Att spela ett antal uppvärmningsmatcher i Nordkorea och Vietnam var kanske inte den enklaste vägen till framgång, men det fungerade suveränt för Kubas manager

   

Fidel Castro visar Kuba-spelarna hur man spelar fotboll i Havanna 1960.

 

 

 

 

AV: Euan McTear för These Football Times, del av the Guardian Sport Network, fredag 13 november, 2015:

Träningsläger inför turneringar har alltid varit en viktig ingrediens för framgång på den internationella scenen. VM-vinnarna 2014 Tyskland tränade i Italien innan de reste till Brasilien. De tidigare mästarna, Spanien, tränade i Österrike innan de reste till Sydafrika. T.o.m de första världsmästarna, Uruguay, spenderade de fyra veckorna innan 1930 års turnering på ett träningsläger.

Så det var ingen större överraskning, då, att Kubas landslag begav sig iväg på ett träningsläger innan 1970 års Centralamerikanska och Karibiska (CAC) spel. Vad som överraskade var deras val av plats: Nordkorea.

Trots ett avstånd på 7,800 miles (= 12,552 km) mellan Havanna och Pyongyang så stod Kuba och Nordkorea nära varandra. De hade varit allierade enda sedan Grisbuktskrisen 1961, de hade etablerat ambassader i varandras huvudstäder strax efter krisen. Che Guevara besökte t.o.m Pyongyang i december året innan, ett av hans första diplomatiska besök sedan han och Castro säkrat makten 1959.

Medan Castros övertygelse om att besegra USA i deras stora sporter ledde till att fotbollen fick lida på bekostnad av idrotter som baseball och boxning fick det initialt stöd av Kubas nya ledare. Flera Idrottsinitierande skolor startades på ön 1961 för att identifiera och träna framväxande idrottstalanger, inklusive fotbollsspelare.

Trots investeringar i fotbollens infrastruktur underpresterade Kuba på 1960-talet. En tredjeplats vid 1966 års CAC-spel var den enda prestationen, men även det överskuggades av lagets dåliga insats i kvalet till VM i England samma år. Kuba slutade sist i den inte alltför skrämmande gruppen som även innehöll Jamaica och Nederländska Antillerna, sålunda gick de miste om vad som kunde ha blivit deras andra framträdande i ett VM-slutspel efter att ha kvalat in till Frankrike 1938 (där de förlorade mot Sverige med 8-0 i kvartsfinalen).

Följaktligen följde 1969 kostymerna inom den kubanska fotbollen den vältrampade vägen för alla landslag som inte får resultat. De anställde en utländsk manager. Mannen som fick uppdraget att omvandla investeringarna i de lovande ungdomarna från idrottsskolorna till framträdanden på den största scenen var Kim Jong-Ha från Nordkorea, och hans första aktion som landslagets manager var att åka på en turné till sitt hemland med sitt nya lag.

Det var knappast ett kort äventyr för truppen med 27 spelare, där de flesta aldrig hade lämnat Kuba, för att inte tala om det tropiska klimatet i Karibien. Turnén varade inte några dagar, en vecka eller ens två veckor, den pågick i sex hela månader med tuff fysisk träning och en strikt diet.

Det var kanske oundvikligt att turnén inte fick någon bra start; hemlängtan kröp sig in och den främmande kulturen påverkade spelarna. En av stjärnorna i det kubanska laget var forwarden Andrés Roldán, som senare förklarade följande: "Den begränsade kunskapen vi hade om Korea, förenat med besväret att inte förstå språket och den dränerande långa resan, betydde att enheten i gruppen påverkades."

Ännu värre var att tre spelare var tvungna att återvända hem. Högerbacken Rafael Rodríguez Arguelles återvände till Kuba efter att ha blivit sjuk, medan anfallaren Jorge Massó också var tvungen att återvända för att genomgå en operation då han bröt en tå i sin högra fot. Mer allvarligt var det att mittbacken och kaptenen Gregorio "Goyo" Dalmau var tvungen att resa hem, detta efter att ha genomlidit ett nervöst sammanbrott.

Då flera tongivande spelare återvänt hem av oroväckande anledningar, spelare som längtade hem och med språkbarriärer som visade sig problematiska, skulle man kunna förlåta de som tänkte att den här resan skulle bli en katastrof. 19-åriga Roldán tog över kaptensbindeln efter Goyos hemfärd och trots hans oerfarenhet lyckades få skeppet tillbaka på rätt kurs igen.

Det var till stor del tack vare tränarsamarbetet mellan managern Kim Jong-Ha och hans kubanska assistent Sergio Padrón Moreno. Den sistnämnda svarade för motivationen i spelargruppen, han hade befunnit sig i deras position ett årtionde tidigare när han blev turneringens spelare vid 1957 års CAC-spel, vilket gav honom ett långt ifrån vanligt erkännande från den kubanska regeringen som en av årets idrottspersoner. Efter att ha lett huvudstadsklubben La Habana till det kubanska mästerskapet 1965 kände Moreno även flera av spelarna väldigt väl och han var en nyckellänk mellan spelartruppen och managern Kim.

Relationen mellan Moreno och Kim var överraskande bra, med tanke på Kims begränsade spanskakunskaper och Morenos ej existerande koreanska. Kubanen hade endast bra saker att säga om mannen han skulle ersätta bara ett år senare. "Han var den bästa utländska tränaren att någonsin sitta på bänken för det kubanska landslaget. Kim visste mycket om teknik. Han införde en fantastisk taktisk disciplin och fick ut det bästa ur varenda spelare. Dessa sex månader var väldigt givande."

Berömmet till mannen som bara några månader tidigare var helt okänd för den kubanska kontingenten kom även från Roldán: "Kim hade en universell fotbollsvision. Han gillade sin latinska fotboll och fick snabbt spelarnas förtroende."

Det förtroendet växte ännu mer då Kuba gick från seger till seger på deras turné i Nordkorea. Trenden fortsatte när gruppen begav sig iväg på en avstickare till det krigshärjade Vietnam då de skulle lämna Nordkorea, det var på ett sätt att kliva ur stekpannan och in i elden. Uttryckt med Morenos egna ord: "Vi reste till ett land mitt i krig med en ganska stor grupp. De välkomnade oss med stor tillgivenhet och vi spelade matcher i sju eller åtta städer i de norra delarna av landet."

För att belysa den fientliga atmosfären i vilken Kuba förberedde sig för CAC-spelen kan vi nämna ett tillfälle när spelarna tog rast efter lunchen för att vila inför kvällens match mot ett lokalt vietnamesiskt lag. Då började luftangreppssirenen ljuda; en flotta med amerikanska B-52:or närmade sig. Hela truppen och invånarna i byn tog skydd från deras gemensamma fiende i de hastigt byggda och trånga underjordiska tunnlarna. Det var ingen kort väntan heller, för signalen om att man kunde återvända upp igen kom inte förrän flera timmar senare. Som tur var så kom alla helskinnade upp och kunde i säkerhet återvända till Kuba.

