrån mig, bit för bit."

 

Han är 80 nu, inte längre så synlig i vardagslivet på Old Trafford, men han känner fortfarande att det är hans plikt att utbilda dagens trupp. För tio år sedan bad Charlton om Sir Alex Fergusons tillåtelse att få prata med spelarna. Han pratade i en timme och varje spelare fick en DVD om the Busby Babes. Nu har han skrivit ett brev som kommer delas ut till alla spelarna. Jag hoppas att de läser det, tar in det och, trots alla deras förmögenheter, inser att Old Trafford inte bara är den gigantiska enarmade banditen det ibland porträtteras som.

 

Av en ren tillfällighet kommer Uniteds U19-lag vara i Belgrad för att spela en Uefa Youth League-match. En mottagning kommer att hållas på hotell Majestic, där Busbys resande trupp bodde innan den ödesdigra matchen 1958, och åtminstone en av spelarna som ännu lever från det Röda Stjärnan Belgrad-laget förväntas komma dit.

 

En minuts tystnad kommer hållas på den gamla JNA-Stadion och förhoppningsvis kommer de senaste produkterna från Uniteds ungdomssystem reflektera över vad som hände deras föregångare och kanske lite bättre förstå varför det finns en "Münchentunnel" under läktaren på Old Trafford som är namngedd efter Charlton.

 

Vår egen tid med dessa män, som fotbollsskribenterna som följer United och som förlorade några av våra egna i den flygkatastrofen, var definitivt en tid att omhulda. "Vi var det bästa laget i landet," ville Charlton att vi skulle veta innan vi lämnade rummet. "Folk tror mig inte ibland när jag berättar hur bra Duncan Edwards var. Tommy Taylor. David Pegg. Eddie Colman. Billy Whelan. Allihop. Man tittar på de gamla svartvita bilderna och man tror att allt gick sakta och klumpigt, men jag ska säga er att de alla hade otrolig talang - och jag skulle avsky det om någon glömde bort det."

Från Red Issue nummer 202, februari 2008:

Det är torsdagen den 6:e februari, under en iskall eftermiddag i Manchester. Jimmy Murphy tog en taxi från London Road-stationen till Old Trafford, detta efter att precis ha återvänt från Cardiff där han hade lett Wales till avancemang till deras första VM-slutspel någonsin. Landslagsplikten betydde att han tyvärr hade tvingats missa

 

Uniteds tripp till Belgrad, men det gick ok ändå då ungdomarna säkrade en semifinalplats efter 3-3 mot Röda stjärnan. Trots att han hade haft mycket att fira kvällen innan, följt av en lång och tröttsam resa hem, så hade Murphy förberedelser att ta hand om inför Wolves besök två dagar senare. Stan Cullis mannar låg dessutom sex poäng före United i toppen av tabellen och de var inställda på att hindra de Röda från att vinna ett hat-trick av mästerskap och bli endast det tredje laget att klara av en sådan prestation.

När han anlände till arenan tyckte Murphy för en kort stund att det var väldigt tyst jämfört med i vanliga fall, men han tänkte inte så mycket mer på det utan gick istället in till sitt kontor. Det var först när han kom in dit som de fruktansvärda nyheterna berättades för honom av Alma George, hans sekreterare. Chocken innebar att han knappt fattade det, och plötsligt fann Murphy sig själv kastad in i en situation han inte ens hade fått chansen att förstå eller ta in. Uniteds plan må ha kraschat och dödat många av passagerarna efter ett tankstopp i München, men alla eventuella tankar på självömkan eller sorg fick skjutas åt sidan då klubbens telefon började ringa om och om igen då folk sökte information allteftersom nyheten spreds. Otröstliga släktingar som inte förstod det som hade hänt dök upp på Old Trafford, kanske med ett svagt och förgäves hopp om att just deras pojke hade blivit felaktigt listad som ett av dödsoffren. Mellan samtalen för att fixa flygbiljetter till München dagen efter, var Murphy tvungen att ringa Dick Colman och berätta att Eddie var död. Då han lämnade arenan klockan 4:00 på morgonen, efter ett tolv timmar långt skift, hade Murphy tagit sig igenom en hel flaska Scotch, utan att han knappt märkte något.

 

Med managern på sin dödsbädd gjorde Busbys familj Murphy sällskap i att snabbt ta sig till Tyskland, precis som ett antal av andra offers familjer och vänner. Helt otroligt så hade en tragedi redan drabbat klubben i matchen på Highbury tidigare den veckan, när directorn George Whittaker drabbades av en dödlig hjärtattack. P.g.a detta hade klubbens tre övriga directors valt att stanna i Manchester och närvara vid hans begravning, vilket betydde att inga styrelsemedlemmar hade rest till Jugoslavien. En annan person som ställde in sin resa till matchen för att närvara vid begravningen var en framgångsrik kötthandlare från Alderley Edge som, trots sin vänskap med Busby, hade fått se sin föreslagna inväljning i styrelsen blockeras av Whittaker endast två veckor tidigare. Den fredagseftermiddagen, med klubben försatt i kaos, sammankallades ett akut styrelsemöte hos Alan Gibson och en motion för att plocka in honom föreslogs än en gång. Den här gången röstades han in enhälligt av Gibson, William Petherbridge och Harold Hardman. Klubbens protokoll från det mötet säger att "Louis Edwards plockas härmed in och adjungeras som en extra Director of the Company".

Efter Busbys trotsighet mot the Football League då han tog ut United i Europa 1956 (helt unikt i europeisk fotboll hade England då två styrande organ, och United kunde äntra Europacupen efter att Busby bett styrelsen att istället söka stöd av FA), fanns det ett smygande hot om poängavdrag som hängde över klubben om inhemska matcher riskerades p.g.a dessa utflykter ut på kontinenten mitt i veckorna. (I sin majestätiska biografi om bossen menar Eamon Dunphy att några spelare senare kände att Busbys oro över att komma tillbaka i god tid kan ha smittat av sig på flygpersonalen, som i sin tur kände ett behov av att försöka lyfta en tredje gång.) Men så fort omfattningen av tragedin stod klar hade the League inga tveksamheter med att skjuta upp matcherna dagen efter. Lördagen den 8:e februari fick man se en idrottsvärld genuint sönderslagen av sorg. "Abide With Me" sjöngs av folkmassor på snötäckta arenor över hela landet, och spelare och åskådare stod tysta i två minuter för att hedra de döda - t.o.m de 60,000 på Twickenham vid en landskamp mellan England och Irland föll in i tystnaden.

I München bevittnade Jimmy Murphy skräckscenen för kraschen. Tårar forsade nerför hans kinder när han såg sin favoritspelare, Duncan Edwards. Tveklöst hög på de smärtstillande pillren som skrivits ut för att lindra hans förskräckliga skador hade Big Dunc skällt ut sköterskan. "Någon stal min klocka. Jag måste ha den, hitta den åt mig" jämrade han sig efter att ha insett att hans handled var tom. Det uppskattade handledsuret hade varit en gåva från Real-representanter när laget var i Madrid för semifinalen året innan. Efter att sköterskan återberättat Edwards elände för Murphy på bruten engelska hittade han den manglade saken i lådan för upphittade föremål från kraschen. När han placerade den på spelarens handled sken Edwards kortvarigt upp. "Vilken tid är avsparken på lördag?" frågade han. "Den vanliga tiden, "klockan tre", svarade Murphy. "I'll get stuck in Jimmy." Murphy visste förmodligen att

 

han redan hade spelat sin sista match. Men trots alla begravningar att närvara vid, familjer att trösta och spelare att få tillbaka i speldugligt skick (Blanchflower och Berry spelade aldrig igen, medan Scanlon och Morgans aldrig blev samma spelare som de var innan), så hade Murphy ett jobb att göra: det fanns ingen tid att sörja sina vänner och kollegor. Då det inte förväntades att Busby skulle överleva, var det hans jobb som tillfällig manager att se till så att Manchester United gjorde det. Att Murphy var i en position att göra det berodde på en extraordinär händelsekedja.

Suezkanalen i Egypten öppnades 1869, efter att ha finansierats av de franska och egyptiska regeringarna. Som en passage till kolonier som Indien och Australien blev den plötsligt extremt viktig för Storbritannien och brittiska affärsverksamheter, vilket ledde till att regeringen köpte Egyptens del 1875 och vid mitten av 1880-talet hade Storbritannien fullständig kontroll, innan Konstantinopelkonventionen 1888 deklarerade det en internationell skeppningsled under brittiskt beskydd.

Spola sedan snabbt framåt till 1940-talet då spänningarna i Mellanöstern var höga. Efter andra världskriget och FN:s uppdelning av Palestina i separata judiska och arabiska territorier, bröt inbördeskrig ut vilket i sin tur ledde till en fullskalig konflikt 1948 mellan den nyss utropade Staten Israel och de omkringliggande arabiska nationerna Egypten, Libanon, Syrien, Jordanien och Irak. Året efter stängde Egypten Suezkanalen för israelisk sjöfart, men efter internationella fördömanden och en FN-resolution tvingades de att backa 1951.

Storbritannien plockade gradvis tillbaka sina trupper därifrån efter 1945 och en fullständig tillbakadragning från kanalzonen påbörjades 1954. Men 1956 tog Storbritannien och USA bort sitt finansiella stöd som de hade lovat Egyptens president Nasser för att han skulle bygga den viktiga Assuandammen över Nilen, detta p.g.a hans band till Sovjetunionen. Som vedergällning, och för att få ihop de nödvändiga pengarna, tog Nasser kontroll över och nationaliserade Suezkanalen. En fullskalig kris utvecklades snabbt då de franska, brittiska och israeliska regeringarna kläckte en plan där Israel skulle invadera Sinaihalvön. Britterna och fransmännen skulle sedan begära båda sidor att dra sig tillbaka från kanalzonen, annars skulle brittiska och franska trupper placeras ut för att skydda kanalen och återta kontroll över vattenvägen.

Med en sådan tydlig och beslutsam plan var det ganska lätt att förutspå att ett antal saker skulle gå fel. Egypten ignorerade detta ultimatum från Frankrike och Storbritannien, vilket betydde att en invasion var nödvändig för att ta Suezkanalen i beslag. Militärt sett var det en succé, diplomatiskt en katastrof. Misslyckandet med att rådfråga deras antagna allierade i Washington var ett allvarligt fel, att utföra en sådan intervenering medan USA skällde ut sovjeterna för liknande aktioner i Ungern var ett annat. När hotet om atmobombsförintelse togs upp efter att Nassers allierade i Moskva hotade med vedergällning mot Paris och London, klargjorde den US-amerikanska Eisenhower-administrationen att de förväntade sig ett omedelbart upphörande av fientligheten och en fullskalig tillbakadragning, som skedde i december 1956.

