Skithuset Leiva och de vilseledda scouserna

Såg något rövhål på Twitter skriva följande hästpiss: "Lucas Leiva kommer lämna Liverpool efter en ärorik tioårsperiod där han vann en Ligacup."

Och scouserna kallar sig fortfarande för en storklubb. Brassen Leiva kom till tippen i juli 2007 och ser nu ut att vara på väg att dra därifrån, ganska precis 10 år senare. Under hans taktpinne på mittfältet (haha) har dessa skithus alltså bärgat EN pokal, Ligacupen 2012.

Och så tycker man att United har haft det lite knackigt på pokalfronten under senare år. Well, allting är relativt, som man brukar säga, för under samma tidsperiod har United plöjt hem 11 pokaler (4 Premier League, 1 FA Cup, 3 Ligacuper, 1 Champions League, 1 Europa League och 1 VM för klubblag). Liverpool matchas dessutom av giganterna Tottenham, Swansea och Birmingham, som alla tre också har bärgat en Ligacup var under de senaste 10 åren!

11-1 i antalet vunna pokaler, inklusive en treårsperiod efter Fergie där vi var skrämmande dåliga. Det skulle vara kul och intressant att höra en "i år är det vårt år" scouser kommentera det. Just ja, Fergie styr ju domarna så att alla domslut går emot sopdykarna och alla domslut går med United, hade ju glömt det faktumet.

Finns inga gränser för vilken skit scouserna kan kränga

Scousernas hat mot United och Manchester är episkt. Tro mig, jag har bevittnat det på nära håll. Det ödslas ingen kärlek från varken Uniteds supportrar mot dem, eller tvärtom, men underhållningsvärdet i att se en vansinnig scouser med ögongloberna på väg ut ur hålorna, ådrorna pumpandes vid tinningarna och armarna utsträcka i en flygplansgest är underskattat.

Med detta i åtanke blev jag inte förvånad då jag snubblade över den här bilden på internätet:

Det är en nyckelring från scousernas officiella Megastore och ska såklart föreställa den här störtbombade kyrkogården:

Det enda problemet är att den inte gör det, istället ser det ut som den här, inte helt friska, mannen:

Det är såklart Harold Shipman vi pratar om. Om ni inte har hört talas om honom tidigare så var han en doktor som dödade flera av sina patienter innan han 2004 hängde sig själv i sin cell i Wakefieldfängelset i West Yorkshire. Han är Storbritanniens värsta seriemördare, men ändå ganska populär bland många scousers. Varför då, kan man ju undra? Jo, många av hans offer kom från Manchester och om man lyssnar på dessa påhittiga scousers på det lite fräcka Anfield när de möter United kan man höra hyllningssånger till denna f.d doktor. Eller så lyssnar man bara på Wayne Rooneys brorsa, Graham, från hans uppträdande 2006. Texten? Här har ni den:

"One Harold Shipman, There's only one Harold Shipman. Scousers say thanks, Cos he only kills Mancs. Walking in a Shipman wonderland."

Följt av:

"Harold Shipman killed your nan, he's a Scouser."

Ni tror mig inte?

Om ni sedan går tillbaka till bilden på det som ska föreställa tysken med det eldbombade staketet i käften så rekommenderar jag att ni tar en titt på det som hänger till höger under honom. Jag förstår också att det ska föreställa Bill Shankly, men tycker att det ser mer ut som en nedlusad analöppning som gör flygplansgesten. Övertygad om att de två produkterna kommer bli bästsäljare i flatulenshuvudenas lilla butik.

Harrison, till vänster, tränade (från tvåan från vänster) Giggs, Butt, Beckham, Gary och Phil Neville, Scholes och Terry Cooke. DAVE THOMAS/MEN

AV: Oliver Kay, The Times, lördag 15 juli, 2017:

Beckham, Scholes, Giggs och Neville har varit och hälsat på Eric Harrison, den f.d ungdomstränaren i United som drabbats av demens.

