Brighton & Hove Albion (h)

Avspark på den klassiska engelska lördagstiden imorgon och vi får räkna med Smalling eller Lindelöf, eller båda, i startelvan, detta efter att Mourinho hade följande att säga om skadeläget i backlinjen idag:

 

 

"De [Jones och Bailly] kan inte spela. Men vi är ok för vi har Smalling, Rojo och Lindelöf."

 

 

Om Ibrahimović:

 

 

"Jag föredrar honom på planen istället för vid sidan av planen. På planen är han en annan valmöjlighet för oss och han är valmöjlighet med kvalitet. Hans fysik och hans intelligens, sättet han rör sig på, sättet han spelar på. Men han behöver tid. Vi lyckades ge honom 15/20 minuter i båda matcherna, han behöver mer av det, så förhoppningsvis kan vi spela honom imorgon igen."

 

 

Om Pogba:

 

 

"Paul är fortfarande i den här processen där han inte kan nå trötthetsgränsen. Han kan inte köra längre än 65 till 70 minuter, för det är då tröttheten normalt anländer och med så många matcher i följd måste vi skydda en så pass viktig spelare för oss."

 

 

Om Rojo:

 

 

"Han hade tränat längre med laget än Paul och Zlatan. Men detta under en period när vi hade varje mittback redo att spela så vi skyddade honom. Vi gav honom bättre villkor och när vi satte in honom i Champions League-matchen var han verkligen redo. Så 90 minuter, inga problem, ingen reaktion från knäet, självförtroende i hans spel, en bra, solid insats. Det är väldigt bra att ha honom tillbaka."

 

 

Om Fellaini:

 

 

"Det är en diskussion mellan spelaren och ledningen. Jag är inte involverad i kontrakt, i affärer. Jag respekterar båda - spelaren för att spelaren har rätt att bestämma sin framtid. Han avslutar sitt kontrakt, han har rätt att bestämma sin framtid, och jag respekterar ledningen för att besluten och diskussionerna är under deras kontroll. Så jag väntar bara, önskar att de har en förståelse men det är bortom min kontroll."

 

 

 

Basel (b)

Med tanke på scenen (i princip klara för slutspelet, meningslös bortamatch i kylan) tyckte jag att första halvlek var ok, men andra halvlek var riktigt dålig och man kan kräva mer av fullblodsproffs. Samtidigt har vi sett den här sortens matcher under de senaste 20 åren, inte minst under Fergie, så jag tänker inte använda den som en måttstock för att mäta den här säsongens insatser med.

 

 

Dessutom tycker jag att matchen redan skulle ha varit avgjord, till vår fördel, när de petade in deras vinstmål. Såg ni passningen från Pogba som ställde hela Schweiz och serverade Lukaku ett gyllene läge? Det är sådan kreativ klass vi har saknat när fransmnnen varit borta. Förmågan att från ingenting skapa ett jätteläge. Sedan hade vi flera bra chanser utöver belgarens friläge. Men vi satte inte dit dem och straffades för det. En poäng hade ju räckt, då hade vi varit klara gruppsegrare, samma sak gäller hemma mot CSKA Moskva och jag är inte 100% säker på hur proceduren ser ut, men läste någonstans att ryssarna måste vinna med typ 5-0 och Basel måste besegra Benfica för att det "omöjliga" ska hända, d.v.s att både schweizarna och ryssarna går om oss. Tror dock inte att det spelar någon roll hur många mål Basel gör på portugiserna, för här handlar det om målskillnaden mot United och CSKA. Säker på att någon har koll på de exakta förutsättningarna, men vi har i alla fall en gigantisk chans att ta oss vidare till CL-slutspelet för första gången sedan våren 2014, vi hade kunnat fixa det i onsdags redan, men allt ligger fortfarande i våra egna händer.

 

 

Bara vi inte bjuder på mer av det vi bevittnade i Schweiz nu i helgen mot Brighton, för då jävlar, då kommer jag vara tillbaka här och såga alla längs med fotknölarna.

 

 

För även om det bara är slutet av november och det är väldigt mycket av säsongen kvar så måste vi hålla jämna steg med City i ligan, hoppas att de halkar innan derbyt, men vi måste i princip gå fullt mot Brighton (h), Watford (b) och Arsenal (b) innan vi tar emot de bittra blå hemma på Old Trafford den 10:e december.

 

 

Jag har tidigare gnällt lite på att vi inte löste vänsterbackspositionen i somras. Men jag antar att Mourinho var övertygad om att Shaw till sist fattat vad det innebär att vara professionell fotbollsspelare för Manchester United. Att han skulle lägga av med larvigheterna, dra ner på pizzaätandet och göra vänsterbacksplatsen hos United och England till sin under de kommande 10-15 åren. Men ja, så blev det ju inte. Så när vi t. ex startar Blind och Darmian (som i onsdags) som ytterbackar är det i princip kört från början. Våra "yttrar" skär in i planen och erbjuder inte naturlig bredd, så när vi spelar med dem har vi ingenting att erbjuda ute på kanterna i offensiven. Vi kan spela med vilka vi vill i mitten, men med de två ute på kanterna kommer det inte innebära någon skillnad mot något hyfsat lag (eller, som i onsdags, mot lag som till stöst del är skitdåliga).

 

 

Tycker det här klippet från Darmians och Blinds show summerar det hela ganska briljant:

 

https://twitter.com/vivadasilvas/status/933430672626241538

 

 

Och ser man tillbaka på laguttagningen så är det inte så konstigt att vi inte lyckades ta med oss minst en poäng hem till Manchester. Jag menar, en startelva med Darmian, Smalling, Blind, Herrera, Lingard och Fellaini, det är att gräva lite för djupt och nära botten i trupphinken. Jag tror att alla de skulle ha svårigheter i the Championship och startar alla dem mot Bristol City i Ligacupen tror jag vi kommer få problem. För det är som jag brukar säga, om Lingard och Fellaini är svaret - vad i helvete är då frågan?!

 

 

På tal om Smalling så gillade jag att se hur Chris "Baresi" Smalling bevisade för Southgate att han hade fel när han inte tog ut honom i engelska landslaget sist. Han lät verkligen Älghuvudet äta upp sina ord i och med uppvisningen i Schweiz.

 

 

Smalling blev nämligen förvånad över att han INTE blev uttagen för Ingurland mot Tyskland och Brasilien:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/24/11496153-chris-smalling-man-utd-forsvararen-forvanad-over-att-han-blev-petad-for-england/

 

 

Till sist undrar jag bara exakt hur dålig Luke Shaw är. Med tanke på vilka som får spela istället för honom då han uppenbarligen är tillgänglig för spel.

 

 

 

The Suns rykte

Att "tidningen" The Sun har ett dåligt rykte i Sverige, det är sunt och bra. Sexismen, hyckleriet och påeldningen av rasistiska strömningar som sker där är monumental. Men samtidigt får man nog försöka skilja på tidningen i stort och deras sportdel. De har faktiskt kompetenta skribenter där och de har ganska stora resurser. Såg t. ex att Neil Custis innan förra helgen skrev att Zlatan Ibrahimović skulle vara tillbaka mot Newcastle, vilket omedelbart avfärdades av allehanda "experter" på olika forum. Och det är inte första gången den publikationen är först med olika nyheter inom fotbollen heller, så man ska inte reflexmässigt avfärda allt de skriver.

 

 

Nu är inte det här något försvar av den koncernen, långt därifrån, det är en vidrig tidning, men klarar man av att skilja på den vanliga tidningen och sporten och kolla vem som har skrivit det, ja då erbjuder de en del guldkorn.

 

 

 

Eddys glöggmingel

Som jag skrev i förra inlägget så har Eddy Woodward nu haft sitt årliga glöggmingel med "utvalda journalister". När jag läste om att United (på nytt) siktar in sig på att köpa loss Gareth Bale från Real Madrid så antog jag att den informationen kom direkt från Eddys kakhål. Men det verkar faktiskt inte så...

 

 

Och att ha glöggmingel i november får kanske en del av er att fnysa, men med tanke på att SuperTed sen kommer vara upptagen hela december med att åka runt och förstöra transferaffärer inför fönstret i januari, så är det kanske inte så konstigt, det är en upptagen man vi pratar om här!

 

 

 

Luke Shaw och Danny Rose

Det har under en tid surrats om att United och Tottenham kommer byta vänsterbackar med varandra. Ni minns säkert att Danny Rose i somras gick ut i the Sun och kritiserade Tottenhams lönepolicy och att de inte värvar tillräckligt tunga namn. Han kommer dessutom från norra England och sa att han verkligen skulle fundera på saken om ett lukrativt bud från nordväst (United eller City) dök upp på hans bord.

