Två gripna och utredning gällande terrorism inledd efter incidenten

   

Polis på platsen för knivattacken nära den satiriska tidningen Charlie Hebdos f d kontor i Paris. Fotograf: Thibault Camus/AP

 

 

 

 

AV: Jon Henley och Kim Willsher i Paris, the Guardian, fredag 25 september, 2020:

 

 

En utredning gällande terrorism har inletts i Frankrike efter att två personer skadades allvarligt i en knivattack framför den satiriska tidningen Charlie Hebdos f d kontor i Paris.

 

 

Två gripanden har gjorts och offrens liv är inte i fara säger myndigheterna.

 

 

Polisen sa att en man med blod på kläderna och en stor kniv eller machete greps nära Place de la Bastille i östra Paris strax efter attacken

 

 

Offren var en man och en kvinna anställda av ett tv-produktionsbolag vid namn Premières Lignes som har sina lokaler i samma byggnad som tidningens tidigare kontor.

 

 

En i personalen på Premières Ligne sa att paret var ute och tog en cigarett utanför byggnaden när de attackerades. "Det var en angripare som hade en väldigt stor kniv. Attacken var väldigt våldsam. Jag kunde höra skriken från andra våningen," sa mannen som inte vill figurera med sitt namn.

 

 

Alla skolor i området stängdes ner som en säkerhetsåtgärd. En stor köttyxa hittades nära brottsplatsen och man tror att det var den gärningsmannen använde.

 

 

Frankrikes åklagarkontor för fall gällande terrorism sa att de inlett en utredning gällande mordförsök i relation till en terroraktion.

 

 

Jean-François Ricard, chefen för antiterroristenheten, sa att den huvudmisstänkta, en 18-åring, greps klockan 13:26 lokal tid (samma tid som Sverige). Analyser av blodet på hans kläder och övervakningsfilmer pekar på att det var han som utförde knivattacken. En till person, 33 år gammal, greps klockan 13:37. "Vi försöker just nu att etablera hans länk till huvudobjektet," sa Ricard.

 

 

Ett center för kriskontroll öppnades på inrikesministeriet.

 

 

Tidiga rapporter pratade om att fyra människor hade skadats, men polisen ändrade senare siffran till två. Det är ännu oklart vad som motiverade fredagens attack.

 

 

Charlie Hebdo har flyttat från sin tidigare adress på Rue Nicolas-Appert, det gjorde de efter en attack av islamistiska extremister 2015 där flera personer som jobbade på tidningen, inklusive några av Frankrikes mest kända satirtecknare, återfanns bland de 12 personerna som dödades. Den nya adressen är hemlig av säkerhetsskäl.

 

 

Just nu pågår i Paris rättegången mot 14 personer som är misstänkta för inblandning i Charlie Hebdo-morden, utförda av bröderna Saïd och Chérif Kouachi, och i den efterföljande attacken på kosherbutiken Hyperchacher.

 

 

Tidningen återpublicerade den kontroversiella teckningarna av profeten Muhammad, som de första gången tryckte 2006, för att uppmärksamma starten på rättegången. I det numrets ledare skrev de att tidningen "aldrig kommer lägga sig ner... Vi kommer aldrig ge upp".

 

 

Personalen på Charlie Hebdo skickade ett meddelande med "stöd och solidaritet" i en tweet där de beskrev fredagens knivattack som avskyvärd.

 

 

En anställd på Première Lignes, som bad om att inte få sitt namn i redovisat, sa att hon satt vid sitt skrivbord när hon hörde skrik från gatan.

 

 

"Först lät det inte som något allvarligt, men det fortsatte," sa den anställda. "En av journalisterna gick till fönstret och tittade ut och sa: 'Det händer något. Något händer.'"

 

 

Många i företagets personal var med och upplevde Charlie Hebdo-attacken för fem år sedan och de hamnade "i chock", sa hon.

 

 

"De sa att vi måste låsa kontorsdörrarna och gå upp på taket. Det var därifrån jag tittade ner och såg en av våra kollegor, skadad med vid liv, på gatan. Han hade skadats i huvudet och handen, tror jag."

 

 

Den anställda berättade sedan att byggnaden efter detta evakuerades. Personalen fick prata med polisen och fick sedan vänta på en närliggande teater för att få reda på när de kunde lämna platsen. "Alla är väldigt omskakade," sa hon.

 

 

Premiärministern, Jean Castex, inrikesministern, Gérald Darmanin, och Paris borgmästare, Anne Hidalgo, har alla besökt brottsplatsen under dagen.

 

 

Castex höll en kort presskonferens där han uttryckte sina tankar till offrens familjer och kollegor och till polisen och ambulanspersonalen. Han tillade: "Jag upprepar vår orubbliga anknytning till tryckfriheten, kampen mot terrorism och kan försäkra nationen om att vi är fullt mobiliserade."

AV: Stephanie Busari och Eoin McSweeney, CNN, uppdaterat 18:56, onsdag 16 september 2020

   

 

 

 

 

(CNN) - Barnrättsorganisationen UNICEF har fördömt domen på 10 års fängelse för en 13-årig pojke för hädelse i norra Nigeria.

Omar Farouq dömdes i en shariadomstol i Kano-staten i norra Nigeria efter att han anklagats för att ha använt ett fult språk mot Allah under ett gräl med en kompis.

Han dömdes den 10 augusti av samma domstol som nyligen dömde en studioassistent, Yahaya Sharif-Aminu, till döden för att ha hädat profeten Muhammed, detta enligt jurister i landet.

Farouqs straff strider mot den Afrikanska stadgan för rättigheter och omsorg för ett barn och den nigerianska konstitutionen, detta sa pojkens advokat Kola Alapinni, som berättade för CNN att de lämnade in en överklagan å hans vägnar den 7 september.

Alapinni berättade också för CNN att han och andra jurister som jobbar med fallet inte fått träffa Farouq för myndigheterna i Kano-staten.

