Både ägarna och fansen befinner sig i en inlärningskurva då Neville-bröderna, Ryan Giggs, Nicky Butt och Paul Scholes bygger Salford Citys framtid och hoppas att FA-Cupvinsten mot Notts County blir en språngbräda mot större saker

   

Paul Scholes, som gjorde Manchester Uniteds andra mål i 1999 års FA-Cupfinal, är med i firandet efter Salford Citys vinst i första rundan mot Notts County. Fotografi: Chris Brunskill/Getty Images

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, söndag 8 november, 2015:

 

De berättar en historia i Manchester United, den går tillbaka till dagarna innan löpande bandet på Old Trafford rullade bort spelarna som nu är kända under det kollektiva Class of '92 smeknamnet, som handlar om när ungdomstränaren Eric Harrison var så arg på en insats att flera spelare fick hänga i armarna i ribban.

 

Harrison var den hårda tränaren som trummade in i Ryan Giggs, Paul Scholes, Nicky Butt, Neville-bröderna och alla andra som kom fram genom Uniteds system hur viktigt det var att följa regler, jobba hårt och acceptera order. Hans ord var lag - och han kunde vara lika skrämmande som Alex Ferguson. "Vid sidan av bossen kunde Eric komma med de mest brutala kommentarerna av alla tränare jag har mött," sade Gary Neville en gång.

 

Med tanke på det är det inte svårt att föreställa sig explosionen av ilska efter en match när spelarna som ställde upp sig i muren hoppade och vände ryggen till när en motståndare avlossade en frispark. Skottet var lågt, gick under muren och i mål, och under nästa träningspass fick de skyldiga hänga och dingla från ribban. Bollar radades upp och sköts för att försöka skjuta ner dem. Laget vände sig aldrig mer om vid några frisparkar.

 

Det var en hård regim, men när vi tittar tillbaka så håller alla spelarna vi såg hoppa omkring på Salford Citys läktare i fredags Harrison lika högt som Ferguson och helt klart värderar de viktigheten i en stark hierarki som, om det är nödvändigt, kan skrämma upp folk. De vilda utskällningarna gnisslar kanske hos några men det var ett sätt att leva för dessa män och det är ingen överraskning att Salfords delägare vände sig till ett par rottweilers när de ansåg att den tidigare managern, Phil Power, inte höll måttet. Power hade inlett Salfords modiga nya resa med att åka till Ibiza på semester, missade en försäsongsmatch och om du tittade på BBC dokumentären Class of '92: Out of their League så såg ni konferenssamtalet vid årets början när hans nya bossar bestämde sig för att skära loss honom från klubben.

 

I hans ställe har Salford nu en ledarduo som ger intrycket att John Sitton var för mjuk i den där ökända flugan-på-väggen dokumentären när han var manager för Leyton Orient, mest minnesvärd för sin "ta med er jävla mat" mening medan han erbjöd sig att slåss med två av sina egna spelare. Anthony Johnson, en f.d militär, har permanent det ansiktsuttrycket som någon som just har fått sin pint utspilld. Den andra managern, Bernard Morley, hade också kanske orsakat en punktering eller två om han hade sett Morrissey och hans kompisar cykla runt Salford Lads' Club då det begav sig. De jagar som en duo och det var underhållande att notera vad spelarna tycker om dem. "Jonno har den där djävulen i sina ögon; man kan se det, närsomhelst kan han flippa ur," sade anfallaren Gareth Seddon. "Och Bernard är som den otäcka, tystlåtna mannen. Han ser ut som om han skulle kunna döda någon."

 

Men tillsammans fungerar trolldrycken. Salford vann uppflyttning till the Evo-Stik Northern Premier förra säsongen. De siktar på ännu en uppflyttning den här säsongen och det var en hyfsad berättelse mot Notts County, från tre divisioner högre upp, i fredags. Salford kommer upptäcka att en klassisk FA-Cup chock kan göra underverk för en klubbs popularitet och även om det helt klart är en inlärningskurva för deras ägare så har de tillräckligt mycket sunt förnuft, driv och personliga kontakter för att vi inte ska bli förvånade om vi får höra en hel del mer om the Ammies (tidigare kända som Salford Amateurs) under de kommande 10 åren.

 

Den svåra biten kommer att bli att hitta balansen mellan ägarnas ambitioner och supportrarnas känslor. Vill dessa härdade själar som har vandrat ner till Moor Lane genom alla år, med de gnisslande vändkorsen, hålen i staketen och ett lag som springer ut till Dirty Old Town av the Pogues, verkligen ha den glimrande arenan med 20,000 sittplatser som the Class of '92 föreställer sig någon gång i framtiden? Eller är dessa supportrar ganska nöjda i non-league kretsarna, långt ifrån alla motbjudande saker i den professionella fotbollen, och inte alls särskilt entusiastiska inför tanken på att en dag få se deras egna lilla arena förvandlas till nästa IKEA-förpackade arena?

 

Det kommer helt enkelt bli en känslig process. "Det för folk samman," sade Gary Neville, då han beskrev vad som gör non-league fotbollen så charmigt beroendeframkallande. "De står allihop på gräsbanken med en pint och det kan man inte göra längre på många fotbollsarenor. Det är så fotbollen var, men inte längre, på den högre nivån; det är fantastiskt." Och det är det som är poängen: de flesta av dessa fans vill förmodligen att det ska förbli så.

 

De fem gamla kompisarna har redan ändrat klubbmärket och färgerna - mandarinorange och svart till rött och vitt - samt plockat in miljardären Peter Lim i det hela, med 50% av aktierna, och förhoppningsvis kan de hitta ett lyckligt mellanting under nästa förändringsfas för en del av glädjen för supportrar till non-league klubbar är paj-och-pommes-frites känslan, samhällskänslan av gemenskap och, i Salfords fall, det faktum att det inte är ett mini-Old Trafford.

 

Några miles söderut åkte jag och såg Stockport Countys match mot Solihull Moors tidigare i år och jag slpgs av hur öppet och vänligt stället var i jämförelse med fotbollsarenorna jag vanligtvis besöker. Det fanns inga säkerhetsvakter iklädda kostymer och öronsnäckor utplacerade i varje hörn pratandes i walkie-talkies. Avbytarbänkarna var precis bredvid hemmaplatserna och t.o.m när matchen pågick kunde man se några avbytare snacka med några barn som hängde över barriären och flinade för bilder och snyltade till sig godis.

 

Stockport, precis som Salford, har sin alldeles egna Betty Turpin figur som ansvarar för hamburgarna, till skillnad mot Manchester City, t. ex, där menyerna sätts ihop av Marco Pierre White och John Benson-Smith och "kioskerna av Jamie Oliver" säljer korgar med äpplen, päron och bananer (frukt!). Stället stank av liniment och gammal öl och under 30 sekunder gick Stockports dåvarande manager, Alan Lord, från att skrika på linjemannen till att ge 50p (7,10 kr) till en av ynglingarna i publiken, kanske som en ursäkt för sitt språk.

 

Och ja, totalt sett var det mycket mer njutbart. Det kändes riktigt. Det tog mig tillbaka till vad som fick mig att börja gilla att gå på matcher från första början. Sedan tillbaka till normaltillståndet: ett e-mejl anländer som annonserar att Manchester United, klubben som tog bort orden "fotbollsklubb" från sitt märke, har gjort Sbenu till deras första skopartner i Sydkorea.

 

Stockports nedgång i divisionerna har varit av det slaget att deras publik förmodligen ber om en plats i the Football League. Med Salford är det annorlunda och deras ägare verkar åtminstone förstå känsligheten. "Ägarskap har varit en otrolig upplevelse för oss alla men det är ett privilegium som vi inte vill missbruka," säger Gary Neville.

