Främlingsfientliga fraser, högerextrema symboler och religiösa slagord karaktäriserade tillställningen där även familjer närvarade och beskrevs som "en underbar syn" av inrikesministern

   

Polska nationalister tänder bengaler då de marscherar genom Warszawa på Polens självständighetsdag. Fotograf: Bartłomiej Zborowski/EPA

 

 

 

 

AV: Associated Press och Reuters via the Observer, söndag 12 november, 2017:

 

Tiotusentals nationalister har marscherat genom Warszawa för att uppmärksamma Polens självständighetsdag och de kastade röka rökbomber och bar banners med slagord som "vita Europa med broderliga nationer".

 

Marschen, som organiserats av högerextrema grupper, var en av många tillställningar som uppmärksammade Polens återfödelse som nation 1918, den överskuggade officiella statsceremonier och andra patriotiska tillställningar.

 

Polisen uppskattar att 60,000 människor deltog. Många var unga män, vissa med sina ansikten täckta eller med ölflaskor i händerna, men även familjer och äldre polacker deltog.

 

De som marscherade skanderade "Gud, ära, land" och "Ära till våra hjältar", medan några även skrek främlingsfientliga fraser som "rent Polen, vitt Polen" och "ut med flyktingarna".

 

Några deltagare marscherade under en slogan som sade "Vi Vill Ha Gud", ord som kommer från en gammal religiös polsk sång som den amerikanska presidenten, Donald Trump, citerade under ett besök till Warszawa tidigare i år. Talare pratade om att stå upp mot liberaler och att försvara kristna värderingar.

 

Många bar landets vita och röda flagga medan andra tände bengaliska eldar och och kastade smällare, vilket fyllde luften med röd rök. Några bar även banners med falanga, en högerextrem symbol från 1930-talet.

 

 

Högerextrema i marschen håller upp en banner med en röd falanga på, en högerextrem symbol från 1930-talet. Fotograf: Janek Skarżyński/AFP/Getty Images

 

Marschen har blivit en av de största demonstrationerna i sitt slag i Europa och lockade till sig högerextrema ledare från annat håll i Europa, inklusive Tommy Robinson från Storbritannien och Roberto Fiore från Italien. Den attraherade även många supportrar från det nationalkonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa (PiS).

 

Statstelevisionen TVP, som reflekterar den konservativa regeringens syn, kallade den en "fantastisk marsch av patrioter" och i sina sändningar beskrev de tillställningen som en som mest lockade till sig vanliga polacker som uttryckte sin kärlek till Polen, inte extremister.

 

"Det var en underbar syn," sade inrikesministern Mariusz Błaszczak. "Vi är stolta över att så många polacker har bestämt sig för att delta i ett firande sammanbundet med självständighetsdagens ledighet."

 

En mindre motdemonstration av en antifascistisk rörelse ägde också rum. Organisatörerna höll isär de två grupperna för att undvika våldsamheter. Men vid en incident knuffade och sparkade nationalisterna flera kvinnor som skanderade antifascistiska slagord och höll upp en banner som sade "Stoppa fascismen".

 

 

Polska nationalister bär en banner som översätts till "Vi vill ha Gud" under marschen i Warszawa. Fotograf: Jacek Turczyk/EPA.

 

"Jag är chockad att de tillåts demonstrera på den här dagen. Det är 50 till 100,000, främst fotbollshuliganer, som kapar patriotismen," sade den 50-åriga britten Andy Eddles, en språklärare som har bott i Polen i 27 år. "För mig är det viktigt att stötta den antifascistiska koalitionen och stötta andra demokrater, som idag är pressade i Polen."

 

Men en av deltagarna i den stora marschen, Kamil Staszalek, varnade för att komma med generaliseringar och sade att han marscherade för att "ära minnet av de som kämpade för Polens frihet".

 

"Jag skulle säga att några personer här har extrema åsikter, kanske t.o.m 30 procent av de som marscherar, men 70 procent går bara lugnt och fredligt, utan att skandera några fascistiska slagord," sade han.

 

Tidigare på dagen närvarade presidenten, Andrzej Duda, vid statsceremonierna och på plats fanns då även Europeiska rådets ordförande, Donald Tusk, en f.d polsk premiärminister.

 

Tusks närvaro kommer vid en tidpunkt då Warszawa inte har den bästa relationen med Bryssel p.g.a PiS kontroversiella domstolsreformer, storskaliga skogsavverkning i en urskog och vägran att välkomna flyktingar. Relationen mellan PiS och Tusk har varit så spänd att Polen var det enda landet som röstade emot hans omval till EU-ordförande i mars.

Ett förändrat Manchester...

I somras (8/6) lyssnade jag på P4 då Lotta Bromé befann sig i Manchester för att bevaka valet och prata om terrordådet vid Ariana Grande-konserten i staden den 22:a maj. Då pratade hon bl. a med Eamonn O'Neal från BBC Manchester, som sade följande:

 

"Den här staden är byggd på en stark motståndskraft, den här staden har byggts i svallvågorna av de väldigt dåliga förhållandena Manchester-folket levde i, slummen från den industriella revolutionen. Rakt över torget där vi sitter är platsen där Karl Marx och Friedrich Engels först träffades och började formulera det Kommunistiska manifestet. Det här [terrordådet] är bara en möjlighet för Manchester att återuppbygga sig och göra sig bättre, vilket vi har gjort genom århundradena. Vi gjorde det 1996 efter IRA-bombningen i Manchester och vi kommer att göra det nu."

 

Sedan gick Lotta vidare och spelade låten Liar, liar med Captain SKA:

Den var så anti Theresa May att den faktiskt inte fick spelas på BBC under valrörelsen.

Den här historian som Eamonn pratar om är något som många Mancuninas är väldigt stolta över. Det var i den här staden i nordvästra England som Emmeline Pankhurst 1865 bildade den första föreningen för kvinnlig rösträtt. Precis som O'Neal säger så var det även här som Marx och Engels började skissa på det episka manifestet. Dessutom spenderade Engels två år i staden för att göra research till sin bok Die Lage der arbeitenden Klasse in England (Den arbetande klassens läge i England), som släpptes 1845 och i vilken Engels beskriver situationen för de engelska industriarbetarna, främst i den engelska industrikapitalismens centrum, Manchester. Från och med den 15:e juli i år står det dessutom en staty, ditforslad från Ukraina, som föreställer den tyske giganten, på Tony Wilson Place i Manchester.

   

 

Vidare så är väldigt många i staden stolta över bomullsarbetarna på stadens alla otaliga spinnerier som vägrade att ta emot bomullen från USA:s sydstater på 1800-talet. Detta i solidaritet med slavarna som plockade det vita luddet under så fruktansvärda förhållanden. Detta medan städer som Liverpool och Bristol, med sina viktiga hamnar, var med och berikade sig på den vedervärdiga slavhandeln. Det var även i Manchester som Peterloo-massakern ägde rum 1819.

Som ni märker och säkert redan vet så är Manchesters historia full av uppror mot orättvisor och det finns även en härlig kampanda och öppenhet som gör staden tilltalande. Eller åtminstone gjorde, ska vi kanske säga. För idag känns Manchester alltmer som vilken utspädd mellanstor europeisk stad som helst. Man river historiska gamla byggnader och pubar och ersätter det med glas- och stålbyggnader utan själ. I arbetet med detta är tyvärr både Gary Neville och Ryan Giggs prominenta spelare. Det är bl. a Gary Nevilles affärskontakter i Asien som fått flera kinesiska miljardärer att börja investera i staden. Men den förmodligen största skammen är såklart att stadens ledning så villigt dragit ner byxorna och fläkt upp sig för de arabiska miljarderna från fascisterna från Förenade Arabemiraten  . Detta i och med Manchester Citys ägare som, av någon konstig anledning, tagits emot med öppna armar i staden. Joda, jag förstår också att det handlar om pengar. Och då vet vi att småsaker som slaveri, diktatur, religiös galenskap och andra petitesser väger väldigt lätt.

