Bilden: Michael Carrick med CL-pokalen 2008 efter finalvinsten mot the rent boys. I lördagens vinst mot Swansea gjorde han sitt 400:e framträdande för de Röda, läs mer om detta längre ner i dagens intro.

Hallo på er alla igen, jaha, 0-0 mot the rent boys och vinst med 2-1 hemma mot Swansea, då är allt lugnt igen. Ja, säga vad man vill om den engelska fotbollen, men det svänger snabbt. Ok, jag ska villigt erkänna att många tidningar menar att LvG bara köpt sig lite tid och fått lite andrum i och med de här två resultaten. Men rapporterna runt jul om att det krävdes sex poäng mot Stoke och Chelsea visade sig vara förhastade. Hör nu surret i bunkern om att Dick'Ed Woodward inte kan förlika sig med tanken på att sparka även Van Gaalen. I så fall skulle han ju varit med och plockat in Moyes och VG, och fått sparka båda, vilket inte skulle reflektera så bra på den lille irriterande pälsbollen. Man kan ju undra hur mycket som kommer krävas innan pisstulpanen får ta sina blädderblock och gå. Får Dick'Ed rejäl pungklåda om vi skulle förpassas ur FA Cupen mot Sheffield United på lördag månne? Inte vet jag, men det var i alla fall skönt att spela hem tre poäng och få se oss göra hela TVÅ MÅL i EN och SAMMA MATCH! Han har verkligen inte sänkt våra förväntningar på rekordtid det napalmbombade muminansiktet.

Danny Taylor har en otrolig förmåga att skriva intressant och relevant, i sin senaste kolumn tar han upp ett gigantiskt problem, som väldigt många slipsar helst bara blundar för:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/01/03/11244627-det-ar-dags-for-tv-bolagen-att-vara-mer-omtanksamma-om-de-vanliga-fotbollsfansen/

Nu har the Sun för övrigt tagit fram en ny kandidat som efterträdare till Van Gaalen. Källorna är ganska intressanta i det här fallet: Snacket om ny manager kommer från spelartruppen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/01/01/11243292-manchester-united-stjarnor-tror-att-diego-simeone-kommer-bli-deras-nya-manager/

Southamptons Sadio Mane kom sent till lagmötet inför deras match i helgen och bestraffades därmed av Ronald Koeman med en plats på bänken (skulle ha startat annars), och genast plockades länkarna till United fram. Intressant att notera att de här skriver om vad ett köp av honom skulle kosta med fem årslöner inräknade. I vanliga fall brukar tidningarna ange transferavgiften, men här la de även in lönen för hela kontraktstiden. Är ju i och för sig riktigt att göra, men tydligen bara i vissa fall...

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/01/03/11244621-manchester-united-maltavlan-sadio-mane-kommer-kosta-old-trafford-klubben-sanslosa-62-5-miljoner-831-1m-kr/

Mot Swansea gjorde förresten Michael Carrick sitt 400:e framträdande för United. Jag bryr mig inte särskilt mycket om individuela prestationer och sån skit, men det är såklart en milstolpe och något för honom att vara stolt över. Jag hör till dem som varit kluven över mannen som tog över tröja nummer 16 från den skogstokige legendaren Keane. Men jag ska erkänna att han har gjort enormt mycket nytta för de Röda och var en starkt bidragande orsak till vår senaste period av vunna pokaler. Tyvärr går det oerhört segt nuförtiden och passningarna som skar som en nyslipad kniv genom varmt smör levereras inte särskilt ofta länge, inte framåt till anfallare i farliga positioner i alla fall. Det sista kan i och för sig vara ett direkt resultat av han som leder oss för tillfället, eftersom det innebär en risk att bli av med bollen om man spelar den mot motståndarnas straffområde. Dessutom känns det alldeles för lätt att passera vår centrallinje när Carrick spelar den här säsongen och det börjar kännas som att han är spelar på sista melodin för oss.

