Quo vadis? – (latin) "Vart går du?" –(eg. Domine quo vadis? Herre vart går du?) enligt legenden om Petrus som möter Jesus på Via Appia, strax utanför Roms stadsmur).

Inskickat av teddy den 24 december, 2015, 16:53, http://www.afinelung.com/:

Stockport borta var en av de där dagarna där allt kändes rätt i världen. En 2-1 vinst på bortaplan, efter ett antal förluster, och man fick träffa massor av röda, några som annars glidit bort från FC, och fotbollen var live, på plats.

En av dessa kompisar var på puben under kvällen. "Glidit bort" skulle beskriva hans berättelse väldigt milt. Förrådd av klubben skulle vara en bättre beskrivning. Jag har turligt nog aldrig behövt uppleva det. Under ungefär 8 år ansåg jag att klubben inte kunde göra något fel, sedan dess har vi haft tuffare tider. Att skriva en artikel om det är nästan terapeutiskt, och samtidigt som jag hoppas att det ger något intressant att läsa, så har det även hjälpt mig att reflektera och förstå vad som pågår.

Jag har aldrig blivit förrådd av klubben, men jag har ofta känt bitter besvikelse. För många av oss startade FC som en protest av Manchester United-fans. Självklart utvecklas saker och går vidare. Jag kommer ihåg en långvarig röd som för flera år sedan berättade för mig (den blåa jumpern och cargobyxorna han bär bör ge de flesta av er en aning om vem det var) att han hade slutat följa FC för att han "inte kunde acceptera tanken på att förälska sig i en klubb som inte var Manchester United". Jag förstod det inte då, men efter reflektioner så inser jag att han hade en poäng. FC har fortfarande en inneboende länk till MUFC, men klubben tog en annan väg i samma ögonblick vi gjorde flaggor som relaterade till FC eller sjöng nya sånger. Det var bara starten. 10 år, eller något liknande, är en lång tid. Förändringar är oundvikliga. Min egen relation till klubben har också ändrats under den tiden.

FC var en ersättare i början, det växte i mitt hjärta till en tillgivenhet, t.o.m en preferens. Men när klubben gör en besviken känns det som att mattan dras undan under dina fötter. Fasaden ramlar av. Man inser att det "bara" är 10 i jämförelse med åren med United. Man skulle kunna sluta gå och se FC, men man skulle aldrig kunna sluta vara ett United-fan. Men problemet är att svaret inte är att springa tillbaka till MUFC. Många av mina vänner har upplevt detta. De står fast i ingenmansland. Besvikna på FC, inte beredda att gå tillbaka till Old Trafford, de hamnar där vi aldrig ville vara - utan fotboll på helgerna, eller sittandes framför tv:n på någon pub. De är i mina ögon för bra för att sluta så.

“They cant hurt you, their style will never desert you, because theyre all safely dead”

Så vad har gått fel? I huvudsak stod tiden inte stilla. Vet du vilket det bästa ögonblicket i att äga din egen fotbollsklubb är? Den första matchen. Leigh RMI borta, bara United-fans, väldigt liten insats för de flesta personerna, inga integritetsproblem eller svåra beslut e.t.c., bara ett stort up yours till de gemensamma fienderna och en artikel i tidningen. Det är ögonblicket att vara med i. Det känns som att man har återuppfunnit fotbollen, alla respekterar dig, man har råd att vara självgod - En medlem en röst, "this is our club, belongs to you and me", fansen som ägare bla bla bla. I Hollywood skulle sluttexten rulla vid det här ögonblicket. Den stunden när idén bakom klubben står säker från det normala livets korruption, och "fotbollspuristerna" har vunnit.

Men problemet är att det inte finns någon fotbollsutopi. Segern förblir inte vunnen. Precis som Sepp Herberger, den f.d tyska managern, en gång sade "nach dem Spiel ist vor dem Spiel" - efter matchen är innan matchen. Saker oc h ting fortsätter, för evigt. Fotbollen slutar inte. Och om fotbollen inte slutar så förblir ingen klubb oförändrad. Faktum är att det bara blir mer komplicerat. Man börjar lära sig den hårda verkligheten.

En sådan verklighet är att majoriteten av fotbollsfansen faktiskt inte bryr sig så mycket om demokrati. De vill ha en röst om saker och ting blir lite vacklande, men i allmänhet förutom tillräcklig involvering för att skapa en viss känsla av tillhörighet, så vill de helst att någon annan tar hand om det. Kanske en populär ledare med några bra citat för när saker och ting går bra, och någon att skylla på när det går dåligt. FC är inte annorlunda. Under de första åren med FC fungerade detta bra. Vi hade en anständig konstitution och en del bra personer i styrelsen, några "rätta" beslut och en och annan hint om en kritisk inställning mot kommersialiseringen av fotbollen. Som ett resultat av detta litade jag på alla som skötte klubben. När det kom till omröstningarna kryssade jag i rutorna de rekommenderade och hade förtroende för finanserna. Jag spenderade förmodligen t.o.m mer tid än nödvändigt på omröstningarna gällande matchställsdesignen.

