Nemanja Vidic reflekterar över Sir Alex Ferguson, försvarsspelets konst, ryggont, brutna näsor - och den smutsigaste spelaren han mötte

   

Framgångsrik näsa: Vidic fruktade inte att få sin näsa bruten om han vann titlar och en Europacup med United.

MATTIA ZOPPELLARO

 

 

 

 

AV: Jonathan Northcroft, The Sunday Times, söndag 22 oktober, 2017:

 

 

"Howard Webb bröt min näsa," säger Nemanja Vidic och vi kommer till hur. Huvudsaken var hans attityd till skador. Faktum är att hans näsa slogs av fler gånger än han kommer ihåg - av armbågar, pannor, knän, huvuden; i 50-50-tacklingar och luftdueller. Det var inte så att han inte kände smärta. Det var så att han inte tyckte att smärta var viktigt.

 

 

"Stolthet," ler han, med sin typiska rackaruppsyn. "Man kan fixa sin näsa, men om du låter någon göra målet kan din stolthet inte fixas." Och sådan var mentaliteten hos en av de hårdaste fotbollsspelarna som spelat vårt spel. Det är som Vidic en gång sade: "Jag har inga muskler, men jag är stark på insidan."

 

 

Eller som han säger nu: "Om ni tittade noga på planen så hade ni sett att andra var större än mig, men jag förstod detta: att om jag skulle vinna en närkamp var jag tvungen att gå 150%: inte 80%, inte 90%, 150%. Det är mental styrka: 'Jag gillar inte att göra det, men jag måste göra det'."

 

 

Sedan pensioneringen i Inter Milan i januari 2016 har "Vida" spelat mycket golf, på de tajta, utmanade banorna nära hans hem i norra Italien, och har nu tre i handikapp, men han tar det lugnt med en annan passion, tennisen, och du kommer inte hitta honom på någon fotbollsplan för five-a-side-matcher. Det beror på att det är bättre att han håller på med sporter utan kroppskontakt eller sporter som inte är så fysiskt krävande, detta med tanke på ischiasproblemen som hämmat honom sedan han var 21.

 

 

Vad ska man då säga om hans fem Premier League-titlar, Europacupen och att han två gånger valdes in i the FIFPro World XI? "Well," avslöjar Vidic, "under de sista fyra eller fem åren av min karriär led jag mycket, jag tränade inte, jag spelade bara matcher."

 

 

I Champions League finalen 2008 "spelade jag skadad. Fergie sade, 'Är du redo att spela?' Jag sade, 'Mmm, jag känner lite...' Han sade, 'Du spelar.'

 

 

"'Ok. Jag är inte säker på om jag kan göra det...'"

 

 

"'Du spelar.'"

 

 

Sir Alex Ferguson har en enorm närvaro i vår konversation på St George's Park, sent på kvällen efter en dag med seminarier och träningspass på Vidics Pro Licence-kurs. Han studerar för FA delvis för att han vill bli tränare i England. Han har valt tränarbiten delvis p.g.a Ferguson. "Om du tittar på de flesta spelarna i Manchester United, så går de vidare och försöker bli managers," säger Vidic. "Sir Alex är en förebild man ser och säger, 'Wow, jag skulle vilja bli så'. Han gjorde sitt jobb så enkelt - och i sporten är 'enkelt' det svåraste sättet. I United såg jag fantastisk organisation, fantastisk miljö, ledarskap, alla saker som får dig att tänka, 'Kanske skulle jag kunna implementera det i min egen klubb'."

 

 

Inte alla managers inspirerar på det sättet - det finns inte många av Arsène Wengers f.d spelare som nu är managers. "Jag vet inte hur det är med Wenger," säger Vidic, "men Fergie, han älskade karaktärer. Han uppmuntrade spelare att bli ledare. På planen gav han ansvar. Han sade inte till spelarna, 'Gör alltid vad jag säger'. Han hjälpte dem att bli så bra de själva kunde. Och det är därför du lämnar Fergie och gillar tanken på att bli tränare, för man vill hjälpa spelare, en spelare, att bli den bästa möjliga 'honom'."

