AV: Ewan MacKenna, Special för Bleacher Report, onsdag 1 juni, 2016:

Gabriel Gomez är arg.

"Jag pratar inte om maffiafolk. Jag känner inga av dessa personer du pratar om... jag pratar inte om droghandel."

Gomez är den f.d colombianska mittfältaren som är bättre känd som "Barrabas". I VM 1994, innan Colombias gruppspelsförlust mot USA, återvände deras spelare från ett möte inför matchen och de möttes av dödshot som sa att de alla skulle bli dödade om Gomez spelade i matchen.

Den dåvarande tränaren Francisco Maturana böjde sig för hoten och sa att han "inte kunde utsätta någon annans liv för fara," enligt the Telegraph. Anfallaren Tino Asprilla tillägger: "Vi visste inte ens varifrån dessa hot kom. Var det drogkartellerna, eller var det p.g.a kriget med gerillan? Vi frågade vem som var ansvarig och det gör vi fortfarande då vi än idag inte har en aning om hur det kom fram."

Under säsongerna fram till den turneringen spelade Gomez för Atletico Nacional och Millonarios, två av lagen som stod på toppen av den inhemska ligan under den så kallade narco-fotbollseran. Det förstnämnda laget finansierades av Pablo Escobar, det sistnämnda av Gonzalo "El Mexicano" Gacha.

Han vill verkligen inte prata om det.

"Nej, jag träffade dem aldrig, jag låg aldrig med dem, jag hade aldrig någonting med dem... Du frågar om Pablo Escobar, om knarkkungar, och jag vet ingenting... jag vill inte prata om droghandel. Jag vill prata om fotboll."

Hans attityd är lätt att förstå. Gomez är långtifrån ensam om att bygga en mur mellan idag och vad som hände förut.

Juan Jose Bellini, en gång i tiden chef för Colombias fotbollsförbund och f.d director i America de Cali, svarar glatt i telefonen, men hans ton ändras när han inser varför jag har ringt.

Som god vän med Rodriguez Orejuela bröderna som drev America de Cali och Calikartellen, spenderade han sex år i fängelse efter en fällande dom gällande pengatvätt. Han är inte redo att prata om det.

"Nej, nej, jag är för gammal för att minnas den eran. Jag pratar inte om det, jag minns inte." Sen bryts samtalet.

Grävandet fortsätter. Luis "Chonto" Herrera var en försvarsspelare i det colombianska landslaget 1994. Jag frågade honom om Gomez motvillighet att prata.

"Jag antar att det är för att det var en svår stund. Omgivningen var fruktansvärd för laget. De hotade spelarna, personalen runt laget, tränaren. Vi åkte alla dit så stolta över att få representera Colombia, att få göra vårt bästa för landet och att få göra våra familjer stolta också, och det var en riktigt svår stund för alla.

"I och med enheten i laget kunde vi bara försöka att ta oss igenom den situationen tillsammans och gå vidare. Vi har alla våra egna sätt att hantera den tiden i våra liv på, att hantera vad som hände med laget och landet och oss själva och våra familjer."

Han suckar. "Det är hans sätt. Det här är mitt."

Colombias startelva mot USA i VM 1994.

Tre olika år. Tre olika ögonblick.

Det är den 4 juli, 2014, och solen studsar mot speglarna som utgör fasaden på den nya Estadio Castelao i den norra brasilianska staden Fortaleza.

Där inne är det svårt att bestämma om det är det skrovliga jublet eller den brinnande färgskalan som sliter mest i din uppmärksamhet då en sen James Rodriguez straff bara är ett rent tröstmål då Colombia åker ur VM-kvartsfinalen. Men om det finns en seger i en förlust, då är det här precis det - det är nämligen inte bara det första framträdandet i kvartsfinal, det handlar även om ett land som klättrat från stående nere på knäna när det gäller intern stolthet och externt rykte.

I en turnering definierad av färg och karneval har Colombia, mer än någon annan nation, stått ut som en flaskraket avfyrad över kvällshimlen.

Det är den 9 december, 2015, och kvällen har lagt sig över Estadio El Campin i Colombias huvudstad Bogota. En skålformad arena som ses när man går på boulevarden som heter Calle 57, den har renoverats många gånger sedan den öppnades 1938 och den bjuder på det där fantastiska sydamerikanska tricket att vara både betonggrå och ändå dränkt i en färgglad karaktär, samtidigt.

