Svenskens ego sårades under Guardiola i Barcelona och nu möts paret, i United respektive City, i lördagens Manchester derby och hämnd finns i anfallarens tankar

   

Zlatan Ibrahimovic kommer ha eldat upp sig inför lördagens Manchester derby där han möter sin f.d Barcelona manager, Pep Guardiola. Fotograf: Manu Fernandez/AP

 

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, torsdag 8 september, 2016:

 

 

För att få en känsla av hur djupt förbittringen ligger - och Zlatan Ibrahimovic har aldrig varit någon som kör med ytliga spetsfundigheter - är det kanske bäst att inleda med intervjun han gav för CNN i november förra året, som en Paris Saint-Germain spelare, och hans respons å frågan om hur det var att spela för Pep Guardiola. "Som tränare var han fantastisk," sade Ibrahimovic. "Som person har jag inga kommentarer om det, det är något annat. Han är ingen man, det finns inget mer att säga."

 

 

Alternativt kan man bläddra igenom sidorna i boken Jag är Zlatan Ibrahimovic - en bok som the Guardians Richard Williams beskrev som "den mest övertygande självbiografin som någonsin dykt upp i en fotbollsspelares namn" - och undersöka några av de sönderslitande orden Manchester United anfallaren reserverar åt sin f.d tränare i Barcelona. Guardiola är en "ryggradslös fegis". Mot slutet vill inte Ibrahimovic ens använda Guardiolas riktiga namn. Istället kallar han honom "Filosofen", med knappt förtäckt förakt.

 

 

Sedan dess har han alltid använt den benämningen och ingen bör känna tvekan inför hur uppeldad han kommer vara mot sin gamla tränare i helgen. Det är som Ibrahimovic en gång noterade gällande den formidabla f.d italienska försvararen Marco Materazzi: "Han är som mig. Hat och hämnd är det som får igång honom."

 

 

På lördag kommer han få chansen till hämnd när de två Manchester klubbarna återupptar fientligheten, United versus City på Old Trafford, och Guardiola ska då på nytt låsa hornen med José Mourinho, då de två managerfienderna, för tillfället åtminstone, håller sig till deras försäsongslöfte om att de inte ser någon större mening med att gräla offentligt.

 

 

Mourinho, förmodligen med lägst odds på sig för att bryta pakten först, säger att det skulle vara självförgörande för honom att se Guardiola som sin fiende när engelsk fotboll, till skillnad mot sin spanska motsvarighet, har många klubbar som kan vinna ligan. Guardiola har t.o.m pratat om att en dag kanske de kommer att äta middag tillsammans. Ingen tror riktigt på det men Citys misslyckande med att få bort avstängningen på Sergio Agüero har tagit bort en potentiell friktionsorsak - föreställ er bara Mourinhos reaktion om Agüero hade ansetts oskyldig till den där attacken på Winston Reid och sedan gjort mål i helgen - och en vapenvila har utlysts, om än tillfälligt.

 

 

Huruvida samma sak gäller Ibrahimovic är tveksamt, men vi kan ju gå tillbaka till hans tid i Barcelona och förbittringen kring mannen som köpte honom, övergav honom och, med svenskens egna ord, behandlade honom som "en störning, en utomjording".

 

 

Ibrahimovic var världens näst dyraste transfer i historien, endast med Cristiano Ronaldo framför sig, när han skrev på från Internazionale 2009 men med facit i hand passade kanske inte hans personlighet Guardiola när vi pratar om någon som växte upp som en cykeltjuv och ser sig själv som en adrenalinjunkie. "Jag gillar killar som kör genom rödljus," sade Ibrahimovic en gång. "Jag kör alltid som en galning. Jag har kört i 325 km i timmen i min Porsche Turbo och lämnade polisen till att äta mitt damm. Jag har gjort så många helsjuka grejor att jag inte ens vill tänka på det."

 

 

Men inte i Barcelona. Guardiola sade tidigt åt Ibrahimovic att han inte var välkommen att köra sin Porsche till träningarna utan istället sätta sig bakom ratten i en av klubbens Audis. Ibrahimovic lydde men insåg snabbt att han inte passade in på riktigt. "Barcelona var som en skola, eller någon sorts institution," sade han.

 

 

Zlatan Ibrahimovic lyssnar på Pep Guardiola innan Barcelonas vänskapsmatch mot Milan på Camp Nou i augusti 2010. Fotograf: Josep Lago/AFP/Getty Images

 

 

Lionel Messi var prefekten och Ibrahimovic fick reda på det den tuffa vägen. "Messi började säga saker," skrev Ibrahimovic i sin självbiografi. "Lionel Messi är fantastisk. Han är fullständigt fantastisk. Han kom till Barça när han var 13. Han uppfostrades i den kulturen och har inga problem med den där skolskiten. Men nu var jag där, och jag gjorde fler mål än honom. Han gick till Guardiola och sade: 'Jag vill inte vara på högerkanten längre, jag vill spela i mitten.' Jag var centeranfallaren. Men Guardiola brydde sig inte ett skit om det. Han ändrade den taktiska formationen. Guardiola var tvungen att lyssna på honom. Men jag menar, kom igen, jag hade gjort många mål i Barça och jag hade varit ganska storslagen också."

 

Det här är, i sista hand, kärnpunkten i relationssammanbrottet och som så många andra saker med Ibrahimovic, har det med ego lika mycket som något annat att göra. Guardiola, säger han, slutade till sist prata med honom. "Han var en vägg - en tegelvägg. Jag kände mig som skit när jag satt i omklädningsrummet och Guardiola blängde på mig." Till sist exploderade Ibrahimovic, efter en match borta mot Villarreal då han sparkade till tröjlådan, efter att ha endast ha spelat fem minuter som inhoppare. Guardiola, minns han, sade, nästan triumferande, ingenting, "plockade upp metallådan, som en vaktmästare, och gick därifrån".