 

 

Principerna han hoppas följa är Fergusons. Han vill producera lag som dominerar matcher och gör många mål. Hans intentioner är "att alltid ha unga spelare i mitt omklädningsrum. Unga spelare hjälper till att ha glädje".

 

 

Kulturen Vidic mötte då han anlände från Spartak Moskva 2006 är hans mall. Träningspassen var korta, men så intensiva att han blev helt paff. "Och sedan insåg jag att i tillägg till det, så körde spelarna extra. Jag kom in i omklädningsrummet och ingen var där. Var är de? Andra dagen, tredje dagen, började jag jaga dem runt Carrington, kollade vad de gjorde. Så, en är på gymmet, en ute på planen, någon kör yoga," säger han och ler åt minnet.

 

 

Mental styrka kommer, såklart, vara fundamentalt för vad han letar efter i spelare. Darren Fletcher sade att han ångrade att i deras hänsynslöshet så stannade inte United-truppen, som han och Vidic var en del av, upp för att njuta mer av triumferna. "Jag gör det inte," säger Vidic, "för då hade vi inte vunnit det vi vann. Fergie sade en gång, 'Ha inget att ångra när du slutar. Gör det bästa du kan - nu'. Han hade helt rätt. Vi jobbade hårt. Vi var nöjda. Inget att ångra."

 

 

Som balans mot tuffheten har han en lekfull personlighet. Vidic gillar att skratta och interagera. Han gillar gruppdiskussionerna med de andra Pro Licence-studenterna och snacket från proffs som inte har spelat fotboll. Ambulanspersonal har just adresserat gruppen gällande beslutsfattande och han blev fascinerad.

 

 

Han har precis fyllt 36 och ser ut att fortfarande kunna spela - och nog skulle fotbollen må bra av att ha honom med i dessa tider av mediokert försvarsspel? Han håller med om att försvarsspelets konst verkar vara en utdöende art. "Spelet förändras," säger han. "[Tränarna] nu vill att försvararna ska göra både och. Att spela... ta ut bollen från backlinjen och vara en mittfältsspelare... och samtidigt vara en försvarare. Det är inte lätt att göra båda, för du måste skifta din mentalitet: 'Ok, nu driver jag med bollen, nu ska jag skapa någonting' till 'Ok, nu ska jag vara krigaren'."

 

 

Jamie Carragher pratar om att unga mittbackar inte älskar den defensiva delen tillräckligt mycket. "Jag håller med. Carragher gillade att försvara. Vi hade samma mentalitet. Under 90 minuter ville han inte att forwarden skulle ha bollen på sina fötter. Jag var likadan - när jag var fit! Efter det började jag springa bakåt. Ha ha ha.

 

 

"Men - och det här är hur jag ser fotbollen i allmänhet - det är därför du har försvarare, yttrar, ytterbackar, mittfältsspelare. På en plan finns det olika roller."

 

 

Och så vidare till Howard Webb. Vidic "spelade alltid på bollen, jag spelade aldrig på anfallaren, jag delade aldrig ut en dålig tackling i min karriär" - och hans röda kort var i allmänhet p.g.a ett andra gult kort. Han har fortfarande inte förlåtit ett av dessa, utdelat på Anfield 2008, när Webb ansåg att han hade armbågat Xabi Alonso.

 

 

"Det var ingen armbåge utan en hög hand," säger han, fortfarande indignerad. "Det är därför jag bröt näsan under de följande sju åren, för att han gav mig ett rött kort där. Efter det var jag tvungen att hoppa såhär [håller händer efter sidorna]. Så det var Howard Webb som bröt min näsa. Ha ha ha."