Det har just spelats en tråkig match mellan lokala laget Independiente Santa Fe och argentinska klubben Huracan, men stället gungar snart då en straffläggning resulterar i att en colombiansk klubb vinner Copa Sudamericana (CONMEBOL:s version av Europa League) för första gången.

Det är den 19 maj, 2016, och belysningen skär genom mörkret runt det sviktande vidundret som heter El Estadio Atanasio Girardot.

Nu är den en del av ett imponerande och modernt idrottskomplex i Medellin som inkluderar simning, baseball, friidrott och tennisfaciliteter, huvuddelen av arenan gungar då Atletico Nacional bokar sin plats i semifinalerna i Copa Libertadores (CONMEBOL:s version av Champions League).

Underläge med 1-0 mot Rosario Central från den första matchen och de får en tidig straff emot sig men krigar sig tillbaka och gör ett vinstmål fem minuter in på övertiden, detta i en match som innehöll slag, röda kort, karatesparkar, sjukvårdare som jagade domare och en motståndarmanager indragen i rasism med en hemmaspelare.

Men även om det var bortom kontroll så var deras insats snabb, fysiskt överlägsen och tekniskt kontrollerad, passande för ett lag som lämnade gruppspelet med de bästa siffrorna och äntrade slutspelet som det högst seedade laget.

Det är sant att en liten flock svalor aldrig gjort någon sommar, men det har dykt upp tillräckligt många små forsar på senare för att illustrera att colombiansk fotboll är på väg ur sitt vintergrepp.

Colombianska spelare firar med James Rodriguez efter hans mål mot Uruguay i VM 2014.

Alltför ofta säger vi att sport kan överträffa livet. Det kan den inte. Ibland är det en flykt, och andra gånger är det en influens på det minsta möjliga sättet. Men vanligtvis brukar sporten vara en spegel av livet - och precis som Colombia vet från deras eget förflutna så är det inte alltid positivt.

Men om landets fotboll på 1980- och 1990-talet tjänade som ett sorgligt mikrokosmos av en era där det blev känt för droger, våld och inte mycket annat, så är det nu en välkommen symbol för en nation som sakta men säkert börjar hitta både sin röst och sin plats.

Juan Pablo Angel bevittnade den förvandlingen bättre än de flesta. Född i Medellin och uppvuxen där när det var världens mordhuvudstad. Han vann en nationell titel 1994 innan han flyttade till Argentina, Aston Villa och till sist USA.

"Att åka hem en gång om året efter säsongerna gjorde det lättare att se förändringarna som skedde i staden och landet," säger han. "Särskilt när Alvaro Uribe var president [mellan 2002 och 2010].

"Det var förmodligen då förändringarna ökade farten som mest dramatiskt, och det involverade allt från säkerhet till byggande till nästan varje annan aspekt av landet. Det var lätt att se det. Jag åkte hem och det var fantastiskt att träffas av förändringarna som pågick. Det var massivt, massiva förändringar. Verkligen.

"Det gjorde att man åkte tillbaka till något annat land och spelade med en stolthet som inte alltid fanns där. I Europa och USA är jag säker på att det alltid fanns stereotyper om Colombia och den sortens land vi kom ifrån. Jag lyssnade aldrig på folk som gjorde oss till stereotyper, men man behövde bara titta på nyheterna - allt handlade om droger och den politiska och sociala konflikten vi hade levt i under så många år."

Angel har upplevt hur hans land gick vidare från sitt mörka förflutna, och känslan har varit "speciell."

För inte så länge sedan ansågs Colombia vara en misslyckad stat som producerade ungefär 80 procent av världens kokain. Men där polisen en gång i tiden stoppade motorcyklister som bar hjälm för att det var ett vanligt tillbehör för torpeder, och där liv var så lite värda att man kunde köpa ett mord för så lite som $75 (675 kr), där ser vi idag den tredje största ekonomin i Latinamerika, endast bakom Brasilien och Mexiko.

Juan Pablo Angel i aktion för Nacional 1997.

Förändringarna är uppenbara i förvandlingen av nationens tre största städer, som, föga överraskande, är hemmen åt de fem framgångsrikaste klubbarna i Colombias fotbollshistoria.