Förutom hans fina fotbollshjärna och underbara passningar så har jag glatt mig åt att han helst håller sig för sig själv vid sidan av planen. Han behöver inte rulla in till träningarna med sina initialer och sitt tröjnummer handsytt på nackstödet eller glida runt på stan i någon konstig utstyrsel för att dra åt sig uppmärksamheten.

När man kastar en blick på hans historia förstår jag varför jag har sett gråa hårstrån i min lugg på senare, man är helt enkelt inte 18 bast längre. 2006 bestämde sig Carrick för att lämna Tottenham och skriva på för oss och ytterligare två framträdanden för de Röda kommer ta honom förbi Lou Macari och in på topp-25 listan över spelare som representerat United flest gånger i historien. Meritlistan han sitter på är ganska hyfsad, kan någon hjälpa mig och mejla svaret på hur många ligatitlar Stevie Me vann med scouse svinen nu igen?

Michael Carrick med United, 2006-

 

Premier League titlar: 5 (2007, 2008, 2009, 2011 och 2013)

Champions League: 1 (2008)

Klubb-VM: 1 (2008)

Ligacupen: 1 (2010)

Community Shield: 5 (2007, 2008, 2010, 2011 och 2013)

Årets spelare i United, utsedd av Uniteds spelare: 1 (2013)

Framträdanden:

 

Premier League: 279

Champions League: 72

FA Cupen: 26

Ligacupen: 13

Community Shield: 6

Europa League: 3

Klubb-VM: 1

Mål: 23

I söndags (3/1) började engelska Channel 4 att visa den tyska dramaserien Deutschland 83 och allt jag har läst på engelska sidor pekar på att det är en riktigt bra och intressant serie. Till min stora glädje så visar det sig att f r o m nästa tisdag (12/1) ska SVT också visa den (http://www.svtplay.se/deutschland-83). Här hittar ni en artikel från the Guardian om första avsnittet (spoliervarning, du får reda på en hel del som händer i det första avsnittet här): http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/01/05/11245747-deutschland-83-resum-forsta-avsnittet-quantum-jump/

Tisdag den 12:e januari är alltså startdatumet och tiden är 22:00. Serien består av åtta delar och går i stora drag ut på att en ung östtysk soldat skickas till Västtyskland för att jobba som spion, året är såklart 1983, Kalla krigets upptrappning är för tillfället gigantisk och grisen Reagan talar om "ondskans imperium". Har tidigare gillat det jag sett från tysk filmindustri och det är skönt att ibland få slippa Hollywood-bombardemanget med amerikanska soldater som snackar amerikanska med någon slags tysk brytning. Eller att det på något sätt sys in att USA är världens superhjälte, alltid beredd att sparka skurkarna i arslet, vare sig de är svarta, kommunister eller skäggiga och kommer från Mellanöstern. Förväntningarna på Deutschland 83 hos er käre skribent är helt enkelt höga.

Politiker, alkoholmissbruk, unga tjejer och sex-sms, japp The Sun on Sunday ger dig detaljerna:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/01/03/11244617-simon-danczuk-bryter-tystnaden-gallande-de-skamfulla-sex-sms-en-jag-var-full-kat-och-ensam/

Jag har aldrig gillat idén med Hotel Football i Manchester. Men nu verkar det som att Gary Neville just fått ännu mer att göra och Sepp Blatters dröm om damfotbollen har slagit in. Någon mer som tror att Ryan Giggs besökt någon träning för att ge "experttips"?

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/01/01/11243289-namninsamling-for-att-porta-lingerie-league-underkladesligan-fran-giggs-hotell-har-dragit-in-1-000-namnunderskrifter/

Det här temposnabba kalla kriget spiondramat som utspelar sig i Tyskland 1983 inleder med en ung östtysk som dras in i den spöklika världen av sin beräknande faster. En fantastisk start på den här nya serien.

   

Deutschland 83 med huvudrollsinnehavarna Sonja Gerhardt och Jonas Nay.