Han sa att det var en tillfällighet att han fick höra talas om Farouqs fall när han jobbade med fallet med Sharif-Aminu, som dömdes till döden för hädelse i Kanos högre shariadomstol.

"Vi fick reda på att de dömdes samma dag, av samma domare, i samma domstol, för hädelse och vi fick reda på att ingen pratade om Omar, så vi var tvungna att agera snabbt för att lämna in en överklagan åt honom," sa han.

"Hädelse erkänns inte i nigeriansk lag. Det är oförenligt med Nigerias konstitution"

Advokaten sa att Farouqs mamma flytt till en grannstad efter att en arg folkhop begett sig mot deras hem när pojken greps.

"Alla här är rädda för att prata och lever i skräck för hämndattacker," sa han.

Under onsdagen släppte UNICEF ett uttalande där de "uttrycker djupa bekymmer" gällande straffet.

"Straffet för det här barnet - 13 år gamla Omar Farouq - på 10 års fängelse med hårt arbete är fel," sa Peter Hawkins, UNICEF:s representant i Nigeria. "Det motsäger också alla underliggande kärnprinciper för barns rättigheter och barnrättvisa som Nigeria - och därmed även Kano-staten - har förbundit sig att efterleva."

Kano-staten använder, precis som många andra övervägande muslimska stater i Nigeria, sharialagar tillsammans med sekulära lagar.

CNN kontaktade en talesman för Kano-statens guvernör gällande en kommentar, men vi hade inte fått någon återkoppling vid tiden för publicering.

UNICEF har uppmanat den nigerianska regeringen och Kano-statens regering att omedelbart ta sig en ny titt på fallet och upphäva domen, detta säger organisationen i ett uttalande.

"Det här fallet understryker ytterligare behovet att accelerera Kano-statens antagande av lagförslaget gällande skydd av barn, detta för att se till så att alla barn under 18 år, inklusive Omar Farouq skyddas - och att alla barn i Kano behandlas i enlighet med standarden för barns rättigheter," sa Hawkins.

"Vakterna kastar bara ut kropparna på baksidan som om de vore sopor," sa en migrant

   

"Flera fångar är självmordsbenägna eller lider av mentala sjukdomar som ett resultat av att ha levt såhär i fem månader," sa en fånge. CREDIT: Telegraph exklusivt

 

 

 

 

AV: Will Brown, Afrikakorrespondent, Nairobi och Zecharias Zelalem, The Sunday Telegraph, söndag 30 augusti, 2020

 

 

En undersökning av The Sunday Telegraph har fått reda på att Saudiarabien, ett av de rikaste länderna i hela världen, håller hundratals, kanske tusentals, afrikanska migranter inlåsta under avskyvärda förhållanden som påminner om Libyens slavläger som en del av jobbet med att stoppa spridningen av Covid-19.

 

 

Otäcka mobiltelefonbilder skickade till tidningen av migranter inne i interneringsbyggnaderna visar dussintals utmärglade män utslagna av den arabiska hettan som, utan tröjor, ligger i tajt packade rader i små rum med gallerförsedda fönster.

 

 

Ett foto visar vad som verkar vara ett lik insvept i en lila och vit filt. De säger att det är kroppen tillhörande en migrant som dog av värmeslag och att andra knappt får tillräckligt med mat och vatten för att överleva.

 

 

En annan bild, alltför hemsk för att publicera, visar en ung afrikansk man hängd från ett fönstergaller. Tonåringen tog sitt liv efter att ha tappat allt hopp, säger hans vänner, många av dem har suttit internerade sedan i april.

 

 

Flera av migranterna visar upp ärr på deras ryggar och de säger att de blir slagna av vakter som vräker ur sig rasistiska tillmälen till dem. "Det är som helvetet här inne. Vi behandlas som djur och blir slagna varje dag," säger Abebe, en etiopier som har suttit i ett av dessa centran i mer än fyra månader.

 

 

 

Migranter visar upp ärr efter att ha blivit slagna av vakterna. CREDIT: Telegraph exklusivt

 

 

 

"Om jag ser att det inte finns någon utväg, då kommer jag ta mitt liv. Andra har redan gjort det," tillade han via en mellanhand som lyckades kommunicera genom en insmugglad telefon.

 

 

"Mitt enda brott är att jag lämnat mitt land i jakt på ett bättre liv. Men de slår oss med piskor och elsladdar som om vi vore mördare."

 

 

Bilderna och vittnesmålen har lett till upprördhet bland aktivister för mänskliga rättigheter, och det har en särskild resonans i ljuset av de globala Black Lives Matter-protesterna.

 

 

"Foton som kommit fram från interneringscenter i södra Saudiarabien visar att myndigheterna där utsätter migranter från Afrikas horn för smutsiga, överfulla och avhumaniserande villkor utan någon tanke på deras säkerhet eller värdighet," sa Adam Coogle, biträdande direktör på Human Rights Watch i Mellanöstern, efter att ha fått se bilderna av The Sunday Times.

 

 

"De smutsiga interneringsplatserna i södra Saudiarabien faller långt under internationell standard. För ett rikt land som Saudiarabien finn det ingen ursäkt för att hålla migranter under sådana bedrövliga förhållanden," tillade herr Coogle.

 

 

Oljerika Saudiarabien har länge utnyttjat migrerad arbetskraft från Afrika och Asien. I juni 2019 utgjorde ett beräknat antal på 6,6 miljoner utländska arbetare ungefär 20 procent av gulfnationens befolkning, de flesta med låglöneyrken och ofta fysiskt mödosamma jobb.

 

 

Migranterna jobbar i huvudsak på byggen och med hantverkarjobb i hemmen, jobb som saudierna föredrar att inte göra själva. Många är från södra Asien, men en stor grupp kommer från Afrikas horn, som ligger på andra sidan Röda havet.

 

 

Interneringsplatserna identifierade av The Sunday Telegraph inhyser mest etiopiska män och det sägs att det finns andra ställen fulla med kvinnor.

