Skrivet av: jonathanallsopp den 14 december, 2016 - 09:37, www.afinelung.com

På den tiden då de som gjorde tv-program trodde att vi åtminstone hade en halv hjärna undersökte Granada Televisions hyllade dokumentärserie World in Action en del tvivelaktiga saker hos Manchester United.

Det var januari 1980, jag var tio år gammal då och för att vara helt ärlig hade jag inte en aning om vad som pågick då programmet susade förbi med flera anklagelser som involverade skumma affärer av ordföranden Louis Edwards, smittat kött och illegala betalningar till unga fotbollsspelares föräldrar. Men när sluttexterna rullade stod det klart att något ganska allvarligt var fel, kanske förstorat av de dramatiskt sjunkande ackorden i ledmotivet till World in Action, och i flera veckor efteråt hade jag en känsla av fruktan att någon gång snart kommer kanske Manchester United att upphöra sin existens.

Anklagelserna var tillräckligt allvarliga för att farbror blå skulle utreda det, men några veckor senare fick Louis Edwards en hjärtattack och dog, polisen lade ner åtalen och mitt undergångsbetonande scenario uteblev. Trettiosex år senare och det har funnits flera tillfällen, jag kommer alltid vara en som förutspår undergången, det här året när jag har känt en liknande osäkerhet gällande framtiden för en annan grupp rödtröjade hjältar som jag har mer än ett flyktigt intresse av. Ett sådant tillfälle dök upp för ett par veckor sedan.

Uttalandet som släpptes av styrelsen i FC United of Manchester under den sista fredagen i november tecknade huvuddragen i hårda termer gällande den riskabla finansiella positionen för klubben som knappt spelat halvvägs in på den blott andra säsongen på sin egen arena. "Protestklubben kan komma att ansöka om övertrassering" flabbade rubriken över en skadlig artikel på BBC Sports hemsida.

Kanske var det ironiskt att den nyheten skulle dyka upp mitt i det komerssiella vanvettet som är Black Friday med tanke på att detta traditionellt är dagen då affärerna i USA brukar ha tjänat tillräckligt för att täcka sina kostnader för året och börja flytta in i det svarta då folk dyker upp från sina hem efter Thanksgiving-semestern för att köpa mer grejor. Black friday? Mer Red Friday, skulle jag säga.

Det står klart och tydligt från uttalandet att klubben signifikativt måste höja sig i genereringen av extra intäkter under resten av den här säsongen om de ska kunna möta återbetalningarna på lånen som ska ut nästa år och även finansiera det återstående arbetet som behövs för att slutföra arenan. Även om styrelsens uttalande inte gick så långt att de namngav och skämde ut personer är det inte svårt att läsa mellan raderna för att identifiera var källan till dagens oreda ligger.

Uttalandet underströk underpresterande inkomster på dagar då det inte spelas match på arenan, en "orealistisk" affärsplan, en personalstruktur som helt enkelt "inte passar ändamålet" och en brist på grundläggande finansiella kontroller, HR-processer och kontrakt på i princip ingenting; misskötsel och inkompetens i en skala som var väldigt nära att driva klubben till ruinens brant. I tillägg till detta var klubben tvungen att fungera utan någon vd eller klubbsekreterare under en stor del av 2016.

Med risk för att kratta över gammalt gräs, men om vi kollektivt ska gå vidare måste vi ordentligt förstå hur vi har kommit till den här positionen till att börja med och lära från våra misstag och se till att de aldrig händer igen. Kanske skulle bevismaterial A i den här processen av katastrofmedvetenhet vara påhittet som var den femåriga affärsplanen som skrevs i februari 2014 som förutspådde klubbens troliga inkomster och utgifter under dess första säsonger på Broadhurst Park.

Affärsplanen talade om de, ahem, "spännande utmaningarna" framåt i tiden och förutspår en hälsosam profit under vår första säsong på Broadhurst Park, tillräcklig för att sätta undan pengar till att betala ut community shares under framtida år med och även för att etablera en tillgångsersättningsfond. Allt detta väldigt förnuftigt, ser det ut som. Men för att göra detta behövde vi generera inkomster från vår nya festlokal på sanslösa £209k (2,49m kr).

Sanningen är såklart att vi inte kom i närheten av det målet under vårt första år på Broadhurst Park och utan någon riktig reklamkampanj för den här nya faciliteten skulle vi aldrig klara det (fram tills ganska nyligen hade vi inte ens något så grundläggande som en marknadsförnings-broschyr att dela ut till potentiella användare av rummet). Det krävs inte mycket för att inse att det var fullständigt orealistiskt och tanken på att detta utgjorde ett försiktigt tillvägagångssätt är helt ärligt skrattretande.

Faktum är att den nya vd:n Damian Chadwick beskrev inkomstplanen för festlokalen som "fantasier" vid det nyligen avverkade årsmötet. I korthet var det en plan byggd på ett antal antaganden som, i bästa fall, var urlöjligt överoptimistiska och, i värsta fall, grovt oaktsamma.

