Handelsministern Greg Hands pressar på fallet för att "skapa en varaktig, positiv inverkan", vilket bekvämt förbiser de förfärliga övergreppen som migrantarbetarna får genomlida

   

Amnesty och Human Rights Watch fördömde Storbritanniens handelsminister Greg Hands för att han inte tog upp övergreppen mot migrantarbetarna som bygger infrastrukturen till 2022 års VM i Qatar. Fotograf: STR/EPA

 

 

 

 

AV: Marin Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 16 november, 2016:

 

 

Av självklara anledningar visade sig småtimmarna under natten mot förra onsdagen vara en excellent tid för att begrava dåliga nyheter. Ändå var jag glad över att vara vaken till en tweet som sändes ut från handelsministern Greg Hands, i vilken han annonserade: "I Qatar för att öppna vår #SportIsGreat konferens som stöttar Qatars VM 2022 & erbjuder Storbritannien att bli den självklara samarbetspartnern för leveransen av det."

 

 

Ah, så det är vad vi gör nuförtiden. Närmare inspektion avslöjar att Greg skrev en inställsam kommentarsartikel för the Penninsula, den qatariska engelskspråkiga dagstidningen, där han breddade sitt fokus till att inkludera alla de 437 stora idrottsevenemangen som autokratin nu har förvärvat värdrättigheterna till. "Det här är en spännande tid för Qatars [idrottsliga] vision," eufemismade han modigt, "och Storbritannien har möjligheten att vara en strategisk partner för att se till så att alla dessa evenemang blir så framgångsrika som möjligt för åskådarna, de tävlande och organisatörerna. Det är precis som Storbritanniens internationella handelssekreterare, dr Liam Fox, sade vid hans nyligen genomförda besök i Doha - Storbritannien är öppet för affärer som aldrig tidigare och ingenstans är det mer sant än med Qatar."

 

 

Ingenstans? Well, man kan förstå varför Trumps team känner sig bestulna på konfekten. Kanske står demokratiskt valda regeringar, för att citera en fras, "längst bak i kön". Det finns, såklart, ett magstarkt prejudikat för detta. I vapensektorn har Storbritannien längre opererat med en autokratier-först policy, där nästan hälften av vår export förra året gick till 21 av utrikesdepartementets 30 "prioriterade mänskliga rättigheters länder" - länder där "de värsta, eller flesta, brotten mot mänskliga rättigheter äger rum". Så om vi kan leva med det, tror jag att vi kan sluta fred med tanken på att vara den etiskt utmanade butlern för den globalt populära idén som är VM i Qatar.

 

 

Icke desto mindre är det bra att ha gjort det helt kristallklart. Oavsett den exakta platsen för Qatar i kön för länder för vilka den otrevliga, överpromotade dr Fox försöker smickra in sig hos, känns det som att sportvinkeln håller på att växa. Än så länge är vårt främsta bidrag till sportrevolutionen i Qatar att vi har gett nationen Richard Keys, som nu fungerar som en sorts Lord Haw-Haw (https://sv.wikipedia.org/wiki/Lord_Haw-Haw) för landet, samtidigt som han presenterar bevakningen av Premier League för en lokal sportkanal, med sin feminazi-kollega Andy Gray.

 

 

Men nu, i en tydlig eskalering, har Storbritannien utmärkt sig själv som angelägna att få assistera i Qatars kusliga projekt att tvätta sitt rykte via mediet sport. För precis som nästan alla kan se, så är det vad som pågår här. Det finns sjuåriga London-baserade Manchester City-fans som har varit sportgalna längre än Qatar. Det här är ett land som måste bygga en helt ny stad för $45 miljarder (438,4 miljarder kr) runt en 2022-arena bara för att hindra att den kommer se ut som en turbokapitalistisk hägring som glittrar ute i öknen. Lusail kommer till sist bli en metropol tillräckligt stor för 450,000 människor - vilket är nästan 200,000 fler än antalet invånare i Qatar. Tänk på det som Field of Screams: om kontraktsanställda arbetare bygger det, kommer de att komma.

 

 

Kanske var det detta som Greg pratade om i sitt stora tal då han öppnade Sport is Great-evenemanget. (Apropå det, har det någonsin funnits ett mer ihopkrafsat namn på något än Sport is Great? Det får Ross Kemp: Middle East att se långrandigt ut i sina detaljer.) "Relationerna mellan Qatar och Storbritannien har vuxit ännu starkare p.g.a våra två länders rika historia," deklarerade Greg. "Särskilt inom sportens värld, som är så viktig för båda nationernas samhällen, vårt samarbete skapar en varaktig, positiv inverkan."

 

 

Grabben, det behöver du förmodligen berätta för alla från FA till alla brittiska fotbollsfans. Jag vet inte om handelsdepartementet håller på och tittar på en dvd-box med sportnyheter för de sex senaste åren, men jag har ändå en spoiler för dem: idén med VM i Qatar har i allmänhet inte tagits emot på något positivt sätt, varken av fans eller korruptionsutredare.

 

 

När det gäller andra former av "varaktig, positiv inverkan", verkar det som att andra personer heller inte fick PM:et. I svallvågorna av Gregs besök släppte både Amnesty och Human Rights Watch något skeptiska uttalanden som fördömer ministern för att han inte ens nämnde övergreppen som de kontraktsanställda migrantarbetarna får genomlida, då de bygger infrastrukturen till Qatar 2022. Såhär uttrycker sig Human Rights Watch: "Det är förståeligt att den brittiska regeringen vill se till så att brittiska företag får så många byggnads- och ingenjörskontrakt som möjligt, men Greg Hands borde vara medveten om det faktum att Qatars byggnadsmarknad utgör allvarliga juridiska och anseendemässiga risker för brittiska firmor p.g.a den qatariska regeringens envisa vägran att meningsfullt reformera deras arbetssystem eller utreda ett alarmerande mönster av oförklarliga dödsfall bland migrantarbetarna."

 

 

Mmm. På plussidan så tog Greg med sig Premier League-pokalen och det vet man ju att blotta åsynen av den har bevisats få alla dåliga saker att sluta. Låt oss bara rita upp det här som ännu en episod där sporten bara är ett instrument för realpolitiken, och mänskligheten blir vinnaren.

