AV: Rob Smyth, Eurosport.co.uk, fredag 23 september, 2016:

Wayne Rooneys slit med att återta den dynamiska briljansen från hans tidiga år i Manchester United har sträckt ut sig för långt, skriver Rob Smyth. Jose Mourinho måste göra sig av med honom.

Du behöver inte vara någon fotbolls-Einstein för att veta att Wayne Rooney är förbi sitt bäst-före-datum. Sir Alex Ferguson insåg det för nästan fyra år sedan; några Manchester United-fans upptäckte tecknen ännu tidigare. Den sorgliga, långsamma blekningen av en exceptionell karriär började 2010 men han till sist blivit mainstream efter hans misstagsfilm borta mot Watford förra helgen. Det kommer bli ännu mer granskningar än vanligt av Jose Mourinhos laguttagning till matchen mot Leicester imorgon. Om Rooney startar, kan det komma att bli ett fall för Mulder och Scully.

Rooneys karriär nådde sin höjdpunkt i München den 30 mars 2010. Han var 24 år gammal. Han gjorde sitt 18:e mål på 13 matcher, och han kunde inte ha varit i bättre form inför VM-turneringen den sommaren. Men han skadade sin vrist i uppbyggnaden till Bayerns vinstmål, kom tillbaka för tidigt och gjorde bara två mål från öppet spel under resten av det året. Vid slutet av 2010 hade han uthärdat ett dystert VM, sågat Englands fans live i tv och offentligt försökt få igenom en flytt till Manchester City. Hans karriär återhämtade sig aldrig.

Förutom ett par excellenta perioder 2011 återtog han aldrig den dynamiska briljansen från hans tidiga år. Han fastnade i en cykel av negativitet och upplevt motstånd mot honom. Det fanns andra faktorer, inklusive den ökade fattigdomen bland spelarna runt honom på Old Trafford och särskilt hans livsstil. Rooney är 30 men hans riktiga ålder är åtminstone 35, så många mil finns på hans stegräknare. Varje gång han spelar kan man känna den maktlösa ilskan inför att hans superkrafter inte fungerar längre.

"Under mitt sista år ... kände jag att han hade svårt att gå förbi spelare och hade förlorat sina gamla framstötar," skrev Ferguson i sin självbiografi. "Men han var kapabel att komma med extraordinära bidrag... då tiden fortskred kände jag att han fick mer och mer svårt att göra det i 90 minuter, och han såg ut att tröttna under matcherna." Det var för fyra säsonger sedan.

UNITED KINGDOM, Manchester: Manchester Uniteds skotska manager Alex Ferguson (t.h.) klappar om Manchester Uniteds engelske forward Wayne Rooney (t.v.) då han tar emot sin medalj som ligamästare efter den engelska Premier League säsongen. AFP

Med en spelare så bra som Rooney var kommer det alltid finnas ögonblick av överbliven excellens, som hans löpning då han skapade Juan Matas mål i FA Cupfinalen och den underbara assisten till Marcus Rashford borta mot Hull. Men de är få och det går lång tid emellan dem och de kompenserar inte för sättet på vilket han i allmänhet koagulerar Uniteds offensiva spel. Det faktum att han bara har gjort två mål sedan början av februari, båda mot Bournemouth, är heller inget starkt argument för att behålla honom.

Det är svårt att förklara varför Rooney och hans följeslagare verkar tro att de vanliga reglerna för åldrande inte gäller honom. Överlägsna spelare som Ryan Giggs och Paul Scholes accepterade rollen som truppspelare när de kom upp i trettioårsåldern, och de hade flera framgångsrika ögonblick som ett resultat av det. Det finns ingen skam i det, och det skulle inte ändra minnet av Rooney när han stod på toppen. Det snabbaste sättet att inse hur långt ner Rooney har sjunkit är att se en video av honom då han var oemotståndlig på toppen. Han var kanske inte lika bra som Cristiano Ronaldo eller Lionel Messi men han var fortfarande en fantastisk fotbollsspelare - och en extremt osjälvisk sådan. Nu känns han som motsatsen: självisk och sur och gnäller på allt och alla förutom spegeln.

Det hjälper inte att han har stött på eftergivenhet från så många managers sedan Ferguson lämnade. Desperationen hos David Moyes och Ed Woodward sommaren 2013 fungerade till Rooneys fördel till en sådan grad att vissa personer på allvar tror att det finns en klausul i hans kontrakt om att han måste spela. Det verkar inte troligt, men Rooneys bild av sig egen status är av det slaget att han öppet har gått emot de två senaste managerna för England. Problemet med Harry Kane som hörnläggare var inte särskilt viktigt, men den fräcka insubordinationen var en indikation på en spelare vars ego var bortom kontroll.