 

 

Sedan dess har flera tidningar slagit fast att José Mourinho är en stor beundrare av herr Rose. Dessutom är vänsterbacksplatsen något av en problemposition för portugisen. Ashley Young har gjort det bra, det ska jag villigt erkänna, men bakom honom är det inte direkt övertygande och jag har svårt att se att Young ses som den framtida lösningen. Dessutom har mannen som många trodde skulle bli vår, och Englands, vänsterback under många år framöver, Luke Shaw, förmodligen brännt sina sista förtroendebroar hos Mourinho. Och en tredje komponent att räkna in i det hela är att Shaw nyligen har gått ut och hyllat sin gamla mentor i Southampton, Mauricio Pochettino, som numera är manager i Tottenham. Så helt otroligt känns inte det här snacket.

 

 

Rose var inte med i Spurs trupp mot Arsenal förra helgen (och han var inte skadad eller sjuk då) och i söndags kunde vi läsa detta:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/24/11496157-dan-the-man-manchester-united-kommer-lagga-ett-bud-pa-tottenham-stjarnan-danny-rose-i-januari/

 

 

Och samma dag skrev initierade Mullock på Sunday Mirror följande:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/24/11496158-manchester-united-planerar-danny-rose-transfer-i-januari-efter-att-tottenham-utelamnade-honom-ur-truppen-till-norra-london-derbyt/

 

 

Nej, jag säger inte att det är klart eller någonting, men väver man ihop alla ingredienserna i den här soppan så är det helt klart något att hålla ögonen på.

 

 

Den åsikten tycks även delas av den seriöse Kevin Palmer på the Irish Independent:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/24/11496160-spurs-oppna-for-petade-man-united-forsvararen-men-ett-hinder-kan-komma-att-stoppa-flytten/

 

 

Och inför lördagens match kommenterade Pochettino rapporten om att Rose blev "vansinnig" då han petades ur matchtruppen mot Arsenal såhär:

 

 

"[Roses kommentar] överraskade mig för alla spelare är upprörda när de inte är involverade. De är inte glada. Om ni såg ansiktena på de på bänken och de två som inte kom med i truppen på matchdagen... om ni hade en kamera på deras ansikten, det skulle skrämma er.

 

 

"Det överraskade mig att skapa ett problem som detta när det inte fanns något. Men när det gäller mig är jag glad att han var arg. Om han är arg betyder det att han ville spela. Men samtidigt bryr jag mig inte. För det är mitt beslut och jag måste ta det bästa beslutet för laget."

 

 

 

Newcastle hemma

Redan innan matchen hade börjat var jag så förbannad så att Guinnessen inom mig förångades och sprutade ut i form av rök genom mina öron. Varför då? Se själva...

 

 

 

 

Desto mer glädjande var såklart resultatet och att det var Danny Taylor som var the Guardians/Observers utsände på matchen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/24/11496162-manchester-uniteds-paul-pogba-kom-tillbaka-med-stil-och-skar-sonder-newcastle/

 

 

När startelvan dök upp på Twitter var det, vilket det ofta är, blandade känslor. Kul att äntligen få se Martial och Rashford starta ihop, sen berodde det kanske på att Mourinho insåg att med den backlinjen så skulle vi säkerligen behöva göra 7-8 mål framåt för att åtminstone få till ett kryss.

 

 

Blev även glad att se armeniern helt petad efter hans skamliga insatser på senare. Helt frisk och skadefri men ändå inte i närheten av matchtruppen, helt rätt i mina ögon.

 

 

Den backlinjen vi mönstrade förra lördagen är bedrövlig, men från Matić och framåt kan jag verkligen inte klaga, med svensken som ett fint alternativ på bänken. Mata fick sin chans med en hel del yta framför sig och Store Rom fick tillbaka sin huvudsakliga servitör i Pogba. För att summera det hela så kändes mannen mellan stolparna stensäker, fan vad man tar De Gea för given alltså, bäst att njuta av honom nu, för en dag kommer han inte stå där och han är tamejfan lätt topp 3 i hela världen. Fybacklinslinjen gav mig inget förtroende alls, men frontsexan gillade jag skarpt, och ja, det blev ju ganska bra också.

 

 

Lindelöfs insats vid deras mål tror jag inte jag behöver säga så mycket om...

   

Men sen spelade han faktiskt upp sig. Ok, det var inte något stjärnspäckat topplag vi mötte, men med tanke på hans insats mot Huddersfield så får det nog ändå ses som ett litet fall framåt. Gillade när han klev framåt med bollen och satte den på store Romelus panna i boxen, mer sånt och lite kontinuitet i defensiven och det kan bli bra till slut.

 

 

Sen är det ju alltid skönt att slå Newcastle och tysta de korkade streckkoderna från Tyneside. Blir ju knappast mindre skönt att smasha in fyra bakom dem när de leds av överkukhuvudet Benítez och deras kapten är det springande ollonet Shelvey.

 

 

Såg inte direkt ut som att Pogba varit borta i två månader, han gick bara in och fortsatte leverera. Briljant inlägg till Martial, som fortsätter att visa tecken på att han faktiskt kan få till något som skulle kunna beskrivas som ett leende. Inte fel att Pogba fick kröna insatsen med ett mål också och sätta den definitiva spiken i kistan för de skadeskjutna skatorna från nordöst. Tror tamejfan att Pogba gjorde mer på 70 minuter än vad Herrera klarade av på två månader.

 

 

Och oj så skönt att se store Romelu sätta dit bollen igen, kommer göra mycket gott för hans självförtroende. Han tog inga risker heller, hade målvakten kommit emellan hade de fått kasta ut kroppsdelarna från Stretford End efteråt, underbart att se!

 

 

 

Mourinho irriterad på Englands behandling av den korkade Phil Jones

Mourinho var inte glad på England efter förra landslagsuppehållet, detta efter att det kom fram att Phil Jones tydligen fick fem smärtlindrande injektioner mellan uppvärmningen och avsparken! Sedan ramlade han ju ihop skadad och fick åka hem till Manchester igen. Detta i en förbannad, djävla träningsmatch!

 

 

Men hur jävla korkad är Jones egentligen? Jag menar vilken idiot säger "ja tack" till det i en jävla skitträningsmatch? Någon form av egen vilja och förmåga att tänka själv har han väl? Jag menar jag vet ju att han inte är lagets skarpaste verktyg, men någon gräns finns väl även för honom?

 

 

 

Tottenham och Pochettino

Av någon aneldning har Pochettino och Tottenham blivit medias stora gullegrisar (tillsamamns med pisstyskens gäng såklart) och visst, man kan spela en attraktiv fotboll, men resulterar den inte i pokaler är det inte så mycket värt i slutändan.

 

 

Tottenham är självklart en gammal klassisk engelsk klubb, men att framhålla dem som ett storlag innan de vunnit något av värde känns bara konstigt. Överdriver jag nu? Nej, det skulle jag inte säga. De senaste tio åren har de inkasserat EN pokal, nämligen Ligacupen 2008. Senaste ligavinsten? 1961. FA-Cupen då? 1991. I Europa var det också länge sedan de var någon naturkraft, 1963 vann de Cupvinnarcupen och 1984 tog de hem UEFA-cupen, stora Europacupen/Champions League har de aldrig vunnit.

 

 

Vidare så tjatas det mycket om Mourinho och hans facit på bortaplan mot de övriga fem lagen i det så kallade "topp-6" i England.

 

 

Och visst, jag är den första att erkänna att det inte är bra, inte alls faktiskt. Han kom till oss sommaren 2016 och kan på totalt sju bortamatcher (den här säsongen inräknad) mot dessa fem redovisa fyra förluster, tre oavgjorda och noll vinster. Vidare har han spelat sex hemmamatcher mot topp-6 och där ser raden betydligt bättre ut: tre vinster, två oavgjorda och en förlust (City förra säsongen).

 

 

Mitt i allt detta hyllas även Pochettino lite väl mycket, kan jag tycka. Visst, han har gjort ett väldigt bra arbete med, i sammanhanget, ganska små resurser. Han har varit Spurs manager längre än Mourinho har varit Uniteds, han kom nämligen till norra London redan sommaren 2014. Första säsongen (2014-15) som chef på WHL förde han dem till en femteplats, men det var säsongen efter som många "experter" verkar ha glömt. Då slutade de trea, men vinnarna hette Leicester. Spurs var länge med som huvudutmanare, men när det blev lite för hett, då vek de ner sig och släppte t.o.m förbi ärkerivalen Arsenal i ligan. Det måste, ur de flestas synvinklar, ses som ett stort misslyckande, men tydligen inget som Pochettino eller Tottenham ska belastas särskilt tungt för. De pratar trots allt om sig själva som ett topplag nu, och då kommer det en annan kravbild än när man lullar runt i mitten av tabellen.

 

 

Det följde de upp med en andraplats bakom Chelsea förra säsongen. Så Pochettino har stadigt tagit laget uppåt, men har han och truppen vad som krävs för att vinna ligan? Jag är oerhört tveksam till det.