 

 

De bästa spelarna han mötte? Han börjar på Carrington, beskriver träningsmatcherna mot Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney, Ryan Giggs och Louis Saha - som var otrolig på träningsplanen. För att inte nämna Paul Scholes. "Scholes kunde alltid få dig att se ut som en idiot. Han kunde göra det med passningen. Han slog passningen på ett sådant sätt att man trodde att man skulle ta bollen men den gick faktiskt precis över ditt huvud. Det var hans typ av humor."

 

 

I Premier League nämner han Sergio Aguero, Luis Suarez och Didier Drogba. "Aguero var bra på stanna-och-spring, aggressiv i boxen. Han är liten men han kan attackera inlägg, han kan sjunka djupt, han kan gå in bakom. Suarez kan gå rakt igenom dig med bollen. Och Drogba är lång, stark, låter dig aldrig slappna av."

 

 

Fernando Torres, Vidics antagna överman, "var en toppspelare, missförstå mig inte, han kunde göra ett mål från ingenstans men [till skillnad mot de andra] är han ingen som kommer köra över dig eller lura dig med bollen."

 

 

I Europa? Lionel Messi. "När man möter Messi spelar man inte mot honom, för han spelar alltid ifrån dig, han är på mittfältet och han är tålmodig, väntar på ögonblicket, väntar 20 minuter utan bollen och sedan springer han mot dig... en annan planet."

 

 

Vad han gillade med England var hur "anfallarna var ärliga" och endast en motståndare gjorde honom besviken. "Jag kände inte till många smutsiga spelare, kanske bara den här killen från Southampton, han spelade även för Liverpool." Rickie Lambert? "Ja, han."

 

 

Lambert lämnade Vidics ansikte som en röra av blod i hans sista match för United 2014. "Jag fick en armbåge av honom. Hur hanterade jag det? Man 'hanterar det' inte. Han blev väldigt liten för mig då. Jag är ledsen för honom faktiskt, i min karriär kan jag inte komma på någon annan spelare som ville skada mig."

 

 

På tal om att bli skadad, vad tycker han om Rio Ferdinand, hans gamla kompis, och att han har börjat med professionell boxning? "Jag skulle älska att se det," säger Vidic och spärrar upp ögonen. Ett stort leende börjar under den där ofta brutna näsan och sprider sig över hans ansikte.

 

 

"Jag skulle älska att se det faktiskt. Jag går på matchen. Och jag köper en biljett. Säg till Rio att jag inte ber om biljetter. Jag köper."

Behandlingen av Eni Aluko och offren för barnövergreppen har markerats av upprepade pajaskonster i ledningsrummet. När QC (Queen's Counsel: en högt rankad brittisk jurist) Clive Sheldon slutför sin utredning gällande det hela, kommer FA då att hålla tillbaka på saker och ting för att skydda sitt rykte?

   

Greg Clarke, FA:s ordförande, som just ha träffat underhusets utvalda kommitté för digitalisering, kultur, media och sport. Fotograf: Jordan Mansfield/Getty Images

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 22 oktober, 2017:

Under normala omständigheter hade det kanske varit en trevlig överraskning att någon på en hög position till sist hittat rösten för att framlägga möjligheten att Gordon Taylor, vd:n för the Professional Footballers' Association, har spenderat så lång tid med att bygga sitt elfenbenstorn att han låtit sin organisation göra sig skyldig till, under en alltför lång tid, att ha suddiga prioriteringar.

Det finns många v oss som har undrat samma sak, med tanke på att mannen i toppen, som enligt den allmänna meningen redan tjänar mer än någon annan förbundsboss på hela planeten, tydligen ansåg att han kunde få det betydligt bättre för några år sedan. Taylors lön gick upp från £1,3m (14,9m kr) till £3,4m (39,1m kr) - mer, för att uttrycka det på ett annat sätt, än vad Joachim Löw fick för att han vann VM - och om du vill ha ett exempel på hur skevt det hela är så kan du ta dig en funderare på Kick It Out's finansiella problem runt den tiden, då de opererade från ett kontor på fjärde våningen ovanför en pizzarestaurang i Clerkenwell och försökte överleva på mindre än £300,000 (3,45m kr) om året. The PFA:s bidrag, runt £95,000 (1,09m kr), var lika mycket som Taylor drog in till sig själv ungefär var 10:e dag.