 

 

Under det senaste årtiondet har tiotusentals unga etiopier tagit sig till gulfstaten, ofta med hjälp av saudiska rekryteringsagenter och människosmugglare, i ett försök att komma undan fattigdomen på hemmaplan.

 

 

De har fastnat i lägren delvis som ett resultat av pandemin men också p g a "saudifieringen" av kungadömets arbetsstyrka, en policy införd av Mohammed bin Salman, kronprinsen som tog makten för tre år sedan.

 

 

Dussintals utmärglade män utslagna av den arabiska hettan inne i ett av Saudiarabiens interneringscenter. CREDIT: Telegraph exklusivt

 

 

 

Vittnesmålen insamlade av The Sunday Telegraph direkt från migranterna via krypterade kanaler gällande förhållandena de nu befinner sig i är hemska.

 

 

"Många av fångarna är självmordsbenägna eller lider av mental sjukdom som ett resultat av att ha levt såhär i fem månader," sa en migrant. "Vakterna hånar oss, de säger att 'er regering bryr sig inte, vad ska vi göra med er?'"

 

 

"En ung pojke, runt sexton år, lyckades hänga sig själv förra månaden. Vakterna kastar bara ut kropparna på baksidan som om det vore sopor," sa en annan.

 

 

När pandemin slog till i mars fruktade den saudiska regeringen i huvudstaden Riyadh att migranterna, som ofta bor under överfulla förhållanden, skulle agera som vektorer för viruset.

 

 

Nästan 3,000 etiopier deporterades av den saudiska säkerhetstjänsten tillbaka till Etiopien under de första tio dagarna av april och ett läckt FN-PM sa att ytterligare 200,000 skulle följa. Ett tillfälligt stopp infördes sedan på deportationerna efter att internationell press utövades mot Riyadh.

 

 

The Sunday Telegraph har fått reda på att många av migranterna som skulle deporteras för fem månader sedan har lämnats att ruttna i de sjukdomsplågade interneringsbyggnaderna. "Vi har lämnats för att dö här," sa en migrant som sa att han har varit inlåst i ett rum lika stort som ett skolklassrum och inte lämnat det sedan i mars.

 

 

"Covid-19? Vem vet?", tillade han. "Det finns många sjukdomar här. Alla är sjuka här; alla har något."

 

 

Bilderna som smugglats ut visar att många av fångarna plågas av vanställande hudinfektioner. De säger att de inte har fått någon medicinsk vård.

 

 

"Vi äter en liten bit bröd på dagen och ris på kvällen. Det finns knappt något vatten, och toaletterna är översvämmade. Det rinner ut till där vi äter. Lukten vänjer vi oss vid. Men det är fler än etthundra personer i ett rum och värmen dödar oss," sa en annan ung etiopisk man.

 

 

Ett kort videoklipp som smugglats ut visar flera rum täckta av smuts från en överfull huktoalett. En etiopisk man kan höras ropa: "Toaletterna är fulla. Vi försökte rensa dem, men vi kan inte. Så vi lever i den här smutsen, vi sover i den också."

 

 

"För [saudierna] eller t o m för Abiy är det som att vi är myror. När vi dör är det som när en myra dör, ingen bryr sig eller uppmärksammar det," tillade mannen då han refererade till Etiopiens nobelprisvinnande premiärminister Abiy Ahmed

 

 

Saudiarabien är djupt skiktat av rasindelningar. Afrikanska migranter har inte många juridiska rättigheter och många klagar på exploatering och sexuellt och rasistiskt hån från arbetsgivare.

 

 

Nya lagar som ytterligare begränsar rättigheterna och jobbmöjligheterna för utländska arbetare introducerades 2013

och stränga åtgärder har fortsatt under den unga kronprinsen Mohammed bin Salmans styre, han tog makten 2017.

 

 

The Sunday Telegraph lyckades geolokalisera två av interneringslägren. Ett ligger i Al Shumaisi, nära den heliga staden Mecka och det andra i Jazan, en hamnstad nära Jemen. Man tror att det finns andra som inhyser tusentals etiopier.

 

 

Migranter på båda ställena sa att det finns ett hundratal personer i varje rum. Satellitbilder visar att det finns flera byggnader på båda platserna, vilket betyder att det kan finnas betydligt fler migranter i varje center som inte går att kontakta.

 

 

Flera av migranterna sa att de hårdhänt samlats ihop och förts från deras hem i olika saudiarabiska städer innan de kommit till lägren. Andra är afrikanska flyktingar från det krigshärjade Jemen.

 

 

Tidigare den här månaden rapporterade Human Rights Watch att huthistyrkor använde Covid-19 som en förevändning att kasta ut tusentals etiopiska migranter till grannlandet Saudiarabien.

 

 

Vittnesmål insamlade av den icke-statliga organisationen sa att huthierna dödade dussintals etiopier och tvingade andra med gevären riktade mot dem över den saudiska gränsen. Saudiska gränsvakter sköt då mot de flyende migranterna och dödade ytterligare ett dussintal.

 

 

"Saudiarabien, ett rikt land, har länge hållit odokumenterade migranter inklusive många från Afrikas horn under förhållanden som är så överfulla, ohygieniska och förskräckliga att migranterna ofta blir traumatiserade eller sjuka," sa herr Coogle.

 

 

"Det är rätt att fråga huruvida saudiska myndigheter målmedvetet tillåter dessa interneringsvillkor att existera för att bestraffa migranter," tillade han.

 

 

The Sunday Telegraph kontaktade den saudiarabiska ambassaden i London för en kommentar men hade vid tiden för pressläggning inte fått något svar.

 

 

En representant för den etiopiska regeringen i Mellanöstern kontaktades också för en kommentar utan någon framgång.

 

 

 

* Migranternas namn har ändrats eller skrivs inte ut för att skydda deras identiteter.

