31 oktober 2016, 13:00, Rapport av Kommunikationsavdelningen:

 

• Femårigt globalt partnerskap

• Mlily-madrasser ska installeras på Aon Training Complex

 

 

Manchester United (NYSE.MANU) annonserar idag ett globalt partnerskap med Mlily (SH.603313). Överenskommelsen gäller Uniteds första officiella madrass- och kuddpartner någonsin.

 

I och med femårskontraktet kommer Mlily stödja United med hjälp när det gäller att sova och återhämta sig för spelarna.

Då sömnkvalitet och vila är nycklar för en spelares förberedelser kommer Mlily att jobba med personalen på the Aon Training Complex, där Mlily-madrasser också kommer användas i komplexets existerande sovutrymmen.

Mlily har stor erfarenhet av att producera och distribuera madrasser och kuddar, de har tjänat detaljhandelspartners över hela världen under många år. Företaget är världsledande när det gäller att producera polyuretanskum och andra sorters specialskum, som sedan madrasserna tillverkas av.

Företaget tror att partnerskapet kommer stärka varumärket och ytterligare stärka deras erkännanden. Mlilys varumärke går även att skåda på matchdagar i ligan på Old Trafford, där de finns med på Uniteds digitala reklamsarger.

Manchester Uniteds group managing director Richard Arnold kommenterar det hela såhär: "Mlily har ett etablerat facit av att producera en högkvalitativ produkt. Vi vill använda den senaste tekniken och expertisen som kan hjälpa vårt lag så bra som möjligt, vilket i det här fallet handlar om spelarnas sömn och återhämtning.

"Ett globalt partnerskap med oss kommer säkerligen hjälpa Mlily att uppnå deras globala ambitioner och ta en högkvalitativ produkt till vår världsomspännande familj av fans. Vi ser fram emot att få arbeta tillsammans."

James Ni, Mlilys grundare, kommenterade det hela såhär: "Vi har varit aktiva i multipla kanaler inom sängindustrin i flera år. Vår erfarenhet tillsammans med vårt engagemang att producera högkvalitativa madrasser och kuddar har resulterat i stressfri sömn och hälsosammare liv för kunder. Dessa resultat är nu tillgängliga för Manchester Uniteds spelare och kommer hitta en bredare publik p.g.a vårt globala partnerskap." 

 

 

 

United har slagit ut City ur Ligacupen

Första halvleken var verkligen ingenting att hänga i julgranen, men starten på den andra gillade jag. Då attackerade vi dem och satte dessa bittra skapelser under press. Trots att vi bara ledde med 1-0 så kom det heller ingen anstormning från deras "superstjärnor". Och det spelar ingen roll vilka omständigheter som råder, det är ALLTID skönt att slå ut de bittra blå ur någon av cuperna. För våra trofasta fans som reser land och rike runt för att stötta de Röda hade jag hoppats på Leeds borta i nästa omgång, men det blev West Ham hemma och då är vi redan framme i kvartsfinal, bara att gasa på!

Tyckte att i andra halvlek så var Valencia, Shaw, Herrera, Mata och, förutom hans avslut, Ibrahimovic alla riktigt bra. Pogba var disciplinerad och effektiv till vänster - han och Shaw neutraliserade Navas fullständigt. Carrick var superb. Ni som läste mina rader efter förlusten mot City i ligan i september vet att jag störde mig väldigt mycket på Nolito, men undrar om inte Otamendi har gått om honom. Vilket jävla skämt. Ska framstå som stor, stark och tuff och hård, men vilken pungmassör han är. Rullar och vrider sig i smärtor vid minsta beröring, ett totalt kukhuvud direkt från Pepes skithusskola.

Helt underbart att se och höra hela Scoreboard End ge bortalaget ett unisont "FUCK OFF CITY" då de blåa primadonnorna lämnade planen efter matchen, det värmde mitt bultande Röda hjärta.

Vi vet alla att det finns vissa regler inom media. Jag tjatar ofta om nötterna på Viasat som vägrar säga något positivt om Uniteds fans på bortamatcherna, ofta hyllar bortalagets fans på OT varje gång de lyckas sjunga någon sång som hörs. Vidare så ska man som kommentator prata om "magin" på Anfield när lagen är på väg in o.s.v, o.s.v En annan grej är att Pep Guardiola är helig och ska inte utsättas för kritik i någon form. Och allt han säger är så smart, hippt och klokt att det inte ens är någon idé att fundera på om han har någon poäng eller inte, för han är ju den störste.

Så när han väljer att inte starta alla sina bästa spelare i en åttondelsfinal i Ligacupen mot stadsrivalen United så är det ju för att han har så många andra, mer högflygande planer och annan skit. Att nedvärdera Ligacupen har vi mycket erfarenhet av, men jag har svårt att se någon United-manager göra det i en åttondelsfinal mot City.

Tidningarna sluter såklart upp i Peps toner också. Det var ju bara ett reservlag City ställde upp med och bla, bla, bla.

Fast hmmm, jag vet inte om man kan kalla det ett reservlag. Det var ju inte juniorer strösslat med någon spelare på gränsen till A-laget direkt. Förutom Maffeo och Garcia var det spelare som alla spelar hyfsat regelbundet. Tittar man på hur mycket det kostade att sätta ihop deras "reservelva" så gick det lös på £137,4m (1,59 miljarder kr). Sedan skickade de in spelare från avbytarbänken för £99m (1,15 miljarder kr) i den andra halvleken, så snacket om att United körde sitt bästa lag mot Citys U8-lag håller inte riktigt. Dessutom hade jag förväntat mig att de skulle ge oss betydligt fler problem, särskilt då både Smalling och Bailly saknades, men det klarade de inte av (trots magikern på bänken). I tillägg till detta så räknas väl Iheanacho och Sané till två av Citys unga superstjärnor som ska gå vidare och bli Ballon d'Or-vinnare? Åt helvete med dem, jävla blåa pungpåsar! Till sist och syvende hade båda lagen dåliga sviter inför matchen och båda var i desperat behov av en vinst, vi tog den, inte dem, det känns bara bra.

 

Burnley hemma

Vet inte hur många gånger jag ska orka skriva om allt jag tycker är skit inom dagens moderna fotboll. Tyvärr så räknas en hel del av den moderna supporterns uppträdande in där också. Vi har alltså spelat 10 ligamatcher och en handfull cupmatcher med Mourinho som manager, och redan har folk kastat ut leksakerna ur barnvagnen och vill ha förändringar. Inte alltför många som vill byta ut honom än, men det är bara en tidsfråga. Ibland undrar man om det inte skulle delas ut "körkort" för att få kalla sig fotbollssupporter och ha en åsikt. Först ett teoretiskt prov och sedan ett praktiskt och sen får man se. Jag fattar att det inte funkar, lugna ner er, men jävlar anamma vad osams jag skulle bli med vissa om vi hade en diskussion om United på någon pub.

Matchen mot Burnley var en av de bästa jag har sett den här säsongen. Och skillnaden mot skiten vi serverades under Van Gaalen och Moyes var gigantisk. Jag vet också att fotboll går ut på att göra fler mål än motståndaren, men det här var ju underhållande. Man levde med och vi körde bokstavligt talat över dem. Frustrerande resultat, självklart, men ändå så mycket bättre än de tre senaste skitåren. Det känns som utveckling, som att vi faktiskt tar kliv framåt, till skillnad mot holländaren och Moyes, som lyckades med konststycket att ta oss bakåt.

Enda kritiken jag har mot Mourinho var bytena. Visst, han hade inte så mycket offensiva muskler att laborera med, men att kasta in Fellaini, Rooney och Depay, samtidigt som han tar av Rashford och Mata, det vet jag inte riktigt hur man ska förklara. Skrev han slarvigt i sina instruktioner till bänken eller? Och hur länge ska det dröja innan Rooney får sitt Gary Neville-ögonblick och håller upp händerna och erkänner, jag håller inte på den här nivån längre, låt oss avsluta den här farsen NU, tack för mig? Kolla in hans höjdpunkter under de 17 minuterna han spelade i lördags:

Han betalas alltså runt £300,000 (3,49m kr) i veckan för att spela fotboll för Manchester United! Jag saknar ord...