Det var kanske okonventionella förberedelser för en turnering som skulle spelas i Panama, men det hårda arbetet och uppoffringarna investerade i turnén betalade av sig sommaren efter när Kuba avslutade en 40 år lång väntan på guldmedaljer i 1970 års CAC-spel i Panama. Trots en 2-1 förlust mot Colombia i deras öppningsmatch och underläge med 3-0 mot värdlandet i deras andra match, så gjorde den stenhårda motståndskraften som installerats under turnén i Asien att kubanerna kom tillbaka i den andra halvleken och besegrade Panama med 4-3, innan de avslutade gruppspelet med en 4-0 vinst mot Nicaragua vilket betydde avancemang.

Två vinster av tre möjliga i nästa runda, och en guppspelsfas, krönte Kuba till mästare framför Nederländska Antillerna, Colombia - senare diskvalificerade för att ha spelat med en ej kvalificerad spelare - och Venezuela. Det var deras första regionala fotbollstitel under den nya Castro-regeringen.

Kim Jong-Ha hyllades som en hjälte i Kuba; han var den exotiska mästertaktikern som garanterat nu hade öppnat portarna för en ny framgångs-era för kubansk fotboll. Fler framgångar skulle följa och 1970-talet blev det mest fruktsamma årtiondet i kubansk fotbollshistoria. De vann bronsmedaljen vid Panamerikanska spelen 1971, efter den turneringen återvände Kim till Nordkorea och lämnade Sergio Padrón Moreno med uppgiften att slutföra projektet Kim hade startat.

Moreno gjorde det med stor framgång, vann de följande två CAC-spelen 1974 och 1978, samt äran att ta Kuba till 1976 års Olympiska spel i Montreal, Kubas första olympiska framträdande någonsin på fotbollsplanen. Trots att de åkte ut i första rundan så spelade Kuba en minnesvärd 0-0 match mot turneringens favoriter, regerande olympiska mästarna och 1974 års VM-bronsmedaljörer Polen. De kunde t.o.m ha vunnit matchen om inte ett kubanskt mål felaktigt, enligt kubanerna, hade dömts bort för offside.

Den följande OS-turneringen gav ännu större triumfer då Kuba kvalificerade sig till kvartsfinalerna 1980, en av Morenos sista aktioner som manager innan han lämnade tränarbänken och klev in på det kubanska fotbollsförbundets kontor 1981. Arvet som han och Kim Jong-Ha lämnade bakom sig har aldrig efterliknats, men det beror inte på bristande försök. En ny koreansk turné följde 1985 under nya managern Roberto "Nene" Hernández och den följdes av, precis som 1969 års turné, en guldmedalj vid CAC-spelen året efter. Men framgångarna fortsatte sedan inte under lika lång tid som senast och den kubanska fotbollen har aldrig återvänt till sin topp från 1970-talet, istället har de gått bakåt till den obetydliga sfären.

Kaptenen och lagets stjärna Andrés Róldan förklarade att vid toppen av den perioden, "efter att ha vunnit i Panama och upprepat triumfen i Dominikanska Republiken [1974 års CAC-spel] hade vi blivit en vågad och ambitiös grupp, redo att ställas mot vem som helst, t.o.m polackerna, som tillhörde eliten i fotbollsvärlden."

I hans managers ögon fanns det bara en möjlig förklaring till framgångarna på 1970-talet: turnén i Nordkorea och Vietnam. "I tillägg till att det hjälpte oss att vinna de centralamerikanska och karibiska spelen 1980," har Moreno senare sagt, "så fungerade det som en bra startpunkt och stärkte den tävlingsinriktade träningen för spelargruppen som blev huvudpersonerna i de efterföljande goda resultaten."

Spola fram till idag och läxan för dagens fotbollsförbund är tydlig. För framgång i Ryssland 2018 och efter det är ett sex månaders långt läger i Pyongyang nyckeln. Biljetterna håller säkert på att redan bokas av FA:s representanter då du läser det här.

• Den här artikeln dök först upp i These Football Times (http://thesefootballtimes.co/)

• Följ These Football Times (https://twitter.com/thesefootytimes) och Euan McTear (https://twitter.com/thesefootytimes) på Twitter

 

Bilden: Rubrikernas man i Ingurland är till stor del Leicester Citys Jamie Vardy inför helgens matcher, det är på sätt och vis felaktigt. Det han har gjort är väldigt bra gjort och jag förringar det inte på något vis, men han är inte på väg att tangera något rekord, som många "experter" gör gällande, imorgon. Läs mer här under.

Jag litar på att ni som läser min dynga är så pass pålästa att ni vet att den engelska fotbollen inte uppfanns 1992. Sky Sports slår gärna på den trumman, när dagens vidriga monster the Premier League det året startades försöker de, och många andra, få oss korkade supportrar att tro att ingen fotboll spelats innan dess. Det sorgliga är att pålästa och skickliga journalister än idag skriver sina kolumner som om att det är så. Och är det någon som fattat att det faktiskt spelades fotboll innan 1992, så är det inte samma sak. I och med införandet av denna anomali så började så sakteliga fotbollen som arbetarklassens sport att dö ut, menar jag. Jag ska be att få återkomma med ett längre och aggressivare inlägg om detta lite senare.

Poängen med det här inlägget är att i helgen står vi inför ännu en orgie av fördummande och ignorans. Tänker man efter gällande Sky's (och många andras) logik så säger de att spelare som George Best, Bobby Charlton och Denis Law inte gjorde så stora saker, de spelade ju nämligen fotboll på den högsta nivån INNAN 1992.

Nu gäller det Leicester Citys engelske anfallare Jamie Vardy. Han har gjort något väldigt bra, det ska jag inte sticka under stolen med, men likt förbannat så är det inget rekord han tangerar om han nätar imorgon (lördag). Såhär ligger det till: Vardy har nätat i nio raka ligamatcher och imorgon väntar Newcastle på bortaplan, om han gör mål då så har följaktligen gjort mål i tio raka ligamatcher. Det har en annan herre också gjort tidigare, en herre som vi United-fans känner väl till, nämligen Mr Ruud van Nistelrooy.

P.g.a detta så viker sig engelska "journalister" dubbla för att hamra hem budskapet: En ENGELSMAN kan imorgon tangera ett målrekord. Nu känns det som att jag har skrivit väldigt många ord för att förklara en väldigt enkel sak, så jag ska komma till saken nu: Säsongen 1950-51 gjorde en annan engelsman, Stan Mortensen, mål i ELVA raka matcher i dåtidens högsta division i England. Det är alltså rekordet, inte tio raka matcher.

