Några dagar att minnas stupade hjältar

 

27:e januari

Lördagen den 27:e januari var det 100 år sedan det finska klasskriget startade. Det varade inte så länge (avslutades den 15:e maj samma år), men var oerhört blodigt och fortsatte även att vara det även efter det att det avslutats. Detta då den vita sidan fortsatte slakta finska arbetare på löpande band, som på bilden här under:

   

En vit officer avrättar en finsk arbetare

Det här klasskriget har väldigt länge varit ett nedtystat trauma i Finland, ett svidande sår som man helst inte talat om. Men på senare tid har det skrivits en hel del bra böcker om ämnet och dess sanna hemskheter har äntligen blottlagts. Alla krig är hemska, inget snack om saken, men här framkommer det verkligen exakt hur grym den vita sidan i kriget var. Jag hoppas att dessa böcker ska leda till en större diskussion om vad som egentligen hände i vårt grannland under inledningen av år 1918. Hyser även förhoppningar om att det ska sprida sig hit, till Sverige. För även om det inte är något välkänt ämne, så ska vi inte glömma att svensk överklass var med och utbildade den vita sidan i krigskonsten och bidrog även med soldater till denna slakt av finska arbetare. Sverige spelade absolut en roll i detta blodbad och det fanns många välbärgade och högt uppsatta soldater som var redo att åka österut för att få slakta kommunister och andra rödingar. Det kan i mångt och mycket beskrivas som rena terrorresor. Med tanke på att varje gång högern idag får slut på argument, så ber de vänstern att ta avstånd från sin historia. Ska bli intressant att se om det dryga fanskapet Ulf Kristersson och övriga clowner på högerkanten tänker be om ursäkt för deras ideologiers historiska blodbad i Finland, jag håller inte andan.

Passade den 27:e på att fira alla de röda hjältarna som slogs för ett rättvisare Finland med fin finsk öl, finska piroger och en liten klaring - Kippis!

 

 

"Fattigfolk i Finlands kojor

bryter sina bojor,

lidandenas bägare

är bräddad till sin rand.

Emot förtryckarhorden

stampar folket fram ur jorden

sina ädlaste krigare till kamp".

 

 

 

2:a februari

Om vi sedan raskt spolar fram till i fredags, så var det då 75 år sedan Röda armén krossade ryggraden på nazisternas krigsmaskin i och med slaget vid Stalingrad. Trots att den vänstervridna historieskrivningen berättar för oss att det var USA, Frankrike och Storbritannien som besegrade Hitler, så får jag nog lov att säga att Sovjetunionen och dess modiga folk också hade en pytteliten inverkan på utgången i detta vedervärdiga krig. Hade nazisterna, eller de invandrings- och vänsterkritiska, för att använda ett Sverigevänligt språk, segrat på östfronten, ja då finns det en risk att världen hade sett väldigt annorlunda ut efter år 1943, det får vi aldrig glömma!

 

6:e februari

Jag utgår ifrån att alla som kallar sig Manchester United-fans känner till dagens datum och dess betydelse i Uniteds historia. Det är idag 60 år sedan den fruktansvärda flygplanskraschen i München där 23 människor miste livet, bl. a åtta United-spelare. Det var ett helt fantastiskt lag som Matt Busby och Jimmy Murphy hade format, bestående av unga, briljanta och anfallsglada spelare. De två säsongerna innan hade det här fantastiska laget vunnit ligamästerskapet och innan tragedin hade de säkrat en plats i semifinalen i Europacupen (dagens Champions League) mot AC Milan. Så det var inget ordinärt, underhållande fotbollsgäng vi pratar om, det tillhörde, redan då, gräddan av den engelska och europeiska fotbollseliten. Det går såklart inte att undvika att fundera på vad som hade kunnat uppnås av det här sagolikt skickliga och älskvärda laget. Istället avled sju av dem (store Duncan Edwards avled 15 dagar senare på ett sjukhus) i snödrivorna på landningsbanan i München.

Det hela summeras väldigt fint i dikten The Flowers of Mancester:

Lördagens seger mot Huddersfield var den som datummässigt ligger närmast den 6:e februari, så då hyllade klubben och fansen dessa hjältar, som togs ifrån oss alldeles för tidigt. 2008, när det var 50 år sedan katastrofen, bodde jag i Manchester och följde det hela på väldigt nära håll. Med tanke på vilka som sitter i vårt ledningsrum och vilket deras primära mål är, så antar jag att inte borde ha blivit förvånad, men jag blev ändå innerligt förbannad på dessa iskalla gamar och parasiter. Tyckte inledningsvis att de hade skött det hela ganska snyggt, det var inte alltför scouse-inspirerat och det fanns faktiskt en viss glädjande stil och klass över hela hanteringen. Fast sen var de ju bara tvungna att sabba allt detta med den här anomalin:

 

 

 

Bilden och texten är fin och framstår som en fin hyllning till dessa giganter, men självklart skulle de trycka in sponsorn AIG i ett hörn och förstöra allting!

Mina känslor inför Phil Jones är ganska välkända här. Vilket jävla mål han bjöd på mot Tottenham! Synd att det var i fel bur bara...

Tyvärr är det inte bara i köket och på fotbollsplanen som han är klumpig bortom alla kända beskrivningar. För några år sedan visade han även samma taktkänsla på sociala medier, detta då han lade upp en minnesbild över the Babes, ackompanjerat med reklam för hans plats på sociala medier! Jag saknar ord...

 

 

Här under har jag samlat ihop fyra briljanta artiklar om tragedin i München för 60 år sedan:

Danny Taylor på the Guardian briljerar som vanligt:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/02/06/11513156-munchen-katastrofens-langa-skugga-faller-fortfarande-pa-oss-60-ar-senare/

Fantastisk artikel från Red Issue från 2008 om hur giganten Jimmy Murphy och världspolitiken mitt under Kalla kriget påverkade Uniteds kamp efter München:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/02/06/11513155-hur-jimmy-murphy-och-suezkisen-hjalpte-till-att-radda-united/

Från samma utgåva av Red Issue kan ni här läsa den briljante "Life of Smiley's" fina ord om the Babes och det faktum att de verkade i en helt annan värld än dagens:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/02/06/11513151-red-issues-briljanta-life-of-smiley-om-the-babes/

Oliver Kay på the Times skrev igår en bra artikel om the Babes i allmänhet, och den store Duncan Edwards från Dudley i synnerhet, klart läsvärd:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/02/06/11513148-inte-bara-ett-offer-utan-aven-den-baste-engelska-fotbollsspelaren/

Lyssna på Bobby Charlton och du får veta varför den tysta minuten vid Manchester Uniteds match närmast årsdagen, i år mot Huddersfield nästa lördag, alltid ger resonans

   

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 28 januari, 2018:

 

Det finns alltid ögonblick i det här jobbet som man kommer ihåg mer än andra. Resorna utomlands, de doftrika kvällarna på alla dessa fabulösa gamla arenor där du, t.o.m undermedvetet, kommer på dig själv med att du går lite snabbare på vägen dit. Eller tillställningarna med de stora fotbollsmännen från många år bakåt i tiden, när du vet hur mycket tur du har som får vara i deras sällskap, lyssna på deras berättelser utan några bojor, och det känns som en utbildning.

 

En av dessa gånger kommer särskilt mycket att stanna kvar inom mig. Jag minns hur fina de alla var, i deras polerade skor och eleganta kostymer, och det där första ögonblicket när Sir Bobby Charlton kom uppför trapporna och hela rummet blev respektfullt tyst. Han log artigt men man kunde, på nära håll, se att det skulle bli en riktigt svår prövning.