Kritik från källor som en kortlivad kritisk blogg (om jag kommer ihåg rätt kallades den Republikans) eller flyern Tony O'Neill gav mig en gång innan en match sågs som försök att gunga båten. Det var inte bara min åsikt, FC fans reagerade, och gör till en viss grad än idag detsamma, väldigt illa på kritik, oavsett hur konsturktiv den än var, mot klubben. Vi undrar för oss själva varför någon någonsin skulle tro att fansen i styrelsen någonsin skulle vilja något annat för klubben än vad vi som fans på läktarna vill?

“United we stand, divided we fall”

10 år senare är den demokratiska potentialen hos FC lika stark men den faktiska demokratin lika svag. Vi kan skryta med 5000 medlemmar, men uppenbarligen är de flesta bara lyckönskare, detta då antalet som röstar är sanslöst lågt. Dessutom har det visat sig att diskussioner om olika ämnen bland de aktiva medlemmarna är svåra att få till. Under de tidiga dagarna pratade vi ofta om att vara en "bred kyrka", viktigare var att vi hade ett gemensamt mål (starta en klubb) och en enande fiende (the Glazers). Nu antar vi att alla har en agenda. Den här frakturen i medlemskapet och den bredare fanbasen beror delvis på tiden som har passerat sedan vi definierade våra mål, delvis beroende på nykomlingar som inte nödvändigtvis omedelbart förstår vad klubben handlar om och delvis p.g.a det faktum att alla diskussioner mellan fansen verkar äga rum online (aldrig en bra plats för ett respektfullt öppenhjärtigt samtal).

Självklart beror inte paranoian som råder enbart på vem som sa vad på Facebook, klubben har också sin roll i skapandet av problemet. Under en lång tid saknades insyn, många beslut var i bästa fall svåra att förstå, i värsta fall influerade av svågerpolitik eller nära på machiavelliska intriger av vissa individer. Slutresultatet är att många förslag som skickats in för att förbättra klubben behandlas som trojanska hästar skapade av utomstående, klickar eller kritiker. Istället för förnuftiga diskussioner om fördelarna med förslagen har de som lagt ner tid och ansträngning på att sätta ihop något, eller faktiskt ställt upp i valet till styrelsen, fått motta bitterhet från kollegor.

Den här gången nådde vi ett nytt lågvattenmärke vid årsmötet. En grundande medlem (jag tror han t.o.m återfanns i styrningskommittén) skrev runt 32 separata förslag att diskutera och rösta på. Det fanns utrymme till kritik mot honom, en del av hans diskussioner runt dem var för personliga eller förolämpande, flera av förslagen skulle dessutom rättmätigt ha avvisats för att ha varit dåligt formulerade, således fanns det för många gråzoner. Men trots detta hade många av förlsagen viktiga poänger, ofta obekväma men men icke desto mindre giltiga.

Så vad hände? Personen i fråga var en förfallen medlem som hade ansökt om nytt medlemskap och fick sin medlemskapsansökan upphävd av styrelsen. Precis i tid hade styrelsen sett till så att han inte kunde närvara och stå upp för sina skrivelser. En relativt lång lista med medlemmar som hade stöttat hans förslag, efter lämpligt förfarande, ogiltigförklarades för att inte ha jobbat frivilligt tillräckligt ofta. Den tidigare ståndpunkten för klubben om att inte avvisa "besvärliga" fans, och livssynen om att alla medlemmar är lika trampades på. Dessutom hade en viktig chans att diskutera och använda den demokratiska strukturen som klubben erbjuder missats. Detta resulterade i att ytterligare en eller två medlemmar flöt bort från klubben, en möjlighet att finslipa eller klargöra klubbens ståndpunkter i ett antal viktiga ämnen har till synes framgångsrikt avskräckts.

Anledning till oro

Många personer har kritiserat förseningen av leveransen av den nya arenan, men det tycker jag är orättvist. Trots alla deras brister så har många som jobbar för klubben lagt ner åratal av sina liv på att ta oss dit, betydligt mer än de flesta av oss. Ska vi verkligen hålla de ansvariga för att arenan öppnade senare än man räknat med? Jag tycker inte det. Jag tycker fortfarande att vi sköts av fans, och förväntningen att det här ska gå i tid och efter budget hela tiden är kanske lite orealistiskt. Men det oundvikliga problemet handlar om att det verkar som att vi är skyldiga alla pengar eller tjänster.

