Den f.d Derby anfallaren verkar ha lagt fram ett möte med Nottingham Forests manager 1991 för att diskutera en brittisk rekordtransfer genom en väldigt fantasifull manusförfattare

Nottingham Forest managern Brian Clough med rekordnyförvärvet Trevor Frnacis. Fotograf: PA

AV: Daniel Taylor, the Guardian, onsdag 7 september, 2016:

Nu har du säkert hört storyn som cirkulerat de senaste dagarna om Brian Clough, tydligen helt dyngrak, då han försökte köpa Dean Saunders för Nottingham Forest för vad som skulle ha blivit ett brittiskt transferrekord.

Det har varit en del schyssta grejor också, om du gillar tanken på att det fanns en tid när de bästa managerna i spelet vägrade dansa efter agenternas pipor. Clough gillade aldrig mellanhänder (Peter Shilton berättar en underbar story om när han tog med sig två av sina rådgivare på en transferförhandling och Clough väntade bakom sin kontorsdörr för att fälla dem med ett squashracket) och var helt klart irriterad på att Saunders, då i Derby County, hade tagit med sig en.

"Jag står upp," minns Saunders i Talksport. "Jag var lite nervös - det är Brian Clough. 'Unge man, trevligt att se dig.' Han tittar på Kevin, min agent - skakar inte ens hans hand. 'Grabben, kan jag prata med dig, eller måste jag prata med honom för att prata med dig?' Jag sade: 'Du kan prata med mig, Mr Clough.' Han svarade: 'Tack, grabben, för jag gillar inte riktigt att prata om fotboll framför honom - han är en fet ...'"

Men låt oss börja från början. Den här lilla sketchen, får vi veta, äger rum i Alan Hills hus, Cloughs assistent 1991. Saunders beskriver scenen, med "den bästa trädgården du någonsin har sett", och han väntar i vardagsrummet för att diskutera en potentiell £2,9m (34,9m kr) flytt. Sen till sist, knackningen på dörren. "Grön tröja, vita shorts, vita strumpor, flammiga kinder," räknar Saunders upp. Det är klassiska Cloughie färger redan. "Flammiga kinder!" upprepar en av presentatörerna, med ett ropande skratt.

Allt börjar bli lite konstigt. "Vi sätter oss ner," sade Saunders, "och han går till andra änden av rummet och sätter sig på stolen med näsan ungefär en inch (= 2,54 cm) från väggen, och stirrar i väggen. Han säger ingenting under ungefär en minut - stirrar bara i väggen." Till sist glider Clough ur sin stol, ner på golvet och ställer sig på knä. "Jag tänker: 'Vad i...'" fortsätter Saunders. "Jag kan inte förstå vad som pågår. Ett brittiskt transferrekord, ska det här föreställa..."

Clough börjar, sade han, sedan krypa på sina händer och knän till platsen där hans potentiella nyförvärv sitter. "Vid den tidpunkten," och Saunders fäller sin nästa kommentar på samma sätt som någon som medvetet himlar med ögonen, "började jag förstår att han kanske var full" (båda presentatörerna skrattar).

Dean Saunders ger sin version av ett möte med Brian Clough.

Det visar sig, kanske till nytta för hans efter-maten-publik (Saunders får £1,000-£2,000 - 12,052 - 24,104 kr - per gång, enligt hans onlinepromoter på www.comedians.co.uk), att Saunders inte bara är en bra och skicklig historieberättare, utan även en spirande impressionist.

"Han kryper på golvet," säger han. "Han stannar, tittar på mattan och säger: (Clough imitation): 'Hilly, jag gillar din matta, grabben, var fick du den ifrån?'

'Carpetright.'

(Clough imitation): 'Vad kostade den?'

'£12,99 (157 kr) för en square yard (en kvadrat med sidorna 1 yard. 1 yard = 0,9144 meter).'

(Clough imitation): 'Min Barbara skulle älska den mattan - bra val, Hilly, grabben.'