På samma sätt blir jag skogstokig när jag ser United-fans som orerar inför scousers om "13-0". Med det menar de att United har vunnit 13 PL-titlar, medan scouserna aldrig har vunnit PL, eftersom deras senaste ligatitel kom 1990 (storlag, eller hur?!), och då hette det Division ett. Med den logiken räknar vi alltså bort vår Europacupvinst 1968 och alla andra titlar vi vann innan Premier League eran?

Tänk gärna på det om ni under lördagen hör någon Viasat fotbolls-kommentator/expert dregla över Vardys "rekord". Först får vi väl se om han hunnit återhämta sig från skadan han ådrog sig med Ingurland, men det ska ändå bli intressant att se hur det rapporteras kring detta i svensk media. Om han kan spela och nätar för tionde matchen i rad så får vi väl hoppas att han går in i en måltorka sen, för nästa helg möter vi just Leicester City borta, och han har ju, som vi alla vet, nätat mot oss förut.

Ska bara avsluta med att säga att det finns ju en fotbollsjournalist i Ingurland som höjer sig över alla andra, vid det här laget vet ni vem jag åsyftar, det här skrev maestro, Mr Danny Taylor, gällande det här ämnet förra söndagen:

Vardy befinner sig i en svit där han har nätat i nio raka Premier League matcher och han närmar sig därmed Ruud van Nistelrooys prestation för Manchester United med mål i 10 raka matcher. En liten grej att nämna här bara: fotbollen, trots Sky-propagandan, uppfanns inte när parabolantennerna sattes upp 1992. Det mer relevanta rekordet tillhör Stan Mortensen, som nätade i 11 raka matcher för Blackpool under säsongen 1950-51.

Det är konstigt att de relevanta personerna har lämnat det tills nu innan de försökt få reda på huruvida det bara är industriskvaller, eller om Arsenal managern har hört något som man borde ta sig en ordentlig titt på

   

När någon i Arsène Wengers position pratar om dopningsproblemet är det inte tillräckligt att alla andra bara avfärdar hans ord.

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, söndag 15 november, 2015:

Det var intressant att se reaktionen häromdagen när Arsène Wenger pratade om sina misstankar om att fotbollslag varit dopade och han klargjorde även, inte för första gången, att dopning inom sporten är betydligt mer allmänt förekommande än de flesta vill tro.

Det skiljde sig inte jättemycket från den där gången, tidigt 2013, när Arsenal managern kom ut och sa att fotbollen var "full av legendarer som, faktiskt, är fuskare" och sporten skruvade nervöst på sig och bestämde sig för att titta åt ett annat håll. Det fanns inga tecken på stundande kalabalik. Hans senaste påståenden omnämndes inte i tv-nyheterna, inte ens vid en tidpunkt då avslöjandena om Ryssland toppade de nationella rubrikerna, och det var inte svårt att föreställa sig hur några av Wengers kollegor himlade med ögonen och önskade att han kunde hålla sin näsa borta från ämnet.

Inom fotbollen använder vi ofta regeln att något inte kan vara sant helt enkelt för att vi inte vill att det ska vara sant. Det är, tveklöst, en av anledningarna till att man högt upp i WADA (World Ant-Doping Agency) anser att sporten är full av självbelåtenhet.

Den här gången planerar åtminstone the Football Association att boka in tid för en diskussion med Wenger för att fråga vad han menade när han pratade om att "aldrig ha injicerat mina spelare för att göra de bättre" men att han spelat "mot många lag som inte var i den sinnesstämningen". Men detta är precis vad FA borde ha gjort för några år sedan, när Wenger först började slå på den trumman.

Det är svårt att komma på någon manager i det moderna spelet som kommit med ett liknande uttalande, ännu mindre någon i Wengers ställning, och det är är konstigt att de relevanta personerna har lämnat det tills nu innan de försökt få reda på huruvida det bara är industriskvaller, eller om Arsenal managern har hört något som man borde ta sig en ordentlig titt på.

Kan det vara sant? Wenger har även sagt att han inte tror att VM var rent och han har klagat på att Uefa:s testprocedurer efter Champions League-matcher drastiskt behöver tuffas till. En nyligen släppt studie, på uppdrag av Uefa, visade att 68 av 879 professionella spelare som deltog i Champions League, Europa League och två EM, från 2008 till 2013, visade dopningstest som angav möjligt steroidmissbruk. Oavsett hur mycket vi inte ens vill överväga det så skulle det vara dumt att tänka att lockelsen inte finns där när det finns så oerhört mycket pengar i spelet.

Det finns dopning inom friidrotten. Cyklingen är full av den. Andra sporter lider av det. Men inte fotbollen, den största sporten av alla? Wenger kan kanske inte lägga fram bevis, men när bandspelarna är avstängda så är han inte den enda högprofiliga managern som jag har hört, även Sir Alex Ferguson återfinns bland dessa, uttrycka reservationer gällande vad som en dag kan komma att upptäckas.

En del personer vill helt klart inte ens tänka på det. Andra verkar köra på under tron att det inte finns någon riktig historia om lag som dopat sig och, på det stora hela, så är det definitivt sant att endast en liten procentsats av alla dopningstest kommer tillbaka positiva. Samtidigt är det konstigt att så många människor tror att fotbollen alltid har varit ren när läxorna från historien borde vara något helt annat.

Kände du t. ex till storyn om den f.d Arsenal-managern som hade ett kapitel i sin självbiografi döpt till "I Dope Arsenal For a Cup Tie" och hur han öppet erkände att han höll det tyst av rädsla för allmänhetens reaktion?

Det är en hyfsad story. Leslie Knighton var manager 1925 när lagets lottades mot ett överlägset och fysiskt skrämmande West Ham i FA-Cupen. Han minns att han var ensam på sitt kontor "med huvudet i händerna funderandes på hur tusan vi skulle kunna slå ut West Ham ur cupen" när han fick besök av "en framstående West End doktor". Doktorn erbjöd laget vad han kallade "modpiller" - nästan garanterat amfetamin - och Knighton var säker på att de skulle ge spelarna "hjärtan stora som oxar".

En överenskommelse slöts om att hålla det hemligt för antagligen visste de, innerst inne, hur man skulle ha sett på det och när Knighton själv testade en kände han en plötslig lust att "springa, hoppa, skrika ... det var något i dessa piller, jag kände att jag kunde knuffa omkull en vägg med min knytnäve."