 

Vid nästa bord skakade Bill Foulkes hand med oss, en generation fotbollsskribenter som kanske inte kände till berättelsen lika bra som vi borde ha gjort, sedan började han gå igenom sina egna minnen, ett halvt sekel bakåt, gällande den där avgörande, hemska kvällen ute på landningsbanan på München-Riem-flygplatsen. Foulkes var en av de som överlevde som drog ut andra från flygplansvraket men det fanns ingen som helst chans att han ville porträttera sig själv som en hjälte. Vi hade bara kommit några minuter in i det hela innan den här formidabla gamla mittbacken - "hård som timmer", minns Charlton honom - fick svårt att hålla känslorna i styr och sträckte sig efter ett glas vatten.

 

Av alla minnen från bevakningen av Manchester United, alla matcher och pokaler och mil i luften, var det verkligen något enastående att sitta mittemot dessa män på klubbens träningsanläggning för 10 år sedan, inför 50-årsdagen av München-tragedin, och lyssna på deras berättelser om dagen som förändrade deras liv.

 

Harry Gregg, en annan av hjältarna, hade flugit dit från Belfast, där väggarna i hans hus är prydda av bilder på Matt Busbys lag. Albert Scanlon, som klarade sig med en skallfraktur och ett benbrott, pratade om de djupa mentala ärren som hade levt kvar i honom och Kenny Morgans, de yngsta spelarna involverade i kraschen, och han förklarade att han vanligtvis inte gillade att prata alltför mycket om det.

 

Morgans var den siste som överlevde och räddades från det utbrända BEA Elizabethan-planet, detta efter att hittats under maskinen fem timmar efter det att det officiella letandet avslutats. Han talade underbart vackert om lagkamraterna som hade förlorats. Alla fem männen i vårt sällskap gjorde samma sak. Vi satt med dem, lyssnade och kände oss lite mer sammanlänkade med klubbens historia.

 

Nästa helg kommer en folksamling att samlas utanför Old Trafford, som den alltid gör innan hemmamatchen närmast årsdagen, för att minnas de 23 människorna som dog för 60 år sedan efter den där matchen i Europacupen mot Röda Stjärnan Belgrad. Åtta av de döda tillhörde det spännande, ungdomliga laget som hade vunnit ligamästerskapet under Busbys suveräna ledning de två säsongerna innan detta. Andra offer inkluderade två medlemmar av flygpersonalen (men piloten, James Thain, överlevde), tre klubbrepresentanter och åtta journalister inklusive en av mina egna föregångare, Donny Davies, på vad som då var the Manchester Guardian, han skrev under pseudonym, som många fotbollskorrespondenter gjorde på den tiden, hans var "An Old International".

 

Vi lever nu i en tid där fotbollen verkar vara besatt av att hitta nya sätt att hålla tysta minuter på, ofta när det inte har någonting överhuvudtaget med sporten att göra. Men den här ger alltid resonans. Innan José Mourinhos lag möter Huddersfield kommer det att sjungas Flowers of Manchester under München-minnestavlan. Supportrarna kommer få ett minnespaket, inklusive en bok, Remembering the Busby Babes, som har skrivits speciellt för detta av Ivan Ponting, en välkänd författare av böcker om Uniteds historia.

 

En gudstjänst kommer hållas på Old Trafford tisdagen efter medan det, 80 miles (= 128,7 km) söderut, i Dudley kommer arrangeras andra tillställningar för att minnas stans mest berömda fotbollsson. En utställning om Duncan Edwards, det första underbarnet, liv öppnade för två veckor sedan och den 21 februari kommer de relevanta personerna att samlas för en hyllningsmiddag på årsdagen av hans död.

 

Edwards, engelsk landslagsman vid 18 års ålder, blev så katastrofalt skadad när planet sladdade av landningsbanan att den initiala listan över offer beskrev honom som "dödligt skadad". Istället dröjde det ytterligare 15 dagar innan han tog sina sista andetag, men inte förrän han hade frågat Jimmy Murphy, Busbys assistent, vilken tid avsparken skulle ske mot Wolves lördagen efter, och huruvida han skulle spela eller inte. "Det var som om en ung Koloss hade tagits ifrån oss," skrev Frank Taylor i The Day a Team Died.

 

Av spelarna som tog sig ut ur flight 609 är det bara Charlton och Gregg som fortfarande är med oss och ingen av dem kommer någonsin släppa blicken från det faktum att livets mirakel kom till ett fruktansvärt pris. Alla var påverkade på olika sätt men människorna som känner Charlton bäst, inklusive hans bror, Jack, säger att det var dagen han "slutade le". Mer än en gång har jag hört honom beskrivas som lite barsk, eller svår att närma sig, men vad du måste komma ihåg är att Charlton alltid var "en av grabbarna" innan kvartsfinalen i Belgrad och stoppet, för att tanka, i snön och isen i München. Om han tappade sin gnista på den där landningsbanan, 20 år gammal, vem kan i så fall vara överraskad?

 

Hans liv har sedan dess, berättade han för oss under den där träffen för 10 år sedan, ackompanjerats av frågan som är omöjlig att besvara: varför jag? Varför, ville han veta, kunde han dra sina händer över sin kropp och inse att han inte hade råkat ut för något allvarligare än en smäll i huvudet och ett litet sår? När han stänger ögonen kan han fortfarande höra det hemska ljudet av metall mot metall, se röken och kaoset och höra sirenerna tjuta. Han kom ihåg att han kom till sina sinnens fulla bruk, utanför flygplansvraket men fortfarande med bältet på i sin stol och hur han såg så många skadade lagkamrater liggandes runt honom, vissa redan döda.

 

Charlton hittade Busby liggande på landningsbanan och under dessa katastrofala sekunder tog han av sig sin överrock och lade över honom. Sen var det nästa morgon, i hans säng på Rechts der Isar-sjukhuset, när namnen på de döda lästes upp för honom. "Namnen på alla mina kompisar. Vänner som jag brukade gå till danserna med på helgerna. Vänner som brukade bjuda in mig på mat till jul. Det kändes som om mitt liv togs bort ifrån mig, bit för bit."

 

Han är 80 nu, inte längre så synlig i vardagslivet på Old Trafford, men han känner fortfarande att det är hans plikt att utbilda dagens trupp. För tio år sedan bad Charlton om Sir Alex Fergusons tillåtelse att få prata med spelarna. Han pratade i en timme och varje spelare fick en DVD om the Busby Babes. Nu har han skrivit ett brev som kommer delas ut till alla spelarna. Jag hoppas att de läser det, tar in det och, trots alla deras förmögenheter, inser att Old Trafford inte bara är den gigantiska enarmade banditen det ibland porträtteras som.

 

Av en ren tillfällighet kommer Uniteds U19-lag vara i Belgrad för att spela en Uefa Youth League-match. En mottagning kommer att hållas på hotell Majestic, där Busbys resande trupp bodde innan den ödesdigra matchen 1958, och åtminstone en av spelarna som ännu lever från det Röda Stjärnan Belgrad-laget förväntas komma dit.

 

En minuts tystnad kommer hållas på den gamla JNA-Stadion och förhoppningsvis kommer de senaste produkterna från Uniteds ungdomssystem reflektera över vad som hände deras föregångare och kanske lite bättre förstå varför det finns en "Münchentunnel" under läktaren på Old Trafford som är namngedd efter Charlton.