John blev alltmer radikal samtidigt som jag blev mer självständig. Han ville åka till Syrien; jag var orubblig med att jag inte ville ta våra barn till en krigszon

   

Tania Joya: "Jag insåg inte att jag befann mig i ett skadligt äktenskap." Fotograf: Justin Clemons/The Guardian

 

 

 

 

AV: Tania Joya, the Guardian, fredag 4 september, 2020

 

 

Jag föddes i norra London 1983 och växte upp i en bengalisk-bangladeshisk familj, jag ville bara bli engelsk, men jag kände press från min familj att bli en "god muslimsk tjej" och inte integreras med det västerländska samhället. Min familj var dysfunktionell. När man inte litar på sina föräldrar lär man sig att misstro all form av auktoritet.

 

 

När jag var 17 flyttade vi till östra London. Jag skaffade nya kompisar men de var väldigt konservativa, religiösa tjejer och de fick mig att känna skam för att jag var alltför västerländsk. Jag kände mig så deprimerad att jag bara ville bli en ny person. Min kusin, som hade ett stort inflytande på mig, hade radikaliserats på universitetet. Hon lärde mig saker om kalifatet. Jag läste många saudi-islamistiska fatwor online. Jag trodde att jag sökte sanningen.

 

 

2003 var jag på marschen mot kriget i Irak i London, där gav några män mig en pappersremsa med namnet på en muslimsk dejtingsida på. Det var där jag träffade John Georgelas, en US-amerikan som konverterat till islam. Han hade vuxit upp i en medelklassfamilj, var flerspråkig och verkade så smart. Jag såg upp till honom.

 

 

Jag gifte mig med John vid hans första besök i London, för jag visste att det var det enda sättet jag kunde lämna hemmet på. Strax efter det flyttade vi till USA och fick en son. John blev alltmer radikal, samtidigt som jag hade slutat bära niqab och blivit mer självständig. 2006 anklagades han för att ha hackat sig in på en hemsida för en pro-israelisk lobbygrupp och hamnade i fängelse i tre år. Jag var fortfarande ekonomiskt beroende av honom och insåg inte att jag befann mig i ett skadligt äktenskap.

 

 

När John kom ut flyttade vi till Egypten och sen till Istanbul med våra tre barn. Han hade pratat om att åka till Syrien, men jag var orubblig med att jag inte ville ta mina barn till en krigszon. Men vi hade inte råd att stanna i Istanbul och John sa till mig och hans familj hemma i USA att vi skulle flytta till Antakya i Turkiet. Istället reste vi raka vägen till gränsen mot Syrien.

 

 

När vi hoppade på en buss mitt i natten insåg jag inte vad som höll på att hända. Jag var gravid i femte månaden och endast lättad att barnen och jag kunde sitta ner och sova. När solen gick upp var vi vid en syrisk gränsstation och John varnade mig om att inte ställa till med någon scen.

 

 

Så fort jag hittade en telefon ringde jag hans mamma och berättade för henne att John hade ljugit för oss. Jag grät och bad henne kontakta FBI-agenterna som hade haft koll på honom i flera år. FBI berättade senare för mig att jag inte skulle anklagas för att ha gått med i en extremistisk organisation om jag återvände till USA.

 

 

I Syrien hade vi inget rinnande vatten för tanken på hustaket hade skjutits sönder. Jag blev undernärd och samma sak med barnen; jag var rädd att förlora dem. John var arg på mig för att jag hade dragit in agenterna och jag var så arg på honom för att han lurat oss. Vid den här tidpunkten vägrade jag att täcka ansiktet och han tyckte att jag var en skam. Han kände sig under press från hans kompisar att antingen lämna eller kontrollera mig.

 

 

Till sist visade John barmhärtighet och fixade så att vi kunde åka därifrån, men jag var tvungen att vänta i tre veckor p g a vägspärrar och stridigheter. Han betalade en människosmugglare att transportera oss. Vi tvingades springa ett par miles (1 mile =1,609 meter) och klättra genom ett hål med taggtråd, innan vi hoppade på en lastbil som besköts av prickskyttar.

 

 

Smugglaren skulle ta oss till busstationen, men lämnade oss mitt i ingenstans. Jag var jättearg, tills en snäll turkisk man hjälpte oss att hitta rätt väg. Jag var så tacksam över att jag var vid liv. Jag ville att mina barn skulle leva bra, fullbordade liv och ge tillbaka till världen.

 

 

John spelade en väsentlig roll i etableringen av kalifatet och var en ledande propagandist för Islamiska staten när det gällde att locka dit andra västerlänningar. Jag såg honom aldrig igen och fick senare höra att han gift om sig i Syrien.

 

 

Förra året fick jag veta att han dött, troligen under USA:s bombningar 2017.

 

 

Nu bor jag i Texas, bara några gator ifrån hans föräldrar. Jag vet att det är bra för dem och barnen att vara nära varandra. Min nuvarande man är respektfull och omtänksam; jag älskar friheten att vara mig själv.

 

 

Jag har arbetat med gruppen Faith Matters i Storbritannien, de jobbar mot extremism. Utbildning är nyckeln till avradikalisering: man måste presentera fakta och vetenskap. Det var det som förändrade mig: Jag läste många olika saker, utbildade mig själv. Vi måste ha delade värderingar för att kunna leva i fred.

 

 

 

• Berättat för Amy Sedghi

 

Paul Pogba närmar sig ett nytt femårskontrakt med Man Utd. Credit: Getty Images - Getty

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Neil Custis, The Sun, torsdag 16 juli, 2020:

 

PAUL POGBA är nära att komma överens med Manchester United om ett nytt femårskontrakt.

SunSport förstår att de Röda Djävlarna är säkra på att kunna annonsera nyheten vid slutet av den här säsongen.

Fransmannen, 27, har ändrat sig sedan han tidigare uttryckt sin vilja att lämna klubben vid den här tiden förra säsongen.

Bossen Ole Gunnar Solskjaer har tagit tillbaka honom in i sitt efter-nedstängningen-lag nu när han återhämtat sig från en vristskada.