Problemet var att strax efter det att spelarna hade svalt dessa tabletter blev matchen uppskjuten p.g.a dimma och Knighton skrev följande om det i sina memorarer 1948: "att få spelarna tillbaka till Highbury den eftermiddagen var som att försöka driva en flock livliga unga lejon, omöjligt rastlösa och desperata efter mat och vatten" (i dagens språkbruk: the munchies). När matchen fick ett nytt datum och spelades "såg" hans spelare "ut som jättar som plötsligt laddats upp". De "stormade iväg med bollen och avfyrade skott som såg ut som läderblixtar". West Ham, skriver han, hade "inget försvar mot modpillren". Men matchen slutade 0-0 och West Ham gick till sist vidare efter omspel då Arsenal-spelarna vägrade ta pillren p.g.a den kroniska törst dem lämnade efter sig. "Jag undrar ofta om vi hade vunnit om grabbarna hade varit dopade i den matchen," säger Knight. "Vi förlorade inte när vi tog pillren, och vi vann inte när vi inte tog dem."

För några dagar sedan påminde the Liverpool Echo sina läsare om Sunday People översikten från 1964 när Evertons målvakt, Albert Dunlop, påstod att han och flera av hans lagkamrater regelbundet tog amfetamin, i form av piller som kallade Purple Hearts (Lila hjärtan), under en tvåårsperiod då de vann Division ett titeln. Evertons ledning förnekade delaktighet och Dunlop misskrediterades som ett opålitligt vittne men det fanns en acceptans om att pillren hade tagits. En rapport från en 4-0 vinst mot Chelsea berättar om hur Everton "fullständigt körde slut på dem".

Sedan har vi storyn om Wolverhampton Wanderers laget på det sena 1930-talet vars manager, Frank Buckley, blev övertygad om att det bästa sättet att öka hans spelares fysiska styrka på var genom injektioner av apkörtelextrakt. Andra klubbar fick höra talas om behandlingen och Portsmouths manager, Jack Tinn, satte sina spelare på det under resten av säsongen. Fulham, Preston North End och Tottenham Hotspur blev snart entusiaster. Några av de mer berömda namnen i engelsk fotboll har alltså, i själva verket, varit involverade i ganska tvivelaktiga metoder.

Poängen är att om klubbar dopade sig då, är det då bisartt att tänka att någonstans i världen skulle det kunna hända nu? Händelserna i Ryssland gör det svårt att veta om vi ens kan lita på laboratorieresultaten nuförtiden. Dick Pound, ordföranden för Wada-kommissionen som har avslöjat en statssponsrad dopningsregim, har redan sagt följande: "Det är förmodligen toppen av isberget." Ryssland, säger han, är inte det enda landet involverat och friidrott är inte den enda sporten.

Fotbollen? Låt oss hoppas att Wenger har fel, men det är ett nervöst sammanträffande att Vitalij Mutko, den ryska idrottsministern som blivit direkt anklagad för att ha varit delaktig i skapandet av transportbandet av systematiskt dopningsfusk, tidigare var president för Zenit St. Petersburg och och det ryska fotbollsförbundet.

På samma sätt är det definitivt ovanligt att samtliga 23 spelare i Rysslands trupp till den senaste VM-turneringen spelade i den ryska ligan, där det tydligen finns ekonomiska incitament för att stanna kvar i landet. Kanske finns det en enkel förklaring, men för tillfället är det förmodligen bäst att behålla ett öppet sinne.

Allt som egentligen kan sägas med säkerhet är att Wenger måste förklara sig mer detaljerat och när någon i hans ställning säger de här sakerna duger det inte att alla andra avfärdar det med en handviftning.

 

 

 

Costa kan vara effektiv utan macho-uppträdandet

Något ganska ovanligt inträffade under Englands match i Alicante i fredags. Diego Costa spelade inte hela matchens 90 minuter men han hade ändå mer än en timme på sig att få till ett bråk, lämna rivmärken på någon motståndares hals eller göra den där grejen där han av misstag med flit råkar backa in i en försvarare och kliva dem på tårna.

Men det blev inget av det. Inget snack i mittbackarnas öron, inget gestikulerande om att någon gav ifrån sig kroppsodörer, inga teatraliska försök att vinna frisparkar eller situationer där han springer fram till domaren och viftar med imaginära kort. Det här är kanske vad som händer när en manager, i det här fallet Vincente del Bosque, kritiserar spelarens uppträdande och klargör att han inte vill vinna matcher på det sättet.

Costa gjorde inte sin bästa match på Estadio José Rico Pérez men han har inte sett ut som samma spelare sedan skadan i baksidan av låret förra säsongen, men den här gången såg han åtminstone ut att vara mer intresserad av att försöka spela fotboll, på det normala sättet, än att gå igenom den där tröttsamma machorutinen som han kör i Chelseas tröja.

Del Bosque verkar ha löst gåtan med den här spelaren; kanske borde José Mourinho testa något liknande. Men det beror ju, vill säga, på om Chelsea managern vill att Costa ska ändra sig.

 

 

 

Mortensen är spelaren som jagas

Jamie Vardy har visat att många av oss hade fel sedan han första gången kallades in för England och den där råa, energiska stilen, kombinerad med en rejäl förbättring av hans avslutningar inne i straffområdet, gör det lätt att förstå varför Roy Hodgson planerade att starta honom mot Spanien tills en skada temporärt störde Leicester City anfallarens utveckling.

Vardy befinner sig i en svit där han har nätat i nio raka Premier League matcher och han närmar sig därmed Ruud van Nistelrooys prestation för Manchester United med mål i 10 raka matcher. En liten grej att nämna här bara: fotbollen, trots Sky-propagandan, uppfanns inte när parabolantennerna sattes upp 1992. Det mer relevanta rekordet tillhör Stan Mortensen, som nätade i 11 raka matcher för Blackpool under säsongen 1950-51.

AV: Robert Fisk, tisdag 17 november, 2015:

 

 

 

 

 

Det var inte bara en av angriparna som försvann efter Paris-massakern. Tre nationer vars historia, verksamhet - och overksamhet - som hjälper till att förklara Isis slakt har till stor del undgått uppmärksamhet i den nästintill hysteriska responsen på brotten mot mänskligheten i Paris: Algeriet, Saudiarabien och Syrien.

 

 

Den fransk-algeriska identiteten hos en av förövarna demonstrerar hur Frankrikes barbariska krig 1956-62 i Algeriet fortsätter att infektera dagens illdåd. Den absoluta vägran att fundera på Saudiarabiens roll som leverantör av den mest extrema Wahabi-sunni formen av islam, på vilken Isis tror, visar hur våra ledare fortfarande avböjer att erkänna länkarna mellan kungadömet och organisationen som slog till i Paris. Och vår totala ovilja att acceptera att den enda militärstyrkan som befinner sig i konstant strid med Isis är den syriska armén - som slåss för regimen som Frankrike också vill krossa - vilket betyder att vi inte kan upprätta förbindelser med de hänsynslösa soldaterna som strider mot Isis ännu mer ursinnigt än kurderna.