 

 

Och medan allehanda "experter" gärna breder ut sig om pratar om Mourinhos facit mot de andra topplagen på bortaplan, så är det inte ofta man hör samma kritiska röster riktas mot den kramgoa argentinaren.

 

 

Han har varit Tottenhams manager i tre hela säsonger, plus de 12 matcherna som spelats den här ligasäsongen. På den tiden har han spelat 17 bortamatcher mot de övriga topp 6-klubbarna, såhär ser hans facit ut: 10 förluster, 6 oavgjorda och EN vinst.

 

 

Och förra helgen var det dags igen. Spurs vek på nytt ner sig och blev alltså överkörda av Arsenal på bortaplan, det, mina damer och herrar, är pinsamt!

 

 

 

Fältherren Moyes

   

Japp, det började ungefär som jag hade gissat. General Moyes tog sin nya klubb, West Ham, till Vicarage Road och Watford vann med 2-0.

 

 

Jag har skrivit tidigare om att West Hams fans inte alls är nöjda med ledningens anställning av skotten och nog kan det bli en tuff och lång vinter i östra London om inte "Moysie" får ordning på det hela, och det snabbt (noterar även att Leicester i detta nu leder med 1-0 borta mot West Ham i fredagens match).

 

 

Matt Barlow på Daily Mail rapporterar från Vicrage Road:

 

 

David Moyes, välkommen till West Ham, där ännu en förlust lämnar laget kvar i bottentrion medan upprorsstämningen sprider sig bland supportrarna.

 

 

Fansen på bortasektionen på Vicarage Road vädrade sin ilska mot ledningen, vände sig emot Andy Carroll och sjöng om att möta Millwall nästa säsong då de förlorade efter mål av hemmalagets Will Hughes och Richarlison.

 

 

Om Moyes trodde att någonting skulle bli lätt jämfört med Sunderland förra säsongen måste han kanske tänka om för humöret och stämningen börjar bli förgiftad.

 

 

Det var ingen personlig protest som riktades mot den nya bossen av West Ham-fansen, men man såg heller inget varmt välkomnande då han tog kommandot i sin 500:e match som manager i högstaligan och den första i sin nya klubb.

 

 

Det tidiga målet uppmuntrade bara anti-Moyes stämningen bland West Hams supportrar som svarade med allsång i form av: "Sack the board".

 

 

Carroll ersattes av Diafra Sakho medan West Ham-fansen sjöng: "You're not fit to wear the shirt" och "Andy Carroll, we'll stay 'til the end" i referens till hans kommentarer om "lojalitet" efter förlusten mot Liverpool. Sedan vände de sig på nytt mot delägarna David Sullivan och David Gold för att få de åtta minuterna av övertid att gå lite fortare.

 

 

Christian Kabasele rensade på mållinjen på Manuel Lanzinis avslut och Watford kunde säkra segern utan några fler alarmerande siutationer, medan West Hams fans buade ut sitt lag och deras nya manager när de gick mot tunneln.

 

 

 

Rooney...

Det fanns på allvar nötter som i somras trodde att vi skulle få ångra försäljningen av Rooney. Att han skulle leda Everton förbi United i tabellen och fullständigt dominera i en klubb där han skulle få speltiden som den elake Mourinho inte var beredd att ge honom. Jag har t.o.m., oerhört underhållande, blivit utskälld av andra s.k United-fans för att jag har fräckheten att påstå att scousern inte är i närheten av att vara tillräckligt bra, eller seriös, för att spela i United längre. Det har under den här hösten blivit märkligt tyst på dessa dårar.

 

 

I lördags (18/11) spelade Everton en match borta mot jumbon Crystal Palace. Trots Evertons bedrövliga säsong hittills så får jag ändå för mig att det här var en match där de kände att de skulle kunna vinna och sedan kanske kunna bygga vidare på det och, så sakteliga, börja klättringen uppåt i tabellen.

 

 

Så blev det inte, matchen slutade 2-2 och Rooney spenderade HELA denna viktiga match på bänken. Snacka om frälsare.

 

 

Igår var det dags igen. Rooney spelade hela matchen, men det hjälpte inte, det blev förlust, med 5-1, hemma mot Atalanta i Europa League. Ok, jag vet att de inte kunde gå vidare redan innan matchen och mönstrade flera reserver (räknas Rooney dit nu?), men någon slags stolthet måste det väl ändå finnas i denna "folkets klubb", som de blåa scouserna så stolt kallar den.

 

 

Läste t.o.m några "experter" som i somras förutspådde att Rooney skulle vara så het i Everton att han av bara farten skulle skjuta de till en topplacering i Premier League, vinst i FA- eller Ligacupen och hans besvikelse över petningarna i United skulle leda till att han ledde sitt älskade Everton till seger i Europa League. Det är sant, det fanns folk som är intresserade av fotboll som på allvar trodde på detta.

 

 

Well, efter 5-1 förlusten mot Atalanta, som ligger 12:a i Serie A, återstår det en omgång av gruppspelet i EL och Evertons grupp ser ut såhär:

   

 

 

 

Detta medan europeiska fotbollsjättar som Braga, Östersund, Plzeň och Salzburg redan är klara för slutspelet.

 

 

Samtidigt som det Rooney-inspirerade Everton gör lag som Apollon Limassol, Hapoel Beer-Sheva, Rijeka, Skënderbeu, Vardar, Zlín och Zulte Waregem sällskap UT ur Europas NÄST största klubblagsturnering...

Man Utd 4

Martial 37

Smalling 45+1

Pogba 54

Lukaku 71

 

 

Newcastle 1

Gayle 14

   

Paul Pogba rullar in Uniteds tredje mål i hemmavinsten mot Newcastle.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor på Old Trafford, the Observer, söndag 19 november, 2017:

 

 

Än en gång gör Paul Pogba sina hasande dragningar med ormhöfter framför the Stretford End och Zlatan Ibrahimovic - rak i ryggen, bröstet utåt, knäet fixat - kan ses suga i sig publikens hyllningar. Det är kanske inte tillräckligt när det handlar om uppdraget att komma ifatt och gå om Manchester City i toppen av Premier League - en det måste ändå kännas betryggande för Manchester Uniteds supportrar att se de två i lagets färger igen.

 

 

För Ibrahimovic var det hans första framträdande sedan hans korsband slets av i april och det kom ett enormt jubel när han kom in i den 77:e minuten. Alla mål hade gjorts då men då Zlatan är Zlatan förställer man sig att han är helt säker på att han fortfarande kan ha ett rejält inflytande på den här säsongens titelrace. Han lär tveklöst vara upprörd på att en akrobatisk volley räddades av Newcastle-målvakten, Rob Elliot, vilket gjorde att han inte fick göra ett comeback-mål precis i slutet.

 

 

Det spelade ingen roll. Det här var ändå en tillfredsställande kväll för José Mourinho på många olika sätt. Pogba var excellent, han krönte sin två månader långa frånvaro med att göra lagets tredje mål, och Romelu Lukaku borde också känna sig bättre efter att ha avslutat sin måltorka. Lukaku piskade in sitt mål på ett sätt tillhörande någon som tröttnat på att bli påmind om att han inte nätat för sin klubb sedan den 30 september.

 

 

Det var sjunde gången den här säsongen som Mourinhos lag har gjort fyra mål i en match, Anthony Martial och Chris Smalling var de övriga målskyttarna, men den kanske mest imponerande delen var vad insatsen sade om lagets moral, detta med tanke på att det var Newcastle som inledde målskyttet, genom Dwight Gayle, och de spelade superbt under den första halvtimmen.

 

 

Det var det första ligamålet gjort av en motståndare på Old Trafford den här säsongen och det tog ett tag för Mourinhos spelare att skaka av sig det hela. Newcastle hade absolut rätt att känna sig plågade i och med underläget i halvtid och lär tänka tillbaka på chansen som Jacob Murphy inte kunde utnyttja sex minuter efter Gayles precisa avslut. Newcastle såg under långa stunder imponerande ut men den missade chansen, en möjlighet att ta ledningen med 2-0, var avgörande med tanke på hur matchbilden ändrades innan pausvilan.

 

 

Zlatan Ibrahimovic avfyrar en cykelspark som räddades av Rob Elliot. Fotograf: Oli Scarff/AFP/Getty Images

 

 

Hemmalaget hade även de längre spelarna och det fanns alltid en fara för att Newcastle skulle vara lite för korta i försvaret, särskilt då de hade Jamaal Lascelles på listan över frånvarande spelare. Martial var den första att utnyttja detta när han hoppade högre än DeAndre Yedlin och nickade in Pogbas inlägg till 1-1 och när nästa mål anlände på övertid i den första halvleken kom det igen på nick vid den bortre stolpen, men den här gången slogs den in från andra sidan. Smalling friställdes och var inne i målområdet när Ashley Young hittade honom för att sätta in den avgörande stöten.