Sen har vi ju svensken på topp. Han har missat en jävla massa klara chanser i väldigt många matcher nu, men det kan ändå inte finnas en chans att Rooney ska komma in istället för honom. Ibrahimović gör såklart en del bra grejor med bollen i offensiven, men han måste börja sätta dit chanserna snart. Såklart positivt att vi skapar, men han är med för att avsluta lägena, inte bränna det ena gyllene läget efter det andra med en klart oroande frekvens. Nu är det inte bara han som bränt lägen, men på just det området har han en tung börda att bära. För er masochister kan ni se lördagens missade chanser här under, Ibrahimovićs vid bortre stolpen på slutet blir bara värre och värre för varje gång jag ser den:

https://twitter.com/utdnd/status/792430976504922113

Jag vet inte, men jag antar att de stenkorkade scouserna misstänker att även Clattenburg är ett United-fan. Jag tyckte han var hyfsad i lördags och jag får nog säga att alla "straffbesluten" faktiskt var rätt, men utvisningen på Herrera var ett jävla skämt, ingenting annat. Någon slags spelförståelse och blick måste man ändå ha som domare på den här nivån. Nu var det glädjande att se att vi bara fortsatte köra över dem och gå framåt i våg efter våg, men självklart underlättade det för Burnley att spela/försvara de sista 21 minuterna med en man mer.

Hade faktiskt inte koll på att den inavlade scousern Flanagan var utlånad till Burnley. Han är ju ganska unik, sist Liverpool vann ligan var ju hans föräldrar fortfarande bara bror och syster.

 

På tal om scouserna...

Ni känner säkert till ryktet som scousers har. Förutom en hel del andra otrevliga attribut så har även många av dem ett enormt behov av att visa upp sorg och få världen att förstå att deras sorg är lite sorgligare än alla andras sorg. "Self-Pity City" (självömkansstaden) kallas staden ibland i Manchester. Jag ska inte gå in på det alltför djupt, men jag ville bara ge läsare som eventuellt inte är bekanta med detta en bakgrund till den här storyn.

Nyligen så åkte Liverpools U15-lag ut på en liten turné i Polen och Tyskland. Under resan passade de även på att göra ett besök i Auschwitz i sydöstra Polen. Det känns ju som en bra idé och det är ju nyttigt för tonåringar att med egna ögon få se stället där några av nazisternas vidrigheter ägde rum. Men det är inte för inte som det är scousers vi talar om här. De hade inte plockat med sig Tommy Smith för att dra rasistiska "skämt" inne på området, men de lyckades ändå sticka ut, på ett ganska obehagligt sätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det hela med ord, så jag låter bilden tala för sig själv. Alltså vem fan tar med sig klubbens officiella sorgeljus till Auschwitz?! Finns bara en klubb som kan göra det. Det är en uppvisning i deras behov av att synas i samband med sorgestunder, fullständigt utan all form av värdighet. Och den cyniska skulle ju kunna misstänka att någon på försäljningsavdelningen på Anfield hörde talas om resan och såg en ännu inte exploaterad marknad i Auschwitz, jag utesluter det inte...

   

Sen har vi Mr Henry Winter, eller "Eleganten" som Peter Wennman kallar honom, på the Daily Telegraph. Det var han som twittrade ut bilden först i England. Då var det någon som frågade om han hade varit där, varpå han svarar: "Jag har varit där vid fem tillfällen nu, ska åka igen nästa sommar." Ursäkta? Är det lite så att om man åker dit fem gånger och stämplar sitt lojalitetskort blir det sjätte besöket gratis och man får en minnesmagnet att sätta på kylskåpet? Vart fan är världen på väg? Red Issue myntade det helt briljanta uttrycket "grief junkie" (typ "sorgeknarkare"). För inte så länge sedan var det vanligt att man för sig själv, eller med sina nära och kära, sörjde någon älskad som gått bort. Så är det inte längre. Nu ska det basuneras ut till hela världen. Jag undrar hur länge det dröjer innan vi ser någon stolle ligga med en selfiestick på någons kista och gråta krokodiltårar medan hen livesänder ut det till alla följare där ute. Den här sjukan hör lite ihop med västvärldens syn på vad som är sorgligt också. Terrordåd i Frankrike = då ska vi gråta, sätta franska flaggan på profilbilden och uttrycka vår sorg i så många forum det bara går. Terrordåd mot ryskt flygplan = tråkigt, såklart, men det var ju ryssar som strök med, det är så långt bort och de är ju så otrevliga. Då behövs det ingen dikterad sorgeritual i väst. Är de inte dessutom kommunister? Ett 100-tal oskyldiga fåraherdar bombade till köttslamsor i Jemen av en amerikansk drönare = vilken tid börjar Idol?

Man får väl ändå lov att säga att det går sådär för David Moyes i Sunderland. Kolla in geniet här i intervjun efter förlusten i cupen:

https://twitter.com/RobbieW1892/status/791396217280495616

 

Några intressanta artiklar

Jag vet inte hur många f.d spelare som fortfarande hyllar Rooney, men här dök några överraskande kloka ord upp från dåren Jason McAter på ämnet:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/11/01/11381399-mcateer-med-nagra-sanningens-ord-om-rooney/

Briljant av the Beast om "paniken" kring Mourinho:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/11/01/11381404-var-inte-for-snabb-med-att-begrava-jos-mourinho-monstret-kan-fortfarande-komma-att-vakna-till/

Intressant möte med grisen Raiola, agenten som drog in bra med deg från United i somras efter att ha förhandlat fram transfers för tre av sina klienter dit: Mchitarjan, Ibrahimović och Pogba:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/11/01/11381411-mino-raiola-traffa-superagenten-bakom-pogba-och-ibrahimovic/

Sagt & Gjort är tillbaka:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/11/01/11381406-sagt-gjort-fifa-20-sprider-migrantlogner-och-veckans-filmning/

Det har inte blivit många rader om FC United den här säsongen. Jag är fortfarande arg på vår tidigare ledning och skiten de gjorde mot klubben. Självklart så kollar jag deras resultat och följer klubben, men inte lika intensivt som förut. Så för några dagar sedan dök det upp en artikel om läget i FC som var bra. Ni kan läsa den här under. Det är självklart tråkigt med idioter till "fans", men tyvärr så finns de överallt. Rapporterna om att det även finns rasister i våra led är vidrigt att höra och jag hoppas skiten rensas ut. Men väldigt kul att höra att den nya ledningen hittills har gjort ett bra jobb, men mycket slit återstår för att återupprätta vår en gång i tiden så stolta klubb.

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/11/01/11381401-drar-ner-oss/

På tal om rasistiska idioter så sammanlänkade den rasistiska blaskan Daily Express oss i lördags med rasisten med råttansikte:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/11/01/11381403-jose-mourinho-beredd-att-spendera-135m-1-58-miljarder-kr-for-att-kopa-luis-suarez-till-manchester-united/

Har svårt att se det hända, men inte omöjligt att han hamnar i Manchester i framtiden, fast i den bittra blå hörnan. Guardiolas bror är hans agent. Och redan 2015 pratades det om att Citys slipsar förberedde en affär som en del av Operation Pep. Så antagligen har artikeln här ovanför kommit till som ett resultat av att någon vill sätta press på City för att de ska snabba på/höja budet e.t.c Förstå att behöva se den där fuskande, idiotiska rasisten i PL igen, yippiee!

Den holländsk-italienska affärsmannen om familjens pizzaaffärsverksamhet, konsten att förhandla och vilken fotbollsspelare han tittar på härnäst

   

Mino Raiola i Haarlem förra månaden. © Raimond Wouda

 

 

 

AV: Simon Kuper, Financial Times, fredag 28 oktober, 2016:

 

 

Om du var tvungen att gissa Mino Raiolas jobb från hans utseende och kläder skulle du säga: servitör på en pizzeria i en liten stad under sin lediga dag. Faktum är att Raiola växte upp med att arbeta i sin familjs restaurang, och hans service har förblivit oklanderlig. Från ögonblicket då vi träffas i hans pied-à-terre under hans föräldrars lägenhet, på en tråkig aveny i den holländska lilla staden Haarlem, försöker han förutse alla mina behov. Exakt vart vill jag sitta? Kan han hämta en energidryck åt mig? Är jag förvarm med min jacka på?

 

 

Den här knubbiga, glasögonförsedda lilla holländska italienaren är troligtvis världens mest inflytelserika fotbollsagent. Det är ingen tillfällighet att Manchester United i somras värvade tre av hans klienter: Paul Pogba (för världsrekordavgiften £89,3m - 1,04 miljarder kr), Zlatan Ibrahimovic och Henrich Mchitarjan. Raiolas stall inkluderar även Mario Balotelli, den spelaren, i sin generation, som ses som den stora talangen som inte nått upp till sin fulla potential. Gilla Raiola eller hata honom (som Sir Alex Ferguson gör), men han hjälper till att forma transfermarknaden. Han är en av de stora krafterna som fastställer vilka spelare som hamnar i vilken klubb.

 

 

För att hjälpa mig att förstå hur han lärde sig sitt affärsområde promenerar Raiola med mig några hundra meter från hans pied-à-terre till platsen där allt började - Haarlems vackra, gamla Grote Markt eller "Stormarknadens" torg. Familjen flyttade till Haarlem från södra Italien 1968, när Raiola var ett spädbarn. Det var flera som flyttade tillsammans; han säger att ungefär 35 av dem bodde i tre angränsande hus. Familjen Raiola öppnade en pizzarestaurang, Napoli, på Grote Markt.

