I Spanien gjorde portugisens Real Madrid fler mål än hans rivaler Barcelona två gånger men Manchester United-managerns försiktighet i stormatcherna kommer med ett pris medan City är bländande

"Det är inte det största logiksprånget att misstänka att Mourinhos taggiga humör kan ha något att göra med att de hamnat i Citys backspeglar." Fotograf: Oli Scarff/AFP/Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 5 november, 2017:

Det kan kännas som ett hjärnans trick ibland när man tänker på att det fanns en tid när José Mourinho och Pep Guardiola var kamrater. Inte vänner, kanske, men definitivt allierade och så pass nära att Guardiola en gång räddade portugisen ur en knipa, innan Mourinho, som Real Madrid-manager, började referera till Barcelona endast som ellos (dem).

Det är en fantastisk story med tanke på vad vi vet nu. Barcelona mötte Athletic Bilbao på San Mamés och vid full tid verkade Luis Fernández, hemmalagets manager, redo att strypa den nyligen anställda tränaren bredvid Bobby Robson på den andra avbytarbänken. Mourinho hade gått för långt med sina förolämpningar och gester. Han var omringad av basker, med endast Luís Figo som stöttade honom, tills Guardiola, Barça-kaptenen, plötsligt dök upp i Fernández ansikte.

Guardiola använde inte fysisk kraft för en man med hans status hade andra medel att avgöra grälet med. Han använde helt enkelt bara kraften i sin personlighet - det faktum att han inte var vem som helst - och kraften i ögonkontakten, han stirrade med dolkar på Athletic-spelarna, utmanade de att inte lyda honom, innan han eskorterade Mourinho till säkerheten i omklädningsrummet. "Hans intervention uppnåddes med ren karisma," minns Paolo Condo, den italienska sportjournalisten, i The Duellists, hans bok om konflikten mellan de två männen. "Han lyfte inte ens en hand, han kom inte med några hot, använde bara tyngden i sitt eget ledarskap."

Condo var den internationella korrespondenten på Gazzetta dello Sport under många år och tog titeln på sin bok från filmen från 1977 med samma namn, Ridley Scotts debut som regissör, som handlar om två franska soldater, Armand d'Hubert och Gabriel Feraud, som hade ett trivialt gräl som eskalerade till ett livslångt agg. D'Hubert var, som Guardiola, kall, överlägsen och avskild. Feraud var envis, hetlevrad och extrem. "Pep anses vara en person med perfekt sportsmannaanda, den felfria och orädda riddaren som erbjuder sin hand till motståndaren innan och efter kampen," skriver författaren. "Samtidigt hänger sig Mou till fotbollens motsvarighet till den italienska ministern Rino Formicas definition av politik som 'blod och skit'."

Det är elegant uttryckt, men det kan tänkas att det finns några Manchester United-supportrar som går emot meningen som följer det uttalandet - "Det är vad fansen hungrar efter" - nu när Mourinho går igenom ännu en av dessa faser, som han gör i varje klubb, där han väljer strider som egentligen inte existerar, går in på presskonferenser med ett uttryck som påminner om en servitör som inte fått någon dricks och visar än en gång varför Barcelona avböjde honom till jobbet som deras manager för att, som deras f.d vicepresident, Ferran Soriano, nu i Manchester City, en gång skrev, han "genererar mediakonflikt nästan permanent".

Den senaste versionen av "Vad är det som stör José?" är verkligen inget nytt och även om det aldrig är enkelt att gissa vad han tänker så är det är inte det största logiksprånget att misstänka att Mourinhos taggiga humör kan ha något att göra med att de hamnat i Citys backspeglar och superlativen som sätts på laget som satts ihop av hans gamla motståndare.

Mourinho må ha ett superstort ego men människor med ett enormt självförtroende är inte immuna mot tillfällig osäkerhet. Eller, för den delen, avundsjuka. Och även om det här är tidigt på säsongen finns det inte mycket som stärker Roy Keanes påstående om att City fortfarande kan kollapsa för att "det ligger i klubbens DNA att klanta till det".

Det gamla City, kanske. Men Keane verkar prata om en tid när det var Kevin Horlock, inte Kevin De Bruyne, på mittfältet och Alan Ball brukade dyka upp på presskonferenserna med en burk cider i näven. Nuförtiden summeras förmodligen frasen "Typiskt City" bäst av det faktum att de har gjort 35 mål på deras 10 Premier League-matcher, samt dunkat in fyra mot Serie A-ledarna tidigare i veckan och de kan, girigt, komma att addera Alexis Sánchez till deras anfallslinje i januari. Förutom färgen på deras tröjor och den första bokstaven i deras postkod, känns det moderna City rejält avlägset från dagarna med Jamie Pollock, Bernard Manning, Kappa-tröjor och Kippax-melankolin.

José Mourinho och Pep Guardiola på sidlinjen under clásico-matchen på Camp Nou 2012. Real Madrid vann matchen med 2-1. Fotograf: Lluis Gene/AFP/Getty Images

Mourinhos ilska beror på att som han ser det så har hans lag fått oproportionerligt lite beröm. Hans kommentarer under de senaste dagarna har klargjort att han inte gillar att Tottenham Hotspur har blivit medias älsklingar. Han var desperat att porträttera Chelsea, en klubb där han nu inte har många vänner, som ett ultradefensivt lag efter att de sparkat honom, plockat in Antonio Conte och vunnit ligan, och det var en klassisk Mourinho-mening när han refererade till sättet på vilket Liverpool byggts upp till "världens sista underverk".

Den enda överraskningen är, kanske, att han inte har dragit in City i det och han har motstått alla de gamla drifterna att börja leka med Guardiolas hjärna. Hittills, i alla fall. Vi vet alla hur Mourinho är och om City fortsätter att glänsa så briljant kan det garanterat inte dröja länge innan biet inom honom börjar surra okontrollerat.

För att vara rättvis mot Mourinho har han en poäng när det gäller hans rykte om tråkig, anemisk fotboll och att det överdrivs på vissa håll. Folk verkar glömma att under ett dussin säsonger i Porto, Chelsea, Internazionale och Real Madrid slutade hans lag som de bästa målgörarna i deras ligor sju gånger. Eller att under tre år i Spanien ställdes han mot ett Barça-lag som hyllades som det vackrast konstruerade klubblaget någonsin - men två säsonger gjorde hans lag fler mål än dem. Madrid mäktade med 121 mål under en säsong, vilket är rekord för La Liga, och de gjorde fem eller fler mål vid 11 olika tillfällen i alla turneringar.

När det gäller tråkig fotboll på Old Trafford bör Mourinhos kritiker påminna sig själva om hur det såg ut under Louis van Gaal och skärselden det innebar att se det mest glädjelösa United-laget på många årtionden. Van Gaals lag mäktade med 144 skott på mål under hans sista år - i genomsnitt 3,8 per match. Mourinho hade nått den siffran under den första veckan av februari förra säsongen. Sanningen, oavsett hur man spinner den, är att Old Trafford, under hans skift, har blivit ett mycket bättre ställe att se fotboll på.

Tyvärr för Mourinho så kommer han aldrig att kunna skaka av sig tråkig-stämpeln när han, varje säsong, är så konservativ i bortamatcherna mot kategori A-motståndarna. Mourinho använde en gång Ángel Di María som en extra vänsterback för Madrid. Han ställde upp med ett sexmannaförsvar mot Chelsea förra säsongen - första gången det gjorts under någon United-manager - och ingen bör bli förvånad om han väljer mer av den varan på Stamford Bridge idag. Det här är matcherna med störst tv-publik, där åsikter formas och rykten skapas och faktum är att Mourinhos enda ligapoäng på hans 10 senaste bortamatcher mot topp sex-lag har kommit i 0-0-matcher. När det ändras kommer han kanske att få se folk vara snällare mot hans lag.

City har, å andra sidan, redan plockat isär mästarna och, i nuvarande form, är de på väg att avsluta säsongen med 133 gjorda mål. Ja, det skulle vara orealistiskt att tänka att de inte kommer sakta ner men, för att sätta dessa siffror i perspektiv, så är rekordet i Premier League 103 gjorda mål, satt av Carlo Ancelottis Chelsea 2010, och t.o.m under eran med 42 ligamatcher får vi gå tillbaka till 1963 för att hitta ett lag i högsta divisionen som senast gjorde 100 ligamål.

City har gjort fler mål på 10 matcher än de lyckades göra under hela säsongen 1995-96 och, nästan osannolikt, mer än halva antalet, 66, som Kevin Keegans Newcastle United-lag, laget som blev känt som Underhållarna, ackumulerade när de nästan vann titeln samma säsong. Arsenal gjorde 73 mål 2003-04, då de kallades de Oövervinnerliga, och Sir Alex Fergusons trippelvinnande Manchester United-lag gjorde 80 mål 1998-99. Det dröjde ända till den 29:e december, Arsenals 19:e match, innan Arsène Wengers historieskrivande lag hade gjort 35 mål, medan Guardiolas lag nådde den siffran förra lördagen, den 28:e oktober. För Fergusons mest firade lag skedde det den 19:e december, i deras 18:e match.

Det gör inte City immuna mot pressen som kommer när man leder från fronten och det skulle vara korkat att, såhär tidigt, anta att de bara kommer jogga hem med ligatiteln. Men det är en möjlighet och det borde verkligen inte komma som någon överraskning att Mourinho är så sur just nu.

Kline tryckte inte på rätt knappar i Fulham

Än en gång behåller the Championship sitt rykte som den knasigaste ligan inom fotbollen och en av mina favoritberättelser hittills från 2017 kommer från klubben där en f.d manager en gång försökte läka en spelares skada med en ostskiva.

Kanske minns du berättelsen från den här kolumnen från några år sedan om när Felix Magath skickade iväg Fulhams

materialförvaltare till mejeridisken på Tesco i New Malden, en kort bilresa på A3:an från klubbens träningsanläggning, för att sedan säga till Brede Hangeland att sätta sig längst ut på en massagebänk och spendera eftermiddagen i den positionen med osten försiktigt positionerad på stället där det smärtade.

Den senaste nyheten från Craven Cottage ger ännu en insikt i den professionella fotbollen under samma vecka som Craig Kline, amerikanen som togs till Fulham som director för statistisk rekrytering, informerades om att han inte längre var välkommen i klubben och svarade genom att ringa in polisen till träningsanläggningen.

Kline kunde vara en utmanande kollega och hade en originell PR-strategi när de första berättelserna om spända relationer med Slavisa Jokanovic, managern, började komma upp till ytan. Klines förslag var, är jag tillförlitligt informerad, att föreslå att han skulle klä ut sig till en sumobrottare och storma in på en av Jokanovics presskonferenser för att utmana honom på en kamp. Då skulle managern slita av sig sina kläder och visa att han också var klädd som en sumobrottare. De skulle sedan brottas några minuter inför journalisterna och, enligt logiken, skulle den här lilla sketchen komma ut på nätet och demonstrera att de faktiskt kom överens. Kanske inte helt förvånande så avböjde Jokanovic förslaget.

Kline anställdes som en kompis till Tony Khan, son till Fulhams ägare, Shahid Khan, men det är inte fullt ut en överraskning att det inte fungerade med tanke på att han inte hade någon tidigare erfarenhet av fotboll. Han hade sitt eget statistiska system för att diktera Fulhams transferpolicy och han gjorde stora ansträngningar för att hålla metodiken hemlig, men han var inte blyg när det gällde att berätta för den övriga personalen att han hade svaren.

Men oavsett vilket system han än använde, så var det inte felfritt. En av spelarna Jokanovic ville ha till starten på förra säsongen var en lovande ung anfallare från Chelseas reservlag, men den idén skrotades för att tydligen fanns det inte tillräckligt mycket data tillgängligt. Spelarens namn? Tammy Abraham, som nu gör mål för Swansea City i Premier League och har tagits ut i Englands landslagstrupp.

Fulhams manager Slavisa Jokanovic, t.v., imponerades inte av en bisarr PR-idé från klubbens director för statistisk rekrytering, Craig Kline. Fotograf: Garcia/BPI/Rex/Shutterstock

QPR-twittraren Fernandes

Den alltid underhållande Tony Fernandes har då han gjort reklam för sin bok precis erkänt i intervjuer att - låt oss uttrycka detta på det artiga viset - han ofta varit den sortens ordförande varje agent som vill tjäna snabba pengar gillar att ha på snabbval på sin mobiltelefon.

Han har åtminstone varit villig att erkänna det men jag kunde inte hjälpa att jag kände mig lite förfärad över responsen när mannen som driver QPR fick frågan om varför han håller kvar vid Twitter.

Ja, sade han, han var inte säker på att klubbens PR-avdelning gillade det. Men det var nästa mening, där han pratade om att det är ett modernt sätt att hitta spelare på, som hoppade ut från sidan, med tanke på att Fernandes verkade vara helt seriös. "Jag har fått några bra tips," förklarade han. "Vi har köpt spelare som folk har pekat ut."

Vad mig anbelangar så måste det vara första gången det händer i professionell fotboll. Och förhoppningsvis sista gången.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...