 

 

Men t.o.m då fanns det ändå tid för Isaac Hayden att springa igenom innan halvtid och endast David de Geas räddning hindrade honom från att kvittera. Men till sist och syvende så överdrev inte Mourinho i hans bedömning av de efterföljande 45 minuterna. "Den andra halvleken var vår," sade han. Och Pogbas insats? "Topprestation," tillade United-managern helt utan tvekan.

 

 

Men det fungerade inte hela tiden och Newcastle fortsatte att attackera och gjorde det till ännu en svår tillställning för Victor Lindelöf, som vikarierade för den skadade Phil Jones. Lindelöf har haft det tufft sedan hans £30m (351,9m kr) flytt från Benfica och Gayles mål i den 14:e minuten var ännu en svår prövning för den svenske landslagsmannen. Yedlin, Newcastles offensiva högerback, skapade öppningen med en stormande löpning och Lindelöfs halkning lämnade Gayle ensam. Anfallarens avslut var fläckfritt, inprickat till höger om De Gea och in via stolpen.

 

 

Newcastle var fantastiska i inledningen och Mourinho berömde t.o.m Rafael Benítez, en av hans gamla fiender, för bortalagets taktik. Inte många lag är tillräckligt modiga för att komma hit med två anfallare men kanske kände Benítez att hemmaförsvaret, som även saknade Eric Bailly, kanske var mer ömtåligt än vanligt. I så fall hade han helt rätt.

 

 

Lukaku såg även lite tveksam ut tidigt i matchen, vilket man kan förvänta sig av någon som inte har nätat i hans sju senaste matcher. Men det kändes som en illusion senare. Hans mål var en uppvisning i råkraft då han smashade upp sitt skott i nättaket efter en bulldozerliknande löpning, ett väggspel med Juan Mata och ett tveksamt ingrepp av Florian Lejeune, och anfallaren var även prominent involverad när Pogba gjorde 3-1 nio minuter in i den andra halvleken.

 

 

Lukakus inlägg levererades perfekt och det var en fantastisk nick från Marcus Rashford som styrde bollen genom målområdet till Pogba som bara kunde rulla dit den. Pogba dansade för publiken och det sista ordet gick till Ibrahimovic. Hade han någonsin tvivlat, vid 36 års ålder, på att han skulle kunna komma tillbaka? "Aldrig," sade han. "För lejon återhämtar sig inte som människor."

 

Manchester Uniteds Luke Shaw

 

 

 

 

AV: Kevin Palmer, The Irish Independent, söndag 19 november, 2017:

 

Independent.ie förstår att Tottenhams manager Mauricio Pochettino är öppen inför möjligheten till en återförening med Manchester United-försvararen Luke Shaw i januaris transferfönster.

Shaw har blivit väldigt sammanlänkad med en flytt till Spurs under de senaste veckorna, samtidigt som Uniteds vilja att köpa Tottenhams oroliga ytterback Danny Rose kan komma att resultera i en av de största affärerna efter jul.

Shaw ser Pochettino som sin mentor efter att duon byggde upp en stark arbetsrelation under deras tid tillsammans i Southampton och nyligen bidrog han till en hyllning till sin f.d boss i en bok skriven av författaren Guillem Balagué.

Nu verkar det som att Shaw kan få chansen att åter väcka liv i sin karriär tillsammans med Pochettino. Försvararen har endast startat tre Premier League-matcher för United under 2017 och han har till sist kommit fram till att han inte kan vinna kampen om att ta sig tillbaka in i managern Jose Mourinhos planer.

En återförening med Pochettino känns som den bästa lösningen för alla parter, men ett möjligt hinder är att Shaw skulle behöva gå ner rejält i lön för att komma in i Tottenhams lönestruktur om han skulle byta Manchester mot norra London i januari.

Samtidigt fick Uniteds jakt på Tottenhams oroliga ytterback Rose en ny twist i lördags när den engelska stjärnan utelämnades ur Pochettinos Spurs-trupp i norra London derbyt mot Arsenal efter rapporter om ett "upphettat gräl" mellan de två på klubbens träningsanläggning.

Rose beordrades sedan att träna med reservspelare ur Spurs trupp istället för att göra den korta resan till Arsenal, vilket bara spär på pratet om att hans dagar i klubben snart kan vara över.

Tottenhams ledning blev väldigt arg på Roses beslut att vara med i en tidningsintervju i augusti där han ifrågasatte klubbens ambitioner och uppmanade ordföranden Daniel Levy att köpa större stjärnor.

Spurs beordrade sedan Rose att komma med en ursäkt för det hela, men han har haft svårt att slå sig tillbaka in i Pochettinos planer trots att han återhämtat sig från ett skadebakslag.

Nu ser det ut som att en lösning för framtiden för Rose och Shaw kan vara nära förestående då den möjliga stjärntransfern i januarifönstret nu ser ut som en riktig möjlighet.

De Röda är beredda att betala £40m (473m kr) för försvararen - eller erbjuda deras egen engelska vänsterback, Luke Shaw, som en del av affären

   

Rose återvände nyligen till spel efter att ha varit borta p.g.a en skada sedan i januari. (Bild: Getty)

 

 

 

 

AV: Simon Mullock, Sunday Mirror, söndag 19 november, 2017:

 

 

Manchester United är beredda att erbjuda Danny Rose en flyktväg bort från Tottenham.

 

 

Jose Mourinho kommer sikta in sig på den engelska vänsterbacken för att få till en flytt i januari till Old Trafford efter att Rose utelämnades ur truppen vid lördagens norra London derby borta mot Arsenal.

 

 

United är beredda att betala £40 miljoner (473m kr) för 27-åringen - och även att erbjuda Luke Shaw som fyllnadsgods.

 

 

Rose, som just har återvänt till speldugligt skick efter att ha missat 10 veckor p.g.a en knäskada, var inte inkluderad i Mauricio Pochettinos planer då Spurs titelhopp fick sig en snyting i och med 2-0 förlusten borta mot deras ärkerivaler.

 

 

Tottenham insisterar på att det inte har förekommit något gräl mellan spelaren och managern.

 

 

Men f.d Spurs-stjärnan Jamie Redknapp menar att det bara handlar om tid innan Rose lämnar, och han säger att andra klubbar redan har "kontaktat honom".

 

 

"Jag tror inte att det kommer sluta väl, sett ur Spurs synvinkel," sade Redknapp, som jobbade som kommentator vid derbyt.

 

 

"Jag är säker på att Danny förmodligen har kontaktats av andra klubbar för han är en av de bästa vänsterbackarna som finns."

 

 

United skulle fördubbla Roses veckolön på £65,000 (768,740 kr) och finansiera januariaffären genom att göra sig av med £30m-floppen (354,8m kr) Shaw.

Det engelska esset har jagats av Old Traffords chefer under de senaste säsongerna och det sägs att han är intresserad av en flytt

   

Danny Rose öppnade sitt hjärta för The Sun gällande hans frustration med Tottenham.

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Daniel Cutts, the Sun on Sunday, söndag 19 november, 2017:

 

MANCHESTER UNITEDS boss Jose Mourinho är redo att trappa upp sin jakt på Tottenham-stjärnan Danny Rose i januari.

Den engelska vänsterbacken har jagats av United under de senaste säsongerna och det sägs att han är intresserad av en flytt från London.

Han berättade exklusivt i somras för The Sun att han skulle överväga att lämna Spurs för ett lukrativt kontrakt och chansen att vinna fler pokaler.

Och de Röda Djävlarna hoppas kunna locka 27-åringen till Old Trafford, för att förbättra sina chanser till Premier League-titeln.

Men Tottenham-chefen Daniel Levy är orubblig att han inte vill sälja till United, och därmed förbättra en deras titelrivalers trupper.

Rose övervakas även av ett antal klubbar ute i Europa inklusive Real Madrid, Juventus och franska jätten PSG.

En källa sade: "Det är ingen hemlighet att Jose gillar Rose. Han vill lägga ett bud på honom i januari när fönstret öppnar.

"Men det kan visa sig svårt att få honom då Tottenham inte gillar att göra affärer med United. Allt hänger på pengarna till sist och syvende."

Rapporter har även gjort gällande att en bytesaffär är möjlig som involverar Rose och United-ytterbacken Luke Shaw.

22-åringen har haft svårt att slå sig in i Mourinhos lag och kan komma att lämna Old Trafford när fönstret öppnas.

 

Smalling nätade för Manchester United i deras 4-1 vinst mot Newcastle i lördags.

 

 

 

AV: BBC Football, tisdag 21 november, 2017:

 

Manchester Uniteds Chris Smalling blev "förvånad" över anledningen som Englands boss Gareth Southgate gav när han förklarade varför han utelämnades ur hans senaste trupp - men han säger också att han inte har gett upp hoppet om att bli återkallad.