Trots att den omedelbara krisen var avbruten förblev spänningarna höga över hela Mellanöstern, där Israel behandlades som en paria av arabiska nationer. Detta gällde även de idrottsliga relationerna så när det gällde kvalmatcherna till VM 1958 vägrade Turkiet, Indonesien, Egypten och Sudan att möta Israel, som därmed toppade gruppen. Men efter att ha ändrat kvalificeringsproceduren inför turneringen i Sverige, vägrade FIFA att låta Israel gå vidare utan att ha spelat en enda match, så en lottning hölls med alla tvåor i den europeiska poolen. Wales, efter att ha slutat tvåa bakom Tjeckoslovakien, fick därmed en andra chans till kvalificering som Murphys lag säkrade tack vare två sena mål på Ninian Park. De gick vidare till turneringen från play-off-mötet med Israel och förlorade sedan mot de blivande mästarna Brasilien i kvartsfinalen, samtidigt som Israel tilldelats en plats i de europeiska kvalgrupperna ända sedan dess.

P.g.a hans landslagsengagemang hade Murphys plats bredvid Busby på flygplanet till Belgrad tagits av Bert Whalley,

 

som omkom på landningsbanan i München. (The Times legendariska reporter Geoffrey Green, 1978 bemyndigad med att skriva en officiell - och helt briljant - bok som firade klubbens hundraårsjubileum, lurade också den tragiska döden som blev slutet för åtta av hans kollegor efter det att han skickats för att bevaka matchen i Cardiff istället.) Så det blev så att Murphy var tvungen att bära klubben, i princip på egen hand. Endast ett år efter att hans dagar som spelare avslutats kallades Jack Crompton tillbaka till Old Trafford från hans tränarroll i Luton och hans första uppdrag blev att packa upp lådan med de smutsiga spelarställen i. Han fick hjälp av en ung Nobby Stiles, som bad om tillåtelse att få behålla Tommy Taylors smutsiga skor och han behöll dem i flera år innan han lämnade över dem till klubbens museum.

The FA följde the League's ledning och sköt upp kommande veckas FA-Cupmatch, vilket gav Murphy t.o.m onsdagen den 19:e - lite mer än en vecka - att sätta ihop ett lag som kunde möta Sheffield Wednesday. Liverpool, Nottingham Forest och Bishop Auckland erbjöd generöst United att välja spelare från deras lag, men Murphy visste att han behövde kvalitet och efter att ha spenderat det senaste årtiondet med att uppfostra de bästa spelarna i landet visste han hur de såg ut. John Charles, i Turin med Juventus, avgudade sin landslagsmanager och utlovade sina tjänster gratis, men italienarna var inte alls på humör att släppa deras stjärnanfallare. Murphy frågade efter Charles bror Mel och Cliff Jones, men Swansea var inte på ett lika generöst humör som Liverpool m. fl, och sade nej till United. Med hjälp av ägaren till Manchesters Cromford Club - Busbys nära vän Paddy McGrath, som hade kontakter i Blackpool efter att ha bott och boxats där under flera år - säkrade Murphy värvningen av Ernie Taylor från the Seasiders (som hade varit den anonyma hjälten i deras Wembley-triumf 1953), men andra värvningar var svåra att få till.

   

Den 19:e februari, trots att Foulkes och Gregg hade återvänt till Manchester och var redo att spela, så hade Murphy fortfarande inte ett helt lag. Än en gång med hjälp av Paddy McGrath hade Murphy fixat så att spelarna fick slippa den överväldigande sorgen i Manchester och istället åka till hotellet Norbreck i Blackpool (som blev deras bas under större delen av det som återstod av säsongen) inför matchen mot Wednesday. Endast en timme innan avspark tog FA bort deras regel gällande spelare som representerat andra lag i cupen och gav United ett specialtillstånd att plocka in Stan Crowther, en stjärna i Villas Wembley-lag från 1957. Då han visste att Murphy ville ha honom men att han var tveksam till att skriva på tog managern med sig honom upp till Manchester den 19:e, skenbart för att titta på matchen, men Murphy övertalade honom i tid. Han är fortfarande den enda spelaren som spelat för två klubbar i FA-Cupen samma säsong.

Ordförande Harold Hardman skrev följande i matchprogrammet: "Trots att vi sörjer våra döda och känner sorg för våra skadade tror vi att fantastiska dagar inte är över för oss. Sympatin och uppmuntran från fotbollsvärlden och särskilt från våra supportrar kommer rättfärdigas och inspirera oss. Vägen tillbaka må vara lång och svår men med

 

minnet av de som dog i München, minnet av deras otroliga prestationer och underbara sportsmannaanda kommer för alltid finnas med oss. Manchester United kommer resa sig igen."

Tidigare under säsongen hade United haft svårt att besegra ett tufft Wednesday-lag, så hoppet om en seger kunde inte ha varit högt med tanke på de två debutanterna från ungdomslaget, fem reserver, två överlevande från München och ett par nyförvärv, men på en våg av känslor krossade de Röda dem med 3-0 efter två mål av Shay Brennan - ett direkt på en hörna. Med tanke på omständigheterna kunde det ha varit förståeligt om Sheffield-klubbens inställning var något mindre än totalt, trots närvaron i deras startelva av de engelska landslagsmännen Peter Swan och Tony Kay - två av tre Wednesday-spelare som senare sattes i fängelse och stängdes av från sporten på livstid 1964 efter att ha dömts som skyldiga till bedrägerikonspirationer genom att ha spelat på att deras lag skulle förlora vissa matcher.

 

Som om kvällen den 19:e inte var tillräckligt dränerande så avled Duncan Edwards två dagar senare i München. Murphys livsarbete hade varit att samla ihop detta fantastiska unga lag, via ett system så rikt och starkt att Wolves Stan Cullis kommenterade att medan Uniteds tre fantastiska lag kanske hade reducerats till endast ett, så "missta er inte, det kommer fortfarande vara ett bra lag. De är extremt väldrillade och de har grundskickligheten. Den drillningen hade skett under Murphys expertundervisning. Han har sett efter de yngre elementen hela tiden". I april 1957, mellan semifinalerna i Europacupen mot Real Madrid, mötte United ett starkt Burnley-lag - mästare 1960 - på Turf Moor och vann med 3-1. Dagen efter krossade i princip samma lag Sunderland med 4-0, vilket i princip säkrade mästerskapet. Ytterligare två dagar senare mötte United på nytt Burnley, den här gången på Old Trafford,

 

och med ett öga på Europacupen senare den veckan gjorde Busby nio förändringar, plockade in yngre spelare som Greaves, Goodwin, Cope och McGuinness. Burnleys ordförande Bob Lord var vansinnig på Uniteds fräckhet då de ställde upp med ett sådant lag och ställde till med en sådan oreda att FA undersökte fallet där man "spelade med ett försvagat lag i en förstaklassmatch". Exakt varför de lade ner tid på det med tanke på att förändringarna hjälpte United att segla fram till ännu en 2-0 vinst kan man bara ha gissningar om.

 

I ligan slutade United till sist nia, men decimeringen var så stor i spelartruppen att endast en vinst registrerades på de återstående fjorton ligamatcherna, men då ska det sägas att ett spelschema med 11 matcher under 27 dagar i april inte hjälpte. Blivande mästarna Wolves körde över de Röda med 4-0. Helt klart lades tonvikten på cupmatcherna, vilket kunde ses i kämpainsatserna i kvartsfinalen mot West Brom. The Babes hade förlorat med 4-3 mot dem tidigare på säsongen, men på något sätt vann Murphys lag omspelsmatchen i cupen med 1-0, bara för att bli överkörda med 4-0 i ligan på Old Trafford i lagens tredje möte den veckan.

Prestationerna, Uniteds väg till Wembley och vidare till seger i Europacupen ett årtionde senare, från det här post-München-laget kan inte underskattas. Fulham var motståndare i semifinalen och Johnny Haynes sade: "Fulham är övertygade om att köra över United. Vi vill själva ta oss till Wembley".

När United vann omspelsmatchen på Highbury med 5-3 var chansen att få leda ut lagen på Wembley det minsta Murphy förtjänade, trots att Busby återvänt hem den 19:e april (samma dag som Bobby Charlton nätade i sin debut för England mot Skottland på Hampden, och helt otroligt även samma dag som United förlorade ännu en legendar, detta då Billy Meredith avled i Withington). Självklart slutade Wembley-drömmen i tårar och där verkade det även som att FA:s sympati tog slut. Fem dagar efter finalförlusten mot Bolton mötte United Milan i semifinalen i Europacupen utan lagets bästa spelare. FA bestämde nämligen att Bobby Charlton - som spelat för landslaget 19 dagar tidigare - skulle må bättre av att spela i en träningsmatch mot Portugal på Wembley. Helt otroligt så lyckades United ändå vinna med 2-1 inför 44,000 åskådare på Old Trafford. Han saknades även i laget i returmatchen sex dagar senare då United förlorade med 4-0 i Milano, den här gången för att släpades iväg på en känslosam återvändning till Belgrad där England krossade Jugoslavien med 5-0 i en uppvärmningsmatch inför VM. Senare den sommaren blev United inbjudna att spela i kommande säsongs Europacup. The League var än en gång emot Uniteds deltagande där, men FA gav sin välsignelse innan de, den 29:e augusti, mystiskt utförde en U-sväng, vilket betydde att United tvingades avböja inbjudan.

Efterföljande säsong var Busby tillbaka som manager och United presterade på nytt underverk då de slutade tvåa efter Wolves, gjorde 103 mål under processen inför en publiksiffra som snittade 53,000 personer. Men spelarna som hade burit klubben genom de mörka dagarna efter München höll inte hur länge som helst, och då United hade det svårt under de efterföljande fyra åren luftades fansens missnöje via brev i the Evening News, och Busbys position hotades fler än en gång innan FA-Cupen vanns 1963. Då Murphy satte igång med att bygga om sitt älskade ungdomslag var vägen tillbaka inte enkel.

* I februari 1999 avtäckte United till sist en varaktig hyllning till Jimmy Murphy då de presenterade en bronsbyst av honom på klubbens museum.

AV: Life of Smiley, Red Issue nummer 202, februari 2008:

 

Det är svårt att skriva om någonting sammanlänkat med Manchester United för tillfället utan att referera till den kommande 50-årsdagen av kraschen i München. Media är full av förutspåelser om vredesluftande idioter från City som tydligen är uppspelta inför möjligheten att få skina upp deras så uppenbart sorgliga liv genom att agera idioter i fem sekunder, och klubben har, trots en lovande start, lyckats skjuta sig själv i foten genom att klanta till det med minnesbilden på arenans framsida, vilket gjorde att alla eventuellt positiva tankar jag hade gällande hanteringen av situationen har förminskats något. Trots det tycker jag att vi inte får dras in i en situation där huvudanledningen till årsdagen hamnar i ett sidospår. Till sist och syvende är vi fotbollsfans och medan vi självklart inte glömmer de andra stackars själarna som miste sina liv i München, så är det väldigt svårt att inte fullt ut fokusera på grabbarna som spelade för oss med en sådan stolthet. Åtta unga män dog den där dagen i slasken och snön bredvid den där bayerska landningsbanan, män som bara timmar tidigare hade tjänstgjort för Manchester United. Det är svårt att titta på de grabbarnas ansikten, eller se de gryniga tv-bilderna av dem i aktion och inte känna ett tydligt stick av vemod, men jag tycker att vi ibland låter den självklara sorgen från deras tidiga bortfall dra bort våra tankar från skönheten och glädjen de skänkte till så många liv under deras korta tid med oss, och exakt hur jävla bra de var.

