BBC Football, måndag 2 januari, 2017:

 

En snarstucken Pep Guardiola gav sig in i en besvärlig intervju efter matchen med BBC Sports Damian Johnson efter Manchester Citys 2-1 vinst mot Burnley på the Etihad Stadium.

 

AV: Richard Kurt, the Irish Examiner, tisdag 27 december, 2016:

 

"Låt oss öppna en cracker." Det var jul i Manchester och de uppspelta ynglingarna hoppades på något speciellt från den där knubbiga gamla mannen i rött, vitt och svart - den som vuxna inte tror på längre.

   

 

 

 

Men tyvärr för Santa Rooney så blev hans blixtar rejält stulna av Zlatan och Armeniern...

 

 

Wayne verkar inte skratta åt den, så låt oss gå vidare. Han behöver nu bara skriva "slå Bobbys rekord" på sin lista över nyårslöften och sedan hoppas på det bästa. Han lär sitta och be att han gör bättre ifrån sig på den fronten än vad han gjorde när han försökte sluta röka.

 

 

Jag är tveksam till att någon har sett något så magiskt över julhelgen som armenierns avslut vid Uniteds tredje mål igår, vilket tog oss in på ett riktigt "Winter Wonderland"-territorium (den bra allsångsversionen, inte den du ser exponerad i tabloiderna varje år vid den här tiden). Sanningen är den att Zlatans en-mot-en ögonblick tidigare hade stängt matchen, men armenierns mål kommer bli svårt att slå den här vintern. Mycket mer av det och vi kanske måste lära oss hur man stavar hans namn.

 

 

Stackars David Moyes kan inte klaga på resultatet, det var en så trovärdig reflektion som man hade kunnat kräva från eftermiddagens händelser. Ödet har kanske värre saker som väntar på honom nu. Samtliga Uniteds tidigare återvändande ex-bossar var på väg mot ett tråkigt slut när de kom till Old Trafford. McGuinness 1975, Docherty 1978, Sexton 1982, Atkinson 1989... alla förlorade sina jobb och/eller blev nedflyttade strax efteråt.

 

 

Något sådant öde ser dock inte troligt ut för José, såklart, som måste vara lockad att dämpa skratta för sig själv gällande sättet på vilket klimatet har svängt på bara några veckor. Från rubriker om vår "sämsta start någonsin" och en förmodat olycklig José som potentiellt höll på att "göra en Chelsea", till att vi nu får festa på den regelbundna synen av O.T.-läckor som faller över sig själva i ivern att få prata om förlängda kontrakt och "dynastier".

 

 

Det kan ha kommit från dimman av före-julen-sherryn men jag tror att jag t.o.m såg en tidning mala på om möjligheten till "ytterligare 10 år" för José. Heh: jag slår vad om att gamla Fergies nos hade flyttats upp till "Defcon 1 - Lila Varning" om han hade läst det. En dynasti under Mourinho? Skulle det någonsin kunna vara möjligt att en sådan sak händer?

 

 

För att vara rättvis så har mina Lissabon-trynen i flera år berättat för mig att han bara hade två seriösa ambitioner

kvar - att leda United, och sedan ta över det portugisiska landslagsjobbet innan han lägger av. Det är mycket tid som fortfarande behöver fyllas.

 

 

Men vi går för fort fram här, som alltid. Det var, som de säger, "bara Sunderland". För att förminska det ännu mer: "det var bara Sunderland - lett av David Moyes". Boro' anländer härnäst, från vilka man kanske förväntar sig en något mer sofistikerad utmaning, med tanke på att de har en smart och fantasifull utländsk boss. Det största testet under hela jul- och nyårsperioden ligger sedan och smyger två dagar senare: West Ham borta.

 

 

Då kommer vi att vara inne i fullt påslagna transferfönsterspekulationer, vilka José glatt hjälpte till att elda på under den senaste veckan då han slog fast att han var ute efter åtminstone en spelare. (Precis som vi rapporterade här, för många veckor sedan). Han kastade även muntert upp ett par spelare i vårt egna shoppingfönster, där Schneiderlin var den som mest täcktes av skrikiga "reafynd efter nyårsafton!"-prislappar.

 

 

Hans namn påminner oss - med en rysning - om bossen som en gång var så angelägen om att köpa in honom, nämligen Louis van Gaal. Kanske kan det göra oss gott att tänka tillbaka två jular, när de flesta Röda fortfarande var försiktigt onside med Filosofin sex månader in på hans regeringstid, och då "det här slår åtminstone Moyes" var den vanligaste julsången.

 

 

Med andra ord: det är bara december. Det finns mycket som fortfarande kan få den här accelererande vagnen att spåra ur, så låt oss behålla dessa säkerhetsselar en stund till. Staden som minns "Rodney Marsh, 1972" vet alltför väl att det bara behövs ett felsteg på marknaden för att rubba hela kärran..." 

AV: Jonathan Smith, Manchester City-korrespondent, ESPN Soccernet, tisdag 3 januari, 2017:

 

 

 

Pep Guardiola anser att Manchester City är den engelska motsvarigheten till det spanska laget Villarreal, enligt den respekterade spanska journalisten Lu Martin.

 

 

Martin, som har skrivit en bok tillsammans med den f.d Barcelona och Bayern München tränaren, sade också att han inte är överraskad över att Guardiola redan tänker på slutet av sin tränarkarriär.