Även om Pogba såg trött ut och gjorde ett par misstag mot Southampton - ett av dessa ledde till deras första mål i måndagens 2-2 match - så har han totalt sett spelat bra.

Solskjaer hade börjat planera för en framtid utan honom men har noterat en riktig förändring i attityd och form.

Så om han inte startar borta mot Crystal Palace i kväll är det för att han vilas, inte för att han är petad.

Solskjaer sade: "Jag har pratat mer eller mindre varje dag med Paul. Han vet att han inte skulle petas.

"När Paul spelar såhär skulle han inte petas ur något lag i hela världen - Frankrike eller Manchester United - men han har varit borta en lång, lång tid.

"Det fanns ett frågetecken innan matchen mot Southampton men han kände sig redo för den, vilket var fantastiskt, så låt oss nu se hur han känner sig.

"Han har varit fantastisk sedan omstarten och gett laget en hel del."

Rekordköpet, han kostade £89 miljoner (1,01 miljard kr), har nästa säsong kvar på sitt kontrakt plus möjligheten för United att förlänga det med ytterligare ett år efter det.

Nu finns det en tro på båda sidorna om att ett nytt kontrakt till sist skulle avsluta alla tveksamheter gällande hans framtid.

Mason Greenwood är tveksam till spel mot Palace p g a en vristskada.

Luke Shaw och Brandon Williams är båda friska trots att de åkte på smällar i senaste matchen.

 

Iran - Fängelset Vakilabad i staden Mashhad.

 

 

 

 

AV: Radio Farda, fredag 10 juli, 2020

 

 

Irans organisation för mänskliga rättigheter (IHR) annonserade i torsdags, den 9 juli, att myndigheter har avrättat en fånge i Mashhads centralfängelse för att han "druckit alkohol."

 

 

Då de citerade fångens advokat bekräftade det Norge-baserade IHR att mannen hängdes tidigt i torsdags, utan att hans namn offentliggjordes. Viss iransk aktivitet på sociala medier sa att hans namn var Morteza Jamali och att han hade två barn.

 

 

"Min klient greps och dömdes för att ha druckit alkohol för sjätte gången. Självklart fanns även problemet att han kört bil utan körkort och tagit alkohol," berättade Hossein Habibi Shahri för IHR.

 

 

Den Islamiska republikens officiella källor har ännu inte bekräftat eller förnekat nyheten. Att dricka alkohol är ett brott i det prästdominerade Iran, men avrättningar för intag av alkohol är sällsynta. Iran är ökänt för att hänga narkotikasmugglare, mördare och vissa politiska fångar.

 

 

Avrättningen har lett till ett stort bakslag på iranska sociala medier där många användare säger att stora korruptionsfall och utomrättsliga avrättningar av demonstranter inte bestraffas eller slutar med lätta straff, medan alkoholdrickande leder till dödsstraff.

 

 

IHR-directorn Mahmood Amiry-Moghaddam sade: "I och med avrättningen har den Islamiska republikens juridiska system än en gång bevisat att deras syn på saken inte skiljer sig från ISIS."

 

 

Baserat på den islamiska straffkoden kan en åtalad bestraffas med döden efter att ha gripits och straffats tre gånger för alkoholkonsumption. Det initiala straffet för att ha druckit alkohol är vanligtvis piskning.

 

 

"Det här är en av få dokumenterade avrättningar efter att ha druckit alkohol i Iran. P g a bristen på transparens i den Islamiska republikens domstolar deklareras inte de flesta avrättningarna i Iran officiellt av myndigheterna," sade ett uttalande från IHR i torsdags.

• Saker och ting har känts städade och bleka sedan fotbollen återvände efter nedstängningen

 

• Att få tillbaka fansen på arenorna måste vara prioriteten för att återuppliva spelet

 

• Regeln med fem inhoppare känns som något man smugglat in för att gagna de rikare klubbarna

   

Saker och ting har känts städade och bleka sedan fotbollen började om igen efter nedstängningen.

 

 

 

AV: Oliver Holt, Mail on Sunday, söndag 12 juli, 2020:

En halvtimme innan avspark i returmötet i League One's play-off semifinal mellan Oxford United och Portsmouth i måndags kväll körde en vit lastbil in på bilparkeringen utanför the Kassam Stadium.

Tjugo blåa lastpallar hade lastats upp på höjden på flaket så att stapeln sträckte sig ungefär sex feet (1,82 meter) ovanför förarhytten.

Det finns bara tre sidor på the Kassam. Den fjärde har aldrig byggts. Så bakom ena målet är det bara en låg mur som separerar planen från bilparkeringen. Lastbilschauffören hade gjort sin läxa.

 

Några fotbollsfans satte sig på en lastbil för att kunna se Oxford United mot Portsmouth.

 

Polisen flyttade på honom men han cirklade runt och parkerade några meter bort på platserna reserverade för kunder till biokomplexet, som är stängt. Efter det lät de honom vara.

Precis innan avspark klättrade chauffören upp högst upp på pallstapeln och öppnade en öl. Han var 20 meter från planen men han hade en ostörd utsikt över den tomma arenan. En annan man klättrade också upp, skakade hans hand och satte sig bredvid honom. Andra personer följde efter och när matchen sparkade igång började de sjunga och jubla.

Snart såg man 10 Portsmouth-fans betänkligt uppflugna högst upp på pallarna, engelsk fotbolls första åskådare på nästan fyra månader. De började sjunga mot väggen av fans utklippta i kartong bakom det andra målet, fansen som fotbollen har ersatt dem med. Det äkta konfronterade bedragarna. "Where were you at Fratton Park?" skrek dem. Den stumma armén av kartongurklipp stirrade tillbaka på dem.

För människor som inte kan engelsk fotboll, som inte är stöpta i den, var kanske det ögonblicket obetydligt. För de av oss som var där, som socialt distanserade satt på läktaren, med masker för våra ansikten, var det ett ögonblick av glädje. Det var som ett andetag med rent syre. Förbjudet sedan spelet kom tillbaka städat och blekt förra månaden, det var den första anblicken av fotbollens själ.