 

 

Så fort väst attackeras och våra oskyldiga dödas raderar vi vanligtvis minnesbanken. Det var därför, när reportrarna berättade för oss att de 129 dödade i Paris utgjorde det värsta illdådet i Frankrike sedan Andra världskriget, som de inte nämnde Paris-massakern 1961 på upp till 200 algerier som deltog i en olaglig marsch mot Frankrikes barbariska kolonialkrig i Algeriet. De flesta mördades av den franska polisen, många torterades i Palais des Sports och deras kroppar kastades sedan i Seine. Fransmännen erkänner bara 40 döda. Polischefen då var Maurice Papon, som arbetade för Pétains kollaboratörspolis under Vichyregimen under Andra världskriget, en polismakt som deporterade mer än ett tusen judar till deras död.

 

 

Omar Ismail Mostafai, en av självmordsbombarna i Paris, var av algeriskt ursprung - och det kan även gälla andra misstänkta. Said och Cherif Kouachi, bröderna som mördade Charlie Hebdo-journalisterna, hade också algerisk härkomst. De kom från det algeriska samhället, med mer än fem miljoner invånare, i Frankrike, för många av dessa människor har det algeriska kriget aldrig slutat, och idag bor många av de i slummen i Saint-Denis och andra algeriska förorter i Paris. Men ursprunget för 13 november mördarna - och historien tillhörande nationen från vilken deras föräldrar kom - har till stor del raderats från berättelsen om fredagens fasansfulla händelser. Ett syriskt pass med en grekisk stämpel är mer spännande, av självklara anledningar.

 

 

Ett kolonialkrig för 50 år sedan är inget rättfärdigande för massmord, men det utgör en kontext utan vilken alla förklaringar om varför Frankrike nu är en måltavla nästan blir meningslösa. Samma sak gäller den saudiska Sunni-wahabi tron, som är grunden för det "Islamska kalifatet" och deras kultliknande mördare. Muhammed ibn Abdel al-Wahab var puristprästen och filosofen vars hänsynslösa vilja att utplåna shia och andra otrogna från Mellanöstern ledde till 1700-talsmassakrer där den ursprungliga al-Saud dynastin var djupt involverad.

 

 

Dagens saudiska kungadöme, som regelbundet halshugger förmodade brottslingar efter orättvisa rättegångar, bygger nu ett museum i Riyadh tillägnat al-Wahabs läror, och den gamle prelatens ilska mot avgudadyrkare och omoraliskhet har funnit uttryck i Isis anklagelser mot Paris som ett centrum för "prostitution". Stora delar av finansieringen av Isis har kommit från saudier - men detta faktum har, än en gång, sopats bort från den fruktansvärda berättelsen om fredagens massaker.

 

 

Och sedan har vi Syrien, där krossandet av landets regim sedan länge har varit ett krav från den franska regeringen. Ändå är det Assads armé, som har både färre soldater och vapen - ändå har de lyckats ta tillbaka vissa territorier med hjälp av ryska luftanfall - som är den enda tränade militärstyrkan som krigar mot Isis. I många år har både amerikanerna, britterna och fransmännen sagt att syrierna inte bekämpar Isis. Men det är påtagligt falskt; syriska trupper drevs ut ur Palmyra i maj efter att ha försökt stoppa Isis självmordskonvojer från att slå sig in i staden - konvojer som hade kunnat slås ut av amerikanskt eller franskt flygvapen. Runt 60,000 syriska soldater har nu dödats i Syrien, många av Isis och Nusraislamisterna - men vår vilja att krossa Assad-regimen går före vårt behov att krossa Isis.

 

 

Fransmännen skryter nu om att de har slagit till mot Isis syriska "huvudstad" Raqqa 20 gånger - en hämndattack, om det någonsin funnits någon sådan. För om det här var ett seriöst militäranfall för att likvidera Isis-maskinen i Syrien, varför gjorde inte fransmännen det för två veckor sedan? Eller för två månader sedan? Än en gång, tyvärr, svarar väst - och särskilt Frankrike - Isis med känslor istället för förnuft, utan någon historisk kontext, utan att erkänna den grymma roll våra "moderata", halshuggande saudiska "bröder" spelar i den här skräckberättelsen. Och vi tror att vi kommer krossa Isis...

 

 

Robert Fisk skriver för the Independent, där den här kolumnen först publicerades.

Också den här veckan: Steve Evans; Perus pinsamma scener; och kommentatorn utvisad för att ha kommenterat

   

Jack Warner: ingen tsunami.

 

 

 

 

AV: David Hills, the Observer, söndag 15 november, 2015:

 

 

Veckans rebrand

The English Football League: "fotbollens mest omfattande storföretagsrebrand" sedan 2008, när de olika fotbollspoolerna hyrde in varumärkesexperter för att "föryngra kärnverksamheten" med "en transfer av varumärkesvärderingar". Deras nya namn: The New Football Pools.

 

 

Bästa tajming

Nyheter från Qatar förra veckan: a) anklagelser om tjänstemän som bussat in migrantarbetare från arbetsläger för att fylla tomma stolar på fotbollsmatcher; och b) lanseringen av en ny kulturell facilitet vid en byggnad för £3,6 miljarder (50,57 miljarder kr) i Doha - ett modernt slavmuseum med utställningar som täcker "problem med migrantarbetare", rekrytering och utnyttjande".

 

 

Veckans moraliska ställningstagande

Rangers: stänger ner pratet om att klubben borde bli av med fem titlar efter det att en domstol kommit fram till att de brutit mot skatteregler från 2001 till 2010: "Det är dags för alla gå vidare och jobba tillsammans för det bästa för spelet. Skotsk fotboll har lidit tillräckligt."

 

 

• Leder debatten från båda sidorna: Rangers ordförande Dave King - det här sade han förra veckan: "Fotbollslaget hade inga fördelar från några skattebesparingar"; och såhär lär det då han talade 2012, då som f.d klubbdirector: "Vi är skyldiga den skotska fotbollens allmänhet en ursäkt. Jag följer argumenterings logik som säger att om vi förlorar skattefallet så fick vi förmodligen någon konkurrenskraftig fördel. Det bör vi be om ursäkt för."

 

 

Senaste om presidentvalet: mest radikal

Uefa:s presidentkandidat till Fifa Gianni Infantino - lovar att leverera radikala förändringar och att organisationen lämnar det förflutna, "inte bara för Europa, utan för världsfotbollen". Men: "Om Michel Platini [får grönt ljus] att ställa upp kommer jag dra tillbaka min kandidatur. Det är en enkel lojalitetsprincip."

 

 

Och någon som sätter värdigheten först

Höjer sig över de pågående knivhuggningarna inom Fifa: Jack Warner - som har strukit sina planer på att släppa lös en "tsunami" av anklagelser mot f.d fotbollsfamiljsvänner. "I skymningen av mitt liv vill jag bara njuta av att se solen gå upp, lyssna på de kvittrande fåglarna och beundra naturen. Jag vägrar bli en del av den folksamlingen."