Efter att ha stått ut med donationstillställningar som gjorde det ganska svårt att tro på billig fotboll (biljettpriserna var alltid låga, men mängderna frivilliga som bad om donationer i någon form blev tröttsamt för plånboken) försöker vi nu ta alla profiter som dyker upp. Exemplen på senare tid har inte varit gulliga, vare sig det handlade Twitter-reklamen för en Honda återförsäljare, eller prisökningen på matchprogrammen har vårt uppträdande blivit alltmer girigt. Jämför situationen vi befinner oss i med hur vi, som klubb, maler på om hur fantastiska vi är och skillnaden är vibrerande. Frasen "doing things differently" som kläcktes av den officiella klubben någon gång har nu samma ton som "every little helps". I tillägg till detta, istället för att lära sig från skitstormarna som har följt olika beklagliga beslut, har de som bestämmer blivit nervösa och försökt stänga ner diskussionerna eller välja ut en syndabock istället för att adressera problemen.

Under tiden fortsätter vi att sälja oss själva som en framgångssaga för att främja karriärerna för våra olika förmånstagare. Knappt en månad passerar utan att vår, i bästa fall, omogna demokratiska kultur, i skuld med en visserligen imponerande men ändå försenad arena, rullas ut i hundratals internetgrejor eller dokumentärer. Vi har blivit affischpojkarna och flickorna för supporterägarskap, trots att de flesta av oss är antingen likgiltiga inför konceptet eller har våra reservationer inför dess utförande. Det alltmer institutonaliserade Supporters Direct travar ut oss för att överyga andra fans om att deras klubbar borde följa en liknande väg. Det till synes dödfödda HFc Falke, ett färskt tillägg till omfånget av klubbar, finns aldrig med i tidningarna utan att nämna FCUM, vi är till synes flaggskeppsprodukten.

Med andra ord kör vi vinkningarna till kamerorna och atmosfären som ett koncept som vi för tillfället knappt deltar i, en utopisk vision för att ge andra fans och uefa-representanter av olika slag ett varmt sken. Folk pratar ofta om att klubben arrangerar tillställningar för sådana organisationer, t.o.m sommarturneringar med de andra lagen. Borde vi inte jobba på att få våra egna medlemmar återinkopplade innan vi börjar sköta marknadsföringen åt andra?

Våra fans verkar vara trötta och desillusionerade, splittrade och bittra. Vår demokrati har problem, nya fans är osäkra på vad vår kultur och vilka sedvänjor vi har, vår vision har aldrig definierats bortom att komma till vår nya arena. Vi har många öppna frågor som folk är för rädda för att försöka besvara, och de som ser att vi försöker tejpa igen sprickorna har börjat driva bort från klubben.

Så nu till uppvaknandet. Det skulle vara lätt för många av oss att ge upp. Är inte det en populär egenskap bland oss vänstermänniskor? (huruvida FC bara är för vänsterfolk är en annan fråga, men vi skriver för AFL här). Vi tycker om att ta den enkla utvägen, vi saggar på om hur vi blev sålda. Vi skulle kunna sitta på puben, påstå att allt var helt ok i klubben på den tiden då vi gick, att vi blev bestulna, att fotbollen är bristfällig, att det är någon annans fel. Faktum är att vi inte har någon annan att skylla på än oss själva. Vi måste acceptera att det inte finns någon fotbollsutopi. Utomstående tror kanske att vi lever i en, men vi måste kriga varje säsong för att få ha klubben som vi önskar, för att klara av förändringarna och evolutionen i klubben medan vi behåller vad den ska vara. Det kommer inte bli något lyckligt slut där vi vinner fotbollen, bara en serie av upp- och nedgångar, där vi kan, genom hårt arbete och uppmärksamhet, se till att kraften ligger på uppgångarna.

Klubben kommer aldrig förbli endast de grundande medlemmarnas innehav, men den kan passas vidare till andra som förstår och respekterar dess traditioner. Dessutom kommer det fortsätta ge oss ett ställe att gå till. Jag misstänker att vi inte kan leva utan fotboll. Vi är socialt inkompetenta som inte kan överleva utan spelets bekvämlighetsfilt, människor som känner sig alltför illa till mods gällande samhället för att spendera sina helger med att bara sitta på "trevliga" kaféer och dricka för dyrt kaffe med "trevliga" människor. Spelschemat låter oss strukturera våra liv bättre och framförallt behålla kontakten med vänner vi annars bara skulle se hälften så ofta. För mig är enbart det något som är värt att kriga för.

FC United of Manchester är vårt enda hopp att få behålla det här, och kriget är fortfarande möjligt att vinna. Om du marscherade innan hemmamatchen mot Milan 2005, eller slets från gatorna av polisen som jobbade för the Glazers, så vet du att kampen för FC är enklare än den med MUFC. Förra månadens omröstningar visade hur mycket apati det finns i FC och hur några få röster kan ha en influens. Huruvida det är att tvinga på riktig demokrati på klubben och göra sig av med smogen från snyltare, eller bara att hålla ett lock på fcfamiljen och deras högerpolitiska/kufiska upptåg genom att vara våra egna poliser på arenan, så är den här klubben vår att ha. Inget mer prat om vad vi borde ha gjort, eller hur andra har svikit oss, medan vi är dumpade ner i fotbollens ingenmansland på puben ska vi organisera oss, visa tålamod, diskutera, rösta och gripa tag i det som är vårt!

FCUM OK!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...