 

David Pegg

 

 

Det är en slående självklar sak att säga, men de här grabbarna kom från en tid, en plats, en kultur och en livssyn som skiljer sig så dramatiskt från den som avnjuts av spelarna som kommer bära klubbens färger till deras minne den 10:e februari 2008. Det skiljer sig så mycket att det är väldigt svårt att göra några jämförelser på någon meningsfull nivå mellan den dagliga existensen för de två spelargrupperna, förutom det faktum att de båda har representerat Manchester United på en fotbollsplan. England 1958, och särskilt Manchester, var en väldigt annorlunda plats jämfört med den vi känner till och älskar idag, och de enorma förändringar som har skett understryks av alla jämförelser mellan Matts Babes och Fergies trupp idag. Ekonomiskt sett är skillnaderna skrattretande stora, men efter att ha sagt det kan man inte bli arg på den moderna spelaren p.g.a det faktum att hans lön har tillåtits flyga iväg så galet bortom all kontroll, och låt oss vara ärliga, om Roger Byrne spelade idag skulle han utan tvekan glatt stå på den mottagande sidan av den sortens pengar som kastas på fotbollsspelare nuförtiden. Men ändå är det värt att ta sig en titt på jämförelserna, om så bara för att identifiera exakt hur vinklat mot dagens Premier League-spelare situationen nu har blivit, och hur avlägsna dessa belöningar har gjort spelarna i relation till supportrarna.

 

Duncan Edwards

 

 

 

Jag har inte en aning om vilken sorts obscen pengahög Rio Ferdinand stoppar i sin ficka varje vecka, och för att vara ärlig så är det något jag helst inte vill fundera alltför mycket på, men om Rio hade spelat i mitten av 50-talet är jag säker på att han hade funderat på att be om lite mindre till spelarnas julpåse. Spelarna på den tiden var belagda med bojor av fotbollens myndigheter i och med deras struktur för maxlöner, vilket innebar att den genomsnittliga spelarlönen i samtliga fyra engelska divisioner var futtiga £8 (i dagens värde: £203,54 = 2,441 kr) i veckan, och detta vid en tid då en vanlig enkel Mancunian-fabriksarbetare drog hem ungefär £11 (i dagens värde: £279,87 = 3,357 kr) per vecka. Föreställ er det, allvarligt: Cristiano Ronaldo skulle idag tjäna mindre än killen som byter dina däck på vägen till jobbet eller killen på B&Q-lagret. Hjärnan snurrar. Med det sagt så föreställer jag mig att en spelare på mitten av 50-talet med något som kan jämföras med Ronaldos kaliber hade fått maxdegen som var tillgänglig på den tiden, så £15 (i dagens värde: £381,64 = 4,478 kr) för dig, din turknutte. Men endast omkring 20% av spelarna fick den summan på den tiden och nyligen köpta spelare som inte hade hunnit sätta sin prägel på den nya klubben än, kunde förvänta sig att tjäna £6 eller £7 (i dagens värde: £152,66 = 1,831 kr, £178,10 = 2,136 kr) i veckan till att börja med.

 

Eddie Colman

 

 

 

Men det fanns extraförmåner då, och om du faktiskt blev uttagen för att spela på en regelbunden basis kunde du förvänta dig extrabonusar på runt £2 (i dagens värde: £50,89 = 610 kr) för en vinst och £1 (i dagens värde: £25,44 = 305 kr) för oavgjort. (Policyn med maxlön skrotades till sist 1961, tre år efter det att the Babes dog, och då hade den endast stigit till £20 (i dagens värde: £431,73 = 5,179 kr) i veckan, men den höll sig fortfarande väl i linje med lönerna för en genomsnittlig arbetare). Men det var inte bara dåliga nyheter, för om en klubb behöll dina tjänster i ytterligare en säsong (då hade de flesta spelarna endast ettårskontrakt) tjänade du även några pund under sommarmånaderna, men många spelare på 50-talet föll tillbaka på betydligt mindre glamourösa yrken för att få det att gå ihop mellan säsongerna - Geoff Bent var t. ex en utbildad snickare. Kan du föreställa dig Wes Brown med overall på sig och en hammare i handen, för att få pengabiten att gå ihop på någon byggarbetsplats i Levenshulme?

 

Geoff Bent

 

 

En av de största negativa förändringarna som fotbollsfans har sett sedan mitten av 50-talet är problemet med tillgänglighet och nergången av relationen mellan spelarna och fansen. Det är något som har genomgått en enorm förändring under de femtio åren som passerat sedan the Babes gick bort. Nuförtiden tränar spelarna i något som liknar ett fort i Carrington, långt ifrån nyfikna ögon, man daltar med dem, bortplockade och "beskyddade" från de människorna som betalar deras enorma löner. Det enda som saknas är beväpnade vakter i torn för att hålla fansen borta. På 50-talet var situationen en helt annan. Det var inte ovanligt att dela en busstur med en spelare på väg till eller från träningen, eller matchen och portarna på The Cliff var öppna för alla som ville gå in och kika lite. Idag ser vi spelarna med deras enorma herrgårdar långt ute på Cheshires landsbygd, med en WAG vid sin sida och borttagen från vanligt folks verklighet, där lever de en livsstil som fans som följer varje steg de tar knappt ens drömmer om, ännu mindre siktar på.

 

Liam Whelan

 

 

 

När United slog det brittiska transferrekordet för att plocka in Tommy Taylor från Barnsley 1953, anlände grabben till stationen i Manchester med inte mycket mer än ett enormt leende och sina fotbollsskor inslagna i brunt papper. Jag har inte en aning om vad nyförvärv hos United tar med sig nuförtiden eller huruvida de ser lyckliga ut över att vara här eller inte, de tonade rutorna på Mercedes-bilarna som kör bort dem från supportrarnas nyfikna ögon avslöjar inte särskilt mycket. Den fantastiska och ljuvliga skillnaden med the Babes är att de inte skiljde sig från dig och mig och de trodde heller inte att de var något mer än någon annan. Ok, de var välsignade med en fotbollsskicklighet som skiljde dem från mannen på gatan, men ta bort de stora fotbollsskorna och den tunga läderbollen och vem som helst i det laget hade kunnat sitta bredvid dig på någon pub och passat in som handen i handsken. Fansen såg de mer som gamla vänner, deras tid och plats höll dem nära folket som älskade dem, nära deras rötter, en del av folks vardagsliv, fullständigt tillgängliga och överlyckliga över att vara det.

 

Mark Jones

 

 

 

Kraschen i München var en förödande incident på så många sätt, men dess inverkan var så mycket större för de vanliga arbetarna som älskade laget och älskade spelarna förlorade inte bara avlägsna klubbanställda den dagen, de förlorade vad de ansåg vara deras vänner, vänliga själar, unga män som omhuldades och sågs på nästan som familjemedlemmar. Låt aldrig någon säga till dig att bara för att det här hände för femtio år sedan så ska vi på något sätt börja låta minnena sakta försvinna bort, låta tiden börja blekna, för det som hände den där dagen kommer leva vidare för alltid för de som var med och upplevde det. Min mamma var inget fotbollsfan överhuvudtaget, men om ämnet the Babes kom upp i hennes sällskap dök en påtaglig slöja av sorg upp över henne inför de hemska minnena av det hela. Hon behövde inte diskutera det eller beskriva några detaljer; man bara visste att det hade satt sin prägel på henne genom att se hur hennes ansikte förändrades.

 

Tommy Taylor

 

 

 

Låt oss hoppas av vi aldrig behöver genomlida en modern motsvarighet av detta, men jag kan inte hjälpa att jag funderar på om påverkan på Manchesters folk skulle bli lika katastrofal idag som påverkan kändes på det sena 50-talet. Jag finner det enormt svårt att på något sätt relatera till någon av Uniteds nuvarande spelare, och förutom kanske Giggs och Scholes verkar det för mig som om de är helt bortplockade från liven tillhörande människorna som så entusiastiskt följer dem. Carlos Tevez är, vad det mig anbelangar, till exempel bara en anställd. Jag har inte samlat på mig någon riktig tillgivenhet för grabben och förutom att han gör mål i Uniteds tröja, betyder han väldigt lite för mig. Det låter kanske lite kallt, nästan reserverat, men när man reflekterar över det så är det väl precis så den moderna relationen mellan fans och spelare är - kall och reserverad? Tillgivenheten, eller kanske ska jag säga beundran, flyter bara åt ett håll. Vi har nu rollen som ett simpelt besvär på deras resa; vi är ingen väsentlig del av någon spelares vardagsliv. Vi är pennviftande hinder som ska undvikas när det är möjligt, ett högljutt, snokande krångel som de skulle klara sig bra utan. Barriärer existerar nuförtiden, och det var inte supportrarna som placerade ut dem där. Vi är bara dem som är kvar och stirrar över dem långt bort i fjärran, medan liven tillhörande vår klubbs spelare driver iväg längre och längre bort från den alltmer mindre signifikativa verkligheten av vår egen dagliga existens.

 

Roger Byrne

 

 

 

De flesta av oss Röda idag kände aldrig the Babes, såg de aldrig egentligen spela och jublade aldrig för dem eftersom vi aldrig fick chansen. Trots detta är de troligen, femtio långa år senare, förmodligen närmare oss idag än spelarna som för tillfället gör deras jobb. Vi sörjer dem för att de var våra. Vi sörjer dem för att ett strålande ljust sken för evigt släcktes den där dagen i Tyskland, ett sken som borde ha gått vidare och lyst upp fotbollsarenor över hela Europa under flera år framöver. Vi sörjer dem för att de påminner oss om en period i tiden när mannen på planen och mannen på läktaren var tillsammans och jämställda. Till sist så sörjer vi dem mest för att efter matchen, när domaren hade blåst slutsignalen, skorna var avplockade och tröjorna avtagna, då var the Babes inte annorlunda jämfört med någon av oss andra.

 

Dudley har jobbat hårt för att minnas Edwards.

 

 

 

AV: Oliver Kay, chefskorrespondent på fotbollen, The Times, måndag 5 februari, 2018:

Där står han i all sin prakt: ögonen neråt, vänsterarmen utsträckt, högerfoten på väg framåt med en rasande kraft. Bakgrunden på Dudley market och de omkringliggande affärerna ser kanske ogynnsamma ut, men de som kände honom anser att statyn är perfekt, en Black Country-pojke mitt i sin stad, fångad i hans ungdomliga storhet, som om han vore redo att skicka iväg den där bronsbollen hela vägen uppför Castle Street och in i de zoologiska trädgårdarna bakom det området.