 

 

Manager-nytt: gungor och karuseller

• Italien, 28 september: Carpi klubbuttalande: "Fabrizio Castori har fått sparken. Nya tränaren Giuseppe Sannino kommer ta träningen i eftermiddag." 3 november: "Giuseppe Sannino har befriats från sitt uppdrag. Fabrizio Castori kommer ta träningen i eftermiddag."

 

 

• Italien, 2 november: Palermo-tränaren Beppe Iachini på frågan om presidenten Mauizio Zamparini och hans beslut att offentligt diskutera en plan på att sparka honom: "Presidenten skämtade. För mig är det bara ett skämt, jag är lugn. Om han inte var nöjd skulle jag inte vara kvar här nu." 10 november: Han sparkas.

 

 

• Plus, en att hålla koll på: Frankrike - Montpellier-ägaren Louis "Loulou" Nicollin ger tränaren Rolland Courbis sitt fulla stöd. "Jag behåller honom. Men, några av hans nyförvärv är fullständiga förlorare. Det finns en 80% chans att jag sparkar honom nästa säsong."

 

 

Veckans Steve Evans

Steve Evans - om varför Leeds bör respektera hans auktoritet: "Jag har fullständig beslutsrätt gällande laget. Den minut det ändras kommer Steve Evans inte vara manager för Leeds United"; om hans trupp: "Fansen vet att det inte finns en enda spelare i omklädningsrummet som Steve Evans har köpt"; om att vara rättvis: "Steve Evans har inte favoriter"; och om att säkra sin position: "Vem som än äger klubben kommer Steve Evans vara väldigt ärad att få vara hans manager."

 

 

Mest optimistisk

Rumänien: 29-åriga FC Brasov spelaren Razvan Avram, som har flyttat in i omklädningsrummet efter det att klubben bara hade råd med en plats på ett vandrarhem åt honom. "Det gick inte, så nu bor jag i omklädningsrummet. Det finns värme och jag sover på massagebordet. Det är bättre så här."

 

 

Veckans klargörande

Rumänien: Farul Constantas speaker informerade om en tyst minut innan en match, "till minne av f.d Farul-busschauffören Jean Podaru, som kommer att begravas idag." I halvtid: "Tidigare sa jag att Jean Podaru har dött. Det verkar som att detta var ett beklagligt misstag." Podaru: "Jag mår bra."

 

 

Veckans domare

Argentina: Atlético Tucumán mittfältaren Guillermo Acosta, utbytt sent i en 5-0 vinst som säkrade uppflyttning, firade genom att ge sin tröja till sin fru bakom avbytarbänken. Domaren Ramiro López stoppade spelet och visade honom ett andra gult kort; Acosta missar därmed första matchen nästa säsong. La Opinión: "Detta var både ovanligt, och urlöjligt."

 

 

Veckans tema

Peru: 1) Rácing Club v Deportivo Independiente Miraflores "urartade" efter det att bollpojkar invaderade planen för att slåss med en målvakt. 2) Universidad San Martín v UTC slutade med "pinsamma scener" efter att bollpojkar hoppade in i ett storbråk. Fotbollsförbundet stängde av nio spelare.

 

 

Mest känslig

Costa Rica: Coto Brus v Barrio México gjorde ett uppehåll efter att en linjeman på långsidan hört STV-kommentatorn Henry de Jesús Díaz kalla domaren "fruktansvärd". Domaren Jimmy Torres beordrade Díaz att lämna arenan, Díaz vägrade tills Torres hotade att avbryta matchen helt. Díaz: "Så galet. Jag är bara kommentatorn. Så galet."

 

 

 

Plus: tuff vecka för

Brasiliens fotbollsförbundschef och rapporterade FBI-måltavlan Marco Polo Del Nero, 74 - står anklagad för att ha gömt £180k (2,52m kr) på Carol Galans, hans exflickvän och fotomodell, bankkonto. Senator Randolfe Rodrigues: "Dokumenten vi har visar mer än läppstift på hans underkläder: de är sexuellt explicita. Han kunde inte vara mer inblandad." Båda förnekar brott.

 

 

• Återfinns bland de fyra modellerna Del Nero dejtade innan han åkte på flera korruptionsanklagelser: Sexy Magazine's Carol Muniz, 28 - som berättade för den lokala pressen förra året att deras kärlek var på riktigt. "Hela grejen är väldigt naturlig. Han är underbar, avslappnad, lättsam och fantastisk i sängen. Folk kan kalla mig en gold digger, men det är bara deras okunniga fördomsfullhet. Jag ignorerar det. Även Jesus hade sina kritiker, huh?"

Ronaldos rivalitet med Messi och extraordinära självaktning ligger i förgrunden i det här fåfänglighetsprojektet men lidandet hans framgångar har gett hans mor och forwardens fullständiga tävlingsdriv fångar också ögat

   

Cristiano Ronaldo beskriver sin agent, Jorge Mendes, som 'den bästa, agenternas Cristiano Ronaldo'.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, torsdag 5 november, 2015:

 

Som en ögonblicksbild över hur livet måste vara för Cristiano Ronaldo kan man peka på ett klipp i den nya filmen där hans gudson blir döpt och det står en liten folksamling runt dopfunten. Bäbisens huvud har precis blivit vått när prästen tittar upp på den solbrända killen med gel i håret och plockar fram en mobiltelefon. "Finns det någon chans till en snabb selfie?" vill han veta.

 

Sedan har vi den där gången när Portugals landslag tränar på Estádio Moisés Lucarelli i São Paulo under den senaste VM-turneringen och en gråtande tjej bryter avspärrningen och springer över planen i ett desperat försök att nå sin hjälte. Hon skakar, gråter, är nära hysteri och fångas in av en av säkerhetsvakterna. Det är The Beatles på Shea Stadium på nytt. Ronaldo kramar henne och hon ser ut att vara på väg att svimma. "Han vet att jag existerar," tjuter hon, när en tv-reporter stoppar henne strax efter kramen. Vad sa han? "Han bad mig att hålla mig lugn och sluta gråta." Och vad sa du tillbaka då? "Jag bad honom att följa mig på Twitter."

 

Det måste vara kvävande ibland även om Ronaldo, för det mesta, ger intrycket att berömdhet är hans snuttefilt. Filmen är ett sanslöst fåfänglighetsprojekt och ännu mer än förut är det svårt att inte gå därifrån utan känslan av att Ronaldo måste skrika sitt eget namn när han har sex. Han och hans agent, Jorge Mendes, verkar ha en relation av ömsesidig dyrkan. Mendes, säger Ronaldo, är "den bästa, agenternas Cristiano Ronaldo" och det är svårt att hålla räkningen på hur många gånger de förlorar sig själva i varandras ögon och påminner den andre om deras framgång och rikedom och skinande briljans.

