Parallella samhällen, gängkrig, no go-zoner. Detta är något av det vi nästan upplevde på en kort reportageresa till Sverige

Sverige 2016, den osminkade sanningen: En kvinna med hijab prommenrar rakt förbi polisstationen i Strömstad. Detta sker mitt på ljusa dagen i en vanlig svensk stad. Polisen ingriper inte. Foto: Hans Torvald Nøstdahl

AV: Simen Sætre, Morgenbladet, fredag 13 maj, 2016:

Vi uppfattar det redan vid gränsen. Flera bilister kör åt motsatt håll, i full fart bort från Sverige, som om de flyr från något.

Kanske reser de bort från det kaos som de senaste veckorna har skildrats i norska medier.

NRK 8:e maj: "Svensk polis: - Vi är på väg att tappa kontrollen." "Laglöshet råder". NRK visar 55 områden där kriminella nätverk har inflytande, enligt NRK kallas de "no go-zoner" och är fulla av "våldsförhärligande, religiösa extremister". Dramatiska bilder: "Här jagas NRK:s reportrar bort från kaféet." Reporter Anders Magnus och fotograf Mohammed Alayoubi intervjuas: "Det är som en krigszon".

NRK TV, 8:e maj: Reporter Ander Magnus står för den agendabefriade frågeställningen. Alla likheter med Morgenbladets egen intervjuteknik i det här reportaget beror på lathet.

Dagbladet 9:e maj: "Det här är Sveriges Mogadishu." Flera dramatiska skildringar: "Han stramar upp ansiktet, ser rakt på oss. Ögonen hårdnar. Nu bubblar det i hans blod, vi kan se det. Journalister är inte populära här i Rinkeby." "Ändlösa rader av kolgråa flerlägenhetshus. De ser trista ut, nästan döda." "En politisk mardröm".

Dessförinnan, i april, ett flertal artiklar i Aftenposten. "Svenska bostadsområden förvandlades till fästningar", ja, "ointagliga fästningar". "Vilda skottlossningar" på öppen gata med kalashnikovs. "Barn bär vapen och kriminella opererar fritt".

Allt detta medan ingen törs ta tag i det. Det är tabu. Ingen skriver om det, bortsett från NRK, Aftenposten, Dagbladet, VG, Dagsavisen, svenska och norska tidningar, Fox News, New York Times och några få till.

Vi hade själva tänkt resa till Rosengård i Malmö, men det var knappt om tid och vi antog att vi även i andra städer kunde våra fördomar bekräftade - Rosengård är ju också en "no go-zone".

Strömstad var tillräckligt dramatiskt, skulle det visa sig.

Redan vid inkörningen till staden såg vi de första tecknen. Affärer med halalkött. En butik hade tagit namnet "Revolt". Folk kastade snabba, skeptiska blickar mot oss på de tomma gatorna. En butik var täckt med arabisk skrift, som en hemlig kod till terroristceller. I parken fanns ett område avstängt med röd-vita band, som i en no go-zon.

På busstationen försökte vi få kontakt med en icke-västlig man.

- I'm no speak Swedish, sa han.

Då vi smygfotograferade honom på avstånd reagerade han med skepsis, som för att markera att vi liksom inte var välkomna.

Några mörkhyade män ropade mot oss då vi bad om en intervju:

- Vi har inte tid nu, beklagar!

De skyndade sedan vidare i rask takt, som om de försökte dölja något.

No go-zon: Ett avspärrat område markerar en no go-zon mitt i centrala Strömstad. Det röda och vita bandet kan föra tankarna till polisavspärrningar runt scenen för brutala mord i uppgörelser mellan skrupelfria invandrargäng som på fritiden hänger sig åt massvåldtäkter av blonda, svenska kvinnor utan att polisen törs ingripa. Foto: Hans Torvald Nøstdahl

Vi börjar prata med Jennifer Johansson (21).

- Var är det farligast här?

- Det är väl mest i centrum.

- Finns det platser du inte törs gå till?

- Jag vågar alltid, jag går dit jag vill. Händer det något så händer det något.