 

 

Guardiolas City ligger 10 poäng bakom ledarna Chelsea och Martin tror att han är redo för utmaningen att göra de till det bästa laget i Premier League.

 

 

"För tillfället är hans utmaning Manchester City, som är ett lag som Villarreal i La Liga, till exempel, ett lag som inte är ett av topplagen. Jag ger er inte min åsikt här, jag berättar för er vad Guardiola tycker, de är som ett lag på andra nivån i Premier League," sade Martin till den spanska radiostationen Cadena Ser.

 

 

"Det är 30 år sedan Man City vann borta mot Liverpool, till exempel. Han ser det som en personlig utmaning, att tävla mot de största lagen.

 

 

"I Spanien och i Tyskland tävlade han med ett stort lag - men i England är de stora lagen Chelsea, Manchester United, andra lag. Han har ett lag som är kraftfullt men inte det mest kraftfulla.

 

 

"Han kommer hänga kvar sina tre år i Premier League, och sedan kanske några år till, då han ser det som en personlig utmaning."

 

 

Martin säger att Guardiola möter mer konkurrens i Premier League där många av Citys rivaler kan mäta sig med dem på transfermarknaden.

 

 

"Han är i England, med ett litet lag, vi måste inse det, Manchester City är inte det bästa laget i England, tillade journalisten.

 

 

"Det finns många lag som kan konkurrera finansiellt i England. Liverpool, Arsenal, Manchester United, Chelsea [är finansiellt starkare lag]. Han har kommit till England för att tävla och det är det han gör.

 

 

"Han har en fras han säger - i England finns det två titlar, mästaren och att vara bland de fyra första. Men förutom det tävlar han som tränare för att få City att vinna något - Premier, FA Cupen, något. Men han ser detta som en del av sin livsresa."

 

 

Inför Citys 2-1 vinst mot Burnley i måndags sade även Guardiola att han redan närmar sig slutet av sin tränarkarriär som är mindre än ett årtionde gammal.

 

 

Martin säger att hans nästa anhalt kan bli att ta över som en landslagstränare då han är färdig i City.

 

 

"Det var en normal [sak att säga]," tillade han. "Ingen föreställer sig att Guardiola ska vara manager för alltid, det har alltid varit så. Han skrev på för tre år i Man City och ingen tänker på honom som tränare 70 år gammal.

 

 

"Han kommentarer, att hans tid som tränare närmar sig slutet, handlade om klubbar. Han skulle fortfarande ha landslagstränare [som en framtida roll], vilket är vad jag tror kommer bli hans nästa steg. Där han vill visa sig, där han kan leta efter en utmaning, och den kommer han att ta sig an."

 

 

 

Jonathan är ESPN FC:s Manchester City-korrespondent. Följ honom på Twitter: @jonnysmiffy 

 

Mångsidig: Saúl Ñíguez kan spela både på mittfältet och i försvaret. SCOTT BARBOUR

 

 

 

AV: Duncan Castles, Sunday Times, söndag 1 januari, 2017:

Manchester United har ställt in siktet på två av topptalangerna hos Champions League-finalisterna Atletico Madrid som en del av José Mourinhos plan att bygga en trupp kapabel att ta tillbaka Old Trafford-klubben till toppen av Europa igen.

I tillägg till den franska forwarden Antoine Griezmann har Premier League-klubben uttryckt sitt intresse för att rekrytera den spanska mittfältaren Saúl Ñíguez. Trots att paret sitter på utköpsklausuler som totalt uppgår till £145m (1,71 miljarder kr) i kontrakt som gäller t.o.m 2021, tror United att de kommer att kunna förhandla ner transferavgifterna från de siffrorna och de är beredda att vänta tills den här säsongen är över innan de ska försöka få till affärerna.

Saúl, 22, är själva sinnebilden för en Mourinho-mittfältare: lång, atletisk och väldigt rörlig. Han kan spela vart som helst på det centrala mittfältet och även operera i försvaret.

Griezmann har levererat 62 mål i ligan och Champions League för Atlético på 118 framträdanden sedan han kom från Real Sociedad 2014. 25-åringen är en av de bästa andraanfallarna i hela världsfotbollen och ses som en potentiell ersättare till Wayne Rooney.

Mourinho anser att han behöver addera ytterligare fyra eller fem elitspelare för att ta Uniteds spelartrupp tillbaka nivån de höll under Sir Alex Ferguson-eran. Han måste även banta en överbemannad trupp och är öppen för försäljningar av ett antal marginalspelare. Morgan Schneiderlin, som har attraherat intresse från West Brom och Everton, Memphis Depay, och Bastian Schweinsteiger är tillgängliga i januarifönstret.

Även om United har undvikit att offentligt diskutera deras beredskap att plocka bort Rooney från sin lönelista, så finns det ett erkännande inne på Old Trafford om att kaptenens status som automatisk startspelare har gått förlorad p.g.a fitness- och livsstilsproblem. Om Rooney skulle acceptera ett erbjudande från annat håll - han har varit ämne för enormt lukrativa närmanden från the Chinese Super League - så skulle United gladeligen släppa 31-åringens lön.