 

 

Vi sjunker ner i utomhusstolarna på den italienska restaurangen som nu innehar stället. Ägaren ger mig en gratis espresso, medan Raiola kollar in sina gamla domäner. En förbipasserande vinkar och Raiola ropar, "Hej, hur är det?" - innan han vänder sig till mig och tillägger, "Inte en aning om vet det var."

 

 

Han minns tillbaka, "Min pappa jobbade 18, ibland 20 timmar om dagen här. På jobbet är han extrem. När jag var 11 eller 12 började jag jobba med min pappa för att lära känna honom. Han var i köket, så vad kunde jag göra? Jag kunde diska. Jag gillar fortfarande att diska. Det ger mig en sorts ro att tvätta saker, att se det omedelbara resultatet av ditt arbete."

 

 

Snart var lilla Mino klädd i en kostym och var ute bland borden och serverade. Jobbet slipade hans gåva att prata med folk (vanligtvis dubbelt så fort som en normal person). Han frågade kunder vad de ville äta, sedan kom han på en personlig meny. Om en stamgäst skulle skilja sig satte pojken honom ner och lät dem lätta sitt hjärta. Affärsmodellen fungerade: Raiola räknar och kommer fram till att familjen kom upp i 11 restauranger.

 

 

Raiola pratade bättre holländska än sin pappa och som tonåring förhandlade han redan med banker åt honom eller tog en sväng förbi Haarlems borgmästare. Han talade även flytande italienska, eller åtminstone neapolitanska. När en restaurangkund klagade på problem med hans italienska leverantörer fixade Raiola saker och ting. Han grundade ett företag, Intermezzo, som hjälpte holländska företag att göra affärer i Italien.

 

 

Vid sidan om blev han, 19 år gammal, miljonär genom att köpa ett lokalt McDonalds's och sedan sälja det till en byggherre. Efter det säger han att han slutade att drivas av pengar. Hans passion under hans knapphändiga fritid var fotboll. Han var en hyfsad ungdomslagsspelare och tidigt i tjugoårsåldern, efter att ha hoppat av sin juristutbildning, blev han teknisk director för den lokala professionella klubben, FC Haarlem (finns inte längre). Han utvecklade en fräck plan att plocka in den briljanta tonåringen Dennis Bergkamp från Ajax Amsterdam men blev snart osams med Haarlems andra directors - stela gamla konservativa, tyckte Raiola.

 

 

RAIOLAS XI:a:

En uppställning av Raiolas nuvarande spelare, med ett gästinhopp av Pavel Nedved, hans favoritspelare från tidigare.

     

 

 

1992 hjälpte Intermezzo till med transfern av holländska yttern Bryan Roy från Ajax till Foggia i Italien. Raiolas personliga service inkluderade att han spenderade sju månader med Roy i Foggia, och hjälpte till att måla spelarens hus. Under tiden i Foggia träffade Raiola sin framtida fru. Han lärde även känna den professionella fotbollens egendomliga värld.

 

 

Som en utböling som fysiskt sett påminde om den rotunda engelska fiktiva karaktären Billy Bunter blev Raiola ibland nonchalerad av de på insidan. Han fick ofta följande fråga: "Vem är du?" Men föraktet var ömsesidigt. Han minns: "Jag var verkligen inte imponerad." Många av fotbollens ledande exekutiva direktörer anställdes mest för att de var omtyckta f.d spelare. "Incest gör den världen svag," säger han. "Den är dum för att de vill behålla den dum. Det är en stängd värld, med gigantisk potential, och en enorm omsättning av pengar, men ofta ledd av folk om vilka jag tänker, 'Vad i h******?'"

 

 

En sällsynt smart exekutiv direktör, enligt Raiola, var Luciano Moggi. Första gången Raiola åkte för att träffa honom, på tidigt 90-tal, när Moggi var teknisk director för den italienska klubben Torino, var mötet bokat klockan 11:00. Raiola, tvångsmässigt punktlig, dök upp 10:45. "Jag togs in på ett rum och det var som att gå till tandläkaren: det var runt 25 personer där, alla rökte och tittade på saker och pratade. Klockan 11:15 hade ingen kommit till mig, så jag går till sekreteraren och säger, 'Snälla kan du säga till Mr Moggi att jag väntar, och kan du berätta hur länge det kommer dröja för honom?' Hon tittade på mig och sade, 'Alla de här personerna väntar på Mr Moggi.'"

 

 

Raiola, en kille i tjugoårsåldern med knappt några kontakter inom fotbollen, informerade henne artigt om att han skulle dra.

 

 

"Två timmar senare såg jag Moggi på en restaurang. Med honom var ett entourage med de där 25 personerna, som hade gått ut för lunch." Enligt Raiola gick han fram till honom och hade följande konversation:

 

 

Raiola: Är du Mr Moggi? Moggi: Ja. Raiola: Jag finner det väldigt oförskämt att du lät mig vänta. Moggi: Vem är du? Raiola: Jag är Raiola. Moggi: Ah, du är Raiola. Om du är såhär otrevlig mot mig, kommer du aldrig att sälja en spelare i Italien.

 

 

Men snart sålde Raiola spelare i Italien. I Foggia hade han lärt känna klubbens tränare, en arbetsnarkoman från Tjeckoslovakien vid namn Zdenek Zeman. De hade pratat fotboll som besatta. En dag sade Raiola till honom, "Fotbollsspelaren du vill ha existerar inte. Det är den perfekta fotbollsspelaren: en som springer 17 km per match, dribblar som Maradona och kan träna hårdare än du kan föreställa dig."

 

 

Men senare, i mitten av 1990-talet, genom kontakter i Tjeckien, hittade Raiola Zemans perfekta fotbollsspelare - en annan tjeck, Pavel Nedved. Idag säger Raiola: "Pavel Nedved är en extremist. Det enda han tänker om sig själv är att ha inte kan spela fotboll. Men han kan träna hårdare än de andra." Nedved tränade med sin klubb som en slags förrätt, för att sedan gå hem och träna mycket hårdare i sin trädgård. 1996 sålde Raiola Nedved till Zemans nya klubb, Lazio i Rom.

 

 

De två tjeckerna förstärkte läxan som Raiola hade lärt sig från sin pappa: "extremister" lyckas. Raiola blev en själv. I mer än 20 år nu har han rest runt i Europa med en liten resväska och jobbat. "Det har kostat mig saker," erkänner han. "Jag har inte sett mina barn växa upp." Han och hans familj bor i Monaco, endast delvis p.g.a skatterna, säger han.

 

 

Om Raiola någonsin skriver en självbiografi (som han ibland hotar att göra), borde han kalla den The Art of the Deal. Kontraktsförhandlingar, säger han, är "mina matcher". Det finns en talande vinjett i "Thank You, Mino", en redogörelse av den f.d holländska fotbollsspelaren Rody Turpijn om hans transfer från Ajax till lilla De Graafschap 1998. Raiola och Turpijn åkte för att träffa De Graafschaps ordförande på ett gräsligt motorvägshotell. Efter Raiolas inledande fantastiska lovord om Nedved, som både var innerliga och en uträknad statusuppvisning, skrev ordföranden ner lönen han erbjöd Turpijn. "Ser inte illa ut," tyckte Turpijn. Det var mer än vad han tjänade i Ajax. Sedan var De Graafschap den enda klubben som ville ha honom.

 

 

Men Raiola utropade, "Vet du vad han tjänar i Ajax? Det här är inget seriöst erbjudande. Kom Rody, vi ska inte slösa bort vår tid här." Han reste sig för att gå, så Turpijn reste sig plikttroget han också. Ordföranden bad de att stanna. Under de följande 20 minuterna förhandlade Raiola fram ett kontrakt (inklusive allt extra som man kan föreställa sig) som, skriver Turpijn, "i stort säkrade min framtid. Inte bara för de fyra åren jag skulle spela för De Graafschap, utan för resten av mitt liv."

 

 

Berättelsen illustrerar ett av Raiolas maxim: även den minsta transfern kan förändra någons liv.

 

 

Raiola uppmanade regelbundet Turpijn att vara mer som Nedved. Det hände aldrig: efter en tid som var en besvikelse i De Graafschap slutade Turpijn med fotbollen 25 år gammal, och började glatt på universitet istället. Men Raiolas arbetssätt fungerade med en mer ambitiös ung fotbollsspelare i Ajax som han träffade runt 2001 - en svensk anfallare med jugoslaviskt ursprung vid namn Zlatan Ibrahimovic.

 

 

Raiola är en central karaktär i Jag Är Zlatan, Ibrahimovics självbiografi. Inte konstigt, för kanske är nyckelinfluensen i den moderna fotbollsspelarens karriär hans agent. Den relationen är ofta närmare än den omdiskuterade men typiskt övergående relationen mellan tränaren och spelaren. Det är särskilt sant när det gäller Raiola, som håller sitt spelarstall litet så att han kan erbjuda dem alla en personlig service.