 

Southgate menade att det är en oförmåga att kunna spela ut bollen från backlinjen som kostat mittbacken Smalling hans plats.

Men 27-åringen, med 31 landskamper i bagaget, menar att han har en hel del att erbjuda.

"Jag spelar för en av de största klubbarna och en av de mest framgångsrika managerna i Jose [Mourinho]," sade han.

"Man spelar inte för en av de största klubbarna i världen så länge som jag har gjort och vunnit de flesta pokalerna förutom Champions League utan att kunna göra allt som en toppförsvarare kan göra, vare sig det handlar om att kunna spela eller försvara.

"Blev jag överraskad? Ja."

Smalling, som flyttade till Old Trafford 2010, har 13 framträdanden den här säsongen och har hjälpt United att hålla åtta nollor.

Lagkamraten Phil Jones, Chelseas Gary Cahill, Leicesters Harry Maguire, Liverpools Joe Gomez och John Stones från Manchester City valdes framför honom till Englands träningslandskamper mot Tyskland och Brasilien, båda dessa slutade 0-0.

På frågan om hans beslut sade Southgate: "Jag har en enorm respekt för Chris. Han är en spelare som såklart spelar för en stor klubb.

"Vi vill spela på ett visst sätt. Spelarna vi har plockat in vill vi se använda bollen från backlinjen och sedan bygga upp spelet på ett visst sätt. Det är en stil som jag vill titta på.

"Jag vet vad Chris kan göra. Vi har tagit ut unga försvarare som inte har så många matcher under deras bälten så det här är en fantastisk chans att titta på dem."

Smalling sade: "I år har vi, som lag, ett av de bästa defensiva resultaten och så har det varit i ett antal år. Jag är stolt över att vara en del av det.

"Det är din klubbform som avgör om du spelar i ett VM för det är inte många matcher med England under säsongen.

"Medan jag är här, som en del av ett framgångsrikt lag, borde det visa sig, till sommaren, hur det blir." 

Pogba, Ibrahimović och Rojo

Det kan ju inte ha undgått någon vad Mourinho hade att säga vid dagens presskonferens om spelarna jag nämner i rubriken. Måste säga att det är imponerande, inte minst av Rojo och framförallt av Ibrahimović. Det är 212 dagar sedan de haltade av i kvartsfinalen i Europa League mot Anderlecht och nu har argentinaren spelat 45 minuter med U23-laget och är redo, medan jag antar att svensken inte spelar U23-fotboll, han är redo ändå.

 

 

Jag har tidigare skrivit lite om att det mumlats om Paul Pogba och hans droganvändande flickvän. Dessutom menar flera engelska murvlar att fransmannen egentligen varit redo för spel ett tag och att frånvaron på sistone berott på "något annat". Hursomhelst så har han missat 12 matcher för oss och ja, han har saknats. Så nu hoppas jag att han koncentrerar sig mindre på frisyrerna och sociala medier, och desto mer på att fortsätta den fina formen han visade inledningsvis den här säsongen.

 

 

Och ja, jag är milt upphetsad av detta!

 

 

 

Depay...

Varje gång jag ser eller tänker på honom vill jag bara ta en silvergrogg och fira att han inte längre tillhör oss. Det var samma sak idag, kolla vad den korkade pungpåsen lade upp på Twitter:

   

 

 

 

Äntligen lite balanserat om Mourinho av Maestro Taylor

Inte särskilt förvånande att det var just Daniel Taylor som skänkte hela Mourinho-diskussionen lite balans:

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/16/11494241-jos-mourinho-borjar-bli-rastlos-i-pep-guardiolas-skugga/

 

 

 

Paddy Evra

I förra inlägget skrev jag lite om Evras bestraffning, att han inte får spela för någon Uefa-registrerad klubb på sju månader och att hans kontrakt med OM är rivet. Såg att han fortsatte med clownkonsterna på Instagram med någon skit där han drar en bil och säger att han kommer komma tillbaka starkare än någonsin.

 

 

Nu menar den insatta franska tidningen L'Equipe att han kommer fortsätta få sin månadslön på €350k (3,71m kr) hela vägen fram till nästa sommar. Vad skönt för den lilla lammungen, så han klarar sig under de här sju bistra månaderna. Det är lite av "a right touch", som Rio en gång sade i ett liknande sammanhang.

 

 

 

Mourinho vill fortsätta med hemmafostrade spelare

Mourinho pratade med Andy Dunn i Daily Mirror i torsdags (16/11):

 

 

"Jag vill inte bli den som bryter det och jag tycker att nästa United-manager - det spelar ingen roll när han kommer - också ska försöka att inte bryta det.

 

 

"Det är svårare nu än det var förut, men jag tycker det är bra. Jag känner det som ett sätt att behålla en viss identitet i klubben. Att behålla den identiteten betyder, egentligen, att vi bör plocka fram en ny spelare från akademin varje säsong.

 

 

"Man kan ta med någon som spelar i 10 minuter, sedan försvinner spelaren och sen kan man säga, 'Oh, 40 spelare har gjort sina debuter för mig'. Men ingen av dem är viktig.

 

 

"När jag säger 'plocka fram', menar jag att [de ska] stanna.

 

 

"Jag tycker att det som händer med [Jesse] Lingard och [Marcus] Rashford händer nu även med Scott McTominay... för han ska inte lämna klubben längre.

 

 

"Att följa en viss väg är viktigt. Jag gör det med McTominay. Mr Van Gaal hade starten för Rashford, jag har den med Scott McTominay och nästa år bör det vara någon annan."

 

 

 

Woodward har nu haft sin julsittning

Ni som följer min dynga regelbundet vet att under vintern brukar Ed 'SuperTed' Woodward bjuda in några utvalda fotbollsjournalister för lite mingel. Då bjuder han på något att dricka och snackar lite med dem, allt för att få de att känna sig speciella och allt det där. Han sprider även en hel del skit och vissa murvlar skrattar bara åt det hela, men han håller hårt på traditionerna, den gode Ed.

 

 

Nu har han haft "glöggminglet" för 2017, så ni ska inte bli förvånade om det dyker upp en del planterade storys från herr Woodward i tidningarna under de kommande dagarna. Tydligen ska han ha försökt slå i den "utvalda presskåren" att allt är lugnt mellan Mourinho och Luke Shaw. Så är alltså inte fallet. Han pratade även länge om att United är helt säkra på att portugisen kommer bli kvar bortom sitt nuvarande kontrakt och att de inte är ett dugg oroliga gällande snacket om PSG.

 

 

 

Skaplig metafor!

Metaforer är ofta roliga och de riktigt bra är de som är mest träffande, såklart. Med detta i åtanke förstår ni säkert att jag skrockade roat åt de här raderna i The Sun tidigare i veckan:

 

 

"MAN United-stjärnan Luke Shaw stängde tillfälligt av synen och kraschade sin Range Rover in i Phil Jones £200,000 (2,37m kr) Bentley.

 

 

"Shaw, som tog sitt körkort för blott ett år sedan, backade in sin £100,000 (1,18m kr) bil i sin lagkompis lyxkärra."

 

 

På tal om "Man United-stjärnan" Luke Shaw så skrev Paul Hirst i The Times följande om vänsterbacken förra lördagen (11/11):

 

 

Manchester United är redo att sälja Luke Shaw för runt £20 miljoner (232,9m kr) så fort transferfönstret öppnar igen.

 

 

Fenerbache har uttryckt ett intresse för att ta in den engelska vänsterbacken på lån, men United vill sälja honom på permanent basis, helst redan i januari.

 

 

Fenerbache är villiga att betala mer än hälften av Shaws veckolön på £130,000 (1,51m kr), men försvararen har inget intresse av att flytta till Turkiet och United föredrar att kapa banden helt med spelaren för gott efter att José Mourinho klargjort att han inte har någon framtid i klubben.

 

 

 

David "Fältherren" Moyes

Precis som jag skrev i förra inlägget så anser alltså West Ham att David Moyes har verktygen för att få ordning på klubben från östra London. Att han var det billigaste alternativet på marknadens botten har ingenting med saken att göra *host*host*!

 

 

Och redan innan han ens har lett sin nya klubb i en enda match är han ute i media och visar vilken oerhörd inspiratör och fältherre han är! Snacka om att han är en gubbe att hålla i när det blåser hårt:

 

 

"Jag tycker inte att det är ett dåligt lag, en dålig trupp. Men jag orkar inte med något dravel. Jag kommer att vara direkt med spelarna. Om de inte gillar det, då är jag ledsen. Vi måste se till så att vi når fram till dem så fort som möjligt."

 

 

Fungerade ju klockrent i United, där spelare skrattade åt honom när han "var direkt" och "inte orkade med något dravel." Men hans prestationer i Spanien och Sunderland har säkert ändrat på det...