 

Längre fram i tiden kan det komma att dyka upp ett annat motstånd, då från Uniteds supportrar, om det till sist står klart att Salford blomstrar till en sådan grad att de börjar nagga på Old Traffords lokala fanbas (låt oss bryta sönder myten: United har ett formidabelt stöd i det här området).

 

Innan de lade ner tidigare i år hade fanzinet Red Issue redan frågat huruvida det fanns en intressekonflikt för Giggs och Butt att arbeta för United och samtidigt vara delägare av en klubb som dra nytta ekonomiskt av att ta unga spelare från Old Trafford. Fotbollen är en cynisk värld och det är en fråga som lär komma tillbaka upp till ytan nu när Giggs är assisterande manager på Old Trafford och Butt tränar ungdomsakademin.

 

Det är en komplicerad story men sedan har vi kvällar som den i fredags, när allt faller på plats och de här supportrarna kanske finner att de gillade den första smaken av framgång, och vill ha lite mer. "Målet för Salford City är att den första, andra och tredje rundan av FA-Cupen ska vara normen istället för undantaget," skrev Neville i matchprogrammet. "Att vinna FA-Cupen är bara en dröm i år. Under framtida år, vem vet?" Men låt oss ta saker och ting i sin rätt ordning först. På tisdag väntar Trafford i den första rundan av the Integro Doodson League Cup.

 

 

 

Pulis borde glömma hur FA spenderar böterna och försöka undvika dem

Tony Pulis vill ha en förklaring från the Football Association gällande exakt vart pengarna kommer gå från hans böter på £8,000 (113,616 kr) efter att han argt konfronterat domaren Anthony Taylor efter West Broms förlust hemma mot Leicester City. FA hade redan förklarat att pengarna kommer gå till deras pengapool till gräsrotsfotbollen, men det verkar som att Pulis vill se kvittot.

 

"Det är en enorm summa pengar som tas in av FA när det gäller bötfällda managers," säger han. "Vi har en rättighet. Det är inte FA:s pengar, det är mina pengar och jag tycker att jag har rätt att veta vart de pengarna går." Detta följer efter det att Pulis beskrev det som "extraordinärt" när det gällde FA:s beslut att bötfälla José Mourinho, Premier Leagues största återfallsförbrytare, med £50,000 (710,105 kr) för att han för fjärde gången ifrågasatt en domares integritet.

 

Pulis sade att the League Managers Association borde hålla ett möte och diskutera vad som skulle kunna göras. Helgen efter förlorade Chelsea med 2-1 borta mot West Ham och, vilket vi nu vet, Mourinho gick in i domarrummet i halvtid, vägrade att lämna och skrek till Jon Moss att han var "fucking svag" innan han till sist eskorterades ut av West Hams säkerhetschef.

 

Pulis vill veta om FA faktiskt ger böterna till "de hundratals personer som hoppar på bakom EM-turneringen". Men det är billigt med tanke på alla de i FA-personalen som för tillfället förlorar sina jobb.

 

Kanske skulle någon ställa sig upp på det LMA-mötet och påpeka för Pulis att det bästa sättet att undvika dessa böter på är att inte agera som en drummel och visa domarna lite mer respekt, vilket de alla har lovat att göra.

 

 

 

Det har blivit väldigt tyst från Chelsea gällande avstängningen

På ett liknande tema har Chelsea varit fruktansvärt tysta gällade det faktum att deras manager inte ens fick sätta foten inne på arenan i deras bortamatch mot Stoke. José Mourinhos avstängning lär ha sårat honom rejält men när en manager har satt sig själv i den här positionen genom sitt eget dåliga uppförande borde väl Chelsea utdela ett eget disciplinstraff, på samma sätt som Newcastle gjorde med Alan Pardew när han inte fick visa sig inne på en arena under en match.

Louis van Gaal stöttar sin kapten men säger att han skulle vara beredd att vila honom, och andra, precis som han en gång gjorde med Ajax-talismanen Jari Litmanen

   

United förberedde sig ute på Carrington igår inför kvällens match hemma mot CSKA Moskva.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, tisdag 3 november, 2015:

 

För att vara rättvis mot Louis van Gaal, mitt i all granskning av hans lags insatser och Wayne Rooneys minskade effekt, så var han inte vilt respektlös mot Sir Alex Ferguson när han påpekade att klubben hade genomlidit svåra perioder tidigare när Old Trafford inte "alltid varit Drömmarnas teater".

 

Van Gaal insåg det kanske inte men han talade på dagen 10 år efter det att detaljerna läcktes ut gällande vad Roy Keane faktiskt sa i den ökända MUTV-intervjun som var tvungen att tas bort p.g.a sitt innehåll. Keane spelade aldrig mer för klubben igen men hans missnöje med laget var långt ifrån unikt med tanke på debatten gällande lagets taktik då.

 

Carlos Queiroz, Fergusons assistent, hade fått förtroendet att sätta ihop ett nytt 4-5-1 system och om man tittar tillbaka är det förvånande att se vad som nu anses vara normen kritiserades så hårt då. "Fyra-fyra-två", sjöng en upprorisk publik under en 2-1 förlust hemma mot Blackburn Rovers. Ferguson mötte troligen mer hån då än han någonsin gjorde sedan pokalerna började anlända och Van Gaal har åtminstone inte, trots alla hans avledningstekniker, börjat använda samma presskonferensetikett än. "Jag förklarar ingenting," sade Ferguson på frågorna den dagen. "Ni har er egna idéer kring spelet så, vänligen, fortsätt. Jag skulle inte vilja avtrubba er fantasi med fakta."

 

Dagens United är vana att spela med en endast en centerforward och en av frågorna till Van Gaal, då han förbereder sitt lag för Champions League matchen mot CSKA Moskva, handlade om huruvida Rooney har gjort tillräckligt för att rättfärdiga att han ska vara den spelaren. Hans svar, med eftertryck, var att Rooney fortfarande är ett obligatoriskt förstaval i förstalaget.

 

"Han ger oss mer än att bara göra mål," sa Van Gaal. "Han är vår kapten men även ett föredöme för hela laget. Han har mer förtjänster än någon annan spelare. Jag har förklarat det för gruppen redan, för ett och ett halvt år sedan. Jag har fortfarande förtroende för Wayne Rooney."

 

Van Gaal är helt klart trött på Rooney frågan och United har förmodligen rätt när de anser att Greater Manchester polisen kanske borde ha bättre smak än att posta ett "saknad person" meddelande - nu raderat - på sitt officiella Twitter-konto gällande någon "senast sedd i Trafford området iklädd en röd tröja". Rooney är kanske inte spelaren han en gång var men det är också sant, vilket Van Gaal accepterade, att en anfallare litar på hjälp av andra och en del av Uniteds problem har varit deras kreativitet runt straffområdet.

 

Nu har Memphis Depays problem i Manchester dessutom lett till att han utelämnades ur Hollands senaste landslagstrupp och Van Gaal var generös då han sa att den 21-åriga holländaren är den "största talangen" i hans ålder i sporten. Van Gaal ville tveklöst höja spelarens självförtroende men landslagstränaren, Danny Blind, var inte lika snäll och kritiserade Depay för att han inte förstår att "man måste fungera i ett lag".

 

Van Gaals poäng var att Depay var tillräckligt talangfull för att blomstra ut igen och samma sak gäller, förmodligen, hans lag vid något tillfälle efter tre raka 0-0 matcher, första gången det har hänt sedan 2005 och innan det var 1921 senaste gången det upplevdes. Om United inte lyckas näta mot ett CSKA lag som nu har slagit klubbrekordet och har 21 matcher utan förlust i den ryska högstaligan, så skulle det vara första gången sedan 1992 som de har spelat fyra matcher utan att göra något mål. Ur det hänseendet var det svårt att veta vad Van Gaal menade när han sa "vi blir bättre varje dag och ni kan se det i resultaten".