Centralförsvaret är en annan position som Mourinho vill förstärka och han skulle kunna försöka köpa loss Southamptons mittback José Fonte.

Det känns kanske som ett steg neråt, men sju månader efter det att José Mourinho blev Manchester Uniteds manager framför honom kan det vara dags för Ryan Giggs att justera sitt manager-sikte

   

Ryan Giggs med José Mourinho, då Chelseas manager, 2013. Tre år senare fick portugisen Manchester United-jobbet istället för walesaren. Fotograf. Matt West/Matt West/BPI/Rex Shutterstock

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, The Observer, söndag 1 januari, 2017:

 

 

Det känns kanske något osannolikt nu, vid en tidpunkt då Ryan Giggs ser ut att glida mot spelets utkanter, men om det hade gått till en omröstning förra säsongen bland Manchester United spelarna gällande vem de ville skulle ersätta Louis van Gaal, en manager de fann både förbryllande och obegriplig, hade faktiskt inte majoriteten av rösterna lagts på José Mourinho.

 

 

Det fanns inga intentioner om ringaktning, tanken var hela tiden tilltalande och Mourinho hade en viss mystik som spelare finner fängslande. Mourinho talade en gång om gamla minnen gällande livet i Porto med dess "vackra blåa stolar, Uefa Champions League-pokalen, gud och efter gud, jag". Han skulle alltid bli en naturlig pusselbit för en klubb med Uniteds högdragna självaktning, där en banner, under lyckligare tider, förkunnade "inte arroganta, bara bättre".

 

 

Men konsensus var till Giggs fördel. Wayne Rooney var i Giggs-lägret. Rooney, lagkaptenen, är spelaren alla de yngre ser upp till på Old Trafford, men även om vi lägger det åt sidan är det lätt att se varför Giggs hade så mycket stöd i omklädningsrummet. Giggs var en fotbollskunglighet på Old Trafford. Han var pojken som spelade fotboll som en man, för att sedan bli en man som spelade fotboll som en pojke. Och under hans äldre dagar, då håret ovanför öronen vitnade, fick han den sortens vördnad som alla de stora spelarna som bara representerat en klubb - Maldini, Puyol, Totti o.s.v - får. Giggs kunde Old Trafford innan och utan. Och från spelarnas perspektiv var det också mindre troligt att han, jämfört med Mourinho, skulle vara osams med alla efter två år.

 

 

Att bli förbisedd var ett svårt bakslag - inte minst då det inte togs någon kontakt överhuvudtaget från Mourinhos sida under den följande avgångsprocessen - och det är inte lätt att veta vad som väntar härnäst för Giggs när det har nått punkten där Swansea City, en klubb i desperat behov av lite ny kraft, redan har vänt honom ryggen en gång och de har kanppt tittat på honom en andra gång nu när jobbet hos dem är tillgängligt igen.

 

 

Kanske borde det inte komma som någon överraskning, för vid det första tillfället kallades Giggs till en intervju gällande att ta över efter Francesco Guidolin, men tydligen brände han sina chanser för att klubbens amerikanska ägare inte imponerades av sättet han framställde sig själv på (ett avslöjande som, av vanligt hyfs, de relevanta personerna verkligen borde ha behållit för sig själva).

 

 

Det slutade med ett offentligt avslag från klubben som just nu ligger sist i Premier League och det kastar upp en fråga gällande vart, och när, någon annan möjlighet kan tänkas dyka upp i toppdivisionen, eller huruvida Giggs måste justera sitt sikte nu när det blir alltmer tydligt att potentiella arbetsgivare inte förförs av f.d spelare med stora namn på samma sätt som en gång var fallet.

 

 

Inte för att det nödvändigtvis är något dåligt att starta lite längre ner i näringskedjan. Sir Alex Fergusons managerkarriär började i East Stirling, där han ärvde åtta spelare och hans första nyförvärv var en målvakt, som efter en försiktig uppskattning, var två stone (= 12,7 kg) överviktig. Brian Clough startade i Hartlepools United, med deras läckande tak och överflödiga "s", och Bill Shankly var i Carlisle United, Grimsby Town, Workington och Huddersfield Town innan alla framgångar i Liverpool. Antonio Conte, manager för dagens Premier League-leadre, flyttades ner till Serie C1 med Arezzo under sitt första år som manager och om Giggs skulle vilja ha exempel som är mer relevanta för hans egen karriär kan han reflektera över att Steve Bruce, hans f.d United-kollega, hade perioder i tre olika klubbar i Englands andradivision, och i Wigan Athletic, ytterligare en nivå neråt i systemet, innan han arbetade sig uppåt.

 

 

Frågan är huruvida Giggs är villig att göra samma sak och även om det skulle innebära ett steg neråt för mannen som Van Gaal smörjde som sin naturliga efterträdare, är han nu på väg mot punkten där om han vill komma in från periferin så måste han kanske gå den vägen.

 

 

Totalt har 35 av de 92 klubbarna i Englands fyra toppdivisioner anställt nya managers - sex fler än en gång - sedan anställningen av Mourinho den 27 maj. Swansea intervjuade åtminstone Giggs, men Crystal Palace, Hull City, Everton och Sunderland gjorde det inte. Det kom en kort länk till Nottingham Forest i the Championship, men annars har det pratats så lite att det är lockande att fundera på huruvida Giggs indirekt får lida av Gary Nevilles misslyckande i Valencia. Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, hade potentiella arbetsgivare varit uppmuntrande om Neville, med samma sorts kvalifikationer och bakgrund, inte hade haft så svårt att transferera all den där insikten och alla åsikterna till den skarpa änden av den här sporten?