 

 

Och här kommer den allra bästa biten, det är verkligen Moyes när han fullt ut går in i rollen som Georgij Zjukov:

 

 

"Om det fungerar, fantastiskt. Om det inte fungerar, då får jag se the East End i London i sju månader, sedan åker jag någon annanstans."

 

 

 

"Som en vuxenversion av Disneyland"

Det finns nu en ny biografi om den pisstinkande tyska tandfen i Liverpool, skriven av Raphael Honigstein. Den heter Bring the Noise och i söndags hade Mail On Sunday med ett kort utdrag ur den:

 

 

Den 11 april, 2014 klockan 22:00 träffade Jurgen Klopp Hans-Joachim Watzke för att ta ett glas på Park Hilton Hotel i München och berätta att han hade bestämt sig. Han tänkte stanna kvar.

 

 

Tidigare den dagen, innan lagets avresa till en bortamatch på Bayerns Allianz Arena, hade Borussia Dortmund-tränaren ännu inte bestämt sig. Han hade fått lockande, enormt lukrativa erbjudanden från nordvästra England, en chans att ta över och revolutionera en av de största klubbarna i hela världen.

 

 

Inte långt innan detta möte hade Manchester Uniteds exekutiva ordförande Ed Woodward flugit ner till Tyskland för att träffa Klopp. David Moyes korta regeringstid på Old Trafford närmade sig sitt slut, och Klopp var Uniteds favorit till att ersätta honom och plocka tillbaka en känsla av äventyrlighet till de Röda djävlarnas spel. Woodward sade till Klopp att Drömmarnas teater var "som en vuxenversion av Disneyland", en mytologisk plats där, precis som smeknamnet hintar om, underhållningen var i världsklass och drömmar besannas.

 

 

Klopp blev inte helt övertygad av det försäljningsupplägget - han fann det lite "osexigt", sade han till en kompis - men han sa inte nej rakt upp och ner heller. Efter nästan sex år på jobbet i Dortmund var kanske tiden mogen för en scenförändring.

 

 

Det värsta är att jag till 100 procent kan föreställa mig att SuperTed verkligen försökte sälja in Manchester United på det sättet. Hade det inte varit så tragiskt och talande hade jag garvat och klippt en silvergrogg, nu får det mig bara att hata den lilla hårbollen ännu mer!

 

 

 

En titt på Newcastles potentiella nya ägarinna, Amanda Staveley

Det är ju vida känt att galttarmen Mike Ashley vill sälja Newcastle. Tidigt klev en person fram som favorit till att ta över vraket i nordöst, nämligen den här donnan:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/16/11494235-amanda-staveley-ska-inleda-en-period-av-foretagsbesiktning-da-finansiaren-siktar-pa-att-ta-kontroll-over-newcastle-united/

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/16/11494233-traffa-amanda-staveley-fotbollens-nya-first-lady-kommer-narmare-ett-kop-av-newcastle-united/

 

 

 

Snacket inom engelsk media gör gällande att de inblandade vill ha affären klar till jul, så att den feta spanske servitören vet vad han har att jobba med på transfermarknaden i januari. Många menar dessutom att om det blir fröken Staveley som tar över rodret där uppe, så kommer svettiga Rafa att få närmare £100m (1,18 miljarder kr) att leka med efter nyårsafton.

 

 

Tidigare i veckan så skrev dessutom Daily Star att de förväntar sig en annonsering av ägarbytet till Staveley snart, nämligen redan den här veckan:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/16/11494236-newcastle-exklusivt-amanda-staveleys-overtagande-kommer-bekraftas-den-har-veckan/

 

 

Visst kan det kännas fräscht med en kvinna som ägare och högsta hönset i en PL-klubb, men könet betyder tyvärr inte att hon automatiskt har en mer progressiv syn på världen, det är INTE 2010-talets Aleksandra Kollontaj eller Nadezjda Krupskaja vi pratar om här.

 

 

En snabb titt på Staveleys Wikipedia-sida visar t. ex att hon föddes och växte upp i North Yorkshire (bara en sån sak, bääääh!). Hon har heller inga som helst problem att göra affärer med människorättskämparna i Abu Dhabis och Qatars kungafamiljer.

 

 

Hon verkar dessutom vara ett massivt Newcastle United-fan, inte minst med tanke på att hon var med och genomförde affären som gjorde shejk Mansour till Manchester Citys ägare 2008. Hon har även varit med och försökt köpa en andel av Liverpool FC, innan hon backade ur den affären då hon ansåg att prislappen var hög.

 

 

Och till sist kan vi väl bara konstatera att hon verkligen lever i den stora massans verklighet, något som säkerligen kommer tilltala alla de människor i nordöstra England som verkligen sliter med att få vardagen att gå ihop, bland enorma klasskillnader och en hög arbetslöshet. Tycker den här meningen, från Amanda Staveleys intervju i the Guardian 2008, så fint fångar detta och jag är säker på att många Geordies tänker samma sak:

 

 

"Jag är bara tacksam för att ha fått möjligheterna jag har fått hittills. Det handlar inte om pengar - det skulle inte spela någon roll om jag tjänade £8 miljoner (93,7m kr) eller £200 miljoner (2,34 miljarder kr). Jag vill bara gå och lägga mig på kvällen och säga att jag har gjort ett bra jobb."

 

 

 

Marina Hyde briljerar om FA och Fifa:s "årliga" Best Awards

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/16/11494231-fa-litar-pa-sin-traditionella-installning-till-kriser-om-vi-ligger-lagt-kommer-det-har-att-forsvinna/

 

 

 

James McClean

Det är många som har hört talas om "han som inte bär vallmoblomman i Premier League", men få som känner till hela bilden. Här kan ni läsa ett längre reportage om vad som formade honom (skrivet innan Danmark krossade hans älskade Irland):

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/16/11494228-james-mcclean-avtackt-daniel-mcdonnell-satter-ljus-pa-mannen-bakom-rubrikerna/

 

 

 

Tror inte att Eminem var en av de som donerade stora pengar till Trumps kampanj...

Att jag avskyr Donald Trump kan inte komma som någon enorm överraskning. Men för mig är det inte så överraskande att han vuxit fram till USA:s president, inte i den tid som vi lever i.

 

 

Strax efter att han svurits in i Vita huset kom det fram att Manchester United-directorn Ed Glazer hade skänkt £45,000 (535,100 kr) för att hjälpa Donalds framgångsrika valkampanj. Han skänkte även en summa till fredsängeln Hillary Clintons kampanj, men hon fick nöja sig med £4,000 (47,564 kr).

 

 

När jag var yngre gillade jag Eminem väldigt mycket och än idag lyssnar jag på hans musik och uppskattar den. Och mitt gillande av herr Mathers blev inte mindre när jag läste den här artikeln:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/16/11494238-eminem-slapper-los-freestyle-rap-attack-pa-kamikaze-rasistiska-orange-trump/

 

 

 

Polen

 

 

 

Förra lördagen (11/11) var det självständighetsdagen i Polen, det är något man har firat länge, men på senare år har det hela antagit alltmer nationalistiska, rasistiska och islamofobiska uttryck. Så även förra helgen, då runt 60,000 människor marscherade på gatorna i Warszawa.

 

 

Många grottmänniskor i Sd lyfter ju gärna fram Ungern och Polen som förebilder i dagens Europa, det är på inget sätt alls förvånande. Man pratar om "(kristendomens) gud, fosterlandet och ett (vitt) folk", så jag menar det är ju som julafton för Jimmie och hans korsriddare.

 

 

Gällande marschen i Polen så pratade landets utrikesminister om den som "en underbar syn" och andra politiker har också hyllat den. Men i tisdags vågade i alla fall presidenten ta bladet från munnen:

 

 

 

The Guardian, tisdag 14 november, 2017:

 

 

Polens president har fördömt uttrycken av främlingsfientlighet och rasism vid helgens marsch av nationalister och han säger att det inte finns någon plats i landet för antisemitism och "sjuk nationalism."

 

 

Det var det starkaste och första entydiga fördömandet från en representant av landets konservativa ledning mot de rasistiska och vit överhöghetiska åsikterna som uttrycktes av några av de 60,000 människorna som deltog i en marsch vid lördagens självständighetsfirande i Warszawa.

 

 

Regeringsmedlemmar han annars under de två senaste dagarna mest beskrivit deltagarna som patrioter och tonat ner naturen i de främlingsfientliga budskapen.

 

 

Men judiska grupper uppmanade de polska makthavarna att fördöma budskapet på banners med slagord som "rent blod, rent sinne" eller "Europa kommer bli vitt eller obebott" som några nationalister bar under marschen den 11 november - årsdagen för den polska självständigheten från Ryssland, Österrike och Tyskland efter första världskriget.

 

 

Även om många familjer deltog i marschen så organiserades tillställningen av högerextrema grupper och vissa bar banners med texten "Vitt Europa med broderliga nationer" på eller hade flaggor med keltiska kors på - en symbol för vit överhöghet.