 

Managern lät vettigare när han pratade om att han ser Anthony Martial som en centerforward, trots att han flyttat ut honom till vänster på senare medan han håller fast vid Rooney på topp. Skulle han någonsin fundera på att vila sin kapten? "Ja, men inte bara Wayne," svarade Van Gaal. "Jag har gjort det med alla mina spelare. Till exempel, Paddy McNair hade en vecka på Irland förra veckan. När vi tycker att det är bäst kommer jag att göra det. Det är ingen stor sak för mig för t.o.m när jag var en väldigt ung tränare-coach gjorde jag det med Jari Litmanen [i Ajax]. Det är mer en stor sak för spelarna; de är inte så lätta att övertyga."

 

Det som i nuläget står klart är att United, med en vinst, en oavgjord och en förlust på deras tre första Champions League matcher, måste återfinna sina målgörardojor mot ett CSKA lag som har exakt samma facit i grupp B. "Fotboll handlar om att göra mål," sa Van Gaal. "Vi har stått först i Premier League men nu har vi haft en dålig period. Vi måste förbättra det - och jag hoppas att vi kan näta mot CSKA Moskva."

Man Utd 1

Wayne Rooney 79

 

CSKA Moskva 0

   

Wayne Rooney firar sitt 1-0 mål mot CSKA Moskva som gav United segern igår.

 

 

 

AV: Daniel Taylor på Old Trafford, onsdag 4 november, 2015:

 

Då Manchester United till sist kom ut efter en stressig, utmattande och stundtals upprorisk kväll hade Wayne Rooney flyttat upp bredvid Denis Law som näst bäste målskytt i klubbens historia. Han har nu ett dussin fullträffar upp till Sir Bobby Charltons rekord på 249 mål och, under en kort tid, kändes Old Trafford som en lycklig plats att vara på igen. Men det berättar bara en del av det hela och vad som föregick det var exceptionellt i en klubb där de vanligtvis är stolta över sin enhetlighet.

 

Under de värsta ögonblicken kändes det som att det var farligt nära ett fullskaligt uppror. Louis van Gaals beslut att byta ut Anthony Martial medförde en nivå av meningsskiljaktighet som inte hade hörts på Old Trafford på många år. Strax efteråt kom det uppretade läktarsånger som verkade vara en öppen utmaning mot Van Gaals taktik och vi kan bara föreställa oss hur hätskt det hade kunnat bli, efter 78 minuter, när ett fram tills då dystert CSKA Moskva lag plötsligt hade chansen att förbittra stämningen ännu mer.

 

Ryssarna hade knappt hotat hemmalaget under hela kvällen men inhopparen Seydou Doumbia kom ren igenom och fick chansen att vinna matchen. Han överlistade David de Gea på sitt andra försök, men då dök Chris Smalling och räddade sitt lag med en desperat och briljant rensning nära mållinjen. United hade kommit undan och i nästa anfall slog Jesse Lingard in Michael Carricks långboll i boxen där Rooney, så hårt kritiserad på sistone, kunde nicka in lagets första mål på sex timmar och 44 minuter.

 

En fjärde raka 0-0 match hade undvikits, vilket flyttade United upp till förstaplatsen i grupp B, men det skulle vara att överdriva att säga att det firades hårt när slutsignalen ljöd. För ett lag som precis hade tagit ett rejält kliv mot att nå Champions Leagues utslagningsfas hade det varit en jobbig kväll med enormt skilda känslor och en ovanligt dålig atmosfär.

 

Sett till matchbilden förtjänade United helt klart segern men det här var även en kväll när publiken klargjorde att de inte längre är villiga att tolerera den smaklösa fotbollen. Första gången läktarsången "attack, attack, attack" luftades från the Stretford End var direkt innan avsparken och samma klagande sång kunde stötvis höras vid andra tillfällen också, med olika grad av brådskande karaktär och irritation.

 

Senare kom det högljudda krav på Van Gaal att plocka in Ander Herrera, en spelare som många supportrar anser bör vara med i startelvan. "We're Man United, we want to attack," gick en annan läktarsång. United hade faktiskt spenderat större delen av kvällen med att pressa på men det fanns ingen stjärnglans, inget driv genom mittfältet och den bittra verkligheten för Van Gaal är att många fans delar Paul Scholes åsikt: det här är ett lag som målar staden grå.

 

Å andra sidan så hade Van Gaal förmodligen rätt att känna att hans byten hade önskad effekt med tanke på tempoökningen därifrån och framåt. Rooney hade spelat bra, opererat precis bakom Martial, men de två spelarna sammanlänkade inte ofta effektivt i mitten.

 

Publiken klargjorde vad de tyckte om beslutet att ersätta Martial med Marouane Fellaini men för att vara rättvis mot Van Gaal så har fransmannen följt upp den där målexplosionen med fyra mål på sina tre första framträdanden med endast ett på hans nio senaste. Det var även sant att spelarna svarade bra på publikens ilska, medan andra lag kanske hade tappat självförtroendet.

 

Ytterbackarna, Marcos Rojo och Ashley Young, opererade stundtals som extrayttrar och det fanns en ironi i att United anklagades för återhållsamhet när, om sanningen ska fram, det var deras motståndare som knappt visade någon ambition överhuvudtaget. Endast Rojo hade fyra resonabla chanser att näta medan Lingards energi och rättframhet gav laget en penetrerande spets på högerkanten.

 

Men det fanns ändå brister. Det här är i grunden ett långsamt lag, särskilt på det centrala mittfältet där Bastian Schweinsteiger har en fantastisk fotbollsintelligens utan att ha benen som klarar av att matcha hans hjärna. Carrick spelar i samma tempo och trots all hans elegans med bollen så är även fallet det att de bästa United lagen alltid har haft spelare som kunde storma fram genom mitten och ta sig in bakom motståndarnas försvar.

 

Det var under slutet av den första halvleken som meningsskiljaktigheterna började bli alltmer talföra. Klockan hade tickat förbi sex timmar utan något mål och när Van Gaal begav sig ner efter långsidan i halvtid måste han ha noterat irritationen i rösterna som följde honom. Tidigt i andra halvlek hördes ironiskt jubel när Rooney stötte bollen över linjen, i vetskap om att offsideflaggan redan hade höjts. Martial, en publikfavorit, plockades av efter 65 minuter.

 

"Jag är inte döv," sa Van Gaal gällande publikens reaktion. "Självklart hörde jag. Det är fansens åsikt men, efteråt, ska de inte vara besvikna på beslutet."

 

De hade vunnit men managern hade ett stenansikte och, precis som han själv erkände, så kunde det ha varit betydligt värre.

Den svavelosande reaktionen då Anthony Martial byttes ut mot CSKA reflekterade det växande agget mot lagets metodiska spelstil men holländaren böjer sig inte för någon

   

Louis van Gaals Manchester United har slagit fler bakåtpassningar än någon annan Premier League klubb den här säsongen och de har skjutit färre skott än alla andra förutom Sunderland.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, onsdag 4 november, 2015:

 

Mitt i all aggression och frustration verkar det nästan som att ingen under denna disharmoniska period för Manchester United har noterat att Louis van Gaals lag har spelat sju timmar och 45 minuter utan att någon har gjort mål på dem. Det är deras bästa svit, defensivt, sedan 2008, men det känns inte som en stor orsak till firande för vi måste gå tillbaka mycket längre i tiden för att hitta den senaste gången en manager på Old Trafford fick utstå så mycket öppen meningsskiljaktighet.

 

Det utbrottet av ilska när Van Gaal tog av Anthony Martial under en spänd 1-0 vinst mot CSKA Moskva för att sätta in sin "Plan B", Marouane Fellaini, hade sakta byggts upp. "En vinst på sex matcher," postade Andy Mitten, redaktör på United We Stand, på Twitter efter den prosaiska 0-0 matchen borta mot Crystal Palace förra helgen. "Inga mål gjorda i fyra av dessa matcher som i stora delar bestod av underhållningsfri fotboll. Det är inte i närheten av att vara tillräckligt bra."

 

Det går även längre tillbaka i tiden än enbart de senaste matcherna om grejen handlar om lagets stil, och frågan om huruvida Van Gaal måste passa in i Uniteds traditioner eller om klubben måste anpassa sig efter honom. För stunden besvarades den frågan av den svavelosande reaktionen på bortplockningen av Martial, och läktarsångerna som i princip öppet ifrågasatte holländarens taktik.

 

Sir Alex Ferguson portade en gång MUTV, Uniteds egna tv-kanal, efter att en av kanalens presentatörer hade dumdristigheten att uttrycka att han föredrog 4-4-2 framför 4-5-1. Van Gaal har inte nått det stadiet men han gillar inte att bli ifrågasatt på det här sättet och det gör att allting känns väldigt besvärligt med tanke på sättet som hans filosofi så tydligt gnisslar på hos många fans.

 

Optas statistik visar att United har slagit fler bakåtpassningar (17%) än någon annan Premier League klubb hittills den här säsongen. De har den lägsta procenten när det handlar om att flytta bollen framåt (30%) och deras siffra för sidledspassningar ligger delad tvåa i ligan. Samtidigt har klubben, känd för sin offensiva fotboll, ett lag som bara har avfyrat 77 skott, mindre än alla andra lag i högsta ligan förutom Sunderland och nästan hälften så många som Manchester Citys 148.

 

"Frustrationen som ekade runt Old Trafford var en klar påminnelse till managern att de inte bryr sig mycket om hans filosofi, blädderblock eller procentuella bollinnehav," säger Iain McCartney, författare till 21 böcker om United. "Seger är viktig, men det är underhållningen också. 'Gå ut och ha roligt' var Sir Matt Busbys filosofi och han visste att om hans spelare lyssnade på hans ord så skulle supportrarna, människorna som betydde någonting, bli underhållna. Självklart är fotbollen idag helt annorlunda mot dagarna för Busbys stora lag och t.o.m om man jämför med Fergusons lag, men det där slutliga målet är fortfarande detsamma."

 

McCartney har följt United sedan 1960-talet och hans senaste bok, Building the Dynasty, berättar om deras uppgång från 1946 och vidare fram till flygkatastrofen i München 1958. Han var på Old Trafford i tisdags och förstår publikens ursinne. "Dagens United hetsar sällan upp fansen och gör inte mycket för att locka supportrarna till att gå och se dem då de inte längre är något speciellt," säger McCartney. "Supportrarna tycker inte längre att det är roligt att se dem och lag fruktar dem inte längre. Mål vinner matcher och hetsar upp fansen, inte den metodiska fotbollen som antagoniserar de Old Trafford trogna för tillfället.

 

"Van Gaal måste inse att Manchester United inte är någon vanlig klubb. Deras framgång och position inom spelet är baserat på offensiv fotboll och det är något som supportrarna vill se."

 

Men vid det här laget borde United supportrar veta tillräckligt om Van Gaal för att inse att han inte böjer sig för någon. Van Gaals lag har klättrat till toppen av deras Champions League grupp och disharmonin är inte helt ny för honom. I Barcelona fanns det också tider då han inte helt hade fansens stöd. "Hans tro på taktisk stringens ledde till konflikter med många av hans spelare och hans oförmåga att relatera sina idéer till lokal media och fansen fick det hela tiden att framstå som att laget var på väg att kollapsa," skriver Maarten Meijer i sin biografi. "Hans kritiker framställde honom som en fotbollsfanatiker, en man gift med sin fotbollsdogm."

 

Något liknande händer nu, och ingen bör förvänta sig att det förändras när Meijer även återberättar episoden då Van Gaal en gång fick frågan huruvida han hade läst Ik heb Altijd Gelijk (Jag har alltid rätt) av den holländske författaren Willem Frederik Hermans. "En medryckande titel," sa Van Gaal. "Men jag skulle aldrig säga det om mig själv. Jag skulle addera nyansen: 'Jag har vanligtvis rätt.'"

Ukrainas fotbollsmiljö har blivit allt mer radikaliserad

   

Från Karpaty Lvivs VKontakte-sida.

 

 

 

AV: Martin Aagård, Aftonbladet kultur, onsdag 4 november, 2015:

 

 

Innan gårdagens match mellan Sjachtar Donetsk och Malmö FF överfölls Malmölagets fans oprovocerat på en pub i Lviv.

 

En person hamnade på sjukhus. SVT:s reporter tvingades fly för sitt liv.

 

Flera närvarande har vittnat om den otrygga stämningen och hur fotbollsupportrarna ständigt måste kolla sig över axeln. Malmö FF:s officiella twitterkonto uppmanade sina fans att inte bära klubbemblem öppet så länge de vistades i Lviv.

 

 

Exakt vilka som ingick i den mobb som attackerade är omöjligt att veta, men på en sajt som drivs av laget Karpaty Lvivs ultras visar man i alla fall stolt upp troféer de stulit från Malmö FF:s fans. På andra forum hävdas också att det ska ha varit just Karpaty Lvivs ultras som angripit.

 

På bilderna stampar Karpaty-anhängarna på olika MFF-halsdukar, förutom på en bild då någon noga visar upp en sexuddig stjärna med MFF:s emblem.

 

Det är kanske inte så förvånande att den lilla symbolen provocerar fotografen.

Karpaty Lvivs huliganer har inte direkt utmärkt sig för att vara toleranta och inkluderande.

 

Tvärtom.

 

 

De kallar sig ”Banderstadt Ultras”, ett namn som syftar på den gamle ukrainske fascistledaren och antisemiten Stepan Bandera, vars fana ofta syns på matcherna.

 

På Banderstadt ultras sajt på det sociala nätverket VKontakte handlar det mesta om våld, krig, fascism och tifos, som i ärlighetens namn inte ser särskilt imponerande ut. I princip ingenting handlar om fotboll.

 

I webbshopen kan man köpa t-shirts med texten ”Anticommunist” och andra mysiga symboler som till exempel solkors eller badges med emblemet från den ukrainska SS-divisionen 14 grenadier Division. Man hyllar den omtalade högerextrema frivilligbataljonen Azov som slåss mot de ryskstödda separatisterna i öst.

 

Alla huliganer gör väl sitt bästa för att skrämmas men ”Banderstadt Ultras” har utan tvivel intagit en politisk position som inte kan beskrivas som annat än nazistisk.

 

 

Bland annat tidningen Vice har skrivit utförligt om den ukrainska huliganmiljön, hur den radikaliserades under Maidanupproret, då många fotbollsfans först uppträdde som livvakter.

Nu ingår många av dem i frivilligbataljonerna i öst, främst fansen till Dynamo Kiev, även de kända för sina högerextrema åsikter.

 

Samtidigt som de svurit att försvara landet har de anammat en allt mer radikal politisk position.

 

Varför Karpaty Lviv-huliganerna utsett just Malmö FF:s fans till offer är svårt att begripa.

Men en sak är säker. Det har ingenting med fotboll att göra.

 

Ingenting.

 

Expressens kolumnist Johan Wall utbrast i går förtvivlat att UEFA måste agera mot den ukrainska huliganmiljön. Men det kan de så klart inte.

 

Det här handlar om politik. Det är en rent polisiär fråga.

 

 

Den ukrainska regeringen har den senaste veckan börjat sätta hårt mot hårt mot landets ultrahöger. För ett par dagar sedan greps en av finansiärerna till frivilligbataljonen Azov. Han anklagas för att ha förskingrat pengar och för att ha försökt skapa en helt egen, privat armé.

 

I bästa fall kan regeringens kampanj mot extremisterna innebära ett steg mot ökad trygghet för landets medborgare. I värsta fall kommer den brutala miljön på högerkanten att provoceras till mera våld.

City skriker inte om det, men deras ungdomsstrategi ser ut att överskugga deras rivaler - och f.d Röda spelare som Van Persie, Fletcher, Cole och Scholes är imponerade

   

Ynglingar testar faciliteterna under öppningen av the Manchester City Etihad Campus i december 2014. Utvecklingen verkar bära frukt.

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, söndag 25 oktober, 2015:

Har du noterat att klubben som Sir Alex Ferguson beskrev som de "högljudda grannarna" på senare har dragit ner volymen? Manchester City jobbar numera efter policyn uppnå saker först, prata sen, medan det under flera år var precis tvärtom. Folket i toppen av klubben gör en intervju per år. De har en manager som har gjort det till en konstform att inte säga någonting alls och dagarna är förbi då utländska nyförvärv drillas att säga att klubben har fler lokala supportrar än Manchester United, som språkstudenter som pluggar in meningar.

Klubben som gav oss "Welcome to Manchester" billboards när Carlos Tevez bytte färger opererar med en annan strategi nu och om något ska sägas så kommer högljuddheten från andra sidan stan numera. Manuel Pellegrinis presskonferenser kan få honom att framstå som lika grå som Spitting Image dockan föreställandes John Major, medan det motsvarande tv-programmet i Spanien, Las Noticias del Guiñol, har Louis van Gaal med en hög tegelstenar som huvud och skriker på alla och vevar med sina armar.

Van Gaal kom ut efter förra lördagens match mot Everton och sa att tiden för att prata om att vinna titeln skulle anlända "nästa vecka när vi vinner mot Manchester City". Det närmar sig nu 18 månader sedan Sir Bobby Charlton lovade att "nästa år kommer vi vara nummer 1 i Manchester" och Ferguson, den gamle bråkmakaren, verkar fortfarande sugen på att ge sig in i leken med tanke på hans avklippta respons under en tillställning på Bridgewater Hall för några veckor sedan, när någon frågade om Abu Dhabis influens på fotbollslandskapet. "De har gjort mycket," var allt han hade att erbjuda, "när det gäller renoveringen av den delen av staden."

Intrycket det lämnar ibland är att United, oavsett hur kraftfullt de än skulle förneka det, kan vara mer oroade över City än tvärtom, och inte enbart p.g.a de har spenderat så lång tid i Pellegrinis lags backspeglar.

Alla bör nu vara fullt medvetna om att shejk Mansour och the Abu Dhabi United Group är här långsiktigt, med intentionen att skapa en dynasti, och det har verkligen varit intressant att få reda på hur United, med deras tunga emfas på ungdomsutveckling, har blivit störda av sättet på vilket City har lokaliserat och rekryterat de bästa unga talangerna till deras akademi. Det passerade under radarn när det hände men the Times rapporterade nyligen att det fanns en tidpunkt förra året då United på allvar funderade på att klaga till the Premier League gällande en del av den "nitiska" taktiken som hade använts och internt diskuterades det även en förfrågan om att inte behöva möta grannarna. Vad som inte står klart är vilka dessa planer var, men en story av den naturen är skadande för City. Det har i sin tur lämnat en misstanke från deras håll om att det var bitterhet eller, vilket är än värre, en avsiktlig smutskastningskampanj, nu när det är brett accepterat att City har en överlägsen organisation.

Allt som med säkerhet kan sägas är att United aldrig gick vidare med hotet och det går inte att säga om det var genuint eller inte men oron bakom scenen - agget, osäkerheten, avundsjukan, kalla det vad du vill - finns fortfarande där.

När de två lagen mötte varandra i matcher som involverade flera olika åldersklasser förra månaden förlorade United samtliga matcher förutom en, som slutade oavgjort, inklusive en 9-0 förlust i u14-matchen som ledde till en konversation högt upp i klubben, tydligen involverade den även Ferguson. Citys u13- och u10-lag är för närvarande nationella mästare. Deras u15-lag inledde säsongen med att göra sex mål på Liverpool på 40 minuter och u16-laget har vunnit deras 10 första matcher, ackumulerat 57 gjorda mål under den processen (inklusive 10 mot Middlesbrough och nio mot Sunderland under loppet av en vecka). Det tar tid men det där träningskomplexet, stor som en by, bredvid Alan Turing Way börjar ta formen av alla produktionslinjers produktionslinje. Redan nu har klubben 26 ungdomslandslagsspelare, i åldern 16 till 19, i sina register. Fjorton av dem spelare för England och 66% av deras akademispelare kommer från Manchester.

För en klubb med Uniteds historia är det inte konstigt att detta är alarmerande, även om de kan peka på en u21-titel förra säsongen. När Van Gaal pratade med pressen i fredags var det i byggnaden namngiven efter Jimmy Murphy, den fruktsamma vårdaren av ung talang under Busby-eran. Väggarna var fulla av fotografier på Duncan Edwards och de andra "Gyllene äpplena" - Murphy gillade aldrig "Babes" stämpeln - och det finns en underbar bit statistik, som sträcker sig tillbaka till 1937, som säger att United har spelat 3,758 matcher med åtminstone en av deras spelare från ungdomsorganisationen i laget eller på bänken.

På den fronten har de traditionellt sett legat långt före City och alla andra. I fredags var det exakt 10 år sedan Micah Richards, den senaste akademispelaren att bli ordinarie för Citys förstalag, gjorde sin debut. Sedan dess har 27 andra ungdomsspelare kommit hela vägen genom Citys system men, sammanlagt, har de bara gjort 122 starter och Pellegrini, med kravet på direkta resultat, har varit motvillig att använda de på ett sätt som inte gäller Van Gaal.

Men det finns en känsla inom Manchesters fotbollscirklar om att United kan ha blivit självbelåtna bakom scenen. Inget summerar det bättre än det faktum att Robin van Persie, Darren Fletcher, Phil Neville och Andy Cole har valt att skicka sina söner till City och det är förbryllande, minst sagt, att Brian McClair i februari annonserade att han skulle lämna sin roll som Uniteds akademidirector och börja ett nytt jobb med det skotska fotbollsförbundet i maj och han har ännu inte ersatts, åtta månader efter det att klubben blev informerad.

Låt oss även fundera på en genomgång klubb för klubb gällande de 126 spelare som blev uttagna för England på u16- till u21-nivån i augusti. Chelsea stod för 17 av dem, följda av City med 12, Liverpool, Spurs och Arsenal hade 10, Everton åtta, Southampton sex och Newcastle fem. Old Trafford klubben bidrog med två, samma antal som Sheffield United och Reading, och färre än Brighton och Fulham.

United, vilket inte ska glömmas, har vunnit the FA Youth Cup rekordmånga 10 gånger, åtta fler än City. Sedan 1932 har fler än 200 ungdomsprodukter kommit fram på Old Trafford, samlat ihop fler än 18,000 seniorframträdanden och 2,500 landskamper, samt VM, Europacuper, Ballon d'Or och årets fotbollsspelare priser, OBE:s, riddartitlar, ligamästerskap och alla möjliga andra pokaler. Men varningstecknen har funnits där ett tag nu. "Surret i Manchester är att det är City nu som har det bättre akademiprogrammet," sade Paul Scholes för 10 månader sen. "Att det är City som får de bättre spelarna i det lokala området. Hur det har hänt kan jag inte säga definitivt, men det kommer vara mer än en faktor som är avgörande."

Det hjälper att City betalar för att deras ungdomar får sin utbildning på St Bede's college, en fristående grammar school (skola där elever antas efter deras färdigheter) där intagningspoängen är fem procent högre än det nationella genomsnittet. Akademin har en skinande arena med 6,000 sittplatser och de bästa faciliteterna i landet men, precis som Scholes sa, så "handlar det om träningen också" - och det, när det kommer från någon med hans förflutna, är ett ganska graverande utlåtande.

Ett annat kom i en artikel som Tony Park, medförfattare till Sons of United, en bok om klubbens ungdomslags historia, skrev för United We Stand fanzinet. Park har följt Uniteds ungdomslag sedan det sena 1970-talet och är en framstående röst i ämnet. Hans åsikt är att Citys nya facilitet "får oss att skämmas" och att United gjort sig skyldiga till självbelåtenhet. "Jag har ingen tvekan om att Ferguson tog bort blicken från bollen under hans sista år som chef och när många av hans gamla beprövade scouter flyttade vidare eller slutade ersattes de aldrig."

Klubben, säger han, "fostrar 'bra' fotbollsspelare - spelare som kan komma att slå igenom en dag men definitivt ingen som får det att vattnas i munnen. Jag tittar på dagens grupp och tänker: 'Vart är nästa kull med unga stjärnor? Vart är nästa George Best? Vart är nästa junior som lyser upp en fotbollsplan?'"

Hos City anser de att har många av dessa Gyllene äpplen, och att allt deras oerhörda planerande och stora arbete bakom scenen gradvis börjar bära frukt. Nästa spelare att gå hela vägen är den att hålla ögonen på, även om det inte längre är Citys sätt att skrika ut det från takens toppar.

 

 

Museum sänker sin standard genom att lyfta upp Sun till hall of fame

Sun Jihai startade 93 ligamatcher under sex och ett halvt år i Manchester City, under de intetsägande dagarna innan Abu Dhabi pengarna förvandlade klubben. Det ger i genomsnitt ungefär ett dussin per säsong då City slutade på nionde, 16:e, åttonde, 15:e, 14:e och nionde plats. Hans tid i klubben slutade med en 8-1 förlust borta mot Middlesbrough, sedan flyttade han på fri transfer till Sheffield United och behöll där sitt ganska alldagliga facit, med 11 starter och ett framträdande som inhoppare i the Championship.

Han var en ytterback och den mest sanslösa delen av hans introduktion i the National Football Museum's hall of fame är att han inte ens fått en plats i Citys motsvarighet.

Tjugoen f.d spelare har belönats i Citys hall of fame. Sun återfinns inte bland dem och ingen har någonsin tyckt att han borde vara där. Istället har Sun slutit sig till namn som Sir Bobby Charlton, Bobby Moore och George Best på listan över de 37 spelare som återfinns på det nationella planet, enligt museumets egna reklamtext "för att fira och understryka prestationerna utförda av de bästa talangerna som någonsin prytt spelet i England".

Den vanliga utvalsprocessen förbigicks och Sun valdes in för att en museumdirector sa det, istället för den vanliga juryn. Det är kanske vi som är dårar för att vi trodde att the hall of fame var en genuint ärofylld plats som borde vårdas och inte någon grej eller pr-trick eller, mest troligt, en politisk tjänst när den kinesiska premiärministern är i stan. "En smutsig liten grej," som skuggidrottsministern, Clive Efford, kallade det.

Museumet insisterar på att inte alltför mycket ska läsas in från det faktum att Sun valdes in på samma dag som Xi Jinping fick röda mattan behandlingen och att det är för att erkänna hans ambassadörsarbete och få det att sammanfalla med besöket. Hela grejen känns väldigt otillfredsställande och, ja, Jozy Altidore måste ju nu hoppas att president Obama kommer på besök snart.

 

 

Rio och Terry i en överraskande återförening

Efter att ha närvarat varje dag av rättegången i Westminsters domstol i juli 2012 är tanken på att Rio Ferdinand, John Terry och Ashley Cole skulle spela i samma lag igen ingenting jag någonsin kunde föreställa mig skulle hända.

Därför kom det som en överraskning att se att Ferdinand och Terry kommer återuppta deras gamla mittbackspartnerskap för Unicef-matchen på Old Trafford nästa månad. Ashley Cole kommer spela vänsterback i Storbritanniens lag som ska möta en Resten av världen XI och med tanke på orden som riktades mot Ferdinands yngre bror så visar den f.d Manchester United spelaren en imponerande nivå av förlåtelse.

Dave Bassetts Wimbledon, sedan länge hånat, förtjänar mer respekt än de har fått efter att ha återförenats för att berätta en annan historia om deras glansdagar på mitten av 80-talet.

   

Glansdagarna för Wimbledons the Crazy Gang firar deras FA Cup finalvinst mot Liverpool 1988.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 25 oktober, 2015:

 

 

Det säger förmodligen en hel del om hur Wimbledon brukade porträtteras förr i tiden, då laget med lägst publiksiffror, de sämst betalda spelarna och den sjaskigaste arenan sparkade in dörrarna till det artiga fotbollssamhället, det fanns nämligen så få personer som var beredda att stå upp för dem att Dave Bassett faktiskt klippte ut en av tidningsartiklarna där någon var beredd att gå emot tidvattnet.

 

 

Artikeln skrevs av Eamon Dunphy för the Sunday Times då de ledde ligan i september 1986 och Bassett har fortfarande kvar det utklippet, lite gulnad i kanterna nu, i sin samling med fotbollsgrejor. "Det finns de som påstår att det Wimbledon spelar inte är fotboll," inleder artikeln. "Ted Croker, ingen mindre än FA:s sekreterare, är en av dem. Han har t.o.m sagt att Wimbledon inte borde vara i Division ett överhuvudetaget. Men vad Croker och andra inom engelsk fotboll borde göra är att sträcka ut till Dave Bassett och hans Wimbledon spelare respekten och beundran de förtjänar.

 

 

Dessa spelare hade en återföreningsträff förra veckan och för de av oss i publiken som lyssnade på deras berättelser och såg dessa män, några av de nu i 60-årsåldern, såg hur de omedelbart gled tillbaka in i den gamla rutinen och skar ner det högtravande och pretentiösa och det slog definitivt an en ton att höra den f.d lagkaptenen, Gary Peters, säga att den enda jämförelsen han kunde göra var med the Dirty Dozen (Tolv fördömda män).

 

 

Dave Bassett med sina Wimbledon spelare, inklusive Dave Beasant, fyra från vänster, och Lawrie Sanchez, tvåa från höger, i februari 1985.

 

 

I filmen skapar Lee Marvin en stridande elitenhet bestående av ett urval av renegater, avhoppare och noviser. Bassett hade också sin tilldelning av missanpassade, skojare och osannolika grabbar. Peters sade att Wimbledon rekryterade "andra klubbars problem". De vårdade gatuslagskämparnas mentalitet om den ständiga underdogen. Och precis som tolv fördömda män var deras kamratskap aldrig något som kunde beställas fram bara. Det var därför, när dessa spelare flyttade till andra klubbar, som deras managers ofta frågade hur man gjorde, desperata att återskapa den där känslan av gemenskap.

 

 

Andra kommer att argumentera att det inte var något märke Wimbledon lämnade på engelsk fotboll, utan en smutsfläck. Gary Linker sa att det bästa sättet att se på deras matcher var på Ceefax (text-tv). Ron Yeats, som då scoutade för Liverpool, åkte och såg Wimbledon en gång. "Det var bara rensa, rensa, rensa," sa han, "bollen måste ha bett om nåd." Den grymmaste meningen kom från Terry Venables: "Wimbledon dödar drömmarna som gjorde fotbollen till världens bästa spel."