Men det finns en tid och en plats för att välja dessa kamper och kanske kunde någon vänligt ha påpekat för Greg Clarke, ordföranden för the Football Association, att det kanske inte är det rätta ögonblicket under den parlamentariska utskällningen under vilken han refererade till, på ett Alan Partridge-sätt, "småsakerna med institutionell rasism" och gav ett distinkt intryck av att, precis som många andra framgångsrika män, vara fullständigt desperat inför att få dela med sig av receptet. En man som man skulle kunna säga har låtit alla misslyckanden sätta sig i sitt huvud.

"Låt mig vara ärlig gällande mina erfarenheter av the PFA," inledde Clarke, i ett av de mer klargörande utväxlingarna med den utvalda kommittén för digitalisering, kultur, media och sport. "Jag skulle vilja vara väldigt ärlig. Jag har ett fundamentalt problem med deras ledning - i toppen. Låt mig berätta varför."

Högsta betyg till hans uthållighet, också, när en parlamentsledamot, som kände doften av en avledningstaktik, försökte bryta av honom. "Kan jag bara få 30 sekunder, sir?" frågade Clarke. "Bara 30 sekunder." Och då körde han igång, berättade sin berättelse om när han träffade en av fotbollsspelarna som hade blivit sexuellt utnyttjad, han kom ihåg hur personen i fråga hade "gråtit som en bäbis" i hans sällskap och sedan, med en hårdare röst, gick han in på chocken och den häftiga reaktionen han kände när det kom fram att the PFA hade slutat betala den här killens rådgivning. "The PFA spenderar miljontals pund varje år på deras vd:s lön och vd:ns pensionsfond och de överger alkoholister, de överger besatta spelmissbrukare och de överger folk som honom."

Det var mäktiga grejor. Han var fullständigt övertygad om att få ut det och när han var klar - "Jag kommer aldrig att respektera deras ledning" - hade det inte varit någon överraskning om vi hade fått se honom drämma knytnäven i bordet för adderad effekt. Det var nära att han skrek. Och ingen bör vara förvånad, antar jag, över den här nivån av förakt med tanke på det där nästan osannolika 14 ord (på engelska, 16 på svenska) långa e-mejlet - "Jag har inte en aning om varför du sänder mig detta. Kanske kan du upplysa mig?" - när the PFA informerade honom om att två av hans exekutiva, Dan Ashworth och Rachel Brace, hade kokat ihop en "bluffutredning" för att stänga ner Eni Alukos klagomål gällande Mark Sampson.

Det var synd att Clarke inte avslutade det här lilla talet med att låta oss få veta vad som hände därefter om, vilket jag misstänker, personen han refererade till var Andy Woodward och ett möte i november förra året när en del av deras diskussion involverade det faktum att den f.d spelaren hade nått sin gräns gällande PFA-betald rådgivning.

Andy var den första att kliva fram, vilket ni kanske minns, den första att ge upp sin anonymitet och berätta sin story i tron att det fanns hundratals, t.o.m tusentals, andra som hade upplevt samma sorts hemskheter i barndomen. Utan honom hade det kanske inte funnits en enda fotbollsperson på Operation Hydrant-listan och definitivt inte de senaste sanslösa siffrorna på 784 offer, 285 misstänkta, 2,028 hänvisningar och 331 proffs- och amatörklubbar namngivna.

Andy har räddat liv och, förhoppningsvis, ändrat sporten och folk stannar honom fortfarande på gatan och tackar honom för hans mod (Barbara Knox, Rita i Coronation Street, tog honom i armen på Waitrose för ett tag sedan och sade "bra gjort"). Han har gjort mer bra än han förmodligen vet om.

Men det är inte det livet någon fotbollsspelare skulle ha velat få. Som pojke våldtogs Andy fler gånger än han möjligtvis kan komma ihåg, men det räknas i hundratal. Något sådant lämnar sina ärr: ångest, panikattacker, posttraumatisk stress. Det är en kamp ibland. Självklart är det så.