 

 

Allt som egentligen kan sägas är att 2017 håller en viss mängd osäkerhet för Giggs om han lämnade Old Trafford och hoppades att hans upphöjda status skulle hjälpa till att öppna några dörrar, och om han verkligen menade det i oktober då han påstod att det var hans beslut att avböja Swansea för att "deras ambitioner inte riktigt matchade mina".

 

 

Giggs försöker bryta trenden, på ett sätt, när det nu finns en naturlig misstanke inom hela sporten huruvida formidabla fotbollsspelare även kan bli excellenta managers. Pep Guardiola är det självklara undantaget och Zinédine Zidane, som närmar sig sin första årsdag i Real Madrid, har haft exakt den upplyftande effekten på Bernabéu som Giggs antagligen såg sig själv ha på Old Trafford.

 

 

Men totalt sett är det inget återkommande tema. Många fler har misslyckats och utan att önska att låta alltför nedslagen gällande Giggs chans, så finns det en risk här att han kommer gå genom resten av sitt arbetsliv med samma sorts ånger som alltid tärde på Phil Neal gällande stafettpinnen i Liverpool. Neal hade positionerat sig själv som näste man på tur efter Joe Fagan men arvtagandet han hade föreställt sig blev aldrig av och, till hans bestörtning, gick jobbet till Kenny Dalglish. "Drömmarna och ambitionerna jag hade strävat efter, i ett årtionde, krossades," skrev Neal senare.

 

 

I Giggs fall är Uniteds mest dekorerade spelare alldeles för smart för att ha antagit att det skulle bli en problemfri resa och även om någon med hans medaljsamling förmodligen har rätt till ett ganska högt självförtroende, så skulle det vara en besvikelse om han hade lagt allt sitt hopp på att bli manager på elitnivån.

 

 

Giggs är inte, till skillnad mot Neville, en naturligt passbar bricka i expertisvärlden och han tog inte alla dessa tränarmärken, då han blev den första individen att slutföra den obligatoriska kvalificeringen för Premier League och Champions League managers medan han fortfarande spelade, för något framträdande här och där för ITV med uppdraget att försöka få Englands senaste träningsmatch att låta spännande.

 

 

Men först måste Giggs ges en väg in och tyvärr, för honom, är han även associerad med de där svåra dagarna som tränare under David Moyes-eran, efterföljd av det blytunga framträdandet bredvid Van Gaal på tränarbänken, där han försökte förstå holländarens fotbollsfilosofi, men han lyckades bara med att se lika tom ut som resten av oss.

 

 

43 år gammal är Giggs i en ålder där nästa steg i hans karriär kan ha många år framför sig och han skulle kunna förlåtas om han tänker att det kan vara Swanseas förlust, med tanke på hur allt gick med Bob Bradley.

 

 

Men det har varit sju månader av glidningar bort från centrum och Giggs ska kanske även notera rådet som Ferguson brukade ge i sin roll i the League Managers Association. Spendera inte alltför mycket tid utan jobb, sade Ferguson, för det är helt otroligt hur snabbt folket inom det här yrket kan glömmas bort.

 

 

 

Varför är det annorlunda för Rooney?

Kan du föreställa dig de häftiga protesterna om Wayne Rooney hade tagits för rattfylla efter ett party i London, vilket nyligen hände Yaya Touré?

 

 

På samma sätt är det rättvist att säga att det kunde ha blivit hemskt mycket mer liv om det hade varit Rooney, och inte Liverpools Roberto Firmino, som hade tagits för samma påstådda brott frampå småtimmarna under julafton, men som sedan tilläts spela för sitt lag ett par dagar senare och nu står inför ett framträdande i domstol samma dag som toppmötet med Chelsea.

 

 

Rooney hjälper inte alltid sig själv, men vi ska inte glömma att Englands och Manchester Uniteds lagkapten släppte en offentlig ursäkt efter hans senaste urblåsning då han var iväg med landslaget. Men ändå har han en poäng när han säger att det verkar som att han bedöms annorlunda i jämförelse med i princip alla andra fotbollsspelare i landet.

 

 

 

Nu är t.o.m domarna med i fönstret

Transferfönstret står på vid gavel och redan, fruktar jag, kan vi ha nått höjden för snabbt i och med nyheten om att en av våra hårgeléinsmorda, solbrända, ultraframgångsrika superstjärnor - och jag pratar inte om Cristiano Ronaldo här - sammanlänkas med en flytt till Kina som involverar stora pengar, efter att ha förärats med hans industris motsvarighet till Ballon d'Or.

 

 

Fram tills nu, då Mark Clattenburg blygsamt avvärjt spekulationerna om en lukrativ flytt till the Chinese Super League, måste jag erkänna att jag inte insett att det fanns någonting som hette att domare skulle dra nytta av Bosman-regeln eller vara ämne för transferskvaller.

