Bilden: Jag antar att de flesta av oss ibland känner oss lite som William "D-Fens" Foster i filmen Falling Down. Den 10:e maj i år gjorde jag det...

Hallo på er alla igen, nu ska jag helt fräckt börja med att backa bandet ungefär en månad. Närmare bestämt till tisdagen den 10:e maj. Trots all eufori jag känner över att vi slipper se det brännskadade muminvraket på vår tränarbänk nästa säsong, så har ilskan över den där kvällen i maj ännu inte släppt taget om mig.

Det handlar såklart om vår bortamatch i ligan mot West Ham. Hade vi vunnit den och sen avslutat med tre poäng hemma mot Bournemouth så hade vi fått kvala till nästa säsongs CL. Nu får vi inte det och det blir med andra ord andra gången de tre senaste säsongerna som vi inte är med där. Ok, jag ska villigt erkänna att jag hatar UEFA, blir förbannad av den pompösa CL-låten och all annan skit runt det hela. Men när knock-out fasen drar igång på vårkanten, då vill man ha United där, i de stora, tunga mötena. Belysningen på OT är på och förväntningarna i luften når ytterligare en nivå.

Det blir inget med det nästa säsong och med förra säsongens trupp och "manager" är det lika bra, vi hade inget där att göra. Men med en revanschlysten Mourinho, som äntligen fått komma till klubben han velat leda sedan 2013, och en uppdaterad trupp så hade det såklart varit intressant. Tror inte portugisen kommer sen en femteplats i ligan som "positiv utveckling" eller tjata om "för högt ställda krav från fansen", likt vår fullständiga jubelidiot från förra säsongen. Vet inte hur Mourinho ser på turneringen, men antar att han vill göra bra ifrån sig där med sin nya klubb, och finalen nästa säsong spelas ju i Stockholm...

Men nu ska jag inte komma ifrån ämnet. Tisdagen den 10:e maj mötte alltså de Röda West Ham borta i ligan. Det var deras sista match på Upton Park och de var ute efter revansch på oss efter att vi sparkat ut dem ur FA-Cupen tidigare under säsongen. Men för United borde det ha räckt för managern att säga: Vinst idag och tre poäng hemma mot Bournemouth och vi har chans på CL-spel nästa säsong, medan City kommer missa det, under Pep Guardiolas första säsong med sitt nya "projekt". Det borde liksom ha räckt för att förvandla våra spelare till mördarrobotar programmerade att blåsa bort all vinröd skit från planen och sedan pissa ner deras löjliga bubblor i halsarna på deras förtappade fans.

Ni minns det själva, men titta på det här igen och försök intala er att spelarna i vitt gjorde sitt yttersta för att ta ett jättekliv mot CL och spela samtidigt spela bort City från den möjligheten:

Fan, sätt minsta lilla press på dagens flickkjolar till spelare och de knäcks som torra kvistar i skogen. Det är direkt pinsamt, och inte bra för hjärtat att beskåda.

Men låt oss börja från början. Jag ska villigt erkänna att jag hade någon teori om att Van Gaal körde bussen under våra resor till London. Med tanke på att den lyckades hamna vilse och komma för sent två gånger där nere. Föreställ er den där dumma fan, med ett par glas rödtjut innanför västen, sittandes vid ratten och vråla: "Louie van Gaal's army!" Medan någon svettig stackare upplyser honom om att han kör åt fel håll, varpå han svarar: "Louie van Gaal kör aldrig åt fel håll, det här är en process, vi är på väg åt rätt håll."

När Uniteds buss till sist dök upp i östra London var det några "tuffa" West Ham fans som attackerade den genom att kasta sten och ölflaskor på den. Det är verkligen inte första gången, vem minns t. ex inte när de Rödas buss rullade in vid Anfield Road för match mot de fräcka scouserna 1986? Förutom sten mot fönsterrutorna sprejades även laget, då de klev av bussen, med ammoniak av någon eller några påhittiga scousers.

Efter att ha sett hur dagens rövhål agerade ombord på bussen skämdes jag och hoppades att Uniteds fans hade gett de samma mottagande utanför OT innan den efterföljande matchen mot Bournemouth. Men de fansen var väl för upptagna med att strosa runt i the Megawhore, eller posera med en selfiestick och mobiltelefon framför Charlton, Best och Law.