De har sagt att fotbollen är tillbaka men det är den inte riktigt. Vad är poängen med att sätta upp ett drama om det spelas inför tomma teatrar? Jag är ledsen, men jag har varit på några matcher bakom stängda dörrar och det har varit intressant att se matcher och ögonblick av skicklighet och uttryck men låt oss sluta låtsas att fotbollen är tillbaka. Vad vi har är en blek imitation av fotboll.

Vi känner dessa arenor som våra som kittlar av känslor och passion och dispyter och ilska och svordomar och böner och skratt och gråt och kramar och stampningar och skrik och suckar och axelryckningar och vredesutbrott och förmaningar och konflikter och lösningar och förtvivlan och triumfer och pekningar och vinkningar och flykter och av liv. Nu är de platser som ekar och klingar och försöker lura våra hjärnor med sina kartongutklippta fans och deras fejkade publikljud.

Allt detta är nödvändigt, det vet vi, och vi accepterar det för att fansens säkerhet är av största vikt och alternativet var att tv-bolagen bad om att få tillbaka deras miljarder och att engelsk fotboll skulle kastas in i en oändlig nedbrytning.

Under veckorna sedan omstarten har det ändå framkallat ögonblick som får hjärtat att sjunga. Kevin De Bruyne har spelat mer majestätiskt än någonsin, det har varit rafflande att se det fortsatta genombrottet hos Mason Greenwood i Manchester United och det var ett nöje att se glädjen hos Chris Wilder när hans Sheffield United-lag gjorde ett vinstmål i sista minuten mot Wolves i onsdags. Vissa saker överträffar tomheten.

 

Utan publik har för många fotbollsmatcher sett ut som träningsmatcher sedan omstarten.

 

 

Andra saker gör det inte. Utan publik har för många matcher sett ut som träningsmatcher. Utan fans accepterar lag med lägre kvalitet deras öden mot de stora pojkarna betydligt mer lättvindigt än de gjorde när de hade sina supportrar där som hejade på dem, vägrade att låta dem bli nedslagna, vägrade att låta dem ge upp.

 

Newcastles kapitulation i FA-cupen mot Manchester City på St James' Park i slutet av förra månaden var ett bra exempel. Många lag har blivit utspelade av City. Det finns inget att skämmas för i det. Men Newcastle hade inte varit fullt så golvade inför 50,000 skrikande Geordies.

Och skulle Spurs ha rullat över så fogligt mot Sheffield United att Jose Mourinho sa att han kände sig "störd" av deras brist på vilja om tusentals av deras fans hade varit inpackade på bortasektionen på Bramall Lane för 10 dagar sedan?

Nu när den inhemska säsongen närmar sig sitt slut har Jurgen Klopps dominanta Liverpool-lag bekräftats som titelvinnare och nedflyttnings- och uppflyttningsfrågorna håller på att bli besvarade, men då börjar en bredare fundering växa fram: kommer vi någonsin att få tillbaka fotbollen som vi kände den innan coronaviruset, eller håller den på att förändras så fundamentalt att den kommer bli oigenkännlig?

 

Spelet känns förvandlat, fler pauser, fler avbytare, fler avbrott, mindre flyt i spelet.

 

Det känns nästan som att en kupp mot fotbollen har skett under nedstängningen. Plötsligt är det ett förvandlat spel. Fler pauser, fler avbytare, fler avbrott, fler protester, mindre rytm, mindre flyt i spelet. Det börjar se ut som ett annat spel. Så när fansen får komma tillbaka, kommer de då att gilla vad de ser? När de får komma tillbaka, kommer de då att vilja stanna kvar?

Jag är inte säker på att fotbollen riktigt ser omfattningen på uppdraget det står inför med att vinna tillbaka fansen. Maktbalansen mellan klubbar och supportrar har skiftat under nedstängningen.

Fans var tidigare degraderade till kassakossor, kunder att skinna i stora klubbshoppar och vid vändkorsen, handelsvaror som man tog för givet. Men synen och ljuden från dessa tomma arenor har påmint oss om att de är spelets livsnerv. Vi vet redan att vi kan sätta ett pris på viktigheten av supportrar för "produkten".

De som visar matcherna tvingade the Premier League att betala dem ett avdrag på £330 miljoner (3,83 miljarder kr) för delen av säsongen som spelas bakom stängda dörrar för att frånvaron av fans och atmosfären de skapar sänkte värdet på tittarupplevelsen.

Sträck ut den metoden och tillämpa den på en hel säsong och det visar sig att fansen är värda £1,4 miljarder (16,2 miljarder kr) per säsong för våra klubbar i högsta ligan.

Klubbarna borde betala dem för att komma till matcherna istället för tvärtom. Säsongbiljetterna borde vara gratis. Vi kan nu klart och tydligt se att fansen tjänar pengar åt klubbarna och klubbarna ber dem att betala för privilegiet. Siffrorna berättar för oss vad vi redan visste och vad som bekräftas vid varje själlös match spelad bakom stängda dörrar: fotboll är ingenting utan fans.

De berättar även för oss att spelet borde rikta mer uppmärksamhet mot fansens bekymmer, för förutom bredare bekymmer gällande huruvida vi någonsin kommer vara bekväma i folksamlingar på 50,000 människor igen, finns det en växande oro för spelets riktning och de nya reglerna som har antagits under coronaviruskrisen.

Under loppet av en säsong har engelsk fotboll snabbt accelererat mot en idrottsmodell som har alltmer tydliga likheter med the NFL och deras stackatorytm, deras konstanta avbrott, de för tv-reklam perfekta time-out-ögonblicken och deras videorepriser. Man kan älska the NFL och ändå djupt beklaga sättet på vilket vårt spel verkar försöka imitera det.