T.o.m nu, 60 år efter den fruktansvärda München-tragedin, finns det något av en serietidningshjälte över Duncan Edwards. Det är inte bara berättelserna om hur ärrade motståndare i högsta divisionen flög bort från hans tonårskropp i närkamperna eller hur hans kraftfulla skott fick målvakter att ta betäckning. Det är allt med hans berättelse: en vanlig grabb vars otroliga talang gjorde honom till hörnstenen i Manchester Uniteds briljanta Busby Babes-lag, han hade vunnit två ligatitlar när han fyllde 21 år och han var Englands stora hopp innan katastrofen slog till på den istäckta landningsbanan på München-Riem-flygplatsen den 6 februari, 1958.

På Old Trafford i lördags uppmärksammade de tragedins 60-årsdag lika starkt som alltid med en högtidlig hyllning till de som miste livet i München - inte bara de åtta United-spelarna och tre personer ur klubbpersonalen, utan även de åtta journalisterna, två ur flygpersonalen, en supporter och en reseansvarig. Att fokusera endast på ett av dessa 23 liv kan kanske tyckas vara fel, men det finns något unikt förtjusande med berättelsen om Edwards.

"Ta det bästa av, låt oss säga, Roy Keane, Bryan Robson, Steven Gerard, Cesc Fàbregas och rulla ihop det till en spelare, utan något dåligt humör eller något, och det var Duncan Edwards," sade hans f.d lagkamrat Wilf McGuinness för några år sedan. Sir Bobby Charltons utvärdering är mer rättfram: "Den bästa spelaren jag någonsin har sett och den bästa fotbollsspelaren jag någonsin spelade med."

Men för andra var han bara "Our Duncan". Keith Edwards, nu 80 år, kommer ihåg när hans kusin dök upp i deras hem i en gruvby i Warwickshire under ett skollov, talandes med den grövsta Black Country-accenten man kan föreställa sig. Duncan och hans kusiner brukade bada och fiska i de lokala forsarna, men mer än allt annat brukade han imponera på dem med sin sanslösa skicklighet med en grisblåsa vid sina fötter. "Och ja, jag menar en grisblåsa," säger Keith. "De brukade döda en gris på vår gård och vi behöll blåsan och blåste upp den och lekte med den. Och sakerna han kunde göra med den grisblåsan var helt otroliga."

 

 

De förlorade i katastrofen för 60 år sedan

Spelare:

Roger Byrne, 28 år, vänsterback

 

Mark Jones, 24 år, mittback

 

Duncan Edwards, 21 år, vänsterhalv

 

Tommy Taylor, 26 år, centerforward

 

Eddie Colman, 21 år, högerhalv

 

Liam "Billy" Whelan, 22 år, högerinner

 

David Pegg, 22 år, vänsterytter

 

Geoff Bent, 25 år, ytterback

 

Inte spelare:

Walter Crickmer, 57/58, klubbsekreterare

 

Bert Whalley, 44 år, chefstränare, f.d vänsterhalv (25 år i United, chef för ungdomsutvecklingen)

 

Tom Curry, 63 år, tränare

 

Alf Clarke, journalist, Manchester Evening Chronicle

 

Don Davies, journalist, Manchester Guardian

 

 

George Follows, journalist, Daily Herald

 

 

Tom Jackson, journalist, Manchester Evening News

 

 

Archie Ledbrooke, journalist, Daily Mirror

 

 

Henry Rose, journalist, Daily Express

 

 

Eric Thompson, journalist, Daily Mail

 

 

Frank Swift, journalist, News of the World (f.d. målvakt för England och Manchester City)

 

Kapten Kenneth Rayment, andrepilot

 

Bela Miklos, reseansvarig

Willie Satinoff, supporter

 

Tom Cable, steward

Han drömde om att spela fotboll, att följa i sin farbror Ray Westwoods fotspår, som spelade för Bolton Wanderers och England. I ett skolarbete med titeln A True Wish sa han att "allt började när jag var en liten pojke på ungefär sju år," då han hörde sin far "prata om en plats vid namn Wembley stadium". Hans farbror George sade till honom att han skulle komma dit en dag, och i A True Wish, som han skrev 15 år gammal i december 1951, reflekterade han över att hans önskan hade besannats det året när han debuterade för Englands skolpojkslag mot Wales.

Lite mer än sex år separerar A True Wish och tragedin som utspelade sig i München. Edwards hann med mer på den tiden än vad som verkar möjligt. Han gjorde sin proffsdebut mot Cardiff City 16 år och 185 dagar gammal, då blev han den yngsta spelaren att spela fotboll i högstaligan i England och snart blev han även en regelbunden spelare i förstalaget, en av the "Babes" som Matt Busby byggde sina titelvinnande lag 1956 och 1957 runt. Lite mindre än två år senare, 18 år och 183 dagar gammal, gjorde han sin debut för England mot Skottland i april 1955.

I en 3-1 vinst mot Västtyskland i Berlin året efter var han, enligt kaptenen Billy Wright, "fenomenal". Wright sade att han "tacklades som ett lejon, anföll vid varje möjlighet och som grädde på moset gjorde han ett fantastiskt mål. Han var fortfarande bara 19 år, men redan en världsklasspelare". Mycket av det här hände medan Edwards gjorde sin värnplikt. "Det är en sak som många inte inser," säger Jim Cadman, en av de som organiserade en ny Duncan Edwards-utställning i Dudley. "Mellan 19 och 21 tjänstgjorde han även i armén - bodde i en kasern i Nesscliffe [Shropshire], tjänstgjorde som kasernpolis, spelade i armélaget på onsdagar, ibland spelade han för kasernlaget på måndagar. Och, om han gjorde allt det, fick han spela för United på lördagen. Han spelade runt 200 matcher under den tvåårsperioden och inte en enda gång klagade han på att han var trött."

Då det blev 1958 verkade Edwards vara omöjlig att stoppa, oförstörbar. Walter Winterbottom, dåvarande manager för England, sade några år senare att the Busby Babe-självförtroendet från Edwards, tillsammans med Roger Byrne och Tommy Taylor, övertygade honom om att de kunde vinna VM-turneringen i Sverige den sommaren. United, besegrade av det mäktiga Real Madrid i semifinalen säsongen innan, satsade på att bli det första engelska laget att vinna Europacupen.

Den 5 februari 1958 säkrade de sin semifinalplats i och med 3-3 resultatet mot Röda Stjärnan Belgrad, vilket gav de en totalseger med 5-4 över de två mötena. På vägen tillbaka från Belgrad dagen efter stanna de i München för att tanka. Efter två misslyckade försök att lyfta verkade det som att snön skulle hålla de strandade i München över natten. Efter att ha klivit av planet skickade Edwards ett telegram till Mrs Dorman, hans hyresvärdinna i Manchester: "Alla flyg inställda. Flyger imorgon. Duncan." Spelarna blev nervösa när de blev tillsagda att gå ombord igen för ett tredje försök att komma iväg. Edwards Mark Jones, Eddie Colman och Taylor satte sig långt bak i planet, vilket de trodde skulle vara säkrare om det skedde någon olycka. Liam Whelan, den irländska innerforwarden, ska enligt rapporterna högt och ljudligt ha sagt: "Det här kan innebära döden, men jag är redo." I kraschen som följde, då planet gled av landningsbanan, dog Jones, Colman, Taylor, Whelan, Byrne, Geoff Bent och David Pegg omedelbart, tillsammans med 13 andra passagerare. Den f.d målvakten för Manchester City och England, Frank Swift, som var med bland journalisterna ombord, dog på vägen till sjukhuset. Edwards var, precis som Busby, allvarligt skadad och lämnad att kämpa för sitt liv.

Edwards kusin Keith minns att han kom upp från sitt skift nere i gruvan och informerades om nyheten. För honom var det förkrossande, men på något sätt var det också uppmuntrande - på något sätt kändes det mitt i det mörka ok - att Duncan den oförstörbara hade överlevt kraschen. Det stod snabbt klart att det inte var så enkelt. I tillägg till brutna revben, brutet bäcken och flera frakturer i höger lår, hade han drabbats av en punkterad lunga och allvarligt skadade njurar. Flera dagar senare återfick han medvetandet.

Efter råd från medicinsk personal vågade ingen berätta för honom vad som hade hänt. Det sägs att när han såg Busbys assistent Jimmy Murphy, frågade han vilken tid de skulle möta Wolverhampton Wanderers. Edwards antog att matchen skulle spelas och att han, på något sätt, skulle se till att han kunde spela. Det blev ingen återhämtning. Skadorna på hans njurar var för allvarliga. Edwards föräldrar, Gladstone och Annie, och hans fästmö, Molly, flög till München för att vara vid hans sida. Annie påminde honom om hans skinande Morris Minor 1000 som han hade köpt själv efter att han fyllt 21 fyra månader tidigare. "Du behåller den där tills jag blir bättre," sa han till henne med ett leende.

Den 21 februari, 15 dagar efter kraschen, förlorade Edwards sin kamp. "Det var som om en ung koloss hade slitits ifrån oss," skrev Frank Taylor, en av journalisterna som överlevde kraschen, i The Day a Team Died.

"Min pappa tog mig till Dudley för begravningen," säger Edwards kusin Keith. "Det var tusentals där på kyrkogården. Man kunde knappt komma i närheten av kyrkan. Bland de sörjande såg jag Billy Wright gråta. Hela staden, hela samhället var förkrossat. Jag har aldrig sett något liknande."

Den förödande påverkan tragedin hade på Manchester och särskilt på United är väldokumenterad. Den fick även konsekvenser för landslaget. Edwards kusin Keith är inte den första som menar att "om Duncan hade överlevt hade han blivit Englands kapten under de kommande tio åren och det hade varit han, inte Bobby Moore, som hade lyft VM-pokalen 1966." Den f.d engelska ytterbacken Jimmy Armfield, som dog förra månaden, gick ännu längre i The Lost Babes, där han sa att "med Edwards, Byrne och Taylor hade vi vunnit VM 1958 och sedan fyra år senare också", samt hemma-VM 1966.

Det argumentet hade definitivt omfamnats i the Black Country, men känslan av förlust där gick bortom vad Edwards kunde ha blivit. Det handlade även om vad han representerade. "Manchester United förlorade åtta spelare och Duncan Edwards var en av dessa," säger Cadman. "Dudley och the Black Country förlorade Duncan Edwards och jag skulle gå så långt att jag säger att det tog hjärtat av staden och samhället."

Mest djupgående av allt var inverkan på Edwards familj. Hans föräldrar hade förlorat deras enda dotter, Carol Anne, i hennes tidiga barndom. Nu hade de även förlorat sin son. Gladstone tog ett jobb där han såg efter gravarna på kyrkogården i Dudley, där deras två barn begravdes tillsammans. Annie, som överlevde sin make, spenderade sina sista år i en kommunägd lägenhet i närliggande Coseley, där hon vaktade en guldgruva av tröjor, medaljer och memorabilia, men även något som inte var glädjande på något vis, alla hennes minnen.