 

 

Det är inte svårt att föreställa sig att Ibrahimovic och Mourinho, hans f.d manager i Inter, har bytt noteringar med varandra sedan dess. "Mitt problem i Barcelona var med en man och det var Filosofen," sade Ibrahimovic i en intervju 2011. "Med Mourinho kunde jag gå ut och döda för honom. Det var motivationen han gav mig. Med den andra var det fotboll ... fotboll ... men man måste ställa om sig med spelarna man har, särskilt när man köper en spelare för 70 miljoner [euros = 704,9m kr]. Man köper honom inte för att titta på fåglarna i träden."

 

 

Guardiola hade, enligt Ibrahimovic, "en hang-up gällande Mourinho" när dagens United manager var chef i Real Madrid. "José Mourinho är en stor stjärna. Han är trevlig. Första gången han träffade Helena [Ibrahimovics partner] viskade han till henne: 'Helena, du har endast ett uppdrag - ge Zlatan mat, låt honom sova, håll honom lycklig.' Den killen säger vad han vill. Jag gillar honom. Han är ledaren för sin armé. Men han bryr sig, också. Han sms:ade mig hela tiden i Inter, undrade hur jag mådde. Han är den exakta motsatsen till Guardiola. Om Mourinho lyser upp ett rum, drar Guardiola ner gardinerna."

 

 

Det här hände för sex år sedan. Någon annan spelare hade kanske lagt episoden bakom sig, istället för att låta agget frodas. Men när det gäller Ibrahimovic får man alltid intrycket att han helt enkelt bara bidar sin tid. "Min hela karriär har byggts på viljan att slå tillbaka," har han sagt, och hittills har han inte lyckats med det mot Guardiola. Efter det att Ibrahimovic flyttade till Milan mötte han Barcelona under sin andra säsong i Champions Leagues gruppspel. Han nätade men det gjorde även Messi och Guardiolas lag åkte tillbaka till Katalonien med en 3-2 vinst. Lagen mötte även varandra i kvartsfinal. Barcelona spelade 0-0 på San Siro och vann med 3-1 i returmatchen, Messi nätade med två straffar.

 

Sedan dess har inte Ibrahimovic mött något Guardiola lag. Det är hämnd han vill ha, utan tvekan, och Guillem Balagués Guardiola biografi bekräftar verkligen svenskens version av händelserna. "När Ibra fick applåderna under sina första månader i klubben [Barcelona], pratade Messi med Pep och sade att antingen spelade han som en nummer nio eller så spelade han inte alls. 'Och vad ska jag göra med Ibrahimovic?' sade Pep. Messi var orubblig: 'Jag spelar här eller så spelar jag inte alls; släng ut de andra på kanten.'"

 

 

Ibrahimovic anser att han "offrades" och ska ha sagt till en senior exekutiv direktör i Barcelona att om hans flytt till Milan inte gick igenom - och initialt krävde han att de skulle fixa en transfer till Real Madrid - skulle det bli konsekvenser. "Jag kommer vänta tills jag är tillsammans med tränaren framför media och en kommer jag slå till honom... jag kommer göra det, det kommer jag att göra."

 

 

Samtidigt väljer Guardiola att inte diskutera Ibrahimovic om han kan. Det är en kall, utstuderad likgiltighet och det kanske stör Ibrahimovic mer än någonting annat - intrycket han får att han inte är viktig i sin f.d tränares ögon. Det har stuckits ett hål i hans ego. Han kommer få sin chans på lördag att vårda det bättre.

Nicky Butt, en del av the "Class of '92" och numera chef för Manchester Uniteds akademi, berättar för Henry Winter hur spelet har förändrats

   

Butt vann sex Premier League titlar med United. MARK ROBINSON

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Henry Winter, chefsfotbollsskribent, the Times, torsdag 8 september, 2016:

 

Marcus Rashfords genombrott i Manchester United är en läglig påminnelse om att klubbens berömda talangproduktion, nu ledd av Nicky Butt, fungerar. Butt kom fram genom systemet med the Class of '92, och som lokal grabb, livslångt fan, f.d spelare och nu chef för Uniteds akademi, känner han stor stolthet i Rashfords utveckling.

 

"Man kunde inte välja en bättre spelare till den här klubben, eller till någon stor klubb, än Marcus," säger Butt. "Han parkerar fortfarande bilen på framsidan, inte på baksidan med alla förstalagsspelarna. Han kommer in, tittar dig i ögonen, pratar med dig, lyssnar, ställer frågor. Han sitter bredvid sina kompisar, äter sin middag med dem när han kan, men måste såklart äta med förstalaget ibland. Om du gav honom £8 miljoner (96m kr) skulle han inte segla iväg.

 

"Marcus kommer få möjligheter i förstalaget för han är så bra. Lee Sharpe var den bästa spelaren i landet, som yngling, men man kunde inte hålla tillbaka Ryan Giggs längre. Här är det Zlatan Ibrahimovic, Wayne Rooney, Anthony Martial eller vem det nu är uppe på topp. Om Marcus fortsätter göra det han gör, med sin snabbhet och rättframhet, är det omöjligt att hålla honom tillbaka.

 

"Han var ingen centerforward som yngling; han utvecklades förmodligen till det mer för att det var en nödvändighet förra säsongen.

 

"Han spelade faktiskt till vänster. Jag anser att hans bästa position är på sidan."

 

Att därifrån kopiera Thierry Henry och skära in? "Ja. Virvlande snabbhet. När Marcus springer mot dig, kan du inte stoppa honom.

 

"Tills han får ordning på sin fysik kommer han finna det väldigt svårt att spela på topp mot några av dessa mittbackar. Det beror på hur managern [José Mourinho] kommer spela om han spelar en Michael Carrick, som kan klämma in bollar till Marcus att springa på, då är det en annan sak, han kan springa in bakom försvaret hela dagen."