I Bogota, där Millonarios och Santa Fe har delat på 22 titlar, har enorma summor pengar lämnats över till transport, kulturell infrastruktur och återställande av miljön, medan trafikolyckorna har reducerats till hälften och mordfrekvensen fallit med hela 70 procent.

I Medellin, där Nacional har blivit kungar vid 15 tillfällen, har mordfrekvensen sjunkit med 80 procent delvis p.g.a integrationsplanerna för kåkstäderna som existerar på bergssluttningarna, vilka inkluderar ett linbanesystem till en metro under den. Bredvid dessa fysiska förbättringar finns det även sociala och utbildande program.

Samtidigt i Cali, där America och Deportivo har samlat på sig 22 kungakronor, inleddes rivningen av det centrala El Calvario området i juli förra året.

Känt lokalt som La Olla (vilket betyder the pot eller mer precist ett ställe att köpa droger på) eller metedero (väsentligen ett ställe där man kan ta droger och vara med i prostitution), det är en del av ett stort omvandlingsprojekt där de närliggande distrikten San Pascual (ett bostadsområde för underklassen) och Sucre (industriområde) också ska jämnas med marken under de kommande åren för att skapa utrymme åt framtiden.

Det är inte detsamma som att säga att Colombia inte kunde göra bättre ifrån sig, särskilt när det gäller infrastruktur och social jämlikhet, men om de pågående fredsdiskussionerna med rebellgerillan går bra, så kan turismen öka ytterligare och mindre pengar spenderas på försvaret.

"Självklart finns narco-samhället fortfarande där; det är bara betydligt mer dolt," säger den colombianska journalisten Carlos Alleman.

"Tidigare visste du vilka de var och vart de var, men nu vet de bättre hur de ska göra. Och man kan inte låtsas om att det inte finns en stor uppdelning i vårt samhälle heller. Det finns i vår kultur. Det har varit så sen 1800-talet; det har alltid varit likadant.

"De fattiga människorna kommer alltid vara fattiga, för samhället och systemet fungerar så. Det är säkrare att gå runt i städerna nu, och regeringen spenderar mycket pengar på säkerhet, och det finns många promenadställen för turister, men den dolda fattigdomen är enorm. Men det blir bättre och förbättringarna innebär att internationella varumärken kommer till Colombia, vilket är bra för samhället och för ekonomin. Och det är bra för fotbollen."

Gonzalo Medina-Perez, en professor vid universitetet i Antioquia som utförligt har studerat relationen mellan fotboll och droghandeln, håller med. "Genomsynlighet började ändra den fotbollen," säger han.

"De har fått fler aktieägare, fått bättre träning med pengarna som kommer in i landet. Det har gett större ekonomisk stabilitet till lagen. Jag antar att den bästa förklaringen till utvecklingen har varit en tydligare finansiell organisering. Lagar infördes gällande detta av regeringen, vilket tvingade fram bättre kontroll och resultaten har varit bra.

"Det har lett till att klubbar organiserats bättre ur ett affärsmässigt perspektiv, fått sponsorer ombord, attraherat fans och sålt biljetter. Och Nacional är det bästa exemplet på hur det fungerade, detta då de stöttas av Ardila Lulle Gruppen, som har enorma resurser tack vare andelar i allt från gas till media till dryckesindustrin."

Som kontrast frågade jag Angel om när han började spela för Nacional 1993 och hur livet var både i laget och i staden för ett kvarts århundrade sedan.

"Det finns fortfarande problem idag men inte i närheten av hur det var förut," säger han. "Vi har fortfarande drogproblem, men inte som på 80-talet för landet har vuxit upp och förändrats på ett positivt sätt från de gamla dagarna. Fotbollen har också följt med. Men på den tiden, det är som att tänka på en annan värld, det var topperioden för kartellerna att vara med i fotbollen, och sporten var inte bortstött från situationen i landet.

"Det var våld, det var droger, det var mycket politiska och ekonomiska problem. Men det som vi ser, det blir en del av vår livsscen. Vi lär oss hur man lever med det, och det var en del av det normala, vardagsrutin och en del av det vi var tvungna att göra. Det är inte detsamma som att säga att vi inte var oroliga för våra familjer och vänner, men vi blev vana vid våldet och dessa omständigheter och det faktum att vi regelbundet exponerades för mycket fara.

"Men vilket annat val hade vi än att hantera det kaoset?"

Det är svårt att veta exakt när narco-fotbollen slutade.