"Annie fullständigt avgudade Duncan," säger Rose Cook-Monk, som har producerat en dokumentär och skrivit en pjäs tillägnad Edwards, när han pratar om hans mor. "Inte för att han var en superstjärna, utan för att han var deras enda son och för att han stod dem så nära. Hon älskade honom och avgudade honom. Den sista konversationen jag hade med henne, innan hon dog i april 2003, sade hon till mig, 'Lova mig att du inte kommer låta Duncans namn glömmas bort i Dudley.' Och jag sade, 'Rose, jag lovar dig att vi inte kommer göra det'."

"Jag skulle aldrig säga att Duncans minne glömts bort i Dudley," säger Cadman, "men det fanns en period där jag tror att det tilläts avta. Folk pratade fortfarande om Duncan, men gjorde ingenting åt det. Det känns som att folk nu står bakom det på ett storslaget sätt. Den här arkivutställningen och alla sakerna här påminner folk om vilken enorm inverkan Duncan Edwards hade på områdets arv."

The Duncan Edwards Foundation har startats för att samla in pengar för att hjälpa barn från fattiga förhållanden att fullfölja deras idrottsambitioner. Lokalbefolkningen får lära sig saker om Dudleys bäste som en del av deras moderna historieläroplan. "Jag gick till grundskolan Priory, hans gamla skola, för några veckor sedan för att prata om Duncan Edwards och den kvinnliga rektorn sade efteråt till mig att barnen är alldeles bedårade av honom," säger Cadman. "Det är en stor trygghet för ett område som har berövats, att plötsligt bli påmind igen om vart talang och hårt arbete kan ta dig. Man hör ofta den här Black Country-frasen, 'it cor be done', d.v.s det kan inte göras. Berättelsen om Duncan Edwards berättar för dem att, med hårt arbete och talang, kan det göras. Han levde inget långt liv, tyvärr, men om han var en av de bästa spelarna i världen vid 18 års ålder, detta enligt alla dessa legendarer i spelet, då är det något vi kan vara stolta över, eller hur?"

Ska ni bara läsa en enda text om Man Citys ägare - här är den!

Man hamnar lätt i "lite" otakt när det blir ett sånt här långt uppehåll från att sitta och hamra fram skit att lägga upp på bloggen. Men jag hade samlat på mig en hel del bra artiklar och grejor så de kommer i ett enda sjok här. Jag tycker såklart det kan vara värt att gå igenom hela paketet, för det finns en hel del köttben att gnaga på. Men jag vet också att vi lever i en värld där allt ska förenklas och presenteras i 45-50 sekunder långa klipp, eller med väldigt korta texter. Annars börjar det gnaga på koncentrationsförmågan och det lockar ju så att bläddra vidare till någon annan hjärdöd skit. Så därför ska jag lägga vad som kanske är förra årets viktigaste och bästa text om vad det är för gubbar som äger Manchester City egentligen här uppe i början (det kommer mer om dessa slaktare längre ner). Ska ni bara läsa en text om vilka det är som drar i trådarna på the Etihad, här är den:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/12/28/11503703-mannen-bakom-man-city-en-dokumentar-som-inte-kommer-komma-till-en-bio-nara-dig-snart/

 

 

Måste även berömma Daily Mails sportredaktion. Ni minns säkert att det blev lite knuff och stånk och stök efter derbyt förra månaden. Här har ni grafiken den tidningen använde till artikeln om stöket i OT-tunneln:

   

 

 

Det handlar alltså om ett lite bråk efter Manchester-derbyt, inte mordet på JFK!

 

 

 

Carragher svarar P Nev

Kan trots hans historia o.s.v tycka att Jamie Carragher har ett visst sinne för humor. Ni som läger här regelbundet vet att jag tidigare skrev om när scousern uppmärksammade CO92's affärer med Peter Lim. Innan scouserna blev världens bästa fotbollslag genom alla tider då de slog Abu Dhabi Oilers besökte Carragher Melwood för att intervjua Van Dijk. Han lade senare upp en bild där han står och hålller om holländaren ackompanjerat av bildtexten: "Intervju med @VirgilvDijk inför @LFC @ManCity för @SkySportsPL nej jag står inte i ett hål han är bara f*****g massiv!!"

 

 

Senare kommenterade den inte fullt lika underhållande Phil Neville det hela och svaret av scousern tyckte jag var klockrent:

 

 

 

 

 

Yeovil (b) i FA-Cupen

Yeovil Town borta i FA-Cupen imorgon (fredag 26/1). Och för första gången i världshistorien struntar kostymerna i bortafansen som faktiskt reser till matchen. De kommer behöva ta ledigt större delen av dagen för att ta sig till avsparken klockan 20:55 (svensk tid, i England: 19:55). Och de som åker tåg får även se till att fixa någonstans att sova över natten, för sista tåget hem till Manchester Piccadilly lämnar Yeovil 21:31 (engelsk tid), alltså innan matchen är slut. Kostymer och andra parasiter rycker bara på axlarna och upprepar mantrat, "well, det är så det är, lev med det, eller hitta på något annat, TV is king".

 

 

Det är kanske inte alla som har koll på Yeovils geografiska läge, men det ligger alltså inte runt knuten från Manchester. Kör man bil dit är det 368 km och det tar enligt Google 4 timmar och 52 minuter att avverka den sträckan. Väljer man att åka tåg är det minst ett byte på vägen och snabbaste resan med det färdmedlet tar 5 timmar och 12 minuter.

   

 

 

 

Härligt att de som styr inom fotbollen alltid sätter supportrarna i första rummet och tänker på deras välbefinnande och alltid försöker se till att de som bränner en rejäl del av sina inkomster på att följa laget, både hemma och borta, får det så smidigt som möjligt. Man undrar hur länge fanskapen ska få hålla på innan den farliga, stora massan tröttnar.

 

 

 

Fellaini

Neil Custis i The Sun, måndag 8/1:

 

 

MAROUANE FELLAINI har sagt till Jose Mourinho att han vill ha en ny utmaning och inget nytt kontrakt då han nu är på väg mot utgången på Old Trafford.

 

 

Den stora belgaren har avböjt ett nytt kontrakt som skulle få honom att stanna i Manchester United och han är nu fri att förhandla med klubbar utomlands gällande en flytt i sommar.

 

 

30-åringen tackade nej till ett nytt avtal i september

 

 

Det nya tvåårskontraktet - ett år plus ett års förlängning - hade liknande lönevillkor som de £120,000 (1,41m kr) i veckan han tjänar nu, men med större bonusar inbakade.

 

 

Det kommer inte läggas upp något förbättrat erbjudande på bordet.

 

 

Medan Mourinho klagat på Fellainis frånvaro och offentligt pratat gott om hans värde för United, känner spelaren själv att han inte får tillräckligt mycket speltid.

 

 

Av hans 13 framträdanden för klubben den här säsongen har endast fyra kommit i startelvan.

 

 

Han känner sig även genuint undervärderad i det engelska spelet.

 

 

 

Ännu en förvirrad fotbollsspelare.

 

 

Han skulle aldrig ha köpts och skulle aldrig ha blivit kvar såhär länge. Han har alltid symboliserat hur djupt vi har sjunkit för mig. Han har fått beröm för sina ansträngningar och för att han visat lite kampvilja. Vi brukade ha dessa egenskaper i våra spelare, men med den tillagda bonusen att de även var bra på att spela fotboll.

 

 

Tycker fortfarande att det här är ett helt briljant foto på honom:

   

 

 

 

Men när det gäller att summera den belgiska Toaborsten så är det inget som slår den här GIF:en:

 

http://www.highlighthub.com/marouane-fellaini-runs-the-ball-out-of-bounds-gif/

 

 

Eller Red Issue's tidigare mästerverk:

 

 

 

"Everton-supportern" Barkley till Chelsea och Matas initiativ

Everton måste vara helt jävla rasande på Barkley. Går med på att sälja honom för £35m (411,5m kr) i somras, han drar sig ur i sista minuten och sen spenderar du sex månader med att betala hans lön och få honom spelklar igen, bara för att få se honom gå till samma klubb han avböjde, men för £20m (235,1m kr) mindre. Jag förstår också att spelare blir mindre värda ju närmare kontraktets utgångsdatum de kommer, men det är också ännu ett bevis på hur jävla vidrig hela den moderna fotbollscirkusen är. Han ska dessutom vara ett livslångt Everton-fan, klockrent sätt att visa det på.

 

 

Danny Taylor skrev intressant om det i the Observer söndagen 7/1:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/01/13/11507668-missforstadda-ross-barkley-maste-ta-sin-chans-i-chelsea/

 

 

Om ni läste hela Taylors artikel så såg ni även att han skrev om Juan Matas initiativ där han bjuder in fotbollsspelare att skänka 1% av sin lön till välgörande ändamål. Jag är inte stormförtjust i det här med välgörenhet o.s.v Men i Matas fall känns det genuint och det är uppfriskande med en modern fotbollsspelare som förstår hur verklighetsfrånvänt fotbollsspelare lever idag, så på det stor hela så tycker jag det är snyggt av Mata och förstärker väl bara ytterligare bilden av honom som ett av få positiva undantag inom den moderna toppfotbollen.

 

 

Men när man tittar på hur få som faktiskt har gått med så stärker det också min ganska cyniska bild av fotbollsindustrin. Sist jag kollade var det 35 spelare från Europa inskrivna, det är patetiskt. Dessutom finns det flera kvinnliga spelare registrerade, som dessutom tvingas ha vanliga jobb vid sidan om! Men den stora grejen för mig är att det, förutom Mata, såklart, är exakt 0 spelare anmälda från Man United! Det är nästan så att man kan föreställa sig hur vissa av skithusen där sitter och driver med honom, bakom ryggen på spanjoren, p.g.a hans ansträngningar. Och man undrar ju bara lite stilla hur fan Mata känner inför det hela och inför sina lagkamrater.

 

 

Snyggt jobbat, Evertons fans på Anfield!

Som ni vet så mötte Världens bästa fotbollslag genom tiderna Everton i FA-Cupen i ett gammalt hederligt scouse-derby tidigt i januari. Självklart vann den tyska magikerns gäng även den stentuffa matchen, men jag måste applådera initiativet av Evertons fans under matchen. Såhär lämnade de bortasektionen på Anfield:

 

 

 

 

Uniteds vinst på Goodison på Nyårsdagen

Det var en riktigt skön vinst och jag hörde inte många "United-fans" skrika om hur mycket vi saknar den otrolige Wayne Rooney. Ska även erkänna att Everton var riktigt, riktigt pissdåliga, men de brukar ändå kunna bjuda upp till kamp mot oss, så var inte fallet nu och vi kunde ganska lätt återvända med tre poäng. Våra tillresta fans hade även ett trevligt budskap till hela scouse-nationen:

   

 

 

 

Minst överraskande avslöjandet!