 

Vår egen tid med dessa män, som fotbollsskribenterna som följer United och som förlorade några av våra egna i den flygkatastrofen, var definitivt en tid att omhulda. "Vi var det bästa laget i landet," ville Charlton att vi skulle veta innan vi lämnade rummet. "Folk tror mig inte ibland när jag berättar hur bra Duncan Edwards var. Tommy Taylor. David Pegg. Eddie Colman. Billy Whelan. Allihop. Man tittar på de gamla svartvita bilderna och man tror att allt gick sakta och klumpigt, men jag ska säga er att de alla hade otrolig talang - och jag skulle avsky det om någon glömde bort det."

Från Red Issue nummer 202, februari 2008:

Det är torsdagen den 6:e februari, under en iskall eftermiddag i Manchester. Jimmy Murphy tog en taxi från London Road-stationen till Old Trafford, detta efter att precis ha återvänt från Cardiff där han hade lett Wales till avancemang till deras första VM-slutspel någonsin. Landslagsplikten betydde att han tyvärr hade tvingats missa

 

Uniteds tripp till Belgrad, men det gick ok ändå då ungdomarna säkrade en semifinalplats efter 3-3 mot Röda stjärnan. Trots att han hade haft mycket att fira kvällen innan, följt av en lång och tröttsam resa hem, så hade Murphy förberedelser att ta hand om inför Wolves besök två dagar senare. Stan Cullis mannar låg dessutom sex poäng före United i toppen av tabellen och de var inställda på att hindra de Röda från att vinna ett hat-trick av mästerskap och bli endast det tredje laget att klara av en sådan prestation.

När han anlände till arenan tyckte Murphy för en kort stund att det var väldigt tyst jämfört med i vanliga fall, men han tänkte inte så mycket mer på det utan gick istället in till sitt kontor. Det var först när han kom in dit som de fruktansvärda nyheterna berättades för honom av Alma George, hans sekreterare. Chocken innebar att han knappt fattade det, och plötsligt fann Murphy sig själv kastad in i en situation han inte ens hade fått chansen att förstå eller ta in. Uniteds plan må ha kraschat och dödat många av passagerarna efter ett tankstopp i München, men alla eventuella tankar på självömkan eller sorg fick skjutas åt sidan då klubbens telefon började ringa om och om igen då folk sökte information allteftersom nyheten spreds. Otröstliga släktingar som inte förstod det som hade hänt dök upp på Old Trafford, kanske med ett svagt och förgäves hopp om att just deras pojke hade blivit felaktigt listad som ett av dödsoffren. Mellan samtalen för att fixa flygbiljetter till München dagen efter, var Murphy tvungen att ringa Dick Colman och berätta att Eddie var död. Då han lämnade arenan klockan 4:00 på morgonen, efter ett tolv timmar långt skift, hade Murphy tagit sig igenom en hel flaska Scotch, utan att han knappt märkte något.

 

Med managern på sin dödsbädd gjorde Busbys familj Murphy sällskap i att snabbt ta sig till Tyskland, precis som ett antal av andra offers familjer och vänner. Helt otroligt så hade en tragedi redan drabbat klubben i matchen på Highbury tidigare den veckan, när directorn George Whittaker drabbades av en dödlig hjärtattack. P.g.a detta hade klubbens tre övriga directors valt att stanna i Manchester och närvara vid hans begravning, vilket betydde att inga styrelsemedlemmar hade rest till Jugoslavien. En annan person som ställde in sin resa till matchen för att närvara vid begravningen var en framgångsrik kötthandlare från Alderley Edge som, trots sin vänskap med Busby, hade fått se sin föreslagna inväljning i styrelsen blockeras av Whittaker endast två veckor tidigare. Den fredagseftermiddagen, med klubben försatt i kaos, sammankallades ett akut styrelsemöte hos Alan Gibson och en motion för att plocka in honom föreslogs än en gång. Den här gången röstades han in enhälligt av Gibson, William Petherbridge och Harold Hardman. Klubbens protokoll från det mötet säger att "Louis Edwards plockas härmed in och adjungeras som en extra Director of the Company".

Efter Busbys trotsighet mot the Football League då han tog ut United i Europa 1956 (helt unikt i europeisk fotboll hade England då två styrande organ, och United kunde äntra Europacupen efter att Busby bett styrelsen att istället söka stöd av FA), fanns det ett smygande hot om poängavdrag som hängde över klubben om inhemska matcher riskerades p.g.a dessa utflykter ut på kontinenten mitt i veckorna. (I sin majestätiska biografi om bossen menar Eamon Dunphy att några spelare senare kände att Busbys oro över att komma tillbaka i god tid kan ha smittat av sig på flygpersonalen, som i sin tur kände ett behov av att försöka lyfta en tredje gång.) Men så fort omfattningen av tragedin stod klar hade the League inga tveksamheter med att skjuta upp matcherna dagen efter. Lördagen den 8:e februari fick man se en idrottsvärld genuint sönderslagen av sorg. "Abide With Me" sjöngs av folkmassor på snötäckta arenor över hela landet, och spelare och åskådare stod tysta i två minuter för att hedra de döda - t.o.m de 60,000 på Twickenham vid en landskamp mellan England och Irland föll in i tystnaden.

I München bevittnade Jimmy Murphy skräckscenen för kraschen. Tårar forsade nerför hans kinder när han såg sin favoritspelare, Duncan Edwards. Tveklöst hög på de smärtstillande pillren som skrivits ut för att lindra hans förskräckliga skador hade Big Dunc skällt ut sköterskan. "Någon stal min klocka. Jag måste ha den, hitta den åt mig" jämrade han sig efter att ha insett att hans handled var tom. Det uppskattade handledsuret hade varit en gåva från Real-representanter när laget var i Madrid för semifinalen året innan. Efter att sköterskan återberättat Edwards elände för Murphy på bruten engelska hittade han den manglade saken i lådan för upphittade föremål från kraschen. När han placerade den på spelarens handled sken Edwards kortvarigt upp. "Vilken tid är avsparken på lördag?" frågade han. "Den vanliga tiden, "klockan tre", svarade Murphy. "I'll get stuck in Jimmy." Murphy visste förmodligen att

 

han redan hade spelat sin sista match. Men trots alla begravningar att närvara vid, familjer att trösta och spelare att få tillbaka i speldugligt skick (Blanchflower och Berry spelade aldrig igen, medan Scanlon och Morgans aldrig blev samma spelare som de var innan), så hade Murphy ett jobb att göra: det fanns ingen tid att sörja sina vänner och kollegor. Då det inte förväntades att Busby skulle överleva, var det hans jobb som tillfällig manager att se till så att Manchester United gjorde det. Att Murphy var i en position att göra det berodde på en extraordinär händelsekedja.

Suezkanalen i Egypten öppnades 1869, efter att ha finansierats av de franska och egyptiska regeringarna. Som en passage till kolonier som Indien och Australien blev den plötsligt extremt viktig för Storbritannien och brittiska affärsverksamheter, vilket ledde till att regeringen köpte Egyptens del 1875 och vid mitten av 1880-talet hade Storbritannien fullständig kontroll, innan Konstantinopelkonventionen 1888 deklarerade det en internationell skeppningsled under brittiskt beskydd.