 

 

 

AV: Sarah Hughes, The Guardians hemsida, söndag 3 januari, 2016, 23:00:

 

 

Hallå och välkomna till vad som lovar att bli åtta underhållande veckor. Deutschland 83, skapat av mannen och hustrun teamet Anna och Jörg Winger, är hörnstenen i Channels 4's nya serie. Det är en berättelse med snabbt tempo om spionage i Tyskland 1983, en tid då det kalla kriget blev notabelt hetare då USA och Sovjetunionen rustade upp med den fortsatta existensen av Berlinmuren som en bekväm fast punkt och hotet om en omedelbar härdsmälta alltmer möjlig. D83 klargör skräcken direkt, detta då serien sparkas igång med Ronald Reagans ökända "ondskans imperium" tal (vilket även säsongsfinalen av The Americans refererade till).

 

Ronald Reagans "ondskans imperium" tal.

 

 

Men det intressanta med den här serien är tonen. Där The Americans är en dyster beskrivning av ett äktenskap som faller isär under den extrema pressen från att leva dubbelliv, är D83 lika mycket en berättelse om ungdomar som blir äldre som en spionthriller. Således oroar sig, åtminstone i första avsnittet, vår hjälte Moritz Stamm aka Martin Rauch (en fin insats av Jonas Nay) lika mycket för hotet som hans dubbla existens utgör för hans kärleksliv som han gör för traumat att plötsligt bli en spion.

 

 

Det finns en underbart lätt känsla i några av scenerna och det fungerar överraskande bra, det påminner oss om att samtidigt som betydelsefulla (och ofta hemska) saker händer så lever människorna också sina vardagliga liv och hanterar små bekymmer och eländen. Allting fungerar inte - dialogen är ibland lite klumpig ("Vi är i stormens öga," annonserar general Edel vid ett tillfälle, detta efter att utan tvekan ha kolla sin Stora bok om idiom och klichéer först), och ibland får man en känsla av att vi åker skridskor på historiens yta istället för att gräva i dess djup. Men det här är väldigt små saker i ett intressant första avsnitt med bra tempo. Det gjorde även ett fantastiskt jobb med att introducera ett stort antal karaktärer och potentiella sidohandlingar under sina ekonomiska 47 minuter.

 

 

Öst

I öst möter vi Martin, en storögd men inte så oskyldig kille i tjugoårsåldern som tjänstgör i den östtyska armén vid Berlinmurens gräns. Han har en sjuk mamma, Ingrid, som uppfostrade honom ensam, en underbar flickvän vid namn Annett.

 

 

Oturligt nog för Martin har han även en machiavellisk faster, Lenora (briljant spelad av Aimée och Jaguars Maria Schrader), som arbetar i Bonn för DDR (Deutsche Demokratische Republik). Lenora har stora idéer gällande sin unge brorson och hon har inga problem med att använda lite känslomässig (och bokstavlig) utpressning för att uppnå dem. Turligt nog för henne så är Ingrid i desperat behov av en njurtransplantation men kan inte komma in på väntlistan. Så Martin finner sig snart omdöpt till Moritz och får resa till Bonn för att tjäna som adjutant till general Edel, en högt uppsatt västtysk arméofficer som mest jobbar med amerikanerna.

 

   

Martin and Lenora.

 

 

Väst

Då han kommer till väst introduceras vår hjälte för Tobias Tischbier (Goodbye Lenins Alexander Beyer), en universitetslärare och östtysk som har varit en djupt rotad undercover sedan 1961. Vi får även träffa general Edel och hans familj, inklusive blivande sångerskan Yvonne, som har en intressant mening i konversationen ("Gillar du svart musik?") och hennes bror Alex, som inte verkar lika förälskad i kärnvapen som avskräckande medel som resten av basen.

 

 

Edels har också en knepig faster (vad är med fastrar i den här serien?), men i deras fall gillar stackars Renate bara att dricka en del, vilket betyder att ingen tror henne när hon hör Martin röja sig själv då han ringer hem till Annett. Det visar sig, tyvärr, vara den enda biten tur som unge Martin/Moritz får i det här avsnittet för efter att han i hemlighet lyckats fotografera general Jacksons planer märker han att det inte är fullt så enkelt som uppdrag avklarat och ta mig härifrån. Istället påpekar faster Lenora att det han har fotograferat är en lista med amerikanska bombmåltavlor, samtliga belägna i Östtyskland. "Miljontals östtyskarnas liv står på spel, inte bara ett," påpekar hon kärvt. Kära nån.