 

 

De två invandrargrabbarna träffades på Amsterdams eleganta japanska restaurang Yamazoto. Ibrahimovic hade tagit på sig en kostym. "Men vem i helvete dök upp? En kille i jeans och en Nike t-shirt - och den där magen, well, som en av killarna i The Sopranos," skriver han i sin bok. (Raiola anser att det är en fördel att inte bära en kostym, detta då det får folk att underskatta honom.)

 

 

Raiola kan vara både good cop eller bad cop, och han visste vilken av dem Ibrahimovic skulle respektera. Som Ibrahimovic berättar det föraktade Raiola de japanska maträtterna och medan han tryckte i sig pasta för ungefär sex personer skällde han ut anfallaren för att ha underpresterat. Han frågade Ibrahimovic sin standardfråga för fotbollsspelare: "Vill du bli den bästa i världen? Eller spelaren som tjänar mest och kan visa upp flesta saker?" Självklart svarade Ibrahimovic att han ville bli bäst.

 

 

Svensken var imponerad. Han minns att han ringde Raiola efteråt för att be honom bli hans agent:

 

 

Raiola: [Långa paus] Ok. Men om du ska jobba med mig, måste du göra det jag säger åt dig. Ibrahimovic: Visst, absolut. Raiola: Sälj dina bilar, dina klockor och börja träna tre gånger så hårt. För din statistik är skräp.

 

 

Snart jobbade Ibrahimovic som Nedved.

 

Zlatan Ibrahimovics fotbollstransfers

Värdet på den svenska stjärnans flyttar med Raiola som agent

 

 

 

Vid den här tiden hade Raiolas gamla fiende Moggi flyttat till italienska klubben Juventus. En dag ringde han Raiola för att fråga om att köpa loss Nedved från Lazio. Raiola återberättar konversationen:

 

 

Raiola: Har du en klocka? Moggi: Var inte otrevlig. Ja det har jag. Raiola: Vilken tid träffas vi? Moggi: Klockan 12, i Florens. Raiola: Jag är där 11:50. Men jag drar 12:10, och sedan fördubblas priset.

 

 

Klockan 12:10 hade Moggi inte dykt upp, så Raiola stack. Nedved gick till sist till Juventus och 2003 vann han Guldbollen som Europas bästa fotbollsspelare. Nu har han slutat spela, men han har fortfarande kontakt med Raiola. Sån är Raiola: nära sina spelare, fientlig mot klubbar och auktoriteter. (Fotbollens styrande organ Fifa bötfällde honom en gång för att han kallat deras president Sepp Blatter "en senil diktator", efter det försökte Raiola en kort tid att ställa upp i Fifa:s presidentval.)

 

 

Många av Raiolas spelare behandlar honom som en medhjälpare till alla ändamål. Mario Balotelli ringde honom en gång och sade att hans hus brann; Raiola gav honom rådet att testa med brandkåren. Nuförtiden pratar Raiolas yngre spelare på FaceTime med honom. Han imiterar dem då de håller upp sina telefoner för att visa honom saker de vill köpa: "'Jag går igenom huset. Vad tycker du om det'" skrockar han ömsint.

 

 

Ser han sina spelare som vänner? "Nittionio procent av dem, ja," svarar han.

 

 

Så han ser inte Pogba som en klient? "Jag ser honom inte som en klient överhuvudtaget. Faktum är att jag vågar säga familj."

 

 

Jag säger att Raiola har förvandlat modellen för en familjepizzeria som serverar ett regelbundet klientel till en fotbollsagentur. Hans ögon lyser upp. "Omedvetet, ja. När du säger det får jag lite gåshud. Och det är sant - vi såg inte oss själva som en pizzeria."

 

 

Vad var ni då? "Ett hem. Man kom för att äta i vårt hem."

 

 

Hans affärsmodell visar sig även i inredningen på hans arbetsytor i Haarlem: fotbollsspelare brukar känna sig obekväma på kontor, så stället är i princip strukturerat som ett kök, med en tv-skärm i hörnet som visar matcher. På en kökshylla finns en tallrik med inskriptionen, "Ristorante Napoli, Haarlem".

 

 

Det är vanligt att tro att klubbar och tränare bestämmer vilka spelare som ska köpas. Men ofta är det agenten som är den drivande kraften. Raiola förklarar, "Jag försöker alltid formulera ett mål med en spelare: 'Det är vad vi vill. Vi ska inte sitta och vänta och se vart vinden blåser.'" 2004 bestämde han att Ibrahimovic borde gå till Italiens mest "extrema" klubb: Juventus. Klädd i strandshorts och fuktig av svett efter en oplanerad sprint genom Turin, förhandlade han fram affären med Moggi för en transferavgift på €16m (168,9m kr).

 

 

I Juve fick Ibrahimovic med egna ögon se hur hårt Nedved tränade. "Jag trodde att du överdrev, men det är sant," sade han till Raiola. Nedved sade till den unga anafallaren, "Du vet inte vad du har." Ibrahimovic sammanfogade tjeckens arbetsmoral med sin egna överlägsna talang.

 

 

Anfallarens 15-åriga resa genom Europa avslöjar en av Raiolas gåvor: att förutse förändringar på transfermarknaden. Raiola säger, "Det låter arrogant. Jag såg alla förändringar i fotbollsvärlden innan de hände." 2006 kom det fram att Moggi ständigt ringde domare som skulle döma Juve-matcher innan matchen. Raiola insåg att Juve skulle få lida för det. Några månader innan klubben bestraffades genom nedflyttning till Italiens andradivision, fixade han Ibrahomvics transfer till Inter Milan. 2009 flyttade han honom till Barcelona - en transfer som gick fel när tränaren Pep Guardiola petade spelaren. Alla eventuella omnämningar av Guardiolas namn skakar fortfarande om Raiola att brista ut i instinktiva tirader ("en fegis", "inga kulor" etc) men han skickade snabbt Ibrahimovic till AC Milan.

 

 

Sedan, 2012, knuffade Raiola ut spelaren från Italien. "Han ville inte alls flytta. Men jag hade sagt till Milan i flera år, 'Ni har inte råd med de här lönerna längre.'" Italiens fotbollsekonomi var på väg utför, medan rika personer från Qatar hade köpt Paris Saint-Germain. Ibrahimovic flyttade motvilligt till Paris - där han tjänade €14m (147,8m kr) om året i ett topplag medan Milan sjönk.

 

 

Ibrahimovic är nu, efter 15 år som en Raiola-klient, den kumulativt näst dyraste fotbollsspelaren i historien, efter Angel Di María. Under den tiden har klubbar betalat en beräknad summa på €131m (1,38 miljarder kr) i transferavgifter för svensken, vars karriär på egen hand skulle ha varit tillräcklig för att göra Raiola rik. När jag frågar om han tar 10 procent av en spelares lön, svarar han: "Eller mer, eller mindre. Men det är överenskommet och väldigt transparent." Men han insisterar på att han ser pengar endast som en biprodukt av bra arbete.

 

 

Att vägleda spelares karriärer går ibland fel. Raiolas största misslyckande kan vara den italienska anfallaren Mario Balotelli, som nu spelar för blygsamma Nice, och hans enorma talang har inte uppfyllts. Raiola säger att Balotelli ofta har distraherats från prestationer genom att bli kär: "Balotelli har valt, omedvetet eller medvetet, att inte sätta fotbollen mitt i sitt liv. Så det var alltid marginella fenomen som influerade hans insatser. Zlatan har inte det, inte Pogba, inte Nedved. Men Ouasim Bouy [en ouppfylld holländsk talang i Raiolas stall] har det inte heller."

 

 

Delar Raiola någon del av skulden för Balotellis misslyckande?

 

 

"Ja. Ett stort misstag jag begick i hans karriär var att låta honom gå från Manchester City till Milan, mot mitt råd. Jag borde ha sagt, 'Du lyckas med City, så är det, punkt slut.' Om jag hade gjort det, hårt, hade han gjort det."

 

 

Jag pratar om att många fotbollsspelare, möjligtvis inkluderar det Balotelli, inte är särskilt sugna på att nå toppen. Varför skulle de? De kan tjäna miljoner utan att köra slut på sig.

 

 

"Well, det stämmer," svarar Raiola. "Det är därför jag i mina senaste konversationer har en viktig fråga till spelarna: 'Varför spelar du fotboll? Vad är ditt driv?'"

 

 

Vad svarar de?

 

 

"Well, de flesta har inte tänkt på det än. Jag skickar hem dem och säger, 'Gå hem och tänk på det.'"