Vid varje Remembrance Day verkar vi nu bli påminda om exakt hur illa dagens grupp återfuktade miljonärer skulle slita i en lerig skyttegrav, som om resten av oss skulle klara oss något bättre

   

Det är den där tiden på året när vi kommer ihåg att moderna fotbollsspelare inte skulle klara sig i ett krig. Exakt varför de skulle behöva det klargörs aldrig. Fotograf: Nick Potts/PA

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 9 november, 2016:

 

 

Om sport är krig med andra medel avslöjas fotbollen hela tiden vid frontlinjen. T.o.m när det årliga vallmoblomsgrälet rullar på - årets inkarnation rör Fifa:s förbud mot vallmoblommor på tröjorna i matchen mellan England och Skottland på fredag - delar José Mourinho ut vita fjädrar till två av sina försvarare. Chris Smalling och Luke Shaw har visat tillkortakommanden i flera olika krigiska metaforer: de har inte varit beredda att offra sina kroppar, de har inte spelat "till vilket pris som helst", de är fegisar med ett annat namn. Manchester United-managern lär ha njutit av tajmingen i hans gest. Då han varit med i Premier League länge känner Mourinho mer än väl till det årliga vallmoblomsgrälet, dess konsekvenser och dess möjligheter för exploatering.

 

 

Det är en av de ändlöst underförstådda frågorna i den moderna tiden: skulle fotbollsspelare dö modigt för oss? Om det drogs till sin spets, skulle de då offra sina liv för klubb och land som jäkla hjältar? Och mer än det: skulle de tacka oss för möjligheten att få göra det? Skulle de ha kunnat näta på en våt julafton borta mot tyskarna i ingenmansland? Svaret är, alltid, ett rasande NEJ. Nej det skulle de inte, för de må ha alla pengarna och alla bilarna och alla kvinnorna men de har inte de rätta grejorna längre. Moderna fotbollsspelare skulle inte klara sig i ett krig. Exakt varför de skulle behöva det klargörs aldrig. Jag menar, de spelar för Manchester City eller Chelsea år 2016 - varför i hela fridens namn bryr sig någon ett skit om hur de skulle ha tagit en inandning av senapsgas? Jag tror att den traditionella kontringsargumentationen brukar gå ut på att det finns en princip om mod och engagemang här, men det finns det verkligen inte. Om du helt ärligt tror att det finns någon sammanhängande enhet mellan krig och Supersöndag, så har du för alltid strukit dig själv från argumentationen.

 

 

Alarmklockorna borde ringa så mycket högre när du sedan beaktar att de som kommer med dessa anklagelser mest högljutt alltid är radiovärdar eller arga tidningskolumnister - möjligtvis jordens sämsta potentiella soldater, och jag pratar rådgivande här. Allvarligt, skulle du vilja ha Richard Littlejohn bredvid dig i en skyttegrav?

 

 

Det är bara mer luddig "debatt" om uppoffringar i klema bort tiden. Jag vet inte om allt detta är grundat i någon lustigt felplacerad idé om manlighet från vilken mitt kön barmhärtigt isolerar mig. Kanske är det här den avundsjuka mannens motsvarighet till dessa anonyma kvinnliga Daily Mail-läsare som lämnar kommentarer under strandfoton på Heidi Klum, i vilka de sniffar om att hon ser lite sliten ut och att deras kille inte skulle kolla en extra gång. Fotbollsspelare på högsta nivån må se ut som bronsskulpturer (svin) men deras kritiker är fortfarande bättre än dem där det räknas.

 

 

Vad jag verkligen vet är att ingen annan social grupp diskuteras utifrån de här termerna förutom fotbollsspelarna, som för alltid ogynnsamt jämförs med tidigare generationer som kallades in till världskrig. Man hör aldrig folk kommentera att dagens bankirer inte skulle ha klarat sig i två minuter om de kallades in. När det gäller antal så har det en betydligt större relevans. Det finns endast runt 600 spelare i Premier League, vilket inte ens hade räckt till en hel bataljon i första världskriget. Vad sägs om människorna som jobbar på John Lewis? Det finns nästan 100,000 av dem. Skulle de vara bra på att kriga för drottningen och landet? Frågande hjärnor vill veta.

 

 

Den enda andra versionen av den här argumenteringen är när en viss sorts person tittar snett på någon del av arbetarklassen som de ogillar och tar upp idén om att återinföra allmän värnplikt. Du kommer notera att den gemensamma nämnaren med fotbollen är arbetarklassbiten: en konstigt romantiserad känsla av att, oavsett om de vill det eller inte, så mår en viss typ av vanligt folk bra av en viss typ av disciplin, vilket tyvärr inte längre går att påtvinga dem. Det behövs knappt sägas, men det här är en åsikt som delas av den ryktbara idioten Alan Partridge, som gillande observerar sin kompis Michaels militärtjänstgöring: "Well, där ser du. De lärde dig ett yrke. Mindre reparationer." "Aye," svarar Michael mörkt. "Det och att döda."

 

 

Självklart måste fotbollsspelarna se drillade ut gällande något vallblomsrelaterat problem varje år, för de har spenderat större delen av de senaste 11 månaderna med att bli påminda om deras moraliska misslyckanden i relation till tidigare generationer soldater, och de kan väldigt tydligt se att detta skulle kunna bli ännu en käpp att slå dem med om de inte var det. Det är bara enklare att ge efter. Om de spelar för England kan de mycket väl ha haft en bortamatch nere på den europeiska kontinenten som tog dem inom en 100 mile (= 160,9 km) radie från ett minnesmärke från kriget eller ett f.d koncentrationsläger (vilket vederbörligen hände vid ett inställt Englands-besök till Thiepval, nära Somme, under EM 2016). Om de inte besökte det minnesmärket eller koncentrationslägret, eller bar en träningsoverall vid besöket, eller sågs bara under ett ögonblick le någonstans i närheten av det, så slås allt igång och kastar in dem i oförstående lättnad mot uppoffringen hos dem som slaktades eller gasades där. Kom ihåg en sak barn: det är fotbollsspelarna som är förskräckliga, inte personerna som gör dessa jämförelser.

 

 

Krigsbesattheten är kapabel till ännu mer bisarrt olämpliga framträdanden. När Adam Johnson dömdes tidigare i år läste jag en artikel som sade: "Spola tillbaka 100 år, till 1916, och fotbollsspelare i Johnsons ålder dog som flugor i slaget vid Somme." Vad i förståndets heliga namn har det med varandra att göra? Varför i hela friden dras Somme in i ett fall med sexuell barngrooming? Om man ska insistera på dessa jämförelser, då har jag ögonöppnande nyheter: statistiskt sett borde det ha funnits några avvikare även vid Somme. Jag är rädd att anslutningen till krig inte är något moraliskt slipp-ut-ur-fängelse-kort.

 

 

Men det fortsätter bara, ett enfaldigt krig mot fotbollsspelare lett av folk som är för bortklemade för att ens behöva tänka igenom sina egna åsikter. Jag skulle inte kunna vara gladare om jag fick vara en vapenvägrare, och jag hoppas verkligen att du är med mig.