 

Mendes - skarp svart kostym, Rolex, telefonen nästan permanent i sitt öra - verkar nästan lika besatt av att Ronaldo ska vinna Ballon d'Or som CR7 själv. Det är en ryckande besatthet som är igång 24-7, från båda parter, och det ges betydligt mer relevans i filmen än Real Madrids Décima eller något annat, och det är ett talande ögonblick när Mendes och en av hans medarbetare kan höras då de muttrar i mörka ordalag inne i en av Bernabéus exekutiva boxar gällande möjligheten att "den andra killen kan komma att förstöra allt".

 

Den andra killen är Lionel Messi, här fångad i en något skurkaktig Ivan Drago-inspirerad roll som han förmodligen inte förtjänar. "Det är ett kort i ett kuvert som kan ändra så mycket," säger Ronaldo om Ballon d'Or då han beskriver hur det är när det förväntas att han ska fejka ett leende för hans gamla trätobroder. "Att se Messi vinna fyra i rad var svårt för mig. Efter det att han vann den andra och den tredje tänkte jag för mig själv: 'Jag kommer inte hit igen.'" När man ser den här filmen står det klart exakt hur svårt det måste vara för Gareth Bale, köpt till Madrid som historiens dyraste spelare, att hantera det där planetstora egot.

 

Andra scener är strategiskt inlagda med ett mjukt fokus, lite som i ett Hello! magasin där Ronaldo kan ses leka med sin son, Cristiano Jr, eller när han släpper av honom i skolan, men på annat håll finns det inte så mycket charm med i bilden. Muhammed Ali och Brian Clough hade fantastisk humor att kombinera med allt skrävel. Ronaldos stil är inte så attraktiv. "Jag tänker inte ljuga för er," säger han när han förklarar varför han åkte till VM med en skada. "Om vi hade två eller tre Cristinao Ronaldos i laget hade jag känt mig mer bekväm. Men det har vi inte."

 

Lite ödmjukhet då och då skulle göra Ronaldo mycket mer tilltalande. Samtidigt så är han så bra som han är p.g.a sättet han är och en dokumentär av det här slaget, filmad över 14 månader i hans sällskap, visar de enorma ansträngningarna som automatiskt medföljer.

 

Trailer för Ronaldos film.

 

Vid ett tillfälle filmas hans mamma, Dolores, inne på ett apotek där hon lämnar över ett recept på lugnande medicin för att hon knappt klarar av stressen av att se honom spela. Ronaldo ringer och frågar om hon har tagit sin medicin än, som om han är ganska van vid det. "Det är ganska komplicerat att vara mamma till en spelare som måste vinna," förklarar Dolores. "Jag lider en hel del." När han spelar i VM vill hon ha sina tofflor och gå på promeand uppe i bergen istället för att titta med resten av familjen.

 

Det här den här insikten i den innersta cirkeln som påminner oss om att det inte har varit lätt för Ronaldo, och inte bara p.g.a det faktum att han lämnade sin familj på Madeira vid 12 års ålder för att gå till Sporting Lissabon, med sina första finnar i pannan och tandställningen över tänderna. Hugo, hans äldre bror, driver nu Museu CR7, Ronaldo-muséet, i Funchal, vid 20 års ålder var han på väg in i alkoholism. Hugo säger att det kunde ha varit han som spelade fotboll. Istället jobbade han som byggnadsarbetare och han säger att alla drack inom den branschen, och inte hjälpte det att han var van att se sin pappa, Dinis, dricka varje kväll. Det är inte med i filmen men Dinis och Hugo gick så långt att de sålde Ronaldos Manchester United tröjor så de kunde betala för mer sprit.

 

Vi får veta att Dinis aldrig blev sig själv igen efter att han kallats in för att kämpa i det portugisiska kolonialkriget i Angola. Han kom tillbaka "väldigt arg", förklarar Dolores. Hans huvud var fyllt av bilder av kriget och även om hon säger att han alltid brydde sig om sina barn så säger hon också att hon blev "hans offer". Dinis drack sig själv till en tidig död och dog 2005, när Ronaldo var 19 år gammal. "Han var full nästan varje dag och när det händer blir det svårt att ha en konversation," minns hans yngre son. "Jag lärde inte känna min pappa på riktigt."

 

När det gäller Cristiano Jr, möjligen filmens stjärna, förklarar Ronaldo att han alltid ville ha "min efterträdare" utan att gå in på några fler detaljer. Hans son är fem år, gör redan sit-ups och jobbar fortfarande på sitt uttal av "Lamborghini", och Dolores tar hand om honom när Ronaldo är borta. Mamman? Här är det fritt fram att gissa. "Folk spekulerar om att det var med den tjejen eller en annan eller en surrogatmamma," säger Ronaldo. "Jag har aldrig berättat för någon och jag kommer aldrig göra det heller." Hur en man i hans position har lyckats hålla det hemligt är otroligt och, även om det är okonventionellt, så får jag säga bra jobbat till honom.

 

 

Cristiano Ronaldo pratar om sin smärta inför att se Lionel Messi vinna Ballon d'Or fyra gånger i rad: 'Efter att han vann den andra eller tredje tänkte jag för mig själv: Jag kommer inte hit igen.'

 

De här delarna är fascinerande och ibland framstår Ronaldo som så ensam att det är bra att han njuter så mycket av sitt eget sällskap. "Inom fotbollen har jag inte många vänner. Folk jag verkligen litar på? Inte många. Den mesta tiden är jag ensam. Jag ser mig själv som en isolerad person." Det smärtar honom att hans pappa inte finns kvar och får se hans framgångar men Mendes, säger han, är som en pappa och en bror i en och samma person. I Guillem Balagués nya bok om Ronaldo skriver han hur, för att föda den tävlingsinriktade besten, spelarens följe snabbt insåg att "de måste hålla kritiken på avstånd, eller kontrollera den, skapa berättelsen och hålla kvar honom på hans piedestal". Mendes finns alltid där för att smörja hans ego och berätta för honom att han är bättre än Messi, och alla andra. Det är betydligt mer än en vanlig spelare-agent relation.

 

Här finns även avslöjandet att det var väldigt nära att det aldrig blev någon Cristiano Ronaldo. "Han var ett oönskat barn," förklarar Dolores. Hon övervägde en abort och, efter en grannes tips, drack hon kokt svart öl innan hon sprang tills hon var på väg att svimma, i hopp om ett missfall. Det fungerade inte - och hon verkar ganska nöjd med det.