Sent in på 1990-talet var ett stående skämt i Cali att gatorna var säkrast när America spelade eftersom alla gangsters då befann sig inne på arenan. Precis som all den bästa humorn hade den ett starkt korn av sanning i sig.

Så sent som 1997 gjorde klubbens f.d ytter, Anthony De Avila, ett mål som hjälpte Colombia att kvalificera sig till VM och han firade genom att springa till tv-kamerorna och tillägna sitt mål till Rodriguez Orejuela bröderna, de fängslade baronerna från stadens ökända kartell och männen som ägde laget bakom scenen.

Strax efter det höll klubben en tyst minut innan en match för att hedra brödernas nyligen avlidna mamma.

Först 2013 togs laget bort från USA:s finansdepartements så kallade "Clintonlista." US-amerikanska företag hade förbjudits att göra affärer med laget som bestraffning för deras del i droghandeln, vilket gjorde att de hamnade i ekonomiska svårigheter.

Än idag försöker de dra tillbaka den förlorade tiden då de trånar i den andra divisionen.

Men det har varit långt ifrån bara America eller Cali. Under det där VM-kvalet till VM 1998 sändes en match mot Venezuela samtidigt som polisen i Bogota väntade på att befria en kidnappad affärsman. De väntade på att ett mål skulle göras så de kunde gå in mitt i kaoset från målfirandet.

Enligt W Radio (via Colombia Reports) så funderade Millonarios, på andra sidan huvudstaden, 2012 på att ge tillbaka de två titlarna de hade vunnit under en era när knarkkungen Rodriguez Gacha låg bakom deras offensiv.

Miguel Rodriguez Orejuela anländer till Bogotas flygplats efter arresteringen av honom 1995.

Vart narco-fotbollen började är ännu svårare att uttyda. Precis som alla andra saker i Colombia är så många strängar sammanflätade att det kan vara omöjligt att reda ut.

Landets professionella liga började i omvälvningen av Colombia 1948, och blomstrade på 80-talet som en mer modern anarki införd av narco-fotbollen.

"Den första regeringen på 1980-talet var liberalen Julio Cesar Turbay Ayalas," säger professor Medina-Perez, som säger att "i deras ekonomiska politik införde [regeringen] en mekanism med vilken de tillät en sorts legalisering av vissa illegala aktiviteter som knarksmuggling.

"Det var inkörsporten för droghandlare som började visa deras ekonomiska styrka och använda den på olika områden. Det inkluderade industri, handel, finanser och, såklart, fotboll. Men när man pratar om narco-fotboll i Colombia, nämner alla Pablo Escobar, men han är inte den enda eller ens den viktigaste."

En version säger att inledningen på narco-fotbollen dök upp när en grupp marijuanasmugglare i Santa Marta investerade i Union Magdalena, Carlos Valderramas första klubb. Det hela leddes av Eduardo Enrique Davila, som så tidigt som 1973 identifierades av myndigheterna som mannen bakom stora transporter marijuana till Italien, Puerto Rico och USA. Men om dessa investeringar var små så går det inte att säga detsamma om det som följde under 1980-talet.

Independiente Medellin styrdes av gangstrarna Hector Mesa och Pablo Correa Ramos. Santa Fe fick sina skulder avbetalda av Fernando Carrillo när han blev ordförande, men i maj 1981 åtalades han och hans Inverca Group för involvering i kokaintransporter till Florida. Efter det togs klubben över av droghandlarna Silvio och Phanor Arizabaleta-Arzayus, vars bror dog 1983 efter en explosion i ett kokainprocessande laboratorium.

Och sen har vi de Stora Tre.

Rodriguez Orejuela bröderna i Cali samlade snabbt ihop ett av de bästa lagen kontinenten någonsin hade sett, de förlorade Libertadores finalen 1985, 1986 och 1987.

Fram till dess hade det varit en begränsad klubb, men med sin nyfunna rikedom plockade de in spelare av väldigt hög kaliber, som Paraguays Roberto Cabanas, peruanen Julio Uribe och Ricardo Gareca från Argentina.

Berättelsen gör även gällande att Miguel Rodriguez Orejuela en gång träffade en ung Diego Maradona 1979 och han hade mer att erbjuda än bara ett gratis mål mat. Han bad argentinaren att spela de återstående sex månaderna av säsongen för hans klubb för $3 miljoner (26,9m kr), och affären blev inte av enbart p.g.a ett kontrakt redan var klart med Barcelona, detta enligt boken El Hijo del Ajedrecista, via El Mundo.