Jag har sedan tidigare sagt att jag är positivt förvånad över Jesse Lingards utveckling. Jag går inte så långt som vissa United-fans och menar att han är en världsstjärna och en av de bästa spelarna i England, långt därifrån! Men han har gjort en hel del bra för oss den här säsongen, och målen han gör är ofta väldigt sevärda. Vad som däremot inte förvånar mig ett enda dugg gällande killen är detta:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/01/13/11507672-jesse-shame-englands-esset-jesse-lingard-otrogen-mot-modellflickvannen-jena-frume-da-han-lag-med-en-singelmamma-i-en-bubbelpool/

 

 

 

Alice har slipat knivarna för Woodward

Det är synd att det bara har tagit 12 år att fatta, men skönt att hoppets tid inte är förbi. Oliver "Alice" Holt, tidigare på The Mirror, numera på The Mail, har många gånger hyllat Glazer-familjen och Uniteds ledning och aldrig riktigt förstått fansens protester. Men till sist har polletten trillat ner även där, och nu har "Alice" slipat knivarna:

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/01/13/11507671-manchester-uniteds-ed-woodward-ar-pa-vag-att-fa-reda-pa-hur-det-ar-vara-fiende-med-jose-mourinho/

 

 

Antar att han inte kommer bli bjuden till Eddys lilla glöggstuga i slutet av året.

 

 

En annan "journalist" bjuder på sin egen inkompetens

John Cross på Daily Mirror ses ofta som Arsenal-gurun bland de engelska skribenterna. Det är ett epitet man ska ta med en stor nypa salt, och gärna en stänkare. I slutet av december basunerade han ut följande om Van Dijks nära förestående flytt till Världens bästa fotbollslag genom tiderna:

   

 

 

 

Cross: "Storyn och transfern som slår allt annat. Vilken kupp av Klopp"

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/12/28/11503693-virgil-van-dijks-liverpool-flytt-kommer-bekraftas-ikvall-efter-att-southampton-gatt-med-pa-en-affar-for-75-miljoner-886-4m-kr/

 

 

En kupp? De har tappat upp honom i ett år och fick till sist betala £15m (179,1m kr) mer för honom än de ville, din bladdrande jubelidiot!

 

 

 

Den hycklande, pisstinkande tysken slår till igen!

Ni vet vad jag tycker om tysken som har hela Stonehenge intryckt i käften. Han är medias gunstling och kommer undan med all skit för att "han visar ju så mycket passion" och "han älskar ju spelet så mycket". Han kan helt enkelt inte göra fel i medias ögon, konstigt då när man jämför hans pokalfacit med de andra stora namnen inom toppfotbollen, men låt inte sådana oväsentligheter komma i vägen för Jürgens passion, vänta lite nu, tyst, lyssna, Jürgen har sagt något jätteroligt igen, hahahaha, vilken underhållare han är, både på planen (med sitt lag) och vid sidan av den, mer heavy metal-fotboll åt folket!

 

 

Efter nyheterna i slutet av förra året om Van Dijks flytt frågade Sky Sports piss-Jürgen vad holländaren kommer addera till LFC:

 

 

"Kvalitet. Det är därför vi plockade in honom, det är därför vi var intresserade av honom.

 

 

"Det är ganska svårt för tillfället för tekniskt sett är han fortfarande en Southampton-spelare.

 

 

"Vi skapar inte priserna, det gör marknaden. Liverpools supportrar borde glömma priset.

 

 

"Vi pratar bara om spelaren och vad han kan föra med sig in: kvaliteten, mentaliteten, karaktären. Det är därför vi är väldigt nöjda med det hela."

 

 

 

Ja, jag antar att ni minns själva:

 

 

Sommaren 2016:

Liverpool-managern Jürgen Klopp har ifrågasatt klubbar för att de spenderar enorma summor på spelare och han erkände att han skulle sluta med fotbollen om det blev vardagen.

 

 

Manchester United slutförde köpet av Paul Pogba i torsdags kväll, med en avgift som närmar sig £100 miljoner (1,19 miljarder kr), vilket lätt slår det tidigare transferrekordet.

 

 

"Om du plockar in en spelare för £100m (1,19 miljarder kr) och han skadar sig, då går allt ut genom skorstenen," sade han.

 

 

"Den dagen det här är fotbollen, har jag inget jobb längre, för spelet handlar om att spela tillsammans.

 

 

"Det är så alla inom fotbollen förstår det. Man vill alltid ha det bästa, men att bygga gruppen är nödvändigt för att bli framgångsrik.

 

 

"Andra klubbar kan gå ut och spendera mer pengar och samla in toppspelare.

 

 

"Jag vill göra det annorlunda. Jag skulle t.o.m göra det annorlunda om jag kunde spendera de pengarna."

 

 

 

Men när den germanska garnityren hostar upp £75m (895,8m kr) för en försvarare med ett förflutet i de europeiska jätteklubbarna Groningen, Celtic och Southampton, då ska fansen bara glömma siffran. Hahahahahahahahaha, det är ju helt briljant, och han kommer undan med det dessutom! Föreställ er reaktionerna om samma skitsnack hade kommit från señor Mourinho.

 

 

 

Harry Kane och fotbollen uppfanns INTE 1992, del 8,897,652!

På Annandagen slog Tottenham Southampton med 5-2, det var Spurs sista match 2017. Harry Kane gjorde då ett hat-trick och passerade Alan Shearer som spelaren med flest gjorda mål under ett kalenderår i Premier League. Det tog hans totala skörd under 2017 till 39 fullträffar, under 1995 mäktade surkuken Shearer med 36 mål för Blackburn Rovers.

 

 

Men de 39 nätkänningarna är endast resultatet i Premier League, om man tittar på Kanes samtliga mål för klubben (alla cuper inräknat) och landslaget så växer siffran till 56 under hela 2017 - ett facit som är bättre än både Lionel Messis och Cristiano Ronaldo.

 

 

Det är ett otroligt bra facit och jag lyfter på hatten åt Kanes prestation. Men än en gång får vi stirra en irriterande idioti i vitögat: Den här föreställningen om att fotbollen började räknas 1992, i och med introduceringen av the Premier League. Ingenting kunde ju vara mer fel.

 

 

Det som är ännu mer skrämmande är att ingen engelsk fotbollsjournalist uppmärksammat det här faktafelet, istället vrider man ryggraden ur led för att sluta upp i hyllningskörerna till Kane och det är klart, han är engelsman och i sommar ska han spela fotbolls-VM för det här landet, som bara haft en enorm otur hela vägen från 1966 och fram tills idag.

 

 

Men alla med någon sorts elementär kunskap om fotboll känner ju till engelsmannen William Ralph "Dixie" Dean. Säsongen 1927-28 gjorde den då blott 21 år gamle Dean 60 mål för Everton, på 39 matcher! Och under kalenderåret 1928, gjorde han totalt 85 mål, alltså 29 fler än Kane.

 

 

Sen rullade idiotin vidare, detta den 13:e januari i år, då Kane gjorde två mål mot Everton och gick om Teddy Sheringham som Tottenhams bäste målskytt i Premier League. Visst, det är bra gjort, inget snack om saken, men det är också att förringa allt det som hände innan monstret Premier League föddes. Här ser ni Tottenhams topp-3-målskyttar i PL efter Kanes dubbel mot Everton:

 

 

1. Harry Kane                     98

2. Teddy Sheringham         97

3. Robbie Keane                 91

Jermain Defoe                    91

 

 

Men det hela blir ju närmast urlöjligt när man tittar på statistiken för vilka som har gjort flest mål totalt för Tottenham. I den ligan ligger Kane nia med totalt 127 gjorda mål, endast 139 färre än ledaren Jimmy Greaves. Men idioterna som bara ser PL vill kanske att Greaves samtliga ligamål ska strykas, eftersom de inte gjordes i Premier League.

 

 

 

Till sist börjar även "journalisterna" vakna

Jag skrev högre upp i dagens inlägg om Oliver "Alice" Holt och att han efter blott 12 år vaknat upp och förstått hela grejen med Glazer-familjen, Woodward e.t.c Och jag har även noterat en del andra intressanta uppvaknanden, som den här artikeln från The Daily Telegraph dagen innan julafton:

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/01/13/11507676-varfor-ed-woodward-ska-ha-skulden-for-man-uniteds-titelgap-till-rivalerna-city-inte-jose-mourinho/

 

Den här faktiskt riktigt bra och stödjer allt som Red Issue rapporterade vid tiden för det hela. Fergie och United gjorde aldrig något riktigt försök att få in Pep och jag är helt övertygad om att Fergie aldrig ville ha in honom heller; han ville aldrig få in någon som hade potential att göra det bättre än honom, och kanske t.o.m överskugga skotten. Klassiskt Après moi, le déluge från Fergie, Moyes var helt perfekt för honom - förutom att det slutade med ett alltför stort misslyckande, och det slog tillbaka på Whisky-nosen, ett pris som vi betalar än idag. Bland väldigt många som kallar sig United-fans är detta såklart en helt omöjlig hållning, i deras ögon kan man inte kritisera Fergie, vilket jag finner extraordinärt korkat, men hej, det är bara jag.

 

 

Det här är också anledningen till att Mourinho aldrig fick giget 2013.

 

 

En annan dönick som gnuggat sömnen ut ögonen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/01/13/11507679-glazer-familjen-och-ed-woodward-star-i-centrum-av-manchester-uniteds-nedgang/

 

 

 

Klassisk match mellan Arse och Jürgens mästare och en påse minimorötter...

Den 22:a december förra året spelade Arsenal och Liverpool 3-3 i London. Självklart hyllades matchen, Jürgen var ju inblandad, men just då fanns det inte utrymme för kritik mot något lags försvarsspel, för hej, det var ju en så fantastisk reklam för den engelska fotbollen och Jürgen levde sig ju in i matchen som bara han kan med sin passion och sitt fotbollshjärta (för att sedan hosta upp £75m för mittbacken Van Dijk, trots att han är emot alla stora summor som spenderas på fotbollsspelare).

 

 

Vi minns alla bilderna på "Arse-fans" som satt och åt pizza ur kartongen medan Kölns fans skapade en ruggig atmosfär på det själlösa rymdskeppet i Europa League. Och den här klassikern från samma arena:

 

 

 

Under den historiska 3-3 matchen lyckades den här Arse-supportern bjuda på ännu en klassisk bild från Arsenals stenhård kärna av fans:

   

 

 

Ja, det är en jävla påse minimorötter han står och gnager på! Jag saknar ord...

 

 

 

Om ni bara ska läsa en text om Citys ägare, här är den!

Ni som hänger med här vet att jag tycker det är en skandal att Citys ägare bara kan kliva in och ta över City, dopa dem med sina blodspengar och börja göra affärer med syltryggarna i Manchesters stads ledning. Men hej, jag är en av få som inte lever efter devisen att pengar är allt.