 

Butt har diskuterat Rashford med Mourinho. "Det är ganska smickrande att någon av det formatet kommer och pratar med mig," säger han. "Jag pratade om de yngre spelarna, och han var verkligen vänlig. Han sade: 'Jag känner inte de här killarna. Jag har sett dem i reservlagsmatcher då och då, jag kommer ta din åsikt och jag kommer jobba med dig.' Det är fantastiskt."

 

Butt förstår att några av hans elever måste vänta. "Vägen för det kommande året, 18 månader, två år kanske, finns kanske inte där för dem," säger han. "Men, om jag ska vara ärlig," om jag var manager för det laget så skulle jag inte ge dem en väg rakt in för vi måste komma tillbaka till vinnarspåret. Vi behöver Ibrahimovic, [Paul] Pogba, [Henrich] Mchitarjan, [Eric] Bailly och Carrick, spelare som vet hur man vinner, för att ta oss tillbaka till vinnarspåret. Managern är en av de bästa någonsin, han måste få sitt lag att vinna innan han introducerar spelarna. Ynglingar som går in i ett lag som sliter kan dö."

 

Mourinho sålde akademistudenter som Paddy McNair, Tyler Blackett, Donald Love och Will Keane, medan Adnan Januzaj har skickats ut på lån. "De är riktigt bra grabbar och kommer ha bra liv, fina hus men de var inte på nivån för United," säger Butt. "Det sårar mig inte lika mycket som om, låt oss säga, Adnan Januzaj stack och aldrig kom tillbaka. Han har nivån för att spela för United och vinna ligor och Champions Leagues. Kanske har han inte varit lika hängiven, ett fall av för mycket för snabbt, han är en miljonär nu.

 

"Jag skulle definitivt införa tillitsfonder. När vi först skrev på våra kontrakt vid 17 års ålder, minns jag att [ordföranden] Martin Edwards och managern [Alex Ferguson] sade: 'Ni får a grand (ett tusen = 12,000 kr) i veckan, och resten kommer vi att lägga undan.' Resten gavs till en revisor som fortfarande jobbar för oss alla idag. Det var det bästa som någonsin hänt.

 

"Vissa grabbar nuförtiden kommer upp och förväntar sig saker och ting för snabbt - och då får det för snabbt. Det är faktorn av rädsla för att förlora honom till en annan klubb och sedan riskera att förlora en £50 miljonersspelare (599,9m kr). För £4,000 (47,998 kr) extra i veckan.     

"I Manchester United kan vi konkurrera med vem som helst om vi vill. Det har ni sett med Pogba. Det är förstalaget men vi har köpt några unga spelare som har kostat oss mycket pengar. Om vi inte betalar vet vi att City, Chelsea eller t.o.m Everton, som är väldigt aggressiva på marknaden, kommer betala det. Ekonomiskt sett gör de rätt som gör det. Om man får en spelare som Marcus, och han gör vad han gjorde förra året i år, då är han en £50 miljonersspelare (599,9m kr) omedelbart. Det är en investering.

 

"Det är massivt för oss att ha Pogba, rekordtransfern som kommer fram genom vår akademi. Till sist om managern [Ferguson] inte vill sätta in honom [när Pogba initialt slog igenom], betyder det inte att akademin har gjort ett dåligt jobb. Det betyder bara att han inte var rätt för honom vid den tidpunkten."

 

Butt anställdes i februari och jobbar hårt i akademin, adresserar problem som den moderna tidens säkerhetsmedvetande och dess effekt på unga grabbar. "Jag ser spelare i vår akademi som inte kan röra sig," säger han. "Våra killar vet inte hur man faller, rullar runt, och du ska se antalet skador vi har på axlarna. Jag ramlade förmodligen ner från trän 15 gånger och skadade aldrig mig själv. Jag tror inte att min son någonsin har klättrat i ett träd.

 

"Kroppsmekanismer förlorar så mycket när man inte klättrar i trän, inte spelar basket, cricket, rugby. Jag spelade rugby, cricket, fotboll, basket. Det här låter kanske bisarrt men vi har haft in en kille från cirkusen som berättat för grabbarna hur man gör olika cirkustricks för att få igång deras kroppsmekanik. Vi hade även in 'parkour' grabbar som hoppar över byggnader så de fick hålla en kurs.

 

"Titta på Giggs, toppspelare, de flyter bara i sin rörelse, de gör det så enkelt. Titta på det atletiska. Titta på United truppen, de är jättar. Pogba, Carrick, Zlatan, [Morgan] Schneiderlin, [Chris] Smalling, Bailly - atleter.

 

"Jag är en mjukisförälder. Jag låter inte mina ungar gå någonstans. Min dotter är 12, jag tror inte hon skulle kunna gå över en trafikerad väg. Hela livet nu är medelklass: alla ungar har iPads och PlayStations. Sociala medier är ett massivt problem. Vi hade en spelare som lade upp sin adress på Facebook och han fick en knackning på dörren från folk som frågade varför han hade stött på någon flickvän. Vi upprepar var sjätte vecka för dem vad de ska göra och inte göra på sociala medier.

 

"De är inte gatusmarta. Vi letar efter ledare på planen, så när man ligger under, då krigar de tillbaka, någon som [Paul] Scholes som spelade fotboll på gatorna vid 12 års ålder och hängde runt i parken när han var 15. De får mycket gatuvetskap genom det.

 

"Om du är en 19-åring som ska in i Uniteds förstalag, och du inte kan stå upp mot de större proffsen, vara en man, respektera dem men säga åt dem vad du tycker är rätt, då har du inte en chans att överleva. Vi borde sätta dem i reservlaget i fyra eller fem månader, polera diamanten innan förstalaget."

 

Pärlorna från the Class of '92 fortsätter att skina på många olika områden, inklusive deras delägarskap i Salford City. Butt, Giggs, Scholes, Gary och Phil Neville har samarbetat med Rob Draper, den respekterade fotbollsjournalisten, för att skriva en avslöjande bok om klubben.

