Rashford är en spelare med ovanliga gåvor som har vuxit ur U21-landslaget utan att spela för dem en enda gång och han borde vara i Slovakien för VM-kvalmatchen

Marcus Rashford var en av de få spelarna för England som imponerade mot Island i sommarens EM-turnering men Sam Allardyce har lämnat honom i U21-truppen. Fotograf: Michael Regan - The FA/The FA via Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, lördag 3 september, 2016:

Det är roligt ibland hur allting blir. Den 27 januari i år åkte Manchester Uniteds U18-lag till Manchester City med 10 raka förluster i ryggen, deras värsta form sedan laget etablerades 1932. De förlorade med 2-0, men det kunde ha blivit med mer. Laget låg sist i the North Division i U18:s Premier League, utan en vinst på fyra månader, och det är rättvist att säga att det inte fanns alltför mycket att bli uppspelt av från pojken i Uniteds anfall med finnar i pannan och tandställning i munnen. "Han var chockerande," var en dom.

Efter det vet vi alla vad som hände när Marcus Rashford lyftes upp till förstalaget några veckor senare och skadorna han har orsakat motståndarförsvaren sedan dess. Rashfords inhopp borta mot Hull City förra lördagen kändes som en återkomst för det gamla United, då när den mest upphetsande synen på en fotbollsplan var att se Sir Alex Fergusons lag jaga en match, och när Premier League börjar om igen kan det vara så att Manchester Citys förstalag fruktar honom mycket mer än vad deras akademilag gjorde tidigare. Martín Demichelis startade aldrig mer någon match för City efter att ha mött Rashford i det senaste Manchester-derbyt. Demichelis tappade Rashford vid det avgörande målet och byttes ut åtta minuter in i den andra halvleken för att bespara hon fler förnedringar. Rashford hade gjort honom "nervös", sade Manuel Pellegrini om en VM-finalist och fyrfaldig Bundesliga-vinnare, med 50 landskamper för Argentina.

När Rashford kan ha den effekten på motståndare känns det verkligen konstigt, minst sagt, att Sam Allardyce inte hoppas på ett stänk av det stjärnstoffet i sin första match som manager för England och det känns som slöseri, mer än något annat, att spelaren istället kommer gå ut på the Weston Homes Community Stadium, Colchester Uniteds hem, på tisdag för ett U21-uppdrag mot Norge.

Allardyce tvivel gällande spelarens brist på starter i förstalaget skulle vara enklare att förstå, kanske, om han hade uttryckt dem 20 matcher in på den nya säsongen, istället för efter två, som var antalet när U21-truppen presenterades. Det känns inte rätt att beslutet fattades så tidigt och för en sådan erfaren manager är det inte lätt att förstå varför Allardyce inte väntade tills Hull matchen för att se om den kunde kasta fram några ledtrådar. Om han hade gjort det, hade han blivit påmind om att det här är en spelare med ovanliga gåvor - en spelare som har vuxit ur U21-landslaget utan att faktiskt spela en enda match för dem.

Men det understryker det potentiella problemet för Rashford den här säsongen nu när Zlatan Ibrahimovic utgör pilspetsen i Uniteds anfall och oundvikligt har det vänt tillbaka en strålkastare på José Mourinhos upplevda ovilja att lita på unga, hemmafostrade spelare.

Kanske av en bra anledning också, om vi minns Mourinhos introduktionspresskonferens på Old Trafford och försöket till en illusion - klassisk José - då han tog fram ett papper med 55 namn på för att nagla fast "lögnen" om att han aldrig tagit fram akademispelare, men vid en närmare inspektion kom det fram att listan inkluderade Arjen Robben, Mario Balotelli, Mikel John Obi och andra spelare.

Robben, för att sätta det i ett sammanhang, hade spelat 10 landskamper för Holland, fler än 100 matcher i Eredivisie, vunnit ligan med PSV Eindhoven, vunnit priset som årets unga spelare i sitt land och glänst i EM 2004 innan han gick till Chelsea för £12m (145,3m kr), 20 år gammal.

Några andra på Mourinhos lista hade gjort sina debuter på annat håll och för de som skulle stå på listan hade endast 11 stycken spelat 90 minuter eller mer under hans ledning. Tio hade spelat färre än 10 minuter. Tre hade dykt upp i en enda minut och ett gammalt citat, inte för första gången när det gäller Mourinho, dök upp i huvudet från Valéry Giscard d'Estaing, Frankrikes f.d president. "Jacques Chirac," sade han, "kunde ha sin mun full av sylt, hans läppar kunde droppa av det, hans fingrar vara täckta av det, burken kan stå öppen framför honom. Och när du frågar honom om han är en syltätare, kommer han säga: 'Jag äta sylt? Aldrig.'"

För att vara rättvis mot Mourinho har han förmodligen rätt att någon gång påpeka att Louis van Gaal gav förstalagsdebuter till 14 spelare från Uniteds akademi och när det skulle avgöras kunde inte det rädda honom från att få sparken. Ren fakta säger att under Mourinhos tre månader på Old Trafford har 13 av klubbens utexaminerade spelare från akademin redan lämnat för andra klubbar. Åtta med permanenta kontrakt. Fem har gått ut på lån och det skulle inte bli någon enorm chock om det här blir säsongen som bryter den sanslösa sviten matcher, för tillfället står den på 3,790, där United haft med åtminstone en hemmafostrad spelare i sitt lag, eller på bänken, i varje match sedan 1937.

Tyvärr för United så är inte produktionsbandet på Old Trafford vad det en gång var när det gäller kvalitet, istället för kvantitet, vilket Nicky Butt erkände häromdagen, i sin nya roll som chef för akademin. En klubb som en gång i tiden var stolt över sig själv som de mest fruktsamma uppfostrarna av ung talang i engelsk fotboll har nu "glidit ur kurs lite".

Ed Woodward, Uniteds exekutiva vice ordförande, beordrade en "genomgripande översyn" förra säsongen och det väcker ett minne av en konversation på Old Trafford under slutet av Van Gaals tid och avslöjandet inifrån omklädningsrummet om att några av seniorspelarna inte precis var imponerade av nästa generation. Rashford var undantaget - den enda spelaren de var entusiastiska inför - och oavsett hur kort det än var så var han också den enda i Englands färger som kom undan med anseendet i behåll från den där ökända kvällen mot Island i EM i somras när Wayne Rooney kunde ses treva med bollen, Raheem Sterlings självförtroende såg trasigt ut och L'Equipe gav Joe Hart, Gary Cahill och Harry Kane (och Roy Hodgson också för den delen) tre av 10 i deras spelarbetyg. Rashford må ha varit på planen i endast fem minuter men under den tiden tog han bollen förbi en försvarare tre gånger - fler dribblingar än någon annan hade lyckats med under hela kvällen.

Därför är det synd att Allardyce hellre håller honom tillbaka och det börjar bli något av ett återkommande tema om vi tänker oss tillbaka till hur Rashford, ett par månader innan EM i somras, inte ens kom in i U21 för att Gareth Southgate ville "ta bort hettan" från en spelare som hade gjort fem mål på sina första åtta matcher för United. "Det var lite tidigt för honom, exponeringsmässigt," förklarade Southgate. Andra anser kanske att någon som helt fritt gör mål i Premier League, inklusive vinstmålet i Manchester-derbyt helgen innan, inte skulle ha blivit alltför orolig av att möta Schweiz U21-landslag på Thuns hemmaplan, inför 2,589 åskådare.

Ett mått av försiktighet måste tillämpas, såklart, men inte för mycket när Rashford är äldre än vad Michael Owen var vid VM 1998 och vad Rooney var i EM 2004, och har nätat i sina första matcher för Van Gaal, Hodgson och Mourinho. Allardyce kan mycket väl bli nästa man på den listan, men just nu är det ljusaste hoppet i engelsk fotboll på väg till Colchester och det är svårt att inte känna att det kan vara England, inte United, som gör sig skyldiga till att underanvända honom.

Agüero blir ett argument för tv-domare

Om man utgår från de positiva vibbarna från Italiens vänskapsmatch mot Frankrike, den första landskampen någonsin som experimenterar med en videodomare, så är tiden helt klart på ingång där teknologi introduceras ordentlig, med en extra domare ansluten i en van utanför arenan (som inte bara kommer bringa klarhet i olika beslut utan även, tveklöst, leda till framtida läktarsånger som "Who's the bastard in the van?").

Tveklöst kommer idén att polarisera åsikter när den vanliga inställningen är att om man stoppar matcher för att titta på video kommer det störa flytet och - det ska erkännas att det inte är det mest storslagna argumentet - ganska många av oss gillar faktiskt ett litet nedslag av kontrovers och ser domarmisstag som en del av det roliga.

Det är absolut lätt att ha tvivel om du tänker tillbaka på tacklingen på Luke Shaw, då han spelade för Manchester United mot PSV Eindhoven i september förra året, som bröt hans ben på två ställen och analysen från några av domarna som nu jobbar inom media. Howard Webbs dom var att PSV-spelaren, Héctor Moreno, hade delat ut en hård men rättvis tackling. Graham Poll argumenterade för att det skulle vara rött kort och Mark Halsey gick ännu längre, han sa att det var en "fruktansvärd tackling" och "helt förbryllande" att den italienska domaren, Nicola Rizzoli, inte agerade. Alla hade de sett de olika kameravinklarna; det faktum att de inte kunde komma överens visar bara potentialen för problem.

De tveksamma bland oss skulle kunna reflektera över Sergio Agüeros smäll mot Winston Reid förra helgen när en videodomare förmodligen hade kunnat klargöra vad som hände och ett rött kort kunde ha tilldelats Manchester City anfallaren.

Agüero kommer missa Citys kommande tre matcher då FA agerat retroaktivt men, precis som Pep Guardiola sade, kommer det ändå bli 11 versus 11 i samtliga dessa matcher. West Ham var de verkliga förlorarna med tanke på att armbågen delades ut i delen av matchen efter Michail Antonios mål hade reducerat ställningen till 2-1, med en kvart kvar att spela och då hemmalaget började se otåliga ut.

Ingen kan veta vad som hade kunnat hända om Agüero blivit utvisad men West Hams chanser att hitta en kvittering, istället för att åka på ett tredje baklängesmål, skulle helt klart ha förbättrats av att spela med en man mer. Det är den riktiga orättvisan i Agüero sagan förutom insinuationen, där Citys spelare protesterade för att spelaren skulle vara oskyldig, att det måste ha varit spelad smärta som lade Reid på marken.

Poyet kommer säkert hitta ett nytt hem

Det var en fin mening av ironi från Michael Owen - och låt oss ge honom tvivlets förmån och anta att det var avsiktligt - i hans analys av Jürgen Klopps transferaffärer i Liverpool. "Jag gillar sättet på vilket Klopp städar ut spelare han inte behöver," deklarerade Owen på Twitter, samtidigt som han kanske använde sina minnen från Newcastle United, Manchester United och Stoke City. "Inget krångel. Finns inget värre än att ha seniora proffs som flyter omkring och inte bidrar."

Tyvärr fanns det inte bara lättsinne på deadlinedagen och oavsett hur säkra Tottenham än må vara om att kunna plocka fram Moussa Sissokos EM 2016-form, istället för hans motsvarighet i Newcastle, reflekterar det inte bra på £30m (363,4m kr) nyförvärvet om påståendena som kommit från Merseyside stämmer om att han inte ens svarade när Ronald Koeman ringde och förklarade varför han inte skulle flytta till Everton, trots allt.

Mario Balotellis uttåg från Liverpool, utskickad genom bakdörren på Anfield på fri transfer till Nice, är deprimerande på ett annat sätt och på tal om bortslösad talang säger det förmodligen allt om Ravel Morrisons trasiga rykte då en spelare med hans enastående talang inte kunde hitta någon köpare i Englands två toppdivisioner.

På ett annat tema var det sorgligt att se Diego Poyet skära av sina band med West Ham, även om det snabbt har stått klart att det finns många klubbar som är villiga att erbjuda honom en väg tillbaka. Det är bara två år sedan Poyet, då 19, vann priset som årets spelare i Charlton Athletic och visade upp den sortens eleganta bollbehandling att det blev något av en kupp för West Ham när de plockad in honom som Bosman-fall den sommaren.

Han har tappat sitt momentum sedan dess men det finns åtminstone hopp. Folket i West Ham talar alla med beundran om honom och FA var extremt angelägna att få Poyet att styra in sig mot England innan hans beslut att spela för Uruguays U20-landslag förra året. Han är fortfarande ung och det finns gott om tid för all den där potentialen att blomstra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...