- Finns det en moralpolis här i Strömstad?

- Inte vad jag vet, men det finns ju olika politiska grupper, som Sverigedemokraterna, som försöker att ta upp saker här i stan.

- Det låter nästan som en krigszon?

- Krigszon är kanske inte riktigt ordet.

På sättet hon säger det tolkar vi det som att hon ändå menar det, att ja, Sverige är lite som en krigszon, något vi ser exempel på överallt. På en bakgård observerar vi två män med invandrarbakgrund som hastigt drar en resväska in i en bil och kör iväg.

På torget blir vi vittne till något som troligen är ett våldtäktsförsök. En ung man med mörkt hår lyfter en ung, blond kvinna, medan hon ropar "larva dig inte! Släpp!" Mannen ger sig inte, utan ler bara. Kvinnan ler också, som hypnotiserad, kanske vågar hon inte annat, kanske är hon rädd för repressalier. Ingen ingriper. Ett par äter mjukglass med ryggen till. En kvinna cyklar snabbt förbi, kanske i rädsla för att bli nästa offer. Polisen syns inte till.

Dagbladet, 9:e maj: En dagbladsk övning i dubbelkommunikation. Ingress: "Rinkeby är platsen där 16-åringar skjuter på varandra och journalister får stryk. Nu har lokalbefolkningen fått nog: De är trötta på svartmålningen."

Ett ungdomsgäng går över gatan. De kan inte vara äldre nio-tio år. De har skateboards och kepsar, minst två har invandrarbakgrund. De går in på ett konstgalleri. De bråkar och använder ord som "fan". En tjej går iklädd hijab. Det visar sig vara en skolklass, de ska se en utställning där barn har tecknat sina egna tolkningar av bestämda konstverk. Vi konfronterar Peter Uhr, som påstår sig vara konstproducent i kommunen, med att flera av teckningarna ser ut att visa våldsepisoder, maskerade män och polis.

- Tolkar du det så? Uppdraget var att teckna en präst vid sidan av sin bil.

- Flera av teckningarna framstår som extremt politiskt korrekta?

- Vi svenskar är förmodligen tillräckligt korrekta, men vi behöver deras oljepengar. Vi är Nordens tyskar.

Vi pekar på en teckning av en man som fått halva huvudet avhugget.

- Det är illa i Sverige nu?

- Stämningen är rätt så bra, skulle jag vilja säga. Vi är inte så jättedrabbade av Syrien. Detta är ett tryggt hörn av världen. Vi har mat på bordet. En och annan tiggare påminner oss om att vi har det bra. Det rullar på.

- Och nu tar alltså allt detta slut.

- Vi har levt i en fantastisk bubbla sedan 1950-talet. Kommer det en ny ekonomisk kris, kan det bli besvärligt, men vi lever på det försprånget vi har fått, som ni norrmän lever på oljan.

Mannen verkar överväga vartenda ord han säger, som om han är undertryckt av den politiska korrekthetens järngrepp och inte törs säga det han egentligen menar. Först när vi tolkar hans kroppsspråk och studerar hans små rörelser mycket tendentiöst klarar vi av att förstå det han egentligen försöker säga, mellan raderna, som i en tårfylld bön: "Hjälp oss, ni norrmän, det är bara ni som kan rädda oss, här finns ingen yttrandefrihet, bara dessa norska journalister törs skriva sanningen om Sverige, vi lever i ett totalitärt samhälle."

Varning: Moralpolisens förmaningar finns överallt. Här ser vi en teckning som troligen uttrycker att kvinnor måste bära burka. Foto: Hans Torvald Nøstdahl

För att hitta den verkliga, objektiva, osminkade sanningen, ringer vi precis som NRK:s Anders Magnus till Tino Sanandaji, ekonom vid Handelshögskolan i Stockholm. Snabbt bekräftas våra misstankar.

- Är det omöjligt att säga det man menar i Sverige idag?

- Absolut. Vi har en extremt politiskt korrekt invandringsdebatt. Majoriteten törs inte säga vad de menar.