Ni har säkert sett skiten redan, men kolla här:

Att Jesse Lingard inte blev transferlistad och informerad om att han ALDRIG mer kommer spela för United samma kväll är en skandal. Vad fan håller han på med?! Liten eloge till Cameron Borthwich-Jackson som ser helt oberörd ut på sin plats. Även en cyniker som jag kan fatta att, med tanke på dagens överbeskyddande samhälle, så var det säkert någon säkerhetsansvarig som sa till spelarna att ta skydd när stenarna började hagla. Men att då kasta sig på golvet som en livrädd kattunge, eller som Lingard spela upp hela kukhuvudsregistret, ja det är enbart pinsamt att se. För dagens selfiegeneration, som tycker livet blir svårt utan en selfiepinne, är han säkert en idol, men fy fan så förbannad jag blev när jag såg klippet, jag lovar, både pisset och blodet i min kropp kokade.

Jämför den skiten med detta, 1993 i Turkiet, där Eric visar hur man agerar i en potentiellt explosiv situation:

Jag kan inte riktigt släppa det, jag menar föreställ er Keane, Schmeichel, Robson, Hughes, Cantona etc hukandes på golvet som den här högen med snörvlande fittor. Det skulle ha varit svårare att stoppa dem från att kliva av bussen och ge sig på folkmassan. En miljon mil ifrån dagens fuktiga fruktkakor.

Med tanke på vad många av dem visat på planen kan jag föreställa mig hur det snörvlades bland vissa. Depay försökte säkert spela tuff medan överläppen darrade betänkligt, innan han försökte springa till ett bättre skydd, bara för att dundra rakt in i första bästa stol framför sig, falla ner på golvet och irriterat gestikulera mot någon tom stol två rader bort.

Det var gott om idioter i östra London den här kvällen, eller vad sägs om praktarslet och West Hams medordförande David Sullivan, då han fick fria tyglar i 5 Live:

"Det är verkligen deprimerande, det kommer bli en sen kväll för våra fans och några av dem kommer inte kunna stanna kvar. Jag förstår inte varför United inte kunde komma hit klockan 16:00. De kunde ha kommit hit tidigt. De visste att det skulle vara mycket folk ute. Det är galet.

"Det var trängsel på gatorna och de kunde inte få in bussen. Det var folk runt bussen, men det skedde ingen attack på bussen.

"Om ni kollar på bussen så kommer det inte vara några skador på den. Om vi anlände sent till Old Trafford hade de inte flyttat fram avsparkstiden."

Vi kollar, David...

Nej, precis. Att herr Sullivan får släppas ut och fram till en radiomikrofon utan att hans mentalvårdare stoppar honom, får väl ändå ses som ett stort misslyckande!

Visst fan jublade jag när unge Tony Martial gjorde 2-1, men magkänslan var hela tiden att våra spetsblusar inte skulle stå emot trycket och ta med tre poäng norrut. Då var det ändå inte Real Madrid eller Bayern München vi ställdes emot. Det var ett West Ham som gjort en bra säsong och har några bra spelare, men vi är ju för fan Manchester United och även om muminanushålet försökt få oss att ha förväntningar i klass med Aston Villa, så måste det väl finnas någon stolthet och någon sorts känsla av ansvar hos de som får dra på sig tröjan. Men, som det gamla talesättet lyder, spelar du med en fjäder, får du arslet kittlat, spelar du med Blind, Rojo och Valencia i försvaret blir du gängvåldtagen i ett skjul i östra London.

Förstå någon halvalkad runkare som slår på tv:n och ser att det är Man United. Då kanske hen slår upp ett glas till och sätter sig ner för att kolla, United brukar ju bjuda på ganska underhållande fotboll. Att då först få se Lingards clownuppvisning på bussen och sedan vår en gång så stolta klubb fogligt kapitulera ute på planen mot ett halvbra gäng testiklar och storkuken själv, Andy Carroll. Patetiskt räcker inte till för att beskriva vår insats den där kvällen.