VAR är en del av problemet. Introduceringen av det i början av säsongen var en seger för logik och teknologi. Implementeringen av det har varit kaotiskt. Ludditer har aldrig gett det en chans, men man kan heller inte säga att det har hjälpt sig själv. Misslyckandet med att inkludera matchgående fans i den beslutsfattande processen och att kommunicera med dem om varför det sker en fördröjning har varit oförlåtligt.

Tiden det tog förra veckan att komma fram till Eddie Nketiahs röda kort för Arsenal mot Leicester och att sedan gå in och titta på huruvida det var en offside i uppbyggnaden till Jamie Vardys kvittering i samma match kändes oacceptabelt. Beslutsfattandet bör gå snabbare. Det känns som att det går långsammare.

Det finns även en förståelig oro gällande nyheten om att regeln som låter lagen använda fem inhoppare den här säsongen kommer förlängas till nästa säsong. Den introducerades för att hjälpa spelarnas välmående under en tid med många matcher på få dagar och bevarandet av den känns som något som i mörkret smugglats in till de rikare klubbarna.

Ingen ville ha detta. Man har inte konsulterat fansen överhuvudtaget. Och det krävs inte att man har Lloyd Georges hjärna för att räkna ut att det är en regel som kommer underlätta för de rikare klubbarna, som har trupperna packade med större antal skickliga spelare. Det finns tillräckligt med regler redan som står på de rikas sida. Vi behöver inte en till.

Detta innan vi funderar på skadan regeln med fem inhoppare gör för spelets rytm. Ja, varje klubb har fortfarande bara tre möjligheter att göra byten men verkligheten med massbyten är att flytet i spelet förloras. Att ett lag introducerar tre avbytare på en gång är inte ovanligt nu. Det är som att matchen börjar igen.

Drickpauserna som har dykt upp sedan omstarten har också ökat känslan av avbrott. Wilder har redan påpekat att managers som Arsenals Mikel Arteta har använt pauserna som extra halvtidspauser, utnyttjat dem som möjligheter till extra coachning. Om ett lag har kämpat till sig en fördel med bra flyt i spelet försvinner den ofta efter vattenpauserna.

The NFL är kalibrerat runt sådana avbrott. Vårt spel är inte det. Vårt spel är som bäst när det byggs runt svallvågor av flyt och perioder av press och perioder av heroiskt motstånd.

T o m med fansen tillbaka, eller kanske särskilt när fansen är tillbaka, kommer utbredningen av dessa nya avbrott att förstöra dessa rytmer och hur de stiger och faller.

Om allt detta gjordes i krishanteringens namn, då kunde vi stå ut med det. Men vad som skulle vara temporärt börjar redan bli permanent. Det känns inte rätt. Det känns som att det smygs in och det känns fel. Förändringar kommer in i spelet som fundamentalt ändrar dess natur och allt detta utan att fansen får en chans att uttrycka deras känslor.

The Premier League spelar ett farligt spel. De verkar vara i förnekelse. De brukade sitta med alla korten på handen, men det gör de inte nu längre. De måste förstå att även om några supportrar kommer springa tillbaka så fort de kan, så kommer andra att vara mer försiktiga.

Kanske kommer det bero på att de inte längre kommer känna sig bekväma på arenor med tiotusentals andra människor. Kanske kommer det bero på att de har vant sig vid att spendera mindre pengar under nedstängningen. Kanske kommer det bero på att de har blivit av med sina jobb och att de inte längre har den disponibla inkomsten som the Premier League kräver av deras supportrar och deras familjer.

Kanske kommer det bero på att de har omvärderat deras prioriteringar under krisen och bestämt att de är trötta på att de tas för givna av klubbar och matchställstillverkare som har missbrukat deras lojalitet och att de hellre kommer spendera deras pengar någon annanstans.

Fotbollen måste nu, mer än någonsin, göra det till en prioritet att få fansen tillbaka till arenorna så snart det är säkert igen. Desto längre de är frånvarande, desto snabbare kommer spelet att förtvina och desto svårare kommer det bli att återuppliva det.

West Hams vice ordförande Karren Brady sa att planen är att ha supportrarna tillbaka på fulla arenor i september igen, vilket skulle vara positivt för ligan. Om regeringen kan få tillbaka publiken till biografer och teatrar måste the Premier League övertyga dem om att de kan få fotbollsfansen tillbaka på arenorna. Om de inte har kommit tillbaka tidigt nästa säsong så kommer spelet befinna sig i ännu större problem.

Men även om de kommer tillbaka snart är faran för engelsk fotboll att publiken kommer komma tillbaka till ett spel den inte längre känner igen och inte längre älskar, ett spel med ändrad rytm och främmande avbrott och underliga pauser och påhitt riktade till de mäktigaste klubbarnas fördel som gör det ännu svårare för the Premier League att behålla illusionen om den oförutsägbarhet som mycket av dess attraktion baseras på.

Den vill kanske ha tillbaka fotbollen som den var men det är som att the Premier League och fotbollens myndigheter tror att de fortfarande existerar i en värld där de kan behandla fans med förakt.

De kan komma att få se att deras värld har förändrats. De kan komma att få se att makten har flyttats bort från dem. De kan komma att åka på ett tufft uppvaknande.

Premiärministern beslutade att släppa tillbaka 25,000 människor till vårdhem utan att testa dem för coronaviruset. Men inte enligt hans redogörelse

   

Boris Johnson på en byggarbetsplats i Goole, East Yorkshire, den 6 juli 2020. Fotograf: WPA/Getty Images

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians åsiktsdel, tisdag 7 juli, 2020:

 

 

Kan det verkligen vara tre månader sedan Matt Hancock svarade på regeringens misslyckande med att tillhandahålla vårdarbetare med adekvat personlig skyddsutrustning genom att annonsera vad han kallade "ett nytt varumärke"? Detta var, kanske du vagt minns, ett litet märke att sätta på slaget för vårdarbetarna. Dess profylaktiska egenskaper var inte helt tydliga, men intentionen var definitivt att slå en stålring runt Hancock, som åtminstone lyckades lägga händerna på ett. Men tyvärr, p g a ett andra anskaffningsproblem, fick regeringen ordentliga problem med att ens få fram märkena till personalen. Trots allt detta avfärdade många dem som kritiserade den här märkesresponsen som gnällspikar.