 

 

Det fanns även antisemitiska och antimuslimska slagord och talkörer. På en stor banner stod det "Deus Vult" med gotiska bokstäver. Det är latin för "Gud vill det", det var ett stridsrop under det första korståget på 1000-talet, när en kristen armé från Europa slaktade judar och muslimer i det Heliga landet. På senare år har det använts av den radikala högern för att visa fientlighet mot islam.

 

 

President Andrzej Duda sade att "det finns ingen plats i Polen" för främlingsfientlighet, patologisk nationalism och antisemitism och att landet måste förbli ett land öppet för alla som vill komma och tillsammans arbeta för nationens bästa.

 

 

Han sade också att det inte spelar någon roll om en persons pappa är "tysk, jude, vitryss, ryss, eller vad han än må vara."

 

 

 

Här under kan ni läsa några korta utdrag om vad som skådades och hördes i den här fredliga samlingen i Polen:

 

 

Matthew Day på CNN, 19:28 (svensk tid) söndag 12/11-2017:

 

 

Warszawa, Polen (CNN): Tiotusentals nationalister störde Polens självständighetsfirande i lördags då de viftade med flaggor och brände av bengaler medan de marscherade på Warszawas gator.

 

 

Demonstranter bar banners med texten "Vitt Europa, Europa måste vara vitt", och "Be för en islamisk förintelse" på.

 

 

Vissa hade på sig ansiktsmasker och viftade med den röda och vita polska flaggan medan de skanderade "Död åt fienderna till hemlandet" och "Katolskt Polen, inte sekulärt."

 

 

En av de ledande organisationerna bakom den nationalistiska marschen är det National-radikala lägret, som tidigare har intagit gatorna för att protestera mot muslimsk invandring, homosexuellas rättigheter, EU och allt som de anser underminerar polska och katolska värderingar.

 

 

Medan stödet för gruppen fortfarande är litet menar dess kritiker att den polska regeringen, som har antagit en nationalistisk ton och sammanlänkat invandrare med brottslighet och sjukdomar, har skapat en atmosfär med intolerans och främlingsfientlighet som har stärkt rörelsen.

 

 

Den 11:e november firar man Polens återfödsel som skedde i november 1918, 123 år efter att preussarna, habsburgarna och det ryska imperiet styckade upp Polen mellan sig och raderade det från kartan över Europa.

 

 

Men under de senaste åren har semesterhögtiden överskuggats av högerextrema marscher och rädsla för våldsamheter.

 

 

 

Megan Specia, New York Times, lördag 11/11:

 

 

Många deltagare höll upp kristen ikonografi.

 

 

Men andra höll upp banners med vit överlägsenhet, inklusive en med texten: "Vitt Europa med broderliga nationer", detta enligt The Associated Press. Andra bar skyltar som jämställde islam med terrorism, viftade med banderoller som fördömde samkönade äktenskap och man såg även symbolen för National-radikala lägret, en antisemitisk grupp som grundades innan andra världskriget med extremt nationalistiska värderingar.

 

 

Några av de som marscherade bar flaggor för högerextrema grupper som National-radikala lägret. Credit: Adam Stepien/Agencja Gazeta, via Reuters

 

 

 

Den årliga marschen har blivit något av en magnet för de som förespråkar vit överhöghet och för högerextrema grupper från hela Europa sedan det började 2009.

 

 

Då Polen har flyttats längre högerut har marschen vuxit. Högerpartiet Lag och rättvisa, som röstades in 2015, har flyttat nationen från liberalt europeiskt samarbete till en inåtriktad agenda.

 

 

Slagordet för lördagens marsch, "Vi vill ha gud," kommer från en gammal polsk nationalistisk sång. President Trump citerade frasen under sitt besök tidigare i år.

 

 

 

Här har ni även lite längre artiklar om det hela om ni är intresserade:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/16/11494224-tusentals-gick-med-i-hogerextrem-marsch-i-warszawa-pa-polens-sjalvstandighetsdag/

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/16/11494221-varfor-60-000-manniskor-slot-upp-i-en-nationalistisk-marsch-i-polen/

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/12/11493100-vita-europa-60-000-nationalister-marscherade-pa-polens-sjalvstandighetsdag/

I Spanien gjorde portugisens Real Madrid fler mål än hans rivaler Barcelona två gånger men Manchester United-managerns försiktighet i stormatcherna kommer med ett pris medan City är bländande

   

"Det är inte det största logiksprånget att misstänka att Mourinhos taggiga humör kan ha något att göra med att de hamnat i Citys backspeglar." Fotograf: Oli Scarff/AFP/Getty Images

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 5 november, 2017:

 

 

Det kan kännas som ett hjärnans trick ibland när man tänker på att det fanns en tid när José Mourinho och Pep Guardiola var kamrater. Inte vänner, kanske, men definitivt allierade och så pass nära att Guardiola en gång räddade portugisen ur en knipa, innan Mourinho, som Real Madrid-manager, började referera till Barcelona endast som ellos (dem).

 

 

Det är en fantastisk story med tanke på vad vi vet nu. Barcelona mötte Athletic Bilbao på San Mamés och vid full tid verkade Luis Fernández, hemmalagets manager, redo att strypa den nyligen anställda tränaren bredvid Bobby Robson på den andra avbytarbänken. Mourinho hade gått för långt med sina förolämpningar och gester. Han var omringad av basker, med endast Luís Figo som stöttade honom, tills Guardiola, Barça-kaptenen, plötsligt dök upp i Fernández ansikte.

 

 

Guardiola använde inte fysisk kraft för en man med hans status hade andra medel att avgöra grälet med. Han använde helt enkelt bara kraften i sin personlighet - det faktum att han inte var vem som helst - och kraften i ögonkontakten, han stirrade med dolkar på Athletic-spelarna, utmanade de att inte lyda honom, innan han eskorterade Mourinho till säkerheten i omklädningsrummet. "Hans intervention uppnåddes med ren karisma," minns Paolo Condo, den italienska sportjournalisten, i The Duellists, hans bok om konflikten mellan de två männen. "Han lyfte inte ens en hand, han kom inte med några hot, använde bara tyngden i sitt eget ledarskap."

 

 

Condo var den internationella korrespondenten på Gazzetta dello Sport under många år och tog titeln på sin bok från filmen från 1977 med samma namn, Ridley Scotts debut som regissör, som handlar om två franska soldater, Armand d'Hubert och Gabriel Feraud, som hade ett trivialt gräl som eskalerade till ett livslångt agg. D'Hubert var, som Guardiola, kall, överlägsen och avskild. Feraud var envis, hetlevrad och extrem. "Pep anses vara en person med perfekt sportsmannaanda, den felfria och orädda riddaren som erbjuder sin hand till motståndaren innan och efter kampen," skriver författaren. "Samtidigt hänger sig Mou till fotbollens motsvarighet till den italienska ministern Rino Formicas definition av politik som 'blod och skit'."

 

 

Det är elegant uttryckt, men det kan tänkas att det finns några Manchester United-supportrar som går emot meningen som följer det uttalandet - "Det är vad fansen hungrar efter" - nu när Mourinho går igenom ännu en av dessa faser, som han gör i varje klubb, där han väljer strider som egentligen inte existerar, går in på presskonferenser med ett uttryck som påminner om en servitör som inte fått någon dricks och visar än en gång varför Barcelona avböjde honom till jobbet som deras manager för att, som deras f.d vicepresident, Ferran Soriano, nu i Manchester City, en gång skrev, han "genererar mediakonflikt nästan permanent".

 

 

Den senaste versionen av "Vad är det som stör José?" är verkligen inget nytt och även om det aldrig är enkelt att gissa vad han tänker så är det är inte det största logiksprånget att misstänka att Mourinhos taggiga humör kan ha något att göra med att de hamnat i Citys backspeglar och superlativen som sätts på laget som satts ihop av hans gamla motståndare.

 

 

Mourinho må ha ett superstort ego men människor med ett enormt självförtroende är inte immuna mot tillfällig osäkerhet. Eller, för den delen, avundsjuka. Och även om det här är tidigt på säsongen finns det inte mycket som stärker Roy Keanes påstående om att City fortfarande kan kollapsa för att "det ligger i klubbens DNA att klanta till det".

 

 

Det gamla City, kanske. Men Keane verkar prata om en tid när det var Kevin Horlock, inte Kevin De Bruyne, på mittfältet och Alan Ball brukade dyka upp på presskonferenserna med en burk cider i näven. Nuförtiden summeras förmodligen frasen "Typiskt City" bäst av det faktum att de har gjort 35 mål på deras 10 Premier League-matcher, samt dunkat in fyra mot Serie A-ledarna tidigare i veckan och de kan, girigt, komma att addera Alexis Sánchez till deras anfallslinje i januari. Förutom färgen på deras tröjor och den första bokstaven i deras postkod, känns det moderna City rejält avlägset från dagarna med Jamie Pollock, Bernard Manning, Kappa-tröjor och Kippax-melankolin.