 

 

Vart allt slutar är inte helt klart. Kommer de att ha presskonferenser som annonserar deras ankomst? Kommer de att "avtäckas"? Allt som egentligen kan sägas är att Clattenburg, som låter väldigt mycket som en eftertraktad man, inte utesluter det, finner spekulationerna smickrande och, precis som Oscar, Carlos Tevez och alla de andra redan har klargjort, skulle hata det om någon trodde att flytten skett p.g.a pengarna.

 

 

"Om en möjlighet dök upp är jag kontrakterad till the Premier League men jag måste titta på min långsiktiga strategi för min karriär," sade Clattenburg. "Det finns inget erbjudande på bordet men om de kom med ett erbjudande skulle det övervägas."

 

 

Det lät misstänksamt mycket som ett kom-och-ta-mig rop. Och han borde förmodligen slå en signal till Jorge Mendes.

Skrivet av: jonathanallsopp den 14 december, 2016 - 09:37, www.afinelung.com

 

 

 

 

På den tiden då de som gjorde tv-program trodde att vi åtminstone hade en halv hjärna undersökte Granada Televisions hyllade dokumentärserie World in Action en del tvivelaktiga saker hos Manchester United.

 

 

Det var januari 1980, jag var tio år gammal då och för att vara helt ärlig hade jag inte en aning om vad som pågick då programmet susade förbi med flera anklagelser som involverade skumma affärer av ordföranden Louis Edwards, smittat kött och illegala betalningar till unga fotbollsspelares föräldrar. Men när sluttexterna rullade stod det klart att något ganska allvarligt var fel, kanske förstorat av de dramatiskt sjunkande ackorden i ledmotivet till World in Action, och i flera veckor efteråt hade jag en känsla av fruktan att någon gång snart kommer kanske Manchester United att upphöra sin existens.

 

 

Anklagelserna var tillräckligt allvarliga för att farbror blå skulle utreda det, men några veckor senare fick Louis Edwards en hjärtattack och dog, polisen lade ner åtalen och mitt undergångsbetonande scenario uteblev. Trettiosex år senare och det har funnits flera tillfällen, jag kommer alltid vara en som förutspår undergången, det här året när jag har känt en liknande osäkerhet gällande framtiden för en annan grupp rödtröjade hjältar som jag har mer än ett flyktigt intresse av. Ett sådant tillfälle dök upp för ett par veckor sedan.

 

 

Uttalandet som släpptes av styrelsen i FC United of Manchester under den sista fredagen i november tecknade huvuddragen i hårda termer gällande den riskabla finansiella positionen för klubben som knappt spelat halvvägs in på den blott andra säsongen på sin egen arena. "Protestklubben kan komma att ansöka om övertrassering" flabbade rubriken över en skadlig artikel på BBC Sports hemsida.

 

 

Kanske var det ironiskt att den nyheten skulle dyka upp mitt i det komerssiella vanvettet som är Black Friday med tanke på att detta traditionellt är dagen då affärerna i USA brukar ha tjänat tillräckligt för att täcka sina kostnader för året och börja flytta in i det svarta då folk dyker upp från sina hem efter Thanksgiving-semestern för att köpa mer grejor. Black friday? Mer Red Friday, skulle jag säga.

 

 

Det står klart och tydligt från uttalandet att klubben signifikativt måste höja sig i genereringen av extra intäkter under resten av den här säsongen om de ska kunna möta återbetalningarna på lånen som ska ut nästa år och även finansiera det återstående arbetet som behövs för att slutföra arenan. Även om styrelsens uttalande inte gick så långt att de namngav och skämde ut personer är det inte svårt att läsa mellan raderna för att identifiera var källan till dagens oreda ligger.

 

 

Uttalandet underströk underpresterande inkomster på dagar då det inte spelas match på arenan, en "orealistisk" affärsplan, en personalstruktur som helt enkelt "inte passar ändamålet" och en brist på grundläggande finansiella kontroller, HR-processer och kontrakt på i princip ingenting; misskötsel och inkompetens i en skala som var väldigt nära att driva klubben till ruinens brant. I tillägg till detta var klubben tvungen att fungera utan någon vd eller klubbsekreterare under en stor del av 2016.

 

 

Med risk för att kratta över gammalt gräs, men om vi kollektivt ska gå vidare måste vi ordentligt förstå hur vi har kommit till den här positionen till att börja med och lära från våra misstag och se till att de aldrig händer igen. Kanske skulle bevismaterial A i den här processen av katastrofmedvetenhet vara påhittet som var den femåriga affärsplanen som skrevs i februari 2014 som förutspådde klubbens troliga inkomster och utgifter under dess första säsonger på Broadhurst Park.

 

 

 

 

 

Affärsplanen talade om de, ahem, "spännande utmaningarna" framåt i tiden och förutspår en hälsosam profit under vår första säsong på Broadhurst Park, tillräcklig för att sätta undan pengar till att betala ut community shares under framtida år med och även för att etablera en tillgångsersättningsfond. Allt detta väldigt förnuftigt, ser det ut som. Men för att göra detta behövde vi generera inkomster från vår nya festlokal på sanslösa £209k (2,49m kr).

 

 

Sanningen är såklart att vi inte kom i närheten av det målet under vårt första år på Broadhurst Park och utan någon riktig reklamkampanj för den här nya faciliteten skulle vi aldrig klara det (fram tills ganska nyligen hade vi inte ens något så grundläggande som en marknadsförnings-broschyr att dela ut till potentiella användare av rummet). Det krävs inte mycket för att inse att det var fullständigt orealistiskt och tanken på att detta utgjorde ett försiktigt tillvägagångssätt är helt ärligt skrattretande.