 

 

Vi måste hoppas att vi får höra från dem igen nu när regeringen officiellt skyller på vårdhemsarbetare och menar att det är deras fel att människor dött på vårdhemmen - antagligen skyller de även på vårdhemsarbetarna för att vårdhemsarbetare har dött. Enligt Boris Johnson, en Cobra-undvikande handskakningsgalning som oklanderligt själv blev "rånad" av viruset, var det "för många vårdhem som inte följde procedurerna på det sätt de kunde ha gjort". Oof. Det är en hyfsad beskyllning från en regering som opererade med en formell procedur där de återförde fler än 25,000 personer från sjukhus till vårdhem utan att testa dem för coronaviruset. Man skulle kunna säga att de vårdboende fortfarande lever med konsekvenserna av det beslutet, om det inte vore för det faktum att så många av dem dog p g a det.

 

 

Hur som helst, premiärministerns skithusuppträdande ledde till en veritabel explosion från Mark Adams, vd för ledande välgörenhetssocialtjänsten Community Integrated Care, som sade följande i morse: "Vi äntrar nästan en... alternativ verklighet där regeringen bestämmer reglerna, vi följer dem och de gillar inte resultaten och förnekar då att de bestämde reglerna och skyller på människorna som försökte göra deras bästa."

 

 

Ett uttalande där min enda anmärkning är: äntRAR? Jag är rädd för att vi har kastats in i den här alternativa verkligheten ganska länge nu. Om du letar efter "ett nytt varumärke", kalla det the Mattrix. Regeringens senaste fall där de bedrägligt kravlat sig ur deras ansvar handlar alltså om att säga att Johnson inte menade det folk säger att han menade, trots att det var det han ordagrant sa. Kanske kommer de komma undan med det. Om vi ska vara rättvisa så leder premiärministerns oratoriska stil alltmer till olika frågor. Nämligen: kan du känna din arm? Känns din syn påverkad? Kan du namnge dagens premiärminister? (Jag kommer här att chocka oss alla: det är faktiskt du.)

 

 

Så ja: vi är där vi är. Och ändå: hade vi behövt vara det? Är det för mycket begärt att vilja leva i ett land där regeringen inte beskriver deras egen pandemirespons som whack-a-mole (tivolispelet Slå mullvadar)? Jag menar allvarligt grabbar... Gå till nöjesfältet. Ingen vinner i whack-a-mole. Bara människor som har druckit 12 pints (1 brittisk pint = 56,8 cl) scrumpy (cider från västra England) tror att de kan genomföra en exakt och riktad strategi mot en framväxande skock mullvadar. Det är så cirkusfolket har arrangerat det: du kommer aldrig vinna den jättestora teddybjörnen, ok? Du kommer vara nära, vinna en teddybjörn i miniformat, skaka på huvudet, fundera på att be föreståndaren om pengarna tillbaka, komma på bättre tankar och sedan göra om samma misstag gång efter annan, fast den här gången genom att skjuta på några ankor genom en gevärspipa med en 20-gradig böjning inuti sig. Whack-a-mole? Du skulle lika gärna kunna beskriva din kontaktspårningsstrategi som Find the Lady (Hitta damen, gatutrick som går ut på att man ska välja rätt spelkort av tre som ligger med ryggen upp. En medhjälpare visar hur lätt det är att vinna, men bedragaren använder sin fingerfärdighet så att det är helt omöjligt för en nybörjare att vinna, om inte bedragaren låter offret vinna för att han eller hon ska satsa mer pengar. På engelska heter det här tricket Find the Lady eller three card monte.)

 

 

På tal om det så har pubarna knappt hunnit öppna innan de första tvingats stänga igen, detta efter att besökare testats positivt för coronaviruset. Ett antal pubar inleder nu processen med att kontakta folk som spenderade "Independence Day" med dem. Vänligen ta ett ögonblick och njut av detta antiklimax. För några månader sedan tutade regeringsministrar dagligen om att vi skulle uppfinna vår egna världsbesegrande test- och spårningsapp, en toppmodern folkhälsostrategi som nu har delegerats till chefen för the Fox and Hounds i Batley.

 

 

Men det var ändå intressant att se hur entusiastiskt den brittiska regeringen promotade förra lördagen som "Independence Day", särskilt med tanke på att vad som traditionellt firas på Independence Day är nöjet att inte längre styras av den brittiska regeringen. Om bara den brittiska härskarklassen 1776 hade tänkt på det, då hade de kunnat blidka de 13 amerikanska kolonierna med en frisyr och några Jägerbomber.

 

 

I sista hand kommer det stå som en varaktig hyllning till Johnsons prioriteringar att han öppnade pubarna innan skolorna. Kanske är det regeringens hopp att om du stänger ner utbildningen tillräckligt länge, så driver du ner det i underjorden och gör det till någon annans problem att administrera. Kanske kommer vi t o m nu få se pubar som börjar operera illegala utbildningsbrännerier. För att få komma in på de gamla lönnkrogarna lämnade ofta utbildade kunder in en bok över en lockande butiksdisk. Vårt bästa hopp nu är att barn går in på puben och beställer en pint snakebite (en alkoholhaltig dryck bestående av en del öl och en del cider, ibland tillsammans med koncentrerad svartvinbärssaft), vilket är signalen för barpersonalen att i smyg dra bort sprithyllorna och visa en dörr till ett gömt källarklassrum där olaglig undervisning pågår. Den alternativa verkligheten är den att en framtid för en alltmer förlorad generation skolbarn fortfarande befinner sig i händerna på Gavin Williamson och Boris Johnson. Vilken intensivt nykter tanke. Man kan förstå varför det här är en administration som reflexmässigt förstår att deras styrande stil bäst avnjuts väldigt full.

 

 

 

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist