England må ha vunnit Sam Allardyces första match som chef men hans första räd som internationell manager har tveklöst lämnat oss alla lite förvirrade

Sam Allardyce och Wayne Rooney diskuterar vem som faktiskt bestämmer under Englands träning förra veckan. Fotograf: Anthony Devlin/AFP/Getty Images

AV: Marina Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 7 september, 2016:

Har du återhämtat dig från ännu en idiosynkratisk landslagsvecka för det engelska fotbollslandslaget? Precis som vid ett besök från en krävande släkting eller en natt på base speed, så brukar det pågå ett par dagar längre än det borde. Men primärt så karaktäriseras upplevelsen av saker som bara kan hända med England, och som vi alla måste låtsas är normala. Fast de garanterat inte är det.

Vi vet åtminstone att det här är ett landslag som sedan länge har underordnat insatser till fördel för teatraliska handlingar. Så på vissa sätt är det inte mer galet än vanligt att Wayne Rooney väljer att hålla en presskonferens där han annonserar sitt tillbakadragande från landslaget två år innan han har schemalagt att det ska bli av. Jag antar att hans folk har sett hur bra en annonsering av din pensionering med mycket tid kvar att jobba på fungerade för Tony Blair och David Cameron, och att de ville ha en del av vad det skördar till deras klient. Jag hade föredragit att få se Rooney göra det som Cameron, komma med annonseringen i en intervju i hemmet i hans välinredda kök - förmodligen samtidigt som han grejade runt med några charkuterivaror - men man tar vad man kan få. Kanske tog han ett paket chips med smak av rökt bacon efter han klivit av scenen.

Den större frågan (men bara lite) är huruvida Rooney nu är en oduglig kapten för England eller inte. Helt emot intuitionen verkar svaret vara nej - och det beror helt på hans junior på kontoret, Big Sam. T.o.m när Rooney verkade ge upp sin makt såg det ut som, vilket du lär ha noterat, att hans manager framstod som desperat att få tillmötesgå honom genom att ge upp en betydligt större del av sin makt. I svallvågorna efter Englands sista-minuten-vinst mot Slovakien, som i princip var så tråkig att det var omöjligt att titta, gick Allardyce in och svarade på frågor om Rooneys position med några kommentarer så absurda att jag har läst dem åtminstone 10 gånger och jag är fortfarande övertygad om att han måste ha sagt dem som ett vad med någon.

"Wayne spelade där han ville spela," förklarade Allardyce, och lät som om han pratade om vår egna, något mer överlägsna version av Paolo Maldini. "Jag tycker att han har mycket mer erfarenhet av internationell fotboll än vad jag har som en internationell manager," fortsatte Big Sam, då han lät betydligt mer som Smaller Sam. "Så, när han använder sin erfarenhet och spelar som en lagmedlem, är det inte upp till mig att säga vart han ska spela."

Nu är du kanske en av dessa personer som lockas av att svara på det här genom att kackla "det är exakt vad du ska gå in och säga, din löjliga nolla". Du är kanske t.o.m en av dessa personer som önskar att ifrågasätta Allardyces insisterande på att Rooney "var briljant och kontrollerade mittfältet", kanske p.g.a att han inte var det och att han inte gjorde det. I så fall uppmuntras du starkt att slappna av, och acceptera möjligheten att Englands äventyr i irrelevans konstant utvecklas. Alla med oturen att vara en regelbunden läsare av den här kolumnen vet att positionen Englands kapten allmänt ses som likartad med en regementesget.

När betydligt mer framgångsrika länder är nöjda med att helt enkelt ge kaptensbandet till den äldsta spelaren på planen, finns det få mer talande förskjutningsaktiviteter än den engelska besattheten med vem som bär det. Men det är intressant att se att Allardyce verkar blanda ihop saker och ting på irrelevansfronten. Hans Rooney kommentar hintar om att jobbet som Englands manager numera till stor del är ceremoniell, där besluten om vem som spelar var överlåtna till seniorspelarna. Kanske kommer, precis som de olika regementsmaskotarna, Sams arbetsbeskrivning till sist att sjunka ner till att inte ställa till det på paradplatsen.

Andra utvecklingar som bara kan beskrivas som "en typisk Englands aktion"? Well, viktiga hjärnskrynklarförändringar annonserades, och utförligt skedde det också. England har bytt terapeuter. Laget har inte längre Steve Peters tjänster att tillgå, idrottspsykologen som plockades in av Roy Hodgson under de två tidigare internationella turneringarna. Faktum är att Steve mycket väl själv fortfarande kan befinna sig i någon slags terapi efter den där insatsen mot Island. Englands nya huvuddoktor är faktiskt en hel firma av idrottspsykologer - Lane 4, det kommersiella företaget tillhörande f.d simmästaren Adrian Moorhouse. "Det här är ett företag med många aspekter i sitt skåp," förklarade Allardyce dunkelt. Allt som återstod var att han skulle stryka under den psykologiska slitningen det innebär att spela för England: "Som mänskliga varelser, när vi blir kritiserade, då blir vi sårade. Det blir vi verkligen." En kommentar som påminde mig ganska mycket om Stephen Frys försvar av skådespelare som blev upprörda på uppmärksamheten från den gräsliga pressen: "De gråter, vet du. De gråter faktiskt."

Till sist erbjöd den nya FA-ordföranden Greg Clarke sina tankar gällande den gamla ordförandens monument: den faktiska klocka som Greg Dyke hade installerat på St George's Park som räknar ner till dagen - timmen - när England vinner VM 2022. Tänk på det som the Greg Stone. Hans efterträdare Clarke deklarerade visset: "De här sakerna är ett skämt", innan han omintetgjorde den fina realismen och spekulerade om att Rooney kanske kan komma att ändra sig gällande sin förutbestämda pensionering och fortsätta spela för England även efter VM 2018.

Så där har du det. Bara ännu en vecka i den engelska organisationen, som skildes från normaliteten för ett tag sedan. Så hädanefter får du jobba på principen att alltihop är hemligt manusskrivet av Premier League, med det specifika målet att få folk att längta efter en återkomst av dess relativt sunda förnuft.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...