I Bogota var Gacha huvudmisstänkt i mordet på Millonarios ägare. Två år efter att ha tagit över laget själv var de mästare, två säsonger i rad 1987 och 1988.

Men ett år senare blev ingen mästare i Colombia, då ligan inte spelades efter mordet på Alvaro Ortega, som hade dömt en match i Medellin mellan Deportivo och America. Enligt the Chicago Tribune ringde någon efteråt anonymt till en journalist och sa "vi och våra beskyddare förlorade mycket pengar p.g.a att resultatet i Deportivo Medellin-America matchen inte var hederligt," och därför hade lönnmordet beordrats.

En belöning erbjuds för Medellins drogkartells ledare Pablo Escobar och Gonzalo Rodriguez, visat i colombiansk tv 1989.

"Alla kommer ihåg att Nacional vann Libertadores det året, men få pratar om det," säger Carlos Alleman. "Det är en stor skam för vår nation."

Så mycket att innan klubblags-VM 1989 deklarerade AC Milan ägaren Silvio Berlusconi att hans lag "skulle kriga mot Nacional för att besegra den smutsiga delen av världen," enligt Doentes por Futebol.

"Nacional var Escobars lag, såklart," säger "Chonto" Herrera. "Jag spelade där i 10 år, och det är känt att han investerade bakom scenen. Men Pablo, jag träffade honom aldrig, nej. Men alla visste att han var en person som var passionerad gällande fotboll.

"Det var inte bara de lagen, han älskade spelet fotboll. Han hade matcher på sin ranch, han byggde planer i de fattigare områdena och gav ungar en plats att leka på, och många bra spelare lärde sig spelet på det sättet, på de planerna som han finansierade."

Med Escobar fanns det alltid två sidor. En man som mördade många? En terrorist som sprängde ett Avianca plan? Hjälte för de fattiga som byggde 1,000 hem för familjer som hade tvingats bo på en sophög, bland annat?

"Vad som hände i narco-handeln hände i andra länder också," säger Ivan Pereira, en brasiliansk arkitekt som har spenderat en livstid med att undersöka och gräva ner sig i colombiansk fotbollshistoria och dess sociala länkar. "Men i Colombia, gick det till en annan nivå. Skillnaden mot andra länder var att de flesta ville ha pengar; i Colombia ville de bli kändisar, rockstjärnor.

"De började dyka upp i tv, en i Calikartellen byggde ett femstjärnigt hotell på den karibiska ön San Andres. De krävde uppmärksamhet, och fotbollen var ett sätt att ge dem det på. De använde fotbollen för att bli accepterade, som Ryssland och deras oligarker. Det köper acceptans och inflytande. Och med acceptans menar jag högt upp i samhället. Självklart var fotbollen fantastisk för att tvätta pengar också."

I december 1989, efter att ha tagit Gachas son, släppte polisen honom och förföljde honom då han stack till sin pappa. El Tiempo rapporterade att de som stod nära incidenten trodde, efter att ha hört granatexplosioner, att han hade hållit en granat mot sitt huvud och begått självmord, men polisen annonserade senare att Millonarios ägare faktiskt hade skjutits från av deras helikoptrar.

Sex månader senare återfanns fyra av klubbens spelare i en ung och hemmabaserad trupp som nådde andra rundan i VM.

I december 1993 spårade colombianska styrkor fram Pablo Escobar i ett medelklassdistrikt i Medellin. Efter det att eldgivning inleddes for han upp på taken på några närliggande hus för att ta sig ner på en bakgata, men då sköts han i kroppen och dödades till sist med en kula i huvudet.

Han begravdes med en Nacional flagga över sin kista, och sex månader senare var sex spelare från hans klubb med i truppen som åkte till VM som en av favoriterna och Pele tippade att de skulle gå hela vägen. Men en Nacional spelare saknades - målvakten Rene Higuita petades för att ha brutit mot landets anti-kidnappningslagar då han hamnade i en incident som involverade Escobar och pengatvättaren Carlos Molina som innebar en kidnappning av den sistnämndes dotter och leverans av en lösensumma.

Tonen var satt för vad som skulle följa.

