Jag är säker på att ni vid det här laget är bekanta med karikatyrtecknaren på the Guardian, herr David Squires. Han producerar ofta helt klockrena små serier om den engelska fotbollen för tidningen och de går även att beskåda på deras hemsida här:

https://www.theguardian.com/profile/david-squires

Den 30:e maj i år hade han med en helt briljant ruta om grisarnas gris John Terry:

Jag antar att ni såg hans förbannade jävla skitshow när han skulle "tackas av". Dra pungen i gruset alltså, aset beställde att matchen skulle stoppas åt honom i den 26:e minuten medan de andra spelarna ställde sig i givakt för honom. Bara jag ser honom i vanliga fall mår jag illa, men det här tog nog nästan priset. Jag fick sjukskriva mig och ligga med tappkran under stora Jägermeister-flaskan några dagar efteråt. Vilken jävla titta på mig, mig, mig, mig-kulpåse han är! Sedan säger det en hel del om vilken jävla klubb Chelsea är som gick med på att arrangera denna ändtarmsparad. Fotbollen 2017, vilket jävla tillstånd den befinner sig i alltså.

Tack och lov slipper vi se fanskapet i Premier League den här säsongen då han nu ska förpesta Aston Villa istället. Men en liten del av mig hoppas att vi lottas mot dem i någon av de inhemska cuperna och att Röde Romelu sparkar 18 kg skit ur den rasistiska ormen. Så kan vi se hur tuff "JT" är mot svarta spelare sen.

Jag vet inte hur snacket i allmänhet går bland Aston Villas fans gällande värvningen av denna gigantiska skithög, men den här artikeln muntrade upp mig ganska rejält efter att ha blivit deprimerad bara av att tänka på fanskapet:

EFTER 30 ÅR KOMMER JAG NU ATT BOJKOTTA ASTON VILLA. VARFÖR? JOHN TERRYS TIDIGARE RASISTISKA SPRÅK

På vilken annan arbetsplats som helst hade Terry blivit av med sitt jobb efter smädelsen 2011 mot Anton Ferdinand, men inte inom fotbollen. Så länge han är en Villan, är jag inte det

• Steve Bloomfield är biträdande redaktör för Prospect

"Den här säsongen kommer jag inte vara på Villa Park. För den här säsongen har Villa plockat in John Terry." Fotograf: Neville Williams/Aston Villa via Getty Images

AV: Steve Bloomfield, the Guardian, onsdag 5 juli, 2017:

Det var en tillfällighet att jag blev ett Aston Villa-fan. Min pappa, som växte upp i norra London, är ett Arsenal-fan, men då vi bodde i Birmingham tyckte han att jag borde heja på ett lokalt lag.

Villa hade just gått upp i första divisionen, medan Birmingham City fortfarande sladdade i den andra divisionen, så han tog mig till Villa Park. Min första match slutade 1-1 mot Liverpool i september 1988 - vi satt på träbänkar långt fram på the Trinity Road-läktaren, tillräckligt nära sidlinjen för att höra tränarnas skrik och dunsarna och grymtningarna från spelarna. Vi gick flera gånger om året och när jag fyllde 13 köpte jag en säsongsbiljett.

Under de nästan 30 åren som har gått har jag varit på Villa Park varje säsong förutom en. Jag såg David Platt näta mot Inter Milan i Uefa-Cupen, Mark Bosnich göra tre räddningar i en straffläggning, Ugo Ehiogo bomba in en stenhård nick i nättaket mot Spurs. Jag har sett den fantastiske Paul McGrath, den bländande Tony Daley och den passionerade Ian Taylor. Jag har sjungit om Dwight Yorke, Christian Benteke och Gabriel Agbonlahor.

Men den här säsongen kommer jag inte vara där. För den här säsongen har Villa plockat in John Terry.

Chelsea-kaptenen John Terry (t.h.) drabbar samman med QPR:s Anton Ferdinand under en Premier League-match 2011 på Loftus Road, London. Fotograf: Nick Potts/PA

Den 23 oktober 2011, under en match mellan Chelsea och Queens Park Rangers, sade John Terry orden "fucking svarta fitta" till Anton Ferdinand. Han åtalades av polisen men trots att han erkände att han använde dessa ord dömdes han inte som skyldig vid rättegången nästan ett år senare. Terry påstod att han hade sagt "fucking svarta fitta" sarkastiskt för han trodde att Ferdinand hade anklagat honom för att ha sagt det redan. Som förklaring reste det tillräckligt med tveksamheter för att han skulle frias. Han hade inte samma tur med the Football Association, som stängde av honom i fyra matcher.

På vilken annan arbetsplats som helst hade en man som erkände att han använt det språket blivit avstängd omedelbart i väntan på en utredning. T.o.m med en dom som sa inte skyldig hade de förmodligen förlorat jobbet. Men det här är fotbollen - och fotbollen verkar inte bry sig om rasism.

Fotbollens antirasistiska organ, Kick It Out, får för närvarande ungefär £500,000 (5,75m kr) per år från de olika fotbollsorganisationerna. Det kanske låter som en hyfsad summa jämfört med antirasistiska organisationer inom andra områden, men då ska jag sätta lite perspektiv på det. Den senaste tv-affären för Premier League är värd ungefär £2,8 miljarder (32,2 miljarder kr) per år. The Premier League betalar Kick it Out £125,000 (1,43m kr) per år - det är 0,0004% av tv-intäkterna.

Det här är en sport där en kommentator som Alan Green kan härma en spelare från Kamerun genom att säga "me no cheat", och bara få en tillrättavisning för det (Green är fortfarande anställd av BBC). Det här är en sport där en fotbollsmanager, Malky Mackay, kan fälla rasistiska skämt och det avfärdas som "skämt".

FA:s dom mot Terry har tvättats ren från hans cv. Man kommer söka förgäves om man letar efter något omnämnande av det i hyllningarna som omgav hans flytt från Chelsea efter förra säsongen; och det har heller inte nämnts i den här veckans bevakning av Terrys påskrift för Villa.

Det fanns en tid när fansen betalade spelarnas löner. När Villa senast vann ligan, 1981, tjänade några av spelarna blott £200 (2,301 kr) i veckan. T.o.m tidigt på 1990-talet, då Sky-pengarna började komma in, hade unga förstalagsspelare lön i hundratals pund, inte tusentals. Summan pengar som en klubb fick in på biljettförsäljningen hade en direkt inverkan på summan de kunde spendera på spelarlöner.

Så är inte längre fallet. Endast pengarna som en Premier League-klubb får från tv är astronomiska - förra året fick Sunderland, ligans sämsta lag, £93,4m (1,07 miljarder kr). Banden mellan spelare och fans har blivit ännu lösare. De är inte längre som oss. Det blir allt svårare att identifiera sig med de ute på planen när en 21-årig reserv är en miljonär.

Birmingham är en multikulturell stad; Villa är ett multikulturellt lag. Tanken på att en man som använder ett sådant språk utan att visa någon ånger ska spela för mitt lag i min stad är deprimerande bortom vad ord kan förklara. Hur kan de påstå att de är emot rasism när de anställer en man med den historien?

Det enda jag kan göra är att dra tillbaka mitt stöd. Jag är inte så naiv att jag tror att en bojkott kan utgöra någon skillnad. Men jag kan inte säga till mina vänner att "det här är mitt lag" och jag kan inte säga till min son att "det här är ditt lag" om John Terry bär vinrött och blått. Så länge John Terry är en Villan är jag inte det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...