 

 

Faktum är att den nya vd:n Damian Chadwick beskrev inkomstplanen för festlokalen som "fantasier" vid det nyligen avverkade årsmötet. I korthet var det en plan byggd på ett antal antaganden som, i bästa fall, var urlöjligt överoptimistiska och, i värsta fall, grovt oaktsamma.

 

 

Det finns andra hål i den där affärsplanen men inkomsten från festlokalen var det största. Det var inkomstströmmen på vilken trovärdigheten i affärsplanen till sist och syvende vilade - det stora okända (vi hade inte haft någon festlokal att operera med tidigare såklart) och skillnaden mellan att klubben gör en förlust eller genererar tillräckliga inkomster för att aktsamt sätta pengar åt sidan för att kunna möra framtida låneåtaganden.

 

 

Det är svårt att tro att vi vid den här tidpunkten förra året avlönade någon med orden "affärsverksamhet" och "utveckling" i deras jobbtitel och betalade en så kallad expert på att dra in pengar, men ändå kunde vi inte konstruera en affärsplan med mer trovärdighet än ett A Level Business Studies-projekt.

 

 

Ok, det är lätt att säga allt det här med facit i efterhand men varför, om framtagandet av en realistisk affärsplan var något som vi hade svårt med (och det verkar verkligen ha varit fallet), ropade vi inte på expertisen från några av våra fler än tretusen medlemmar och bad om hjälp därifrån?

 

 

Trots allt så är det väl det vi handlar om - en kollektiv insats, istället för en storfräsare plus några av hans polare och blandade bluffmakare? Det är inte bara en kliché att säga att vår medlemsbas, med sin expertis och vetskap om alla möjliga olika saker och uppgifter, är vår största tillgång som en klubb, det har vi bevisat många gånger. Kanske hade vi kunnat be om råd från en medlem eller supporter med erfarenhet av att styra upp en fotbollsfacilitet?

 

 

Någon som, låt oss säga, Damian Chadwick, den dåvarande arenakontrollanten hos Bolton Wanderers, som tydligen kontaktade klubben för att erbjuda assistans men ignorerades och det gjordes även andra personer. Det stinker av en inställning inför ett komplext uppdrag som var både arrogant och inskränkt och som var väldigt nära att förgöra oss, trots pengarna från en tv-sänd match i första rundan av FA Cupen mot Chesterfield.

 

 

 

 

 

Eller var det så enkelt att det här var ännu ett exempel på oss när vi bara kör på utan någon riktig plan framtagen? Om så är fallet, med tanke på uppoffringarna som så många av oss har gjort under de senaste elva åren och hällt i surt förvärvade pengar (som vi ibland har haft svårt att ha råd med, men vi gjorde det ändå för det handlade om något vi passionerat trodde på) i the Development Fund, community shares, crowdfunding, donationer, för att inte nämna alla timmar som lagts på frivilligt arbete, då utgör det helt ärligt en skandalös behandling av en supporterbas som kollektivt gett sitt allt för att få arenan byggd. För att inte nämna bidraget och lånefinansieringen som pumpats in av staden Manchesters kommun när kommunala tjänster skärs ner till både höger och vänster.

 

 

Att flytta in på vår egen arena skulle innebära en förändring av hur klubbens finanser sköttes med mer tillit till externa källor för finansiering, med t. ex inkomster från sponsorer eller att hyra ut arenans olika faciliteter. En "game changer" som någon pompös person i The Apprentice tveklöst skulle påpeka för oss.

 

 

Men här är vi igen, vi supportrar ombeds att gräva djupt i våra fickor och bidra till the Development Fund både för att möta våra lånelöften i slutet av det här finans-året och slutföra en ej färdigställd arena medan den nya vd:n och styrelsen försöker få klubben att stå på sina egna två fötter som en affärsverksamhet.

 

 

Det kommer inte bli lätt. Men det finns fler än tretusen av oss och vi har redan sett en del uppmuntrande tecken under de senaste veckorna, bl. a har managern Karl Marginson donerat sin avgift efter det att han var med som expertkommentator vid den nyligen tv-sända FA Cup-matchen mellan Curzon Ashton och AFC Wimbledon. En underbar gest från en man som instinktivt fattar vd den här klubben handlar om.

 

 

Trots deras bistra meddelande förtjänar styrelsen mycket beröm för att ha släppt detta uttalande och uppmärksammat oss på den finansiella röran vi befinner oss i. Det skulle vara trevligt att tänka sig att kanske en eller två från den tidigare styrelsen, som hade uppsikt över den här grova vanskötseln, kunde hitta styrkan inom sig själva och hålla upp händerna och kanske släppa en ursäkt till klubbens medlemmar.

 

 

Under rådande omständigheter skulle det vara den anständiga, ärofulla saken att göra. Men om den typiskt självframhävande Q&A-sessionen (stor på bitterhet, men låg på ödmjukhet) som hölls av en f.d långlivad styrelsemedlem vid en supportergrupps möte i september är något att gå på, då ska vi förmodligen inte hålla andan. Samma sak med den spydiga, ogrundade attacken på en av dagens styrelsemedlemmar av klubbens f.d General Manager på det nyligen avklarade årsmötet.