Andres Escobar på bild vid VM 1994.

"Det var massvis med spel på att vi skulle vinna VM, och vi tog oss inte ur gruppen," minns Herrera. "Och efter att ha förlorat var alla så arga på oss, situationen var rörig, hemsk. Andres [Escobar, Nacional försvararen som gjorde självmålet mot USA som fick laget utslaget] bestämde sig för att gå ut och äta middag med sina vänner mitt i allt det. Han mötte folk som började säga saker till honom utanför en klubb..."

Efter det att Escobars vänner lämnat scenen konfronterade han dessa personer, men deras livvakt sköt honom sex gånger medan han sa, "Gol, gol, gol, gol, gol, gol," som Sports Illustrated rapporterade.

Ett år efter den incidenten hittades Gilberto Rodriguez Orejuela av polisen då han gömde sig i ett hemligt rum i sitt hem, medan Miguel Rodriguez Orejuela togs då han försökte äntra ett dolt rum i badrummet i sin lägenhet. Båda avtjänar nu 30 år i USA.

"T.o.m. innan de togs var narco-fotbollen framme vid slutet för mig. Det kom i och med Andres Escobars död," konkluderar professor Medina-Perez. "Jag intervjuade många personer och undersökte en hel del, och det är verkligen svårt att tro att det var mycket narco-pengar inom fotbollen efter det.

"Andres satt på en bar och drack. Killarna som dödade honom skickade ingen för att döda honom; det eskalerade bara. De var sammanlänkade med drogpengar, de var i maffian, men det var isolerat, separerat från vad som hände i drogvärlden. För mig mötte han tyvärr sitt öde den kvällen."

Det gjorde även colombiansk fotboll. Efter galenskaperna på 1980-talet hade allt kommit ifatt dem.

Mitt i allt våld hände den konstigaste saken en dag i Colombia. 1993, på ett campus på Nationaluniversitetet i Bogota, protesterade en grupp studenter mot en professor när han plötsligt drog ner sina byxor och började moona mot dem.

Vid den tidpunkten var Antanas Mockus en filosof och matematiker som hade spelat en roll i skrivandet av den nya nationella konstitutionen 1991 som gav städer mer självständighet. "Innovativt beteende kan vara användbart när man får slut på ord," sa han om incidenten, men han tvingades ändå att avgå, enligt the New York Times.

Men 1995 hade han blivit borgmästare i huvudstaden efter att ha vunnit vad många påstod var proteströster under en kampanj där han vägrade att debattera eller vara med i tv för att promota sig själv.

"Han intog tronen och för honom gick det inte ihop att bygga byggnader förrän människor insåg hur man lever i ett samhälle," säger Pereira. "Så han startade massvis av aktioner för att lära dem att leva normalt."

Dessa aktioner inkluderade att duscha i en reklam för att lära folk mer om vattenbesparing, han strövade omkring i spandex och en cape och kallade sig själv "Supermedborgare," han fick grälande grannar att veva med röda kort istället för vapen mot varandra och han ersatte trafikpoliserna vid rödljusen med mimartister.

Antanas Mockus

På något sätt påverkade det Colombia som var i desperat behov av just det. Så pass mycket att mitt i en förnyelse av konst och kultur fick han 63,000 invånare att frivilligt gå med på en 10-procentig skattehöjning.

Strax efter det lyftes cykel- och promenadkulturen fram, tillsammans med byggandet av bredare vägar och nationalparker.

Det fungerade så bra i Bogota att Medellin gjorde samma sak under ledning av Sergio Fajardo, som väckte liv i slummen där genom att öppna parker och bibliotek, byggde fantastiska museum och ritade om hela staden. 2013 vann staden toppriset i the NGO Urban Land Institute som den mest innovativa staden i världen.

"Det gav en bättre bild av Colombia för världen," säger Medina-Perez, "vilket i sin tur medförde en sedan länge förlorad nationalism och stolthet."

När fotbollen försökte följa efter fungerade det initialt inte. Som värd för 2001 års Copa America togs de initialt bort från den äran p.g.a säkerhetsbekymmer, och när de åter sattes in drog sig Kanada ur, följt av Argentina, som sa att de hade mottagit dödshot.