Erik Niva berättar historien om en spelare som är mycket mer än bara en spelare

 

 

 

 

AV: Erik Niva, Aftonbladet, måndag 17 oktober, 2016:

 

 

Hur skulle du summera Paul Pogba? Som en sällsynt begåvad mittfältare, med en hel del kvar att lära?

 

 

Och det stämmer ju – men det är inte huvudsaken. Det är inte det som gjort honom till tidernas dyraste spelare.

 

 

Mer än något annat är Paul Pogba en NBA-stjärna på fotbollsplanen, den starkast lysande spelpjäsen i amerikaniseringen av Premier League.

 

Det var ett fotbollsögonblick som pulserade av 2016.

 

Amsterdam Arena i måndags, tungviktsmöte i Sveriges VM-kvalgrupp mellan Nederländerna och Frank­rike. Avgörandet föll redan efter en halvtimme. Paul Pogba marscherade några steg framåt, och slungade iväg ett 30-metersskott som sprängde sig genom Maarten Stekelenburgs händer och fortsatte in i nät.

 

Den här gången firade han inte med sin vanliga dab-manöver, det där danssteget som spridit sig från hiphopscenen i Atlanta över NFL till den europeiska fotbollen. Istället stod han kvar orörlig på ett och samma ställe, nickade frenetiskt och menande med huvudet.

 

 

Intäkter på en helt ny nivå

Det var lite Eric Cantona, lite Cristiano Ronaldo och väldigt mycket Paul Pogba. Det var en hel rad marknadsföringsslogans komprimerade i en Gif eller ett Snapchat-klipp.

 

Haters gonna hate. First never follows. Pogboom, Pogback.

 

*   *   *

 

Ska man förstå hur Paul Pogba – ett alltjämt oslipat råämne till mittfältare – blivit världens klart dyraste fotbollsspelare bör man gå åtminstone ett årtionde tillbaka i tiden.

 

Kommersialiseringen av främst Premier League har ju pågått längre än så, men när den amerikanska Glazer-familjen lyckades ta över Manchester United våren 2005 innebar det ändå en tydlig och varaktig riktningsförändring.

 

Upplägget bakom det spektakulära köpet var komplicerat, men orsakerna ganska lättbegripliga.

 

Dels fick en klubbägare i Europa helt andra friheter än en klubbägare i USA – här finns i stort sett inga regleringar – och dels erbjöd den engelska fotbollen helt nya ekonomiska möjligheter.

 

Manchester United var det mest välkända namnet i idrottsvärlden. Ändå drog klubben knappt ens in hälften så mycket pengar som exempelvis NFL-laget Washington Redskins.

 

Tankar? Slutsatser? Så som Glazer-familjen såg på saken var den glasklar. Den amerikanska businessmodellen i kombination med den europeiska fotbollens globala genomslagskraft skulle lyfta intäkterna till en helt annan nivå jämfört med vad idrottsindustrin dittills genererat.

 

 

*   *   *

 

 

Pogba möter hemmafansen under EM i somras...

 

Några månader efter att Manchester United bytt ägare presenterade en annan av fotbollens allra största aktörer ett nytt koncept.

 

Klädjätten Adidas stod inför en avgörande period – VM på deras hemmamarknad i Tyskland – och hade ägnat åratal åt att skissa på tonträffen i sin kommunikation.

 

Nu presenterade de kampanjen +10, kryddad med matchbollen Teamgeist. Kärnan i budskapet var lagarbete, kollektivets triumfer över individen.

 

Nike kanske hade Ronaldinho och Cristiano Ronaldo, men Adidas hade minsann något viktigare än så. De stod för det självuppoffrande samarbete som gjort så att Grekland vann

EM-guld i trerandiga tröjor mindre än två år tidigare.

 

Framgångsrikt? På planen 2006, måhända, men inte på sociala medier tio år senare.

 

Våren 2016 offentliggjorde Adidas att Paul Pogba hade värvats som nytt affischnamn.

Rapparen Snoop Dogg var en av de som reagerade med en kort film på Instagram.

 

– Yo Paul! It’s your boy Big Snoop welcoming you to the Adidas family. Three stripes for life!

 

Under ett av alla de frågebatterier som smattrade mot Didier Deschamps i samband med EM-sommaren så fäktade han ifrån sig med den perfekta sammanfattningen av Paul Pogba.

 

– Det är bara Pogba, Pogba, Pogba... Allt ni pratar om är Paul Pogba. Till och med när han inte är här så pratar ni om honom.

 

 

Karisma, lyskraft, star quality

Alla de som kände Paul Pogba när han var liten vittnar om att han alltid haft den där magnetiska egenskapen som är så svår att utveckla.

 

När han kommer in i ett rum så tystnar det. När han går förbi så vänder sig alla om. Karisma, lyskraft, star quality. Antingen har du det eller så har du det inte.

 

Oualid Tanazefti insåg tidigt att Paul Pogba var något mer och något större än en stortalang i mängden. Tidigare var Tanazefti tränare i Le Havres akademi, men när Pogba flyttade till Manchester­ United valde coachen att sadla om till agent och följa med på tåget.

 

Tillsammans bodde de tre år i England, pratade om varandra som far och son.

 

Nu har de inte längre någon relation. Det började med att Tanazefti själv presenterade Mino Raiola för familjen Pogba – det behövdes lite hjälp i förhandlingarna med Manchester United  – för att sedan bli alltmer utman­övrerad.

 

Men innan han helt tappade greppet om guldkalven såg Tanazefti till att försäkra sig om att i alla fall få någon typ av utbetalning. Utan att Paul Pogba riktigt förstod vad det innebar gick han med på att skriva över sina imagerättigheter till Tanazeftis bolag, Coyote.

 

Det här var en katastrof för Mino Raiola, en stoppkloss för de planer han hade för Pogba.

Skissen för transfern från Juventus var redan klar, och Raiola var fullt på det klara med att han sålde ett helt koncept snarare än bara en spelare.

 

Men utan imagerättigheter – inga reklamkampanjer, inga produktlanseringar, inget Pogboom.

Tanazefti försökte trumma igång en budgivning om rättigheterna han smusslat till sig. Han ringde superagenten Jorge Mendes och han kontaktade det gåtfulla investeringsbolaget Doyen. Alla var såklart intresserade, men samtidigt också tveksamma till att utlösa ett fullskaligt utbrott från vredesvulkanen Mino Raiola.

 

Till sist blev det därför Raiola som löste ut Tanazefti från Paul Pogbas liv och karriär. Tio miljoner euro från ny agent till gammal agent, vårvintern 2016. I slutändan bara småpengar i sammanhanget. Mino Raiola visste att han skulle få tillbaka dem flerdubbelt inom bara ett halvår.