 

 

José Mourinho och Pep Guardiola på sidlinjen under clásico-matchen på Camp Nou 2012. Real Madrid vann matchen med 2-1. Fotograf: Lluis Gene/AFP/Getty Images

 

 

Mourinhos ilska beror på att som han ser det så har hans lag fått oproportionerligt lite beröm. Hans kommentarer under de senaste dagarna har klargjort att han inte gillar att Tottenham Hotspur har blivit medias älsklingar. Han var desperat att porträttera Chelsea, en klubb där han nu inte har många vänner, som ett ultradefensivt lag efter att de sparkat honom, plockat in Antonio Conte och vunnit ligan, och det var en klassisk Mourinho-mening när han refererade till sättet på vilket Liverpool byggts upp till "världens sista underverk".

 

 

Den enda överraskningen är, kanske, att han inte har dragit in City i det och han har motstått alla de gamla drifterna att börja leka med Guardiolas hjärna. Hittills, i alla fall. Vi vet alla hur Mourinho är och om City fortsätter att glänsa så briljant kan det garanterat inte dröja länge innan biet inom honom börjar surra okontrollerat.

 

 

För att vara rättvis mot Mourinho har han en poäng när det gäller hans rykte om tråkig, anemisk fotboll och att det överdrivs på vissa håll. Folk verkar glömma att under ett dussin säsonger i Porto, Chelsea, Internazionale och Real Madrid slutade hans lag som de bästa målgörarna i deras ligor sju gånger. Eller att under tre år i Spanien ställdes han mot ett Barça-lag som hyllades som det vackrast konstruerade klubblaget någonsin - men två säsonger gjorde hans lag fler mål än dem. Madrid mäktade med 121 mål under en säsong, vilket är rekord för La Liga, och de gjorde fem eller fler mål vid 11 olika tillfällen i alla turneringar.

 

 

När det gäller tråkig fotboll på Old Trafford bör Mourinhos kritiker påminna sig själva om hur det såg ut under Louis van Gaal och skärselden det innebar att se det mest glädjelösa United-laget på många årtionden. Van Gaals lag mäktade med 144 skott på mål under hans sista år - i genomsnitt 3,8 per match. Mourinho hade nått den siffran under den första veckan av februari förra säsongen. Sanningen, oavsett hur man spinner den, är att Old Trafford, under hans skift, har blivit ett mycket bättre ställe att se fotboll på.

 

 

Tyvärr för Mourinho så kommer han aldrig att kunna skaka av sig tråkig-stämpeln när han, varje säsong, är så konservativ i bortamatcherna mot kategori A-motståndarna. Mourinho använde en gång Ángel Di María som en extra vänsterback för Madrid. Han ställde upp med ett sexmannaförsvar mot Chelsea förra säsongen - första gången det gjorts under någon United-manager - och ingen bör bli förvånad om han väljer mer av den varan på Stamford Bridge idag. Det här är matcherna med störst tv-publik, där åsikter formas och rykten skapas och faktum är att Mourinhos enda ligapoäng på hans 10 senaste bortamatcher mot topp sex-lag har kommit i 0-0-matcher. När det ändras kommer han kanske att få se folk vara snällare mot hans lag.

 

 

City har, å andra sidan, redan plockat isär mästarna och, i nuvarande form, är de på väg att avsluta säsongen med 133 gjorda mål. Ja, det skulle vara orealistiskt att tänka att de inte kommer sakta ner men, för att sätta dessa siffror i perspektiv, så är rekordet i Premier League 103 gjorda mål, satt av Carlo Ancelottis Chelsea 2010, och t.o.m under eran med 42 ligamatcher får vi gå tillbaka till 1963 för att hitta ett lag i högsta divisionen som senast gjorde 100 ligamål.

 

 

City har gjort fler mål på 10 matcher än de lyckades göra under hela säsongen 1995-96 och, nästan osannolikt, mer än halva antalet, 66, som Kevin Keegans Newcastle United-lag, laget som blev känt som Underhållarna, ackumulerade när de nästan vann titeln samma säsong. Arsenal gjorde 73 mål 2003-04, då de kallades de Oövervinnerliga, och Sir Alex Fergusons trippelvinnande Manchester United-lag gjorde 80 mål 1998-99. Det dröjde ända till den 29:e december, Arsenals 19:e match, innan Arsène Wengers historieskrivande lag hade gjort 35 mål, medan Guardiolas lag nådde den siffran förra lördagen, den 28:e oktober. För Fergusons mest firade lag skedde det den 19:e december, i deras 18:e match.

 

 

Det gör inte City immuna mot pressen som kommer när man leder från fronten och det skulle vara korkat att, såhär tidigt, anta att de bara kommer jogga hem med ligatiteln. Men det är en möjlighet och det borde verkligen inte komma som någon överraskning att Mourinho är så sur just nu.

 

 

Kline tryckte inte på rätt knappar i Fulham

Än en gång behåller the Championship sitt rykte som den knasigaste ligan inom fotbollen och en av mina favoritberättelser hittills från 2017 kommer från klubben där en f.d manager en gång försökte läka en spelares skada med en ostskiva.

 

 

Kanske minns du berättelsen från den här kolumnen från några år sedan om när Felix Magath skickade iväg Fulhams

materialförvaltare till mejeridisken på Tesco i New Malden, en kort bilresa på A3:an från klubbens träningsanläggning, för att sedan säga till Brede Hangeland att sätta sig längst ut på en massagebänk och spendera eftermiddagen i den positionen med osten försiktigt positionerad på stället där det smärtade.

 

 

Den senaste nyheten från Craven Cottage ger ännu en insikt i den professionella fotbollen under samma vecka som Craig Kline, amerikanen som togs till Fulham som director för statistisk rekrytering, informerades om att han inte längre var välkommen i klubben och svarade genom att ringa in polisen till träningsanläggningen.

 

 

Kline kunde vara en utmanande kollega och hade en originell PR-strategi när de första berättelserna om spända relationer med Slavisa Jokanovic, managern, började komma upp till ytan. Klines förslag var, är jag tillförlitligt informerad, att föreslå att han skulle klä ut sig till en sumobrottare och storma in på en av Jokanovics presskonferenser för att utmana honom på en kamp. Då skulle managern slita av sig sina kläder och visa att han också var klädd som en sumobrottare. De skulle sedan brottas några minuter inför journalisterna och, enligt logiken, skulle den här lilla sketchen komma ut på nätet och demonstrera att de faktiskt kom överens. Kanske inte helt förvånande så avböjde Jokanovic förslaget.

 

 

Kline anställdes som en kompis till Tony Khan, son till Fulhams ägare, Shahid Khan, men det är inte fullt ut en överraskning att det inte fungerade med tanke på att han inte hade någon tidigare erfarenhet av fotboll. Han hade sitt eget statistiska system för att diktera Fulhams transferpolicy och han gjorde stora ansträngningar för att hålla metodiken hemlig, men han var inte blyg när det gällde att berätta för den övriga personalen att han hade svaren.

 

 

Men oavsett vilket system han än använde, så var det inte felfritt. En av spelarna Jokanovic ville ha till starten på förra säsongen var en lovande ung anfallare från Chelseas reservlag, men den idén skrotades för att tydligen fanns det inte tillräckligt mycket data tillgängligt. Spelarens namn? Tammy Abraham, som nu gör mål för Swansea City i Premier League och har tagits ut i Englands landslagstrupp.

 

 

Fulhams manager Slavisa Jokanovic, t.v., imponerades inte av en bisarr PR-idé från klubbens director för statistisk rekrytering, Craig Kline. Fotograf: Garcia/BPI/Rex/Shutterstock

 

 

 

QPR-twittraren Fernandes

Den alltid underhållande Tony Fernandes har då han gjort reklam för sin bok precis erkänt i intervjuer att - låt oss uttrycka detta på det artiga viset - han ofta varit den sortens ordförande varje agent som vill tjäna snabba pengar gillar att ha på snabbval på sin mobiltelefon.

 

 

Han har åtminstone varit villig att erkänna det men jag kunde inte hjälpa att jag kände mig lite förfärad över responsen när mannen som driver QPR fick frågan om varför han håller kvar vid Twitter.

 

 

Ja, sade han, han var inte säker på att klubbens PR-avdelning gillade det. Men det var nästa mening, där han pratade om att det är ett modernt sätt att hitta spelare på, som hoppade ut från sidan, med tanke på att Fernandes verkade vara helt seriös. "Jag har fått några bra tips," förklarade han. "Vi har köpt spelare som folk har pekat ut."

 

 

Vad mig anbelangar så måste det vara första gången det händer i professionell fotboll. Och förhoppningsvis sista gången.