Spola sedan snabbt framåt till 1940-talet då spänningarna i Mellanöstern var höga. Efter andra världskriget och FN:s uppdelning av Palestina i separata judiska och arabiska territorier, bröt inbördeskrig ut vilket i sin tur ledde till en fullskalig konflikt 1948 mellan den nyss utropade Staten Israel och de omkringliggande arabiska nationerna Egypten, Libanon, Syrien, Jordanien och Irak. Året efter stängde Egypten Suezkanalen för israelisk sjöfart, men efter internationella fördömanden och en FN-resolution tvingades de att backa 1951.

Storbritannien plockade gradvis tillbaka sina trupper därifrån efter 1945 och en fullständig tillbakadragning från kanalzonen påbörjades 1954. Men 1956 tog Storbritannien och USA bort sitt finansiella stöd som de hade lovat Egyptens president Nasser för att han skulle bygga den viktiga Assuandammen över Nilen, detta p.g.a hans band till Sovjetunionen. Som vedergällning, och för att få ihop de nödvändiga pengarna, tog Nasser kontroll över och nationaliserade Suezkanalen. En fullskalig kris utvecklades snabbt då de franska, brittiska och israeliska regeringarna kläckte en plan där Israel skulle invadera Sinaihalvön. Britterna och fransmännen skulle sedan begära båda sidor att dra sig tillbaka från kanalzonen, annars skulle brittiska och franska trupper placeras ut för att skydda kanalen och återta kontroll över vattenvägen.

Med en sådan tydlig och beslutsam plan var det ganska lätt att förutspå att ett antal saker skulle gå fel. Egypten ignorerade detta ultimatum från Frankrike och Storbritannien, vilket betydde att en invasion var nödvändig för att ta Suezkanalen i beslag. Militärt sett var det en succé, diplomatiskt en katastrof. Misslyckandet med att rådfråga deras antagna allierade i Washington var ett allvarligt fel, att utföra en sådan intervenering medan USA skällde ut sovjeterna för liknande aktioner i Ungern var ett annat. När hotet om atmobombsförintelse togs upp efter att Nassers allierade i Moskva hotade med vedergällning mot Paris och London, klargjorde den US-amerikanska Eisenhower-administrationen att de förväntade sig ett omedelbart upphörande av fientligheten och en fullskalig tillbakadragning, som skedde i december 1956.

Trots att den omedelbara krisen var avbruten förblev spänningarna höga över hela Mellanöstern, där Israel behandlades som en paria av arabiska nationer. Detta gällde även de idrottsliga relationerna så när det gällde kvalmatcherna till VM 1958 vägrade Turkiet, Indonesien, Egypten och Sudan att möta Israel, som därmed toppade gruppen. Men efter att ha ändrat kvalificeringsproceduren inför turneringen i Sverige, vägrade FIFA att låta Israel gå vidare utan att ha spelat en enda match, så en lottning hölls med alla tvåor i den europeiska poolen. Wales, efter att ha slutat tvåa bakom Tjeckoslovakien, fick därmed en andra chans till kvalificering som Murphys lag säkrade tack vare två sena mål på Ninian Park. De gick vidare till turneringen från play-off-mötet med Israel och förlorade sedan mot de blivande mästarna Brasilien i kvartsfinalen, samtidigt som Israel tilldelats en plats i de europeiska kvalgrupperna ända sedan dess.

P.g.a hans landslagsengagemang hade Murphys plats bredvid Busby på flygplanet till Belgrad tagits av Bert Whalley,

 

som omkom på landningsbanan i München. (The Times legendariska reporter Geoffrey Green, 1978 bemyndigad med att skriva en officiell - och helt briljant - bok som firade klubbens hundraårsjubileum, lurade också den tragiska döden som blev slutet för åtta av hans kollegor efter det att han skickats för att bevaka matchen i Cardiff istället.) Så det blev så att Murphy var tvungen att bära klubben, i princip på egen hand. Endast ett år efter att hans dagar som spelare avslutats kallades Jack Crompton tillbaka till Old Trafford från hans tränarroll i Luton och hans första uppdrag blev att packa upp lådan med de smutsiga spelarställen i. Han fick hjälp av en ung Nobby Stiles, som bad om tillåtelse att få behålla Tommy Taylors smutsiga skor och han behöll dem i flera år innan han lämnade över dem till klubbens museum.

The FA följde the League's ledning och sköt upp kommande veckas FA-Cupmatch, vilket gav Murphy t.o.m onsdagen den 19:e - lite mer än en vecka - att sätta ihop ett lag som kunde möta Sheffield Wednesday. Liverpool, Nottingham Forest och Bishop Auckland erbjöd generöst United att välja spelare från deras lag, men Murphy visste att han behövde kvalitet och efter att ha spenderat det senaste årtiondet med att uppfostra de bästa spelarna i landet visste han hur de såg ut. John Charles, i Turin med Juventus, avgudade sin landslagsmanager och utlovade sina tjänster gratis, men italienarna var inte alls på humör att släppa deras stjärnanfallare. Murphy frågade efter Charles bror Mel och Cliff Jones, men Swansea var inte på ett lika generöst humör som Liverpool m. fl, och sade nej till United. Med hjälp av ägaren till Manchesters Cromford Club - Busbys nära vän Paddy McGrath, som hade kontakter i Blackpool efter att ha bott och boxats där under flera år - säkrade Murphy värvningen av Ernie Taylor från the Seasiders (som hade varit den anonyma hjälten i deras Wembley-triumf 1953), men andra värvningar var svåra att få till.

   

Den 19:e februari, trots att Foulkes och Gregg hade återvänt till Manchester och var redo att spela, så hade Murphy fortfarande inte ett helt lag. Än en gång med hjälp av Paddy McGrath hade Murphy fixat så att spelarna fick slippa den överväldigande sorgen i Manchester och istället åka till hotellet Norbreck i Blackpool (som blev deras bas under större delen av det som återstod av säsongen) inför matchen mot Wednesday. Endast en timme innan avspark tog FA bort deras regel gällande spelare som representerat andra lag i cupen och gav United ett specialtillstånd att plocka in Stan Crowther, en stjärna i Villas Wembley-lag från 1957. Då han visste att Murphy ville ha honom men att han var tveksam till att skriva på tog managern med sig honom upp till Manchester den 19:e, skenbart för att titta på matchen, men Murphy övertalade honom i tid. Han är fortfarande den enda spelaren som spelat för två klubbar i FA-Cupen samma säsong.

Ordförande Harold Hardman skrev följande i matchprogrammet: "Trots att vi sörjer våra döda och känner sorg för våra skadade tror vi att fantastiska dagar inte är över för oss. Sympatin och uppmuntran från fotbollsvärlden och särskilt från våra supportrar kommer rättfärdigas och inspirera oss. Vägen tillbaka må vara lång och svår men med

 

minnet av de som dog i München, minnet av deras otroliga prestationer och underbara sportsmannaanda kommer för alltid finnas med oss. Manchester United kommer resa sig igen."

Tidigare under säsongen hade United haft svårt att besegra ett tufft Wednesday-lag, så hoppet om en seger kunde inte ha varit högt med tanke på de två debutanterna från ungdomslaget, fem reserver, två överlevande från München och ett par nyförvärv, men på en våg av känslor krossade de Röda dem med 3-0 efter två mål av Shay Brennan - ett direkt på en hörna. Med tanke på omständigheterna kunde det ha varit förståeligt om Sheffield-klubbens inställning var något mindre än totalt, trots närvaron i deras startelva av de engelska landslagsmännen Peter Swan och Tony Kay - två av tre Wednesday-spelare som senare sattes i fängelse och stängdes av från sporten på livstid 1964 efter att ha dömts som skyldiga till bedrägerikonspirationer genom att ha spelat på att deras lag skulle förlora vissa matcher.