 

 

Ett år senare hade Bobby Gould ärvt Bassetts lag och Wimbledon hade besegrat Liverpool på en soldränkt dag på gamla Wembley. "När Wimbledon slog långbollar upp på en 6ft 2in (= 187,96 cm) lång centerforward [John Fashanu] förstör det spelet," noterade Bassett. "När Arsenal slår långbollar till en 6ft 4in (= 193,04 cm) lång centerforward [Niall Quinn], är det bra fotboll."

 

 

Han kommer med en liknande poäng i den nya boken, The Crazy Gang, som han har medförfattat med sin aide-de-camp (adjutant) Wally Downes, för att klargöra några saker i svallvågorna av den skeva BT Sport dokumentären där männen från SW19 anklagade Fashanu, och till en mildare grad Vinnie Jones, för ett svek mot sina egna.

 

 

Fashanu kryssade definitivt i rutorna om Bassett hade rätt då han misstänkte filmskaparna för att vilja ha "vinkeln på elakheter och våld". Fashanu projicerade sig själv som en "krigsherre", med vilda berättelser om unga spelare som låstes in bilars bagageluckor, slagna och inte tillåtna att äta på två dagar. Det var en konstig, ondskefull intervju, helt i linje med mångas misstankar om att Fashanu bara är på besök på den här planeten. Det buades när hans namn togs upp på middagen, som hölls på the Kingsmeadow stadion, AFC Wimbledons hem, och det finns tillräckligt med vittnesmål i boken - "den sanna insidesberättelsen" som utlovas på framsidan - för att förstå varför, som den gamla ungdomslagsmanagern Geoff Taylor uttrycker det, något var tvunget att göras för att "städa bort allt det här skitsnacket".

 

 

Det är verkligen synd att BT Sport inte grävde djupare i sättet på vilket ett lag gick från dräggen i the Southern League till den övre delen av Division ett och, den 14 maj 1988, den där episka dagen när John Motson annonserade en seger för the Crazy Gang mot the Culture Club.

 

 

Sju av spelarna som nådde högstaligan med Wimbledon hade varit där i lerpölarna och groparna i den fjärde divisionen. Bassett skickade sina spelare till Lilleshall (Storbritanniens nationella idrottscenter) för att ta förberedande tränarkvalifikationer och få en bättre förståelse för sporten. Wimbledon satte upp en akademi långt innan det var de rigueur och även om du kanske inte har hört särskilt mycket om det, så var resultaten extraordinära. "Under min sista säsong hade vi 23 förstalagsspelare och 13 hade spelat i ungdomslaget," minns Bassett, vilket framkallade jubel från hans publik. "Om det hade varit Manchester United hade folk ejakulerat över hela arenan."

 

 

På samma sätt fanns det ingenting i filmen om Wimbledons användande av en statistiker, Neil Lanham, som gav laget data långt innan det blev moderiktigt. Det fanns inget omnämnande om de £11,000 (ca 154,000 kr) som den fattiga klubben fick ihop till en videoanalytiker, Vince Craven, där de utrustade ett rum i hans hus med rätt prylar. Wimbledon beskrevs som ett glorifierat publag; vad folk inte inser är att de faktiskt spenderade timmar med att se på klipp med Arrigo Sacchis storslagna Milan lag och noterade sättet på vilket, tro det eller ej, laget med Franco Baresi, Ruud Gullit och Marco van Basten ofta använde ett mer direkt spel.

 

 

Det passar kanske inte in i stereotypen för denna hemvävda klubb, där spelarna stal trafikkonor till vad som beskrevs som en träningsanläggning och där man varje år gjorde en resa till Magaluf, men deras manager låg före Opta och Prozone med ungefär 20 år. "Billy Beane i Oakland kom in med Moneyball och all statistik," sade Bassett. "Vi gjorde det 1981."

 

 

Konsensus i barrummet på the Kingsmeadow, där inramade fotografier gick för mer än £1,000 (14,202 kr), var att dokumentären hade skadat lagets arv. "De försökte göra det som Pulp Fiction," sade kubbens gamla fysioterapeut, Derek French. Men Fashanu var inbjuden att bidra till boken. Hans kapitel noterar att "vi var alltid en familj, och i familjer blir det automatiskt ett eller två gräl". Men det finns ingen förklaring eller ursäkt.

 

Istället, på typiskt Wimbledon manér, slår resten av gänget tillbaka och, bara för att förtydliga, det här är inget försök till förfinande efterhandskonstruktioner. Wimbledon försökte alltid få en fysisk fördel på motståndarna, och det förnekas inte. "Alan Shearer brukade försöka skaka om oss," säger French. "En gång snackade han om att vi var fattiga och att vår utrustning var skit, försökte verka stor inför sina polare. Han insåg inte att Jonah var bakom honom - Vinnie tog honom i öronen och flyttade artigt på honom." Vid andra tillfällen, vilket de själva erkänner, spelade det ingen roll hur långt gränserna flyttades, Wimbledon hittade ändå ett sätt att gå över dem. De beskrevs som "fotbollens ungdomsförbrytaranstalt". Det var Bassetts egna citat.

 

 

Men mer än allt annat handlade det om den standardiserade grabbigheten och sönderslitande humorn som kan hittas i de allra flesta omklädningsrum. Det här var klubben där Stewart Evans fick smeknamnet "Good Evans" efter att ha missat två jättechanser i sin debut. Ägg kastades, skor spikades fasst på väggarna, hotellrum totalförstördes. Vid ett tillfälle bjöd konferencieren, George Bingham, in French att minnas tillbaka på den gången då Downes nästan dränkte honom under en tripp till Finland. Sedan fick vi höra berättelsen om Bassett, som alltid sa tusen ord på en minut, då han skällde ut Glyn Hodges för att han blivit utvisad i en reservlagsmatch. "Harry brukade alltid röra ihop sina ord, särskilt om han var arg och försökte skälla ut dig," säger Hodges. "Han kallade mig en 'fet grinig tårta'. Så i ungefär sex månader var mitt smeknamn 'Tårtan'."

 

 

Tony Stenson, fotbollsreporter på the Daily Mirror kom på klubbens smeknamn. "Möt Dave Bassetts lag med alla möjliga sorter i," skrev han 1985. Rag-arse Rovers - fotbollens Crazy Gang." Men om ett framgångsrikt fotbollslag behövde hårt kneg och kamratskap, var inte precis vad det brödrarskapet hade?

 

 

Dave Beasant tog vid ett tillfälle mikrofonen och ryggade tillbaka inför minnet av sin debut, 20 år gammal med ställningen 1-1 mot Blackpool när ett sent skott kom in. Det var ett löst skott som kom rullade över planen tills den gick in mellan Beasants ben, haltade sig över mållinjen så sakta att den inte ens nådde nätet. Det var det avgörande målet och i baren efteråt ropade ordföranden, Ron Noades, på honom. "Jag trodde att min karriär var över," sa Beasant. "Han la sina armar runt mig och sa: 'Kom hit, du. Vi tycker mycket om dig här, var med oss och vi kommer vara med dig.' Det gjorde mig helt förlamad. Det var det Wimbledon handlade om."

 

 

Beasant gick vidare och räddade John Aldridges straff i 1988 års FA Cupfinal, men när man tittar tillbaka så undrar man, borde verkligen det resultatet hållas upp som tidernas största chock? Wimbledon slutade sjua den säsongen. De kom sexa året innan. Laget var vana att besegra toppklubbarna.

 

 

Downes minns en match mot Manchester United på Plough Lane. "Efter 60 minuter togs Remi Moses av. Vinnie tittade på mig, blinkade och sa: 'Nu är det hårda jobbet gjort.' När han sa det tittade jag över min axel och vem är det som kommer in? Oh, det är bara Bryan Robson. Vi leder med 1-0 mot Manchester United och Captain Marvel, i princip den bästa mittfältaren i hela världen, är på väg in på planen. Och där har vi mig - jag kan knappt springa - med ett dåligt knä. Captain Marvel är på väg in, och vi skrattar åt honom. Vi kan inte hjälpa det. Robbo kommer in och ser oss skratta. 'Vad i helvete skrattar ni år?' säger han. Men det fanns inget vi kunde säga till honom. Jag menar, vad kan man säga? Det måste ha förvirrat honom fullständigt."