Vad som inte rapporterades till den utvalda kommittén var att Taylor, för att vara rättvis mot honom, erbjöd sig att betala för extra rådgivning ur egen ficka när han fick reda på det. Kanske visste inte Clarke, om vi utgår från att han pratade om samma sak, om den extra detaljen. Men det är ett farligt spel Clarke spelar om han verkligen vill att vi kliver bort från Sampson-debaclet, den smygande stanken av en mörkläggning och några av de sämsta exemplen på pajaskonster i ledningsrummet som jag kan minnas från någon FA-regim, för att analysera hur olika myndigheter har hanterat övergreppsskandalen.

Vi skulle, kanske, kunna starta med att påpeka att FA inte har erbjudit en penny för finansiering (förutom en donation till en välgörenhetsmatch i augusti) till the Offside Trust, organisationen som startades av, och för överlevande. Clarke har beskrivit vad som hänt som den största krisen han kan minnas inom sporten men han har aldrig pratat med folket som driver organisationen. Han har inte ens lämnat ett lycka till meddelande.

Istället påstod Clarke under onsdagens pinsamma uppträdande att han hade "jobbat 22 timmar om dygnet" för att göra fotbollen säker och försökte t.o.m att skylla på den arbetsbördan för att han var så kylig och avvisande i det där 14 ord långa e-mejlet till the PFA och, för att använda kommitténs ordförande Damian Collins ord, framstod som både en "drummel" och "passivt aggressiv".

Men då ska vi veta att Clarke säger många saker som får folk att ställa frågor. I hans intervju med the Daily Telegraph den 2 oktober påstod han sig ha pratat med "20 eller 30 [offer för övergrepp], vanligtvis i små grupper" och det har orsakat en del förvåning bland det lilla antalet överlevande som har varit beredda att identifierats.

Kanske såg du responsen, via Twitter, från Ian Ackley, en av de fyra personerna som har startat SAVE (Safeguarding and Victim Engagement), om att under de senaste 10 månaderna hade han träffat Clarke i totalt 15 minuter. "Som en överlevande kan jag inte säga att han ägnat mig särskilt mycket uppmärksamhet," skrev han. Clarkes pressmedhjälpare säger till mig att de minns det som att det var en och en halv timme och att många offer för övergreppen har gått direkt till honom.

Tyvärr för Clarke och hans kollegor måste de kanske bara förstå varför det är så lätt att vara cynisk i det rådande klimatet och varför, t. ex, några av offren som har identifierat sig själva och kampanjar för förändring finner det lite suspekt att mannen de ska vända sig till på FA faktiskt är en pressekreterare - någon vars jobb, till största delen, går ut på att förhindra dålig publicitet.

På samma sätt är det knappast förvånande att frågor ställs gällande FA:s motiv när vad som lätt skulle kunna beskrivas som något som gränsar till mutor - boende över natten på femstjärnigt hotell, en gratis box till Englands hemmamatcher o.s.v - har erbjudits till offren som har figurerat i tidningarna och kan ha en del besvärliga saker att säga om det styrande organets roll när det gäller alla misslyckanden och ignorerade varningar bakom scenerna.

Mer än något annat funderar jag på hur mycket man kan lita på FA när det gäller den oberoende utredningen som Clive Sheldon QC tror kommer vara slutförd till nästa påsk.

En av de mer avslöjande delarna i Sampson-affären var att Ashworth hade identifierat 16 personer som advokaten Katharine Newton skulle kunna tänkas vilja intervjua men han lyckades ändå, helt briljant, att inte inkludera spelaren, Drew Spence, som den första diskriminerande kommentaren riktades emot eller någon av de sex personerna som befann sig i samma rum när det hände.

Ashworth nominerade även sig själv för att lämna bevis å Sampsons vägnar till FA:s bedrövliga och mycket suspekta interna granskning, trots att han faktiskt övervakade den utredningen. Men FA plockade kunnigt bort Newtons kritik mot elitutvecklingsdirectorns uppträdande när de publicerade en redigerad sammanfattning och det blev min fruktan igen om, precis som förväntat, Sheldons utlåtande också reflekterade illa på folket som driver sporten.

Officiellt kallas det en oberoende rapport men så fort den kommer tillbaka till FA:s exekutiva kommer det vara deras egendom och deras beslut, fullständigt, vad de släpper och vad de håller tillbaka. Kommer de publicera den i sin helhet (åtminstone vad de kan utan att det påverkar något domstolsfall)? Eller kommer de, vilket jag misstänker, att hålla tillbaka bitar för att beskydda vad som återstår av FA:s rykte som de så kallade sportens väktare?

Ett av offren ställde den frågan till Sheldon när han intervjuades för utredningen i augusti och transkriberingen, sedd av den här skribenten, visar att inte ens QC:n är säker. "Jag förväntar mig absolut att de publicerar det," säger han. "Men jag kan inte garantera att de kommer göra det."

 

 

Kavajerna har sällskap när det gäller katastrofala blunders

Några avslutande punkter om den där förödmjukande sessionen för the Football Association i the Grimond Room i Portcullis House (med en nickning mot min kollega på pressbänken Paul Hayward, efter att han undrat om det korta namnet var the Grim Room).

 

1) Det är antagligen säkert att anta att det inte kommer komma någon ursäkt från David James efter att han bestämde sig för att Eni Aluko skulle ha skulden för allt detta och utsatte henne för ett helt oinformerat Twitter-utbrott för att sedan i hemlighet trycka på radera-knappen då han framstod som något av en dåre. Du minns kanske att James smeknamn som olycksbenägen målvakt brukade vara Calamity (katastrof) - och undrar varför han är så sugen på att fortsätta på den vägen.

 

2) Det var ett särskilt kusligt ögonblick när de fyra FA-exekutiva fick frågor om Lucy Wards sexdiskrimineringsfall i Leeds, blinkade korkat ("När var det?" frågade Greg Clarke) och erkände att de inte hade en aning om vad parlamentsledamoten pratade om. Ward, för att friska upp minnet, försökte i 18 månader att övertyga FA om att utreda och det styrande organet tillfrågades sju gånger innan de ynkligt informerade henne om att det inte fanns någonting de kunde göra. Naturligtvis väntar vi fortfarande på en förklaring till hur de missade en story som har attraherat väldigt mycket publicitet sedan tidigt 2016.

 

3) Annonseringen, två dagar innan hearingen, att Danielle Carter - en svart engelsk damlandslagsspelare - hade plockats in i FA-rådet var, antar jag, bara ännu ett exempel på vad Dan Ashworth, Tillfällighetsdirector, skulle beskriva som konstig och egendomlig timing.

 

4) Martin Glenn, vd:n, ville att alla skulle veta att FA:s medieavdelning hade hört av sig till the Guardian för att påpeka att han hade gjort fel - "inte ett paket av lögner, utan det var en utsmyckning" - under vår intervju den 21 september för the Observers systertidning då han förklarade, under ganska lång tid, hur han medvetet hade plockat in Katharine Newton, en svart kvinna, för att övervaka den oberoende utredningen p.g.a hennes kön och etnicitet. Glenn skyllde detta ganska märkliga misstag på att han var trött i slutet av en lång dag och kanske kände han sig utsliten på nytt när han sade det om sin pressavdelning. Ingen sådan konversation har någonsin ägt rum.

 

5) FA:s chef för damfotboll, baronessan Campbell - vars intervjuer under och efter den här processen har visat varför hon passar så bra i den här regimen - säger att intervjuerna för Mark Sampsons ersättare börjar i december och gissa vem man kommer lita på när det gäller att ta fram urvalslistan. Helt rätt: Dan Ashworth, mannen vars fingeravtryck finns över hela det här debaclet. Och det hela liksom bara fortsätter.