 

Som om kvällen den 19:e inte var tillräckligt dränerande så avled Duncan Edwards två dagar senare i München. Murphys livsarbete hade varit att samla ihop detta fantastiska unga lag, via ett system så rikt och starkt att Wolves Stan Cullis kommenterade att medan Uniteds tre fantastiska lag kanske hade reducerats till endast ett, så "missta er inte, det kommer fortfarande vara ett bra lag. De är extremt väldrillade och de har grundskickligheten. Den drillningen hade skett under Murphys expertundervisning. Han har sett efter de yngre elementen hela tiden". I april 1957, mellan semifinalerna i Europacupen mot Real Madrid, mötte United ett starkt Burnley-lag - mästare 1960 - på Turf Moor och vann med 3-1. Dagen efter krossade i princip samma lag Sunderland med 4-0, vilket i princip säkrade mästerskapet. Ytterligare två dagar senare mötte United på nytt Burnley, den här gången på Old Trafford,

 

och med ett öga på Europacupen senare den veckan gjorde Busby nio förändringar, plockade in yngre spelare som Greaves, Goodwin, Cope och McGuinness. Burnleys ordförande Bob Lord var vansinnig på Uniteds fräckhet då de ställde upp med ett sådant lag och ställde till med en sådan oreda att FA undersökte fallet där man "spelade med ett försvagat lag i en förstaklassmatch". Exakt varför de lade ner tid på det med tanke på att förändringarna hjälpte United att segla fram till ännu en 2-0 vinst kan man bara ha gissningar om.

 

I ligan slutade United till sist nia, men decimeringen var så stor i spelartruppen att endast en vinst registrerades på de återstående fjorton ligamatcherna, men då ska det sägas att ett spelschema med 11 matcher under 27 dagar i april inte hjälpte. Blivande mästarna Wolves körde över de Röda med 4-0. Helt klart lades tonvikten på cupmatcherna, vilket kunde ses i kämpainsatserna i kvartsfinalen mot West Brom. The Babes hade förlorat med 4-3 mot dem tidigare på säsongen, men på något sätt vann Murphys lag omspelsmatchen i cupen med 1-0, bara för att bli överkörda med 4-0 i ligan på Old Trafford i lagens tredje möte den veckan.

Prestationerna, Uniteds väg till Wembley och vidare till seger i Europacupen ett årtionde senare, från det här post-München-laget kan inte underskattas. Fulham var motståndare i semifinalen och Johnny Haynes sade: "Fulham är övertygade om att köra över United. Vi vill själva ta oss till Wembley".

När United vann omspelsmatchen på Highbury med 5-3 var chansen att få leda ut lagen på Wembley det minsta Murphy förtjänade, trots att Busby återvänt hem den 19:e april (samma dag som Bobby Charlton nätade i sin debut för England mot Skottland på Hampden, och helt otroligt även samma dag som United förlorade ännu en legendar, detta då Billy Meredith avled i Withington). Självklart slutade Wembley-drömmen i tårar och där verkade det även som att FA:s sympati tog slut. Fem dagar efter finalförlusten mot Bolton mötte United Milan i semifinalen i Europacupen utan lagets bästa spelare. FA bestämde nämligen att Bobby Charlton - som spelat för landslaget 19 dagar tidigare - skulle må bättre av att spela i en träningsmatch mot Portugal på Wembley. Helt otroligt så lyckades United ändå vinna med 2-1 inför 44,000 åskådare på Old Trafford. Han saknades även i laget i returmatchen sex dagar senare då United förlorade med 4-0 i Milano, den här gången för att släpades iväg på en känslosam återvändning till Belgrad där England krossade Jugoslavien med 5-0 i en uppvärmningsmatch inför VM. Senare den sommaren blev United inbjudna att spela i kommande säsongs Europacup. The League var än en gång emot Uniteds deltagande där, men FA gav sin välsignelse innan de, den 29:e augusti, mystiskt utförde en U-sväng, vilket betydde att United tvingades avböja inbjudan.

Efterföljande säsong var Busby tillbaka som manager och United presterade på nytt underverk då de slutade tvåa efter Wolves, gjorde 103 mål under processen inför en publiksiffra som snittade 53,000 personer. Men spelarna som hade burit klubben genom de mörka dagarna efter München höll inte hur länge som helst, och då United hade det svårt under de efterföljande fyra åren luftades fansens missnöje via brev i the Evening News, och Busbys position hotades fler än en gång innan FA-Cupen vanns 1963. Då Murphy satte igång med att bygga om sitt älskade ungdomslag var vägen tillbaka inte enkel.

* I februari 1999 avtäckte United till sist en varaktig hyllning till Jimmy Murphy då de presenterade en bronsbyst av honom på klubbens museum.

AV: Life of Smiley, Red Issue nummer 202, februari 2008:

 

Det är svårt att skriva om någonting sammanlänkat med Manchester United för tillfället utan att referera till den kommande 50-årsdagen av kraschen i München. Media är full av förutspåelser om vredesluftande idioter från City som tydligen är uppspelta inför möjligheten att få skina upp deras så uppenbart sorgliga liv genom att agera idioter i fem sekunder, och klubben har, trots en lovande start, lyckats skjuta sig själv i foten genom att klanta till det med minnesbilden på arenans framsida, vilket gjorde att alla eventuellt positiva tankar jag hade gällande hanteringen av situationen har förminskats något. Trots det tycker jag att vi inte får dras in i en situation där huvudanledningen till årsdagen hamnar i ett sidospår. Till sist och syvende är vi fotbollsfans och medan vi självklart inte glömmer de andra stackars själarna som miste sina liv i München, så är det väldigt svårt att inte fullt ut fokusera på grabbarna som spelade för oss med en sådan stolthet. Åtta unga män dog den där dagen i slasken och snön bredvid den där bayerska landningsbanan, män som bara timmar tidigare hade tjänstgjort för Manchester United. Det är svårt att titta på de grabbarnas ansikten, eller se de gryniga tv-bilderna av dem i aktion och inte känna ett tydligt stick av vemod, men jag tycker att vi ibland låter den självklara sorgen från deras tidiga bortfall dra bort våra tankar från skönheten och glädjen de skänkte till så många liv under deras korta tid med oss, och exakt hur jävla bra de var.

 

David Pegg

 

 

Det är en slående självklar sak att säga, men de här grabbarna kom från en tid, en plats, en kultur och en livssyn som skiljer sig så dramatiskt från den som avnjuts av spelarna som kommer bära klubbens färger till deras minne den 10:e februari 2008. Det skiljer sig så mycket att det är väldigt svårt att göra några jämförelser på någon meningsfull nivå mellan den dagliga existensen för de två spelargrupperna, förutom det faktum att de båda har representerat Manchester United på en fotbollsplan. England 1958, och särskilt Manchester, var en väldigt annorlunda plats jämfört med den vi känner till och älskar idag, och de enorma förändringar som har skett understryks av alla jämförelser mellan Matts Babes och Fergies trupp idag. Ekonomiskt sett är skillnaderna skrattretande stora, men efter att ha sagt det kan man inte bli arg på den moderna spelaren p.g.a det faktum att hans lön har tillåtits flyga iväg så galet bortom all kontroll, och låt oss vara ärliga, om Roger Byrne spelade idag skulle han utan tvekan glatt stå på den mottagande sidan av den sortens pengar som kastas på fotbollsspelare nuförtiden. Men ändå är det värt att ta sig en titt på jämförelserna, om så bara för att identifiera exakt hur vinklat mot dagens Premier League-spelare situationen nu har blivit, och hur avlägsna dessa belöningar har gjort spelarna i relation till supportrarna.

