Det var en tid när Oasis och Blur gjorde Storbritannien coolt och Uniteds grabbar började blomstra. The Spice Boys hittade the Liverpool groove men, i oktober 1995, begav sig två grupper med talangfulla spelare ut på en resa

   

Eric Cantona kvitterar på Old Trafford 1995 mot Liverpool och ger sig på lite pole dancing. Fotograf: John Giles/Empics Sports Photo Agency

 

 

 

 

AV: Rob Smyth, the Guardian, torsdag 22 oktober, 2015:

 

 

Följande text är ett utdrag från Rob Smyths artikel från det kommande nummer arton av the Blizzard. The Blizzard är en fotbollstidskrift som kommer ut fyra gånger om året, finns tillgänglig på www.theblizzard.co.uk på en betala-vad-du-vill basis i utskrivna och digitala format

 

 

Det finns två sidor av varje framgång. För varje vinnare måste det finnas åtminstone en förlorare och kontrasten mellan dem har sällan varit så nätt som med Manchester Uniteds Class of 92 och Liverpools Spice Boys. De var så olika att de fick krita och ost att framstå som det perfekta smörgåspålägget. Den ena är ett varumärke, den andra en varnande berättelse. Den ena maximerade sin talang; den andra pissade upp sin talang på väggen och hade på sig vita kostymer på Wembley. Den ena valde success (framgång), den andra excess. Den ena vann en massa ligatitlar och cuper, den andra samlade på kvinnliga troféer. Om man räknar antalet Premier League medaljer som vanns av de två spelargrupperna, blir slutresultatet Manchester United v Liverpool 50-0.

 

Det är så storyn berättas och samtidigt som den innehåller en viktig sanning gällande de fundamentala skillnaderna mellan lagen, så är den också lite enkelspårig. Den obestridliga storheten hos the Class of 92 behöver väldigt lite ytterligare utforskning, men berättelsen om det Liverpool laget är mer komplex än vad den mottagna visdomen antyder. Det finns multipla tolkningar av den eran, en av dem är att de flesta av spelarna och managern Roy Evans bör tillåtas omfamna och fira några av de lyckligaste minnena i deras liv utan att bli förminskade av frasen "Spice Boys". Robbie Fowler tycker minst sagt det. I sin självbiografi skrev han, "Vad som var otroliga tider på Anfield - framgångsrika, spännande, andlösa säsonger då jag förmodligen spelade min bästa fotboll i karriären - avfärdas med förakt av dessa två små ord."

 

 

Kungens återkomst bevittnas av Neil Ruddock. Fotograf: Shaun Botterill/Getty Images

 

Detta är inte att påstå att de var skuldfria. I princip alla spelarna tillstår det, eller som Fowler uttrycker det, "saker hände och det borde inte ha gjort." Stundtals betedde de sig som idioter, stundtals betedde de sig som ett annat pr-ord. Det fanns stunder då det verkade som att klubbens hymn hade ändrats till "You'll Never Drink Alone". "Win, draw or lose, first to the bar for booze," ("vinn, spela oavgjort eller förlora, först till baren för sprit"), var mantrat i omklädningsrummet, enligt Neil Ruddock. Men i mitten av 1990-talet, när det förvirrade firandet av Cool Britannia stod på sin topp och hedonism ett kort tag var ett nationellt tidsfördriv, placerade ett sådant beteende dem knappast i någon minoritet. Nostalgi accentuerar det positiva i nästan allt, men the Spice Boys är fortfarande ämne för förlöjligande och förakt, sedda som grabbiga underpresterare som skämde ut en stolt institution.

 

Laget förlorade för många viktiga matcher och under fyra hela säsonger under Evans vann de endast Ligacupen en gång, 1994-95. Frågan är om de vann i princip ingenting p.g.a deras klandervärda uppförande eller om deras uppförande blev klandervärt p.g.a de vann i princip ingenting.

 

De var verkligen tillräckligt bra för att spela ut de bästa lagen i England. De var det bättre laget i deras fem första Premier League besök på Old Trafford, men de vann ingen av de matcherna. En av dessa var 2-2 matchen på Old Trafford i oktober 1995; the Guardians Scott Murray sa att matchen "förklarade 1990-talets fotboll i ett nötskal", sådan var Liverpools oförmåga att få ett resultat som sammanföll med deras prestation. Det är en överraskning att med två lag med den perfekta kombinationen av offensiv skicklighet och en ömsesidig avsky för varandra, så blev det aldrig någon storslagen match mellan the Class of 92 och the Spice Boys. 1996 års FA-Cupfinal var stinkande dålig. 2-2 matchen tidigare den säsongen, en av flera skikt bestående liten klassiker, var det bästa de producerade.

 

Det var vid en tid när Britpop var i full fart och de två spelargrupperna representerade den engelska fotbollens fräscha nya ansikte efter den smutsiga säsongen 1994-95. Båda lagen hade nio brittiska eller irländska spelare under 25 år i deras matchtrupper, som då bestod av 14 man; deras liv och karriärer skulle splittra sig åt alla möjliga olika håll men då var de kollegor med liknande hopp och rädslor. Om något stack ut, så var det att Liverpools grupp med ungdomar var högre ansedda.

 

Samtliga 18 av dem ansågs ha biroller runt Eric Cantona, som skulle återvända efter sin åtta månader långa avstängning för att ha försökt sparka xenofobi ut ur fotbollen. Den matchen förvandlades till en kamp mellan de högre makterna: Cantona, Le Dieu, mot Fowler, som vid 20 års ålder redan kallades Gud av Liverpool fans. Han lyckades inte riktigt stjäla showen från Cantona - inte ens en andra uppståndelse för Jesus Kristus hade lyckats med det - men han gjorde ett förbannat bra försök, han satte två mål som gjorde folk upprymda. Det var, sa han senare, "hans livs match".