 

   

F.d FC vd:n med en Tory-politiker.

 

 

All eventuell återstående respekt jag kanske hade för Andy Walsh (och det ska erkännas att det inte var mycket) upplöstes på det mötet. Det verkar som att han inte har någon som helst känsla av ansvar för röran klubben befinner sig i och därför vet jag inte vad han har kvar att erbjuda klubben längre, förutom självrättfärdigande och billigt poängplockande. För att FC United verkligen ska kunna gå vidare från fejderna från de senaste arton månaderna och kunna reparera en del av skadorna som har följt bland våra supportrar måste Walsh (och andra) absolut be om ursäkt eller lämna oss och låta oss städa upp i röran.

 

 

Om man tittar sig omkring gällande det ekonomiska tillståndet hos många klubbar i de lägre ligorna och i non-league fotbollen så står det klart att FC United är långt ifrån ensamma om att uppleva kaos vid sidan av planen. Fallande publiksiffror? Styrelseavhopp? Vikande intäktsströmmar?

 

 

Well, det har även varit berättelsen under 2016 för våra motståndare i första rundan av FA Cupen förra säsongen, Chesterfield, och det förvärrades rejält av avhoppet från klubbens största investerare på deras årsmöte för några veckor sedan, vilket lämnade klubben i osäkerhet gällande deras framtid och klubbens vd, f.d United-målvakten, Chris Turner, bekräftade förra veckan att ett underskott på £500k (5,92m kr) i klubbens finanser måste fixas omedelbart för att förhindra att klubben hamnar under förvaltning.

 

 

Precis som många andra klubbar i de lägre ligorna och non-league klubbar har de stöttats upp av lån från directors. I FC har vi såklart inga sådana rika investerare beredda att vifta med sina pengar under svåra tider. Men medan Chesterfields fans tålmodigt väntar på fler nyheter, osäkra på framtiden för deras 150 år gamla fotbollsklubb, har åtminstone FC United klubbens öde i våra egna händer. Mindre än trettio Chesterfield-supportrar närvarade vid ett nyligen arrangerat möte för att överväga ett potentiellt supporterlett bud på klubben. Ibland, mitt i eldsläckningarna, är det lätt att glömma den sällsynta, deltagande glöden hos våra egna supportrar.

 

 

I tider av stridigheter letar vi alla efter vändpunkter, ett sex-två-borta-mot-Arsenal-1990 ögonblick när framtiden börjar få en ljusare nyans. Det uppskjutna mötet i maj kan mycket väl komma att ses som ett vattendelande ögonblick i FC Uniteds historia då omkring fyrahundra medlemmar samlades på en solig söndag i Prestwich.

 

 

 

 

 

Vi kunde lätt ha skitit i det den dagen och inte kommit tillbaka, men istället samlade vi den kollektiva styrkan från den där högljudda lördagseftermiddagen mot Quorn för många år sedan och klev upp till strid. Styrelsemedlemmarna som sedan valdes in i slutet av juni förtjänar våra tack. Tack för att ni hade pungkulorna att ställa er upp och gå framåt i klubbens mörkaste tid och tack också för slitet med att hålla klubben flytande under de senaste fem månaderna. En stor del av det slitet har även utförts utan nyckelmedlemmar i personalen på plats för att ta hand om de vardagliga sysslorna.

 

 

En styrelsemedlem uppskattar att han har spenderat runt 20% av sin tid på FC United relaterade saker sedan han valdes in. Tjugo jävla procent. De här personerna har jobb att sköta, familjer att ta hand om etc. Det utgör en extraordinär hängivenhet som inte har kostat klubben en enda penny. Och ändå finns det fortfarande några som gnäller på att det inte skett någon märkbar förändring av klubbens position sedan sommaren.

 

 

Skillnaden mellan att ha en fotbollsklubb att heja på och att inte ha någon är inte bara kolossal, den är matematiskt oändlig, utanför alla mätbara skalor. Det är helt sanslöst att 26% av de som röstade vid årsmötet faktiskt röstade emot motionen om att "klubbens aktiviteter vid sidan av planen sköts mer effektivt nu än vad som var fallet för 12 månader sedan".

 

 

Till sist, arton månader efter att ha flyttat in på Broadhurst Park, ser det ut som att klubben börjar få grepp om hur man leder inte bara en fotbollsklubb, utan även hur man sköter en facilitet för flera miljoner pund. Vi har nu en styrelse och en vd som har en uppfriskande öppen och ärlig inställning till att leda klubben, som inte känner att de nödvändigtvis har alla svaren och de är beredda att lyssna på och involvera klubbens medlemmar i beslutsfattandet och agera därefter.

 

 

Omröstningarna på årsmötet som bl. a handlade om huruvida vi ska söka sponsoravtal med spelfirmor eller inte är exempel på det. De har och kommer fortsätta begå misstag, de är bara människor och ingen annan supporterägd fotbollsklubb har gått den här vägen tidigare, men de är åtminstone beredda att erkänna när misstag har begåtts och lära sig från dem.