 

Trettio år senare hjälper åtminstone filmen - släppt på måndag och gjord av folket bakom Senna - oss att förstå Ronaldo lite mer och det otroliga drivet som behövs för att nå toppen av sin profession. Det är inte Ronaldos talang som står ut allra mest. Det är hans tävlingsinriktade mod, hans absoluta vägran att tror att någon på något sätt kan besegra honom och en nivå av självbesatthet som får en att fundera på hur han ska reda sig nu när han närmar sig åldern - två år äldre än Messi - när krafterna gradvis börjar avta.

 

På senare år, säger han, har han och Messi börjat prata med varandra på ett sätt som de aldrig gjorde tidigare, frågar om varandras familjer och annat artigt småprat. "Jag har börjat se honom som en person, inte en rival," säger han. "Men vi ger alltid vårt yttersta för att se vem av oss som är bättre."

KIM Kardashian såg ut att vara redo att explodera ur sin hudtajta utstyrsel under en middagsdejt med maken Kanye West

   

REDO ATT SMÄLLA: Kim kardashians byst var helt sanslös.

 

 

 

 

AV: Regan Okey, Daily Star, tisdag 10 november, 2015:

 

 

Den 35-åriga reality stjärnan är ingen främling inför en supertajt utstyrsel, särskilt inte under hennes graviditeter, men det här tar det hela verkligen ett steg längre.

 

 

Kimmy sågs i måndags bära en kurvkramande helsvart ensemble då hon var ute med Kanye.

 

 

Paret - som väntar sitt andra barn - var på Nobu i LA, när Kim sågs hålla sig till sina favoritgraviditetskläder.

 

 

DEJT IKVÄLL: Kimmys satinkappa kunde inte ens knäppas hela vägen upp.

 

 

Vi skulle säga att dressen erbjöd en glimt av hennes ganska fylliga klyfta och det gav minst sagt folk en syn att beskåda.

 

 

Allvarligt talat så såg Kims tuttar ut att vara så stora att de var redo att explodera.

 

 

Vi älskar gravida Kim.

 

 

SUPERTAJTA KLÄDER: Kim väljer mode framför bekvämlighet.

 

 

Den gravida KUWTK-stjärnan höll en relativt låg profil då hon hoppade in i sin väntande bil efter hennes dejtkväll med Kanye.

 

 

Kim hade varit ute och farit på stan tidigare under dagen och än en gång satt mode framför bekvämlighet, detta då hon klev ut i ännu ett par skyhöga klackskor innan dejten.

 

 

SKYHÖGA KLACKAR: Kimmy har fortfarande högklackat, trots att hon är höggravid.

 

Klockren framsida till ett tidigare nummer av Private Eye.

Jag vet inte om ni känner till det brittiska magasinet Private Eye. I korthet så är det en satirtidning som tar upp aktuella frågor. Den kommer ut med ett nytt nummer varannan vecka och jag personligen tycker den har ett stort underhållningsvärde. Vissa artiklar kan man läsa på deras hemsida, men inte allt. Här kan du in gå in och läsa mer om själva tidningen: https://en.wikipedia.org/wiki/Private_Eye och om du skulle vara intresserad av en prenumeration så pekar jag dig i den här riktningen: http://www.private-eye.co.uk/

Under min tid på de brittiska öarna köpte jag flera gånger tidningen och gillade den. Man ser att det briljanta, men tyvärr numera nedlagda, United fanzinet Red Issue tog mycket inspiration från deras alster. Enkelt uttryckt kan man säga att tidningen vill vara en törn i sidan på det brittiska etablissemanget, och det lyckas de väldigt bra med. Dessutom kommer de ibland med exklusiva nyheter och ofta skriver de saker som andra tidningar inte vågar, av rädsla för att bli stämda.

En av "avdelningarna" i tidningen kallas för Street of Shame och den bevakar journalism, tidningar och andra pressrelaterade saker. Till störst del är det Francis Wheen och Adam Macqueen som skriver den sidan. Titeln refererar till Londons klassiska tidningsgata Fleet Street, där de flesta av Londons tidningar hade sin hemvist fram till 1980-talet. Gatans namn lever dock kvar som begrepp för den nationella brittiska pressen.

Häromdagen så snubblade jag faktiskt på en av den sidans artiklar och den utgör ett strålande bevis för saker som de skriver som kanske inte når den stora allmänheten på samma sätt. Den rör den skandalomsusade slasktidningen the Sun, och med tanke på hur de älskar att vältra sig i skandaler som rör andra, så undrar man ju om de kommer slå upp detta storslaget i sin tidning, eller om man försöker begrava det med mera hets mot flyktingar...

 

 

 

 

VARFÖR THE SUN SATT PÅ ETT SHARM SCOOP

Flygplatssäkerhet, nummer 1405

 

NICK PARKER, chefskorrespondent för utlandet på the Sun, hade chockerande nyheter på förra fredagens förstasida: "Säkerheten på Sharm el-Sheikh flygplatsen har avslöjats som en enda röra efter det att säkerhetsvakter låtit britter gå före i kön för en avgift på £15 (211 kr) - utan att kolla deras bagage." Synd bara att han inte tilläts skriva artikeln när han först upptäckte detta, hela fem månader tidigare.

Det var när han befann sig på Sharm flygplatsen i juni i år som Parker hörde talas om korrupta vakter som lät turister få förbi köerna - och även passera säkerhets- och bagagekontrollerna - mot betalning. Han kontaktade sin redaktion och föreslog ett avslöjande av den slappa säkerheten som äventyrade livet för semesterfirare där nere. Han kulle hitta en vakt, erbjuda en £20 (281 kr) sedel och se om han faktiskt kunde få igenom sin väska till flygplanssidan utan att någon kollade den.

 

Företagsåtal

Nyhetsredaktionen kontaktade sedan redaktionschefen Stig Abells kontor, som informerade chefen för kontroll av regelefterlevnad Imogen Haddon, som i sin tur konsulterade News Corp's huvudkontor i New York och deras förvaltnings- och standardkommitté (MSC) - varpå ett brådskande meddelande skickades till Parker med ordern att inte gå vidare.

Varför denna panik? Enda sedan the News International skandalerna började har the Dirty Digger varit livrädd för ett företagsåtal som skulle kunna äventyra hans imperium. Därav skapandet av MSC, som höll företaget borta från förhörsbåset genom att tjalla på individuella journalister istället.

Därmed förklaras även reaktionen på Parkers förslag: om han hade lämnat över £20 (281 kr) hade det kunnat leda till anklagelser mot News Corp i Amerika under the Foreign Corrupt Practices Act, som gäller alla företag med förbindelser till USA (som t. ex News Corp) som mutar utländska myndighetspersoner någonstans i världen. Det låter kanske knasigt, men det är så News Corps mentalitet fungerar nuförtiden.

Så the Sun missade sin chans att avslöja säkerhetsbristerna i Sharm el-Sheikh. Fem månader senare exploderade 224 ryssar uppe i luften.