 

"Varje unge vill komma till Old Trafford eller the Etihad men det är inte alltid möjligt," säger Butt. "Vi vill vara det tredje laget; de kan komma hit, njuta av bra fotboll i en bra miljö för ett rimligt pris." Boken går även igenom hur deras karriärer formades.

 

Butt lärde sig så mycket från att spela bredvid krigare som Bryan Robson i reservlaget. "Om du tar foten av gaspedalen under ett kort ögonblick ser man honom storma fram, ge alla en överkörning. Man fick utskällningar av Bryan Robson, Clayton Blackmore, Dion Dublin, Brian McClair, Micky Phelan, massor av dem. Om det inte var för dem, hade vi inte varit på framsidan av en bok för vi hade förmodligen seglat iväg lite själva, stagnerat i kvicksand och sjunkit.

 

"Sådana personer ger dig utskällningar på planen, ger dig sedan ännu en omgång i halvtid, sedan var det tränaren, Jim Ryan, med ännu mer. Nästa minut flyger dörren upp och Sir Alex Ferguson ger dig en utskällning. Man får det överallt. Det gör att du hela tiden är på tårna."

 

Han oroar sig för akademisystemet. "Det finns regler införda av FA och Premier League som jag bara skakar på huvudet åt," säger han. "Varje unge under 16 måste spela 50 procent av sina matcher. Så om du har en Rashford i akademin, som gör tre mål varje match, men vi ställs mot Liverpool, våra ärkerivaler, och det står 1-1, 15 minuter kvar och du har en unge på bänken som aldrig kommer spela för förstalaget, då säger reglerna att vi måste ge honom 50 procent av hela säsongens matcher, 45 minuter här, 20 minuter där, annars kan vi bli stämda av hans föräldrar.

 

"Alla letar efter ursäkter i livet. Nittio procent av föräldrarna är bra föräldrar men det finns 10 procent som gång efter annan ringer mig, hela tiden ifrågasätter tränarnas jobb, frågar varför deras son inte spelar. Det gör mig arg. Det finns så mycket pengar i fotbollen att det kan ändra familjens liv; en 17-årig kille kan bära hela vikten av familjen på sina axlar. Det måste finnas en regel om att om du får pengar av en klubb för att din unge ska vara en elev där så låt honom sköta jobbet och utveckla dem som spelare och människor.

 

"Och U23-ligan är skit. Om du inte är med i förstalaget när du är 20, kommer du inte att komma med i förstalaget, så varför då ha upp till 23 år? Du stagnerar bara folk. Tjugoett var tillräckligt illa. Jag skulle verkligen kasta alla pengar på U19-ligan, gå bredvid övriga Europa. Premier League har sitt eget sätt att tjäna pengar på, vilket till sist och syvende är vad det hela handlar om enligt min åsikt." Om rekrytering istället för utveckling? "Ja."

 

 

Butt ger Rashford priset som Uniteds unga spelare och anser att ynglingen inte kunde vara i en bättre klubb för sin utveckling. MATTHEW PETERS/GETTY IMAGES

 

"Den tekniska kvaliteten finns där," understryker Butt. "Det är löjligt. Jag kollar på ungarna och de är flera gånger bättre än vad jag var i deras ålder - tekniskt. Vi har några helt otroliga spelare. Angel Gomes [en 16-årig mittfältare] är en ung talangfull spelare som vi har massivt hopp för."

 

Hans tankar vänder sig sedan mot lördagen, och det mest framemotsedda Manchester derbyt på flera år på Old Trafford. "För mig, och jag är partisk, är United toppen av fotbollen," säger han. "Glöm de tre sista åren. Old Trafford är platsen du går till för att se snabb, offensiv fotboll. Det är ett arbetarklassområde. Folk tjänar sina pengar under veckan, går dit och spenderar sina pengar för att bli underhållna.

 

"Det är hela euforin när man går upp till Old Trafford. This Is The One [av the Stone Roses] sätts på när man går ut genom tunneln. Den har fnaskats upp en hel del men den är fortfarande en gammaldags arena, det är inte långt fram till planen. Det är färgen röd, den Röda Djävulen. Det handlar om att vinna.

 

"De sista åren har varit en uppförsbacke för oss. José kan ändra det. Han är en vinnare. Omedelbart kan man se att han har den där arrogansen för att vinna, den där mentaliteten som säger, 'jag är den bästa och det finns ingen bättre än mig.' Sir Alx hade det. Alla de bästa spelarna, [Eric] Cantona, [Roy] Keane, Robson, alla hade arrogansen att de var bäst. Det är vad United är.

 

"När vi åkte iväg med England fanns det berättelser om att vi åtta spelare satt vid vårt eget bord och det var 'Arroganta United'. Så var det inte. Stevie Gerrard, Robbie Fowler och Sol Campbell kom och satt med oss men vi hade den här tron: 'Vi kommer från den bästa klubben.' Det är inte arrogans, det är en under belägringsmentalitet. Det är vad du får när du går till United: fans, klubb, spelare, tränare alla är i det tillsammans, mot alla andra.

 

"Det har funnits superstjärnor som har kommit till den här klubben och inte klarat av det. Juan Verón dyker upp i huvudet. Verón var den bästa spelaren jag någonsin har sett, förutom Cantona. På träningarna var han som något jag aldrig hade sett. Jag var avstängd mot Everton [2001], han spelade och jag satt där och tänkte: 'Jag kommer aldrig spela för United igen, det är kört för mig, jag måste fixa en flytt.'

 

"Men oavsett hur fantastisk kille Verón än var, och en helt otrolig fotbollsspelare, visste han inte vad det betydde att vara en United spelare. Han kände inte till klubbens känsla. Han kunde inte hantera snabbheten, tempot. Fansen ville inte ha de små rullningarna på marken, de tekniska passningarna med utsidan av foten.

 

"De ville ha blod och åska, ge bollen till Peter Schmeichel, kasta ut den till Giggs, anfall, anfall, anfall. Spelare måste veta om det." Rashford, en av Uniteds egna, vet definitivt om det.