 

 

Eric Cantonas ökända kung fu spark mot Crystal Palace supportern Matthew Simmons på Selhurst Park 1995. Fotografi: Action Images

 

Fowler återfanns bland många som sympatiserade med Cantonas aktion på Selhurst Park. "När Cantona for in i publiken för att fixa den killen som skrek åt honom, antar jag att de flesta professionella spelarna tänkte, 'Bra gjort Eric,'" sa han i sin självbiografi. Andy Townsend var ännu mer kärv då. "Jag känner inte ett uns synd om den där idiotsupportern," sa han. "Jag slår vad om att hans arsle sjönk ner på backen när Eric kom farande." Cantona stöttades t.o.m av de bästa inom Britpopen, inklusive 3D i Massive Attack, Martin Carr i the Boo Radleys och Jarvis Cocker i Pulp. "Jag tyckte det var rätt av Cantona. Jag önskar att han slagit huvudet av honom," sa Cocker. "Han borde ha dödat honom."

 

En del av reaktionerna var som om han faktiskt hade dödat honom. Cantona kände det som om han blev jagad ut ur engelsk fotboll och länge såg det ut som att han skulle flytta till Internazionale och spela i hålet i vilket Dennis Bergkamp hade försvunnit. "JAG SLUTAR" stod det "VÄRLDSEXKLUSIVT" i "MIRROR SPORT" den 12 april 1995. "Cantona säger JA till £3m (35,1m kr) Inter förmögenhet," rapporterade Harry Harris.

 

Det hände inte och United såg ut att komma över deras sommar av missnöje - mer om det senare - när, i början av augusti, FA höll en undersökning huruvida Cantona hade brutit mot villkoren i sin avstängning genom att spela i en vänskapsmatch bakom stängda dörrar mot Rochdale. Det verkade som att hans avstängning skulle förlängas. Cantona bad om en transfer och åkte tillbaka till Frankrike; den här gången var Ferguson säker på att han skulle sticka.

 

 

Manchester Uniteds Eric Cantona och Alex Ferguson, vid en disciplinhearing hos FA efter kung fu sparken i februari 1995. Fotograf: Getty Images

 

Några av de viktigaste ögonblicken i Uniteds historia influerades av Cathy Ferguson, det inkluderar även hennes makes beslut att ställa in sin planerade pensionering 2002, och det här var ett annat sådant tillfälle. "Det är inte likt dig att ge upp så lätt," sa hon, "särskilt mot etablissemanget." Ferguson åkte till Paris i ett försök att övertala Cantona. Han undvek pressen - vilka han oavsiktligt själv hade tipsat "mitt i åtnjutandet av god mat och gott vin" vid en boklansering kvällen innan - genom att smita ut genom hotellköket och sedan fara runt i Paris på en Harley-Davidson med Cantonas rådgivare. En 53 år gammal man, på en motorcykel i ett främmande land, med en medelålderskris av det professionella slaget.

 

Han träffade Cantona på en restaurang, som ägaren hade stängt för kvällen för det här syftet, och började arbeta, antagligen mitt i åtnjutandet av god mat och gott vin. Ferguson tog grepp om den romantiska nörden i Cantona, pratade om storheterna i fotbollshistorien för att smöra in honom ordentligt innan han vände sig till huvudpunkten på dagordningen för att övertyga honom om att stanna. Senare backade FA gällande Rochdale matchen. "De där timmarna jag spenderade i Erics sällskap på den övergivna restaurangen," sa Ferguson i Managing My Life, "blev en av de mest värdefulla aktionerna jag har utfört i det här dumma jobbet jag har."

 

Cantonas avstängning slutade lördagen den 30:e september, viket gav Sky chansen att flytta den helgens match till söndagen den 1:a oktober eller måndagen den 2:a oktober. Det kunde mycket väl ha varit hemma mot Coventry eller borta mot Bolton, men t.o.m matchdatorn hade en viss teaterkänsla: Liverpool (H). Det här var mer oskyldiga tider och inte alla utgick från att det var 100% säkert att Sky skulle vilja tv-sända matchen. När spelschemat släpptes i tidningarna den 21 juni drog the Daily Mirror och andra med det faktum att Cantonas första match tillbaka efter straffet skulle bli mot Manchester City den 14 oktober, Uniteds första schemalagda match den månaden. Inom en vecka efter det att matcherna hade annonserats bekräftade Sky att matchen hade flyttats.

 

Den potentiella flytten och eventuella återkomsten för Cantona var endast ett element av den mest tumultartade sommaren under Sir Alex Fergusons karriär. Han bröt upp sitt första storslagna United lag, sålde Paul Ince, Mark Hughes och Andrej Kantjelskis. Att förlora tre spelare känns kanske inte så mycket nu; 1995, när trupprotering var ett kommande koncept, var det bokstavligt talat mer än en fjärdedel av hans lag. Ferguson hade motvilligt bestämt sig för att modifiera ett lag han älskade för att möta kraven från Europa; han ville ha en anfallare som var skarpare runt straffområdet, Andy Cole, och han kände att Ince hade blivit en taktisk risk. Det tog sig uttryck i våldsamma utskällningar i omklädningsrummet 1994-95 under förluster borta mot Barcelona (0-4) och Liverpool (0-2), som var det mest europeiska av de engelska lagen, ett taktiskt pussel över vilket Ferguson ändlöst stirrade. På ett konstigt sätt, och det är förmodligen inte värt att erbjuda den här teorin vid sista beställningen i Toxteth, hjälpte Liverpool United att vinna the Champions League p.g.a den taktiska träningen de gav dem.

 

Barcelona matchen var början på slutet av Fergusons relation med Ince. "Din djävla bottler*, Incey! Du kan inte hantera den här scenen, eller hur?" var Fergusons observering i halvtid. När Ince svarade, "Våga inte kalla mig en bottler, våga inte göra det," gick Ferguson målmedvetet fram till Ince och väste i hans ansikte, "Du är en djävla bottler!" Duon var tvungen att separeras av Steve Bruce och Brian Kidd. Liverpool matchen, fyra månader senare, bekräftade Fergusons bedömning att Ince såg sig själv som större än vad han var. Ince hade svårt att hålla sig till instruktionerna om att stanna till vänster på mittfältet för att neutralisera Steve McManaman. När han stack iväg på en löpning på egen hand efter Uniteds högersida, nickades bollen fram till McManaman, som löpte in på ytan lämnad av Ince för att inleda anfallet som ledde till Jamie Redknapps första mål. "Jag kände att han inte längre ville vara ankarmannen på mittfältet, där det inte fanns någon bättre för jobbet," skrev Ferguson senare. "Det stod klart för mig att han nu såg sig själv som en offensiv mittfältare, vilket var en hopplös felläsning av hans styrkor."