 

Duncan Edwards

 

 

 

Jag har inte en aning om vilken sorts obscen pengahög Rio Ferdinand stoppar i sin ficka varje vecka, och för att vara ärlig så är det något jag helst inte vill fundera alltför mycket på, men om Rio hade spelat i mitten av 50-talet är jag säker på att han hade funderat på att be om lite mindre till spelarnas julpåse. Spelarna på den tiden var belagda med bojor av fotbollens myndigheter i och med deras struktur för maxlöner, vilket innebar att den genomsnittliga spelarlönen i samtliga fyra engelska divisioner var futtiga £8 (i dagens värde: £203,54 = 2,441 kr) i veckan, och detta vid en tid då en vanlig enkel Mancunian-fabriksarbetare drog hem ungefär £11 (i dagens värde: £279,87 = 3,357 kr) per vecka. Föreställ er det, allvarligt: Cristiano Ronaldo skulle idag tjäna mindre än killen som byter dina däck på vägen till jobbet eller killen på B&Q-lagret. Hjärnan snurrar. Med det sagt så föreställer jag mig att en spelare på mitten av 50-talet med något som kan jämföras med Ronaldos kaliber hade fått maxdegen som var tillgänglig på den tiden, så £15 (i dagens värde: £381,64 = 4,478 kr) för dig, din turknutte. Men endast omkring 20% av spelarna fick den summan på den tiden och nyligen köpta spelare som inte hade hunnit sätta sin prägel på den nya klubben än, kunde förvänta sig att tjäna £6 eller £7 (i dagens värde: £152,66 = 1,831 kr, £178,10 = 2,136 kr) i veckan till att börja med.

 

Eddie Colman

 

 

 

Men det fanns extraförmåner då, och om du faktiskt blev uttagen för att spela på en regelbunden basis kunde du förvänta dig extrabonusar på runt £2 (i dagens värde: £50,89 = 610 kr) för en vinst och £1 (i dagens värde: £25,44 = 305 kr) för oavgjort. (Policyn med maxlön skrotades till sist 1961, tre år efter det att the Babes dog, och då hade den endast stigit till £20 (i dagens värde: £431,73 = 5,179 kr) i veckan, men den höll sig fortfarande väl i linje med lönerna för en genomsnittlig arbetare). Men det var inte bara dåliga nyheter, för om en klubb behöll dina tjänster i ytterligare en säsong (då hade de flesta spelarna endast ettårskontrakt) tjänade du även några pund under sommarmånaderna, men många spelare på 50-talet föll tillbaka på betydligt mindre glamourösa yrken för att få det att gå ihop mellan säsongerna - Geoff Bent var t. ex en utbildad snickare. Kan du föreställa dig Wes Brown med overall på sig och en hammare i handen, för att få pengabiten att gå ihop på någon byggarbetsplats i Levenshulme?

 

Geoff Bent

 

 

En av de största negativa förändringarna som fotbollsfans har sett sedan mitten av 50-talet är problemet med tillgänglighet och nergången av relationen mellan spelarna och fansen. Det är något som har genomgått en enorm förändring under de femtio åren som passerat sedan the Babes gick bort. Nuförtiden tränar spelarna i något som liknar ett fort i Carrington, långt ifrån nyfikna ögon, man daltar med dem, bortplockade och "beskyddade" från de människorna som betalar deras enorma löner. Det enda som saknas är beväpnade vakter i torn för att hålla fansen borta. På 50-talet var situationen en helt annan. Det var inte ovanligt att dela en busstur med en spelare på väg till eller från träningen, eller matchen och portarna på The Cliff var öppna för alla som ville gå in och kika lite. Idag ser vi spelarna med deras enorma herrgårdar långt ute på Cheshires landsbygd, med en WAG vid sin sida och borttagen från vanligt folks verklighet, där lever de en livsstil som fans som följer varje steg de tar knappt ens drömmer om, ännu mindre siktar på.

 

Liam Whelan

 

 

 

När United slog det brittiska transferrekordet för att plocka in Tommy Taylor från Barnsley 1953, anlände grabben till stationen i Manchester med inte mycket mer än ett enormt leende och sina fotbollsskor inslagna i brunt papper. Jag har inte en aning om vad nyförvärv hos United tar med sig nuförtiden eller huruvida de ser lyckliga ut över att vara här eller inte, de tonade rutorna på Mercedes-bilarna som kör bort dem från supportrarnas nyfikna ögon avslöjar inte särskilt mycket. Den fantastiska och ljuvliga skillnaden med the Babes är att de inte skiljde sig från dig och mig och de trodde heller inte att de var något mer än någon annan. Ok, de var välsignade med en fotbollsskicklighet som skiljde dem från mannen på gatan, men ta bort de stora fotbollsskorna och den tunga läderbollen och vem som helst i det laget hade kunnat sitta bredvid dig på någon pub och passat in som handen i handsken. Fansen såg de mer som gamla vänner, deras tid och plats höll dem nära folket som älskade dem, nära deras rötter, en del av folks vardagsliv, fullständigt tillgängliga och överlyckliga över att vara det.

 

Mark Jones

 

 

 

Kraschen i München var en förödande incident på så många sätt, men dess inverkan var så mycket större för de vanliga arbetarna som älskade laget och älskade spelarna förlorade inte bara avlägsna klubbanställda den dagen, de förlorade vad de ansåg vara deras vänner, vänliga själar, unga män som omhuldades och sågs på nästan som familjemedlemmar. Låt aldrig någon säga till dig att bara för att det här hände för femtio år sedan så ska vi på något sätt börja låta minnena sakta försvinna bort, låta tiden börja blekna, för det som hände den där dagen kommer leva vidare för alltid för de som var med och upplevde det. Min mamma var inget fotbollsfan överhuvudtaget, men om ämnet the Babes kom upp i hennes sällskap dök en påtaglig slöja av sorg upp över henne inför de hemska minnena av det hela. Hon behövde inte diskutera det eller beskriva några detaljer; man bara visste att det hade satt sin prägel på henne genom att se hur hennes ansikte förändrades.

 

Tommy Taylor

 

 

 

Låt oss hoppas av vi aldrig behöver genomlida en modern motsvarighet av detta, men jag kan inte hjälpa att jag funderar på om påverkan på Manchesters folk skulle bli lika katastrofal idag som påverkan kändes på det sena 50-talet. Jag finner det enormt svårt att på något sätt relatera till någon av Uniteds nuvarande spelare, och förutom kanske Giggs och Scholes verkar det för mig som om de är helt bortplockade från liven tillhörande människorna som så entusiastiskt följer dem. Carlos Tevez är, vad det mig anbelangar, till exempel bara en anställd. Jag har inte samlat på mig någon riktig tillgivenhet för grabben och förutom att han gör mål i Uniteds tröja, betyder han väldigt lite för mig. Det låter kanske lite kallt, nästan reserverat, men när man reflekterar över det så är det väl precis så den moderna relationen mellan fans och spelare är - kall och reserverad? Tillgivenheten, eller kanske ska jag säga beundran, flyter bara åt ett håll. Vi har nu rollen som ett simpelt besvär på deras resa; vi är ingen väsentlig del av någon spelares vardagsliv. Vi är pennviftande hinder som ska undvikas när det är möjligt, ett högljutt, snokande krångel som de skulle klara sig bra utan. Barriärer existerar nuförtiden, och det var inte supportrarna som placerade ut dem där. Vi är bara dem som är kvar och stirrar över dem långt bort i fjärran, medan liven tillhörande vår klubbs spelare driver iväg längre och längre bort från den alltmer mindre signifikativa verkligheten av vår egen dagliga existens.