Sam Allardyces påstående att Rooney spelade på en helt annan position än den som Allardyce hade som intention - och att det var ok - var ganska bisarr. Det är lätt att föreställa sig hur Ferguson skulle ha reagerat: fråga Paul Ince, som buntades ihop och skickades till Italien efter att ha gått emot Fergusons taktiska instruktioner 1994-95.

Englands manager Sam Allardyce och tränaren Martyn Margetson pratar med Wayne Rooney. Reuters.

Allardyce är bra kompis med Ferguson och i frånvaron av en tillfredsställande förklaring till att Rooney fortsätter att bli uttagen finns det en misstanke om att både han och Mourinho kanske tänker att det är en kortsiktig politisk nödvändighet. Det brukade sägas att idrott och politik inte går ihop men nuförtiden är idrotten politik: inte det där viktiga, där liv står på spel, utan egoismen och intrigerna hos multimiljonärer. Det här är en värld där saker och ting inte längre görs ansikte mot ansikte och ännu mindre öga mot öga. I och med det och en pressbevakning av engelsk fotboll som ofta är idiotisk och infantil, är det nödvändigt att trampa fram extremt försiktigt.

Det kan vara så att åtminstone en av Mourinho och Allardyce ville peta Rooney från början men var medvetna om bakslaget från pressen, för att inte nämna tv-kommentatorerna som verkar vara trälar åt Rooney. Mourinho gjorde sig av med Raul och Guti i det ögonblicket han anlände i Madrid 2010 men den ändlösa och omöjliga att vinna politiken i Madrids omklädningsrum kan ha tröttat ut honom. Den gamle Mourinho hade kanske gjort sig av med Rooney omedelbart, särskilt med tanke på ryktena om att ett antal negativa omklädningsrumsläckor på senare år har kommit från Rooneys läger.

Det skulle även kunna vara så att Mourinho och Allardyce, båda stolta över deras man-management skickligheter, tror att de kan återuppliva Rooney. Mourinho försökte köpa honom 2013. Han har även alltid gillat erfarna engelska spelare. Men omfattningen av Rooneys slit får absolut övervikt på några eventuella sådana fördelar.

Rooney kan komma att bli den första spelaren att ha sin egen Fanzone-kommentering, sådan är den extrema naturen i åsikterna för och emot honom. De flesta kommentatorerna verkar vara bestörta inför blotta tanken att han skulle kunna bli petad, men ändå är det avslöjande att det inte finns någon samstämmighet gällande var han borde spela, bara att han bör spela. Det finns en fundamental, oförenlig motsägelse i att ha en klubbkapten som också är en funktionell spelare. Det är svårt att komma ifrån tanken på att han inte längre blir uttagen p.g.a skicklighet.

Eller att han inte borde spela som en nummer 10 igen. Åldern har gjort honom för långsam i kroppen och tanken, och för svag i kroppen för att spela på tajta områden. Det är ingen tillfällighet att hans två assists den här säsongen, mot Southampton och Hull, kom när han hade tid med bollen i breda positioner. Då kan han vara användbar, men ändå inte i närheten av nivån som vanligtvis krävs av en kapten för Manchester United och England.

Jose Mourinho, Wayne Rooney AFP

Om du måste spela honom, skulle du kunna pressa in honom på en kant. Hans bästa roll är som en quarterback, men få lag kan spela med en sådan lyx. Rooney jämfördes ivrigt med Scholes i slutet av förra säsongen men det var helt fel: Scholes var en fly-half och en quarterback. Rooney ser ut som en MLS-mittfältare.

Det här United-laget, och särskilt Mourinho, behöver den kraftfulla symbolismen av starten på en ny kula. "Jag tror att omklädningsrummet slappnade av när Roy lämnade," sade Sir Alex Ferguson om Roy Keanes uttåg 2005. "Lättnad svepte in genom rummet." Ett nytt lag kom fram och vann titeln under de tre följande säsongerna. Rooney är en annan karaktär än Keane, och det finns starka bevis för att han är en populär kapten, men det skulle kunna komma en liknande lättnad om han utelämnas. Han har blivit för mäktig, en alltför stor distraktion och en alltför negativ influens på planen. I hans frånvaro skulle Paul Pogba och Henrich Mchitarjan kunna andas, och kanske t.o.m spela på sina bästa positioner.

Men det är föga troligt att Team Rooney kommer gå ut tysta, och att utelämna honom kan komma att bli början på en lång och dränerande PR-kamp. Fotbollen är inte bara full av Einsteins; den är även full av machiavelliska personer.

Rob Smyth

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...