Då han stod i hallen med sina gåvor - en morotskaka som han hade bakat med sina barn, samt en flaska whisky - blev David Beckham abrupt tillsagd att ta av sig sina skor. Han log nervöst och gjorde som han blivit tillsagd.

T.o.m nu, 25 år senare, befinner sig Beckham, Ryan Giggs, Paul Scholes, Gary Neville och resten av Manchester Uniteds sagolika Class of '92 i Eric Harrisons makt. Hans röst, även om den är mer stapplande nu, får de fortfarande att höja uppmärksamheten. Under deras dagar i ungdomslaget fruktade de honom. Därifrån växte det fram en respekt och senare, då hans undervisningar tog dem framåt i deras ärofyllda karriärer, övergick det i vördnad.

Men nu finns det ett medlidande, det finns bestörtning och det finns djup, djup tillgivenhet för en storslagen fotbollsman vars hjärna har härjats av demens.

79-åringens tillstånd har varit en hemlighet som vaktats på nära håll av hans familj, som med växande förtvivlan har sett på medan sjukdomen har tagit över och tajtat till sitt grepp över honom. För några månader sedan kände hans barnbarn, Joseph Hilditch, att det fick vara nog. "Min pappa har fortfarande alla spelarnas nummer i sin telefon," säger Vicky, Harrisons dotter, "och utan att jag visste om det kontaktade Joseph några av dem - Ryan, Paul, Gary - och sade: 'Min morfar mår inte så bra. Skulle det vara ok för er att komma och träffa honom?' Inom en vecka hade de alla varit där. Joseph hade inte andats ett ord om det till mig. Jag gick dit en morgon och då var Ryan Giggs där. 'Vad gör du här?' 'Jag är här för att träffa din pappa.'

"Det var roligt," säger Joseph. "Grabbarna sade att de fortfarande kände sig nervösa när de var i närheten av honom."

"Man kunde se att respekten fortfarande finns där," säger Vicky. "De var även synbart chockade för det var inte mannen de kände som satt där. Min pappa känner egentligen bara igen oss, sin direkta familj. Förutom det har han fortfarande några av namnen i huvudet men han känner egentligen inte igen någon nu. Det blev en kort blick när de gick in, som om han visste att det var någon, men han visste verkligen inte att de var där. Men de var fantastiska och det var så underbart att de kom över.

"Efter det tror jag att Gary sade till David Beckham, som hörde av sig och frågade om han kunde komma upp. Vi sa inte till någon att han skulle komma. Vi ville inte ha någon yra."

"Jag sade till några av mina kompisar att han skulle komma, men jag sa inte när," säger Joseph.

"David hade kört upp till Halifax från London och han verkade nervös när han kom upp på uppfarten," säger Vicky. "Jag kunde se att han var chockad och upprörd först, precis som de andra grabbarna var. Han hade med sig en kaka som han hade bakat med sina barn - en morotskaka, underbar var den - och en flaska whisky, vilket var underbart av honom.

"Jag är inte ens säker på att min pappa insåg att han var där under större delen av tiden, men det var så fint av honom att komma hela den vägen. Han åt lunch med oss och min dotter ställde varje möjlig fråga till honom: 'Hur många tatueringar har du?', 'Har Brooklyn någon flickvän?' Han var helt otrolig, det var de allihop, och det var bara underbart att se vad min pappa betydde för dem."

Beckham besökte Harrison och hade med sig en morotskaka och en flaska whisky.

Som spelare hade inte Harrison några problem med att bli beskriven som en hårt arbetande spelare som

representerade många klubbar. Han var en ytterhalv vars lyckligaste tid kom när han spelade för Halifax Town i gamla Third Division North innan han gick vidare och spelade för Hartlepools United (under Brian Clough), Barrow och Southport. Han älskade kamratskapen i det hela, att dricka med familj och vänner i baren efteråt, men ute på planen var han otroligt driven. En lagkamrat från den eran minns honom som en fruktad krigare vars tacklingar var barnförbjudna och vars ritualer innan matcherna kretsade runt strömmar av invektiv om motståndarna: "Hur mycket f***ing hatar vi Tranmere Rovers? Och vad ska vi göra med dem?"