- Du säger enligt NRK att det finns 55 no go-zoner i Sverige?

- Siffran bygger på en polisrapport, men polisen använder inte det uttrycket. Det är en diskussion om ordet. Men enligt polisen handlar det om områden där kriminella gäng har stor inverkan. På lokalt språk kallas det av några för "no go-zoner".

- Det låter ju som ett krigsliknande tillstånd?

- Nej, det är överdrivet.

Chockade konstaterar vi att självaste Sanandjani nu, tydligen, har förlamats av en sådan politisk korrekthet att han inte törs säga sanningen. Vi kan bara spekulera om orsakerna. Rädsla för att bli av med jobbet? Rädsla för våldsamma angrepp från extremisterna? Som om han vill hinta om att det ändå råder ett krigsliknande tillstånd fortsätter han:

- Det är illa, men man ska inte missbruka det ordet. Man kan lugnt gå runt i Rinkeby under dagtid utan att bli överfallen. Problemet uppstår på kvällstid, om man är ambulans eller polis, eller tillhör fientliga gäng.

- Sopas problemen under mattan?

- Definitivt. Det är talande att det bara är NRK som visar det här. Aldrig i Iran, som jag kommer ifrån, kan alla problem sopas under mattan, något kommer alltid fram i media, men det finns saker som nästan aldrig nämns i svenska medier. Norska medier skriver mer om problemen i våra förorter än svenska medier själva gör.

- Vi norrmän skriver mer om detta än svenskarna själva?

- Ja, vissa saker skrivs det mer om i norska och danska medier. Ett exempel är händelsen i Kungsgården i Stockholm, där invandrarkillar angrep unga tjejer för några år sedan. Det blev mer omtalat på den norska sidan Journalisten.no än i någon svensk media. Jag måste sitta med Google translate och översätta från norska för att få reda på vad som egentligen hade skett i Stockholm.

Vid ingången till en butik har moralpolisen satt upp ett förbud mot att ta med sig hundar in i butiken. I frysen ligger halalkött uppskuret, blodiga, råa köttstycken upphackade med köttyxor och knivar. Vi tar bilder på flera icke-västliga varor; ris, oliver, turkish delight. Några utställningsdockor är iklädda hijab och deras ögon lyser som radikaliserade självmordsbombare. Det är då det sker. En brysk man kommer mot oss.

- Varför har ni inte bett om tillåtelse att få ta bilder?

Han stramar upp ansiktet, ser rakt på oss. Ögonen hårdnar. Nu kokar det i hans blod, vi kan se det.

- Man måste fråga om lov, vet ni inte det?

Det är tydligt att butiken är en no go-zon. Den icke-västliga mannen vill markera vem som är chef här, att vi som vita är underlägsna. Runt oss i butiken hör vi röster, "salam alaikum", något vi tolkar som "döda dem, döda de otrogna!" Det är som i en krigszon.

Butikschefen kommer mot oss, med kulmage som i maffiafilmer. Han kräver att få se presskort. När han fått se presskortet säger han att vi är välkomna och erbjuder oss gratis dricka, troligen i ett försök till korruption, eller för att förgifta oss.

Det är då vi ser det, i kyldisken. Butiken gör öppet reklam för IS. Det är nu vi inser hur illa det är ställt. NRK meddelade att en svensk förort är "värre än Kurdistan för 50 år sedan", Dagbladet drog parallellen till "Mogadishu", men var finner man idag "ointagliga fästningar", "vilda skottlossningar", en totalitär politisk korrekthet och horder av syrier? Överallt ser vi tecknen. En kiosk erbjuder "mjuk-IS", en restaurang "IS-kander". Ett postkort: "Gratt-IS". En öppen lastbilsförsäljare: "f-IS-k".

Varför ingriper inte polisen?

Med en ilning längs ryggraden ser vi skylten på polisstationen i centrum: Pol-IS.

Vi kastar oss in i bilen och kör raka vägen hem. Vi har bara varit i Sverige i tre timmar, men redan har vi fått våra värsta fördomar bekräftade.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...