 

 

*   *   *

 

När Paul Pogba fick frågan om vilken musik han lyssnar på före matcherna nämnde han namn som Fetty Way, Young Thug och Future.

 

– Amerikansk hiphop är min grej. Det är inte många av de äldre spelarna som gillar det, men jag slår på det ändå. De är för gamla, jag försöker utbilda dem.

 

Ljudet från gatan, ekot av ungdomen, livet i vip-logen. ’Get rich or die tryin’. NFL-kulturen har trängt djupare och djupare in bland Premier League-spelarna ända sedan millennieskiftet, väskorna från Louis Vuitton, hörlurarna från Dr. Dre och champagnen från Cristal har blivit obligatoriska accessoarer.

 

Paul Pogba har tagit allt det där till nästa nivå.

 

Han har alla de där konstverken till frisyrer, han har de specialdesignade galakostymerna i svart och guld. Både på och utanför planen för han sig som en NBA-spelare, han har hämtat både retorik, estetik och attityd därifrån.

 

Några dagar efter EM-finalen i somras landade han i Miami, struttade av privatplanet i New York Knicks-linne och guldfärgad ryggsäck.

 

– Touchdown, touchdown. Yo, what’s up?

 

 

 

 

”Vi har samma vibbar”

Veckorna som följde får betecknas som hälften semester, hälften produktplaceringsturné.

Sociala medier fylldes av klipp på hur Pogba spelade pickup-matcher i basket och hur han drog på sig en frack och såg LeBron James vinna de tyngsta priserna på ESPY-galan. Han träffade powerforwarden Clint Capela, han snackade med wide receivern Chad Johnson och han hängde backstage på en Drake-konsert.

 

Och det går att umgås på den här sidan Atlanten också. Då Pogba gjorde sin andra debut för Manchester United satt Houston Rockets suveräne skäggskytt James Harden på Old Trafford och såg matchen i Pogba-tröja.

 

– Next time in your court, aviserade Pogba på Instagram, och hashtaggade med Adidas-parollen ”First never follows”.

 

När Adidas uppvaktade Pogba visste de vilka knappar de skulle trycka på. De fick Pusha T­ att skicka en video som uppmanade honom att välja Adidas, de pekade på hur samarbetet med Kanye West kretsade kring att designa kläder i minst lika utsträckning som att bära dem.

 

De var klara över vad de ville signalera, och de visste vem som kunde göra det.

 

– Att skapa något utanför fotbollen är ett mål som jag vill uppfylla. Och det är det jag gillar med Adidas, vi har samma vibbar både på och utanför planen. Det är mer än fotboll. De vill göra avtryck i kulturen också, aviserade Pogba.

 

Kollektivismen från 2006 är väldigt avlägsen nu. I dag vill Adidas förknippas med att sticka ut, att gå sin egen väg, att gå allra först i ledet – och de korsbefruktar det populär­kulturella gränslandet mellan idrott och musik på ett smått maniskt sätt.

 

Givetvis var det allt annat än en slump när grimeartisten Stormzy – inofficiellt och i förtid – offentliggjorde Paul Pogbas återkomst till Manchester United i ett Adidas-producerad klipp.

 

Videon hade spelats in flera månader tidigare, och publicerades vid en noga vald tidpunkt med Adidas-klubben Manchester Uniteds samtycke.

 

– Vi visste att vi satt på guldstoft. Paul bygger hajp på och utanför planen med sin oefterhärmliga swagger. Han har en personlighet och en livsglädje som vi vill utstråla i allt arbete med vårt varumärke, säger Florian Alt, som har den snärtiga titeln Senior director for brand marketing in global football på Adidas.

 

På senare tid har Alt pratat på en hel del branschkonvent, berättat om hur Adidas gått från traditionella marknadsföringskanaler över att prioritera sociala medier till att i dag fokusera starkt på det som kallas ”dark social”.

 

Genom att använda sig av så kallade influencers bland storstädernas ungdom sprider de sitt budskap genom direktmeddelanden. Bättre att använda sig av 500 olika budbärare med 2 000 följare än att förlita sig på 1 avsändare med 1 000 000.

 

Individualiserad reklam för en individualiserad tid.

 

 

*   *   *

 

I dag ramas Premier League-fotbollen in på ett sätt som påminner väldigt mycket om den amerikanska idrottens paketering. Det är ”Super Sundays” och ”Monday Night Football” och det är allt mer högljutt prat om att förlägga matcher till andra världsdelar.

 

För några år sedan gick en häpen företrädare för tränarfacket ut och avslöjade att det dessutom förekom bakom-kulisserna-snack om att avskaffa nedflyttning.

 

– I synnerhet de amerikanska ägarna pratar om att göra sig av med uppflyttning och nedflyttning. Får vi in fyra eller fem nya ägare som tycker likadant kan det bli så, förutspådde Richard Bevan.

 

 

Glazer gick först och är störst

I dag har sex av Premier League-klubbarna amerikanska majoritetsägare, bland dem Manchester United, Liverpool och Arsenal.

 

Generellt sett är de inte ryktestvättare eller marknadsförare på samma sätt som oligarkerna och shejkerna, utan investerande affärsmän som utgår från möjligheten till stor och varaktig ekonomisk vinst.

 

Glazer-familjen gick först och är störst. Det går att tycka väldigt många saker om dem och deras sätt att sköta Manchester United, men det går knappast att ifrågasätta deras förmåga att först identifiera och sedan maximera kommersiell potential.

 

Under det dryga årtiondet som gått sedan de köpte klubben har Manchester United mer än tredubblat sina intäkter. De är numera registrerade på Caymanöarna, noterade på New York-börsen och har sponsoravtal med fler än 70 storföretag över hela världen.

 

Enligt Deloittes årliga Football Money Leauge kommer de att passera Real Madrid som världens ekonomiskt största fotbollsklubb under den här säsongen. Samtidigt är Premier Leagues sammanlagda omsättning på god väg att till sist sega sig ikapp både baseballens MLB och den amerikanska fotbollens NFL.

 

Och det är bara början, om vi nu ska tro dem som brukar veta sånt här.

 

– Om vi ska ta vad Premier League-klubbarna var värda för 10 år sedan... I dag är de värda 20 eller 30 gånger så mycket, minst lika mycket som en franchise i NBA. Nu säger vi: ”Jesus, LA Clippers såldes för 2,5 miljarder pund”. Jag tror inte att du kan köpa Manchester United för de pengarna.

 

Det var häromveckan som Mino Raiola pratade i Talksport. Då förutsåg han även att världens dyraste spelare snart skulle säljas för uppemot 200 miljoner pund, eller 2,5 miljarder kronor.

 

– Så som ekonomin utvecklas i Premier League kommer vi inte vara särskilt långt borta om tre eller fyra år.