 

 

För några år sedan hittade Raiola en fransk talang med ett odiskutabelt driv. Paul Pogba var då en tonåring som hoppades få chansen i Manchester United. Han hade inte slagit sig in i förstalaget och Raiola sade till honom att han var underbetald, men tillade att han kanske borde stanna ändå, särskilt eftersom United hade en "fantastisk manager", Alex Ferguson. Men 2012 bad Raiola United om ett bättre kontrakt. Han går över till engelska då han återberättar förhandlingarna:

 

 

Ferguson till Raiola: Jag pratar inte med dig om spelaren inte är här. Raiola: Hämta spelaren från omklädningsrummet och sätt honom här. Pogba kommer in. Ferguson till Pogba: Du vill inte skriva på det här kontraktet? Pogba: Vi kommer inte skriva på det här kontraktet under de här villkoren. Ferguson till Raiola: Du är en fitta.

 

 

Raiola var oberörd, delvis p.g.a att han inte visste vad ordet betydde.

 

 

Raiola: Det här är ett erbjudande som mina chihuahuas - jag har två chihuahuas - inte skriver på. Ferguson: Vad

tycker du att han behöver tjäna? Raiola: Inte det. Ferguson: Du är en fitta.

 

 

Fergusons publicerade dom om Raiola: "Jag misstrodde honom från samma ögonblick som jag träffade honom."

 

VÄRDET PÅ DE 10 STÖRSTA FOTBOLLSAGENTURERNA

   

 

 

Raiola bearbetade Europas ledande klubbar för att bestämma vilken Pogba skulle gå till. "Juventus sade, 'Vi vill ha honom till vilken kostnad som helst. Det här är den bästa spelaren vi har sett i världen.' Men historiskt sett hade Juve inte mycket tålamod med ungdomar. Raiola sade till Pogba: "Det här är kanske inget bra steg för dig." Men Pogba var inställd på att gå till den italienska klubben.

 

 

Raiola säger att han förhandlade fram en lön som lyfte fram Pogba som en värderad förstalagsspelare. Efteråt frågade han honom: "Varför ville du gå dit?" Pogba svarade, "För att i mitt liv har jag alltid valt den hårdaste vägen. Det här var den hårdaste vägen." Han presterade briljant i Juve, vann fyra raka italienska titlar.

 

 

I somras tog Raiola Ibrahimovic och Pogba till United. Varför gå till en klubb som inte kvalificerat sig till Champions League och som underpresterat i tre år? Raiola förklarar, "För att jag tycker: du måste gå till klubben som behöver dig. Den här klubben behövde dem."

 

 

Han hade förutsett Uniteds behov så tidigt som sommaren 2015, när klubben köpte de unga anfallarna Anthony Martial och Memphis Depay. Raiola påstår sig ha vetat att de inte skulle lyckas. "Inte om du måste prestera nu," säger han och slår en fet knytnäve i en fet hand. "Martial och Depay kommer in och säger, 'Vi måste bära Manchester United, ett gigantiskt institut?' Så redan förra året sade jag åt folket i United, 'Ni måste sätta in en kille som Zlatan för att återställa balansen.' Sedan går uppmärksamheten till Zlatan. Han har erfarenheten, och vågar ta ansvaret."

 

 

Och United behövde, säger Raiola, Pogba också. "Kolla, Pogba kunde ha gått till alla toppklubbarna. Men Real Madrid hade just vunnit Champions League. Han hade blivit en troféspelare där. Barcelona - deras tre troféer är Messi, Neymar och Suarez. Vad ni ser är slutresultatet av år av skulpterande. Jag spenderade två år med att jobba på Manchester Uniteds affär med Paul."

 

 

Det är tydligt att Uniteds beslutsfattare litar på Raiola. Tränaren, José Mourinho, har historiskt sett föredragit att köpa spelare från sin egen agent, Jorge Mendes, men verkar nu vara helt ok med att jobba med holländaren. Raiola säger: "Jag kände Mourinho från Inter, och där hade vi en dålig relation. Jag sade saker i tidningen. Men jag tror Mourinho är tillräckligt intelligent för att förstå vad jag gör. I klubbar som förstår mig, har jag tre eller fyra spelare. Nu i United, och tidigare i Juventus, Milan, Paris Saint-Germain." I dess fall, säger Raiola, blir han en klubbs "konsult inom klubben". Logiskt sett bör han ju därför dela en del av skulden för Uniteds för tillfället dystra insatser.

 

 

United betalade en världsrekordavgift på €105m (1,04 miljarder kr) för Pogba i augusti. Raiola har sagt att han bara tar en del av hans spelares löner - men vad säger han om medierapporterna som gör gällande att klubbarna betalade honom €20m (211,1m kr), som en procentandel av transferavgiften? "Jag kan inte prata om kontraktet, men i en affär som Pogbas är det inte bara klubbarna som tjänar på det," säger han.

 

 

Fick du en avgift av Juventus?

 

 

"Nej - inte på det sättet som du säger det."

 

 

Så du fick pengar från Juventus?

 

 

"Jag måste se hur jag kan uttrycka det här på ett sätt så att Juventus inte kan tackla mig genom lagen, låt oss säga. Hmm. Hur kan jag säga det? [Långa paus] Ja: i den här affären var Juventus inte den enda ägaren av spelarens rättigheter."

 

 

Men ägarskap av spelare genom en tredje part [TPO] har förbjudits?

 

 

"Inte då. Endast efteråt [av Fifa 2015]."

 

 

Så tills TPO kom ägde du ofta andelar i spelare?

 

 

"Inte ofta. Men ibland."

 

 

Och Pogba var en av dem?

 

 

"Det är inte TPO. Var försiktig med den juridiska definitionen av TPO. Men låt oss säga att i det fallet fanns det en bra aspekt för vår sida. Och med vår sida menar jag spelarens sida."

 

 

Vilket inte längre är tillåtet?

 

 

"Det är inte längre tillåtet."

 

 

Juventus säger, "Ingen tredje part hade något ägarskap av spelarens rättigheter."

 

 

Raiola skryter om att han har haft stora spelare i varje era, och han är fullt upptagen med att planera för framtiden. "Det finns åtta, nio spelare i det brasilianska [ungdomslaget], alla är bättre än den nästa. Jag har [Gianluigi] Donnarumma i AC Milan, som är 17 år och redan är deras målvakt. Jag har en toppanfallare i Juventus, Moise Kean, 16 år gammal, som kan komma att debutera i år." Raiola låter inte som en man som planerar att börja spela golf.

 

 

Många fotbollsspelare förlorar alla sina pengar efter dem slutar. Englands Professional Footballers Association har beräknat att 10 till 20 procent av av ex-spelarna går i konkurs. Det är något som Raiola tänker mycket på. "Kolla, man har nu spelare som kan tjäna €50m till €200m (527,9m kr - 2,11 miljarder kr) [under hela karriären]. Hur investerar du det - eller inte? Spelare får alltid erbjudanden från folk." Han lägger sig till med en överdrivet uppspelt ung röst: "'Mino, en vän till mig har ett fastighetsföretag, och de ska göra det här, och jag kommer få 14 procent, garanterat!'

 

 

"Men man måste även se upp för banker. Banker vill också sälja dig produkter. Jag har nu en [investerings] portfölj åt olika spelare, som om du räknar samman allt är värd ungefär €900m (9,5 miljarder kr). Och vi är mer försiktiga än de försiktigaste. Jag säger alltid till spelare, 'Vi investerar inte.' Vi vill bara att spelaren ska avsluta sin karriär med pengarna han tjänade, och mer - men inte mindre. Vad jag föreslår är, 'Köp ditt eget hus snabbt, köp byggklossar, förutom det har du pengarna på banken, även om det är låg ränta. Man behöver inte leva på räntan. Sätt inte in pengarna i affärsverksamheter som du inte vet någonting om.

 

 

"Alla mina spelare vill, i början, ha en restaurang, ett hotell eller ett kafé. Jag kommer från restaurangvärlden och jag säger, 'Kom inte till mig med det, noll. För jag vet vad det är.'"

 

 

 

Simon Kuper är en FT-kolumnist

Också den här veckan: Aleksander Ceferin, Massimo Ferreros intentioner och Ronaldinhos nya liv

   

Gianni Infantino: återställer bilden. Fotograf: Ennio Leanza/EPA

 

 

 

 

AV: David Hills, the Observer, söndag 23 oktober, 2016:

 

 

Bästa nya varumärke

Fifa 2.0 - återställer "bilden av Fifa och respekten för Fifa" med fokus på etik och mänskliga rättigheter. Första veckans höjdpunkt: bekräftelse på att 2017 års kongress kommer hållas i Bahrain. Gianni Infantino: "Det är inte bara ord, det är aktioner."

 

 

Under tiden

Förra veckans Fifa 1.0-nyheter:

a) F.d chefen för det thailändska fotbollsförbundet och Fifa-exekutive direktören Worawi Makudi har fått en fem år lång avstängning för förfalskning, men han förbereder en överklagan. Makudi sade förra året att han alltid håller humöret uppe, trots multipla anklagelser om bedrägeri och mutor: "Jag är inte skyldig till någonting."