I de historiska sammanhangen gällande staden ska man heller inte förglömma FC United of Manchester, som i allra högsta grad var ett bevis på stadens revolutionära ådra. Tyvärr så ruttnade klubben inifrån och blev allt det som vi en gång i tiden kämpade emot. Men jag måste också säga att genom hårt arbete och bra beslut så är klubben nu på rätt väg igen, och det är väldigt uppmuntrande, tyvärr kan jag inte säga samma sak om staden...

 

 

Allt är inte en dans på rosor mellan Mourinho och SuperTed och det surras en del om Pogba...

Då resultaten inte trillat in lika smidigt som under säsongsinledningen för United så har det börjat surrats en del i media, inte minst om Mourinho. Att han skulle stanna här resten av sin karriär är det väl få som har trott. Men tidigt i somras pratade han om att han önskade att få bli kvar här riktigt länge o.s.v Nu är det lite annat ljud i skällan, men hans plötsliga hyllningar till Paris avfärdas som förhandlingstaktik då han vill ha in mer kulor för sitt jobb i United och även förlänga. För enligt de alla flesta som vet något bland de engelska murvlarna så trivs han i United. Men hans förhållande med överollonet Ed Woodward är väl inte helt smärtfritt och jag tänkte här under ta mig en liten titt på vad det är som gjort att Mourinho verkat så grinig på sistone.

I tisdags dök den här artikeln upp på BBC:s hemsida:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/11/11492697-manchester-united-jose-mourinho-kommer-bli-tillsagd-att-han-maste-salja-innan-han-kan-kopa-i-januari/

Då finns det säkert en del nötter där ute som frågar efter citat från någon United-kostym. Men då skulle jag ställa upp det hela enligt följande:

1) Man har inte rätt att förvänta sig ett citat i en artikel som man "briefats" om.

2) Simon Stone är i allmänhet ganska bra och någon som Uniteds kostymer alltid pratat med.

3) Men, för de som läser Red Issue, så är det här gamla nyheter. De har nämligen en gubbe där som har järnkoll på saker och ting och redan i juli i år skrev han om att Mourinho måste sälja för att få köpa och nyligen upprepade han det hela enligt följande:

 

I somras fylldes endast tre av de fyra tomma platserna, två ganska sent och av dessa tre var åtminstone en inte spelaren han verkligen ville ha.

 

Han underrättades sedan om att vi nu befann oss i ett sälj-för-att-köpa-läge.

 

 

Enligt **** (hans suveräna källa i Lissabon) var Mourinho redan arg på hur sommaren hade gått och den ilskan har ökat av informationen om att budgetbegränsningar nu är införda.

 

Kanske begick han misstaget att tro på det här skitsnacket om Världens Största Klubb, och missförstod hypen kring omsättningssiffrorna; därmed förväntade han sig att kunna peka på vilken spelare som helst i världen, i princip, och säga "Jag vill ha honom" - med en förväntan att det skulle vara troligare att det blev så, än inte, för att Det Här Är United.

För att vara rättvis mot SuperTed så fixade han Pogba, men inte Griezmann eller Morata, sanktionerade inte köpet av Perišić och lämnade därmed Mourinho en spelare kort i augusti - och sedan informerade han portugisen om att nu gällde det att sälja innan han kunde köpa nytt.

Mourinho hade informerat flera spelare om att de kunde gå i somras och många säger att han ville sälja både Dum och Dummare (Jones och Smalling, i vilken ordning du själv önskar), men han litar inte på att SuperTed klarar av att ersätta de med tillräckligt bra spelare. Så där sitter Mourinho fast och behöll hellre medelmåttiga/inte tillräckligt bra spelare istället för att riskera att Eddy ersätter de med sämre spelare, eller inte alls. Dessutom menar många att Pep minsann kunde röja upp i City och göra sig av med en hel del skit, medan United behöll en hel del av sin skit. Men det beror delvis på att City inte har några problem med att göra stora förluster när de säljer/släpper spelare, så jobbar inte United.

Så på det hela taget kan man förstå varför han kanske känner sig blåst (och då lämnar vi huruvida det är objektivt rättfärdigat eller inte åt sidan).

Så om den här säsongen skulle börja barka åt fel håll kan det hela resultera i en korkad kukvevartävling mellan Eddy och José där de krossar varandra. Varken Moyes eller Van Gaalen vågade på allvar utmana SuperTed, det kommer inte Mourinho att ha några problem med, om allt ställs på sin spets. Förhoppningsvis går det inte så långt, men det har onekligen börjat tisslats och tasslats en del, även om Pogba och hans frånvaro.

För inte så länge sedan skrev den seriöse och initierade PB på Twitter att "Om Pogba återhämtar sig från en skada i baksidan av låret då är jag Stålmannen."

Och tydligen viskas det bland journalisterna om att Mourinho är irriterad på att han inte vann kampen om vem som skulle behandla Pogba. Doktorn tog fransmannens sida, som enligt regelverket har rätt att behandlas av vem han vill. Dessutom är det flera, vilket PB hintade om, som menar att Pogba är återställd efter sin skada sedan en tid tillbaka och att det inte är anledningen till att han är borta.

Ni kan läsa lite mer om surret kring Pogba längre ner i dagens inlägg.

 

Asens möte New York

För några veckor sedan fick jag en artikel skickad till mig av en kompis på Facebook, i artikeln fanns en bild som gjorde att alla "ruggiga" Halloween-bilder och klipp från nya Saw-filmen som jag sett framstod som mysiga små julkort. På bilden ser man Ed Woodward, Avi och Joel Glazer, Ivan Gazidis och John W. Henry på en restaurang i New York. Daily Mail berättar mer:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/11/03/11490479-avslojat-kvallen-da-arsenals-liverpools-och-manchester-uniteds-chefer-traffades-i-new-york/

 

Som de parasitära as de är så anser de att klubbarna utanför topp-6, eller i det här fallet tre av dem, får alldeles för mycket pengar och menar att de själva borde få mer, mer, mer, mer. Glazer-familjen har länge jobbat för att få till detta och sneglar med viss styvhet i brallan på tanken att bryta loss topplagen från de europeiska storligorna och bilda en egen, än mer pengastinn, fotbollsliga och därmed, en gång för alla, ta död på även de sista spillrorna av fotbollssporten som vi känner den.

Efter att ha tagit in den här bilden och mentalt bearbetat den kan man ju fundera på vilka av dessa gnidna gamar som tog notan. Var det våra sexuellt snedvridna galonbyxor till ägare så vet vi i alla fall att maten betalades, med andra människors pengar. Det här är ändå vildsvinen som tog över United med aggressiva belåningar och sedan lät fotbollsinstitutionen Manchester United ta alla risker. Familjemedlemmar i denna dysfunktionella sammansättning har även stämt varandra i deras interna strider gällande ett familjearv. Förstår inte hur några högljudda kommunister kan motsätta sig dessa änglar som Uniteds ägare.

 

 

Chelsea (b)

Redan när lagen släpptes plockade jag ihop ett nöd-kit (se bilden här under) och intog min panikstation, detta då jag såg Dum och Dummare starta tillsammans i vår backlinje. Och jo da, de både krattade, lämnade vägen fri och rullade ut röda mattan åt Morata så han kunde avgöra matchen med en skickligt inprickad nick, utan att behöva möta minsta lilla motstånd!