Hans dotter skrattar åt det och hon fick höra samma sak av Beckham, Scholes och de andra, att hennes pappa kunde vara milt skrämmande. "Det var roligt för jag varnade David om att min pappa hade börja svära då och då sedan demensen kom," säger Vicky. "David sade då: 'Börjat svära?! När vi var med honom var vartannat ord F-ordet!' 'Jag vet, men inte när han var hemma.'

"Jag vet att det alltid fanns två sidor av honom. Fotbollssidan och hemmasidan. Hans lagkamrater brukade kalla honom 'Chopper' (liten yxa/köttyxa), men hemma var han väldigt lugn, väldigt, väldigt fridfull; en underbar man, en underbar far. Han skulle aldrig ha drömt om att svära inför oss."

Men fotbollen var en besatthet. På hans bröllopsdag, i oktober 1962, utbytte han löftena med Shirley vid lunch innan han spelade för Halifax i en 2-2 match mot Shrewsbury Town på The Shay ett par timmar senare. "Han dök sedan upp till festen på kvällen med sina lagkamrater," säger Vicky. "Han missade när min syster Kim föddes för han hade fått en hjärnskakning den eftermiddagen. Han var på annat håll på sjukhuset då."

T.o.m under hans dagar som spelare studerade Harrison för att bli tränare i tron om att en karriär på sidlinjen skulle passa honom bra. Han var tränare under Gordon Lee i Everton innan han fick ta emot ett oväntat samtal från Ron Atkinson, som han hade blivit vän med flera år tidigare under deras tid tillsammans i militärtjänstgöringen för the Royal Air Force. Atkinson hade precis tagit över i Manchester United och ansåg att Harrison var den ideala kandidaten till det lediga jobbet som ungdomstränare.

När Alex Ferguson tog över 1986 tyckte han att klubbens ungdomsutvecklingsoperation behövde en översyn. Han sade till Harrison att, förutom Mark Hughes, så producerade inte United spelare i toppklass och menade att Harrison var tvungen att höja sig om de skulle kunna tävla med spelarproduktionen man såg hos Manchester City, som just hade vunnit FA Cupen för ungdomar. Harrison argumenterade för att underläget mot City handlade om scouting, inte träning. "Vi sluter ett avtal," sade han till Ferguson. "Du ger mig spelare med bättre kvalitet och jag ger dig fler ynglingar i förstalaget." Och resten, säger Vicky, är historia.

Harrison brukade kalla det för det bästa jobbet i hela världen, jobbet att träna några av de bästa ynglingarna i landet för Manchester United. Han ansåg att det inte handlade om att lära dem nya färdigheter, utan det handlade om att installera goda vanor och rätt värden i dem. Giggs, Beckham och Scholes hade talang i massor, men utmaningen var att utveckla denna skicklighet och göra dem till spelare som inte bara kunde möta, utan även höja standarden för vad som krävdes i förstalaget.

Han ville att de skulle spela snabb, skarp fotboll, sättet som Ferguson föreskrev, men för the Class of '92, precis som för alla andra före och efter dem fanns det också en stark och intensiv betoning på grundarbetet. Ett mantra handlade om att alltid titta "där och där", en snabb blick över båda axlarna innan man tog emot bollen: "Om jag inte ser att du tittar där och där plockar jag av dig."

En annan, mer allmän sak, handlade om att se till så att de spelade med både deras hjärtan och deras huvuden: "Det handlar inte om klubbmärket; det handlar om vad som finns under det. Om du bär det klubbmärket men inte tävlar hårdare än din motståndare kommer jag att släpa av dig och du kommer aldrig bära det igen."