 

I samband med att transferfönstret stängde i somras gav även Jorge Mendes – världsfotbollens andra agentmonolit – några besläktade citat till BBC.

 

– Det är fotbollen som är världens största sport, inte basket Formel 1. Nu frågar folk om vi har nått en gräns, om det finns en bubbla som kommer att spricka. De kommer att fortsätta ställa samma fråga om tre år också.

 

Under flera årtionden har en och samma fråga dryftats som viktigare än någon annan vad gäller fotbollens globala kolonialisering. Vem ska slutgiltigt brejka fotbollen i USA? Vem blir den första amerikanska superstjärnan?

 

Landon Donovan? Freddy Adu? Christian Pulisic? Kanske blir det i själva verket en fransman, kanske visar sig svaret på den eviga frågan vara Paul Pogba.

 

 

*   *   *

 

Det går alltid att se på toppfotbollens hyperkommersialisering ur flera olika vinklar. Den både kan och ska problematiseras, men först måste den i så fall begripas.

 

Är Paul Pogba värd en övergångssumma på sisådär en miljard kronor? Naturligtvis inte om du utgår ifrån någon form av samhälls­moraliskt perspektiv. Knappast heller om du enbart jämför honom spelmässigt med fotbollens övriga innermittfältare.

 

Men Paul Pogbas värde för Manchester United utgår från något helt annat än omvärldsetik, och baseras även på betydligt bredare begrepp än ren spelkvalitet.

 

Den mest funktionella parallellen som finns är den som går att dra till den amerikanska idrottens franchise players. Inte bara en spelare som en tränare kan bygga ett lag runt, utan i minst lika hög utsträckning en front­figur som kan personifiera en hel klubb, en hel organisation.

 

 

Raka motsatsen till Moneyball

Fotbollen har haft spelare med den funktionen förr – Diego Maradona i Napoli eller för den delen Zlatan Ibrahimovic i det nya PSG – men aldrig på samma utstuderade, genomkalkylerade sätt.

 

Den här idrotten har liksom inte lämpat sig för det.

 

Att verkligen dominera fotbollsmatcher från mittfältet är mer komplicerat än att diktera villkoren som quarterback eller pointguard, och såhär långt in på sin Premier League-karriär har ju Paul Pogba överhuvudtaget inte varit i närheten.

 

– Vi behöver hans bollvinster, inte hans varumärke, suckade även Antoine Griezmann, då den franska EM-ballongen inte ville lyfta.

 

Visserligen är Manchester Uniteds transferkalkyl rena motsatsen till den omhuldade ”Moneyball”-modellen – nyckeltalet här är sannerligen inte antalet genombrottspassningar per investerat pund – men den förutsätter ändå att Paul Pogba framstår som en mer effektiv spelare än Marouane Fellaini.

 

Inga mål? Inget mys. Inga mål, inga matchvinnarinsatser och inga titlar? Inga special­designade klädkollektioner, inga nya marknadsgenombrott och för den delen inga personliga utmärkelser.

 

Alla har vi olika visioner och ambitioner. Det är många som vill ha ut väldigt mycket av Paul Pogba, inte minst han själv.

 

Hans egen högsta dröm och uttalade målsättning är inte att vinna VM, Champions League eller Premier League – utan att vinna den individuella Guldbollen.

 

Det är de fotbollstiderna vi är inne i nu.

   

Kvarteren som ligger runt Biblioteksgatan har på senare år fått än lyxigare butiker. Foto: Bibliotekstan

AV: www.alltomstockholm.se, tisdag 11 oktober, 2016:

 

 

Sugen på att sätta guldkant på höstgarderoben?

 

 

Allt fler lyxbutiker har valt att etablera i Stockholm. Här är guiden till stans affärer där ett par skor kan gå loss på femsiffrigt och en väska kostar en månadslön.

 

 

– Det har visat sig gång på gång att det finns underlag för den här typen av butiker i Stockholm, säger Emanuel Westin, på fastighetsbolaget Hufvudstaden.

Paris, New York och London – för de som var sugna på riktigt lyxig shopping krävdes en hel del resande.

Men inte nu längre. Stockholms utbud har vuxit stadigt och numera behöver de som är på jakt efter ett par Prada-skor eller en Chanel 2.55 bege sig till utlandet.

– Tidigare saknade Stockholm många av de internationella varumärken som man kan hitta i London, Paris och New York och skulle de etablera sig i Norden valde de Köpenhamn. I dag kan vi med glädje se att många av dem valt att etablera sig i Bibliotekstan och att det går bra för dem, säger Emanuel Westin, affärsutvecklingschef butik Stockholm på Hufvudstaden.

 

Lyx lockar lyx

De flesta lyxbutikerna har valt att etablera sig i den lilla fyrkanten som begränsas av Birger Jarlsgatan, Smålandsgatan, Jakobsgatan och Norrlandsgatan. Kvarter som numera kallas för ”Bibliotekstan”.

– Vi upplever ett stort intresse från butiker att etablera sig i Bibliotekstan, vilket känns väldigt roligt – och är ett kvitto på att vi erbjuder de förutsättningar som krävs för att en handelsplats skall lyckas. Självklart är det också många som vill vara granne med lyxvarumärkena – de skapar en naturlig efterfrågan och bidrar med en viss känsla i området, säger Louise Severin.

 

Lyxshopping växer

I närområdet runt Biblioteksgatan ligger nu, håll i er: Chanel, Louis Vuitton, Church’s, Burberry, Stella McCartney, Ralph Lauren, Michael Kors, Hugo Boss, Prada, Gucci, Bottega Veneta, Mrs H, Rodebjer, Maruschka de Margó, Skindeep och Nathalie Schuterman. Därtill är Céline på ingång.

Men finns det verkligen tillräckligt med lyxkunder i Stockholm?

– Stockholm har under de senaste åren blivit en allt större turistdestination och det är många turister som åker hit och shoppar. Dessutom har stockholmarna fortfarande en stark ekonomi och shoppingmönstret har förflyttats så att allt fler väljer att shoppa hemma i Stockholm istället för på resor. Redan inom en snar framtid hoppas vi kunna berätta om flera nya koncept för den svenska marknaden. Vilka kan vi dock inte avslöja än...

 

 

 

 

Är du på jakt efter riktig lyx – här hittar du butikerna

Gucci

Birger Jarlsgatan 1

I början av Birger Jarlsgatan ligger det italienska modehusets konceptbutik. Liten men naggande god.

 

Chanel

Birger Jarlsgatan 7

Chanel sägs vara en av de mest kopierade märkena i världen. Nu behöver Stockholmare inte oroa sig för butiksplagiat och second hand –det franska modehuset har nu en flaggskeppsbutik i stan.