"Ett år senare kvalificerade sig inte ens Colombia till VM," noterar Pereira. "De visste att de var tvungna att ändra hur de såg på spelet. En av de första sakerna de gjorde var att ändra kalendern så den följde fotbollen i Europa, med säsongsstart i augusti och sedan en fortsättning därifrån.

"De fick mer investeringar. De reducerade antalet klubbar i den första divisionen för att koncentrera talangen och höja standarden. Massor av klubbar började investera i ungdomsakademier. Så de var inte med i VM-turneringarna på 2000-talet, nej, men de byggde upp sig själva för den här framtiden du börjar se nu."

"Det är därför fotbollen är stark, väldigt konkurrenskraftig, vi har spelare över hela världen, och standarden är bra igen," säger "Chonto" Herrera.

"Colombia har alltid haft talang, och det kommer för alltid vara fallet," fortsätter Angel. "Vi har den här särskilda förmågan att skapa talangfulla fotbollsspelare, och den här generationen lär sig från misstagen som tidigare generationer begick. När det gäller klubbarnas ägarskap så är en del av klubbarna nu ägda av privata ägare och företag, och det ger mycket mer stabilitet.

"Så det handlar mer om att lära sig och förstå att det här är en underhållningsindustri, och den måste behandlas som en sådan."

Angel pekar på det mest notabla exemplet i form av Nacional, som har ökat sina publiksiffror och dramatiskt förbättrat säkerheten på deras arena. "Vad som händer med den här klubben är extraordinärt," säger han.

"Samma sak gäller för hur vi producerar spelare. Gatufotbollen spelas fortfarande i de fattiga områdena. Men klubbarna håller även med planer för barnen, och de spelar i en kontrollerad miljö. Klubbar ger dem det och tar hand om dem, försöker förvandla de unga spelarna och deras liv och få dem att bli bra människor för samhället.

"Om de genom att göra det har förmågan att producera ett visst antal spelare som kan tjäna deras lag, så är det fantastiskt. Men det första syftet är att förvandla dessa barns liv och göra landet bättre."

Inget av detta är detsamma som att säga att colombiansk fotboll eller deras samhälle är i närheten av att vara perfekt. Enligt InSight Crime så "från 2009 till juli 2013 dödades uppskattningsvis 7,000 människor i Medellins maffiakrig," medan fred i det här området endast har skett p.g.a en vapenvila mellan rivaliserande gäng. Kokainproduktionen fortsätter att växa; så sent som i maj hittade polisen 8,8 ton kokain i deras största beslag i deras historia.

Samtidigt har Pablo Escobar äntrat popkulturen. Enligt Huffington Post tjänar hans son numera pengar på att sälja kläder med Escobar på - inklusive "t-shirts som har en bild på Escobars arresteringsdokument samt hans faders ansikte." Han har även träffat sonen till den mördade presidentkandidaten Luis Carlos Galan i ett avgörande ögonblick när det gäller att gå vidare från vad som tidigare har hänt.

Fotbollen har också sina problem, endast tre hemmabaserade spelare kom med i den colombianska truppen till VM 2014. Men även om det visar hur den inhemska ligan har stapplat i sin förmåga att behålla nationens bästa, är det också ett tecken på kvaliteten i deras spelarproduktion att många köps upp av toppklubbarna i Europa.

Än en gång, sida vid sida, är fotbollen en spegel av samhället - men den här gången försöker de båda att bygga åt rätt håll.

Colombianska fans vid deras VM-kvalmatch till VM 2018 mot Ecudaor.

Gabriel Gomez lyfter på sin telefonlur, och den här gången är han inte arg. Den här gången skrattar han i andra änden.

"Du igen," säger han.

"Jag hade bara ett par frågor till," säger jag till honom.

"Våldet var för mycket då," förklarar han. "Men nu är allting mycket bättre, industrin är mycket bättre, landet är friskare, saker och ting är lugnare. Det är många turister här nu. De får se Colombias skönhet, som har en fantastisk landsbygd, samtidigt som städerna är underbara.

"Allting fungerar bättre; ekonomin är bättre. Gerillan och narco-handeln lämnade alla illa tilltygade, och det tog tid att ta sig igenom det, men nu är det i allmänhet lugnare och vi går vidare."

"Så hur känner du idag?" frågar jag honom.

"Efter allt vi har gått igenom och tagit oss hit... stolthet. Hur skulle vi inte kunna känna det?"

Delar av den här artikeln dök först upp i the Irish Examiner.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...