 

Tycker annars att vi inledde bra och t.o.m de korkade ABU:arna hade vett om att vara tysta då de inte kunde skrika om Mourinhos "parkerade buss", som de så gärna gör när tillfälle ges.

På tal om släppt startelva så var det synd att Mchitarjan inte kunde spela mot Chelsea, för det här kändes som hans typ av match med allt utrymme som fanns där framme för fina löpningar in i boxen och luriga passningar. Skämt åsido, jag börjar bli orolig för den lille armeniern med den stora mulen. Dessutom börjar tålamodet tryta. Jag blev väldigt glad när han inledde säsongen så bra och hoppades att han nu skulle bli spelaren han var i Dortmund för oss. Kreatören som både kan göra mål, men framförallt spela fram till dem. Men ungefär samtidigt som Pogba försvann så gjorde Mchitarjan samma sak. Men då är ju fransmannen skadad, det är inte armeniern. Att vi som lag saknar Pogba är enormt tydligt, men man ska inte vara så beroende av en enda spelare, inte i en klubb som United. Men det står ju alldeles tydligt att ingen klarar av att länka ihop mittfältet med anfallet som den långe fransmannen, och jag hoppas verkligen att han är tillbaka snart och att han inte behöver alltför lång tid att återhämta sig. Samtidigt hoppas jag att Michi kan vakna till då också, för i Pogbas frånvaro har han varit ett fegt skithus i de stora matcherna som ser ut att behöva en riktig Roy Keane-spark på kulorna för att inse allvaret och kraven som kommer när man drar på sig Uniteds tröja!

Kontrasten mellan hur mycket Hazard ville ha bollen och hur mycket Mchitarjan gömde sig från den var direkt pinsam! Jag trodde helt genuint att jag inte skulle behöva se en större krake i en United-tröja än Di María... sen kom Depay, men just nu bleknar båda vid en jämförelse med Mchitarjan och det är tamejfan hög tid att han gör något åt det!

Efter den fina starten på matchen på Stamford Bridge kändes tyvärr deras mål oundvikligt, men sättet det gick till på, herregud. Vi spelar med TRE mittbackar och ändå lämnas deras centerforward helt ensam i boxen, jag saknar ord att ens försöka beskriva det med.

Mourinhos ord om det (1-0 målet) fungerar heller inte direkt som förmildrande omständigheter för Humle och Dumle där bak:

 

"Ja [målet var en besvikelse], särskilt eftersom vi pratade under förberedelserna till matchen och vi pratade igen i halvtid. Vi visste om inläggen från mittpositionerna, inläggen från insidan, inte inlägg från kortlinjen och vi vet om rörelsen på anfallarna, ibland framför försvararna, ibland bakom, så det var exakt vad vi pratade [om] i omklädningsrummet. Det första laget som nätar i de här matcherna vinner normalt sett. Vi släppte in ett mål i en situation där vi borde ha kontroll."

Sen måste jag bara resa något som har gnagt i mig länge nu, varför är vi konsekvent så jävla värdelösa på hörnor? Det spelar ingen roll vem som tar dem eller vem managern är, år efter jävla år är de bara ett slöseri med tid och ansträngning. Vi har många storväxta spelare och borde för i helvete kunna vara ett stort hot på fasta situationer. Tränar vi ens på det? Drömmer fortfarande mardrömmar om då Phil Jones klev upp och tog våra hörnor, men faktum är att de inte var mycket sämre än skiten vi presterar i match efter match efter match.

 

 

Lite mer om Pogba

Ja, vi saknar honom och ja, jag hoppas han är spelklar så snart som möjligt, helst redan nästa lördag mot skatorna. Inte minst så han får lite tid på sig att komma upp i tempo inför derbyt den 10:e december.

Men det florerar en del lösa rykten om Pogba och detta från seriösa källor. Tidigare i veckan twittrade t. ex den läsvärde journalisten PB följande: "Om Pogba återhämtar sig från en skada i baksidan av låret då är jag Stålmannen."

 

Vidare så rapporterade the Sun den 8:e oktober i år att Pogbas dam använder kokain, det finns ingenting om att Paul själv skulle sniffa eller ta olagliga substanser, men det tisslas och tasslas i området kring fransmannen. Dessutom sägs det att Mourinho inte är helt nöjd med att han drog till USA för att rehabiliteringsträna och att han gjorde det med sina egna läkare. Vi får väl se, bäst vore ju om han bara kom tillbaka snart, plockade upp batongen och fortsatte på den inslagna vägen från säsongsstarten och bara fick tyst på allt snack.

 

 

Bilić sparkad, Moyes in och West Ham och Chicharito jublar!

 

 

Så hände det då, Slaven Bilić fick lämna West Ham och ersättare blev herr David Moyes. Jag skrev tidigare här om min magkänsla om att Moyes skulle ta över jobbet som manager för Skottland efter Gordon Strachan. Så blev det inte, men efter all mediatid han fixade för att klargöra sin ambition att komma tillbaka till fotbollen igen så har han nu fått sin vilja igenom.

Men väldigt många West Ham-fans har redan uttryckt sitt motstånd mot den här anställningen och det sägs att klubbens ledning är lite omskakad av den explosiva och genomgående negativa reaktionen från fansen. Det är väl bara skotten som nästan kan vara på väg att få sparken innan han varit manager för sin nya klubb i en enda match än.

Jag förstår att det handlar om ekonomi och inte så mycket annat. Han betalas jordnötter för han vet att ingen annan skulle ta i honom med tång och det finns såklart ingen signing fee att betala ut. Han är helt enkelt det billigaste valet och de får en desperat manager, som det här kanske är sista chansen för, med något slags PL-facit (även om det är länge sedan nu).

Allt de vill är att undvika nedflyttning, det är det hela. Men hur de föreställer sig att det kukhuvudet ska vända på en trupp full av talangslösare, idioter och lönetjuvar, med en fientligt inställd publik som ville ha bort honom redan innan han dök upp, det övergår mitt förstånd. Men det har säkert Dildobröderna något bra svar på.

Läste även en story om att när Moyes var i United fanns det en engelskalärare i staden som undervisade Javier Hernández föräldrar och hon lärde känna de ganska bra. Hatet de närde mot Moyes var väldigt tydligt och inga försök att dölja det gjordes. De sade dessutom att Ärtan ville bort från klubben p.g.a honom, så man undrar ju hur mexikanen känner nu, inför deras återförening i London.

Han [Moyes] misslyckades helt i United och åldrades och såg konstant livrädd ut i sin roll som manager hos oss. När man, som manager för United, pratar om att försöka få ett resultat mot Newcastle, med rädsla i rösten, då vet man att man är ute på riktigt, riktigt tunn is. Sen misslyckades han i Real Sociedad och i Sunderland. Nu har West Ham flyttat till en ny arena och öppet pratat om att flytta vidare till "nästa nivå". Sedan går de ut och anställer David Moyes. Det ska onekligen bli intressant att följa den här skitstormen. Och nog skulle en gammal cynisk socialist som er käre bloggförfattare jubla åt att få se Tory-häxan Karren Brady gråta sina borgerliga tårar när/om Stackars Dave drar ner ännu en klubb i the Championship!

 

Hemmafostrade spelare i matchtruppen sedan 1937

Måndagen den 30:e oktober firade Manchester United en 80-årsdag! Klubben har nämligen haft minst en akademispelare med i varenda matchtrupp sedan den 30:e oktober 1937! Det är smått sanslösa 3,883 raka matcher.