 

Louis Vuitton

Birger Jarlsgatan 5

Mode-giganten Luis Vuitton har i över 150 år försett världen med väskor.

 

 

Bottega Veneta

Birger Jarlsgatan 8

Är du på jakt efter högkvalitativt skinn och läder är Bottega Veneta väl värt ett besök. Det numera Gucci-ägda märket är känt för sina handvävda bälten, skor och handskar.

 

ABCD

Jakobsbergstagan 3

ABCD öppnade vid millennieskiftet och har enligt egen utsago hjälpt till i att locka lyxmärken till Stockholm. Här finns en blandning av många flotta märken, från Lanvin, till Monclear, Loewe och Dolce&Gabbana.

 

Hugo Boss

Biblioteksgatan 1

Tycker du att NK ligger för långt borta så har Hugo Boss en egen flaggskeppsbutik i Bibliotekstan. Dock är utbudet lite annorlunda, så är du på jakt efter Boss Orange – blir det till att traska upp till butiken i det stora varuhuset.

 

Burberry

Biblioteksgatan 6

Det klassiska rutmönstret Nova avslöjar och trenchcoaten är tydliga signum för Burberry. Lika enkelt stilfullt som klassiskt. Valet av de som vill ha en lite ”kunglig” touche – detta då märket är hovleverantör till brittiska drottningen Elizabeth och Prins Charles.

 

Rodebjer

Smålandsgatan 12

Den nya flaggskeppsbutiken öppnade i våras och visar upp allt från det svenska märket. Därtill så säljer butiken vissa unika produkter som det inte går att få tag i någon annanstans.

 

Stella McCartney

Mäster Samuelsgatan 3

Modernt och brett utbud. Hos Stella McCartney hittar man allt från tenniskjolar till barnkläder och chica väskor.

 

 

Prada

Birger Jarlsgatan 9-11

Det är nu tre år sedan det italienska slog sig ner norr om Östersjön. Flaggskeppsbutiken går med sina 650 kvadratmeter inte att missa och den som vill hitta ett par lyxiga klövar kan bara välja och vraka. 

 

Nathalie Schuterman

Birger Jarlsgatan 5

Är du på jakt efter en mer märkesblandad shopping. Nathalie Shuterman erbjuder en välbalanserad mix av plagg från flertalet modehus.

Vi behöver svar från kandidaterna gällande hur de skulle hantera en dödlig konflikt i ett av Mellanösterns fattigaste länder. Vi får dem inte

  

 

AV: Moustafa Bayoumi, the Guardian, lördag 15 oktober, 2016:

 

 

Vad skulle hända om USA gick ut i krig och ingen ens noterade det? Frågan är absurd, eller hur? Men ändå så är det nästan en perfekt beskrivning av vad som faktiskt hände den gångna veckan.

 

 

Medan många amerikaner, jag själv inkluderad, var hypnotiserade av det bisarra spektaklet från Republikanerna som försöker bli president, avfyrade en US-amerikansk jagare en störtflod av kryssningsmissiler mot tre radarstationer kontrollerade av den rebelliska Huthi-rörelsen i Jemen. Den här attacken var första gången USA direkt har bekämpat rebeller i Jemens förödande inbördeskrig.

 

 

Kryssningsmissilsalvan ökar kraftigt på den redan signifikativa involveringen av US-amerikanska militärer i det djupt delade och desperat fattiga Jemen. Det är sant att USA har slagit till med drönarattacker mot al-Qaida-mål i Jemen under flera år, ibland har dessa anfall dödat civila och t.o.m US-amerikanska medborgare, men just den här militära sammandrabbningen har potential att dra in USA i en utdragen och eskalerande konflikt. Och, vilket alla vet, så har Amerika en kuslig förmåga att gå in i utdragna och eskalerande militärkonflikter.

 

 

Ändå har vi inte hört ett enda ord om detta från våra presidentkandidater.

 

 

Om vi gjorde en utredning skulle vi få reda på att Pentagon rättfärdigade den här attacken som hämnd. Förra veckan avfyrades missiler vid två separata tillfällen mot en annan jagare utanför Jemens södra kust. Dessa missiler föll ofarligt ner i vattnet, men det var tillräckligt som provokation för att marinen skulle svara med ett eget bombardemang.

 

 

Men vi skulle också få reda på att omedelbart innan dessa incidenter, lördagen den 8 oktober, släpptes en 500lb (= 226,7 kg) laserstyrd USA-tillverkad bomb över en begravningsprocession av den USA-sponsrade Saudi-ledda koalitionen som krigar mot rebellerna som, säger saudierna, stöttas av Iran. Den här bomben dödade fler än 140 människor, de flesta civila, och sårade fler än 525 människor. Human Rights Watch kallade incidenten "en uppenbar krigsförbrytelse".

 

 

Den avskyvärda attacken ledde till en stark tillrättavisning från USA, som har sålt vapen för $110 miljarder (1,044 miljarder kr) till saudierna sedan president Obama tog makten, och nyligen godkändes en försäljning för ytterligare $1,15 miljarder (10,92 miljarder kr). USA tillhandahåller även saudierna med nödvändiga underrättelser och logistik för att de ska kunna bedriva sitt krig. Enligt Reuters är USA:s regering även djupt bekymrad över att de kan bli inblandade i framtida krigsbrottsåtal som ett resultat av deras stöd till den Saudi-ledda koalitionen.

 

 

Den oron förklarar kanske varför National Security Council-talesmannen Ned Price sade att "i ljuset av detta och andra incidenter på senare, är... vi beredda att ändra vårt stöd så det [den Saudi-ledda koalitionen] bättre går i linje med US-amerikanska principer, värderingar och intressen, vilket inkluderar att uppnå ett omedelbart och varaktigt slut på Jemens tragiska konflikt". Låter bra. Men ändå bombade USA Huthi-positioner några dagar senare.

 

 

Situationen i Jemen är redan katastrofal och till stor del utom synhåll. Sedan konflikten började för 18 månader sedan har fler än 6,800 människor dödats. Både rebellerna och regimen har utfört illdåd, men de flesta av de dödade är civila och de flesta har dödats av Saudi-ledda luftangrepp. Nästan 14,4 miljoner människor "saknar möjligheten att äta sig mätta", enligt FN:s världsmatsprogram, och 2,8 miljoner människor har trängts undan. 2015 skedde 101 attacker mot skolor och sjukhus. Efter att två Läkare utan gränser-sjukhus bombades och resulterade i 20 dödsfall - ett i Taiz den 2 december 2015 och det andra i Abs den 15 augusti i år - tvingades den humanitära gruppen att dra sig tillbaka från deras sex sjukhus i norra Jemen. Och de senaste nyheterna pratar om ett kolerautbrott.