Den f.d Derby anfallaren verkar ha lagt fram ett möte med Nottingham Forests manager 1991 för att diskutera en brittisk rekordtransfer genom en väldigt fantasifull manusförfattare

   

Nottingham Forest managern Brian Clough med rekordnyförvärvet Trevor Frnacis. Fotograf: PA

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, onsdag 7 september, 2016:

 

 

Nu har du säkert hört storyn som cirkulerat de senaste dagarna om Brian Clough, tydligen helt dyngrak, då han försökte köpa Dean Saunders för Nottingham Forest för vad som skulle ha blivit ett brittiskt transferrekord.

 

 

Det har varit en del schyssta grejor också, om du gillar tanken på att det fanns en tid när de bästa managerna i spelet vägrade dansa efter agenternas pipor. Clough gillade aldrig mellanhänder (Peter Shilton berättar en underbar story om när han tog med sig två av sina rådgivare på en transferförhandling och Clough väntade bakom sin kontorsdörr för att fälla dem med ett squashracket) och var helt klart irriterad på att Saunders, då i Derby County, hade tagit med sig en.

 

 

"Jag står upp," minns Saunders i Talksport. "Jag var lite nervös - det är Brian Clough. 'Unge man, trevligt att se dig.' Han tittar på Kevin, min agent - skakar inte ens hans hand. 'Grabben, kan jag prata med dig, eller måste jag prata med honom för att prata med dig?' Jag sade: 'Du kan prata med mig, Mr Clough.' Han svarade: 'Tack, grabben, för jag gillar inte riktigt att prata om fotboll framför honom - han är en fet ...'"

 

 

Men låt oss börja från början. Den här lilla sketchen, får vi veta, äger rum i Alan Hills hus, Cloughs assistent 1991. Saunders beskriver scenen, med "den bästa trädgården du någonsin har sett", och han väntar i vardagsrummet för att diskutera en potentiell £2,9m (34,9m kr) flytt. Sen till sist, knackningen på dörren. "Grön tröja, vita shorts, vita strumpor, flammiga kinder," räknar Saunders upp. Det är klassiska Cloughie färger redan. "Flammiga kinder!" upprepar en av presentatörerna, med ett ropande skratt.

 

 

Allt börjar bli lite konstigt. "Vi sätter oss ner," sade Saunders, "och han går till andra änden av rummet och sätter sig på stolen med näsan ungefär en inch (= 2,54 cm) från väggen, och stirrar i väggen. Han säger ingenting under ungefär en minut - stirrar bara i väggen." Till sist glider Clough ur sin stol, ner på golvet och ställer sig på knä. "Jag tänker: 'Vad i...'" fortsätter Saunders. "Jag kan inte förstå vad som pågår. Ett brittiskt transferrekord, ska det här föreställa..."

 

 

Clough börjar, sade han, sedan krypa på sina händer och knän till platsen där hans potentiella nyförvärv sitter. "Vid den tidpunkten," och Saunders fäller sin nästa kommentar på samma sätt som någon som medvetet himlar med ögonen, "började jag förstår att han kanske var full" (båda presentatörerna skrattar).

 

 

Dean Saunders ger sin version av ett möte med Brian Clough.

 

 

Det visar sig, kanske till nytta för hans efter-maten-publik (Saunders får £1,000-£2,000 - 12,052 - 24,104 kr - per gång, enligt hans onlinepromoter på www.comedians.co.uk), att Saunders inte bara är en bra och skicklig historieberättare, utan även en spirande impressionist.

 

 

"Han kryper på golvet," säger han. "Han stannar, tittar på mattan och säger: (Clough imitation): 'Hilly, jag gillar din matta, grabben, var fick du den ifrån?'

 

 

'Carpetright.'

 

 

(Clough imitation): 'Vad kostade den?'

 

 

'£12,99 (157 kr) för en square yard (en kvadrat med sidorna 1 yard. 1 yard = 0,9144 meter).'

 

 

(Clough imitation): 'Min Barbara skulle älska den mattan - bra val, Hilly, grabben.'

 

 

Redan nu får man känslan att det här inte är någon ordinär anekdot. Men ändå är det här bara uppvärmningen. "Den håller på jättelänge, den här berättelsen," informerar Saunders oss, "den är helt otroligt rolig." Clough kallar agenten "fatso". Han går ut i trädgården och, enligt Saunders, tar en av blomkrukorna - "den bästa krukan du någonsin har sett med blommor som hänger ut ur den" - och sliter upp hela innehållet för att ge till sitt potentiella nyförvärv. Sedan leder en sak till en annan, Clough börjar använda blommorna som en låtsasmikrofon, övertygar Saunders om att skriva på för honom genom att sjunga Chicago av Frank Sinatra.

 

 

Det lämnas till Archie Gemmill, enligt Saunders, att komma med Forests finansiella erbjudande, hindrad av regelbundna avbrott av Clough (konstigt i sig självt när Gemmill bara är förstalagstränare), och när spelaren till sist kommer hem, med många tankar snurrandes i huvudet, får vi dräparen. Saunders finner sin fru innanför dörren, med fingret för sina läppar, hon gör alltså en gest åt honom att vara tyst. "Han sitter i mitt vardagsrum," säger han, "med krukan från trädgården, och armen runt min svärmor. Helt ärligt..."

 

 

Alla inom fotbollen, särskilt från den eran, verkar ha en Clough story men kanske inget som är lika galet som den här - och det säger jag som någon som har skrivit ett par böcker om mannens arbete. Det är också, är jag ganska säker på, första gången jag kan komma ihåg någon som berättar en anekdot på det här sättet när den öppet refererar, som en humorpunkt, till drickandet och alkoholismen som gjorde slut på Clough - en sjukdom, tror jag att vissa personer (bland dem återfinns förmodligen Talksports regelbundna medarbetare Ray Wilkins) kallar det. Och förlåt för att jag är en hemsk glädjedödare - jag är fullt medveten om att jag kommer bli ombedd att skaffa ett sinne för humor, att det är banter (skämt/jargong etc) och LOL - men jag har börjat fundera på huruvida Saunders faktiskt är något av en idiot.