Harrison brukade beskriva sin inställning som "90 procent armen runt axlarna, 10 procent spark i ändan", men det är de 10 procenten som hans spelare minns mest levande - inte minst hans tendens att banka på rutan från sitt rum med utsikt över planen på träningsanläggningen The Cliff om han såg att deras nivåer sjönk.

"Det var som att vara i armén och Eric Harrison var fanjunkare," skrev Giggs i sin självbiografi. "Jag fick några riktiga utskällningar av honom och man kunde inte svara tillbaka. Han var en skrämmande man. Han hade inga som helst problem med att skicka av en spelare från träningen, för att sedan följa honom till sidlinjen medan han stirrade honom i ögonen och utmanade honom att säga emot beslutet. Alla som fick den behandlingen höll upp sina händer och sade: 'Du har rätt, förlåt.' Han var tuff, men han var också en excellent tränare och taktiker. Han gjorde spelet så enkelt."

Hans framgångar kunde inte bara ses i utvecklingen av Giggs, Beckham och Scholes till världsklasspelare, eller i densamma av de mindre glittrande framgångssagorna Gary och Phil Neville, Nicky Butt och Wes Brown, utan också i den omättliga hungern och vinnarmentaliteten som satt stenhårt i de alla - individuellt och kollektivt - genom hela deras fantastiska karriärer. Det finns en arv kontra miljö debatt att ha här, samt enormt mycket beröm till Ferguson, men de här spelarna slutade aldrig att omfamna Harrison och den gamla skolans värderingar. Det är som Beckham uttrycker det: "Eric må ha haft en talangfull grupp med killar att arbeta med, men berömmet går till honom för att han förvandlade oss till fotbollsspelare och förvandlade oss till ett lag."

"Jag vet att han var hård mot de här grabbarna, men han älskade dem - inte bara de jag har nämnt utan även de som inte gick hela vägen," säger Vicky. "Han älskade sitt jobb, men han sade att den överlägset värsta delen var när han var tvungen att släppa spelare. Han avskydde det. Vi träffade Raphael Burke [en talangfull spelare i the Class of '92 som gled bort från fotbollen] nyligen och han sade att han då tyckte att min pappa var för tuff mot honom, han sade till honom att han behövde bli starkare, men att han flera år senare insåg att min pappa hade haft rätt.

"Han älskade Scholesy, verkligen älskade honom. Mark Hughes, från de tidigare åren, men han älskade dem alla. Han sade aldrig ett ont ord om någon av dem. Trots att han var väldigt hård mot dem då behöll han ett riktigt starkt band med allihop. Han hade en riktig samhörighet med de alla, vilket vi har sett sedan dess då han, så sorgligt, blev sjuk."

Harrison hade skurit ner på sina tränaråtaganden då den obevekliga inställningen hos hans Class of '92 ledde Manchester United till Champions League-vinst 1999. Sedan följde perioder där han jobbade under Hughes som tränare för Wales och som scout för Blackburn Rovers. Andra jobb som scout följde sedan, det sista av dem för Huddersfield Town, samt en roll som chef för den kortlivade David Beckham Akademin. "David såg verkligen efter min pappa," säger Vicky. "Han började få problem med hälsan då."

Mot slutet av hans arbetsliv började scoutresorna bli obehagliga - t.o.m en oro. Harrison började oroa sig för parkeringarna vid arenor som han hade besökt dussintals, t.o.m hundratals, gånger tidigare. Han började ringa sina döttrar, regelbundet, i panik gällande förnyandet av sin bilförsäkring, trots att den var betald. "Han visste då att något inte stod rätt till," säger Vicky. "Han fick det såklart diagnostiserat. Det var för ungefär tre år sedan."

Harrison diagnostiserades med blandad demens. Det är en kombination av åldersdemens, vilket orsakar en gradvis försämring av språket och kommunikationen, och Alzheimers sjukdom, som påverkar minnet, den kognitiva förmågan och insikten. "Det har varit fruktansvärt," säger Vicky. "En av de första sakerna var att göra sig av med hans bil, vilket var svårt. Efter det har det bara blivit värre och värre."