Redan nu får man känslan att det här inte är någon ordinär anekdot. Men ändå är det här bara uppvärmningen. "Den håller på jättelänge, den här berättelsen," informerar Saunders oss, "den är helt otroligt rolig." Clough kallar agenten "fatso". Han går ut i trädgården och, enligt Saunders, tar en av blomkrukorna - "den bästa krukan du någonsin har sett med blommor som hänger ut ur den" - och sliter upp hela innehållet för att ge till sitt potentiella nyförvärv. Sedan leder en sak till en annan, Clough börjar använda blommorna som en låtsasmikrofon, övertygar Saunders om att skriva på för honom genom att sjunga Chicago av Frank Sinatra.

Det lämnas till Archie Gemmill, enligt Saunders, att komma med Forests finansiella erbjudande, hindrad av regelbundna avbrott av Clough (konstigt i sig självt när Gemmill bara är förstalagstränare), och när spelaren till sist kommer hem, med många tankar snurrandes i huvudet, får vi dräparen. Saunders finner sin fru innanför dörren, med fingret för sina läppar, hon gör alltså en gest åt honom att vara tyst. "Han sitter i mitt vardagsrum," säger han, "med krukan från trädgården, och armen runt min svärmor. Helt ärligt..."

Alla inom fotbollen, särskilt från den eran, verkar ha en Clough story men kanske inget som är lika galet som den här - och det säger jag som någon som har skrivit ett par böcker om mannens arbete. Det är också, är jag ganska säker på, första gången jag kan komma ihåg någon som berättar en anekdot på det här sättet när den öppet refererar, som en humorpunkt, till drickandet och alkoholismen som gjorde slut på Clough - en sjukdom, tror jag att vissa personer (bland dem återfinns förmodligen Talksports regelbundna medarbetare Ray Wilkins) kallar det. Och förlåt för att jag är en hemsk glädjedödare - jag är fullt medveten om att jag kommer bli ombedd att skaffa ett sinne för humor, att det är banter (skämt/jargong etc) och LOL - men jag har börjat fundera på huruvida Saunders faktiskt är något av en idiot.

Jag har förresten min egen story om en full Clough. Ett år eller så efter det att Saunders lämnade Derby (han gick till sist till Liverpool), befann jag mig på mitt första jobb på the Newark Advertiser och Clough var inbjuden för att plantera ett träd för att markera öppningen av ett lokalt konstcenter.

Den gången var han, för protokollet, klädd i en kostym, inte den gröna tröjan. Men flammiga kinder hade han. Full igen. Inte exakt Clough i sitt ståtligaste utförande, med de där genomträngande ögonen, den oklanderligt fixade frisyren, den friska hyn och all den där dyrbara, egendomliga magin från dagarna då han vann ligatitlar och Europacuper.

Hursomhelst, trädet. De flesta skulle sätta det i marken, strö på lite jord på rötterna och platta till det med en spade. Inte Clough. Han var nere på knäna, plattade till jorden med sina bara händer och förstörde en snygg kostym. Men ingen skrattade och här kanske jag ska ha fler idiotförklaringar för att jag inte har lagt på en Clough accent under åren och försökt få ut några skratt ur det. Det är bara det att det finns ett tusental berättelser om den här mannen som inte refererar till honom som helt dyngrak. Kom ihåg att han var mannen som en gång sa till en kollega att "Sinatra träffade mig, du vet" - och kalla mig en glädjedödare, humorbefriad, vad du vill, men det här är berättelserna som får mig att skratta. Inte de om hans flammiga kinder eller när han gjorde sig till en drummel då han gled in i alkoholismen, eller när han redan var där. Inte berättelser som jag misstänker har mer toppspinn än en Roger Federer serve.