 

Roger Byrne

 

 

 

De flesta av oss Röda idag kände aldrig the Babes, såg de aldrig egentligen spela och jublade aldrig för dem eftersom vi aldrig fick chansen. Trots detta är de troligen, femtio långa år senare, förmodligen närmare oss idag än spelarna som för tillfället gör deras jobb. Vi sörjer dem för att de var våra. Vi sörjer dem för att ett strålande ljust sken för evigt släcktes den där dagen i Tyskland, ett sken som borde ha gått vidare och lyst upp fotbollsarenor över hela Europa under flera år framöver. Vi sörjer dem för att de påminner oss om en period i tiden när mannen på planen och mannen på läktaren var tillsammans och jämställda. Till sist så sörjer vi dem mest för att efter matchen, när domaren hade blåst slutsignalen, skorna var avplockade och tröjorna avtagna, då var the Babes inte annorlunda jämfört med någon av oss andra.

 

Dudley har jobbat hårt för att minnas Edwards.

 

 

 

AV: Oliver Kay, chefskorrespondent på fotbollen, The Times, måndag 5 februari, 2018:

Där står han i all sin prakt: ögonen neråt, vänsterarmen utsträckt, högerfoten på väg framåt med en rasande kraft. Bakgrunden på Dudley market och de omkringliggande affärerna ser kanske ogynnsamma ut, men de som kände honom anser att statyn är perfekt, en Black Country-pojke mitt i sin stad, fångad i hans ungdomliga storhet, som om han vore redo att skicka iväg den där bronsbollen hela vägen uppför Castle Street och in i de zoologiska trädgårdarna bakom det området.

T.o.m nu, 60 år efter den fruktansvärda München-tragedin, finns det något av en serietidningshjälte över Duncan Edwards. Det är inte bara berättelserna om hur ärrade motståndare i högsta divisionen flög bort från hans tonårskropp i närkamperna eller hur hans kraftfulla skott fick målvakter att ta betäckning. Det är allt med hans berättelse: en vanlig grabb vars otroliga talang gjorde honom till hörnstenen i Manchester Uniteds briljanta Busby Babes-lag, han hade vunnit två ligatitlar när han fyllde 21 år och han var Englands stora hopp innan katastrofen slog till på den istäckta landningsbanan på München-Riem-flygplatsen den 6 februari, 1958.

På Old Trafford i lördags uppmärksammade de tragedins 60-årsdag lika starkt som alltid med en högtidlig hyllning till de som miste livet i München - inte bara de åtta United-spelarna och tre personer ur klubbpersonalen, utan även de åtta journalisterna, två ur flygpersonalen, en supporter och en reseansvarig. Att fokusera endast på ett av dessa 23 liv kan kanske tyckas vara fel, men det finns något unikt förtjusande med berättelsen om Edwards.

"Ta det bästa av, låt oss säga, Roy Keane, Bryan Robson, Steven Gerard, Cesc Fàbregas och rulla ihop det till en spelare, utan något dåligt humör eller något, och det var Duncan Edwards," sade hans f.d lagkamrat Wilf McGuinness för några år sedan. Sir Bobby Charltons utvärdering är mer rättfram: "Den bästa spelaren jag någonsin har sett och den bästa fotbollsspelaren jag någonsin spelade med."

Men för andra var han bara "Our Duncan". Keith Edwards, nu 80 år, kommer ihåg när hans kusin dök upp i deras hem i en gruvby i Warwickshire under ett skollov, talandes med den grövsta Black Country-accenten man kan föreställa sig. Duncan och hans kusiner brukade bada och fiska i de lokala forsarna, men mer än allt annat brukade han imponera på dem med sin sanslösa skicklighet med en grisblåsa vid sina fötter. "Och ja, jag menar en grisblåsa," säger Keith. "De brukade döda en gris på vår gård och vi behöll blåsan och blåste upp den och lekte med den. Och sakerna han kunde göra med den grisblåsan var helt otroliga."

 

 

De förlorade i katastrofen för 60 år sedan

Spelare:

Roger Byrne, 28 år, vänsterback

 

Mark Jones, 24 år, mittback

 

Duncan Edwards, 21 år, vänsterhalv

 

Tommy Taylor, 26 år, centerforward

 

Eddie Colman, 21 år, högerhalv

 

Liam "Billy" Whelan, 22 år, högerinner

 

David Pegg, 22 år, vänsterytter

 

Geoff Bent, 25 år, ytterback

 

Inte spelare:

Walter Crickmer, 57/58, klubbsekreterare

 

Bert Whalley, 44 år, chefstränare, f.d vänsterhalv (25 år i United, chef för ungdomsutvecklingen)

 

Tom Curry, 63 år, tränare

 

Alf Clarke, journalist, Manchester Evening Chronicle

 

Don Davies, journalist, Manchester Guardian

 

 

George Follows, journalist, Daily Herald

 

 

Tom Jackson, journalist, Manchester Evening News

 

 

Archie Ledbrooke, journalist, Daily Mirror

 

 

Henry Rose, journalist, Daily Express

 

 

Eric Thompson, journalist, Daily Mail

 

 

Frank Swift, journalist, News of the World (f.d. målvakt för England och Manchester City)

 

Kapten Kenneth Rayment, andrepilot

 

Bela Miklos, reseansvarig

Willie Satinoff, supporter

 

Tom Cable, steward

Han drömde om att spela fotboll, att följa i sin farbror Ray Westwoods fotspår, som spelade för Bolton Wanderers och England. I ett skolarbete med titeln A True Wish sa han att "allt började när jag var en liten pojke på ungefär sju år," då han hörde sin far "prata om en plats vid namn Wembley stadium". Hans farbror George sade till honom att han skulle komma dit en dag, och i A True Wish, som han skrev 15 år gammal i december 1951, reflekterade han över att hans önskan hade besannats det året när han debuterade för Englands skolpojkslag mot Wales.

Lite mer än sex år separerar A True Wish och tragedin som utspelade sig i München. Edwards hann med mer på den tiden än vad som verkar möjligt. Han gjorde sin proffsdebut mot Cardiff City 16 år och 185 dagar gammal, då blev han den yngsta spelaren att spela fotboll i högstaligan i England och snart blev han även en regelbunden spelare i förstalaget, en av the "Babes" som Matt Busby byggde sina titelvinnande lag 1956 och 1957 runt. Lite mindre än två år senare, 18 år och 183 dagar gammal, gjorde han sin debut för England mot Skottland i april 1955.

I en 3-1 vinst mot Västtyskland i Berlin året efter var han, enligt kaptenen Billy Wright, "fenomenal". Wright sade att han "tacklades som ett lejon, anföll vid varje möjlighet och som grädde på moset gjorde han ett fantastiskt mål. Han var fortfarande bara 19 år, men redan en världsklasspelare". Mycket av det här hände medan Edwards gjorde sin värnplikt. "Det är en sak som många inte inser," säger Jim Cadman, en av de som organiserade en ny Duncan Edwards-utställning i Dudley. "Mellan 19 och 21 tjänstgjorde han även i armén - bodde i en kasern i Nesscliffe [Shropshire], tjänstgjorde som kasernpolis, spelade i armélaget på onsdagar, ibland spelade han för kasernlaget på måndagar. Och, om han gjorde allt det, fick han spela för United på lördagen. Han spelade runt 200 matcher under den tvåårsperioden och inte en enda gång klagade han på att han var trött."