 

 

För att sätta in det i sin rätta kontext så ligger Everton tvåa på den listan, med lite fler än 1,000 raka matcher under en period på 21 år. För ytterligare jämförelser fanns det sex lag under den sista helgen i augusti den här säsongen som inte hade en enda ungdomsprodukt i sin matchtrupp (Manchester City, Stoke, Swansea, Burnley, Bournemouth och Watford). City, som vissa menar har gått om United när det gäller att plocka fram egna ungdomar, hade ingen akademispelare i deras trupp förra helgen, med andra ord: United 3,885 (har spelat två matcher till sedan dess) - City 0.

United är en klubb som rivaliserande fans sedan länge har anklagat för att "köpa framgång". Man kan inte komma undan det faktum att United genererar mer pengar än någon annan klubb i landet och, under vissa säsonger, i hela världen, så därför är det inte konstigt att de spenderar de pengarna på att förbättra truppen (jämfört med City, vars ägare kastar sina blodiga och smutsiga pengar över klubben). Men det borde ändå uppmärksammas mer att United alltid haft plats för sina egna spelare i seniorlaget.

Och med tanke på att det i seniortruppen idag finns sex spelare med sina rötter i vår akademi så är det inte omöjligt att rekordet fortsätter leva vidare, även efter den här säsongen. De jag pratar om är Marcus Rashford, Jesse Lingard, Scott McTominay, Joel Pereira, Axel Tuanzebe och Paul Pogba. Sen är det såklart inte omöjligt att någon mer ungtupp får chansen under säsongens gång.

 

Vallmoblomman...

Det är nu den där tiden på året då vallmoblomman ska pryda allt på två ben i Storbriannien. James McClean vägrar bära den p.g.a engelska soldaters framfart på Irland, som drabbade hans släkt och det skapar varje år upprorskänslor i den engelska tabloidvärlden. Dagen för det hela heter Armistice Day (Stilleståndsdagen) och högtidighålls den 11:e november (idag) varje år till minne av undertecknandet av stilleståndsavtalet 1918 mellan de stridande parterna i första världskriget. Krigshandlingarna på västfronten upphörde klockan 11 den 11 november 1918 - ”den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden”. Dagen högtidighålls i Storbritannien och Samväldet, i USA och i en del europeiska länder. Den firades första gången den 11 november 1919 och efter andra världskriget ändrades minnesdagens namn till Remembrance Day (Hågkomstens dag) och blev en minnesdag över stupade i båda världskrigen. När den 11 november infaller på en vardag flyttas Hågkomstens dag till närmaste söndag.

I Storbritannien är det vanligt att bära en pappersvallmo och klockan elva brukar det hållas två tysta minuter. Bruket av vallmoblomman kallas Poppy appeal. Vallmons betydelse kommer från den kanadensiske läkaren John McCraes dikt "På Flanderns fält" (In Flanders Fields). Vallmoemblemet valdes därför att vallmon blommade på flera av slagfälten i Flandern under första världskriget och dess röda färg symboliserar blodsutgjutelsen under det fruktansvärda skyttegravskriget.

Nu vet ni historien bakom det hela och i matchen mellan Chelsea och United i söndags bar båda lagen blomman på sina matchtröjor, som ni kan se på bilden här under:

   

 

 

Det händer ofta att det spelas landslagsfotboll den helgen (som i år) och förut körde man det bara helgen innan Hågkomstens dag, men nu krämar man ur det ordentligt och ser till att alla lag får en hemma- och en bortamatch där det uppmärksammas.

När det var Leicesters tur att uppmärksamma det hela (i oktober!) tyckte en supporter att det var läge att köra den här utstyrseln på matchen:

   

 

Jag menar inget säger ju högtidlig värdighet lika bra som att gå på en fotbollsmatch klädd som Honungsmonstrets mormor.

Och under den tysta minuten i Yeovil tyckte de det bidrog till hedrandet av de döda att plocka in den här anomalin. Undrar vad de som verkligen går igång på det här med vallmobärandet tyckte om det hela, för den där skithögen står ju faktiskt där och ler, och bär dessutom ingen vallmoblomma.

 

Här följer ännu ett exempel på hur man med värdighet kan minns de som dött på olika slagfält:

   

 

 

 

Anledningen till att jag raljerar om detta är att den här grejen har förvandlats till att hedra alla som stridit för England och krafter som påminner om Sd och NMR (jag vet Sverigevänner, det är inte samma sak, men ni plockar näring ur samma skithög) i England utnyttjar också det här för att visa sin nationalism (och exkludera andra). För även om historieböckerna framställer England som Europas ledstjärna, ängel och humanitära förebild, så skaver den bilden "lite" när man tittar på fakta. Detta blandat med den inte helt klockrena besattheten av att få visa upp sin sorg offentligt, så mycket det bara går. Det har länge varit nationalsport på Merseyside, men det sprider sig, med oroande fart. Vad hände med att lite försynt och respektfullt bara hedra minnet av de döda? Nu ska det ut på sociala medier, upp på billboards och den som kan gråta mest offentligt vinner. För mig blir det oerhört kladdigt och börjar mer handla om att visa upp sig själv än att faktiskt minnas den/de som hedras. Men det är klart, vi lever i en tidsålder där man just ska visa upp sig själv och allt ska handla om mig, mig, mig, så varför skulle det inte gälla när man hedrar de döda också?

 

 

Paddy Evra

 

Ni har garanterat alla läst om Paddy Evras framfart bland Marseilles fans. Under uppvärmningen inför bortamatchen i Europa League mot Vitória de Guimarães riktade han en spark mot en supporters huvud och nu har konsekvenserna för 36-åringen kommit.

Jag var på plats på det bittra, blå rymdskeppet i januari 2006 när Paddy debuterade för de Röda och jag undrade vad i helvete det var vi hade köpt. Mycket riktigt blev han utbytt redan i pausen. Men sedan växte han och blev en riktigt bra spelare för oss. Han var väldigt vass i offensiven, inte alltid helt briljant i defensiven, men då hade vi en totalt sett ganska hyfsad backlinje, som ofta kompenserade för hans brister hemåt. Han tog även till sig klubben och dess historia på ett sätt som inte är så vanligt när det gäller utländska spelare som kommer till Manchester. Tycker även att han hanterade fallet mot råttnyllet Suárez på ett alldeles strålande sätt. Efter domen mot denna pungsäck buades Evra konstant ut på Anfield, varför då? Han var ett offer för rasism. Fräscht. Så nog kändes det underbart när den störda uruguayen kom tillbaka till OT, inte tog fransmannen i hand innan matchen och sedan var med och förlorade mot United. Man kan ju nästan känna hur nöjd Paddy var efter den matchen då han gick och applåderade Stretford End och råkade stöta emot scousernas överstegris.

Men sen måste jag säga att jag har tröttnat lite på Evra och hans clownuppvisningar på sociala medier. Faktum är att hans form för OM har varit något av ett nationellt skämt i Frankrike hela säsongen. Och det hjälper ju såklart inte när man ser honom röva runt i onlineklipp; precis på samma sätt som Rio brukade reta upp oss med sina olika tricks när han var skitdålig och sen när han var avstängd. Man skämtar t.o.m om Evra i seriösa nyhetssändningar i Frankrike. Samt att många där nere fortfarande skyller på honom gällande debaclet 2010.

Tidigare skrev jag om att konsekvenserna för Evras agerande i Europa League nu kommit ifatt honom. Först annonserade Uefa att han stängs av i alla europeiska klubbmatcher i sju månader (t.o.m. juni 2018). Han har även fått böter på €10,000 (104,193 kr) och igår (fredag 10/11) annonserade hans klubb, Olympique de Marseille, att de har avslutat hans kontrakt med omedelbar verkan.