 

 

Stasi-filer

* En av de mest njutbara sakerna i den här serien är att Martin/Moritz inte är någon väldigt bra spion - vilket känns helt ok med tanke på att han bara fått tre veckors träning och inte vill göra jobbet.

 

 

* Men det finns intressanta hintar om att han kan vara bättre på att spela dubbelspel än man kan tro. Scenen i gränslägret visade att han är bra på att låtsas vara något han inte är, och jag gillade det lilla ögonblicket där han fixade till sina drag även innan han gick för att träffa sin familj.

 

 

* Jag gillade även de små sakerna som Martin är totalt förvirrad av - telefonerna, de olika namnen på produkterna. Det visade verkligen exakt hur svårt det måste vara att leva ett dubbelliv.

 

 

* Med det sagt var det ett fint svar gällande delegationen från Kuba. "Det var en klubb i Braunschweig" fick mig att faktiskt skratta högt.

 

 

* Stackars den ursprunglige Moritz Stamm, ihjälskjuten i en tågvagn utan någon kvar i sin familj att sörja honom. Hans död tjänade som en stark påminnelse om att insatserna är genuint höga.

 

 

* Jag tyckte även synd om Tobias, vars vemodiga berättelse om sin tid som undercover kulminerade med meningen "Jag byggde hela min karriär här i väst för att tjäna öst", det kändes bara fruktansvärt, fruktansvärt sorgligt.

 

 

* Om jag var Martin skulle jag oroa mig för general Edels sekreterare Frau Netz. Hon är mer slug än Renate och betydligt mindre enkel att ha att göra med.

 

 

* Alla som är intresserade av att få reda på mer om Petra Kelly, grundare av det tyska partiet De Gröna och tydligen Alex hjältinna, kan gå in här: http://www.motherjones.com/politics/1993/01/motherjones-jf93-who-killed-petra-kelly - men jag varnar er, spoilers från hennes riktiga liv finns i överflöd.

 

 

* En sak som den här serigen gör briljant är musiken, som den här veckan inkluderade New Orders Blue Monday och Eurythmics Sweet Dreams, samt Nenas 99 Luftballons "Den sången spelas överallt," kommenterade Alex och det roade mig). En hel lista med den här veckans låtar hittar du här http://www.tunefind.com/show/deutschland-83/season-1/23878 och det finns även en Spotify-spellista för varje avsnitt: http://www.sundance.tv/series/deutschland-83/blog/2015/06/deutschland-83-1983-playlist

 

 

 

* Anna Winger har sagt att avsnittets titel (Quantum Jump) kom från faktiska Nato-militärövningar det året.

 

 

* Det finns en hel del underbar fiction och non-fiction som tar upp den här perioden från Anna Funders Stasiland (http://www.amazon.co.uk/Stasiland-Stories-Behind-Berlin-Wall/dp/1847083358) till Maxim Leos Röd kärlek (http://www.bokus.com/bok/9789175451695/rod-karlek/), men alla som vill få en inblick i den här perioden från en lite annorlunda synvinkel bör kolla upp Jo McMillans Motherland (http://www.jomcmillan.com/), en skönlitterär berättelse om hennes egen barndom då hon växte upp med en kommunistisk mor i Tamworth och deras sommarresor till DDR.

 

 

* Till sist så uppskattar jag alla serier med lika mycket besatthet av kaffe som den här serien. Jag skulle också bli lika enormt uppspelt av den plötsliga möjligheten att få lite hyfsat kaffe som Martin blev.

 

 

Veckans citat

"Vi vill alla åka hem men någon måste se till så att det finns ett Östtyskland att åka hem till" - Tobias skär rakt in i hjärtat av seriens centrala tema.