 

 

Jag har förresten min egen story om en full Clough. Ett år eller så efter det att Saunders lämnade Derby (han gick till sist till Liverpool), befann jag mig på mitt första jobb på the Newark Advertiser och Clough var inbjuden för att plantera ett träd för att markera öppningen av ett lokalt konstcenter.

 

 

Den gången var han, för protokollet, klädd i en kostym, inte den gröna tröjan. Men flammiga kinder hade han. Full igen. Inte exakt Clough i sitt ståtligaste utförande, med de där genomträngande ögonen, den oklanderligt fixade frisyren, den friska hyn och all den där dyrbara, egendomliga magin från dagarna då han vann ligatitlar och Europacuper.

 

 

Hursomhelst, trädet. De flesta skulle sätta det i marken, strö på lite jord på rötterna och platta till det med en spade. Inte Clough. Han var nere på knäna, plattade till jorden med sina bara händer och förstörde en snygg kostym. Men ingen skrattade och här kanske jag ska ha fler idiotförklaringar för att jag inte har lagt på en Clough accent under åren och försökt få ut några skratt ur det. Det är bara det att det finns ett tusental berättelser om den här mannen som inte refererar till honom som helt dyngrak. Kom ihåg att han var mannen som en gång sa till en kollega att "Sinatra träffade mig, du vet" - och kalla mig en glädjedödare, humorbefriad, vad du vill, men det här är berättelserna som får mig att skratta. Inte de om hans flammiga kinder eller när han gjorde sig till en drummel då han gled in i alkoholismen, eller när han redan var där. Inte berättelser som jag misstänker har mer toppspinn än en Roger Federer serve.

 

 

Men självklart tillhör jag minoriteten här. Det är tydligen helt ok att gå ut i radio och berätta skämtsamma anekdoter om någons alkoholproblem. Samtidigt hoppas jag att Clough familjen - Nigel, Simon och Elizabeth, och deras egna barn - inte lyssnade. Jag vet redan vad några av spelarna från Cloughs Europacupvinnande lag tycker om det och jag slog även en signal till Hill tidigare den här veckan.

 

 

"Det är ett bra efter-maten-anförande men tyvärr är det mesta av det inte sant," sade han till mig. "Brian var inte full, han kröp inte på sina händer och knän, han satt inte mot väggen med ansiktet, han nämnde inte mattan en enda gång och det var inte med någon blomkruka... det känns bara som att han [Saunders] har dragit den här storyn genom en väldigt fantasifull manusförfattare och att det här är vad de har kommit på."

 

 

Allt ganska besvärligt, är jag säker på att du håller med om. "Brian gillade en drink och vi vet alla att han hade en situation mot slutet men han var inte full överhuvudtaget den dagen," fortsatte Hill. "Han gjorde inte sakerna som har sagts, och jag har inte en aning om varför han [Saunders] skulle säga dem. Brian anlände med Archie Gemmill. 'Hallå, Mr Clough,' sade Saunders. "Grabben, kalla mig Brian,' svarade han. Allt var helt normalt. Han ville helst inte prata med någon agent, det är korrekt, och vi fick reda på att det skulle bli svårt för Saunders var redan överens om en affär med Everton. 'Det kommer inte bli svårt,' sade Brian till honom, 'vi kommer bara erbjuda dig mer pengar än dem.' Sedan gick han ut i trädgården för att lukta på lavendeln.

 

 

"När han hade gått ut sa Saunders till mig att Everton hade erbjudit honom £8,000 (96,418 kr). "I månaden?' frågade jag. 'Nej, i veckan.' Herregud. Jag berättade för Brian och hans reaktion var 'Djävlar anamma, det är mer än vad jag, vår Nigel och Pearcey får tillsammans.' Men först av allt ville han att jag skulle göra något. 'Lukta på den här blomman,' sade han, 'den är underbar.'

 

 

"Efter en halvtimme sade Saunders att han skulle prata igenom det med sin fru och åkte hem. Sedan klockan 21:00 ringde han och sade att Liverpool hade matchat vårt bud och att han hellre ville gå dit för att hans pappa hade spelat för dem. Så det är det hela. Brian var inte full, och det är inte rättvist. Det finns alla möjliga och olika Brian Clough berättelser - jag berättar några själv, men inte nedsättande berättelser, inga sådana här."

 

 

Men ändå är skadan redan skedd. Det är åtta minuter långa klippet - "det roligaste som någonsin har hänt mig inom fotbollen," konkluderar Saunders - har blivit viralt. Det är en internetsensation och the Liverpool Echos rubrik i måndags var: "Hur en full Brian Clough försökte övertyga Dean Saunders om att avböja Howard Kendall." T.o.m the Birmingham Evening Mail hade med det. "Följande anekdot har ingenting med våra klubbar på den här jordbiten att göra," förklarade tidningen. "Men det är mycket möjligt att det är en av de bästa fotbollsberättelserna vi har hört under det senaste kvartsseklet. Eller, beroende på vem du tror på, en av de mer löjliga.

 

 

Clough tog förresten sitt lag till FA Cupfinalen den säsongen, ett av sex Wembley besök på tre år. Han rankade såklart Saunders högt - den f.d spelaren har informerats om att hans berättelse har blivit omstridd och valt att inte kommentera - men för det mesta behövde han inte slå transferrekord för att förbättra sitt lag. Året innan hittade Clough Roy Keane som då spelade för Cobh Ramblers och köpte honom för £47,000 (566,453 kr).

 

 

Såvitt jag vet har Keane aldrig berättat någon story, eller förskönat någon, om Clough, med hans dryckesskadade ansikte, under den där svåra perioden, 1991 till 1993, när förfallet startade. Kanske är det sant, som Keane en gång sade, att spelet är fullt av bluffmakare.