Det känns ganska logiskt, för han var heller ingen hjälte bland Marseilles ganska hårdkokta fans. I matchen efter hans spark höll de upp en banner med texten: "Du trodde du stod över institutionen OM och deras supportrar. Vi vill inte längre att du bär våra färger. Evra f*** off."

 

 

Och en annan sade:

"Kärlek till tröjan, respekt för supportrarna, professionalism, är det för mycket att be om?"

 

Daily Mail från den 6:e november rapporterar mer:

 

Marseilles fans lät sina känslor för Patrice Evra offentliggöras under deras Ligue 1-match mot Caen - de vill få bort honom från klubben.

 

 

Marseille stängde av Evra efter hans våldsamma uppträdande mot supportrarna innan torsdagens Europa League-match mot Vitoria Guimaraes. Evra var involverad i ett upphettat utbyte med sina egna fans som ledde till en kung-fu-spark över reklamsargen på D. Alfonso Henriques-stadion.

 

 

Supportrarna på Stade Velodrome kom med sitt eget uttalande då deras lag välkomnade Caen, där flera sektioner av arenan höll upp hemmagjorda banners.

 

 

En sade: "Du trodde du stod över institutionen OM och deras supportrar. Vi vill inte längre att du bär våra färger. Evra f*** off." Och en annan sade: "Kärlek till tröjan, respekt för supportrarna, professionalism, är det för mycket att be om?"

 

 

I fredags sade Ligue 1-klubben att de ska intervjua Evra innan de bestämmer ytterligare bestraffningar, men han har redan nu plockats bort från uttagning till spel.

Oavsett vad han väljer att göra i framtiden så kommer han åtminstone ha mycket tid över till sina irriterande videos från och med nu...

AV: Simon Stone, BBC Sport, tisdag 7 november, 2017:

   

Manchester United har tagit en poäng på deras tre senaste bortamatcher i Premier League efter söndagens 1-0 förlust borta mot Chelsea.

(BBC SS)

 

 

 

Manchester United-bossen Jose Mourinho kommer bli tillsagd att han måste göra sig av med spelare om han vill addera nya till sin trupp i januari.

 

Old Trafford-ledningen vill kontrollera kostnaderna innan de sanktionerar fler utlägg på nyförvärv.

 

Mourinho har spenderat £285m (3,35 miljarder kr) på transferavgifterna för sex stora nyförvärv under hans två år i klubben.

 

Uniteds senaste finansresultat, som släpptes i september, visade att deras lönenota hade stigit med 13,5% till 263,5m (3,1 miljarder kr).

 

Försvararen Luke Shaw, som kostade United £27m (317,6m kr) 2014 har ännu inte startat den här säsongen, är den mest troliga spelaren att få lämna klubben.

 

22-åringen har endast startat fyra Premier League-matcher de senaste 12 månaderna p.g.a en kombination av skador och dålig form.

 

Framtiden för Marouane Fellaini är också osäker. Den belgiske mittfältarens kontrakt går ut i sommar och han blir fri att förhandla med utländska klubbar i januari.

 

Sexton medlemmar av förstalagstruppen har lämnat sedan Mourinho tog över i maj 2016, men endast £16m (188,2m kr) försäljningen av Memphis Depay och £22m (258,8m kr) flytten för Morgan Schneiderlin generade några signifikativa inkomster, medan Wayne Rooney och Bastian Schweinsteiger, båda med höga löner, också lämnat.

 

Söndagens Premier League-förlust borta mot Chelsea lämnade United åtta poäng bakom ledarna Manchester City.

Chelsea (b)

Då var det dags för ännu en bortamatch mot en förmodad topprival. När jag tänker på bortamatch mot Chelsea så är det inte alltför muntra tankar som flimrar förbi. Känns som att vi aldrig vinner där nere. När man sedan försöker bringa klarhet i den känslan genom att backa upp det med statistik så är jag inte helt fel ute. De senaste 10 ligamötena på Stamford Bridge har resulterat i en vinst (!), sex förluster och tre oavgjorda.

Senast vi vann där i ligan var för nästan exakt fem år sedan. Närmare bestämt den 28:e oktober 2012 (då Fergie fortfarande var vår manager). Den vinsten kom till efter en del kontroversiella händelser. Efter 12 minuter ledde de Röda med 2-0 (självmål och Van Persie), men sedan kom ryssens legoknektar tillbaka och Juan Mata och Ramires reducerade och kvitterade. Efter det klev domaren Mark Clattenburg in och visade ut både Branislav Ivanović (63:e minuten) och Fernando Torres (69:e). Utvisningen på Torres var väl tveksam, men å andra sidan skulle han ha fått duscha tidigare då han sparkade in bröstkorgen på Tom Cleverley. Efter dessa situationer, som fick ABU-nationen att gråta och skrika okontrollerat, smaskade Javier Hernández in vinstmålet i den 75:e minuten, i en offside-position. Så medan vi firade rejält åkte många ABU:are på vätskebrist p.g.a alla tårar de fällde över hur United ALLTID får alla domslut med sig o.s.v., o.s.v

Ni kan se höjdpunkterna här om ni så önskar:

 

Efter att ha sett Chelseas "försvarsspel" i Rom så känner man ändå en försiktig optimism. Nu är det ju inte så att vi har någon backlinje som bara exploderar ut förtroende, men det vore ju onekligen gött att täppa till en och annan käft med en seger där nere innan ännu ett värdelöst landslagsuppehåll. Det muttras ju och viskas dessutom om att allt inte är helt klockrent i Chelseas trupp och med managern Conte, så förhoppningsvis slipper vi i alla fall skåda en repris av förra säsongens pajaskonster på Stamford Bridge.

 

 

Mourinho och skatten

   

Inför dagens match höll Mourinho sin presskonferens i torsdags, detta p.g.a att han hade andra åtaganden i fredags. På förmiddagen befann han sig nämligen i Madrid för att reda ut några frågetecken kring skatten han betalat eller inte betalat under sin tid i Real Madrid.

På frågan om huruvida fallet är ett störande inslag sade United-bossen: "Nej. Det är bara en ändring av normal träningstid för jag vill vara här [på träningsanläggningen] och jag kan inte vara här på morgonen, så jag var tvungen att ändra träningstiden. Bara det. Det är det enda."

 

 

På plats i Spanien förklarade han sin närvaro där enligt följande:"Jag blev tillsagd att min skattesituation var fullständigt laglig. Några år senare blev jag tillsagd att en utredning inletts och de sade till mig att för att reglera min situation var jag tvungen att betala summan X. Jag svarade inte, jag argumenterade inte, jag har betalat och skrivit på för staten om att jag definitivt är i överensstämmelse och fallet är stängt. Det är därför jag är här, inget annat."

Men the Guardians Spanienkorrespondent, Sid Lowe, håller inte helt med portugisen:

José Mourinho är fortfarande under utredning för påstått skattefusk trots att han deklarerat att ärendet som inletts mot honom är avslutat efter att han sade att han accepterat argumenten som framfördes av Spaniens skatteförvaltning och betalat summan som krävdes för att de skulle lägga ner anklagelserna mot honom, som han hela tiden har förnekat.

Manchester United-managern lämnade domstolen i Pozuelo de Alarcón, väster om Madrid, och insisterade på att det enda problemet han hade med det korta domstolsframträdandet var att han tvingats ändra träningstiden. "Jag svarade inte, jag argumenterade inte, jag skrev på pappren," sade han till reportrarna. Han beskrev fallet som "definitivt avslutat" men det bekräftades inte av domstolen.