Det finns andra hål i den där affärsplanen men inkomsten från festlokalen var det största. Det var inkomstströmmen på vilken trovärdigheten i affärsplanen till sist och syvende vilade - det stora okända (vi hade inte haft någon festlokal att operera med tidigare såklart) och skillnaden mellan att klubben gör en förlust eller genererar tillräckliga inkomster för att aktsamt sätta pengar åt sidan för att kunna möra framtida låneåtaganden.

Det är svårt att tro att vi vid den här tidpunkten förra året avlönade någon med orden "affärsverksamhet" och "utveckling" i deras jobbtitel och betalade en så kallad expert på att dra in pengar, men ändå kunde vi inte konstruera en affärsplan med mer trovärdighet än ett A Level Business Studies-projekt.

Ok, det är lätt att säga allt det här med facit i efterhand men varför, om framtagandet av en realistisk affärsplan var något som vi hade svårt med (och det verkar verkligen ha varit fallet), ropade vi inte på expertisen från några av våra fler än tretusen medlemmar och bad om hjälp därifrån?

Trots allt så är det väl det vi handlar om - en kollektiv insats, istället för en storfräsare plus några av hans polare och blandade bluffmakare? Det är inte bara en kliché att säga att vår medlemsbas, med sin expertis och vetskap om alla möjliga olika saker och uppgifter, är vår största tillgång som en klubb, det har vi bevisat många gånger. Kanske hade vi kunnat be om råd från en medlem eller supporter med erfarenhet av att styra upp en fotbollsfacilitet?

Någon som, låt oss säga, Damian Chadwick, den dåvarande arenakontrollanten hos Bolton Wanderers, som tydligen kontaktade klubben för att erbjuda assistans men ignorerades och det gjordes även andra personer. Det stinker av en inställning inför ett komplext uppdrag som var både arrogant och inskränkt och som var väldigt nära att förgöra oss, trots pengarna från en tv-sänd match i första rundan av FA Cupen mot Chesterfield.

Eller var det så enkelt att det här var ännu ett exempel på oss när vi bara kör på utan någon riktig plan framtagen? Om så är fallet, med tanke på uppoffringarna som så många av oss har gjort under de senaste elva åren och hällt i surt förvärvade pengar (som vi ibland har haft svårt att ha råd med, men vi gjorde det ändå för det handlade om något vi passionerat trodde på) i the Development Fund, community shares, crowdfunding, donationer, för att inte nämna alla timmar som lagts på frivilligt arbete, då utgör det helt ärligt en skandalös behandling av en supporterbas som kollektivt gett sitt allt för att få arenan byggd. För att inte nämna bidraget och lånefinansieringen som pumpats in av staden Manchesters kommun när kommunala tjänster skärs ner till både höger och vänster.

Att flytta in på vår egen arena skulle innebära en förändring av hur klubbens finanser sköttes med mer tillit till externa källor för finansiering, med t. ex inkomster från sponsorer eller att hyra ut arenans olika faciliteter. En "game changer" som någon pompös person i The Apprentice tveklöst skulle påpeka för oss.

Men här är vi igen, vi supportrar ombeds att gräva djupt i våra fickor och bidra till the Development Fund både för att möta våra lånelöften i slutet av det här finans-året och slutföra en ej färdigställd arena medan den nya vd:n och styrelsen försöker få klubben att stå på sina egna två fötter som en affärsverksamhet.

Det kommer inte bli lätt. Men det finns fler än tretusen av oss och vi har redan sett en del uppmuntrande tecken under de senaste veckorna, bl. a har managern Karl Marginson donerat sin avgift efter det att han var med som expertkommentator vid den nyligen tv-sända FA Cup-matchen mellan Curzon Ashton och AFC Wimbledon. En underbar gest från en man som instinktivt fattar vd den här klubben handlar om.

Trots deras bistra meddelande förtjänar styrelsen mycket beröm för att ha släppt detta uttalande och uppmärksammat oss på den finansiella röran vi befinner oss i. Det skulle vara trevligt att tänka sig att kanske en eller två från den tidigare styrelsen, som hade uppsikt över den här grova vanskötseln, kunde hitta styrkan inom sig själva och hålla upp händerna och kanske släppa en ursäkt till klubbens medlemmar.

Under rådande omständigheter skulle det vara den anständiga, ärofulla saken att göra. Men om den typiskt självframhävande Q&A-sessionen (stor på bitterhet, men låg på ödmjukhet) som hölls av en f.d långlivad styrelsemedlem vid en supportergrupps möte i september är något att gå på, då ska vi förmodligen inte hålla andan. Samma sak med den spydiga, ogrundade attacken på en av dagens styrelsemedlemmar av klubbens f.d General Manager på det nyligen avklarade årsmötet.

F.d FC vd:n med en Tory-politiker.

All eventuell återstående respekt jag kanske hade för Andy Walsh (och det ska erkännas att det inte var mycket) upplöstes på det mötet. Det verkar som att han inte har någon som helst känsla av ansvar för röran klubben befinner sig i och därför vet jag inte vad han har kvar att erbjuda klubben längre, förutom självrättfärdigande och billigt poängplockande. För att FC United verkligen ska kunna gå vidare från fejderna från de senaste arton månaderna och kunna reparera en del av skadorna som har följt bland våra supportrar måste Walsh (och andra) absolut be om ursäkt eller lämna oss och låta oss städa upp i röran.