*Bottler: Inom fotbollen hänvisar ordet bottler till en spelare som initialt spelar bra men begår ett stort misstag eller sviker sitt lag när det verkligen gäller, d.v.s missar en straff, missar en enkel chans, tappar humöret och blir utvisad etc. Själv tänker jag automatiskt på John Terry och Stevie Me när ordet dyker upp, men det är bara jag...

 

När Ferguson sa följande till sitt lag, i halvtid i den matchen på Anfield, "några av er kommer inte vara kvar här om vi inte vinner ligan den här säsongen," stod det ganska klart till vem han pratade. Tre år senare, när han adresserade laget inför en viktig match mot Liverpool i april 1998, störde det honom fortfarande. "Vi förlorade ligan på Anfield genom att inte lyssna på instruktioner om McManaman," sa han i ITV:s The Alex Ferguson Story. Strax efter det började snacket handla om Ince, som då spelade för Liverpool. Det var då som Ferguson så berömt refererade till Ince's "fucking big-time Charlie bit" (big-time Charlie - en person som anser sig vara stor, stark och bra på något, men inte många andra håller med).

 

Ince var inte den enda spelaren som överraskande försvann 1995. Hughes gick till Chelsea för att han inte ville vara en truppspelare, medan Kantjelskis gick till FA-Cupvinnarna Everton efter att ha blivit osams med Ferguson. Berättelsen där gör gällande att hans agent hotade att få Martin Edwards mördad om affären inte gick igenom. Ferguson sa att det var "riktiga Gudfadern grejor". Senare i sin karriär blev Ferguson mästare på att manövrera fram ett gräl för att snabba på uttåget för en spelare han hade bestämt var förbi sitt bästa. Kantjelskis var en av få spelare att göra samma sak mot honom.

 

 

Ryan Giggs går av Wembleys plan, medan Alex Ferguson tittar på, efter hans lags 1-0 förlust i FA-Cupfinalen mot Everton 1995. Fotograf: Bob Thomas/Getty Images.

 

Ferguson ersatte ingen av dem. Det var den enda sommaren på Old Trafford då han inte köpte någon seniorspelare, men Darren Anderton avböjde en flytt til United. Ferguson kritiserades rejält och i en Manchester Evening News undersökning svarade 53% att de tyckte han skulle avgå. Även om man räknar in den opålitliga naturen i sådana undersökningar, så var det här uppseendeväckande, med tanke på att under de tidigare två och ett halvt åren hade United vunnit sin första titel på 26 år och deras första Dubbel någonsin. Oavsett hur orimligt det än låter idag så hade inte Ferguson något entydigt stöd i klubben; då han bad om att få diskutera ett nytt kontrakt, för att han hade hört att han tjänade mindre än hälften av vad George Graham hade haft i Arsenal, fick han inte riktigt det svaret han förväntade sig. "Tycker du att du har släppt på din koncentration?" sa professor sir Roland Smith, ordförande för Manchester United PLC. "Vissa personer på Old Trafford tycker att du inte är lika fokuserad som du har varit." Ferguson sa senare att han kände att hans jobb stod under ett signifikativt större hot sommaren 1995 än vid hans enorma besvär under hans fyra första år på Old Trafford. "Det kändes som att, jämfört med mig, så hade Gary Cooper i High Noon många som stöttade honom."

 

Den bakgrundshistorien understryker omfattningen på modet Ferguson visade när han bestämde sig för att bygga om förstalaget runt en massa smågrabbar. Ferguson kunde lätt ha spelat säkert och plockat in ett par erfarna spelare eller behållit Ince, men hans instinkt sa till honom att en onormal grupp unga spelare inte kunde vänta längre. Få utanför Old Trafford insåg renheten i guldet United hade upptäckt. "Det är fem eller sex som säkert kommer gå till den högsta nivån, ett exceptionellt högt ratio från ett ungdomslag, sa Ferguson. "Som alltid försöker vi leta efter brister och anledningar till att vi kan ha fel men, ärligt talat, ser vi inga." Det var inte Ferguson som pratade sommaren 1995 utan sommaren 1992, strax efter att de besegrat Crystal Palace och vunnit FA Cupen för ungdomar. Med tanke på antalet variabler som är involverat i ungdomsutveckling var det ett ganska rättframt uttalande. Han sa även om Scholes att "om han inte går hela vägen, då kan vi alla lika gärna packa ihop och gå hem".

 

I januari 1993 demonstrerade United sitt förtroende då de gav åtta av dem fyraårskontrakt. Alla åtta - Paul Scholes, Nicky Butt, David Beckham, Gary Neville, Chris Casper, Ben Thornley, Keith Gillespie och John O'Kane - tillhörde inte bara samma generation utan även samma skolår. Det var som att ha åtta Mensa-kandidater i samma klass.

 

Ryan Giggs är en del av the Class of 92 men han var egentligen en man av Class of 91, regelbunden spelare i förstalaget från hösten 1991. Han var bara ett år äldre än Scholes, Beckham och resten men hade ett försprång på de alla. Tillsammans gjorde Giggs och de andra 3,521 framträdanden för United.

 

 

David Beckham och Gary Neville firar med Premier League pokalen i maj 1996. Fotograf: John Peters/Man Utd via Getty Images

 

Några försvann och vänsteryttern Ben Thornley hade särskild otur; som ung spelare rankades han högre än Beckham, men hans spirande karriär återhämtade sig aldrig riktigt efter en allvarlig skada som han ådrog sig efter en vedervärdig tackling från Blackburns Nicky Marker i en reservlagsmatch 1994. Gillespie funderar kanske också på hur annorlunda hans liv skulle ha blivit om Uefa:s utlänningsregel hade tagits bort ett år tidigare; om den inte hade existerat 1995 hade Ferguson inte sålt Gillespie till Newcastle som en del av Cole-affären.