 

 

Det finns enormt mycket arbete att göra men tecknen är uppmuntrande med nya sponsorer som kommer ombord, användandet av festlokalen ökar och på Juldagen kommer arenan vara öppen för Manchesters hemlösa där de får ta sig en dusch, käka en hyfsad frukost och avnjuta en del av bekvämligheterna och glädjen under storhelgen som de flesta av oss tar för givet. Det är ännu ett exempel på hur klubben sträcker sig ut till sitt lokalsamhälle på ett sätt som få andra gör. Det har varit ett dramatiskt år men scenen är nu förhoppningsvis klar för FC United att gå vidare - tack och lov så är inte sluttexterna för vår stolta historia på väg att börja rulla riktigt än. Framåt!

 

Jonjo Shelvey i aktion mot Wolves. CREDIT: GETTY IMAGES

 

 

 

 

AV: Telegraph Sport, fredag 23 december, 2016:

Newcastle-mittfältaren Jonjo Shelvey har anklagats för att referera till Wolves-spelaren Romain Saiss som en "arabisk fi***".

Den 24-åriga engelska landslagsmannen stängdes den här veckan av i fem matcher, bötfälldes med £100,000 (1,19m kr) och beordrades att närvara vid en obligatorisk utbildningskurs efter ett FA-åtal, som Shelvey förnekade, som visade sig kunna bevisas av en oberoende regelkommission.

Under fredagen släpptes de skriftliga anledningarna bakom kommissionens beslut och i dessa anges bevisen som presenterades från båda sidor vid hearingen i Birmingham, där nyckelbevisen kom från Saiss lagkamrater Dominic Iorfa, Matt Doherty och Cameron Borthwick-Jackson.

Dokumenten säger: "Kommissionen har övervägt huruvida de tre vittnena alla kunde ha hört fel på ordet 'arab' av mr Shelvey och vi drar slutsatsen att det inte är realistiskt."

Fallet är centrerat till incidenten som ledde till det röda kortet på Vurnon Anita i den 87:e minuten i the Magpies 2-0 förlust i the Championship den 17 september.

 

Jonjo Shelvey. CREDIT: GETTY IMAGES

Saiss, som föddes i Frankrike av marockanska föräldrar, sågs vifta med ett imaginärt kort då domaren Tim Robinson bedömde situationen, vilket irriterade Shelvey.

Wolves-försvararen Iorfa sade till hearingen att han hörde Shelvey kalla Saiss "din arabiska fi***" och "din arabiska k**", medan Doherty hörde honom säga "marockanska k**" och Borthwick-Jackson "stinkande arabiska fi***".

Orden hördes inte av Saiss, som då hade en begränsad förståelse av det engelska språket, eller domaren, men det rapporterades efter slutsignalen.

Robinson återberättade detaljerna till Magpies-bossen Rafael Benitez som, efter att ha pratat med sin spelare, rapporterade tillbaka att han gick emot påståendena och sade att han hade kallat honom för en "k** med stinkande andedräkt" som svar på att Saiss kallat honom en "flintskallig fi***".

 

Romain Saiss. CREDIT: GETTY IMAGES

Shelvey, som har lidit av alopeci sedan barndomen, sade att han tappade humöret p.g.a det, inte Saiss agerande då han ville få fram ett rött kort, vilket han påstod att han inte såg.

Han erkände även att han kallade Iorfa "bonde", en referens till Newcastle-spelarens högre lön.

Dwight Gayle och Aleksandar Mitrovic kallades in som vittnen för deras Newcastle-lagkamrat, men kommissionen fann FA:s framställning mer övertygande.

Både Shelvey och FA, som kunde ha gått emot straffet om de kände att det var otillräckligt, valde att inte överklaga beslutet och spelarens avstängning kommer verkställas med omedelbar verkan.

OM DU någonsin har drömt om att kunna utföra ett träningspass för hela kroppen från din sängs bekvämlighet, då har dina böner besvarats

 

 

 

AV: George Mills, Daily Star on Sunday, söndag 1 januari, 2017:

 

Bisarra bilder har dykt upp från en rysk tv-kanal som visar storbystade programledaren Anna Semenovitj då hon demonstrerar ett antal övningar medan hon ligger i sängen i studion.

 

Hjälpt av en flintskallig massör som går igenom de olika stegen med henne kör den otroligt vackra blondinen igång sina rutiner.

 

I den första övningen ser man henne ligga i sängen på rygg medan hon utför benresningar, med hjälp av sin intensiva assistent.

 

Sedan ligger hon över sängen med överkroppen utanför medan killen tycker ner hennes ben för att ge extra stöd.

 

   

SEXIG: Den storbystade blondinens bröst poppar nästan ur ur hennes kläder under den suggestiva träningen.

 

Men hennes nya position lämnar hennes urringning farligt exponerad och hon åker nästan på en pinsam bröstvårtsvisning då hon försöker sig på en omvänd sit-up.

 

Medan hon fnittrar täcker hon för sin byst innan hon ger sig på ett försök med några push-ups istället.

 

Klippet har setts av fler än 40,000 personer sedan det laddades upp på videodelningssidan Gfycat.

 

 

MED ETT LEENDE: Den fantastiskt vackra programledaren råkade ge tittarna en rejäl syn i sin minimala topp.

 

"Jag tog med en hel del från den här lektionen, kan inte vänta på att få testa några av de här rörelserna själv," skrev en tittare.