En talesman för domstolen sade till AFP att Mourinho fortfarande står under officiell utredning och tillade att portugisen hade besvarat frågor endast från sin jurist och inte fått några frågor från åklagarna under hans tid i domstolen.

Mourinho hade anklagats för skattefusk för €3,3m (34,5m kr) som relaterar till utbetalningar för imagerättigheter som han tog emot då han var manager för Real Madrid 2011 och 2012. Statens åklagare hade anklagat honom för att ha använt offshoreföretag på Irland, Brittiska Jungfruöarna och Nya Zeeland för att dölja sina inkomster.

Liknande anklagelser har riktats mot fotbollsspelare i Spanien, bland dem återfinns ett antal klienter till agenten Jorge Mendes, inklusive Fábio Coentrão, Pepe, Radamel Falcao, Ángel Di María och, mest noterbart, Cristiano Ronaldo. Men medan Ronaldo är övertygad om att bestrida anklagelserna om skattefusk på €14,7m (153,7m kr), valde Mourinho att betala. Han avslöjade inte summan.

I juni släppte Mendes företag, Gestifute, ett uttalande som insisterade på att Mourinho hade accepterat "regleringsförslaget från den spanska skattemyndigheten" gällande 2011 och 2012, och att han hade nått en överenskommelse för 2013. Men fallet hade inte avslutats och Mourinho kallades till en utredningsdomare klockan 10:00 i fredags. Han anlände till samma domstolsrum som Ronaldo kallades till i somras precis efter klockan 9:30. Han lämnade sedan byggnaden strax efter klockan 10:00 och insisterade då på att fallet var avslutat.

"Jag lämnade Spanien 2013 med informationen och övertygelsen om att min skattesituation var helt laglig," sade Mourinho. "Ett par år senare informerades jag om att en utredning hade inletts. De sade till mig att för att reglera min situation var jag tvungen att betala summan X. Jag svarade inte, jag argumenterade inte, jag betalade, jag skrev på pappren för staten som visar min konformitet och att allt definitivt är avslutat. Det är därför jag var här i fem minuter för att berätta för domaren exakt det jag berättar för er nu."

 

Alltid lika underhållande Arsenal

Arsenal lyfts ofta fram av "experterna" som ett lag som alltid underhåller med sin "fantastiska fotboll". Tveksamt om alla Arse-fans håller med om detta. I torsdags mötte den skrynklige schäferns gäng Röda Stjärnan hemma och den här supportern ansåg tydligen att sudoku-sidan i hans tidning var intressantare än det som hände ute på planen...

   

 

Red Issue saknas väldigt mycket av många Man United-fans och den f.d redaktören JP O'Neill diskuterar deras beslut att lägga ner, Glazer-familjen, the Class of '92 och FC United

   

Red Rebels beskriver storyn bakom F.C United.

 

 

 

 

AV: Samuel Luckhurst, Manchester Evening News, onsdag 11 oktober, 2017:

 

Om det finns en bild som kapslar in Ed Woodwards olyckliga start på sin tid som Manchester Uniteds exekutiva vice ordförande så finns den begravd på Red Issues Twitter-feed. Tre jurister beskrivna som "skojare" hade involverats i Ander Herrera-affären som kollapsade i den 11:e timmen på deadlinedagen 2013 och fanzinets Twitter-konto hade en "exklusiv bild" på skojaren. Bilden föreställde Woodward

https://twitter.com/RedIssue/status/374661646666321920.

 

Woodward har jobbat i United sedan 2005 och lär ha känt till det mest kärva och elakt sarkastiska fanzinet inte bara i Manchester utan i hela Storbritannien. Med sina Private Eye-inspirerade framsidor och en brännande satir var Red Issue ett motgift för United-supportrar och fotbollsföljare av en viss övertygelse. Deras första nummer, som släpptes i januari 1989, fanns under en kort tid till försäljning i klubbshoppen, detta tills Uniteds sekreterare Les Olive bläddrade igenom ett av dem.

 

Men Woodward gick faktiskt med på en intervju med fanzinets redaktör John Paul O'Neill under sitt första år som David Gills efterträdare. Han pratade med United We Stands Andy Mitten bara några månader in i sin nya roll men han stod aldrig fast vid sitt initiala löfte om att sitta ner med O'Neill.

 

Nästan fyra år senare fanns O'Neill på plats i publiken vid Champions League-finalen i Cardiff, och han minns hur han fick syn på Woodward, knackade honom på axeln och informerade honom om att han var den tidigare redaktören på det nu nedlagda fanzinet. Woodward kom med sina ursäkter för att avsluta konversationen men pratade sedan med honom igen lite senare, O'Neill förklarar.

 

"Han knackade mig på axeln och sade, 'Ok, vi kommer göra det,'" berättar O'Neill för the M.E.N "Och jag tänkte att det kunde bli en liten del av boken, allt om övertagningen och vart United är nu, och han tog min e-mejladress där och då, skickade mig ett e-mejl och sade 'Låt oss hitta ett datum.'

 

"Några dagar senare e-mejlade jag honom, han skickade det vidare och ungefär en vecka senare fick jag följande meddelande: 'Oh, han vill faktiskt inte göra någon intervju. Han vill bara snacka lite.' Så det är tre gånger nu som han inte har gjort det."

 

Boken O'Neill refererar till är hans berättelse om FC United of Manchesters födelse. Red Rebels: The Glazers and the FC Revolution berättar storyn bakom en klubb som föddes av Glazer-familjens aggressiva övertagning av United 2005 och som medgrundades av O'Neill. Mer än 12 år senare har F.C sin egen arena, med en kapacitet på 4,400, i Moston - Broadhurst Park - och det säger mycket om deras korta historia att Eric Cantonas stöd bara är en fotnot.

 

Klubben är både aktad och smädad och grundandet av F.C diskuteras under viktig scen i Ken Loachs film Looking for Eric från 2009 och när deras avancemang till den andra rundan av FA Cupen 2010 drog igång snacket om en osannolik bortamatch på Old Trafford, lovade managern Karl Marginson att bortasektionen skulle vara tom. Om en journalist vågade ta upp F.C med Sir Alex Ferguson hade hårtorken vridits upp till 11.

 

Cantona deklarerade t.o.m att han skulle vara beredd att spela för F.C medan Ole Gunnar Solskjaer gick ut offentligt med sitt motstånd mot Malcolm Glazer och hans familj genom att bli en gynnare för Shareholders United innan övertagningen. Men de tillhörde en minoritet.

 

"Det finns många f.d spelare som inte har några problem med att prata om det och ge ocensurerade åsikter om Glazer-familjen," säger O'Neill. "Men du får inga som pratar offentligt om det."

 

 

United-fans protesterar mot Glazer-familjen i oktober 2004.

 

Patrice Evra försvarade de vibrerande gröna och gula protesterna 2010 medan f.d K-Standern Gary Neville vägrade kommentera rörelsen. Paul Scholes frågade en fanzineförsäljare efter vinsten i januari 2010 mot Hull om återvändningen till Newton Heaths färger och erkände att det var "förmodligen bäst" om han gömde sin åsikt om det.

 

Dessa United-storspelare, tillsammans med Ryan Giggs, Nicky Butt och Phil Neville är nu delägare för Salford City. Sådde den växande F.C.-plantan fröna för Uniteds hemodlade kontingent att rebranda Salford?

 

 

Salford Citys ägare har haft mycket att säga om United.