 

Fergusons överhalning 1995 var inte riktigt den spektakulära utrensningen som den ibland målas upp som - Gary Neville och Butt var delvis nersänkta i laget, de startade fler än 20 matcher 1994-95 - men det var ändå ett signifikativt språng av tilltro och en symbolisk övergång. Och sedan kördes United över med 3-1 borta mot Aston Villa på säsongens första dag. De låg under med 3-0 i halvtid och även om det fanns förmildrande omständigheter i Villas skicklighet (den säsongen slutade de fyra, vann Ligacupen och nådde semifinal i FA Cupen) och frånvaron av Cantona, Cole, Giggs och Bruce p.g.a skada eller avstängning, så var det få som brydde sig. Första dagen på en ny säsong innebar fritt fram mot United och Ferguson. Den mest berömda kritiken den kvällen kom från Alan Hansen i Match of the Day. "Jag tycker att de har problem," sa han. "Jag skulle inte säga att de har stora problem. Självklart har tre spelare flyttat. Tricket är alltid att köpa när du är stark, så han behöver köpa spelare. Du kan inte vinna någonting med smågrabbar... Aston Villa lär ha fått ett massivt lyft när de såg laguppställningen och det kommer hända varje gång han spelar smågrabbarna. Han måste köpa spelare, så enkelt är det."

 

 

Alan Hansen med sitt Match of the Day lag Gary Lineker och Mark Lawrenson, var berömt kritiska mot Uniteds smågrabbar. Fotograf: Alan Olley/BBC ONE

 

Hansen mindes en läxa från tidigt i hans Liverpool karriär. Bob Paisley sa åt honom att trots att han hade spelat bra, skulle han peta honom för Liverpool såg att, under sällsynta ögonblick av problem, betalade det sig alltid att köra med erfarenhet. Sanningen är den att Hansens kommentarer väsentligen var rimliga; även Ferguson sa senare det. Uniteds smågrabbar var två-gånger-under-en-livstid undantaget som bevisade regeln, och trots det så vann de bara titlar 1995-96 p.g.a två mogna giganter, Cantona och Peter Schmeichel, spelade den bästa fotbollen i deras karriärer under upploppet. Hansen får höra om det än idag. Han betalade för kvaliteten på de där berömda orden istället för naturen i hans kritik. Precis som med allt annat sånt här har all annan kritik från den tiden - identisk till sin natur, men inte lika minnesvärd - glömts bort, som om Hansen var en ensam galning som pekade ut Fergie och den här fantastiska gruppen smågrabbar. Det var han inte alls.

 

På träningen morgonen efter Villa matchen annonserade Brian McClair skämtsamt att laget bara behövde 40 poäng för att undvika nedflyttning. De tog 15 av dem i de kommande fem ligamatcherna. En 2-1 vinst borta mot regerande mästarna Blackburn, visad live på Sky en måndag kväll, sprakade av stil och äventyrslusta. När Beckham gjorde ett briljant vinstmål, ett skott över Tim Flowers efter en vändning, stormade Ferguson upp från bänken i sin kostym med ögonen uppspärrade och brinnande med faderlig stolthet och uppspelthet. Det var som om han precis hade sett en video med framtiden.

 

Blackburn inledde sitt titelförsvar uruselt, förlorade fem av deras första åtta matcher, och det stod snart klart att Uniteds huvudsakliga titelrivaler var Kevin Keegans Newcastle, som inledde säsongen spektakulärt efter värvningarna av Les Ferdinand och David Ginola, och Evans självsäkra Liverpool. Trots att de förlorade sina tidiga bortamatcher mot Leeds - där Tony Yeboah dängde in en berömd volley - och Wimbledon, såg de ändå riktigt bra ut. Några år innan David Brent myntade uttrycket, var Liverpool ett lag med chilled-out entertainers (avslappnade underhållare). Faktum är att deras unga lag, byggt runt Redknapp, McManaman och Fowler, ansågs av de flesta, inklusive Englands manager Terry Venables, vara mer lovande än Uniteds ungdomar, delvis p.g.a de redan hade en hel del förstalagsrutin. Det fanns en känsla av att Evans satte tillbaka dem på deras sittpinne, att Graeme Souness åren bara hade varit en avvikelse.

 

"Liverpool ser olycksbådande hotfullt ut igen, med ett ungt lag som verkar kapabla att nå storhet om Roy Evans kan hålla ihop det," skrev Paul Wilson i the Observer samma dag som de reste till Old Trafford. "United befinner sig helt klart i en övergång, experimenterar med unga spelare som det kan ett par säsonger för innan de mognar." Wilson refererade sedan till Hansens kommentarer och sade: "Men det kan vara möjligt att vinna mästerskapet med smågrabbar som Fowler, McManaman och Redknapp." Till sist konkluderade han: "Du kanske inte kan vinna mästerskapet med smågrabbar, men om du kastar in Cantona i ekvationen har du alltid en chans."

 

En av Cantonas viktigaste influenser var att lära dessa unga spelare värdet av professionalitet och träning, och även om det inte var särskilt tydligt då fanns det redan en och annan hint om kontrasterna mellan lagen. Liverpool var fortfarande 17 månader ifrån att bli kallade the Spice Boys för första gången men, när de åkte till Old Trafford, hade de just släppt en välgörenhetssingel och Sky kommentatorn Martin Tyler noterade att "det finns något av en popstjärneimage runt klubben för tillfället."

 

 

I augusti 1995 var den stora nyheten Blur v Oasis. Fotograf: Edd Griffin/Rex Shutterstock

 

Britpoppen var nära sin topp när lagen möttes den 1 oktober 1995. (What's the Story) Morining Glory? av Oasis släpptes dagen efter: Blurs The Great Escape hade kommit ut den 11 september. Precis efter det att United och Liverpool hade slutat spela äntrade Pulps Sorted For E's & Wizz - som föranledde en "FÖRBJUD DET HÄR SJUKA JIPPOT" rubrik på framsidan av the Daily Mirror, detta p.g.a att skivomslaget inkluderade instruktioner för hur man rullar en speed wrap (litet pappersknyte som man förvarar/gömmer droger i) - singeltopplistan som nummer 2. En del av det ser osmakligt ut såhär i efterhand, nostalgins cyniska syskon, men det är fortfarande den mest spännande tiden att ha varit en ung person på sedan 1960-talet. Miljontals medelålders människor kommer alltid minnas detta som deras livs bästa tid.