 

 

Den 17:e december förra året dök så Nichoals McGeehan (följ honom gärna på Twitter: @NcGeehan) upp med en helt briljant beskrivning av dessa as. Texten är ganska lång, men ska ni bara läsa en artikel om vilka Citys ägare är, så är det denna:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/12/28/11503703-mannen-bakom-man-city-en-dokumentar-som-inte-kommer-komma-till-en-bio-nara-dig-snart/

 

 

 

Ambitiösa Jürgen och hans mästare glömde jubla (efter krysset mot Albion)!

Den 13:e december 2015 spelade Liverpool 2-2 hemma mot West Brom. Spelarna och managern firade på planen som om de hade nått en stor cupfinal, det hade de inte. Samma datum 2017 spelade de 0-0 hemma mot samma motståndare. Då jublade de inte, snacka om att Jürgen höjt deras ambitionsnivå!

 

 

 

Van Gaalen efter derbyt

Under julmatcherna tappade vi många onödiga poäng då det kryssades som under förra säsongen, i matcher som vi skulle ha vunnit. Fotbollen var inte på topp då, men hur dåligt det än var ibland så tänkte jag bara tillbaka på dagarna då Louis van Gaalen var vår manager, och då kände jag bara en inre värme gällande våra prestationer ute på planen.

 

 

Nu har han väl fått alla pengar från United efter att han till sist fick sparken, för nu har han börjat vädra sina åsikter lite mer frekvent, och det är, precis som man skulle kunna misstänka, ren idioti han kommer med. Läs själva:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/01/13/11507685-louis-van-gaal-blastrar-manchester-united-igen-med-en-attack-pa-ed-woodward-avslojar-att-hans-fru-fick-reda-pa-att-han-fatt-sparken-medan-hon-stod-i-samma-hiss-som-old-trafford-chefens-familj/

 

 

Först trodde jag att det var påhittade citat, men det var det alltså inte. Wow, han är verkligen mer förvirrad och korkad än jag trodde. Den träskorbärande kuken, jag tror aldrig jag har hört så mycket skit under mina dagar här på jorden. Han måste gå på några riktigt, riktigt giftiga svampar nuförtiden, det kan inte finnas någon annan rimlig förklaring.

 

 

Snacket inom de initierade korridorerna säger att den galne holländaren själv ville avgå efter den där skräckupplevelsen mot Stoke, men tydligen övertalade Woodward honom att bita ihop och stanna kvar. Visst, vi vann FA-Cupen, men fotbollen var den sämsta sedan Dave Sextons dagar, och det säger en del!

 

 

 

DERBYT

Det finns en hel del att säga om Citys försprång i ligan och deras vinst på OT i slutet av förra året. Vad som stör mig är att så väldigt, väldigt få tittar på hela situationen med Manchester City. Så länge pengarna rullar in, de spelar en hyfsad fotboll, vräker in mål och utgör något slags hopp för engelsk fotboll ute i Europa, så går det att svälja i princip vad som helst kring hela upplägget (se McGeehan-artikeln längre upp i dagens inlägg).

 

 

För 150 år sedan tog staden Manchester ställning emot slaveriet, nu är det meningen att vi ska hylla Manchester City, en klubb ägd av ett gäng som tror på det moderna slaveriet, för mig går det inte riktigt ihop.

 

 

Ni som hänger med här vet att jag ofta gillar the Guardians satirtecknare David Squires och hans verk, till derbyt bjöd han på ännu en briljant teckning:

https://www.theguardian.com/football/ng-interactive/2017/dec/12/david-squires-on-the-manchester-and-merseyside-derbies

 

 

Till det så omtalade derbyt bjöd ju även Manchester på sitt allra bästa väder, vilket syntes redan under uppsnacket av Glenn och Nicke på OT:

   

 

 

 

Innan matchen gled jag in på MUSS Facebooksida och där hade de fullt upp med att debattera half-n-half-halsdukar och många där tyckte det var dåligt av andra dinosaurier att inte kunna uppskatta dessa halsdukars värde som en rolig souvenir att "stolt bära" till matchen. Herregud, redan då började jag tappa lusten att leva. Det finns säkert vettiga personer där, men så fort jag ser den sidan och deras trådar drar det ett löjets skimmer över Uniteds utländska supportrar. Jag har ju ett väldigt lätt alternativ, att bara lämna den sidan, men den skänker ett visst underhållningsvärde, ungefär som att titta på Farmen.

 

 

Vad många också glömmer när man ser tillbaka på derbyt är att Mourinho kom till ett väldigt skadeskjutet United och jobbar fortfarande med att få till det skapligt efter vraket som Moyes och Van Galen lämnade efter sig. Det var inte fallet för Pip Guardiola på andra sidan stan. En annan skillnad är att när Pip vill göra sig av med spelare som inte håller måttet, så får han göra det, trots att det blir en ekonomisk minusaffär. Samma sak gäller inte för Mourinho. Vi har ju ett antal spelare i truppen som inte borde vara i närheten av en United-tröja, men de sitter på en hög lön, vilket avskräcker många mindre lag från att försöka ta in dem. Dessutom köptes några för ganska dyra summor, vilket gör att Glazer-familjen inte vill skänka bort dem. Så de blir kvar, och tar upp plats som kunde ha fyllts av andra, bättre spelare. Så för mig, även om det ibland är guppigt, har Mourinho gjort ett väldigt, väldigt bra jobb med United.

 

 

Det pågår en separat argumentation om till vilken grad Mourinho har gjort det bästa av pengarna som gjorts tillgängliga för honom, men trots alla gnällkukar där ute så håller nog de flesta med om att Bailly, Pogba och Matić (och Ibrahimović innan skadan) är kvalitet, medan Lukaku, till viss del, och Lindelöf fortfarande har lite till att bevisa. Så den enda besvikelsen har varit Mchitarjan, som nu har gått till en, för honom, väldigt passande klubb, medan vi hämtat in Alexis Sánchez. Skillnaden där är att City utan problem hade sålt armeniern för en betydande förlust utan att ens blinka, samtidigt som de hostade upp £200m (2,38 miljarder kr) för Dybala, om det var det managern tyckte behövdes.

 

 

Sen diskuteras det på annat håll om spelstilen. Jag vet att Mourinho inte har några problem med att "vara negativ" taktiskt sett, men helhetsbilden av honom är rejält orättvis i mina ögon. Men samtidigt så vet man vad man får av ett Mourinho-lag. Castar man John Wayne, får man John Wayne som skjuter ner indianer, förvänta er då inte att fucking Fred Astaire ska komma dansande nerför trapporna. Men fotbollen vi har sett förra säsongen och den här är så mycket bättre än vad vi har skådat på länge, och med ytterligare några justeringar så har Mourinho vänt skutan från något stinkande pissdåligt, till något vi på nytt kan vara stolta över, ett lag redo att utmana om de tyngsta titlarna igen.

 

 

Vidare så irriterar jag mig på dem som sitter och säger att ja, förra säsongen hade United varit etta med den här poängskörden e.t.c Det är ett helkorkat argument och låter som de gråtande scouserna 2009 eller 2014. För ligan avgörs på den här säsongens siffror, eller hur? Här har ni en liten hemlighet: 90 poäng säsongen 2017/18 skulle inte vinna titeln något annat år, för de 90 poängen togs mot motståndarna säsongen 2017/18, inte under något annat år - det är så ligatabeller fungerar. Sen att vi gör framsteg jämfört med tidigare säsonger, det är såklart bra, men det ger oss inte förra säsongens ligatitel.

 

 

Nu hoppar jag lite i textens upplägg igen, men jag har ännu en punkt som skiljer United och Citys ägarsystem åt. En punkt som ABU-hallickarna inom media självklart inte är intresserade av, men varför skulle de? Bödlarna som styr City spenderar för prestige och för legitimitet, Uniteds spenderande riktas mot att föda kassakossan. Sanningen är den att då Mourinho vann några mindre pokaler och avancerade till Champions League förra säsongen, och förhoppningsvis klarar topp 4 i år, så är det helt ok för Glazer-familjen. Pengarna fortsätter att rulla in, och de behöver inte hosta upp så mycket mer.

 

 

Detta är en analys som Red Issue upprepat gång efter annan under många, många år. Men det diskuteras aldrig brett. För en sak är säker, de här två klubbarna opererar på två helt olika baser, med helt olika motiv. Kanske, kanske börjar andra också få upp ögonen för detta, men jag håller inte andan.

 

 

Men det är klart, om någon journalist skulle skriva illa om slaktarna i östra Manchester, då får de kanske inte komma och äta gratis och stå i glastunneln och se spelarna glida förbi med sina hörlurar på sig. Det där med att kritiskt granska, det är ju inte lika kul när pengarna rullar och (nästan) alla är glada...

 

 

Efter derbyt blev det även lite bråk mellan flera av spelarna. Det rapporterades såklart frenetisk om detta, var ju rena julaftonen för tabloiderna. Men det visade sig sen inte ha varit så allvarligt. Men fem plus till Daily Mail som t.o.m gick in och använde samma grafik som när nationalhelgonet prinsessan Diana förolyckades:

   

 

 

 

Daily Mail med en genomgång av "bråket" i OT-tunneln och korridoren utanför omklädningsrummen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/12/28/11503677-slaget-om-old-trafford-fran-insidan-manchester-united-och-manchester-city-spelare-och-tranare-involverade-i-ett-30-mannabrak-som-paminde-om-en-rugbyklunga-under-den-explosiva-derbydagen/

 

 

Efter Citys seger på OT, som såklart var viktig för dem, firade spelarna med att ta bilder på festligheterna i deras omklädningsrum... samt kasta konfetti på varandra!

 

 

Sånt där får det att krypa i mig och pisset att koka. Kan någon föreställa sig Roy Keane kasta konfetti över laget efter en 2-1 vinst på bortaplan? Nej, inte jag heller.

 

 

Här kan ni ta del av den mest förnuftiga och sansade artikeln jag läst om den nuvarande situationen i Manchester:

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/12/28/11503684-manchester-city-har-helt-klart-ett-battre-lag-an-manchester-united/

 

 

Balanserat och bra av Danny Taylor en vecka efter derbyförlusten:

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/12/28/11503688-jos-mourinho-maste-nu-tackla-den-storsta-utmaningen-hittills-som-manager/

 

 

Trots att City var det bättre laget i derbyt så visade matchen hur små marginaler det kan vara. För vi spelade utan vår då bäste offensive spelare, Paul Pogba, och var ändå bara några cm från att få oavgjort, tänker såklart på Lukakus och Matas dubbelchans på slutet. Jag ska villigt erkänna att Jesse Lingard har överraskat positivt på mig den här säsongen, men mot City blev det inte många rätt. Så han känns fortfarande som en spelare som inte kan dominera när motståndet är bättre än ligans många medelmåttor. Så med tanke på att vi ställde Herrera och Lingard mot Silva och De Bruyne, och ändå nästan stal en poäng på slutet, visar att de Bittra kanske ännu inte tagit det där klivet som media pratar om, som det bästa klubblaget i engelsk fotbolls historia (tillåt mig asgarva åt det påståendet).