 

"Jag vet inte," svarar O'Neill. "Jag tror inte det men det de försöker göra är mycket mer finansorienterat, de har en plan om att klättra uppåt i divisionerna men det skulle inte förvåna mig om de fick upp ögonen för det genom vad F.C har gjort och stödet den fotbollsnivån kan generera om de har rätt organisation runt det hela.

 

"Salford City har en helt annan inställning med pengarna som är involverade, de gör det på ett professionellt sätt, vilket är anledningen till att de nått framgångarna de har haft hittills. Supporterbasen finns inte där som den fanns för F.C men det växer och hur mycket det kommer växa på det som de redan har, det vet jag inte. Men är de framgångsrika kommer de få mer stöd."

 

Red Issue lade ner sin verksamhet för lite mer än två och ett halvt år sedan, detta då de lämnade scenen med en hyfsad nedskärning av Chris Smalling och Jonny Evans på framsidan av sista numret, medan baksidan pryddes av The Beatles' Sgt. Peppers's Lonely Hearts Club Band-omslaget, men ansiktena hade bytts ut mot deras fiender, som sträcker sig från Joe Royle till olika journalister.

 

Fanzinets anda lever fortfarande vidare genom deras konfrontativa Twitter-konto och det är många som fortfarande hoppas på att de ska återvända i tryck. Saknar O'Neill det?

 

"Jag hade just fått nog av att följa det till den graden som krävdes för att kunna vara involverade," slår han fast. "Att producera något som Red Issue som ska ut med ett nytt nummer med några veckors mellanrum, bara att hålla sig ajour med vad som pågick, för att kunna leverera kvaliteten på magasinet vi tyckte att vi hade för läsarna.

 

"Jag saknar att sätta ihop magasinet och upphetsningen runt det men jag saknar inte hela b*******t-sidan av det, så totalt sett så är beslutet fattat och vi har inte ångrat oss.

   

 

 

"Jag tycker inte det finns något med supportermakt, för majoriteten av folket som är en del av det, de har köpt det [den moderna fotbollen], folket som går nuförtiden, det är vad de vill ha, det är vad de betalar för.

 

"Uniteds supporterbas förändrades massivt mellan 2002, '03, '04 och '05 fram till 2011-12," betonar O'Neill. "Vi såg det mer än någon annan för vi stod på gatan från klockan 12 till tre varje matchdag när det var avspark klockan tre. Man såg folket som kom till Old Trafford under den tiden och det förändrades drastiskt.

 

"Titta på City med deras introducering av den där tunnelklubben, vilket nonsens, de gör det nu för att det finns en marknad för det, och det är samma sak med half-and-half-halsdukarna. Försäljarna började sälja dessa på Old Trafford 2011 för det skapades en marknad för det och för 15 år sedan hade du inte kommit undan med det för folk ville inte ha den sortens sak."

 

 

Red Rebels av John-Paul O’Neill finns ute till försäljning nu.

 

(Från vänster till höger) Manchester Uniteds exekutiva ordförande Ed Woodward, Arsenals vd Ivan Gazidis, Man United-delägarna Avi och Joel Glazer och Liverpools huvudägare John W Henry träffades nyligen och åt middag i New York.

 

 

 

AV: Chales Sale, Daily Mail, fredag 27 oktober, 2017:

 

 

Engelsk fotbolls traditionella tre stora klubbar - Arsenal, Manchester United och Liverpool - har fört diskussioner i New York, vilket ytterligare har undergrävt den kollektiva makten i högstaligan.

 

 

Förra veckan intogs den italienska restaurangen Locanda Verde i det trendiga Tribeca-distriktet av Arsenals vd Ivan Gazidis, Liverpools huvudägare John W Henry, Manchester Uniteds exekutiva vice ordförande Ed Woodward och bröderna och klubbägarna Avram och Joel Glazer.

 

 

Det osannolika matsällskapet gjorde ingen hemlighet av deras möte, detta då de valde en sådan populär restaurang att de kunde fotograferas av ett Arsenal-fan.

 

 

Det troliga samtalsämnet var distributionen av Premier Leagues tv-rättigheter utomlands och deras middag ägde rum endast sju dagar innan ett andra möte för klubbarna.

 

 

Det sköts senare upp för att de 20 klubbarna befinner sig i ett dödläge - uppdelade 11-9 emot förändringarna som the Big Six vill få igenom, då en 14-6 majoritet krävs.

 

 

Men en Big Three-förening i the Big Apple förändrar dynamiken då det var the Big Six som agiterade för en större andel av tv-pengarna.

 

 

Arsenal sade att Gazidis var i New York för att träffa ägaren Stan Kroenke och att det var en middag för att diskutera NFL-möten.

 

 

United sade att Woodward uppdaterades av the Glazers gällande samma NFL-diskussioner, medan Henry var där för de "gemensamma intressena" med Premier League.

 

 

Det finns inga indikationer gällande vem av multimiljonärerna som tog hand om vad som lär ha blivit en rejäl nota, då priset på vin gått upp till $960 (8,611 kr) för en flaska Brunello di Montalcino 2000.

 

 

Den lyxiga italienska restaurangen Locanda Verde ligger i stadens trendiga Tribeca-distrikt.

 

 

Det flotta matstället har en dyr meny där vinflaskor går upp till $960 (8,611 kr).

 

 

 

 

TYPISK TRERÄTTERS PÅ LOCANDA VERDE

Förrätt - fullkornschitarra med vårsvamp, svartpeppar, uovo - $25 (224 kr)

 

 

Huvudrätt - grillad lokal svärdfisk, caponata med aubergine, panelle, tomatvinägrett - $38 (341 kr)

 

 

Efterrätt - rostad aprikos Fantasia: pistaschgelato, vin santo crema, saltad kolasås - $16 (144 kr).

Huddersfield 2

Aaron Mooy 28

Laurent Depoitre 33

 

 

Manchester United 1

Marcus Rashford 78

   

Aaron Mooy firar efter att ha gett Huddersfield ledningen mot Manchester United. Fotograf: Conor Molloy/Action Plus via Getty Images

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, på the John Smith's Stadium, the Observer, söndag 22 oktober, 2017:

 

 

De gav allt för att hålla i ledningen. De var snabba på bollen, starka i närkamperna och helt övertygade om att inte låta matchen få någon dramatisk, sen twist. Och, till sist, kunde Huddersfield Town, ett lag vars ärorika framgångar alla tillhör en annan era, njuta av euforin från en vinst mot Manchester United, deras första sedan mars 1952, och det var ett av dessa glädjefyllda tillfällen när fotbollen påminner dig om sin förmåga att bjuda på en sällsynt sorts lycka.

 

 

Senast Huddersfield besegrade ett lag från Old Trafford, Manchester, hände bara några veckor efter att Elizabeth II utsågs till drottning, samma år som London täcktes av sin värsta smog och något smartskaft på the New Musical Express fick idén att trycka den första 40-topplistan någonsin. Huddersfield åkte ur den säsongen och United vann ligan, Sir Matt Busbys första titel, trots 3-2 förlusten på Leeds Road. Efter att ha sett den här matchen ska vi inte vara alltför säkra på att samma saker kommer ske igen, för någon av klubbarna.

 

 

José Mourinho framförde samma poäng när han lät förfärad över att något lag med titelambitioner kan vara så klent. Hans lag, sade han, förlorade för att den ena spelargruppen hade korrekt attityd, medan den andra inte hade det, och det var noterbart att han var noga med att inte göra en syndabock av Victor Lindelöf, efter en hemsk dag för klubbens sommarrekrytering, köpt för £31m (355,6m kr).

 

 

Poängen han framförde var att det var ett kollektivt misslyckande - "Jag minns inte ens en träningsmatch där vår attityd var så dålig," var en åsikt - och för ett lag med Uniteds målsättningar, medan Manchester City kraftfullt far fram i toppen av ligan, var det här ett katastrofalt resultat.