Då det blev 1958 verkade Edwards vara omöjlig att stoppa, oförstörbar. Walter Winterbottom, dåvarande manager för England, sade några år senare att the Busby Babe-självförtroendet från Edwards, tillsammans med Roger Byrne och Tommy Taylor, övertygade honom om att de kunde vinna VM-turneringen i Sverige den sommaren. United, besegrade av det mäktiga Real Madrid i semifinalen säsongen innan, satsade på att bli det första engelska laget att vinna Europacupen.

Den 5 februari 1958 säkrade de sin semifinalplats i och med 3-3 resultatet mot Röda Stjärnan Belgrad, vilket gav de en totalseger med 5-4 över de två mötena. På vägen tillbaka från Belgrad dagen efter stanna de i München för att tanka. Efter två misslyckade försök att lyfta verkade det som att snön skulle hålla de strandade i München över natten. Efter att ha klivit av planet skickade Edwards ett telegram till Mrs Dorman, hans hyresvärdinna i Manchester: "Alla flyg inställda. Flyger imorgon. Duncan." Spelarna blev nervösa när de blev tillsagda att gå ombord igen för ett tredje försök att komma iväg. Edwards Mark Jones, Eddie Colman och Taylor satte sig långt bak i planet, vilket de trodde skulle vara säkrare om det skedde någon olycka. Liam Whelan, den irländska innerforwarden, ska enligt rapporterna högt och ljudligt ha sagt: "Det här kan innebära döden, men jag är redo." I kraschen som följde, då planet gled av landningsbanan, dog Jones, Colman, Taylor, Whelan, Byrne, Geoff Bent och David Pegg omedelbart, tillsammans med 13 andra passagerare. Den f.d målvakten för Manchester City och England, Frank Swift, som var med bland journalisterna ombord, dog på vägen till sjukhuset. Edwards var, precis som Busby, allvarligt skadad och lämnad att kämpa för sitt liv.

Edwards kusin Keith minns att han kom upp från sitt skift nere i gruvan och informerades om nyheten. För honom var det förkrossande, men på något sätt var det också uppmuntrande - på något sätt kändes det mitt i det mörka ok - att Duncan den oförstörbara hade överlevt kraschen. Det stod snabbt klart att det inte var så enkelt. I tillägg till brutna revben, brutet bäcken och flera frakturer i höger lår, hade han drabbats av en punkterad lunga och allvarligt skadade njurar. Flera dagar senare återfick han medvetandet.

Efter råd från medicinsk personal vågade ingen berätta för honom vad som hade hänt. Det sägs att när han såg Busbys assistent Jimmy Murphy, frågade han vilken tid de skulle möta Wolverhampton Wanderers. Edwards antog att matchen skulle spelas och att han, på något sätt, skulle se till att han kunde spela. Det blev ingen återhämtning. Skadorna på hans njurar var för allvarliga. Edwards föräldrar, Gladstone och Annie, och hans fästmö, Molly, flög till München för att vara vid hans sida. Annie påminde honom om hans skinande Morris Minor 1000 som han hade köpt själv efter att han fyllt 21 fyra månader tidigare. "Du behåller den där tills jag blir bättre," sa han till henne med ett leende.

Den 21 februari, 15 dagar efter kraschen, förlorade Edwards sin kamp. "Det var som om en ung koloss hade slitits ifrån oss," skrev Frank Taylor, en av journalisterna som överlevde kraschen, i The Day a Team Died.

"Min pappa tog mig till Dudley för begravningen," säger Edwards kusin Keith. "Det var tusentals där på kyrkogården. Man kunde knappt komma i närheten av kyrkan. Bland de sörjande såg jag Billy Wright gråta. Hela staden, hela samhället var förkrossat. Jag har aldrig sett något liknande."

Den förödande påverkan tragedin hade på Manchester och särskilt på United är väldokumenterad. Den fick även konsekvenser för landslaget. Edwards kusin Keith är inte den första som menar att "om Duncan hade överlevt hade han blivit Englands kapten under de kommande tio åren och det hade varit han, inte Bobby Moore, som hade lyft VM-pokalen 1966." Den f.d engelska ytterbacken Jimmy Armfield, som dog förra månaden, gick ännu längre i The Lost Babes, där han sa att "med Edwards, Byrne och Taylor hade vi vunnit VM 1958 och sedan fyra år senare också", samt hemma-VM 1966.

Det argumentet hade definitivt omfamnats i the Black Country, men känslan av förlust där gick bortom vad Edwards kunde ha blivit. Det handlade även om vad han representerade. "Manchester United förlorade åtta spelare och Duncan Edwards var en av dessa," säger Cadman. "Dudley och the Black Country förlorade Duncan Edwards och jag skulle gå så långt att jag säger att det tog hjärtat av staden och samhället."

Mest djupgående av allt var inverkan på Edwards familj. Hans föräldrar hade förlorat deras enda dotter, Carol Anne, i hennes tidiga barndom. Nu hade de även förlorat sin son. Gladstone tog ett jobb där han såg efter gravarna på kyrkogården i Dudley, där deras två barn begravdes tillsammans. Annie, som överlevde sin make, spenderade sina sista år i en kommunägd lägenhet i närliggande Coseley, där hon vaktade en guldgruva av tröjor, medaljer och memorabilia, men även något som inte var glädjande på något vis, alla hennes minnen.

"Annie fullständigt avgudade Duncan," säger Rose Cook-Monk, som har producerat en dokumentär och skrivit en pjäs tillägnad Edwards, när han pratar om hans mor. "Inte för att han var en superstjärna, utan för att han var deras enda son och för att han stod dem så nära. Hon älskade honom och avgudade honom. Den sista konversationen jag hade med henne, innan hon dog i april 2003, sade hon till mig, 'Lova mig att du inte kommer låta Duncans namn glömmas bort i Dudley.' Och jag sade, 'Rose, jag lovar dig att vi inte kommer göra det'."

"Jag skulle aldrig säga att Duncans minne glömts bort i Dudley," säger Cadman, "men det fanns en period där jag tror att det tilläts avta. Folk pratade fortfarande om Duncan, men gjorde ingenting åt det. Det känns som att folk nu står bakom det på ett storslaget sätt. Den här arkivutställningen och alla sakerna här påminner folk om vilken enorm inverkan Duncan Edwards hade på områdets arv."

The Duncan Edwards Foundation har startats för att samla in pengar för att hjälpa barn från fattiga förhållanden att fullfölja deras idrottsambitioner. Lokalbefolkningen får lära sig saker om Dudleys bäste som en del av deras moderna historieläroplan. "Jag gick till grundskolan Priory, hans gamla skola, för några veckor sedan för att prata om Duncan Edwards och den kvinnliga rektorn sade efteråt till mig att barnen är alldeles bedårade av honom," säger Cadman. "Det är en stor trygghet för ett område som har berövats, att plötsligt bli påmind igen om vart talang och hårt arbete kan ta dig. Man hör ofta den här Black Country-frasen, 'it cor be done', d.v.s det kan inte göras. Berättelsen om Duncan Edwards berättar för dem att, med hårt arbete och talang, kan det göras. Han levde inget långt liv, tyvärr, men om han var en av de bästa spelarna i världen vid 18 års ålder, detta enligt alla dessa legendarer i spelet, då är det något vi kan vara stolta över, eller hur?"