Men självklart tillhör jag minoriteten här. Det är tydligen helt ok att gå ut i radio och berätta skämtsamma anekdoter om någons alkoholproblem. Samtidigt hoppas jag att Clough familjen - Nigel, Simon och Elizabeth, och deras egna barn - inte lyssnade. Jag vet redan vad några av spelarna från Cloughs Europacupvinnande lag tycker om det och jag slog även en signal till Hill tidigare den här veckan.

"Det är ett bra efter-maten-anförande men tyvärr är det mesta av det inte sant," sade han till mig. "Brian var inte full, han kröp inte på sina händer och knän, han satt inte mot väggen med ansiktet, han nämnde inte mattan en enda gång och det var inte med någon blomkruka... det känns bara som att han [Saunders] har dragit den här storyn genom en väldigt fantasifull manusförfattare och att det här är vad de har kommit på."

Allt ganska besvärligt, är jag säker på att du håller med om. "Brian gillade en drink och vi vet alla att han hade en situation mot slutet men han var inte full överhuvudtaget den dagen," fortsatte Hill. "Han gjorde inte sakerna som har sagts, och jag har inte en aning om varför han [Saunders] skulle säga dem. Brian anlände med Archie Gemmill. 'Hallå, Mr Clough,' sade Saunders. "Grabben, kalla mig Brian,' svarade han. Allt var helt normalt. Han ville helst inte prata med någon agent, det är korrekt, och vi fick reda på att det skulle bli svårt för Saunders var redan överens om en affär med Everton. 'Det kommer inte bli svårt,' sade Brian till honom, 'vi kommer bara erbjuda dig mer pengar än dem.' Sedan gick han ut i trädgården för att lukta på lavendeln.

"När han hade gått ut sa Saunders till mig att Everton hade erbjudit honom £8,000 (96,418 kr). "I månaden?' frågade jag. 'Nej, i veckan.' Herregud. Jag berättade för Brian och hans reaktion var 'Djävlar anamma, det är mer än vad jag, vår Nigel och Pearcey får tillsammans.' Men först av allt ville han att jag skulle göra något. 'Lukta på den här blomman,' sade han, 'den är underbar.'

"Efter en halvtimme sade Saunders att han skulle prata igenom det med sin fru och åkte hem. Sedan klockan 21:00 ringde han och sade att Liverpool hade matchat vårt bud och att han hellre ville gå dit för att hans pappa hade spelat för dem. Så det är det hela. Brian var inte full, och det är inte rättvist. Det finns alla möjliga och olika Brian Clough berättelser - jag berättar några själv, men inte nedsättande berättelser, inga sådana här."

Men ändå är skadan redan skedd. Det är åtta minuter långa klippet - "det roligaste som någonsin har hänt mig inom fotbollen," konkluderar Saunders - har blivit viralt. Det är en internetsensation och the Liverpool Echos rubrik i måndags var: "Hur en full Brian Clough försökte övertyga Dean Saunders om att avböja Howard Kendall." T.o.m the Birmingham Evening Mail hade med det. "Följande anekdot har ingenting med våra klubbar på den här jordbiten att göra," förklarade tidningen. "Men det är mycket möjligt att det är en av de bästa fotbollsberättelserna vi har hört under det senaste kvartsseklet. Eller, beroende på vem du tror på, en av de mer löjliga.

Clough tog förresten sitt lag till FA Cupfinalen den säsongen, ett av sex Wembley besök på tre år. Han rankade såklart Saunders högt - den f.d spelaren har informerats om att hans berättelse har blivit omstridd och valt att inte kommentera - men för det mesta behövde han inte slå transferrekord för att förbättra sitt lag. Året innan hittade Clough Roy Keane som då spelade för Cobh Ramblers och köpte honom för £47,000 (566,453 kr).

Såvitt jag vet har Keane aldrig berättat någon story, eller förskönat någon, om Clough, med hans dryckesskadade ansikte, under den där svåra perioden, 1991 till 1993, när förfallet startade. Kanske är det sant, som Keane en gång sade, att spelet är fullt av bluffmakare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...