Om man tittar sig omkring gällande det ekonomiska tillståndet hos många klubbar i de lägre ligorna och i non-league fotbollen så står det klart att FC United är långt ifrån ensamma om att uppleva kaos vid sidan av planen. Fallande publiksiffror? Styrelseavhopp? Vikande intäktsströmmar?

Well, det har även varit berättelsen under 2016 för våra motståndare i första rundan av FA Cupen förra säsongen, Chesterfield, och det förvärrades rejält av avhoppet från klubbens största investerare på deras årsmöte för några veckor sedan, vilket lämnade klubben i osäkerhet gällande deras framtid och klubbens vd, f.d United-målvakten, Chris Turner, bekräftade förra veckan att ett underskott på £500k (5,92m kr) i klubbens finanser måste fixas omedelbart för att förhindra att klubben hamnar under förvaltning.

Precis som många andra klubbar i de lägre ligorna och non-league klubbar har de stöttats upp av lån från directors. I FC har vi såklart inga sådana rika investerare beredda att vifta med sina pengar under svåra tider. Men medan Chesterfields fans tålmodigt väntar på fler nyheter, osäkra på framtiden för deras 150 år gamla fotbollsklubb, har åtminstone FC United klubbens öde i våra egna händer. Mindre än trettio Chesterfield-supportrar närvarade vid ett nyligen arrangerat möte för att överväga ett potentiellt supporterlett bud på klubben. Ibland, mitt i eldsläckningarna, är det lätt att glömma den sällsynta, deltagande glöden hos våra egna supportrar.

I tider av stridigheter letar vi alla efter vändpunkter, ett sex-två-borta-mot-Arsenal-1990 ögonblick när framtiden börjar få en ljusare nyans. Det uppskjutna mötet i maj kan mycket väl komma att ses som ett vattendelande ögonblick i FC Uniteds historia då omkring fyrahundra medlemmar samlades på en solig söndag i Prestwich.

Vi kunde lätt ha skitit i det den dagen och inte kommit tillbaka, men istället samlade vi den kollektiva styrkan från den där högljudda lördagseftermiddagen mot Quorn för många år sedan och klev upp till strid. Styrelsemedlemmarna som sedan valdes in i slutet av juni förtjänar våra tack. Tack för att ni hade pungkulorna att ställa er upp och gå framåt i klubbens mörkaste tid och tack också för slitet med att hålla klubben flytande under de senaste fem månaderna. En stor del av det slitet har även utförts utan nyckelmedlemmar i personalen på plats för att ta hand om de vardagliga sysslorna.

En styrelsemedlem uppskattar att han har spenderat runt 20% av sin tid på FC United relaterade saker sedan han valdes in. Tjugo jävla procent. De här personerna har jobb att sköta, familjer att ta hand om etc. Det utgör en extraordinär hängivenhet som inte har kostat klubben en enda penny. Och ändå finns det fortfarande några som gnäller på att det inte skett någon märkbar förändring av klubbens position sedan sommaren.

Skillnaden mellan att ha en fotbollsklubb att heja på och att inte ha någon är inte bara kolossal, den är matematiskt oändlig, utanför alla mätbara skalor. Det är helt sanslöst att 26% av de som röstade vid årsmötet faktiskt röstade emot motionen om att "klubbens aktiviteter vid sidan av planen sköts mer effektivt nu än vad som var fallet för 12 månader sedan".

Till sist, arton månader efter att ha flyttat in på Broadhurst Park, ser det ut som att klubben börjar få grepp om hur man leder inte bara en fotbollsklubb, utan även hur man sköter en facilitet för flera miljoner pund. Vi har nu en styrelse och en vd som har en uppfriskande öppen och ärlig inställning till att leda klubben, som inte känner att de nödvändigtvis har alla svaren och de är beredda att lyssna på och involvera klubbens medlemmar i beslutsfattandet och agera därefter.

Omröstningarna på årsmötet som bl. a handlade om huruvida vi ska söka sponsoravtal med spelfirmor eller inte är exempel på det. De har och kommer fortsätta begå misstag, de är bara människor och ingen annan supporterägd fotbollsklubb har gått den här vägen tidigare, men de är åtminstone beredda att erkänna när misstag har begåtts och lära sig från dem.

Det finns enormt mycket arbete att göra men tecknen är uppmuntrande med nya sponsorer som kommer ombord, användandet av festlokalen ökar och på Juldagen kommer arenan vara öppen för Manchesters hemlösa där de får ta sig en dusch, käka en hyfsad frukost och avnjuta en del av bekvämligheterna och glädjen under storhelgen som de flesta av oss tar för givet. Det är ännu ett exempel på hur klubben sträcker sig ut till sitt lokalsamhälle på ett sätt som få andra gör. Det har varit ett dramatiskt år men scenen är nu förhoppningsvis klar för FC United att gå vidare - tack och lov så är inte sluttexterna för vår stolta historia på väg att börja rulla riktigt än. Framåt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...