 

 

Trumps show har lyckats med att knuffa undan alla seriösa och nödvändiga politiska debatter, inte bara av bordet, utan ut genom rummet. Kandidaternas diskussioner om utrikespolitiken, till exempel, begränsas nu i princip till att handla om vem som hatar Isis mest, vem som sade vad för 13 år sedan och vem som tror att Vladimir Putin är boss över ett helt rum fullt av datahackers.

 

 

Det duger inte. Alla dagens mätningar pekar på att Hillary Clinton kommer vinna presidentvalet, och det finns ett desperat behov av verkliga svar gällande hennes politik. Kommer hon bara att fortsätta Obamas Jemen-strategi, som inte bara har misslyckats med att avsluta kriget, utan även kan komma att eskalera det? Den rådande visdomen bland många Demokrater har varit att först fokusera på att besegra Donald Trump innan de går vidare till nästa grej, men det är inte längre rättvist mot väljarna, eller folket i Jemen. Vi måste få veta mer än vad vi röstar emot, för det är viktigt att veta vad röstar på. Precis som de senaste dagarna har visat så slutar inte världen att snurra medan USA har sitt presidentval.

 

Rooney sågs lämna Carrington i förmiddags.

Häromdagen läste jag att Rooney skulle missa Ingurlands träningsmatch mot Spanien ikväll p.g.a skada. Första reaktionen var glädje. Eftersom Ibrahimović är avstängd mot Arse på lördag, hade jag nämligen börjat förbereda mig på att få se scousern rulta runt med en cigg i käften på topp. Men den här rapporten om en lättare skada fick mig att hoppas att han inte kan vara med alls på lördag och kanske, kanske att vi skulle få se Martial, Rashford, Mchitarjan och Mata tillsammans. Men så dök dagens (tisdag 15 november) tidningsframsidor upp och halva the Suns framsida täcktes av just Rooney:

   

Det verkar som att han åkt på skadan och därmed blivit struken till kvällens match mot Spanien och då passade han på att ta den lediga kvällen och visa vilket sanslöst proffs han är. Bara att hoppas att skadan inte är fejkad och att han inte kan vara med alls på lördag och att detta bara är ännu en sten på plankan Rooney gällande hans framtid i United. Enligt initierade källor ska både bilder och videoklipp från hans besök på bröllopsfesten ligga i pipeline. Här under kan ni läsa hela artikeln:  

 

 

 

 

"HAN VAR HELT DYNGRAK": WAYNE ROONEY CHOCKADE GÄSTER DÅ HAN KRASCHADE ETT BRÖLLOP EFTER EN ALKOHOLFYLLD SESSION I HOTELLBAREN EFTER VINSTEN MOT SKOTTLAND

 

 

Bröllopsgästerna sade att Rooney "inte var någon vacker syn" då han sluddrade ur sig orden efter att ha firat med öl och vin

   

Englands-esset Rooney sågs sluddra och hade röda ögon då han firade vinsten mot Skottland i helgen.

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Nick Parker och Jake Ryan, the Sun, måndag 14 november, 2016:

 

BRÖLLOPSGÄSTER på ett lyxhotell blev chockade då de såg Wayne Rooney hälla i sig alkohol i baren - och de berättade att han "inte var någon vacker syn".

Det rödögda Tre Lejon-esset, 31, sluddrade ur sig orden under ett firande dränkt av öl och vin kvällen efter Englands vinst mot Skottland.

Rooney, som igår ströks från kvällens match mot Spanien p.g.a en skada, stannade på det femstjärniga komplexet efter det att de flesta av hans lagkamrater hade lämnat.

Men han sågs snart av gäster vid en privat bröllopsfest som inte kunde tro sina ögon under lördagskvällen.

Ett ögonvittne på The Grove-hotellet i Watford sade: "Wayne satt i en bar med medlemmar från FA och drack öl och rödvin.

"Han verkade vilja bli sedd, i sin Englandströja.

"Han var så vänlig först att vi trodde att det kanske var en lookalike och att någon drev med oss.

"Han ser äldre ut på nära håll.

"Hans tal var sluddrigt, hans läppar var röda av vin och hans ögon var röda.

"Vid midnatt frågade någon om han kunde komma och säga hej till gästerna på en privat bröllopsfest.

"Han poserade för bilder, pratade med bruden och drack ännu mer.

"Jag kan bara dra slutsatsen att han firade vinsten mot Skottland.

"Han var verkligen helt dyngrak.

"Han var ingen vacker syn då han gick därifrån runt klockan 1:00."

 

Roo sågs av bröllopsgäster på the Grove-hotellet i Watford.

 

 

Wayne gjorde det bekvämt för sig på det lyxiga Herts-hotellet efter segern mot Skottland.

 

 

Vittnen säger att hans läppar var "röda av vin" då han hällde i sig alkohol med FA-medlemmar i baren.

Rooney hade tidigare druckit med andra Englandsstjärnor, inklusive Man Citys Raheem Sterling, 21, och John Stones, 22, samt Evertons Phil Jagielka, 34.

Spelarna hade fått ledigt efter att ha besegrat Skottland med 3-0 innan de återvände till hotellet.

Men den formsvaga Rooney missade träningen igår p.g.a en knäskada och har uteslutits av Englands tillfällige boss Gareth Southgate.

En källa sade: "Hans krafter har sviktat under de senaste två åren.

"Han har spelat mycket fotboll men att inte se efter sig själv hjälper inte."

Igår kväll ska Englands spelare ha återvänt till hotellet för att förbereda sig för kvällens träningsmatch på Wembley.

En taleskvinna för FA sade: "De fick ledigt under helgen och kom inte tillbaka förrän i söndags eftermiddag."

 

Bilden: I måndags var Bastian Schweinsteiger tillbaka i träning med förstalaget hos United. Förmodligen inte så konstigt som vissa påstått, men vi får väl se om han får någon plats i matchtruppen på söndag.

 

 

 

Truppen till Turkiet

United har landat i Istanbul inför matchen imorgon. Klockan 17:00 (svensk tid) möte Mourinho media och sedan ska laget träna på arenan. Kul att se om Henrich Mchitarjan äntligen får plats i matchtruppen, han var i alla fall med bland de 21 spelarna som reste till Turkiet idag. Även Anthony Martial fanns med, dessutom var Phil Jones i så pass bra skick att han fick följa med, men det hinner säkert ändras.

 

Truppen som reste till Istanbul:

De Gea, Romero, Johnstone; Blind, Jones, Darmian, Fosu-Mensah, Rojo, Shaw; Fellaini, Herrera, Mkhitaryan, Lingard, Mata, Pogba, Schneiderlin, Young; Ibrahimovic, Martial, Rashford, Rooney.