Det finns en självklar fråga att ställa gällande huruvida familjen tror att problemen härstammar från fotbollen. Efter fall som involverat Jeff Astle, Nobby Stiles, Martin Peters, Ray Wilson, Stan Bowles, Jimmy Hill och många andra satte FA och PFA ihop en studie i år för att besvara frågan, som anekdotiska bevis verkar peka på, huruvida "förekomsten av degenerativ neurokognitiv sjukdom är vanligare bland f.d professionella fotbollsspelare."

"Några personer har frågat oss det," säger det Vicky. "Vad jag skulle säga är att min farfar, min pappas pappa, också hade det. Om han inte hade haft det hade jag kanske tänkt: 'Ja, det är definitivt p.g.a fotbollen,' men nu är jag inte helt övertygad. När min pappa spelade så var det såklart den där hårda läderbollen med sömmen på. Det kan inte ha varit bra för dem. Om jag satt ner med någon och de hade all statistik, då kunde jag kanske bli övertygad.

"Vad jag vet är att min farfar och min far har haft det. Jag skulle kunna få det, men förhoppningsvis, med fler människor som pratar om det, med all forskning som pågår, så kan det bli ett genombrott - om inte för min generation så hoppas jag desperat för mina barns generation. Förhoppningsvis genom att prata om min pappas situation så gör vi något bra. Vi ska göra en cykeltur i september, London till Brighton, 54 miles (= 86,9 km), för att försöka samla in pengar till the Alzheimer's Society."

Under tiden kommer Harrison och hans familj, som så många andra, leva med de förödande effekterna från demens. "Min mamma [Shirley] har varit helt otrolig. Hon har gjort ett helt fantastiskt jobb med honom," säger Vicky.

"Hennes inställning är, 'Han är min man och han ska ingenstans och jag kommer se efter honom.' Jag var över till honom i morse och han sade: 'Du vet att jag älskar dig va?' Han har fortfarande den sidan, trots att demensen har tagit bort mycket av honom.

"Varje dag går han upp och de tar ut hunden på en promenad och de åker in till stan och äter lunch, promenerar omkring och åker sedan hem. Det är deras dagliga rutin och han är ok så länge det är så. Han åker till ett daghem en gång i veckan. Han är i det stadiet nu att han kanske behöver åka dit lite mer."

När det gäller fotbollen så är den tyvärr väldigt långt ifrån hans agenda. När United hyllade the Class of '92 i maj bjöd de in alla spelarna och tränarna till Old Trafford för att fira 25-årsjubileumet av deras triumf i FA Cupen för ungdomar. Harrisons familj tog emot priset å hans vägnar. "Det fanns inte en möjlighet att han kunde åka dit, tyvärr," säger Vicky. "Det är synd för han skulle ha älskat att ha få träffat killar som Chris Casper, Ben Thornley, Raphael Burke. Vi pratade med Sir Alex, som var helt briljant med oss. Han sade följande till oss: 'Eran pappa hjälpte till att skapa den här klubben.'"

Harrison har bara den mest avlägsna känslan av det arvet. "Han bär en gammal Manchester United-jacka," säger Vicky, "och om han träffar folk säger han: 'Manchester United, Class of '92.' Eller så säger han till Joseph: 'Har jag berättat för dig om the Class of '92?' Han vet att det finns något, men han vet inte vad."

Tittar han fortfarande på fotboll? "Det är en av de sorgligaste sakerna," säger Vicky. "Fotbollen har alltid varit hans stora passion. Han avbröt alltid allting för att se vilken match som helst - vilken fotboll som helst, på vilken nivå som helst - så det var förödande för oss när han tappade intresset att se det på tv. Det var då vi visste han var helt förändrad. Det är vad demensen gör. Tills det här hände hade fotbollen varit hans liv."