 

Det skulle vara att överdriva om man utmålade United v Liverpool som fotbollens motsvarighet till Blur v Oasis; Newcastle var det bästa laget i landet då, och den enda personen från de båda sidorna som var första nyhet i Nine O'Clock News - vilket Blur och Oasis var när de släppte sina singlar Country House och Roll With It på samma dag - var Cantona. Men den ungdomliga vigören på båda sidorna reflekterade tidens sinnesstämning och det fanns en hel del spänning inför vad dessa spelare skulle kunna tänkas göra mot varandra - och tillsammans, för England - under många år framöver, även om frasen "gyllene generation" inte riktigt var en del av fotbollens lexikon då.

 

Säsongen innan hade varit full av kontroverser, med Cantonas avstängning, anklagelser om fixade resultat mot Hans Segers och Bruce Grobbelaar, George Graham fick sparken för att han ska ha tagit emot en bung*, Paul Merson åkte in på rehab, kravaller utbröt vid vänskapsmatchen mellan Irland och England, och en hel del andra sidoberättelser. På framsidan av FourFourTwos utgåva där de gjorde en återblick på säsongen stod det "ÅRET DÅ FOTBOLLEN BLEV GALEN!" Med så många unga spelare, och spännande nya utländska nyförvärv som Bergkamp, Ruud Gullit, Ginola och Georgi Kinkladze, kändes det som en ny början; en tid av oskuldsfullhet och hopp där det fanns en genomträngande känsla av att vad som helst var möjligt.

*Bung - brittisk slang för en muta, en slags "underlättare för affärer". Ordet används inom fotbollskorruption då agenter betalar "bungs" och managers accepterar dem, för att t. ex en transfer ska gå igenom.

 

Att blondera håret var ett kort tag på modet runt den här tiden. Paul Gascoigne gjorde det i EM 96. Robbie Williams - i sin "fat dancer" fas mellan Take That och soloframgångarna, för att använda Noel Gallaghers fras - gjorde det. Det gjorde även Fowler, som åkte på sommarsemester till Faliraki där han och alla hans polare, inklusive den unga Liverpool försvararen Dominic Matteo, blonderade sig. "Det fick mig såklart att se helt jävla korkad ut," sa han i sin självbiografi. Beckham gjorde en miljon saker med sitt hår då han blev kändis. Men man misstänker att om Beckham eller någon annan av Uniteds ynglingar hade blonderat sig vid den tidpunkten i karriären, hade Ferguson snabbt hårtorkat bort det.

 

 

Nikes ökända reklam från 1995. Fotograf: Colorsport/Rex

 

I september 1995 var Ferguson irriterad över något annat istället: hajpen över Cantonas comeback. Den var ämne för en daglig nedräkning i många tidningar; bevakningen ser lättsam ut jämfört med post-Sky Sports News mardrömmen från 2015, men då var det helt nytt och utmattande för de som var involverade i de två lagen. Ferguson var trött på att prata om Cantona; Evans var irriterad på att hans lag sågs som utfyllnad i någon biroll.

 

Det fanns några återkommande teman i förhandsskriverierna, primärt rädslan för att arselhåriga neandertalare till försvarare skulle provocera Cantona tills han fick nog igen. Särskilt en arselhårig neandertalare till försvarare. Ruddock hade drabbat samman med Cantona i Liverpools tidigare besök på Old Trafford, en 2-0 förlust i september 1994 där de var det bättre laget under en timme. Ruddock vek vid upprepade tillfällen ner Cantonas krage för att vinna en vadslagning han hade med en lokal komiker vid namn Willie Miller. Cantona svarade med den sortens obehagliga tackling som hade inneburit ett omedelbart rött kort idag, men som då slutade med att kommentatorn observerade att förövaren hade tur som inte fick sitt namn uppskrivet. Cantona kom sedan med ett löfte till Ruddock: "Du och jag, vi slåss i tunneln."

 

När matchen slutade bad Ruddock David James, den största killen i Liverpools lag, att lämna planen tillsammans med honom. Efteråt satt han och drack alkohol i spelarbaren - Liverpool hade trots allt förlorat - när Cantona knackade honom på axeln. När han vände sig om var Ruddock säker på att det skulle braka loss; Cantona blinkade, gav honom en pint (56,8 cl) och gick därifrån. Det är åtminstone så Ruddock kommer ihåg det.

 

Innan deras nästa möte på Old Trafford bad Bruce sina professionella kollegor att inte agera fult mot fransmannen, samma sak gjorde PFA:s Gordon Taylor. Intressant nog blev det precis så. Cantona utsattes knappt för någon provokation alls under hela säsongen, vilket inte går ihop överhuvudtaget. Två möjliga anledningar sticker ut: respekt och empati för hur Cantona reagerade på Selhurst Park, och en snabb insikt om att en ny, lugnare Cantona hade återvänt och att provokationer skulle vara bortslösad tid.

 

 

Manchester Uniteds startuppställning. Fotograf: Guardians grafik

 

Det noterades av många att Cantona egentligen inte hade bett om ursäkt för sitt agerande, och det blev en del falsk upprördhet mot tonen i Nikes sätt att fira hans återkomst. "Han har bestraffats för sina misstag, nu är det någon annans tur," sa en stor affisch med Cantonas ansikte på. Det kom även en tv-reklamfilm där Cantona sa förlåt, typ. "Hej," sa Cantona, medan han tittade rakt in i kameran. "Jag vill be om ursäkt. Jag har gjort några fruktansvärda misstag. Förra året, i en säker 5-0 seger [mot Manchester City], gör jag bara ett mål. Mot Newcastle satte jag skottet tre inches (= 7,62 cm) utanför stolpen. Och på Wembley misslyckas jag med att fullborda ett hat-trick. Jag inser att det här uppförandet var oacceptabelt och jag lovar att inte göra om sådana misstag igen. Tack."

 

Över 100 pressmän dök upp till en träningsmatch på Old Trafford på torsdagen, där Cantona gjorde vinstmålet på Schmeichel i en 6-5 seger. "Lås in era döttrar och hoppa överbord på trålaren; sardinerna och fiskmåsarna kommer säkert följa efter," skrev the Times inför matchen. Den första dagen i oktober kom höstsolskenet till Manchester till Cantonas återkomst.

 

I the Guardian kallade David Lacey det "En Mancunian version av Bastiljdagen", detta då väldigt många dök upp i basker och man såg de franska färgerna på många flaggor och i mångas ansikten. DJ:en spelade the Plastic Bertrands punkhit "Ça plane pour moi" innan matchen, samtidigt som det gjordes en stor sak av det faktum att en av linjemännen hette Messiah.

 

Det fanns inga Liverpool fans på arenan, åtminstone inte officiellt, p.g.a kapacitetsbegränsningar. Publiksiffran var 34,934, det är den senaste gången en publik på mindre än 40,000 har sett en United v Liverpool match. Lagen startade matchen på tredje respektive femte plats, bakom Newcastle - som hade vunnit sju av deras första åtta matcher - och Aston Villa. Leeds, på fjärde plats, låg mellan lagen.

 

 

Liverpools startuppställning. Fotograf: Guardians grafik.

 

Efter att ha varit borta i 32 matcher och 248 dagar tog det 67 sekunder för Cantona att skapa det första målet för Nicky Butt. "Vem hade kunnat skriva ett sådant manus?" sa Ferguson. Det var en omedelbar påminnelse om en av Cantonas mest fantastiska färdigheter: förmågan att hitta ytor bortom de huvudlösa hönsen i 1990-talets engelska fotboll, ofta genom att bara stå still. Han var en enda man som frekvent stod ensam på planen. I det här fallet var han ute på vänsterkanten och gled in i ytan när Liverpools högerback Jason McAteer tryckte på framåt.

 

Roy Keane, Uniteds mittfältsguvernör, av naturen, inte till namnet efter Inces flytt, plågade McManaman så han blev av med bollen precis inne på sin planhalva. En frisk passning från Butt och en smart löpning utan boll av Keane gav Cole chansen att släppa fram Cantona på vänsterkanten. Han tog tid på sig, lyfte huvudet - det var inte bara kragen som stod upp ute på planen - och sedan, då ett antal spelare sprang mot målet, drog han slött bollen tillbaka åt andra hållet till Butt som anlänt sent precis utanför straffområdet.

 

Butts ovanliga förstamottagning, som antingen var briljant eller lyckosam, eller möjligen både och, var en genomskärare åt sig själv. Den lobbade bollen över Phil Babb och in på ytan framför David James. Då James rusade ut drog Butt dit bollen över honom också och i nät medan Ruddock hoppade efter den på linjen som en artritisk akrobat.

 

 

Nicky Butt gör 1-0, efter Cantonas assist. Fotograf: Peter Powell/Action Images

 

Det var en väldigt sällsynt grej, målet där målgöraren inte var huvudpersonen. "Cantona har skapat ett mål åt Nicky Butt!" sa Tyler på Sky. Medan de flesta spelarna lämnade Butt längst ner i en improviserad hög på ena sidan av planen, sprang Giggs och Gary Pallister direkt för att gratulera Cantona på andra sidan.

 

Som så ofta är fallet betydde det tidiga målet att de som gjorde det släppte över den territoriella fördelen och Liverpool började komma in i deras hypnotiska passningsrutin. Efter sex minuter drog Redknapp, som fick för mycket utrymme, iväg ett fint skott från 25 yards (=22,86 meter) som gick precis utanför Schmeichels vänstra stolpe. Precis som Andy Gray observerade för Sky så avslöjade den desperata naturen i Schmeichels dykning hur obekväm han var. Avslut som var nära att bli mål på Old Trafford började bli ett frustrerande tema för Redknapp; i besöket innan det här 13 månader tidigare skakade han om ribban från 20 yards (= 18,28 meter). Det skulle komma ytterligare en innan matchen var över.

 

Redknapp, 22 år gammal, kom fram som en signifikativ talang för både Liverpool och England. Han gjorde sin internationella debut en månad tidigare mot Colombia - det var hans felträff till inlägg som ledde till Rene Higuitas skorpionspark - och han startade även de två efterföljande matcherna. Han låg bekvämt före Uniteds två unga engelska mittfältare, Butt och Beckham, i Venables planer. (Scholes var en nummer 10 på den här tiden.) Med Ince frånvarande från laget då som straff för att ha dragit sig ur the Umbro Cup sommaren 1995 lutade Venables mot ett bollspelande centralt mittfält med Redknapp och Gascoigne i EM 96. Sen klev Redknapp av skadad efter sju minuter mot Schweiz i november 1995 och blev borta i tre månader. Ince, efter att ha hittat en väg tillbaka, visade upp sina överlägsna defensiva förmågor och startade i EM 96, där han spelade med sin vanliga underskattade briljans.

 

 

Jamie Redknapp med en blonderad Robbie Fowler och Stan Collymore. Fotograf: PA/Empics Sports Photo Agency

 

Trots detta kunde Redknapp ha spelat en stor roll i turneringen. Han vände på matchen när han kom in i halvtid i 2-0 vinsten mot Skottland och började omedelbart smörja Englands passningshjul och startade anfallet som ledde till Alan Shearers 1-0 mål. När han klev av skadad med några minuter kvar att spela, sa Venables till honom att han skulle starta nästa gruppspelsmatch mot Holland. Men skadan var betydligt mer allvarlig än någon hade insett och han missade resten av turneringen. Med tanke på att den vissnande David Platt startade mot både Spanien och Tyskland p.g.a avstängningar på Ince och Gary Neville, är det troligen rätt att anta att Redknapp skulle ha spelat båda matcherna. Med hans fina form och stora självförtroende hade det kanske förändrat hans liv. Vid 22 års ålder antar man att ögonblicket kommer att komma igen, men så blev det inte. Redknapp startade aldrig någon match för England i någon stor turnering. Det var hans ögonblick. Venables, som rankade honom så högt, skulle sluta efter EM 96 och hans ersättare, Glenn Hoddle, föredrog den dubbla säkerheten i form av Ince och David Batty. I mars 1998 spelade Redknapp som en sweeper för U21 som ett experiment.

 

Det här är inte detsamma som att säga att Redknapp definitivt skulle ha klarat av det; det vet vi helt enkelt inte. Men med en snällare vind och ett annat skeende, kunde han ha blivit en riktig topp, toppspelare. De där två skadorna mot Schweiz och Skottland gjorde så stor skada. "Som jag ser på det så gick jag åtminstone inte av för att jag var skit," sa han senare. "Jag spelade riktigt bra då, men sånt är livet."

 

Redknapp var en nyckelspelare på ett femmannamittfält för Liverpool, huvudanledningen till att de sträckte ut Ferguson mycket mer taktiskt än något annat engelskt lag under den perioden. Deras formation var inte ovanlig - mer än en tredjedel av Premier League lagen spelade med tre där bak den helgen - men kvaliteten med vilken de flyttade bollen på mitten av planen tog de till en annan nivå. Det var långt innan Ferguson myntade frasen för att beskriva Pep Guardiolas Barcelona som Liverpools passningskarusell drev honom till vansinne, och till hans taktiktavla. De tre på mitten var vanligtvis Redknapp, John Barnes - som Evans flyttade inåt för att vara hans "ögon och öron" på planen - och McManaman som vandrade fritt bakom frontduon.

 

 

Den nya "Fab" four med Steve McManaman, Rob Jones, Stan Collymore och Jason McAteer vid lanseringen av ett nytt Liverpool matchställ på 1990-talet. Fotograf: John Giles/Empics Sports Photo Agency

 

Ibland kunde deras dominans vara lite steril men de hade en lätt, sofistikerad stil och var ganska överlägset det mest kontinentala engelska laget. När Evans anställdes kallade Liverpools ordförande David Moores honom "den sista av the Boot Room pojkarna" p.g.a hans betoning på passningar och rörelse. Liverpools FA Cupfinalsskiva det året hette t.o.m "Pass and Move (It's the Liverpool Groove)."

 

Ferguson var fixerad av att stoppa McManaman från att diktera spelet, det blev t.o.m lite tjatigt. "Vi har hört det varje gång vi möter Liverpool - McManaman gör det ... Vi vet det," sa Schmeichel i The Alex Ferguson Story 1998. "Han behöver egentligen inte berätta det för oss, för vi vet. Jag tror att han gillar lagsnacket..."

 

Ferguson blev taktiskt besatt under sina senare år, men under större delen av 1990-talet skickade han, åtminstone i England, ut sitt lag i en 4-4-1-1 formation nästan utan att ens tänka. Liverpool var annorlunda. Deras extra man på mittfältet, och McManamans influens, ledde Ferguson till att testa alla möjliga saker mot dem. Hans planer inkluderade Denis Irwin på mittfältet mot McManaman, med Jordi Cruyff som vänster wing-back; Ince till vänster på mittfältet; ett 4-1-3-2 i 1996 års FA Cupfinal; Cantona ensam på topp; och ett lag utan yttrar. Den här gången startade han med en obalanserad 4-4-2 formation utan någon högerytter. Butt var symboliskt på högerkanten, men egentligen bäddades han in för att ge stöd åt Keane och Lee Sharpe, med Giggs ute på vänsterkanten.

 

Till en början var Butts huvudsakliga roll offensiv; efter att ha gett United ledningen gjorde han två farliga framryckningar på insidan av högerkorridoren efter passningar från Cole och sedan från Cantona, den senare med en fantastisk direktvolley. Båda gångerna kom Butt i en väldigt trång vinkel till höger om boxen och båda gångerna kom James ut för att kväva chansen.

 

Men t.o.m vid det tidiga skeendet spelade United mest på kontringar. Trots att de inte hade några fans och hade hamnat i underläge tog sig Liverpool lugnt och snabbt in i ett auktoritativt passningsspel. McManaman startade till höger, men han eller någon av Liverpools tränare insåg snart att då Butt var inbäddad kunde Liverpool överträffa United i antal på den andra sidan. McManaman flyttade över och spenderade större delen av den första halvleken till vänster centralt, varifrån han rutinmässigt matade antingen Fowler eller den överlappande wing-backen Steve Harkness. Han var så desperat att få bollen att han vid ett tillfälle, då Liverpool sonderade till höger, stod på andra sidan planen med handen uppe som en entusiastisk elev.

 

Liverpools dominans var sådan att United knappt kom ut från sin egen planhalva under en 10-minutersperiod mot slutet av den första kvarten. Det kom en allt större nervositet på arenan, där publiken skrek med en blandning av rädsla och trotsighet. Trots att United hade återhämtat sig från den dystra förlusten i säsongspremiären borta mot Villa, fanns det ännu ingen säkerhet gällande hur bra det här laget var eller skulle bli. All den gamla säkerheten från att se Dubbellaget från 1994 var borta. I deras två tidigare hemmamatcher hade United förlorat med 3-0 mot York i Ligacupen och åkt ur Uefa Cupen på bortamål efter 2-2 hemma mot Rotor Volgograd. Old Trafford var inte exakt något fort.

 

Liverpool skapade sin första klara chans i den 23:e minuten, Redknapp drog ut en fin crossboll till Fowler på vänsterkanten. Då Bruce stånkade och flåsade mot faran med en felplacerad övertygelse, visade Fowler honom precis tillräckligt av bollen för att få honom att tro att han kunde vinna den. Bruce agerade, Fowler satte bollen mellan benen på honom och var försvunnen. När sedan Pallister kom ut drog han nonchalant in ett underbart inlägg mot Rush vid bortre stolpen. Det ställde Phil Neville och Schmeichel, men den utsträckta Rush styrde bollen utanför ett öppet mål från tre yards (= 2,74 meter). Det var förmodligen inte en lika dålig miss som det såg ut, för Rush såg möjligtvis inte så mycket p.g.a den utrusande Schmeichel framför honom, men det hindrade inte ett hjärtligt "WAHHH" från United fansen till en man som bara gjorde ett av sina 346 Liverpool mål på Old Trafford. "Det är en underbar boll in från hans anfallspartner," morrade Andy Gray med ett avund som endast en f.d centerforward kunde få fram.

 

Efter en långsam start på matchen hade Fowler kommit igång på riktigt. Samma sak gällde hans säsong. Han utelämnades i några matcher tidigt efter att ha kommit tillbaka till försäsongen med "blonderat hår och en grabbig attityd... De gjorde rätt som petade mig." Han var även överallt i tabloiderna med blod rinnande från sin näsa då, efter ett upptåg för mycket, Ruddock slog till honom på en flygplats i september.

 

 

Ian Rush 1995 under slutet av hans Liverpool karriär. Fotograf: John Stillwell/PA Archive/PA Photos

 

Liverpool hade testat alla tre kombinationerna med Rush, Fowler och Collymore i början av säsongen, men det stod snart klart att det skulle bli Fowler plus en. Det förväntades bli Collymore, då Rush, vid 34 års ålder, skulle dra ner på tempot i sin karriär med fotbollsspelarens motsvarighet till den reducerade arbetsveckan. Collymore var något av en uppenbarelse för Nottingham Forest 1994-95 och imponerade stort på Ferguson med sina insatser mot United, och Evans var så sugen på att köpa honom att han flög tillbaka till London från en familjesemester på Saint Lucia för ett möte på en timme med Collymore innan han återvände till Karibien. Men efter att ha skrivit på för £8,5m (99,6m kr), en brittisk rekordsumma, fick Collymore en relativt dålig start på sin Liverpool karriär. Detta trots ett stormande långskottsmål mot Sheffield Wednesday i hans debut, och sedan ännu ett mot mästarna Blackburn i september. "I det ögonblicket kändes det som om flytten till Liverpool redan höll på att förvandlas till någon underbar dröm som skulle kasta mig hela vägen till den absoluta toppen och trycka in mig i det engelska landslaget," sa han om Wednesday målet i sin självbiografi. "Det kändes som att allt var möjligt."

 

Det var inte bara på planen det gällde. T.o.m innan han gick till Liverpool fann Collymore en livsstil som gav en ny betydelse till fantasifotboll. Under den näst sista helgen av säsongen 1994-95 mötte han upp ett antal Liverpoolspelare i London, några av dem hade han blivit kompis med under tiden med England. I sin självbiografi säger han att när han gick och knackade på en av spelarnas dörrar fick han sig något av en överraskning. "Det var alltid seden med fotbollsspelare på den tiden att man lämnade dörren till sitt rum öppen när man sov," sa han. "Mycket riktigt, dörren stod på glänt. Jag knuffade upp den och gick in. Jag stannade och stod helt still så fort jag såg scenen som utspelade sig framför mig. En av spelarna satt rakt upp på sängen, med händerna bakom huvudet, såg ut som en prins. Längre ner i sängen var två tjejer upptagna med att suga av honom. Båda två jobbade hårt med honom och han bara satt där och tittade på dem när de körde. Jag stirrade på det hela i en sekund och kunde inte fatta vad jag såg. Välkommen till the Premiership, tänkte jag. Sedan gick jag ner igen."

 

     

Stan Collymore blir överöst av fans efter att ha gjort ett sanslöst mål mot Blackburn 1995. Fotograf: Clive Brunskill/Getty Images

 

I sin egen självbigrafi refererar Fowler till berättelsen - det finns inget som pekar på att det nödvändigtvis handlar om honom - och avfärdar den. "Hmmmmm," sa han. "Verkar lite konstigt att du skulle vara på ett stort, välbesökt hotell med två tjejer, och inte ens bry dig om att stänga dörren." Det finns så många berättelser om the Spice Boys att, som Fowler säger, "det är svårt att veta vad som är sant och vad som är myt." Detta är särskilt sant gällande deras romantiska och sexuella bedrifter. 1995 publicerade FHM deras första lista över världens 100 sexigaste kvinnor. 1996 och 1997 var det lättare att bocka av dem som inte hade sammanlänkats med en Liverpoolspelare. När Phil Babb började dejta Loaded glamourtjejen Jo Guest hade situationen nästan passerat bortom all satir. "Vi var de första spelarna att få stora pengar, Porsche-bilar och Ferraris och som fick sidan tre brudar i säng," sa Ruddock. "Vi skrev om fotbollshistorien. Det var fantastiskt roligt, när man ser tillbaka på det."

 

Redknapp hade en kolumn i Smash Hits; McAteer gjorde en shampooreklam. James dök upp i en 50-foot (= 15,24 meter) poster för Armani i sina kalsonger. Det fanns en troligen apokryfisk berättelse om att James blev tillsagd av Evans att han skulle få böter om han åkte på en Armani show i Milano och att han då betalade böterna i förväg där och då.

 

Milano må ha varit förbjudet, men London var det inte. Efter många hemmamatcher åkte en grupp spelare direkt till Manchesters flygplats för en natt på stan i London. Mick McCarthy blev överraskad när han, efter att ha lämnat en Liverpoolmatch tidigt, såg alla spelarna på flygplatsen sitta och vänta på samma flyg. Identiteten på spelarna som åkte till London varierar från berättelse till berättelse, men de flesta håller med om att det mest var grabbarna från söder. Fowler säger att det var Redknapp, Ruddock, Babb, Scales, James och ibland Thomas, McAteer, Mark Kennedy och Collymore. De gick vanligtvis in på en av deras tre favoritnattklubbar - Chinawhite, Ten Rooms eller the Emporium - klockan 21:00.

 

 

Roy Evans möter media på Carrow Road innan hans första match som Liverpools manager 1994. Fotograf: Sean Dempsey/PA Archive Images

 

"Från vad vi hörde hade de alla ett bra skottfacit med kvinnorna i London," sa Matteo i sin självbiografi. "Problemet var att samtliga i truppen tjärades med samma borste, vilket alltid brukade irritera mig och Razor. Vi ville inte ha någon del av London scenen och föredrog istället att gå till vårt lokala vattenhål i Formby, The Grapes, på en lördag kväll." Och på en söndag morgon. "En typisk kväll involverade att sänka 20-25 pints (1 brittisk pint = 56,8 cl. 20 pints =11,2