 

 

Polsk fotboll

Ikväll möter Legia Warszawa Real Madrid hemma på Polska arméns stadion, men den kommer vara tom på åskådare som ett straff från UEFA för polackernas uppvisning mot Borussia Dortmund tidigare i gruppen, då det användes pepparsprej mot publikvärdarna för att komma åt tyskarna.

 

Och i söndags var det derby i den polska högstaligan Ekstraklasa mellan Arka Gdynia och Lechia Gdańsk på Stadion GOSiR. Lechia toppar ligan, medan Arka ligger sjua, matchen slutade 1-1 men av bilderna från "publikmatchen" tror jag vi får utgå från att de inte älskar varandra. Det här är helt fantastiskt galet:

 

 

Bastian tillbaka i träning med A-laget

Det var en och annan som höjde på ögonbrynen i måndags då det publicerades bilder från Uniteds träning (se bilden högst upp) och bland spelarna som tränade återfanns den gamle tyska svinaherden Bastian. Det var inte igår. Han såg glad ut, och det gjorde Rooney också (kanske tycker scousern det är skönt att inte vara ensam föredetting där ute). Det är väl egentligen inte så konstigt, med tanke på att Herrera är avstängd på söndag så behövs det väl en mittfältare till. Sen kan jag kanske tycka att tysken är bättre än Toaborsten, men vi ska heller inte glömma att svinaherden ofta var bedrövlig förra säsongen. Ska bli intressant att se om han får en plats i 18-mannatruppen på söndag.

 

 

 

Nytt United-nyförvärv annonserat!

Ok, mina damer och herrar. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit detta, men förut var det alltså en ynnest att få sponsra United och det var inte så många som fick den möjligheten, så är det inte längre. Jag har tappat räkningen på hur många officiella partners vi har runt om i världen. Det enda med den här skiten som får mig att le lite, är att det visar vilket inkompetent arsle David Gill var. När det var han och bacontrynet som drog i trådarna på Old Trafford sa han att det inte längre fanns några inkomstkällor att öppna, allt var hittat och utnyttjat till max. Det visade sig inte stämma riktigt. Precis som hans snack om att Glazers övertagande var negativt för klubben inte heller riktigt stämde överens med vad han tyckte (efter det att han fått lite deg av jänkarna). Hursomhelst så annonserade klubben i måndags ännu en partner, det handlar om en madrass- och kuddpartner! Här finns det många skämt att sätta ihop, men jag orkar inte riktigt just nu. Här kan ni läsa annonseringen själva, om ni orkar:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/11/02/11381810-united-och-mlily-annonserar-partnerskap/

 

 

 

Hur länge till är Old Trafford Uniteds hemmaarena?

På tal om detta så är det lika bra att fortsätta när vi ändå är inne på något vidrigt. United har sedan tidigare köpt på sig en hel del mark i området runt Old Trafford och det mumlas nu från seriöst håll om att det smått har börjat diskuterats en eventuell ny plats för en ny arena i Manchester, som då ska bli Uniteds nya hem. I så fall kommer en stor del av den kostnaden att betalas med pengar från en försäljning av arenans namn. Alltså, typ the Glazer-Adidas Dome, Pepsi Center eller varför inte Coca-Cola Arena sponsrad av McDonald's?! Egentligen är det inte ett dugg konstigt, det är bara en fortsättning på utvecklingen vi har sett sedan 2005, och även innan det. Frågan är väl om min gräns går precis där, hittills har man ju svalt en hel del skit och mer därtill. Sen säger jag inte att det på långa vägar kommer bli så, förhoppningsvis inte under min levnadstid, men det känns ju som en ganska naturlig följd av all skit som pågår inom den moderna fotbollen och runt United.

 

 

 

Minns ni Phil Mulryne?

Jag vet inte om ni minns Phil Mulryne. Han tillhörde de Röda 1996-1999 men gjorde aldrig något större väsen av sig. Men här om dagen dök han upp i nyheterna på BBC Nordirland. Det sammanföll dessutom med påvens besök i Sverige. Jag tittade en stund på hans uppvisning nere på arenan i Malmö och folk måste förstå att man kan ha lite svårt att ta det här på allvar. Det var pinsamt, komiskt och lite sorgligt. Men det ska vi inte prata högt om, då kan ju den stackars "sanningssägaren" Marcus "Pennsatucky" Birro    bli kränkt och ge sig på att skriva en ny bok om hur fruktansvärt svårt det är att vara katolik (och Sverigevän) i Sverige 2016. Hursomhelst, nu ska jag inte skrämma bort er med mer snack om Birro, nej, vad jag ville säga var att Mr Mulryne nu har gått vidare till högre saker i livet. I helgen blev han nämligen vigd som diakon i Dublin. Man kan ju tro att en fotbollsspelare kanske inte har levt upp till katolska kyrkans krav på sina undersåtar, men det var omåttligheten och smutsen dag efter dag i omklädningsrummet som gjorde det omöjligt för honom att stanna kvar på Old Trafford. Han ringde sin agent och sade: "I'm celebate, ge me out of here!"

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/11/02/11381813-fd-man-utd-fotbollsspelaren-philip-mulryne-vigd-som-diakon/

 

 

 

Broder Philip Mulryne lade sig själv på golvet framför altaret vid lördagens vigningsgudstjänst i Dublin.

 

 

AV: Ross McKee, BBC News, Nordirland, måndag 31 oktober, 2016:

 

En f.d Manchester United-fotbollsspelare från västra Belfast har vigts in som diakon i den katolska kyrkan.

Philip Mulryne spelade 27 landskamper för Nordirland i en karriär som inkluderade spel med Norwich City och Leyton Orient.

Den f.d mittfältaren vigdes in av ärkebiskopen av Dublin, Diarmuid Martin, i lördags.

38-åringen är medlem i Dominikanorden och förväntas vigas in som präst nästa år.

Familj och vänner fanns på plats vid lördagens tillställning i Dublins Saint Saviour's-kyrka.

Mulryne gjorde sin debut för Manchester United 1997 efter att ha utvecklats i ungdomslaget.

Han lyckades inte karva fram någon lång karriär med de så kallade Röda Djävlarna och flyttade vidare till Norwich City 1999, men hans tid på Carrow Road plågades av skador.

 

Philip Mulryne är medlem av Dominikanorden.

 

 

Mulryne (trea från vänster) vigdes in av ärkebiskopen av Dublin, Diarmuid Martin.

 

 

Mannen från västra Belfast spelade 27 landskamper för Nordirland och gjorde tre mål.

 

   

Mulryne spelade för ett antal lag inklusive Manchester United och Norwich City.