 

 

Skadan åsamkades under en femminutersperiod i den första halvleken när Aaron Mooy och Laurent Depoitre straffade ett fasansfullt försvarsspel. Marcus Rashfords nick, efter 78 minuter, gav en riktigt nervdallrande slutfas. Men t.o.m då fanns det bara sporadiska ögonblick när det kändes som att en kvittering skulle följa. Inget lag gjorde, brukade Sir Alex Ferguson säga, fler sena mål än hans. Dagens lag har inte det där än. Inte här i alla fall.

 

 

Men det mest häpnadsväckande var att United hade hållit sju nollor i deras åtta tidigare ligamatcher och anlände i West Yorkshire i vetskap om att om de kunde hålla en till så skulle det vara första gången ett lag i högstadivisionen hade inlett en säsong på det sättet.

 

 

Istället var det förmodligen ingen tillfällighet att de rasade samman helt där bak så fort Phil Jones klev av skadad och 10 minuter efter att Lindelöf hade kommit in hade de släppt in lika många ligamål som under de två föregående månaderna. Jones har sällan sett så viktig ut och här fanns bevisen på varför Mourinho har varit så motvillig till att använda Lindelöf under början av säsongen.

 

 

Phil Jones slår näven i backen i ren frustration efter att ha ådragit sig en skada som visade sig bli avgörande i matchen. Fotograf: Andrew Yates/Reuters.

 

 

Skadan på hans självförtroende kommer vara betydande men det här var även en traumatisk dag för Juan Mata, med tanke på att det var hans misstag som ledde till 1-0 målet. Fram till det målet kom hade David de Gea knappt hotats en gång men United var sårbara direkt när Mooy avväpnade Mata. Huddersfield hade plötsligt en tre-mot-två-kontring och när Mooy rullade ut bollen till vänster vände Tom Ince ut och in på Lindelöf. Inces skott kom tillbaka ut från De Gea och bollen hamnade inbjudande hos Mooy som kunde svepa in returen.

 

 

För Lindelöf blev matchen en svår prövning. Fem minuter senare drog Jonas Lössl iväg en lång inspark in på Uniteds planhalva och inhopparen ställdes inför vad som borde ha varit en rutinnick. Det var en blåsig eftermiddag, men det fanns inga riktiga förmildrande omständigheter till sättet på vilket han missbedömde bollbanan. Depoitre kunde knappt förstå sin tur, tog bollen runt De Gea och sköt in den i tom bur.

 

 

Den mest imponerande delen av Huddersfields insats var att de aldrig lät någon oro krypa in i deras spel. De vägrade att låta United få tid och under långa perioder var det helt otroligt hur bekväma de såg ut.

 

 

Rashfords mål, en nick vid bortre stolpen på Romelu Lukakus inlägg, ändrade på saker och ting och hemmalaget behövde även ta sig igenom fyra minuters övertid. Men i dessa ögonblick visade Huddersfields spelare en känsla av gemenskap som kommer bli helt avgörande under de kommande månaderna.

 

 

Mooy var matchens lirare men det fanns ett halvt dussin av hans lagkamrater, mest notabelt Ince och Christopher Schindler som inte var långt efter honom, samtidigt som det var svårt att komma på en enda spelare i rött som kunde bära Uniteds färger med någon slags stolthet. Rashford, en av de två inhopparna efter pausen, fick i åtminstone in något nytt, men det var i princip allt. Nemanja Matic gjorde sin överlägset sämsta match för United och Anthony Martial plockades, precis som Mata, av i pausen.

 

 

Martial var den enda spelaren på planen, förutom de två målvakterna, som ansåg att matchen krävde ett par handskar och han försvann ut ur matchen efter en tidig tête-à-tête med Tommy Smith, hemmalagets högerback. Smith var excellent och på något sätt berättade det den här matchens story.

• "Jag minns inte ens en träningsmatch där vår attityd var så dålig"

 

• Managern fördömde Ander Herrera för kommentarerna efter 2-1 förlusten

Mourinho ifrågasätter Manchester Uniteds attityd efter förlusten mot Huddersfield - video

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 22 oktober, 2017:

José Mourinho kritiserade sina Manchester United-spelare efter att ha sett dem åka på en chockartad 2-1 förlust borta mot Huddersfield Town och sade att han inte kunde minnas någon annan match sedan han kom till klubben där attityden i hans lag hade varit så dålig.

Uniteds första ligaförlust för säsongen - och deras första i Huddersfield sedan 1952 - lämnar dem fem poäng bakom Manchester City i toppen av Premier League och Mourinho var mer kritisk mot sina spelare än vad han varit någon annan gång sedan han tog över från Louis van Gaal.

"Jag minns inte ens en träningsmatch där vår attityd var så dålig," sade han. "När jag förlorar matcher, vill jag förlora för att motståndaren var bättre och hade mer kvalitet. Men när man förlorar p.g.a attityd, det är väldigt dåligt. Jag hörde Ander Herrera i hans [tv] intervju säga att attityden och viljan var dålig. Åh herregud, när en spelare säger det, eller en spelare känner det, jag tycker att de alla borde gå till presskonferensen och förklara varför - för jag kan inte förklara det. Det bekymrar mig för om det hände idag varför kan det inte hända imorgon?"

En dyster eftermiddag för United förvärrades av skadan i den första halvleken som tvingade Phil Jones att kliva av strax innan Aaron Mooy och Laurent Depoitre nätade med fem minuters mellanrum och gav Huddersfield en 2-0 ledning. Victor Lindelöf, Jones ersättare, hade en väldigt tuff match och får rejält ta på sig det andra målet, men Mourinhos ilska riktades mot hela laget under en dag där både Juan Mata och Anthony Martial byttes ut i halvtid.

"Misstagen - han [Lindelöf] på det andra målet och Mata på det första målet - är misstag som tillhör kontexten. Om man spelar en fantastisk match och förlorar på ett individuellt misstag, ja, då pekar man med fingret. Men det var inte fallet här. I den första halvleken väntade jag på det. Det var Mata och Victor men det kunde ha varit en annan spelare för attityden var riktigt dålig.

"Jag känner mig riktigt besviken och om jag var en Manchester United-supporter - inte en manager utan en traditionell supporter - skulle jag vara riktigt besviken. Man kan spela och förlora en fotbollsmatch för att motståndaren hade mer kvalitet än dig. Men man kan inte förlora för att motståndaren hade en bättre attityd än dig, så jag är väldigt besviken.

"De [Huddersfield] spelade som jag gillar. De spelade med allt de har, vilket jag tycker om, och som det måste vara. De spelade med allt: aggression, vilja, motivation, uppoffring. De spelade med allt och det gjorde inte vi. Så laget som förtjänade att vinna vann - så enkelt är det."

Marcus Rashfords reduceringsmål i den 78:e minuten skapade en spänd avslutning men Huddersfields manager, David Wagner, höll med Mourinho om att det var en välförtjänt seger och han beskrev den som "ett av de tre bästa ögonblicken jag har haft, personligen, som manager för den här klubben".

Wagner tillade: "Det här är ett väldigt stolt ögonblick. Vi vet alla hur enormt det är att vi har slagit Man United. Vi måste göra det fullständigt klart så att alla förstår vad som är extraordinärt och vad som är ordinärt. Idag var det extraordinärt. Jag bor i Huddersfield så jag vet hur enormt det här är för den här staden, supportrarna, ordföranden, ledningen. Det här är ett väldigt speciellt ögonblick.