England må ha vunnit Sam Allardyces första match som chef men hans första räd som internationell manager har tveklöst lämnat oss alla lite förvirrade

   

Sam Allardyce och Wayne Rooney diskuterar vem som faktiskt bestämmer under Englands träning förra veckan. Fotograf: Anthony Devlin/AFP/Getty Images

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 7 september, 2016:

 

Har du återhämtat dig från ännu en idiosynkratisk landslagsvecka för det engelska fotbollslandslaget? Precis som vid ett besök från en krävande släkting eller en natt på base speed, så brukar det pågå ett par dagar längre än det borde. Men primärt så karaktäriseras upplevelsen av saker som bara kan hända med England, och som vi alla måste låtsas är normala. Fast de garanterat inte är det.

 

Vi vet åtminstone att det här är ett landslag som sedan länge har underordnat insatser till fördel för teatraliska handlingar. Så på vissa sätt är det inte mer galet än vanligt att Wayne Rooney väljer att hålla en presskonferens där han annonserar sitt tillbakadragande från landslaget två år innan han har schemalagt att det ska bli av. Jag antar att hans folk har sett hur bra en annonsering av din pensionering med mycket tid kvar att jobba på fungerade för Tony Blair och David Cameron, och att de ville ha en del av vad det skördar till deras klient. Jag hade föredragit att få se Rooney göra det som Cameron, komma med annonseringen i en intervju i hemmet i hans välinredda kök - förmodligen samtidigt som han grejade runt med några charkuterivaror - men man tar vad man kan få. Kanske tog han ett paket chips med smak av rökt bacon efter han klivit av scenen.

 

Den större frågan (men bara lite) är huruvida Rooney nu är en oduglig kapten för England eller inte. Helt emot intuitionen verkar svaret vara nej - och det beror helt på hans junior på kontoret, Big Sam. T.o.m när Rooney verkade ge upp sin makt såg det ut som, vilket du lär ha noterat, att hans manager framstod som desperat att få tillmötesgå honom genom att ge upp en betydligt större del av sin makt. I svallvågorna efter Englands sista-minuten-vinst mot Slovakien, som i princip var så tråkig att det var omöjligt att titta, gick Allardyce in och svarade på frågor om Rooneys position med några kommentarer så absurda att jag har läst dem åtminstone 10 gånger och jag är fortfarande övertygad om att han måste ha sagt dem som ett vad med någon.

 

"Wayne spelade där han ville spela," förklarade Allardyce, och lät som om han pratade om vår egna, något mer överlägsna version av Paolo Maldini. "Jag tycker att han har mycket mer erfarenhet av internationell fotboll än vad jag har som en internationell manager," fortsatte Big Sam, då han lät betydligt mer som Smaller Sam. "Så, när han använder sin erfarenhet och spelar som en lagmedlem, är det inte upp till mig att säga vart han ska spela."

 

Nu är du kanske en av dessa personer som lockas av att svara på det här genom att kackla "det är exakt vad du ska gå in och säga, din löjliga nolla". Du är kanske t.o.m en av dessa personer som önskar att ifrågasätta Allardyces insisterande på att Rooney "var briljant och kontrollerade mittfältet", kanske p.g.a att han inte var det och att han inte gjorde det. I så fall uppmuntras du starkt att slappna av, och acceptera möjligheten att Englands äventyr i irrelevans konstant utvecklas. Alla med oturen att vara en regelbunden läsare av den här kolumnen vet att positionen Englands kapten allmänt ses som likartad med en regementesget.

 

När betydligt mer framgångsrika länder är nöjda med att helt enkelt ge kaptensbandet till den äldsta spelaren på planen, finns det få mer talande förskjutningsaktiviteter än den engelska besattheten med vem som bär det. Men det är intressant att se att Allardyce verkar blanda ihop saker och ting på irrelevansfronten. Hans Rooney kommentar hintar om att jobbet som Englands manager numera till stor del är ceremoniell, där besluten om vem som spelar var överlåtna till seniorspelarna. Kanske kommer, precis som de olika regementsmaskotarna, Sams arbetsbeskrivning till sist att sjunka ner till att inte ställa till det på paradplatsen.

 

Andra utvecklingar som bara kan beskrivas som "en typisk Englands aktion"? Well, viktiga hjärnskrynklarförändringar annonserades, och utförligt skedde det också. England har bytt terapeuter. Laget har inte längre Steve Peters tjänster att tillgå, idrottspsykologen som plockades in av Roy Hodgson under de två tidigare internationella turneringarna. Faktum är att Steve mycket väl själv fortfarande kan befinna sig i någon slags terapi efter den där insatsen mot Island. Englands nya huvuddoktor är faktiskt en hel firma av idrottspsykologer - Lane 4, det kommersiella företaget tillhörande f.d simmästaren Adrian Moorhouse. "Det här är ett företag med många aspekter i sitt skåp," förklarade Allardyce dunkelt. Allt som återstod var att han skulle stryka under den psykologiska slitningen det innebär att spela för England: "Som mänskliga varelser, när vi blir kritiserade, då blir vi sårade. Det blir vi verkligen." En kommentar som påminde mig ganska mycket om Stephen Frys försvar av skådespelare som blev upprörda på uppmärksamheten från den gräsliga pressen: "De gråter, vet du. De gråter faktiskt."

 

Till sist erbjöd den nya FA-ordföranden Greg Clarke sina tankar gällande den gamla ordförandens monument: den faktiska klocka som Greg Dyke hade installerat på St George's Park som räknar ner till dagen - timmen - när England vinner VM 2022. Tänk på det som the Greg Stone. Hans efterträdare Clarke deklarerade visset: "De här sakerna är ett skämt", innan han omintetgjorde den fina realismen och spekulerade om att Rooney kanske kan komma att ändra sig gällande sin förutbestämda pensionering och fortsätta spela för England även efter VM 2018.