 

 

Så förväntningarna att United skulle kunna gå från 6:e plats till toppen samtidigt som City investerade lika mycket som oss (och redan hade bättre spelare, taktik och coachning till att börja med) ligger troligen i centrum för alla "experters" missräkningar gällande att United skulle vara redo för ligatiteln den här säsongen.

 

 

Avslutningsvis måste jag bara kasta in ett lysande exempel på en annars ganska respekterad engelsk journalist, Oliver Kay på the Times, och den här typen av artiklar:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/01/13/11507669-tomma-stolar-ar-ingen-reflektion-av-manchester-city/

 

 

 

Solklart att han lovats en exklusiv intervju eller något annat hos slaktarnas klubb mot att skriva ren skit, jag är ledsen Oliver, det blir lite väl genomskinligt, men bra försök.

 

 

Då måste jag säga att det här är bättre och påminner mer om ett journalistiskt arbete:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/12/29/11503974-vem-betalar-for-manchester-citys-vackra-spel/

 

 

Här kan ni, om ni orkar, ta del av Citys planer för dominans av världsherraväldet:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/12/28/11503701-65279-langlasningen-manchester-citys-plan-for-global-dominans/

 

 

Financial Times om Citys "Disneyfiering" av fotbollen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/12/28/11503697-manchester-city-och-disneyfieringen-av-fotbollen/

ENGLANDS fans står inför att behöva spendera uppemot £14,000 (169,160 kr) och resa mer än 3,500 miles (= 5,632 km) i luften för att följa de Tre lejonen runt Ryssland nästa sommar

   

HELVETSHÅL: Englands fans riskerar en dyr resa.

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Marc Walker, Felicity Cross och Joe Hinton, Daily Star Sunday, söndag 3 december, 2017:

 

 

Om Gareth Southgates grabbar skulle ta sig hela vägen till finalen kan supportrar som vill resa VIP-style förvänta sig att få betala plånbokssprängande £13,967 (168,762 kr).

 

 

Och de på budgetresa skulle få betala £5,385 (65,066 kr) för att följa England hela vägen till Moskva, det påstår researchen utförd av TravelBird och fotbollsdatagruppen FußballWissen.

 

 

De saftiga summorna har tagits fram då man använt kostnaderna för matchbiljetter, hotell, fickpengar och det rejält ansträngande flygschemat runt världens största land.

 

 

Men om de Tre lejonen skulle kvävas redan vid första hindret får Englands fans ändå räkna med att behöva bränna £4,137 (49,987 kr) för de bästa biljetterna och hotellen under de tre gruppspelsmatcherna.

 

 

Ryska fotbollshuliganer

 

 

De som går ner i prisklasserna med ekonomiflyg, budgethotell och billiga platser på arenorna får räkna med £1,900 (22,958 kr) bara för att närvara vid gruppspelsmatcherna.

 

 

England inleder mot Tunisien den 18 juni i Volgograd innan de tar sig an Panama sex dagar senare, mer än 550 miles (= 885 km) norrut i Nizjnij Novgorod.

 

 

Den sista matchen i Grupp G spelas mot Belgien, nästan 1,000 miles (1,609 km) västerut i Kaliningrad den 28 juni.

 

 

Om laget går hela vägen till finalen i Moskva, på Luzjnikistadion, som har en kapacitet på 81,000, kommer supportrarna den 15 juli att ha avverkat sanslösa 3,514 miles (5,655 km) - och det inkluderar inte deras returflyg till Storbritannien.

 

 

TravelBird's rapport tipsar fansen om att boka deras resa till Ryssland 2018 så snart som möjligt.

 

 

Den säger: "Särskilt priserna på flyg och hotellnätter kan chockhöjas med 25% per månad efter lottningen och med så mycket som 150% i april  p.g.a det komplexa prissättningsalgoritmerna för flygbolag och hotell."

 

 

Jonathan Black, 48, från Bristol åker regelbundet på Englands matcher men nu säger han: "Jag reser överallt med England men Ryssland är ett steg för långt. Det kommer bli väldigt dyrt och efter sättet på vilket vi blev måltavlor för ryska huliganer i Marseille tycker jag det kommer bli en stor risk."

 

 

Endast en liten del av fansen som såg EM i Frankrike förväntas resa till Ryssland.

 

 

Engelska hardcorefans blev måltavlor för ryska fans under en gruppspelsmatch vid den senaste turneringen och endast runt 10,000 till 20,000 planerar att flyga till Ryssland.

 

 

SUGNA: Tjejerna väntar.

 

 

Värdstaden är ett "helveteshål"

De Tre lejonen spelar sin sista gruppspelsmatch i en stad som kallas ett "helvete av droger, kriminalitet och HIV-horor".

 

 

Kaliningrad är en tillflyktsort för knarksmugglare, människohandel och prostitution.

 

 

Det sägs att där finns det störst andel Aids-infekterade i Europa samtidigt som tuberkulos och difteri också är vanligt.

 

 

Även brottsligheten är väldigt stor - åtminstone 20% högre än någon annanstans i Ryssland.

 

 

En resehemsida sade: "Organiserad brottslighet kontrollerar de illegala aktiviteterna i staden. Föroreningar kväver Kaliningrad. Staden är ett fäste för kriminalitet, organiserad brottslighet och droger."

 

 

Men för sugna fotbollsfans säger en europeisk sexresesida att det finns fler än 5,000 prostituerade på stadens gator.

 

 

Öl och vodka sägs vara tre gånger billigare än i Moskva. Och de lokala kvinnorna sägs vara "underbara".

 

 

SÅRAD: Ett engelskt fan i Marseille.

 

 

Engelsmännen toppar Ultras-fansens "lista över vilka som ska angripas"

Fotbollshuliganer från hela Ryssland har lovat att gå ihop och sikta in sig på Englands fans.

 

 

Boxare och cage fighters har tagit kontrollen över stenhårda gäng med ligister - kända som Ultras - från Rysslands ledande lag.

 

 

Och de är fullt övertygade om att orsaka kaos vid nästa sommars turnering.

 

 

Igår kväll sa en ökänd ligist från Zenit St Petersburg följande: "Det kommer flyta blod på gatorna och det kommer vara engelskt blod. Det finns 10,000 Zenit Ultras som alla är redo att slåss. Våra bästa grabbar blir tränade. Vi tränar i skogarna i snön och på isen.

 

 

"Vi kommer sluta oss till andra ryssar för att slåss. Vi är inte mjuka engelsmän, Vi slåss hårt och springer inte därifrån. Vi tränas av professionella slagskämpar - boxare, mixed martial arts-grabbar. Men vi vill ändå att engelsmännen ska komma och se om de kan ta oss. Det kommer garanterat att bli våldsamheter."

 

 

Englands fans förväntas ha sin bas i St Petersburg, nära lagets bas vid kusten i Repino.

 

 

Men det innebär att de är utsatta för risken att bli attackerade av Zenit-ligister.

 

 

Zenit-supportern - som vägrade att säga sitt namn - tillade att Ultras från Moskva-lagen CSKA och Lokomotiv, samt huliganer från klubbar i hela Ryssland, kommer göra de sällskap för att attackera tillresta fans.

 

 

BRUTALA: Ryska Ultras, som planerar att sikta in sig på Englands fans.

 

 

Han sade till oss: "CSKA, Lokomotiv, Rostov, Zenit... vi har tusentals fans som alla kommer slåss mot VM-fansen.

 

 

"England är vår måltavla nummer ett men vi är inte rädda för någon - fransmän, polacker, tyskar, vi kommer möta dem alla och vinna."

 

 

En grupp ryska fans attackerade Tre lejonens fans i Marseille under ländernas match i EM 2016.

 

 

Zenit-ultran tillade: "I Marseille tog endast 200 ryska Ultras sig an 2,000 engelsmän och vann. Föreställ er hur det kommer bli när det är tusentals av oss."

* Louis van Gaal har kritiserat vd:n Ed Woodward för hans dåliga kommunikation

 

* Han är även missnöjd med hur hans fru fick reda på att han fått sparken  

 

* Van Gaal fick lämna Manchester United två dagar efter att ha vunnit FA-Cupen

 

* Han stämplade Mourinhos fotboll som "tråkig" efter 2-1 förlusten mot Man City

   

Louis van Gaal kritiserade Ed Woodward och Jose Mourinho i Fox Sports i Holland.

 

 

 

 

AV: Kate McGreavy för MailOnline, tisdag 12 december, 2017, kl 15:29:

 

 

Louis van Gaal har hamrat Manchester United ännu en gång, den här gången genom att kritisera vd:n Ed Woodward.

 

 

Van Gaal, som föll ut mot Jose Mourinhos spelstil och kallade den "tråkig", uttryckte även sin ilska mot Woodward p.g.a hans dåliga kommunikation under holländarens tid som manager för de Röda Djävlarna.

 

 

Fortfarande sårad över sättet på vilket han fick gå 2016 fortsatte Van Gaal sin tirad mot klubben då han siktade in sig på Woodward.

 

 

Van Gaal kritiserade Manchester Uniteds vd Woodward för hans dåliga kommunikation.

   

Truus van Gaal fick reda på att hennes man hade fått sparken i en hiss med Woodwards familj.

 

 

"Jag har mer problem med vd:n, Ed Woodward. Han diskuterade aldrig något med mig - och man kan prata  om allt med mig," sade Van Gaal i Fox Sports i Holland efter Uniteds 2-1 förlust mot Manchester City i söndagens derby på Old Trafford.

 

 

"Med all min erfarenhet, känner jag till de oskrivna reglerna inom fotbollen. En klubb måste förbereda för framtiden.

 

 

"Jag kan förstå det och de borde ha sökt upp mig. Ed kunde ha pratat med mig men det gjorde han inte."

 

 

Van Gaal spenderade två säsonger på Old Trafford efter att ha ersatt David Moyes som chef, men han fick sparken två dagar efter att ha vunnit FA-Cupen.

 

 

Sättet på vilket han fru Truus, fick reda på att han hade förlorat jobbet är något som helt klart frustrerar 66-åringen.

 

 

"Min fru fick reda på det [sparkningen av Van Gaal] när hon stod i samma hiss som Woodwards familj," sade han.

 

 

"De sade något i stil med: 'Det här kommer bli obehagligt för Ed.' Min fru hade koll på dem sedan länge. Hon varnade mig om att något var på gång."

 

 

Bara dagar efter att han fick gå efterträddes han av Jose Mourinho som Manchester United-manager.

 

 

Och i måndags påstod den f.d Barcelona och Bayern München-bossen att hans fotboll var mer attraktiv än den portugisiska managerns.

 

 

"Vi spelade fotboll som var helt ok," sade Van Gaal.

 

 

"Men det är inte en fotboll som uppskattas i England.

 

 

"Just nu, när jag ser United, måste jag dra slutsatsen att Mourinho inte kritiseras fast det är en betydligt mer tråkig fotboll. Vad United producerar nu är defensiv fotboll.

 

 

"Jag spelade alltid offensiv fotboll. Beviset är att motståndarna hela tiden parkerade bussen. De gör inte det nu för att Mourinho spelar så defensivt."