 

 

Och b) utlämnade f.d chefen för det brasilianska fotbollsförbundet José Maria Marin, 84 - försöker hyra ut sin £6m (69,8m kr) herrgård i São Paulo för att finansiera kostnaderna för att bo i husarrest i sin andel av Trump Tower. Marin, som betalade £12m (139,6m kr) i borgen förra året, förnekar alla oegentligheter.

 

 

• Bland Marins f.d Trump Tower-grannar: hans f.d Fifa-kollega Chuch Blazer, som hyrde sin lägenhet för £11,700 (136,179 kr) i månaden, och Blazers katter, som betalade £3,900 (45,393 kr) i månaden för sina.

 

 

Plus: sundast vision

Nya Uefa-chefen Aleksander Ceferin: a) försöker få ett slut på fotbollens girighetskultur genom att inför "förändringarnas vindar"; och b) försöker flytta Champions League-finalen till New York. "Vi bör tänka på andra marknader också."

 

 

På annat håll: stor vecka för

The Sun - för en kampanj mot "spridandet av migrantlögner", ett år efter att ha dragit tillbaka deras "Sex dagar till terror"-story om en reporter som smugglade sig själv 2,000 miles (= 3,218 km) genom Europa utan något pass: "I motsats till vad vi publicerade, så använde han sitt pass."

 

 

Veckans resultat

£19,6m (228,13m kr): Man Citys vinst innan skatt. £20,5m (238,6m kr): Man Citys vinst efter skatt, via en uppskjuten kredit på £894k (10,4m kr) för historiska förluster.

 

 

Modigaste ställningstagandet

Tory-riksdagsledamöterna Andrew Bingham och Jason McCartney - använde förra veckans framträdande i särskilda utskottet av FA-ordföranden Greg Clarke till att attackera den "giriga" fotbollsindustrin för att svälta ut gräsrötterna. Bingham: "Mitt stora bekymmer är att det är folket spel och det verkar som att det håller på att försvinna... det är kväljande för gräsrötterna." McCartney: "Jag har lokala klubbar som har svårt att få ihop tillräckligt med pengar för att köpa nät till målen." (6,7% - regeringens nedskärningar i pengar till kommunerna till 2020, uppe på nedskärningarna på 30% sedan 2010.)

 

 

Bästa intentionerna

Italien: Sampdoria-ägaren Massimo Ferrero - har bett om ursäkt till fansen för att han sade att ingen hade hört talas om klubben "tills jag köpte den": "Det var inte min intention att förolämpa fansen, den sannaste själen i Sampdoria." • Han tidigare bästa klargöranden: 2014, efter att ha kallat Inters indonesiska ägare Erick Thohir "den där filipinen": "Det var inte min intention att visa bristande respekt för Mr Thohir eller folket i Filippinerna, med vilka jag har en underbar förbindelse." 2015, efter att ha sagt att Catanias matchfixande president "måste dö, kasta inte bara bort nyckeln, han måste dö": "Det var aldrig min intention att påstå att han borde dö. Det var allegoriskt."

 

 

Massimo Ferrero: bäst intentioner. Fotograf: Tullio M. Puglia/Getty Images

 

 

Manager-nytt

Tyskland, 5 oktober: Wolfsburg directorn Klaus Allofs säger att det "finns inget beslut att ta" gällande managern Dieter Hecking. "Självklart kan jag förstå varför frågan kom upp, självklart kan jag förstå varför det finns intresse från allmänheten - men jag kommer inte att svänga." 16 oktober: Svänger. 17 oktober: Sparkar honom.

 

 

Mest hängiven

Trinidad-mittfältaren Kevin Molino - klargör sin syn på världen efter att ha bötfällts två gånger för att ha brutit mot reglerna inför match - en gång då han gick på nattklubb, en gång då han åkte på en båtkryssning: "Att spela det vackra spelt är allt som betyder någonting för mig. Jag är 100% hängiven."

 

 

Mest irriterad

Tyskland: Hamburg-målvakten René Adler ställer sig framför kamerorna efter en 3-0 förlust på hemmaplan som tog laget till botten av tabellen: "Vi slaktade oss själva. Vad kan jag säga? Än en gång är jag här, står här. Jag vill inte vara arslet som måste förklara det varje vecka. Jag vill inte göra det. Det gör mig asförbannad."

 

 

Överraskande nyheter

Ronaldinho - anställd som global ambassadör för Barcelona förra veckan för att expandera varumärket - missade sin första Barça-tillställning och postade ett foto på sig själv på en strand istället. Rapporter säger att klubbens representanter "uttryckte överraskning".

 

 

Starkast ställningstagande

Paraguay: Modellen Vane Trinidad, missnöjd med pressens sammanlänkningar till spelare: "Fotbollsspelare har bara de mest rudimentära personligheterna: ful i munnen, dåligt utbildade, simpla. Jag finner dem frånstötande. De pratar med mig och säger 'kom och titta när jag tränar' eller 'jag är i förstalaget', sedan väntar de på att jag ska säga 'wow'. Om det var en Nasa-ingenjör så kanske jag skulle säga 'wow'. Men en fotbollsspelare? Är de allvarliga?"

 

 

Plus: mest synkroniserad

Brasilien: Vila Nova-försvararen Marcelo Cordeiro, "instabil" efter att ett klipp med honom och Goias-forwarden Rossi som visar hur de låtsas bli skallade av varandra hamnade på nätet. "Simulering är inte coolt, jag vet det, men jag kunde inte ta risken och inte göra det. Så är bara livet. Så är spelet vi är med i."

Manchester Uniteds manager har verkat alltför medveten om hur han förväntas uppträda på sitt senaste jobb, vilket har varit till skada för hans lag, men den griniga kritiken mot Antonio Conte var ett tecken på att elden är på väg tillbaka

   

José Mourinho finner det svårt att excellera utan konfrontation och en belägringsmentalitet men han har i allmänhet varit dämpad i Manchester United. Fotograf: Matthew Peters/Man Utd via Getty Images

 

 

 

 

AV: Rob Smyth, the Guardians sportblogg, måndag 24 oktober, 2016:

 

 

Sir Alex Fergusons Manchester United åkte på några riktigt otäcka överkörningar under hans tid i klubben. "Även under de mest framgångsrika säsongerna, verkade det alltid finnas en match där det gick fruktansvärt fel," skrev Gary Neville i sin självbiografi Red. "En mardrömsmatch som påminde dig om att framgång aldrig kommer enkelt." Sådana matcher ledde alltid till en orgie av schadenfreude i landet.

 

 

I Fergusons United var det enda skrattet som räknades det sista: hans lag vann titeln under olika säsonger trots förluster med 5-0 mot Chelsea, 4-1 mot Liverpool och Tottenham Hotspur - för att inte nämna 5-0 mot Newcastle United och 6-3 mot Southampton under samma vecka. De gjorde en dygd av en kris.

 

 

Omfattningen av José Mourinhos och Uniteds skam på Stamford Bridge i söndags kan komma att användas på samma sätt - ett streck i sanden, efter vilket han bestämmer sig för att lyckas eller misslyckas på sina villkor. Sedan han tog över United, hans drömjobb, har han sett dämpad ut, trött och nästan uttråkad. T.o.m tecknen på den gamla Mourinho, den stundtals synliga tjurigheten och den förtjusande föraktfulla observationen om fotbollens Einsteins, har känts lite som en hyllningsakt till honom själv.

 

 

Det är möjligt, efter allt prat om att han inte passade för jobbet, att Mourinho är alltför medveten om hur en United-manager ska ses och uppträda, som om Sir Bobby Charlton hänger på hans axel hela tiden. Klichén om vad som händer med en spelare om du tar ut elden ur honom gäller även Mourinho. Det är väldigt svårt för honom att excellera utan konfrontation och en belägringsmentalitet - vapen som, trots anti-Mourinho retoriken, Ferguson regelbundet använde med spektakulär effekt. Mourinhos griniga kritik mot Antonio Conte kan båda gott för United. Det var första tecknet på att monstret kan vara på väg att vakna.

 

 

Mourinho har inte sett ut som Mourinho, och United - med deras tröga anfall och sjabbiga försvarsspel - har verkligen inte sett ut som ett Mourinho-lag. Det beror på att de inte är det. Till skillnad mot i Chelsea, Internazionale och Real Madrid ärvde inte Mourinho någon solid grund - han var tvungen att köpa nästan en hel ryggrad i Eric Bailly, Paul Pogba och Zlatan Ibrahimovic. Det frekventa användandet av Juan Mata, som Mourinho sålde när han var i Chelsea, är en annan reflektion av hur han känner gällande sin trupp.

 

 

Alla managers bör få 12 månader innan de döms. I Premier League 2016 vill ingen se långsiktigt. De vill knappt ens se kortsiktigt. Om samma värderingar existerat på det sena 1980-talet hade Ferguson fått sparken utan att vinna en enda pokal och maj 2017 hade kunnat innebära 50-årsdagen av deras senaste titelvinst. Det tog Ferguson fem år att bygga ett lag som ens var kapabelt att utmana om titeln; hans sanslösa framgångar efter det borde ge hans fallstudie samma makt som ett rättsligt prejudikat. Istället är motsatsen rådande sanning, trots att det är nästan garanterat kontraproduktivt, återställningsknappen trycks vanligtvis in vid första tecknet på problem.

 

 

José Mourinho anklagade Chelsea-managern Antonio Conte för att ha försökt förnedra honom under Manchester Uniteds 4-0 förlust på Stamford Bridge. Fotograf: Leicester/BPI/Rex/Shutterstock

 

 

Det skulle kunna vara så att Mourinho har passerat sitt bästa, att omklädningsrumspolitiken i Madrid och Chelsea har tröttat ut honom, och att åldern har minskat hans fräckhet. Att extrapolera allt det från bevisen efter nio Premier League-matcher i United och ne irrelevant halv säsong i Chelsea är inte bara irrationellt; det är idiotiskt. Den ickespecifika hysterin dränker den relevanta diskussionen om de många problemen i United, från bristen på snabbhet i anfallet till exkluderingen av Michael Carrick och vad grejen är med Henrich Mchitarjan.

 

 

På många sätt skördar Mourinho vad han har sått. Hans stora framgångar och hans brist på blyghet gällande att understryka dessa framgångar, betyder att alla misslyckanden kommer förstoras. Och han störde så många personer på vägen upp att det hela tiden stått klart att vägen ner aldrig skulle bli en trevlig resa. Men om man tittar på United som ett långsiktigt projekt - vilket det är - har Mourinho redan utvecklat det hela en del. Han gjorde fyra starka nyförvärv som, trots en del falska starter, bör bli excellenta United-spelare, och hans hantering av det enorma Wayne Rooney-problemet var ovanligt snyggt.

 

 

Mourinho behöver åtminstone två till transferfönster för att bygga sitt lag. Under tiden måste han kanske använda cuperna - även det fruktade Europa League - som en form av skadebegränsning. Problemet med United-truppen handlar inte bara om skickligheten. Reaktionen efter förlusten borta mot Chelsea, där många log och bytte tröjor som om de just hade spelat en five-a-side-match efter jobbet, var en motpol mot vinnarmentaliteten som har varit grunden i alla Mourinhos framgångar. Det är en stor skillnad mellan en vinnare och någon som har vunnit saker.

 

 

2002, efter en miserabel förlust i det sista Manchester-derbyt på Maine Road, gick Ruud van Nistelrooy in i omklädningsrummet med en City-tröja över sin axel. Ferguson annonserade att alla som bytte tröja i framtiden aldrig mer skulle spela för honom igen, innan han satte hårtorken på max för att värdera lagets insats. Han visste att han skulle få en passande respons för att han hade format laget efter sig själv.

 

 

Chelsea-förlusten bör bli Mourinhos avtryckare för att göra samma sak så fort som möjligt. Om han inte gör det, lär det sista skrattet komma på hans bekostnad.

MANCHESTER UNITED är beredda att spendera £135 miljoner (1,58 miljarder kr) på Barcelona-stjärnan Luis Suarez, enligt rapporter i Spanien

   

Manchester United vill ha Barcelona-stjärnan Luis Suarez.

 

 

 

AV: Jack Otway, Daily Express, lördag 29 oktober, 2016:

 

Spanska mediehuset Don Balon säger att Manchester United-managern Jose Mourinho är redo att spränga banken för den f.d Liverpool-forwarden.

 

Suarez är för tillfället inne på sin tredje säsong i Barcelona men har ännu inte skrivit på något nytt kontrakt med La Liga-mästarna.

 

Klubben har redan bundit upp Neymar och Lionel Messi med enorma kontrakt och skulle kunna vara villiga att casha in på Suarez som, vid 29 års ålder, är den äldsta i Barcelonas formidabla fronttrio.

 

Jose Mourinho sägs vara ett fan av den uruguayanske landslagsmannen och funderar på ett bud vid slutet av säsongen om Suarez inte kommer överens om en ny affär som gör att han stannar på Nou Camp.

 

Zlatan Ibrahimovics fina form har avtagit under de senaste veckorna - anfallaren har bara gjort två mål på sina 11 senaste framträdanden - och Suarez skulle kunna bli den idealiske ersättaren.

 

Men United är inte det enda Premier League-laget som håller koll på hans situation.

 

 

Zlatan Ibrahimovic har det svårt i Manchester United.

 

Eldiga rivalen Manchester City överväger tydligen också en aktion för att ta Suarez tillbaka till England p.g.a Sergio Agueros osäkra framtid.

 

Agueros gloria har halkat ner hos City-bossen Pep Guardiola, som petade honom i de senaste matcherna mot Everton, Barcelona och United, trots att han gjorde 11 mål på sina sex första matcher.

 

Exekutiva direktören Ferran Soriano ska ha informerat Barcelona om att de kommer lägga ett bud på forwarden om den katalanska klubben skulle hinta om att de är redo att sälja sin stjärnanfallare.

 

Soriano har jobbat för Barcelona och City tror att hans relation med klubben kan komma att bli nyckeln i den potentiella jakten, men de vet att Suarez själv föredrar att stanna i sin nuvarande klubb.

 

Den uruguayanske landslagsmannen har gjort 10 mål för Barcelona hittills den här säsongen och han gjorde 59 mål på 53 framträdanden då klubben krigade sig fram till ligatiteln förra säsongen.

 

 

 

 

Skrivet av: Jonathan Allsopp den 27 oktober, 2016 - kl 08:23, http://www.afinelung.com/:

"Ninety five was not enough" sjöng en sektion United-fans på K Stand under matchen på våren 1993. Jag minns inte exakt vilken match det var men det var runt den tiden som en ung Liverpool-supporter, Tony Bland, till sist förlorade livet.

Den stackars killen hade legat i koma i nästan fyra år efter att ha ådragit sig en irreparabel hjärnskada vid Hillsborough-katastrofen och då hans livsförlängande behandling avslutades blev han det nittiosjätte och sista offret för katastrofen. Han var tjugotre år, så han var ett år yngre än mig; ännu ett ungt liv så tragiskt bortskuret vid sin bästa tid enbart som ett resultat av att ha besökt en fotbollsmatch.

Då jag är en alltför känslig själ skrev jag en artikel för United We Stand-fanzinet som fördömde läktarsången och jag frågade varför, med alla sånger som finns i United-sångboken, vi skulle välja att sjunga något så hjärtlöst. Uniteds fans var bättre än det eller hur? Artikeln hade titeln "Drar Ner Oss", en ganska fantasilös referens till the Inspiral Carpets singel som kom ut vid den tiden, Dragging Me Down, tagen från deras löjligt undervärderade album Revenge of the Goldfish.

Några United-fans svarade i nästa nummer och ett minnesvärt svar bad mig att "fuck off and watch netball" om jag inte var beredd att stå ut med sådana sånger. Det var tydligen helt och fullt en del av hela United-Liverpool-rivaliteten; de sjunger om München, vi sjunger om Hillsborough, de sjunger om Shipman. Och så fortsätter det. Jag behövde helt klart börja bete mig som en man.

Snabbspola framåt nästan ett kvarts sekel och jag sätter pennan på pappret, well, fingrarna på tangentbordet, och gnäller på fotbollssånger än en gång efter FC Uniteds resa till Shropshire tidigare den här månaden för mötet med AFC Telford United. Den här gången handlar inte känslan om ilska, det handlar mer om skam för att vara helt ärlig.

Då matchen ebbade ut och vi låg under efter ett skickligt gjort mål i den andra halvleken bestämde sig en sektion av våra supportrar på the Frank Nagington Stand för att kommentera våra motståndares ekonomiska problem med strofen "Telford's going bust" till tonerna av den sanslöst uttjatade EM 96-låten "football's coming home".

Jämfört med fotbollens radioprogram där man får ringa in och vädra sina åsikter och den nästan permanenta upprördheten kring fotbollen är det här knappt värt att nämna, men satt i kontexten av det senaste året eller så av FC Uniteds existens känns det lite som att kasta några stenar på en grannes skjul från ditt eget växthus säkerhet. För låt oss vara ärliga, vi har knappast vältrat oss i ära när det gäller att hantera våra egna finanser, eller hur?

Vi befinner oss själva i en svår ekonomisk situation. Och oavsett det, vad hände med vår "making friends not millionaires"-känsla av solidaritet som vi brukade ha med andra supporterägda klubbar? Jag vet att det inte går att mäta med sånger om folk som dör men ska vi inte vara bättre än så här?

Begravd i de tusentals orden av skrivna uppdateringar tillhandahållen av styrelsemedlemmar i FC United från september månads styrelsemöte finns en kommentar från en styrelsemedlem, inte fälld för att överdriva, som tydliggör allvaret i oredan som den förra styrelsens vanskötsel lämnade efter sig.

I en referens till situationen som den nya styrelsen ärvde i somras noteras det att "det skulle vara svårt att föreställa sig en mer utmanade startposition och jag tror att många organisationer helt enkelt skulle ha gått under vid liknande omständigheter, särskilt i ljuset av de ackompanjerande ekonomiska utmaningarna". Fyra månader efter bytet har den nya styrelsen gjort mycket för att adressera dessa problem men klubbens finansiella position är fortfarande ett stort bekymmer.

Redan den nya vd:n, som ska börja inom de kommande veckorna, har pratat om att det troligen kommer dröja till slutet av säsongen 2017-18 innan klubben återfår en stabil ekonomi.

Självklart är det inget nytt med fotbollsklubbar som upplever ekonomiska svårigheter och till sist går under. Det hände Telford United 2004 men de återuppstod under sommaren det året genom the Telford United Supporters' Trust som blev klubbens ägare och började om på nytt som AFC Telford United.

Så sent som säsongen 2014-15 var de bara en uppflyttning ifrån the Football League och deras välutrustade arena med plats för sextusen personer, the New Bucks Head, några km väster om Telford i Wellington, har en känsla omkring sig av att de kanske förväntade sig att få se fotboll på en högre nivå där vid den här tiden.

Men trots excellenta faciliteter och ett fantastiskt stöd lider klubben av ekonomiska problem som nyligen presenterades i ett uttalande på ett brutalt sätt av klubbens styrelse där det ifrågasätts huruvida supporterägarskap faktiskt är rätt modell för att klubben ska kunna konkurrera effektivt på den här nivån inom fotbollen.

 

De uttryckte en vilja om att söka externa investeringar istället; supporterägarskapet porträtterades som något av ett handikapp som hindrar dem från att konkurrera med lag som Salford City, Kidderminster Harriers och tabellettan AFC Fylde som bara ett par veckor tidigare hade hostat upp ett klubbrekord gällande transferavgifter, "en femsiffrig summa", för en högt rankad spelare från Alfreton Town. Som kontrast ansåg styrelsen i Telford att deras egen klubb behövde en femsiffrig summa, £50,000 (587,780 kr) för att vara exakt, bara för att ta dem igenom de två kommande månaderna. Därför inledde de en kampanj, kallad "Back the Bucks", för att säkra klubbens framtid.

Så det var av den anledningen, då båda klubbarna redan är utslagna ur FA Cupen, som matchen mot FC United flyttades från februari till oktober och det fungerade till en viss grad då publiksiffran på 1,706 personer, inklusive runt fyrahundra bortasupportrar, var den största hittills den här säsongen, och hinkinsamlingarna innan och under matchen drog in runt två och ett halvt tusen pund (29,390 kr), en fantastisk summa.

Under en dag då Charlton Athletic och Coventry City supportrar marscherade tillsammans och för en liten stund stoppade deras match genom att kasta in hundratals plastgrisar på planen i protest mot avskydda ägare som blöder klubbarna torra, var det synd att några FC United-supportrar kände att de inte kunde visa lite kamratlig solidaritet med en annan supporterägd klubb som har det svårt.

Men "Telford going bust"-sången var bara ett exempel på idiotin som visades upp den dagen. Under den första halvleken svarade samma fans på att ett Telford-fan banging en trumma med en sång om att banging kvinnor. Självklart kan det borstas bort av vissa som bara "lite skoj" under en matchdag, men igen, borde vi inte vara bättre än så?

Kontrastera det med, t. ex, upplevelsen för de två kvinnorna från the Hummingbird Project som kom för att tala på the Course You Can Malcolm-kvällen i juli och som, medan de tackade klubben för dess stöd, kommenterade hur mycket de hade gillat kvällen och hur bekväma de hade känt sig i en övervägande manlig miljö.

Det här är en fotbollsklubb som firar kvinnans roll inom fotbollen, den sortens FC United som jag vill vara en del av. Men de flesta idioterna som sjöng "Telford's going bust" missade förmodligen speakerns annonsering i halvtid då han tackade FC Uniteds fans för deras bidrag till hinkinsamlingen, detta då de tydligen befann sig under en läktare då och sjöng sånger om påven och IRA. Det har jag inte ens ord för att försöka förklara anledningen till.

 

Jag vill säga att incidenterna i Telford var bara isolerade händelser, men låt oss vara ärliga, under det senaste året eller så har det skett en ackumulering av otrevliga incidenter, särskilt på bortamatcher, ofta med skrämsel och hån involverat, riktat mot andra FC United-supportrar och ofta karaktäriserat av trångsynthet, kvinnohat och ren idioti som inte borde ha någon plats i den här fotbollsklubben. Ja, tagna som individuella incidenter kan de skrattas bort som rolig jargong, berusade upptåg eller som en liten minoritets aktioner, men när det händer gång efter annan under en längre period då är det tydligt att det är symptomatiskt för ett större obehag som måste adresseras.

Den gamla styrelsen valde, till stor del, att ignorerar problemet och lät det få fäste. Kanske är det delvis en konsekvens, som vi borde ha anat, av vår flytt till ett område av Manchester där 31 procent röstade för Ukip i 2015 års lokalval (jämfört med 7% sett över hela staden)? Oavsett anledningen så måste den nya styrelsen med sitt engagemang att ta tillbaka principerna som klubben grundades på tackla problemet innan det är för sent.

Då Telford debatterar deras framtid som en supporterägd klubb finns det mycket att se fram emot hos FC United med en ny vd på väg in medan klubben återvänder till sina grundläggande principer under en progressiv ny styrelse. Men det finns väldigt mycket jobb att göra också. Helt klart är vi ett väldigt annorlunda supporterägt monster mot AFC Telford United men gapet mellan de som har och de som inte har i the National League North innebär att om vi kan befästa vår position i den här divisionen under några säsonger så skulle det representera en notabel prestation.

Vid sidan av planen var återkomsten för Course You Can Malcolm på en matchdag tidigare den här månaden, efter en inbjudan från styrelsen, ett väldigt välkommet motgift den allt större småsintheten hos några av våra supportrar. Men när schyssta Röda pratar om att inte gå på matcherna p.g.a rädsla för hån och skrämsel då har det gått för långt.

Kommande lördag ser vi återkomsten av People United Day, klubbens årliga firande av den multikulturella mångfalden i lokalsamhället och det större Manchester-området som stärker vårt stolta och principfasta engagemang att utveckla starka länkar med det samhället och att inte diskriminera någon.

 

Det är ett av de viktigaste datumen i FC United-kalendern och en dag som erbjuder en bra tajmad påminnelse om att diskriminering i vilken form som helst inte kommer tolereras i klubben då människor från alla delar av livet borde kunna avnjuta fotboll utan rädsla för skrämsel eller hån. Det här är inte bara fint snack om en fin idé, det är invävt i själva tyget till den här upplysta arbetarklassfotbollsklubben; våra principer ska inte offras för några extra quid. Och vi kommer inte att dras ner i rännstenen.

Vänta lite nu, vilken kanal sa du att netballen var på...........?

 

Jason McAteer går emot trenden bland f.d proffs som ständigt försvarar honom...

 

"Han kom in som inhoppare. Jag måste erkänna att jag tyckte han såg lite tyngre ut och han såg väldigt trög ut," sade McAteer i Today's FM:s Premier League Live.

 

"Jag tycker att med Wayne Rooney, sättet hans kropp ser ut på, är det inte främjande att sitta på bänken och inte spela någon fotboll. Han kommer inte spela i U23-laget, han kommer inte få mycket speltid och hålla sig skarp.

 

"Han kommer bara få sin fotboll från att komma in som inhoppare och jag måste säga att det inte är främjande för Wayne.

 

"Jag tycker faktiskt att han såg överviktig ut för att vara ärlig. Den där skarpheten var borta från hans spel. Allt han gjorde, vilket man kan förvänta sig, var säkert. Det var mycket sidledspassningar.

 

"När Wayne Rooney är i form och han är full av självförtroende gör han något med bollen och han drar iväg bollarna från 30 yards (= 27,4 meter) bara för att testa något annorlunda.

 

"Han hade en fantastisk chans där de arbetade fram bollen bra på en fast situation. Han kom upp högt i boxen med ett fritt skott mot mål men han brände den över ribban och han blev frustrerad på sig själv.

 

"Jag kan inte se Wayne Rooney ta sig tillbaka in i Uniteds lag. Det kan jag verkligen inte."