 

Så där har du det. Bara ännu en vecka i den engelska organisationen, som skildes från normaliteten för ett tag sedan. Så hädanefter får du jobba på principen att alltihop är hemligt manusskrivet av Premier League, med det specifika målet att få folk att längta efter en återkomst av dess relativt sunda förnuft.

Utdrag från nya boken Class of 92: Out of our League - Our Journey Back to the Heart of the Game. Av Nicky Butt, Phil Neville, Gary Neville, Ryan Giggs och Paul Scholes. Publicerad av BBC Books den 8 september, inbunden £20 (241 kr).

 

Scholes;

Jag finner inte elitfotboll lika intressant att titta på längre, särskilt i England. Man hör folk säga att engelsk fotboll är den bästa fotbollen som finns. Jag tycker att Spanien är den överlägset bästa ligan. Tyskland har bättre lag. I Italien är förmodligen styrkan på bredden inte fantastisk. De pratar om att Italien är en dålig liga men jag tror inte att folk från England tittar på det. De säger att den är tråkig. Inte en chans. Juventus lag skulle besegra vilket lag som helst i den här ligan. De kom upp till Manchester City och slog dem lätt. Men vi har den här synen på den italienska ligan att den är kass. De försöker bara försvara. Inte en chans.

Den spanska ligan är överlägset bäst om du utgår från de europeiska turneringarna. I kvartsfinalerna i Champions League och Europa League 2015-16 hade de sex av de 16 lagen. Nästan hälften. Premier League hade bara två.

Det måste ske ett rejält kliv uppåt i kvalitet i England. Förutom Sergio Agüero, Kevin De Bruyne och David Silva, har vi inte de bästa spelarna. Alla de bästa spelarna är i andra länder.

De bästa spelarna är i Spanien eller i Bayern München och Juventus. Vi sammanlänkas med stora spelare - Gareth Bale är en toppspelare - men vi får dem inte nu. Inte nu längre. Man ser aldrig en Lionel Messi komma över hit, man ser aldrig en Neymar i Premier League.

Jag tycker förmodligen bättre om att titta på Salford. Jag vet inte om det beror lika mycket på att jag inte gillar krånglet med att ta sig till matchen, åka in, sitta i trafiken. När jag åker till Salford parkerar jag bakom målet och kliver ur min bil. Men jag får genuint mer nöje t.o.m av att titta på min sons lag, Royter Town. Det är som ett lag med män, men han är 16. Han började spela några matcher för dem förra säsongen. Jag åkte och tittade en gång, det blev 5-4. Det är bara underhållning.

Det finns några bra spelare, riktigt bra spelare, men det är inte alltid det bästa gällande kvalitet. I Premier League under de två senaste åren, har jag verkligen sett en match med hög kvalitet? En match där jag tänkte: "Wow!" Det är svårt att komma på någon.

Sen tänker jag på matcher utomlands som jag har sett: Real Madrid-Barcelona, Bayern München-Borussia Dortmund, riktiga fotbollsmatcher. Jag kan inte föreställa mig att Real Madrid spelare, Barcelona spelare, tittar på våra matcher och blir lika uppspelta som vi är när vi ser en Real Madrid-Barcelona match eller en Bayern-Dortmund match eller Juventus-Roma, något sådant. För 10 år sedan, förutom Real Madrid, tycker jag inte att Bayern München var särskilt speciella. Juventus var bra, missförstå mig inte, men jag tycker att engelska lag förmodligen var lika bra som dem.

Allt handlar om pengar och sponsorkontrakt i England nuförtiden istället för fotboll, istället för underhållning. Och jag tycker inte det enbart gäller topplagen heller. Jag tycker det går hela vägen ner genom ligan. Jag vet att det finns press på managers, men spelstilen blir så negativ för att managers är rädda för att förlora sina jobb. Om man förlorar tre eller fyra matcher på raken hamnar du självklart under press och du får sparken och det får dem att tänka: "Ok, behöver vi resultat eller behöver vi hitta en sätt att spela på som underhåller folk?" Det är värdelöst. Det förstör engelsk fotboll.

Jag skulle förmodligen få sparken efter fem matcher om jag var manager, eller hur? Jag vet verkligen inte om jag någonsin kommer bli manager. Jag har gjort min Uefa B-licens. Jag har inte gjort A-licensen.

Jag kommer att göra den. Men jag funderar bara på om det är värt det? Jag har inte fått några större erbjudanden. Jag fick ett erbjudande från Oldham för ett par år sedan. Men man måste börja någonstans; om man får sitt tränarmärke börjar man med ett ungdomslag, gör något först, och om man gillar det så tar man det vidare därifrån, antar jag. Jag har inte gjort det tillräckligt mycket för att gilla det eller inte gilla det egentligen. Jag tror att om jag verkligen går in i det så skulle jag kunna gilla det. Men jag skulle inte vara någon som skulle oroa mig för att bli av med jobbet för att inte ha spelat på rätt sätt. Men jag antar att man aldrig vet säkert. Men om du gör det på sättet du tycker att det borde göras p, om folk betalar för att titta, då vill jag underhålla.

Pengarna är det viktigaste nuförtiden inom fotbollen för att ägare, majoriteten av dem, är bara intresserade av att tjäna pengar till deras fotbollsklubb. De bryr sig inte om vad de ser på lördagseftermiddagen ute på planen. De är bara affärsmän, medan man i Barcelona har en balans mellan affärer och fotboll.

Självklart måste de tjäna pengar för klubbens skull, men det är en klubb som är ett kooperativ ägt av fansen, inte av en affärsman eller en grupp individer. Så de vill att det ska fungera, men att tjäna så mycket pengar som de bara kan är inte deras primära mål. Det är underhållning. Vinna Champions League, vinna de bästa priserna. Det är därför de har de bästa spelarna. Och varför klubbar som deras är de bästa lagen.