 

 

Man kan föreställa sig att Robson hade en motvillig beundran för Wimbledons vetskap om vad varje framgångsrikt lag behöver - duktiga, ärliga proffs som kunde ta bollen även när de hade en dålig period, markera sin gubbe och sticka in huvudet där det kunde göra ont och de kunde skada sig.

 

 

Wimbledons Vinnie Jones firar efter att gjort matchens enda mål under Division ett matchen mot Manchester United på Plough Lane den 29 november 1986.

 

 

"Killar som Alan Cork, Steve Galliers, Kevin Gage," skrev Dunphy. "Killar som Roger Hunt, Nobby Stiles, Jack Charlton, Geoff Hurst och George Cohen. Minns ni dem? Ja, England 1966 och allt det där. England vann inte VM med stil. De vann det bara. De vann det på det engelska sättet, knegade, var tuffa, hittade inspiration och ögonblick av riktig storhet. Men i kärnan av den prestationen, vilket var väldigt baktalat då, fanns en vilja att tävla, att vara koncentrerade, att ta ansvar och över allt annat en känsla av engagemang för Alf Ramsey och England. Samma värden kännetecknar Wimbledon."

 

 

Allt handlade inte om flygande dobbar, eller utslängda armbågar och det var inte alltid galet. Det är bara synd, kanske, att de måste förklara det själva.

 

 

The Crazy Gang, av Dave Bassett och Wally Downes, släpps av Bantam Press på torsdag. 

Också den här veckan: PSG:s kärnvärden; och domaren som var för vacker

   

Legias banner, september 2014.

 

 

 

 

AV: David Hills, the Observer, söndag 25 oktober, 2015:

 

 

Veckans varumärkesmanager

Uefa - har agerat mot fans som inte respekterar deras jingel och matchade därmed deras svar från 2014 när Legia Warszawa fans vecklade ut en banner med en gris, Uefa märket och texten: "Fotbollen betyder ingenting, men det gör pengarna." Uefa bötfällde Legia med £63,000 (875,670 kr) för att ha visat upp ett uttryck "som inte passar sig för ett idrottsevenemang".

 

 

Samtidigt: händelserik vecka för

Spanska fotbollsförbundets chef Ángel María Villar Llona - uppflyttad till Fifa:s katastrofkommitté; utsedd till tillfällig chef för deras VM-kommitté 2018; och, 24 timmar senare, presenterad som en av de misstänkta i etikkommittén vid utredningen kring VM 2018. Han förnekar alla oegentligheter.

 

• Står redo hos Uefa om de måste stänga av både Michel Platini och ställföreträdaren Villar Llona: trean Marios Lefkaritis - som presenterades i maj på den schweiziska statsåklagarens lista över representanter att förhöra gällande påstådd "brottslig vanskötsel". Han förnekar alla oegentligheter.

 

 

Och på annat håll förra veckan

• Bäst ledarskap: "Vi kommer göra vad som än krävs för att återställa trovärdigheten ... att skicka ett starkt budskap om att de som styr fotbollen måste vara värdiga uppdraget" - tillfälliga Fifa presidenten Issa Hayatou, kritiserad för att ha tagit provision under 2011.

 

 

• Mest trovärdig: "Fifa har ingen trovärdighet ... detta är en utmaning jag stolt skulle acceptera, men första prioritet borde vara att skjuta upp valet och ge processen förnuft" - Paddy Powers David Ginola.

 

 

• Mest utsatt: Nigerias Amos Adamu, som riskerar en ny utredning gällande etik, två år efter att ha återvänt från hans tre år långa avstängning för mutbrott. Adamu sade följande till pressen 2013: "Jag är fri igen att bidra till fotbollen i Nigeria, Afrika och världen. Det här är den nya Amos Adamu."

 

 

• Och en att hålla koll på: Jack Warner, som har avslöjat planer på att skriva en bok med personliga karriärreflektioner, titeln: "I odjurets mage".

 

 

Andra nyheter: senaste nytt om storhet

Maj 2015: Nike och PSG presenterar klubbens nya matchställ, designat för att fira "klubbens kärnvärden som är storhet, respekt och passion". Oktober 2015: Nike och PSG bötfällda med €5,5m (54,35m kr) av en fransk domstol för att de inte deklarerat löneökningar för spelare, för att undvika skatt.

 

 

Bästa planen

Maj 2015: Leeds ägaren Massimo Cellino: "Fansen kan säga till mig att jag är en kuk. Men jag ser efter min klubb. Fansen, de förstår inte. De kommer att göra det."

 

 

• 27: Genomsnittliga antalet dagar mellan ett förtroendelöfte från Cellino till Leeds och en sparkning - inklusive 20 dagar för Uwe Rösler ("den bästa personen för mig och laget") och Dave Hockadays uttåg 2014, fyra dagar efter det här: "Det är för enkelt att sparka honom. Om jag sparkar någon borde jag sparka mig själv, annars är jag en fegis. Jag måste kontrollera mitt ego."

 

 

• Samtidigt: Steve Evans höjdpunkter från vecka etts presskonferens. Evans om moral: "Jag tror att spelarna såg ett kliv tas framåt när Steve Evans gick in"; Om hans metoder: "När Steve Evans ber en spelare att vara modig vill jag att de ska ha bollen"; om hans vision: "Jag är en realist. Steve Evans ligger inte i sängen och drömmer"; Och om ett fejkat Steve Evans citat som cirkulerar på Twitter: "Vilken skandalös, fruktansvärd sak att tillskriva Steve Evans."

 

 

Bästa bedömning

Rumänien: Astra tränaren Marius Sumudica - vars lag riskerar ett poängavdrag gällande skulder efter det att miljardär-ägaren Ioan Niculae avbröt finansieringen av löner och mat - har gett klubbrepresentanter rådet att försöka hårdare med att lösa krisen. "Om de inte kan lösa det måste de sluta. Om de misslyckas är alla i den här klubben en kretin, en efterbliven. Alla."

 

 

Bästa moraliska ståndpunkt

Rumänien: Steaua ägaren Gigi Becali - fick villkorlig dom för kidnappning 2013 - är upprörd efter att en av hans spelare påstås ha slagit till en ex-flickvän: "Han är en luffare! En gangster! Pojken är talangfull, men hur skulle han kunna slå till tjejen? Omöjligt! En luffare! Det är min åsikt!"

 

 

Mest uppretad

Costa Rica: Alajuelense tränaren Hernán Torres på frågan om bilderna som visar honom då han gör "vulgära gester bakom sin rygg" mot fans: "Åh, släpp det bara. Jag lade bara armarna bakom ryggen, sedan hände ingetning. Ave Maria! Om du ser vulgära gester så är det ditt problem."

 

 

Veckans klargörande

Brasilien: Fluminese presidenten Peter Siemsen adresserar pressen efter att domaren Leandro Vuaden anmält honom för att ha skrikit "skurk, rånare, tjuv, son till en hora, du blåser för de rika". Siemsen: "Ja jag var aggressiv, verbalt aggressiv. Men låt mig säga detta: han förtjänade det."

 

 

Plus: veckans modell

Brasilien: Domaren Guilherme Ceretta anklagar det brasilianska fotbollsförbundet för att ha tvingat bort honom för att han är "för vacker". Ceretta sade att hans modellarbete gjorde styrelsemedlemmar "obekväma ... men varför? Varför måste vi bara ha fula domare?" Representanter från fotbollsförbundet förnekar att man yttrat fördomar: "Ceretta var bara undermålig."