Har vädrat dessa tankar med en del andra fotbollsintresserade personer. Och många tycker att jag är för hård i min bedömning och bara ser negativt på United. Den diskussionen orkar jag inte ens ta en gång till, kan väl bara säga att jag inte sluter mig till tomtarna som anser att United inte kan göra något fel, inte heller någon associerad till klubben kan göra något fel. Och vad är det för fel med att klä ut sig i full matchdräkt och sälla sig till happy clappy familjen som följer klubbens minsta nycker? Suck, jag förstår att Red Issue tröttnade på dagens moderna fotboll och de många genomvidriga elementen vi får dras med bland supportrarna.

Och snacket om att det skulle vara för hårt att kritisera Lingard köper jag inte överhuvudtaget. Det är rent skitsnack! Det var en timme före en måste-match, på väg in i en fientlig, eldig och upphetsad atmosfär. De borde inte ha "skojat", rullat runt i mittgången som en hög med ungjävlar, skrikandes som bäbisar, eller filmat varandra då de agerade som barnsliga ollon. De skulle ha varit matchinställda och förberedda på en tuff, hård kvälls arbete. För till syvende och sist ska de faktiskt vara professionella fotbollsspelare.

Har även hört någon yngre fingerpullare bladdra på om att det är andra tider nu. Den skiten håller inte heller riktigt för kritisk granskning. Jag skiter i vilket år vi befinner oss i, den här skiten är helt oacceptabel och symptomatisk för Uniteds problem. Skulle du kunna föreställa dig en buss med Keane, Ince, Eric, Bruce, Sparky, Schmeichel etc hålla på så innan en stor match? Och sedan lägga ut bilderna online direkt för alla att se? Keane skulle ha suttit där och låtit flaskorna och stenarna studsat mot hans förbannade huvud, innan han hade kastat tillbaka några av dem på fittorna utanför. Det är inte konstigt att vi är helt förtappade och vek ner oss helt när vi hamnade under lite press än en gång igår kväll, se bara på tillståndet hos de flesta av dem.

Hela den här selfiekulturen äter upp en liten bit av mig varje dag. Det är verkligen dagens sjuka samhälle nerkokat till en mobiltelefon med kamera och ett löjligt poserande tryne. Titta på mig, titta hur fantastisk jag är, titta vad jag gör. Bry er allihop, snälla bry er! För det handlar ju inte bara om att ta bilden, skiten ska ju omedelbart upp på Facebook, Twitter och Instagram etc. Och all den där skiten förkroppsligas på många sätt av just Jesse Lingard. Att ha ett foto på sig själv vid någon betydande plats, med sin familj eller med sina vänner, för att titta på som ett minne, det är helt ok och inte något vanskapt beteende. Men det där andra, fan det får mig att känna lite som Michael Douglas i Falling Down...

Att sedan se rövhålet Roy Hodgson sitta och se ut som om han inte minns sitt eget namn eller vart han är gjorde inte kvällen på något sätt bättre. Att han dessutom gjorde det bredvid Tory-blygdläppen Karren Brady fick mig att gå ut till städförrådet och hämta en hink.

Så, nu har jag fått skriva av mig det värsta från den där förbannade skitkvällen, nu hoppas jag kunna släppa det snart och glida vidare. Om Mourinho senare i sommar bestämmer sig för att sälja Lingard så kommer glädjen vara total och jag kommer kunna glömma den 10.e maj 2016 helt och fullt. När man läser den här artikeln så känner jag också glädje och ett visst hopp:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/06/09/11325341-memphis-depay-skickar-hem-bilar-varda-350-000-4-44m-kr-tillbaka-till-holland-da-pratet-om-att-han-kommer-saljas-fran-manchester-united-intensifieras/

Det är bara mitten av juni än, men om ganska precis 11 timmar släpps spelschemat till nästa säsong av Premier League. Det är alltid en ganska skön grej. Klia sig lite på påsen, titta, ta in information och drömma sig bort. Att den första versionen av spelprogrammet sen kommer revideras sönder bortom igenkännlighet är en annan grej, det är ändå en speciell dag när man kolla in premiären, derbyt, matcherna mot de smutsiga, jul- och nyårsprogrammet och avslutningen.